ANALYS: Leder nya förvaltningslagen till bättre tillgänglighet?

Myndigheternas arbete styrs till stor del av förvaltningslagen, vilken antogs i ny form förra året och trädde i kraft den 1 juli 2018. Lagen som verktyg skriver idag om vad som är nytt i lagen och hur den kan påverka situationen för personer med funktionsnedsättning. 

Den nya förvaltningslagen (2017:900) antogs av riksdagen och ersätter den tidigare lagen från 1980-talet, vilken har utvecklats kontinuerligt sedan dess. Förvaltningslagen är en central reglering om mötet mellan myndigheter och enskilda. Den gäller både hur myndigheterna ska vara tillgängliga för allmänheten och hur ärenden handläggs som rör enskildas rättigheter och skyldigheter. Mycket av ändringarna är kodifiering av praxis, det vill säga att skriva in i lagen hur det redan idag fungerar i praktiken. Syftet är även att stärka rättssäkerheten för den enskilde.

Det finns några viktiga nyheter som kan vara viktiga att känna till och ta tillvara på i arbetet för ett samhälle utan diskriminering och lika möjligheter för alla. Skyddet mot diskriminering i diskrimineringslagen måste nämligen läsas tillsammans med andra lagar och författningar. Det gäller särskilt frågor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. I många lägen är olika myndigheter inblandade i arbetet med dessa andra lagar. Det gäller exempelvis kommunala byggnadsnämnder i fall som rör enkelt avhjälpta hinder i den byggda miljön och den kommande myndigheten för digital förvaltning för frågor om webbtillgänglighet.

Ärendehandläggning

Den tidigare förvaltningslagen gällde bara handläggning av ärenden som innebar myndighetsutövning mot enskild eller där den enskilde var part. Begreppet myndighetsutövning är svårt att precisera, vilket gjorde att det ibland var svårt att avgöra om ett ärende omfattades av förvaltningslagen. I den nya lagen ska fler ärenden omfattas, vilket betyder att ett ärende inte längre måste innebära myndighetsutövning för att omfattas av kraven enligt förvaltningslagen.

Alla ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att materiell och formell rättssäkerhet eftersätts. Detta betyder att ett ärende ska handläggas enligt reglerna och att besluten ska bli rätt i sak. Ärendena ska enligt den nya lagen fortfarande som huvudregel ske skriftligen, men regleringen för muntliga inslag blir starkare. Om exempelvis en person med funktionsnedsättning behöver och önskar muntlig handläggning ska myndigheten beakta detta. Det är dock myndigheten som ytterst bestämmer formen för handläggningen.

Även om det inte finns en definition av begreppet “part” beskrivs i propositionen på s. 79 att “Med sökande avses den som hos en myndighet ansöker om en åtgärd som är reglerad i den offentligrättsliga lagstiftningen. En klagande är den som överklagar ett förvaltningsbeslut. Det kan vara en sökande som fått avslag på sin framställning eller någon som drabbats av ett ingripande och vill att beslutet ska upphävas eller ändras. Uttrycket annan part inbegriper bl.a. den som är föremål för ett tillsynsärende och därmed intar ställning som s.k. förklarande part.“

En nyhet är att en myndighet kan begära att en enskild bekräftar att en handling som kommit in till myndigheten är avsänd från den enskilde. Bekräftelse kan ske exempelvis via signatur, telefon eller e-legitimation.

Långsam handläggning

I lagen införs rättssäkerhetsgarantier för att förhindra långsam handläggning av ärenden i första instans. En av de största nyheterna i lagen är regleringen av enskildas rätt att klaga på långsam handläggning av ärenden. Förfarandet för att göra gällande att tiden drar ut och få myndigheten att fatta ett beslut är relativt detaljerat beskrivet i lagen. Bestämmelsen bör läsas i ljuset av rättsutvecklingen om skadestånd för långsam handläggning i ärenden som rör enskildas civila rättigheter och skyldigheter enligt Europakonventionens artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång i skälig tid. I skadeståndslagen (1972:207) trädde tidigare i år en ny bestämmelse i kraft som innebär att det allmänna kan ådra sig skadeståndsskyldighet för överträdelser av rättigheter enligt Europakonventionen.

Att inleda ett ärende

I den nya lagen införs bestämmelser om hur en enskild kan inleda ett ärende hos en myndighet. Ansökan, anmälan eller annan framställning nämns. De måste inte ske skriftligt enligt lagtexten, även om det förordas av regeringen som ett vanligt sätt. Digitala tjänster från myndigheterna i olika ärendetyper används redan idag och det ska fortsätta få vara så. Om det finns specialregler på ett visst område ska de gälla även hur ett ärende inleds. Framställningen ska åtminstone innehålla den enskildes identitet, kontaktuppgifter, vad ärendet gäller, vad den enskilde vill att myndigheten ska göra och i de flesta fall även varför.

Det ligger inom myndighetens serviceskyldighet att på olika sätt se till att en framställan till slut blir komplett även om den inte är det från början. Det betyder däremot inte att myndigheten har en skyldighet att hjälpa en enskild att få bifall, utan bara att se till att framställningen är så komplett att det går att göra en prövning av ärendet. Av förarbetena framgår att det “innebär dock inte att myndigheten, för att uppfylla serviceskyldigheten i sådana eller andra liknande situationer, är skyldig att svara på frågor på ett sätt som förutsätter att den först genomför en omfattande rättsutredning.”

Myndigheternas utredningsansvar

Den nya lagen innehåller en bestämmelse om officialprincipen, vilken innebär att myndigheten har en skyldighet att utreda ärenden tillräckligt. Bestämmelsen är starkare om myndigheten själv inleder ett ärende jämfört med om en enskild inleder ett ärende. I det senare läget ska en enskild medverka och aktivt bidra till utredningen och har även bevisbördan för att hen har rätt till det som ansökan gäller.

Tolkning och översättning

En rätt till tolk och översättning av kommunikation till andra språk än svenska om den enskilde inte kan svenska fanns i den tidigare lagen. I den nya lagen ska även rätten till tolk och översättning gälla personer med synnedsättning, hörselskada eller begränsad förmåga att tala. För andra som av olika skäl behöver stöd, exempelvis social tolk, gäller serviceskyldigheten som innebär att myndigheterna ska bistå med hjälp så att den enskilde kan tillvarata sina intressen.

Rätten till översättning och tolk för nämnda grupper är däremot inte absolut, utan en prövning av ärendets beskaffenhet och bland annat hur omfattande det är ska göras. Bedömningen om tolkning ska beviljas ska göras utifrån den enskildes möjlighet att ta tillvara sin rätt. Tolk får användas av myndigheten i fler fall om det är motiverat.

Legalitets-, objektivitets- och proportionalitetsprincipen

Införandet av dessa legalitets-, objektivitets- och proportionalitetsprinciperna är exempel på kodifiering eftersom de gällde innan enligt grundlag och Europarätten, som är direkt tillämplig i Sverige. Betydelsen av principerna uppmärksammas i lagen, vilket kan ha ett pedagogiskt värde för handläggare och beslutsfattare. Legalitetsprincipen innebär att beslut ska fattas i enlighet med gällande rätt. Objektivitetsprincipen innebär att domstolar och myndigheter ska beakta allas likhet inför lagen; de ska vara sakliga och opartiska. Rörande proportionalitetsprincipen framhöll regeringen i propositionen bland annat socialförsäkringsärenden och tvång- och våldsanvändningen som viktiga områden att särskilt iaktta proportionalitet, vilket förenklat betyder att undersöka om en åtgärd är lämplig och nödvändig för att uppnå ett legitimt mål, samt undersöka om det inte finns några andra mindre ingripande åtgärder gentemot den enskilde som uppnår målet.

Muntlighet

Bestämmelserna om muntlighet ändras något. Det kan innebära att det blir lättare att få lämna uppgifter i ärenden muntligt. Ändringen bör vara till nytta för personer med behov av att lämna uppgifter muntligt, även om det inte är en obegränsad rätt. Om det exempelvis rör sig om ett komplicerat material kan myndigheten begära skriftliga handlingar i ärendets handläggning.

Kommunikation

Den nya lagen innehåller nya regleringar om kommunikation. Avseende tillgänglighet ska myndigheten välja en kommunikationsform som fungerar för den enskilde i ärendet.

Överklagande

I lagen infördes även en ny bestämmelse om överklagande. Nu gäller att ett beslut får överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Det är en till synes mycket bredare skrivning än den som gällde i gamla förvaltningslagen.

Viktigt att testa lagen

Den nya lagen verkar på flera punkter kunna bidra till förbättrad tillgänglighet till det offentliga för enskilda i allmänhet och personer med vissa funktionsnedsättningar i synnerhet. Även om lagstiftningen till stor del är en kodifiering av hur det redan fungerar i praktiken finns nyheter som är svåra att med säkerhet veta hur de kommer att påverka möten i praktiken.

Leif Jeppsson, jurist på Synskadades Riksförbund, säger menar att lagändringen är ett framsteg.
—Vi har krävt detta länge. Nu ska man kunna kommunicera med myndigheter själv och slippa förlita sig på andra. Det är viktigt att vi är medvetna om vår rätt och att vi nu också kräver att få handlingar tillgängliga, säger han.

Om lagändringen innebär en rätt till exempelvis översättning från svartskrift till punktskrift i all ärendehandläggning om en synskadad begär det verkar tyvärr oklart. Ola Linder, jurist i projektet Lagen som verktyg, kommenterar:
—Det hade varit önskvärt med mer klarhet i lagtexten eller åtminstone förarbetena för att med större säkerhet kunna använda bestämmelserna som faktiska och utkrävbara rättigheter. Snarare riskerar det att bli en fråga om avvägningar hos myndigheterna i olika ärenden som är svåra att förutse utgången i. Jag håller med Leif Jeppsson om att det är viktigt att kräva tillgängliga handlingar för att testa lagen.

Den nya förvaltningslagen är en pusselbit i ett större system som reglerar rättigheterna i samhället. Den bredare diskussionen om access to Justice, eller rätten till rättvisa, fortsätter. Kanske får vi i Lagen som verktyg anledning att återkomma till förvaltningslagen i framtiden för att följa upp dess effekter. Förhoppningsvis innebär den förbättringar på områden som belysts i Anja Zotéévas rapport om kommunernas arbete med tillgänglighet och enkelt avhjälpta hinder.

RÄTTSNYHET: Vara kommun medgav höjd diskrimineringsersättning

I fallet där Vara kommun 2017 dömdes som ansvarig för diskriminering i form av bristande tillgänglighet har Göta hovrätt höjt diskrimineringsersättningen från 30.000 kr till 75.000 kr. Domen kom 15 maj 2018 efter att kommunen medgivit det höjda beloppet. Lagen som verktyg har nu efterforskat anledningen.

Skaraborgs tingsrätts dom den 24 maj 2017 var den första gällande bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering sedan lagändringen 2015. Vara kommun ansågs som ansvarig för diskriminering av eleven Sebastian Häregård, som utsatts för bristande tillgänglighet på sin grundskola Nästegårdsskolan i Vara. DO hade yrkat på 75.000 kr i diskrimineringsersättning, men domstolen kom fram till 30.000 kr. DO överklagade därför domen.

Tingsrättsdomen innehåller flera intressanta resonemang, som är av stort värde för förståelsen av den nya formen av diskriminering. Vissa resonemang kunde ha utvecklats mer för att vägleda andra hur bestämmelserna ska tolkas. Därför var det positivt att hovrätten meddelade prövningstillstånd och att processen fortskred rörande diskrimineringsersättningens storlek. Datum för huvudförhandling sattes ut och allt pekade på att saken skulle prövas av hovrätten.

Av hovrättens dom framgår däremot att Vara kommun medgett Diskrimineringsombudsmannens, DO, yrkande om att tillerkänna Sebastian Häregård diskrimineringsersättning om 75 000 kr. Eftersom yrkandet medgivits fann hovrätten att det fanns grund för att avgöra målet genom dom som slog fast skyldighet att betala diskrimineringsersättningen. Därmed avslutades målet i hovrätten.

DO:s hemsida har processföraren Anna Rosenmüller Nordlander sagt: ”Att kommunen nu väljer att medge den högre ersättningen är positivt eftersom det understryker allvaret i den här frågan. Det ska vara kännbart för utbildningsanordnaren att inte ha en skolmiljö som är anpassad för elever med funktionsnedsättning.”

DO:s processförare Karin Ernfors berättar för Lagen som verktyg att kommunen medgav talan under huvudförhandlingen innan sakframställningarna skulle genomföras. Under förhandlingen berördes inte om kommunen medgav talan för att de ansåg att diskrimineringen berättigade beloppet. Enligt DO är Sebastian nöjd med utgången i målet.

Christoffer Jensen, ombud för Vara kommun, uppgav för Lagen som verktyg  processekonomiska skäl som enda skäl till medgivandet av DO:s yrkade i hovrätten. Man kan bara spekulera i vad som ligger bakom kommunens beslut. Av någon anledning ansåg man det inte värt att fortsätta processen.

Även om det inte framgår av domen att kommunen anser att diskrimineringens natur berättigar diskrimineringsersättning om 75 000 kr välkomnar Lagen som verktyg hovrättsdomen. Det är visserligen olyckligt att hovrätten inte i sak prövade grunderna för de yrkanden som de lagts fram, men positivt att det yrkade beloppet dömts ut.

—Det är genom praxis från högre rätt och utvecklade resonemang som diskrimineringsskyddet får en tydligare innebörd, säger Ola Linder, jurist hos Lagen som verktyg. Oavsett parternas inställning till den utdömda ersättningens storlek kan domen ha en positiv verkan – bortom att Sebastian fått upprättelse – genom att användas som underlag i andra processer. Däremot hade domen sannolikt haft bättre effekt om den innehållit resonemang från rättens sida om kränkningens allvar.

ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning

Lagen som verktygs analys av domen i målet DHR mot Region Gävleborg

Gävle TR T 240-16 dom 20180611

Den 2 januari 2015 skulle Lars-Göran Wadén, som sitter i rullstol resa från Gävle till Österfärnebo för att besöka sin bror. Den planerade resan blev dock inte av eftersom han inte kunde komma ombord på bussen. Den aktuella bussen var visserligen utrustad med en trapplift men eftersom busschauffören inte hade utbildning för dess hantering var bussen inte tillgänglig för Lars-Göran. DO tittade på ärendet efter anmälan, men vidtog inga rättsliga åtgärder trots att de konstaterat att diskriminering kan ha skett. DO skrev i sitt beslut ANM 2015/14 att det var oklart om varaktigheten i relationen mellan Lars-Göran och bussbolaget var tillräckligt omfattande för att händelsen ska klassas som diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Fortsätt läsa ”ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning”

UPPSATS: Har lagändringen om bristande tillgänglighet gjort någon skillnad?

Juristen Csilla Gradwohl har inom ramen för masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid Uppsala universitet skrivit masteruppsatsen Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering – Har lagändringen i diskrimineringslagen gjort någon skillnad sedan 2015? I uppsatsen utforskar hon diskrimineringsförbudet bristande tillgänglighet som infördes  i den svenska diskrimineringslagen 2015. Hon analyserar den rättspraxis som hittills utvecklats: de tre målen angående Vara kommun, Region Gävleborg och Södertörns högskola. Den 13 juni kl 13 presenterar hon uppsatsen på Independent Living Institute i Farsta. Alla är välkomna. Nedan sammanfattas uppsatsen:

Fortsätt läsa ”UPPSATS: Har lagändringen om bristande tillgänglighet gjort någon skillnad?”

RÄTTSNYHET: Region Gävleborg diskriminerade bussresenär

Efter 3,5 år kom domen (Gävle TR T 240-16 dom 20180611) efter tingsrättsförhandlingen den 21 maj. Det var diskriminering när Lars-Göran Wadén inte kunde åka med en buss i Gävle den 2 januari 2015. Region Gävleborg är som huvudman för kollektivtrafiken ansvarig, enligt beslut i Högsta domstolenDiskrimineringsombudsmannen la ner fallet 2015, men DHR drev det vidare i Gävle tingsrätt.

—Det är en unik dom och en stor framgång för DHR och upprättelse Lars-Göran Wadén, skriver DHR på sin webb. För första gången har en organisation drivet ett diskrimineringsärende angående bristande tillgänglighet i domstol och vunnit.

 

BOK: Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg

Bokomslag Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg
Bokomslag Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg

Beställ ditt tryckta exemplar av Lagen som verktygs bok Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg (pdf) genom att maila din postadress till emil@lagensomverktyg.se och sätta in 150 kr (frakt ingår) på bg 5040-0522 eller Swish 123 031 75 45.

Baksida Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg
Baksida Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg

UNDERSÖKNING: Kommunerna brister i sin tillsyn av enkelt avhjälpta hinder

Enligt plan- och bygglagen ska ”enkelt avhjälpta hinder” alltid undanröjas, men mycket återstår att göra.  Kommunernas byggnadsnämnder ansvarar för tillsyn över att plan- och bygglagen följs. Lagen som verktygs jurist Anna Zotééva har granskat hur kommunerna hanterar enkelt avhjälpta hinder och finner mycket som behöver utvecklas – inom kommunerna, men också i lagstiftningen. Fortsätt läsa ”UNDERSÖKNING: Kommunerna brister i sin tillsyn av enkelt avhjälpta hinder”

OVERVIEW: New articles about Disability Discrimination Law

In 2018 Norway established a new discrimination tribunal. In Finland the Discrimination Board can order the adoption of reasonable accommodation measures. In Denmark, positive treatment of people with disabilities is undertaken in certain areas of society. And what about Iceland – and Sweden? Today The Law as a tool project with support from former project leader and nowadays researcher in Discrimination Law Paul Lappalainen publish an overview of the Discrimination legislation in the Nordic countries.
We also publish an article by student in Human Rights law Csilla Gradwolh about the global development of legal protection against discrimination. This article explores the first anti-discrimination laws in the United States and how they have inspired the rest of the world. Emphasis is given to the key role civil society has played and could play for a stronger protection of Human Rights.
We urge participants at our International conference May 30 to read through and of course comment on any error found.
MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

ÖVERSIKT: Skälig anpassning och skälighetsbedömning

Vad är skälig anpassning?

Att utestänga människor med funktionsnedsättning från olika verksamheter genom att inte göra dessa tillgängliga kan vara diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Alla i samhället har ett ansvar för inkludering enligt principen om universell utformning så att att så många som möjligt kan vara delaktiga. Alla borde vidta de åtgärder för tillgänglighet som kan anses vara skäliga att kräva. Det är ett grundkrav, men det är inte så att vilka åtgärder som helst kan krävas. Åtgärderna måste vara just skäliga. Var gränsen går för skäligheten är en juridisk fråga som definieras i domar från domstolar, så kallad rättspraxis.

Det är alltså inte så – som vissa raljerande ibland hävdar – att människor med funktionsnedsättningar har rätt att kräva vad som helst. Regeln att de åtgärder som krävs ska vara rimliga eller skäliga har funnits med i antidiskrimineringslagarna hela tiden. Det engelska begreppet ”reasonable accommodation” fanns i amerikanska Civil Rights Act från 1964 och infördes sedan i Rehabilitation Act 1973 och Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990. Rättsområdet har i första hand utvecklats för arbetslivet.

Hinder i omgivningen ska avlägsnas genom åtgärder och anpassningar om inte åtgärden innebär en oproportionerligt stor börda (oskälig börda=undue burden) genom att medföra väsentliga svårigheter eller stora kostnader för arbetsgivaren. Om åtgärden inte är skälig att kräva är det alltså inte fråga om att ansvar för diskriminering kan utkrävas av en verksamhetsutövare. FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning från 2006 (Funktionsrättskonventionen) och de allmänna kommentarerna från konventionens övervakningskommitté slår fast att skälig anpassning ska tillhandahållas i hela samhället. Att neka skälig anpassning är en form av diskriminering så länge åtgärden inte medför en orimlig börda för verksamhetsutövaren.

Skälig anpassning och tillgänglighet

Skälig anpassning syftar till att uppnå tillgänglighet, men till skillnad mot generell tillgänglighet och undanröjande av hinder betyder skyldigheten att tillhandahålla skälig anpassning att vidta åtgärder för att en individ ska kunna tillgodogöra sig verksamheten på liknande villkor som andra. Både allmän tillgänglighet och skälig anpassning ryms inom bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering i den svenska diskrimineringslagen.

En viktig komponent i uppfyllelsen av skyldigheten att tillhandahålla skälig anpassning är att verksamhetsutövaren har en dialog om åtgärderna och att förhandling sker med den som åtgärderna angår. Ett exempel från arbetsrätten är individuell arbetsmiljöanpassning. Med detta menas att arbetsplatsen anpassas efter den enskildes fysiska eller psykiska funktionsnedsättning så att denne ska kunna vara kvar i eller återkomma till sitt vanliga arbete. Förhandlingen kan sannolikt ofta i praktiken ske inom ramen för lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL. Enligt Funktionsrättskonventionens normer är det viktiga att den som behöver anpassningen är med i förhandlingen.

Enligt EU:s Arbetslivsdirektiv 2000/78 ska rimliga anpassningsåtgärder vidtas för personer med funktionsnedsättning på arbetslivets område. Direktivet är direkt tillämpligt i Sverige, som implementerat direktivet genom bland annat diskrimineringslagen. Rimlig anpassning definieras i direktivets artikel 5 som att arbetsgivaren ska “vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet för att göra det möjligt för en person med funktionshinder (sic) att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, eller att genomgå utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren.” Med oproportionerlig börda menas inte sådana skyldigheter som framgår av den nationella funktionshinderpolitiken. Språkbruket i EU-rätten skiljer sig något mot exempelvis Funktionsrättskonventionen och svensk rätt, men innehåller i princip samma systematik bakom rättigheten.

Den svenska diskrimineringslagen har ingen definition av vad tillgänglighet eller skälig anpassning är och skiljer inte heller på koncepten. Det finns ingen uppräkning av åtgärder som kan krävas. Regeringen befarade att en sådan lista skulle riskera att uppfattas som uttömmande. Dock ges exempel. I propositionen 2013/14:198 förklarar regeringen att ”[d]e åtgärder för tillgänglighet som avses i diskrimineringsförbudet bör i huvudsak handla om stöd eller personlig service, information och kommunikation samt vissa åtgärder i fråga om den fysiska miljön.” Bedömningen om en åtgärd skäligen kan krävas ska ta sin utgångspunkt i de krav som finns i annan lagstiftning eller författning, inklusive EU-förordningar som reglerar tillgänglighet. Vidare klargörs att ”[d]en som uppfyllt sådana krav bör således kunna utgå från att ytterligare krav inte följer av diskrimineringslagstiftningen.”

Skälighetsbedömning enligt diskrimineringslagen

Från den 1 maj 2018 gäller diskrimineringsförbudet alla företag som tillhandahåller varor och tjänster till allmänheten. Tidigare fanns ett undantag för näringsidkare som hade färre än tio anställda. I prop 2016/17:220 konstaterar regeringen att borttagandet av undantaget i praktiken inte kommer att öka kraven på tillgänglighet på ett oproportionerligt sätt eftersom en skälighetsbedömning fortfarande ska göras. I denna bedömning tas hänsyn till krav enligt lag och annan författning, verksamhetsutövarens praktiska och ekonomiska förutsättningar, och omständigheter i övrigt. Utöver krav enligt lag och annan författning kan bara enklare åtgärder för tillgänglighet krävas.

En ny formulering i förarbetena till lagändringen är att “de åtgärder som kan krävas av ett mindre företag ska stå i rimlig proportion till dess förmåga att vidta dem”. Skrivningen påminner om hur avvägningen ska ske enligt internationell rätt, såsom Europakonventionen, EU-rätten och Funktionsrättskonventionen. Viss vägledning om vilka åtgärder som skäligen kan krävas ges ändå i prop. 2013/14:198: ”[o]m det i en situation är aktuellt med en åtgärd som inte följer av lagstiftning eller annan författning, bör de åtgärder som kan krävas vara av enklare beskaffenhet. I båda situationerna ska en åtgärd dessutom vara skälig med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna hos verksamhetsutövaren.”

Därutöver ska varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde beaktas. Det blir särskilt aktuellt om en anställning eller utbildning är lång, vilket föranleder att mer omfattande åtgärder för tillgänglighet kan krävas. Andra omständigheter av betydelse ska också beaktas, till exempel att en åtgärd kan medföra en hälso- eller säkerhetsrisk för andra eller att en åtgärd får en orimlig inverkan på kulturmiljön. Skälighetsbedömningen är en helhetsbedömning; ”[o]lika omständigheter bör kunna väga olika tungt beroende på situationen i det enskilda fallet.” Alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet ska vägas samman till en helhetsbedömning enligt prop. 2013/14:198.

Ekonomiska förutsättningar

Åtgärder som verksamhetsutövaren inte kan bära kostnaden för ska inte anses skäliga. Det gäller för verksamheter inom såväl den privata som den offentliga sektorn. Regeringen talar om en balans mellan näringsidkarens rätt att driva sin verksamhet och personens intresse av delaktighet. I fallet DO mot Södertörns högskola slog Arbetsdomstolen i dom AD 51/17 fast att FN-konventionen, EU-direktiv eller diskrimineringslagen inte stöder ett krav på att arbetsgivare måste vidta anpassningar till en kostnad av en halv miljon kronor per år, som det enligt DO handlar om. Lagen som verktyg har kritiserat detta och menar att en stor statlig myndighet med en personalbudget på ungefär en halv miljard borde ha råd med denna kostnad. FN-kommitténs allmänna kommentar nr 2 om tillgänglighet skriver dessutom i punkt 41: “Vägran att anpassa en arbetsplats för personer med funktionsnedsättning utgör en förbjuden diskriminerande handling”. Staterna ska enligt konventionens artikel 4 även “med avseende på de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna till fullo utnyttja tillgängliga resurser för att gradvis förverkliga konventionens rättigheter”. Det kan påpekas att högskolan samma år som kostnaden skulle dras redovisade ett överskott på 12 miljoner kronor.

Praktiska förutsättningar

En verksamhetsutövare kan inte förväntas vidta en åtgärd som rent faktiskt inte går att genomföra eller som det föreligger ett rättsligt hinder mot. Det går exempelvis inte att inte begära att en näringsidkare som driver sin verksamhet i en hyrd lokal vidtar omfattande åtgärder om fastighetsägaren inte samtyckt till detta. Det kan dock finnas situationer när det är hyresgästen som är ansvarig för det aktuella hindret. I förarbetena till förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet (prop. 2013/2014:198, s. 62, 107) anges att det är vanligt att hyresgäster vidtar mindre åtgärder som att byta belysningsarmatur, ta bort trösklar och heltäckningsmattor, men även större åtgärder som att flytta icke bärande väggar, installera receptionsdisk, ramp eller dörröppnare. Ansvars- och finansieringsprincipen återspeglas i diskrimineringslagen. Precis som för annan diskriminering är den som utövar verksamheten ansvarig för att inte diskriminera i form av bristande tillgänglighet. I förarbetena diskuterades också om ett andrahandsansvar för bristande tillgänglighet skulle införas eftersom en fastighetsägare kan neka vissa åtgärder, men regeringen valde att inte ta med det i det lagförslag som riksdagen röstade om.

Varaktighet av kontakten med verksamhetsutövaren

I skälighetsbedömningen ska hänsyn tas till karaktären av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde. I propositionen till lagen om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet framgår att högre krav på åtgärder för tillgänglighet kan krävas då förhållandet mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren är att betrakta som långvarigt. Det uppstår ofta sådana varaktiga förhållanden inom arbetslivet och på utbildningsområdet. På övriga områden är åtgärderna som ska vidtas oftast enklare, såvida det inte kan krävas ytterligare åtgärder enligt annan författning.

I förarbetena till lagen berördes inte varaktigt förhållande i konsekvensanalysen. Vägledning kan istället hämtas i syftet med lagstiftningen och regeringens avvägningar i relation till samhällsområdena. Av detta följer att ett alltför strängt krav på ett varaktigt förhållande mellan en person med funktionsnedsättning och en verksamhetsutövare riskerar att urholka diskrimineringsförbudet och motverka samhällets högt ställda ambitioner att göra samhället mer tillgängligt. Skäliga tillgänglighetsåtgärder ska kunna krävas oavsett hur varaktigheten i förhållandet mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ser ut. Utöver det ska man kunna förvänta sig att ytterligare åtgärder tas i de fall där kontakten mellan parterna är varaktig.

Hittills finns mycket begränsad rättspraxis om vad som menas med varaktigt förhållande. I fallet DO mot Vara kommun hävdade DO att relationen mellan skolan och eleven är varaktig eftersom eleven gått på skolan under flera år och kommer, bland annat till följd av skolplikten, även fortsättningsvis att göra detta. Detta bestreds inte av Vara kommun och i domen klarläggs därför att det i situationer likt dessa handlar om ett ”varaktigt förhållande”. Det stämmer med propositionen och en elev med funktionsnedsättning borde därför kunna kräva att skolan vidtar mer omfattande åtgärder än den person som endast ska delta i en kortare utbildning eller läsa en enstaka kurs.

Till skillnad från fallet om skolgång, där man med lätthet kan konstatera att det rör sig om ett varaktigt förhållande, finns det situationer där bedömningen är svårare. I fallet DHR mot Region Gävleborg är det fråga om en situation där den diskriminerade vid ett enstaka tillfälle utnyttjat en samhällstjänst. DO avslutade fallet med att bland annat hänvisa till att: ”[d]et är oklart om Lars-Göran Wadén hade en tillräckligt varaktig kontakt med VS Perssons bussar AB för att för att den anmälda händelsen ska bedömas som bristande tillgänglighet.”

DHR, som drev fallet vidare på egen hand, argumenterar att bedömningen av tillgänglighet inte ska ske utifrån en enskild relation mellan en resenär och ett trafikbolag utan att varaktigheten måste bedömas utifrån alla resenärer och de transportmedel som finns i trafik. En sådan tolkning av rekvisitet skulle innebära att fler situationer av engångskaraktär – till exempel när personen med funktionsnedsättning besöker en biograf, går på restaurang eller, som i detta fall, väljer att resa med en buss – faller in under lagen. Diskrimineringslagen reglerar dock situationer mellan en person och en verksamhetsutövare. Lagen kan därför inte enligt dess ordalydelse tolkas utifrån en hel grupp.

Varaktigheten och omfattningen mellan den enskilde och verksamhetsuövaren togs med som en faktor i bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering. Anledningen kan spåras till resonemang för att inte riskera att redan gällande krav i arbetslivet och högskolan skulle sänkas genom diskrimineringslagen. Skäliga tillgänglighetsåtgärder ska kunna krävas oavsett hur situationen mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ser ut. När kontakten mellan parterna är varaktig kan man därför förvänta sig att ytterligare åtgärder tas. När det gäller kollektivtrafik finns krav på tillgänglighet sedan 1979. Det är därför skäligt att kräva att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig oavsett varaktigheten i förhållandet mellan verksamhetsutövaren och den enskilde. Det styrks av att Statskontoret i sin kostnadsanalys över införande av diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet bedöms de tillkommande kostnaderna för kollektivtrafiken som försumbara. Diskrimineringslagen ansågs inte medföra några nya krav utöver vad som redan gällde.

Tillgänglighetskrav i lag och annan författning

Vilken skyldighet olika aktörer i samhället har att vidta åtgärder för tillgänglighet klargörs i hög grad genom andra lagar och författningar. Diskrimineringslagens förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska således inte ses isolerat utan i samspel med andra mer detaljerade regler i andra författningar. Det framgår direkt av bestämmelsens utformning med hänvisning till krav på tillgänglighet i annan lag eller författning. Diskrimineringslagens bestämmelse om bristande tillgänglighet kompletterar och stärker rätten till tillgänglighet enligt andra författningar.

Lagstiftningshistoriskt viktiga normsystem är plan- och byggförfattningarna och arbetsmiljöförfattningarna eftersom de har bred tillämpbarhet i samhället på centrala områden. De förra skulle något förenklat kunna sägas tillhöra klustret allmän tillgänglighet, medan de senare – som innehåller krav på individuell arbetsmiljöanpassning – ansluter till uttrycket skälig anpassning. Dessa krav blir nämligen bara aktuella om den allmänna tillgängligheten inte räcker till. Även andra tillgänglighetskrav på andra rättsområden får effekt inom diskrimineringsrätten och kan på olika sätt sägas vara allmänna tillgänglighetskrav eller krav på att tillhandahålla skälig anpassning till en enskild.

Krav på tillgänglighet i lag och annan författning ska enligt förarbetena till lagen vara vägledande för om en åtgärd för tillgänglighet kan krävas. Exempelvis ska en arbetsgivare som uppfyllt kraven på anpassning enligt arbetsmiljölagen inte dömas för diskriminering för att inte ytterligare ha anpassat arbetsplatsen för den anställde med funktionsnedsättning. Har arbetsgivaren däremot inte anpassat enligt gällande regler kan det vara skäligt att kräva att anpassningen skulle ha vidtagits, och att underlåtenheten utgör otillåten diskriminering. Om det däremot inte finns krav på tillgänglighet i annan lag eller författning framgår av förarbetena att regeringens avsikt var att bara enklare åtgärder för tillgänglighet kan krävas. I prop. 2013/14:198 går regeringen systematiskt igenom vad den ansåg vara skäligt att kräva i anslutning till de olika samhällsområdena.

Andra omständigheter av betydelse

Vid skälighetsbedömningen ska hänsyn tas till huruvida en person med funktionsnedsättning påtalat sitt behov av särskilt stöd eller anpassning. Inom områdena arbetsliv och utbildning har regeringen dock fastslagit att en åtgärd kan anses skälig även då bristerna inte påtalats. Vidare kan föreskrifter för till exempel brandskydd, trafiksäkerhet och framkomlighet för utryckningsfordon, motiverad hälso- eller säkerhetsrisk för annan eller orimlig påverkan på kulturmiljön vara omständigheter som gör att en åtgärd inte kan krävas.

Alternativa lösningar och undantag

Om det finns olika handlingsalternativ som ger liknande resultat för tillgänglighet men till olika kostnad får verksamhetsutövaren avgöra vilken åtgärd som är lämpligast att vidta. Den som menas sig inte kunna genomföra en tillgänglighetsåtgärd på grund av risk för hälsa eller säkerhet måste först överväga alternativa åtgärder. Ofta går det att avlägsna eller åtminstone minska hälso- eller säkerhetsrisker genom att välja en alternativ åtgärd för tillgänglighet. Om det inte går måste verksamhetsutövaren tydligt kunna motivera orsaken till detta, till exempel genom att visa att åtgärden skulle medföra att säkerhetskrav i lag eller annan föreskrift inte kan uppfyllas. Utan denna regel blir möjligheterna att kringgå lagen alltför stora, ansåg regeringen i prop 2013/14:198 s. 71.

Nekad skälig anpassning som diskriminering

Den svenska implementeringen av Arbetslivsdirektivet uppfyller kraven enligt direktivet genom bestämmelserna om skäliga anpassningsåtgärder i diskrimineringslagen som nu är på plats. Vad gäller kraven enligt Funktionsrättskonventionen är situationen annorlunda. Konventionen är inte direkt tillämplig i Sverige, men eftersom svensk rätt ska tolkas fördragskonformt gentemot rättigheterna enligt Funktionsrättskonventionen kan distinktionen mellan allmän tillgänglighet och skälig anpassning få en viss praktisk effekt. Det förklaras genom att Funktionsrättskonventionens artikel 2 och 5 tydligt slår fast nekad skälig anpassning som en form av diskriminering. Därmed går den svenska lagstiftningen om bristande tillgänglighet på ett sätt längre än kraven enligt Funktionsrättskonventionen när den även innefattar allmän tillgänglighet i bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.

Däremot finns anledning att befara att Sverige inte uppfyller kraven enligt konventionen eftersom Sverige inte är särskilt generöst i vissa fall med att säkerställa skälig anpassning för personer med funktionsnedsättning. Det gäller exempelvis rätten till teckenspråkstolk och anpassade IT-system för synskadade i arbetslivet. Dessutom finns det anledning att ifrågasätta om Sverige uppfyller kraven enligt konventionen eftersom diskrimineringslagens skydd mot nekad skälig anpassning är begränsad till vissa samhällsområden enligt dess andra kapitel.

MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

GUIDE: Internationella klagomålsvägar

Här ges en översikt av de internationella forum som kan användas när de nationella vägarna inte räckt för att få rätt. Gemensamt för alla forum är att en klagande måste ha uttömt de nationella rättsmedlen innan de internationella forumen kan användas, vilket kallas subsidiaritetsprincipen.

Om enskilda personer haft talerätt i internationella forum utan att först ha uttömt inhemska rättsmedel skulle dessa forum ha en ännu högre arbetsbörda än de har idag, vilket skulle leda till ännu längre tider för ett avslut på processen än idag. Särskilt Europadomstolen får in väldigt många mål och hinner inte avgöra dem i samma takt som de kommer in. Därför tar det många år att få sin sak prövad i Europadomstolen om det överhuvudtaget tas upp till prövning.

Läs först hur enskilda och organisationer kan agera rättsligt i svenska domstolar

Europadomstolen

Europadomstolen bedömer i enskilda fall. Dessa kan initieras av de fördragsslutande staterna som en talan mot annan fördragsslutande stat eller en individ eller juridisk person som upplever sina rättigheter kränkta av den aktuella staten. Den vanligaste  måltypen är individer som klagar.

För att Europadomstolen inte ska dränkas i fall finns regler för talerätt enligt konventionens artiklar. En regel är att den som klagar måste vara kränkt av statens agerande eller underlåtenhet att agera. Europadomstolen accepterar inte klagomål som bygger på att testa lagstiftning eller allmänna frågor som inte har att göra med en kränkning av en enskilds rättigheter som skyddas enligt konventionen. Dessutom måste klaganden ha uttömt nationella rättsmedel.

Det framgår av subsidiaritetsprincipen som finns för att de fördragsslutande staterna ska garantera rättigheterna. Bara i sista hand ska Europadomstolen pröva om det skett en kränkning. Därför är det en förutsättning att ha överklagat en talan hela vägen till högsta instans även om det som princip kan tyckas utsiktslöst i vissa lägen. Det finns däremot exempel på överklaganden som får gehör i svensk överinstans, delvis på grund av just subsidiaritetsprincipen.

Vidare krävs att klagomålet når Europadomstolen inom sex månader från det slutliga avgörandet i nationell rättsordning. Klagomålet måste grundas på ett “arguable claim”, och kränkningen måste ha inneburit att klaganden lidit avsevärt men. Om dessa kriterier inte är uppfyllda kan Europadomstolen inte ta upp fallet och kommer förklara det otillåtligt, vilket betyder att det inte tas upp till prövning.

Europadomstolens domar är bindande för den berörda medlemsstaten och kan döma att staterna ska göra vissa saker till klagandens fördel. Exempelvis kan det handla om att upphöra med en kränkning, vilket visserligen är ovanligt. Vanligare är att domstolen dömer att staten ska betala skälig gottgörelse för kränkning när den finner att ett konstaterande av en kränkning inte är tillräckligt. De utdömda summorna har ökat med att rättspraxis har utvecklats, och som princip ska även inhemska domstolar som minimum följa dessa nivåer för att garantera ett likvärdigt skydd över hela området som Europakonventionen gäller över.

Europadomstolen tillåter amicus curiae-inlagor från organisationer i det civila samhället. Förfarandet är vanligt på arbetsrättens område där särskilt arbetsmarknadens europeiska samarbetsorgan ofta lämnar in skrifter för att ge Europadomstolen ett komplett material.

Sverige har inte ratificerat tilläggsprotokoll 12 till Europakonventionen, vilket innehåller en bestämmelse med ett diskrimineringsförbud i relation till alla rättigheter som etableras av nationell rätt. En sådan ratificering hade i grunden stärkt svensk diskrimineringsrätt, och fler fall skulle kunna prövas av Europadomstolen än vad som är möjligt idag.

Funktionsrättskonventionens kommitté

Sverige har underkastat sig att bli granskad av Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (här kommittén) rörande Sveriges efterlevnad av rättigheterna enligt Funktionsrättskonventionen. Kommittén granskar Sveriges regering i en periodisk översyn. Kommittén kan även lämna yttranden i enskilda fall som initieras av enskilda klagomål enligt det fakultativa protokoll som Sverige är bundet av. Enligt protokollets artikel 2 ställs vissa krav på klagomålet för att kommittén ska kunna ta upp det till prövning.

Om det skulle uppstå frågor eller behov av kompletteringar av klagomålet kommer kommittén att efterfråga rätt information. Därefter är det upp till staten att ge sin syn på händelseförloppet. Klaganden ges sedan möjlighet att kommentera statens inställning och kommittén handlägger efter det ärendet utifrån handlingarna. Processen är inte förenad med några direkta ekonomiska utlägg. Kommitténs yttranden är inte att jämställa med en dom från en domstol. Det som yttrandet innehåller vid en konstaterad kränkning är rekommendationer till staten hur den kan agera för att korrigera kränkningen och handla i överensstämmelse med åtagandena enligt konventionen.

Se mer om Kommitténs processregler för enskilda klagomål.

Andra internationella övervakningskommittéer

Det finns flera övervakningskommittéer som kan granska Sveriges efterlevnad av internationella konventioner. Kommittéerna inom FN-systemet på andra rättsområden övervakar bland andra:

  • Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
  • Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR)
  • Konventionen om avskaffande av rasdiskriminering (CERD)
  • Konventionen om barnets rättigheter (CRC)
  • Konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor (CEDAW)
  • Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling (CAT)

Även Funktionsrättskonventionen ingår i detta större system inom FN för mänskliga rättigheter. På arbetsrättens område finns ILOs granskningskommittéer, men de kan inte nås direkt av enskilda klagomål. Inom Europarådet finns den Europeiska Kommittén för Sociala Rättigheter som kompletterar Europadomstolens avsiktligt avgränsade jurisdiktion och kan pröva kollektiva klagomål som rör sociala rättigheter enligt Europeiska sociala stadgan. Alla dessa kommittéer har olika processregler och olika mandat. Gemensamt för dem är att de inte lämnar yttranden som går att verkställa som ett domslut från en domstol. Däremot har staterna olika intressen av att inte hamna i dålig dager inför andra stater och sina egna medborgare.

Förhandsavgöranden och EU-rätten

EU-rätten har påverkat den svenska diskrimineringsrätten i grunden, vilket konstaterades i bokens inledande delar. När svenska domstolar ska döma i frågor som rör EU-rätten, och det finns oklarhet om hur den ska tillämpas, ska den nationella domstolen hänskjuta en fråga om förhandsavgörande till EU-domstolen. Frågorna ska ställas allmänt, och efter EU-domstolens svar är det upp till den nationella domstol som hänskjutit frågan att tillämpa innehållet i svaret i det enskilda fallet. Parter i en nationell rättsprocess kan alltid begära att domstolen inhämtar ett förhandsavgörande om tillämpning av EU-rätten, men det är upp till domstolen att bestämma om det ska göras. Det finns även vissa möjligheter för enskilda att klandra en EU-rättsakts laglighet eller konstatera att en medlemsstat eller EU-institution varit passiv i strid mot EU-rätten.

__________________________________

I Funktionsrättsguiden kan du fördjupa dig i de olika rättigheterna i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Där finns också information om att ansöka och överklaga i förvaltningsärenden samt tips om hur ombud kan argumentera utifrån Funktionsrättskonventionen.

MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

GUIDE: Rättsliga vägar mot upprättelse och samhällsförändring

Denna vecka kommer Lagen som verktyg skriva om vad enskilda och organisationer kan göra för att rättsligt motverka diskriminering. Inledningsvis kommer rättsmedlen att diskuteras, det vill säga de verktyg som finns i lagen för att få upprättelse när diskriminering sker, men också för att genom rättspraxis åstadkomma en större samhällsförändring på längre sikt. Fokus ligger på diskrimineringsersättningen.

Under veckan följer sedan praktiska tips, processuella och strategiska diskussioner för att underlätta ett ställningstagande om rättsliga åtgärder ska vidtas eller inte. För organisationer är det viktigt att arbeta strategiskt med sina rättsfall och därför bör denna artikel vara till hjälp. Länkarna går till Lagen som verktygs samling av rättspraxis där vi kort redogör för svenska och internationella fall.

Fortsätt läsa ”GUIDE: Rättsliga vägar mot upprättelse och samhällsförändring”

SEMINARIUM: Normhierarki och fördragskonform tolkning

Den 19 mars höll föreningen och projektet Med lagen som verktyg ett öppet seminarium om normhierarki och fördragskonform tolkning för att bättre förstå vad internationella konventioner om mänskliga rättigheter har för rättsställning i det svenska rättssystemet och hur de används i rättstillämpningen. Fortsätt läsa ”SEMINARIUM: Normhierarki och fördragskonform tolkning”

GUIDE: Tillgänglighetskrav i några lagar och författningar

Vad tillgänglighet  – och därmed diskriminering i form av bristande tillgänglighet – innebär bestäms till stor del av andra lagar än diskrimineringslagen. Diskrimineringslagens bestämmelse om bristande tillgänglighet kompletterar och stärker nämligen den rätt till tillgänglighet som finns i andra författningar. Den som uppfyller tillgänglighetskrav i andra lagar – till exempel plan- och bygglagen eller arbetsmiljölagen – kan därmed inte dömas för diskriminering. Därför är det viktigt att känna till några lagar och författningar som kan vara aktuella. Det gäller förstås många fler än vad som tas upp i denna översiktliga artikel.

Fortsätt läsa ”GUIDE: Tillgänglighetskrav i några lagar och författningar”

GUIDE: Svensk diskrimineringsrätt

Lagen som verktyg beskriver på denna sida det gällande materiella juridiska skyddet mot diskriminering i svensk rätt. Fokus är på diskrimineringslagen och redogörelsen underlättar bedömning om det skett olaglig diskriminering i enskilda fall. Texten publiceras i fem avsnitt under vecka 12 2018.

Innehåll

Fortsätt läsa ”GUIDE: Svensk diskrimineringsrätt”

GUIDE: Internationella regleringar inom diskrimineringsrätten

Sverige är medlem i Förenta nationerna, Europarådet och Europeiska unionen. I alla dessa internationella organ har det upprättats dokument som innehåller förbud mot diskriminering. Sverige har åtagit sig att vara bundet av dessa dokument och de har påverkat den nationella diskrimineringslagstiftningen på olika sätt. Här beskrivs något om organisationerna och relevant rätt rörande diskriminering som har samband med funktionsnedsättning. Avslutningsvis förklaras de internationella rättsordningarnas inbördes förhållande och förhållande till svensk rätt.

Fortsätt läsa ”GUIDE: Internationella regleringar inom diskrimineringsrätten”