INTERVJU: Sebastians anmälan ledde till ny rättspraxis och ökad respekt

Sebastian Häregård
Sebastian Häregård

När Sebastian Häregård från Vara var 12 år och gick i 6:an anmälde han sin skola till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Det skulle leda till den första domen om bristande tillgänglighet i Sverige och därmed viktig rättspraxis. Men att vinna i domstol har också gett Sebastian – och hans pappa Mikael – ökat självförtroende. Sebastian, som använder rullstol, berättar varför han anmälde skolan.
—Jag har så less på de dåliga ramperna. Jag hade ramlat bakåt flera gånger. Skolans tyngsta dörr öppnades utåt så jag fick dra i den samtidigt som jag med ett hjul utanför kanten kastade mig bakåt för komma in.

Sebastian minns att en tjej tidigare hade slutat på skolan på grund av riskerna att skadas. Han har själv fått mindre skador. En fast stenbänk stod rakt nedanför en ramp och riskerade hela tiden att slå honom på smalbenen. Problemen med tillgängligheten på skolan började också gå ut över skolarbetet och lärande. Han kände sig rädd och ledsen.

För Lagen som verktyg avslöjar Sebastian att det egentligen var pappa Mikael som övertalade honom att göra en anmälan om diskriminering. Mikael, också rullstolsanvändare, gick på Nästegårdsskolan under 80-talet när de undermåliga ramperna lades ut.

Under Sebastians mellanstadietid var Mikael i kontakt med skolan flera gånger och undrade varför inget förbättrats på 30 år. Rektorerna (som avlöste varandra) tog upp problemen med kommunen. Även Mikael hade kontakt med kommunens byggnadsavdelning.
—Jag brukar alltid lyckas genom att arbeta mig uppåt i hierarkin, säger han. Men i det här fallet var det som att hälla vatten på en gås. Fram till den 1 januari 2015 var vi maktlösa och hade ingenstans att vända oss. Då äntligen blev bristande tillgänglighet en form av diskriminering enligt diskrimineringslagen.

Inga plåtdörrar och stängsel

Sebastians anmälan gällde därför det som han utsatts för efter 1 januari 2015. Två jurister från DO var i kontakt med Mikael och Sebastian. En av dem kom ut till skolan för att mäta och fotografera. Huvudförhandlingen ägde rum den 3 maj 2017 i Skaraborgs tingsrätt i Skövde.

För Sebastian var det första gången han var i en rättssal.
—Sånt hade jag bara sett på tv och jag trodde det skulle vara en massa plåtdörrar och stängsel, säger han.

Så var det inte riktigt. I rätten fick Sebastian själv redogöra för hur han upplevt situationen på skolan.
—Visst var det lite nervöst att prata inför domarna, säger han. Men det kändes som att de tyckte det jag sa var bra.

Sebastian tycker snarare det var kommunens jurist som verkade nervös.
—Han hade så konstiga argument, bara om hur dyrt det var med ramper och sånt, säger Sebastian. Domaren fick säga till honom att de inte var där för att prata om pengar utan om det var diskriminering elle inte.

Var säker på att vinna

Sebastians klasskompisar hade trott att kommunen skulle medge att det rörde sig om diskriminering, men kommunens fastighetschef, som också vittnade, menade att problemen som Sebastian upplevt inte var så farliga.
—Men vi hade konkreta bildbevis, säger Sebastian stolt. Fotograferna från skolan blev viktigt bevismaterial.

Sebastian var hela tiden säker på att vinna. Och mycket riktigt kom tingsrätten i sin dom från den 24 maj 2017 fram till att kommunen diskriminerat honom. Diskrimineringsersättningen satte domstolen däremot till 30.000 kr, istället för de 75,000 kr som DO yrkat.
—30,000 är ju löjligt lite, inflikar Mikael. Det finns ingen kraft i det. En ersättning ska vara kännbar.

DO överklagade domen på grund av den låga ersättningen. Kommunen överklagade i sakfrågan, men när det var dags för förhandling i Göta hovrätt i Jönköping ville kommunen göra upp före förhandlingen. Sebastian Häregård och DO ville förhandla, men strax innan sakframställningarna skulle äga rum medgav Vara kommun DO:s yrkande.
—Jag trodde han skämtade, säger Mikael. Är detta något förhandlingstrick?

DO:s jurister ringde till huvudkontoret i Stockholm och fick klartecken att acceptera kommunens bud, men utan att bjuda på några rättegångskostnader.

Vara kommun medgav höjd ersättning

I domen från 15 maj 2018 fastslog Göta hovrätt skyldigheten för kommunen att betala diskrimineringsersättning på 75.000 kr samt rättegångskostnader i tingsrätten, men att parterna skulle ta sina egna kostnader i hovrätten. Därmed är processen avklarad.

Hade kommunen därmed ändrat inställning sedan förhandlingen i tingsrätten? Sebastian berättar att domaren frågade om kommunen erkände diskriminering och att han då fick det medgivande han hela tiden väntat på. DO:s jurist Karin Ernfors har tidigare påpekat för Lagen som verktyg att kommunen inte berörde om de ansåg att diskrimineringen berättigade till just detta belopp.

Varför ville då inte Vara kommun fortsätta processen? Mikael Häregård har sin bild klar.
—Kommunen ville nog bara få slut på det här. Under det gångna året har Vara kommun fått mycket negativ publicitet.
När Lagen som verktyg strax efter domen samtalade med kommunens jurist Christoffer Jensen pekade han istället på “processekonomiska” skäl som avgörande för kommunens agerande.

Sebastian hade däremot varit beredd att gå vidare till Högsta domstolen om det hade behövts.
—DO frågade om vi var villiga att gå hela vägen och det var vi, berättar Mikael. Det är ju viktigt att få en slutgiltig vägledning om hur man ska döma i framtiden.

Att bidra till Sveriges första dom om bristande tillgänglighet som diskriminering var förstås spännande.
—I en domstol kan det ju bära eller brista, säger Mikael. Eftersom detta var första domen för en ny lagparagraf visste vi inte hur våra argument skulle tas emot.

Nöjda med DO:s arbete

Sebastian är nöjd med domen, men tycker att det tog lite väl lång tid med hela rättsprocessen. Men han tror att det beror på att myndigheterna gör ett grundligt arbete.
—Och det var värt att vänta eftersom det gav resultat, säger han.

Mikael och Sebastian är också väldigt nöjda med hur DO drivit deras ärende.
—DO:s jurister har varit väldigt trevliga och bra att prata med, säger Mikael. De har varit lätta att nå och svarat snabbt.

De lokala medierna tog upp Sebastians fall, men nyheten spreds inte i riksmedierna i någon större omfattning. Ändå har andra hört av sig till familjen Häregård med frågor om hur de ska göra i liknande fall.
—Det känns bra att kunna hjälpa andra och sprida kunskap om detta, säger Mikael.

Han brukar rekommendera andra att få med sig en organisation – om inte DO driver fallet. Att driva ett fall som privatperson kan innebära extremt höga kostnader om man förlorar.

Sebastian är beredd att driva fler fall om det dyker upp nya problem.
—Nu vet jag ju hur man gör, säger han. Samtidigt vore det skönt att slippa bråka så mycket. Det bästa är om myndigheterna följer lagen från början.

Mikael håller med.
—Man ska egentligen inte behöva gå till domstol för att en sådan småsak. Men händer det inget blir man ju tvungen.

I deras fall räckte det egentligen med “hot” om domstol för att kommunen skulle agera. När Sebastians anmälan kommit in och DO kontaktade Vara kommun tog det inte lång tid förrän skolan hade nya ramper, perfekta vilplan och skyddsräcken överallt.
—I och med DO-anmälan fattade kommunen att det var allvar och gjorde det som borde åtgärdats för länge sen, säger Mikael.

Men då var den juridiska processen redan igång. Att det sedan blev en dom har nu många glädje av. Det betyder att rättspraxis har börjat att bildas på ett område där ingen tidigare visste exakt vad lagen innebär. Nu vet man till exempel att behov av “ekonomiskt manöverutrymme” inte är ett acceptabelt argument för att inte vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet.

Mikael Häregård
Mikael Häregård

Inte så smart att strunta i tillgängligheten

Mikael Häregård hoppas att domen blir en ögonöppnare för andra kommuner och landsting.
—Det är en tankeställare om att det inte är så smart att strunta i tillgängligheten. Finns det riktlinjer så måste de följas.

Mikael tror också att det hade blivit billigare för kommunen att vidta tillgänglighetsåtgärder från början, särskilt eftersom anpassningar många gånger varken är speciellt dyra eller komplicerade. Han nämner en skoaffär i Vara som förut hade ett trappa, men tog bort gatstenen, fyllde upp med sand så att det blev en liten kulle och sedan la tillbaka gatstenen.
—Så skulle många butiker med trappor kunna göra, säger han.

Mikael tror att det många gånger är en fråga om prioriteringar. Vara kommun köpte till exempel in ett konstverk till Nästegårdsskolan (med stenarna som syns på en av bilderna nedan) samtidigt som behovet av tillgänglighetsåtgärder fanns.
—Det var ynkligt att inte sätta tillgängligheten högre än så, säger Mikael.

Något annat som skrämmer honom är den inkompetens han mött hos kommunens företrädare.
—Både kommuner och statliga myndigheter måste utveckla sin kompetens på det här området, säger han. En chef jag pratade med sa att han var ny, men det tycker jag inte ska spela någon roll. Den som jobbar med byggfrågor ska kunna lagar och förordningar på sitt område. Man ska inte kunna gömma sig bakom att man inte kände till lagen. Och har man inte kompetensen får man faktiskt uppdatera sig. Lagen om att avlägsna enkelt avhjälpta hinder har gällt i plan- och bygglagen sedan 2001 och från 2015 räknas bristande tillgänglighet som diskriminering i diskrimineringslagen.

Möts med respekt efter domen

Mikael Häregårds tips är att ta hjälp av funktionshinderorganisationer istället för att lita på att alla har ”läst på”.
—Fråga oss som lever med funktionsnedsättning, säger han. Det är vi som vet vad som funkar och inte. Men tyvärr ses vi fortfarande ibland som mindre vetande och till och med mindre begåvade.

Att inte bli lyssnad till ger känslan av att inte vara lika mycket värda som andra, tycker Mikael. Han berättar att han i hela mitt liv känt sig undanskuffad och mindre värd. Men att rättsprocessen stärkt honom.
—Efter domen möts jag av en helt annan respekt. När jag ringde kommunen för ett tag sedan märkte jag hur tonläget ändrades så fort jag sa sitt namn.

Även Sebastian berättar om en händelse där han fick ett helt annat bemötande efter att ha sagt sitt efternamn. I Vara är det inte längre någon som struntar i Häregårds.

/Emil Erdtman

Tidigare artiklar:

Bilder:

REPORTAGE: Diskriminering skadar självförtroendet, men de rättsliga verktygen ger hopp

Lagen som verktygs frilansare Jennifer Jungelin har intervjuat fem personer om konsekvenserna av att utsättas för diskriminering, men också om det hopp som finns i att kunna anmäla och driva sin sak. Här kommer hennes text:

Vid den här tiden för två år sedan anmälde jag företaget som diskriminerade mig när de nekade mig ett sommarjobb på deras äldreboende. Jag hade till och med fått jobbet genom kommunens särskilda satsning att hitta sommarjobb till ungdomar med funktionsnedsättning. Anmälan gjorde jag av principskäl då arbetsgivare kopplade till kommunen inte har möjlighet att välja vilka sommarjobbare de tar emot, men framför allt för att deras skäl att inte ta emot mig uteslutande rörde min synnedsättning.

Händelsen har påverkat mitt självförtroende gentemot arbetsmarknaden negativt. Visserligen fick jag ett annat sommarjobb inom socialpsykiatrin, som jag klarade utan problem, men följande sommar sökte jag mig tillbaka till denna gamla trygga arbetsplats fast att jag egentligen velat testa på något nytt, exempelvis med barn eller inom äldreomsorgen. Men jag vågade helt enkelt inte – kanske också just för att min anmälan lades ned så att jag inte fick rätt i sak även på pappret.

Senare nekades jag plats på en skrivarlinje på en folkhögskola, inte på grund av min nivå på skrivandet, utan av praktiska orsaker. De menade att de hade svårt att hitta en ledsagare under lunchen och att deras digitala plattform inte var tillgänglig. De hade behövt mejla mig uppgifterna. Då hade jag inte kraft och ork att göra en anmälan om diskriminering. Jag påverkades av händelsen, inte bara för att jag inte fick gå just den utbildningen utan även för att jag sedan dess inte har haft modet att söka andra skrivkurser. Tänk om jag bli bemött på samma sätt!

Ändå har den diskriminering jag utsatts för paradoxalt nog gjort att jag utvecklats som person. Det har gett mig nya möjligheter. Exempelvis kände jag mig stark när jag skickade in min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och åtminstone fick medias uppmärksamhet. Utan dessa händelser hade jag inte heller fått kontakt med Lagen som verktyg, och då inte fått möjligheten att skriva denna artikel.

Jag blev nyfiken på hur andra personer med funktionsnedsättning påverkas av olika typer av diskriminering. Och jag funderar ofta över om de chefer, skolledare, restaurangägare och myndighetspersonal som utsätter en person för diskriminering förstår vilka konsekvenser diskrimineringen faktiskt får för individen bakom ärendet. Jag har valt att intervjua några personer med olika typer av funktionsnedsättning som drivit sina fall av diskriminering för att sprida deras berättelser och förmedla någon slags kunskap till allmänheten.

Sofia

Att kunna resa med kollektivtrafiken på sin hemort är en självklarhet för de flesta. Men inte för Sofia Thoresdotter som har syn- och hörselnedsättning. Hon har valt att anmäla Örebro länstrafik samt bussbolaget Nobina för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Hon beskriver bussarnas hållplatsutrop som opålitliga.
—På min linje fungerar utropen aldrig på vissa hållplatser, alltid på andra. När jag flyttade hit försökte jag först be varje busschaufför att ropa ut samtliga hållplatser, men oftast ville de bara säga till vid min hållplats. Detta innebär att jag ofta inte vet var jag är och sedan måste klättra ut hastigt med grejer, ledarhund och allt. Jag har inte tid att förbereda mig redan vid hållplatsen innan.  Dessutom glömmer chaufförerna ofta att ropa ut bara en enda hållplats, vilket innebär en stor osäkerhet.

Sofia har haft möte med regionen, som då skyllt på bussbolaget som enligt regionen hade dålig utrustning.
—De sa att utropen kanske kan funka efter 2019, då de ska byta system. Bussbolaget skyllde i sin tur på regionens upphandlingar.

Hon berättar vidare att nästan alla bussar har linjeutrop, det vill säga utrop på utsidan på bussen som talar om vilken buss det är och vart den går. Men det finns ställen där flera bussar kommer in till samma hållplats samtidigt.
—Om den buss jag ska åka med kommer bakom den första hör jag inte den – och missar den, säger Sofia. Då är inte linjeutropen till någon hjälp. Det finns inga taktila ledstråk heller eller någon talande information om när bussen kommer – den information som seende får via informationstavlan på hållplatsen.

Regionen har inte heller anammat Sofias förslag med stationsvärdar på dessa hållplatser.
—Det skulle vara en hjälp för många människor med alla möjliga behov.

Jag frågar Sofia hur den otillgängliga busstrafiken påverkar hennes vardagsliv.
—Jag har mycket högre tröskel för att ge mig iväg på saker nu, som att gå på konserter eller träffa vänner. Från min hållplats går det visserligen bara en buss in till stan, men sedan måste jag ju åka hem från de stora hållplatserna. Därför reser jag oftast bara iväg i jobbärenden.

Sofia berättar att det går åt mycket energi och vardagsstress i onödan för att hitta strategier för att kunna ta sig hem.
—Jag kan också bli förbannad, för jag betalar ju faktiskt för mina bussbiljetter samt skatt till regionen precis som alla andra. Dessutom skriver regionen på sin hemsida hur viktigt det är med tillgänglighet… Men tydligen inte för alla. Det är därför jag anmälde till DO med hjälp av Anmälningstjänsten, avslutar Sofia vårt samtal.

DO gick inte vidare med fallet, men Örebro Rättighetscenter har utrett det och föreningen Med lagen som verktyg arbetar med fallet tillsammans med en advokat.

Marie-Louise

Att kunna utföra sina arbetsuppgifter och få möjlighet att utvecklas på sitt jobb kan tyckas vara en självklarhet. Men inte för Marie-Louise som valt att anmäla sin arbetsplats (en statlig myndighet) för diskriminering eftersom hon, som har en synnedsättning, bara kan utföra en del av sina egentliga arbetsuppgifter.
—När jag blev anställd fungerade det mesta ganska bra. Alla anställda på min enhet fick samma information via mejl, där vi även kunde få ut uppgifter från andra enheter. Vi skrev allt i Word. Men när jag var på semester i februari förra året beslöt min dåvarande chef att vi hädanefter skulle göra allt detta i ett program som heter Dur Två – utan att ta reda på om det skulle fungera för mig och min arbetskamrat som också har synnedsättning.

Marie-Louise kontaktade hjälpmedelssamordnaren på sin arbetsplats för att ta reda på om programmet gick att tillgängliggöra med Jaws, som är det anpassningsprogram hon använder. Hon fick svaret att frågan skulle utredas. Först ett år och två månader senare hölls ett möte där det beslutades att det kanske ska bildas en arbetsgrupp för detta.
—Mina kollegor fick sedan nya arbetsuppgifter som jag och min synskadade arbetskamrat inte kunde utföra då de byggde på att göra collage av foton samt hantera ärenden som kom på papper via fax. Jag frågade min chef om inte vi borde kunna få andra arbetsuppgifter, för att även vi skulle få möjlighet att utvecklas. Jag fick svaret att de hört sig för med olika enheter på arbetsplatsen och att det inte fanns något som vi kunde utföra. Jag fick aldrig veta vilka enheter de hade tillfrågat och vilka eventuella arbetsuppgifter det hade gällt.

När jag frågar Marie-Louise hur situationen på arbetsplatsen påverkar henne berättar hon att hon får sämre möjligheter till löneförhöjning då lönerna på hennes arbetsplats bland annat styrs av hur mycket man utvecklas.
—Eftersom jag inte har kunnat börja med de nya arbetsuppgifterna får jag inte högre lön. Jag känner heller inte att jag bidrar i arbetsgruppen då jag inte kan utföra alla arbetsuppgifter. Det känns jobbigt att hela tiden behöva fråga mina kollegor om information som står i Dur Två, den typ av information som alla förut fick på mejl. Jag känner mig ifrågasatt och måste försvara mig hela tiden när kollegor frågar varför jag inte skriver direkt i Dur Två som alla andra.

Marie-Louise försökte först driva fallet med hjälp av facket, men möttes av stor okunnighet om tillgänglighetsfrågor. Hon valde då att anmäla till DO. Jag frågar Marie-Louise varför det var viktigt för henne att driva detta som en anmälan om diskriminering?
—Jag ville få prövat om om min arbetsgivare verkligen har vidtagit de förebyggande aktiva åtgärder på det sätt som lagen säger. Jag vill också visa för andra att det det lönar sig att kämpa för sin sak.

DO har valt att inte utreda fallet. Lagen som verktygs jurist Csilla Gradwohl arbetar däremot med en utredning av fallet.

Maria

Lika mycket som det kan verka självklart att kunna jobba och åka kollektivt kan det vara att bli serverad ett glas vin, förutsatt att du är myndig och inte är för berusad.

Maria, som använder rullstol nekades just detta utan att få någon förklaring på en restaurang i Farsta centrum.
—Jag frågade helt lugnt efter ett glas rosévin, men mannen bakom disken bara vinkade bort mig. Då tänkte jag att det här kanske inte var ett sådant ställe som har rosévin så jag bad om ett glas vitt istället. Men han fortsatte att med hjälp av gester avvisa min beställning och var tydlig med att han ville att jag skulle lämna restaurangen.

När Maria var på väg därifrån mötte hon några vakter som servitören hade ringt efter.
—De var lika oförstående som jag, men sa att de inte kunde gå in och hävda min rätt att beställa. Vakterna tyckte dock att det var bra att jag tänkte anmäla händelsen till DO. Enligt Maria finns det flera viktiga anledningar till att hon nu väljer att driva fallet som en fråga om diskriminering.
—Jag tycker det är viktigt att det som händer oss som har funktionsnedsättningar dokumenteras. Först när det finns en en berättelse och bevis bakom statistiken kan vi använda det i vår kamp för rättigheter. Jag ville att andra ska få kunskap om att detta faktiskt händer.

Förutom att det var viktigt för Maria att anmäla händelsen ur ett funktionshinderperspektiv var det även viktigt för henne personligen.
—Det kändes viktigt att få berätta om händelsen för att göra klart både för andra och mig själv att det inte är ok att bli behandlad så här.

När Maria får frågan om hur händelsen på restaurangen påverkat henne berättar hon att det har ökat hennes medvetenhet.
—Själv har jag många gånger upplevt diskriminering i form av bristande tillgänglighet, ofta flera gånger varje dag, men inte detta. Självklart visste jag att andra nekats att beställa alkohol utan att vara påverkade – till exempel på grund av tal- eller balanssvårigheter. Jag vet även att personer som använder ledarhund ofta nekas tillträde till olika ställen och förstår att det måste vara skitjobbigt. Men det är en helt annan sak att vara med om det själv. Efter den här händelsen finns tanken där när jag besöker nya serveringar. Tänk om jag kommer att nekas att beställa nu bara för att jag använder rullstol!

DO har gått vidare med fallet och arbetar nu med en utredning. Jag har fått besvara en del frågor och ta fram ytterligare kompletterande underlag. Förhoppningsvis är det faktum att man inte direkt avskrev ärendet en indikation om att man tar frågan på allvar och kanske kommer gå vidare. Jag hoppas det.

Saga och Melvin

I alla grundskolor runt om i landet genomförs nationella prov i tredje, sjätte och nionde årskurs. Alla elever i hela landet ska göra samma prov i exempelvis matematik eller engelska. Resultaten är vägledande för lärarnas betygsättning. Skolverket reglerar vilken hjälp en elev med funktionsnedsättning kan få för att ha förutsättningar att genomföra proven på jämlika villkor med andra elever.

Jag träffar Saga och hennes kompis Melvin som går i sjätte klass och just har gjort sina nationella prov. Båda har dyslexi. Sagas mamma är också med under intervjun och tillsammans hjälps de åt att förklara hur de nationella provens anpassningar varit otillräckliga för dem, samt hur det kommer sig att de har valt att driva det här ärendet.

Föräldrarna kände redan tidigt under läsåret oro över sina barns förutsättningar att kunna genomföra proven. Därför hade de ett möte med lärarna i matematik och svenska för att få klarhet i vilket stöd barnen kunde få.
—Lärarna som var där sa inte så mycket, utan berättade mest att de inte visste hur de skulle tolka Skolverkets direktiv angående anpassningar, säger Sagas mamma. Vi fick svar två veckor innan proven, vilket stressade både oss och barnen i onödan.

Engelskläraren dök över huvud taget inte upp på några möten, men hade lite mejlkontakt.
—Han kan dock inte ha tagit åt sig mycket av det vi försökt förklara, eftersom han utsatte barnen för ett testprov där de var tvungna att läsa flera långa texter helt utan hjälp av talsyntes som de är vana vid att använda i vanliga fall.

De fick inte heller tillåtelse att sitta i ett mindre rum vilket de har rätt att få. Visserligen fick de längre provtid, men det hjälpte inte. De var förtvivlade och stressade över att inte kunna klara av de riktiga proven. Det kändes hemskt att få hem sina barn så stressade och oroliga.

Saga förtydligar hur den längre provtiden varken varit ett rätt eller tillräckligt stöd:
—Det är som att spela tennis med pingisracket. Det går ju inte.

Hur gick då de riktiga nationella proven?
—När vi hade läsförståelse fick vi frågorna upplästa men inte själva texten, berättar Melvin. Och den måste man ju kunna läsa ordentligt för att svara på frågorna. Det verkar som att de tycker det är fusk att lyssna på texten.

Hos en del dyslektiker kan också arbetsminnet vara nedsatt – med svårigheter att komma ihåg saker som andra lärt sig utantill, exempelvis nyckelord eller multiplikationstabellen.
—När det inte är nationellt prov får jag ha en latmask med mig i matten, berättar Saga. Det är ett papper med hela multiplikationstabellen. När jag inte fick ha med den under nationella provet blev det mycket svårare att göra uppgifterna eftersom jag inte kommer ihåg allt utantill.

Vi konstaterar tillsammans att det är skönt att proven är över för den här gången och kommer in på anledningen till att familjerna har valt att vara med och driva frågan som ett fall av diskriminering. Saga mamma berättar:
—Jag frågade en kompis som är lärare och min man om de krav jag har är orimliga. Själv tycker jag det känns orimligt att barnen ska behöva klara sig utan den talsyntes de alltid använder annars. De läser ju med öronen. Det känns heller inte rättvist att de bedöms på sin stavning som de inte kan rå över själva.

I dyslexiföreningens tidning såg hon att ett par advokater sökte personer som hamnat i den här situationen kring de nationella proven.
—Då tänkte vi: nu bara kör vi.

Till sist berättar Saga att hon vill göra det här för att hjälpa andra.
—För mig har det ju redan hänt och proven är gjorda, men jag hoppas att andra barn får det bättre och mer hjälp och stöd.

Föreningen Med lagen som verktyg arbetar tillsammans med Dyslexiförbundet med att få prövat om elever med främst dyslexi diskrimineras när de inte får tillräckliga anpassningar för att komma i en jämförbar nivå med andra elever.

Något slags hopp

Jag är otroligt tacksam för att jag har fått ta del av och dela med mig av dessa viktiga berättelser. Än en gång kan jag konstatera att alla fall av diskriminering oavsett om det sker i arbetslivet, skolan eller på fritiden ofta leder till begränsningar och sänkt självförtroende för den som utsatts. Samtidigt finns det något slags hopp i att flera personer med funktionsnedsättning har mod och styrka att driva sina ärenden. Jag hoppas att berättelserna från mig själv, Sofia, Marie-Louise, Maria, Saga och Melvin ska inspirera fler personer med funktionsnedsättning att våga synliggöra sina upplevelser av diskriminering genom att anmäla på Anmälningstjänsten. Dessutom hoppas jag att chefer på alla nivåer tänker till lite extra och redan från början vidtar åtgärder för att värna om tillgänglighet och jämlika förutsättningar så att diskriminering inte sker.

Om du har en funktionsnedsättning och vill ha hjälp med att försöka driva ett diskrimineringsärende får du gärna bli medlem i föreningen Med lagen som verktyg. Alla ärenden tas inte upp automatiskt, utan detta beslutas av föreningen Med lagen som verktygs styrelse.

/Jennifer Jungelin

INTERVJU: Anne Ramberg vill vara rättssamhällets vakthund

Anne Ramberg FOTO: Emil Erdtman

Fortsätt läsa ”INTERVJU: Anne Ramberg vill vara rättssamhällets vakthund”

INTERVJU: Agneta Söder – Rätten till utbildning tillgodoses inte

Agneta Söder
Agneta Söder

Rätten till utbildningen fastslås i såväl internationella som nationella bestämmelser. I Barnkonventionens artikel 28 kan man läsa att alla barn, det vill säga personer under 18 år, skall erkännas en gratis grundskoleutbildning och i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning förtydligas i artikel 24 att denna rättighet även tillfaller personer med funktionsnedsättning. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Agneta Söder – Rätten till utbildning tillgodoses inte”

INTERVJU: Maria Johansson – Vi har rättigheterna på vår sida

bild på Maria Johansson
Foto: Magnus Thorssell

Maria Johansson är ordförande för Lika unika, en federation av sex funktionshinderförbund. Hon har tidigare varit både ombudsman (2002-2007) och ordförande (2007-2013) för förbundet DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet. Tillgänglighetsfrågor är ett av hennes stora intressen. Ja, hon kallar sig till och med nörd på området.
—Jag jobbar för ett samhälle för alla – på riktigt, säger hon. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Maria Johansson – Vi har rättigheterna på vår sida”

INTERVJU: Lars Lööw – dags att funktionsrättsrörelsen kliver fram och använder juridiken

Lars Lööw
Lars Lööw

När Lars Lööw år 1992 började som förbundsjurist på Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning (FUB) – där han är medlem som förälder till en son med funktionsnedsättning – var han så gott som den enda anställda juristen i funktionsrättsrörelsen. Det fanns visserligen jurister bland förtroendevalda och chefer. En av dem var Allan Everitt, tidigare chef på FUB och mentor för Lars Lööw. En annan tidig mentor var socialministern Bengt Lindqvist som år 1989 tillsatte den så kallade Handikapputredningen – där Everitt var en av sekreterarna.

Fortsätt läsa ”INTERVJU: Lars Lööw – dags att funktionsrättsrörelsen kliver fram och använder juridiken”

INTERVJU: Fredrik Bergman – Sverige behöver en fördjupad konstitutionell dialog

Fredrik Bergman Foto: Emil Erdtman
Fredrik Bergman Foto: Emil Erdtman

Juristen Fredrik Bergman är ny tillförordnad vd på Centrum för rättvisa. Han berättar stiftelsens spännande historia för Lagen som verktyg. Den börjar med att moderaternas nuvarande partisekreterare Gunnar Strömmer för snart 20 år sedan jobbade på Institute for Justice i USA, en så kallad public interest law firms som med hjälp av strategisk processföring vill påverka samhället i en viss riktning.   Fortsätt läsa ”INTERVJU: Fredrik Bergman – Sverige behöver en fördjupad konstitutionell dialog”

INTERVJU: Andreas Pettersson uppmanar fler jurister att försvara de sociala rättigheterna

Andreas Pettersson
Andreas Pettersson Foto: Anders Jonsson

Andreas Pettersson disputerade i rättsvetenskap år 2015. Avhandlingen vid Umeå universitet handlade om rätten till transport för människor med funktionsnedsättningar. Bland annat kom han fram till att myndigheter och domstolar utsätter människor med funktionsnedsättningar för kontroll och integritetskränkande ifrågasättande när behov av färdtjänst, bilstöd och kontantersättningar bedöms. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Andreas Pettersson uppmanar fler jurister att försvara de sociala rättigheterna”

INTERVJU: Kerstin Burmans processföring satte stopp för tvångssteriliseringar

Intervju med juristen Kerstin Burman som vunnit flera fall åt hbtq-rörelsen och tycker att diskrimineringslagen bör ses över när det gäller vilket fourm som dömer om diskriminering i arbetslivet.

Kerstin Burman
Kerstin Burman FOTO: Emil Erdtman

Kerstin Burman är jurist på LO-TCO Rättsskydd, där hon driver fall åt fackförbundens medlemmar. Hon berättar att de inte får in så många fall som rör funktionsnedsättning.
—Många vet kanske inte att vi tar upp alla typer av frågor som rör arbetslivet, säger hon. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Kerstin Burmans processföring satte stopp för tvångssteriliseringar”

INTERVJU: Laura Carlson, jurist – ”Individens rättigheter måste stärkas i Sverige”

Intervju med Laura Carlson om diskriminering och juridikens utveckling i Sverige

Laura Carlson
Laura Carlson

Laura Carlson är amerikansk och svensk jurist. Hon är docent vid Juridicum, Stockholms universitet och specialiserad på jämlikhetsfrågor, arbetsrätt och hur olika länders rättssystem fungerar.

Hennes doktorsavhandling från 2007 jämför det svenska sättet att tackla löne- och könsdiskriminering med de i EU, USA och Storbritannien. Föräldraledighet regleras genom lag och kollektivavtal, men i Sverige ligger lönesättningen enbart på arbetsmarknadens parter. I Storbritannien har man istället jobbat med konceptet “familjevänliga” arbetsplatser och i USA med att stärka diskrimineringsskyddet. Laura Carlsons slutsats var att ”den svenska modellen” måste ses över och bygga mer på rättvisa och access to justice (tillgång till rättssystemet) för att en förändring ska ske. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Laura Carlson, jurist – ”Individens rättigheter måste stärkas i Sverige””

INTERVJU: Ett rättighetsinstrument som gör skillnad – Anna Bruce om CRPD

Anna Bruce (Foto: Emil Erdtman)

Anna Bruce forskar i juridik och är specialiserad på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD, Funktionshinderkonventionen eller Funktionsrättskonventionen – kärt barn har många namn). Hon satt med i förhandlingarna när konventionen arbetades fram och har skrivit en nästan 500-sidig doktorsavhandling om dess rättigheter och grundidéer. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Ett rättighetsinstrument som gör skillnad – Anna Bruce om CRPD”

INTERVJU: Hanna Gerdes vill göra juridiken tillgänglig

Juristen Hanna Gerdes utbildar jurister och organisationer i mänskliga rättigheter och ickediskriminering. Den 2 juni leder hon Lagen som verktygs workshop om att skriva diskrimineringsanmälningar.

Hanna Gerdes
Hanna Gerdes Foto: Emil Erdtman

Hanna Gerdes är juristen som vill öka kunskapen om mänskliga rättigheter och ickediskriminering på bred front. Hon utbildar jurister och organisationer och har skrivit flera böcker om mänskliga rättigheter.

På CV:t kommer också sakkunnig åt liberalernas Birgitta Ohlson, men hon ser det som ett problem att frågor om mänskliga rättigheter ofta politiseras och felaktigt görs till en fråga om höger och vänster.
—De mänskliga rättigheterna måste föras tillbaka till juridiken. När det till exempel gäller personer med funktionsnedsättning är det individens rätt att inte bli missgynnad på grund av sin funktionsnedsättning som är det centrala. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Hanna Gerdes vill göra juridiken tillgänglig”

INTERVJU: Annika Jyrwall Åkerberg: ”Det ska kosta att kränka mänskliga rättigheter”

Annika Jyrwall Åkerberg
Annika Jyrwall Åkerberg

Människorättsjuristen Annika Jyrwall Åkerberg har skrivit boken Diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Hon jobbar idag på organisationen Civil Rights Defenders med frihetsberövades rättigheter däribland personer inom psykiatrisk tvångsvård, häkten och förvar. Det handlar till exempel om personer som utsätts för mer tvång än vad som kan anses vara förenligt med deras mänskliga rättigheter och intagna som blir kvar på låsta institutioner trots att de anses medicinskt färdigbehandlade. Situationen på förvaren är relativt outforskad, men det kan till exempel röra personer som inte får tillgång till tolk. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Annika Jyrwall Åkerberg: ”Det ska kosta att kränka mänskliga rättigheter””

Intervju med Paul Lappalainen i Kick 4/2016

Med tillstånd publiceras här Peter Anderson-Popes intervju med Paul Lappalainen från tidningen Kick, nr 4 2016. Paul har slutat inom projektet, men arbetet bygger vidare på hans tankar och kloka råd.

Med lagen i egna händer

Paul Lappalainen framför bokhylla
Paul Lappalainen

—Nu har vi rätt men vi måste också se till att få rätt, säger Paul Lappalainen som arbetar på Independent Living Institute med projektet Med lagen som verktyg. Fortsätt läsa ”Intervju med Paul Lappalainen i Kick 4/2016”

INTERVJU: Från välgörenhet till rättigheter – intervju med Vilhelm Ekensteen

Vilhelm Ekensteen
Vilhelm Ekensteen

Vilhelm Ekensteen är idag hedersdoktor och kan se tillbaka på 50 års arbete för ett tillgängligt och inkluderande samhälle. I sin debattbok På folkhemmets bakgård från 1968 pekade han på att 50- och 60-talens svenska samhällsförbättringar inte kom alla medborgare till del. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Från välgörenhet till rättigheter – intervju med Vilhelm Ekensteen”