Anna Bergholtz om diskriminering: från utebliven ledsagning till otillgänglig post från DO

Anna Bergholtz
Anna Bergholtz

Anna Bergholtz är journalist och författare till två barnböcker. I sin vardag som blind upplever hon dagligen diskriminering på olika sätt. Det kan vara när snön täcker alla ledstråk på tunnelbaneperrongen, när ingen kan bistå i mataffären eller när det saknas utrop i kollektivtrafiken – för ett tag sedan även på T-centralen i Stockholm.

När bristande tillgänglighet blev diskriminering 2015 gjorde hon den 2 mars en anmälan (ANM 2015/441) mot 1177 Vårdguiden eftersom hon efter en uppdatering på deras hemsida inte kunde komma åt informationen via sin talsyntes.

Anna Bergholtz vill som alla andra få information om olika sjukdomstillstånd snabbt om hon blir sjuk.
—Men helt plötsligt var massor av information oläslig för mig. Om jag sökte på en sjukdom så kunde jag inte komma åt informationen.

I sin anmälan skriver hon: ”Anmärkningsvärt är att 1177 Vårdguiden har till uppgift att informera kring hälsa och sjukvård och att bristerna i deras tillgänglighet kan medföra risk för ens hälsa.”

En månad efter sin anmälan fick hon besked av Diskrimineringsombudsmannen att de inte går vidare med att utreda ärendet. I sådana beslut finns ingen motivering, men kanske kan man tänka sig att telefonservice skulle motsvara information på nätet. Men Anna Bergholtz tycker inte att det är en jämförbar situation att sitta i telefonkö.
—En gång tog det mig 40 minuter att komma fram till 1177.

Hinder i arbetet som journalist

Anna Bergholtz stöter också på hinder i sitt jobb. Mycket av den information som hon behöver komma åt är otillgänglig.
—Myndigheter skickar väldigt ofta ut PDF-filer som är sparade som bilder och därför oläsbara med talsyntes. Detta gäller även Diskrimineringsombudsmannen, har Lagen som verktyg fått erfara.

När Anna Bergholtz nyligen skulle moderera en konferens hos public service-företagen kunde hon inte få tag på sändningstillstånden i läsbart skick. När hon vid ett annat tillfälle begärde ut domar från Förvaltningsrätten kom de som oläsbara PDF-filer.
—Och när jag anmärkte på det hade de ingen aning om hur man gör en PDF tillgänglig.

Mycket av detta är vardagsmat och inte något som Anna brukar anmäla.
—Tyvärr vänjer man sig. Det är först när jag blir riktigt arg och dessutom har lite ork över som jag anmäler diskriminering.

Detta hände den 6 maj 2016 när hon skulle göra en arbetsresa till Vingåker. Det var en okänd plats och hon behövde ledsagning från tåget. När hon ringde och beställde biljett och ledsagning fick hon beskedet att det inte gick att ordna ledsagning på Vingåkers station. Av erfarenhet vet Anna att det brukar gå att anlita till exempel personal från taxi på de stationer där SJ inte har egen personal.

Lång väntan på beslut

Anna Bergholtz anmälde bristen på ledsagning till Diskrimineringsombudsmannen och la i sin anmälan även till att det var ett så stort glapp mellan tåg och perrong att ledarhunden vägrade gå på och fick bäras på respektive knuffas av tåget – en stor riskfaktor för hund och ledarhundsförare.

När anmälan väl var gjord kom en automatisk bekräftelse och den 24 maj kommer besked från DO att en tillsyn i ärendet inletts (GRA 2016/45). Tillsyn i det här fallet betydde att SJ fick ett antal frågor om sina rutiner. Utifrån svaren skulle DO sedan avgöra om SJ brutit mot diskrimineringslagen.

DO har som mål att avgöra ett ärende sex månader efter att anmälan kommit in, men Anna Bergholtz fick vänta i över ett år. Då hade hon ringt och mailat många gånger för att veta hur det stod till med ärendet.

—Jag tycker verkligen inte att det ska behöva ta så långt tid, säger hon. Men det är också frustrerande att det är olika personer som kontaktar en. Det vore bättre med en kontakt.

Anmälde DO till DO

Nästan exakt ett år efter anmälan – den 2 maj 2017 – skriver DO:s handläggare i ett mail till Anna Bergholtz:  ”Ett beslut är nu på gång i detta ärende. Jag undrar därför hur du föredrar att vi skickar det till dig? Med tillgänglig PDF, i Word eller något annat alternativ?” Anna svarade med vändande mail Word eller tillgänglig PDF.

Ändå dimper det den 29 maj 2017 ner ett pappersbrev hemma hos Anna Bergholtz – helt otillgängligt för henne.
—Jag blev först väldigt förvånad, sedan ledsen och sist arg. Hur kan Diskrimineringsombudsmannen, som ska utreda bristande tillgänglighet som diskriminering skicka ett pappersbrev när jag i all min kommunikation med dem berättat att jag inte ser och vill ha besked via mail?

Anna Bergholtz anmälde Diskrimineringsombudsmannen till Diskrimineringsombudsmannen, eftersom det är dit man anmäler diskriminering. Bland annat Sveriges radio rapporterade om denna anmälan.

Och den här gången dröjde inte svaret. Den 9 juni avslutar DO (ny handläggare) ärendet med motiveringen: ”På grund av jäv får DO inte utreda anmälningar mot DO. Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK) är de kontrollorgan som utövar tillsyn över myndigheter. Du kan även vända dig till en antidiskrimineringsbyrå.”

Bedömning av rättsläget

—Enskilda kan vända sig till en antidiskrimineringsbyrå för råd eller vidta rättsliga åtgärder på egen hand, säger Ola Linder, jurist på Lagen som verktyg. Men denna typ av myndighetsutövning ingår inte i något av de samhällsområden som räknas upp i DL 2 kap. och därför gäller inte diskrimineringsförbudet i detta fall.

Ola Linder tycker trots det att det kan vara intressant att anmäla ärendet till Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK) med frågan om bristande tillgänglighet i myndighetsutövningen.

JK som lyder under regeringen har tillsynsansvar över myndigheterna och fokuserar främst på systematiska brister. JO är en del av riksdagens kontrollmakt och granskar myndigheters eventuella brister i tillämpningen av lagar och andra författningar. JO:s yttranden kan väga tungt när myndigheter utvärderar sina rutiner.

Förordningen från 2001 om statliga myndigheters ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken kan eventuellt vara en författning som ombudsmännen beaktar. Dessutom gäller förvaltningslagen, vars syfte är rättssäkerhet i en serviceinriktad förvaltning.

Utredningen om SJ

Utredningen om bristande tillgänglighet på SJ hamnade i medieskugga, men här ska redovisas vad som stod i det där otillgängliga pappersbrevet, daterat 17 maj 2017.

Utebliven ledsagning

SJ:s svar på DO:s frågor var att de har väl upparbetade rutiner för ledsagning. SJ:s personal lägger vanligtvis in beställningarna i Ledsagningsportalen, men på stationer där det inte finns stationsledsagning – som i Vingåker – görs en beställning av ”ombordledsagning” (för på- och avstigning) manuellt på ett särskilt formulär som skickas till exempelvis ett taxibolag.

När Anna Bergholtz gjorde sin beställning var det dock mycket ny personal på servicecentret som inte kände till rutinerna. SJ medger att ett misstag begicks när ingen manuell beställning gjordes.

DO accepterar SJ:s förklaring att företaget ”normalt har bra rutiner för ledsagning” och anser därmed att SJ genomfört tillräckliga åtgärder för att personer med en funktionsnedsättning ska komma i jämförbar situation med en person utan denna funktionsnedsättning och kunna nyttja SJ:s tjänster.

SJ meddelade DO att de nu har förtydligat sina rutiner och DO bedömer därför att det inte finns stöd för uppfattningen att SJ brutit mot diskrimineringslagen. DO skriver: ”Det var ett beklagligt misstag på SJ Servicecenter som gjorde att Anna Bergholz inte fick den ombordledsagning som hon hade rätt till.”

Glapp mellan tåg och plattform

Det stora glappet mellan tåg och plattform skulle kunna falla under de Tekniska specifikationer för driftskompabilitet (TSD) för järnvägar som regleras i EU:s ”järnvägsdirektiv” 2008/57/EG. Men enligt direktivets artikel 9 kan undantag göras om en ombyggnation av äldre tåg redan var igång eller redan var avtalad när TSD offentliggjordes år 2008. Den svenska Transportstyrelsen har på denna grund beviljat ett sådant undantag för svenska SJ.

DO bedömer därför – med hänsyn till bland annat de ekonomiska och praktiska förutsättningarna för SJ – att SJ får anses uppfylla kraven på tillgänglighet när det gäller avståndet mellan plattform och tåg.
”Att kräva att SJ ska tillgänglighetsanpassa sina äldre personvagnar, vilket skulle kräva omfattande och kostsamma ombyggnationer, är inte en skäligt ekonomisk försvarbar tillgänglighetsåtgärd.”

Plattformarna är dessutom Trafikverkets ansvar, vilket komplicerar frågan.

Annas råd och tips till DO

När Annan Bergholtz ser tillbaka på ärendena 1177 och SJ tycker hon egentligen att bristande tillgänglighet på internet är värre eftersom hon då är helt utestängd jämfört med andra. Bristen på ledsagning i Vingåker gick till slut att lösa tack vare hjälpsamma människor.
—DO borde bli tuffare och driva fler fall. SJ kunde man allt gå hårdare åt. Att personalen var ny och inte kunde rutinerna borde inte hålla som argument.

Men framförallt tycker hon att handläggningstiden borde kortas.
—Dessutom skulle jag vilja veta lite mer om exakt vad DO gör när de utreder. Har de bara ringt eller mailat SJ med ett par frågor? Hur vet man att de verkligen gör det de säger? Det känns inte så rättssäkert.

Andra förslag från Anna Bergholtz är att förbättra DO:s anmälningsformulär. Hon tycker att det är krångligt att använda med hjälpmedel och väljer att maila in sina anmälningar istället. Hon har omtalat det för DO, men tycker inte att formuläret förbättrats nämnvärt.
—I ett bra och tillgängligt formulär skulle man ju också kunna markera på vilket sätt man vill bli kontaktad. Hon tar Anmälningstjänsten som exempel på ett tillgängligt formulär.

Ett annat problem är att det är svårt att veta vilka anmälningar som redan kommit till DO.
—Någon gång kanske man till och med skulle vilja veta om man själv redan anmält något – saker upprepas ju ideligen.

Men att begära ut anmälningar tar tid och är svårt utan anmälningsnummer. Det går inte låta DO söka på ett namn, ett företag eller ett ämne.

Avslutningsvis tycker Anna Bergholtz att DO inom sitt uppdrag att ”föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering” (enligt lagen om Diskrimineringsombudsmannen) borde engagera sig mer för att till exempel få bort det fåniga undantaget för företag med färre än tio anställda.

/Emil Erdtman

Fakta om ledsagning vid tågresa

  • Ledsagning är gratis och kräver inte läkarintyg.
  • I Sveriges har Trafikverket och företaget Jernhusen ansvar för ledsagning. Utförandet sköts av företaget Riksfärdtjänsten Sverige AB.
  • Riksfärdtjänst AB har en sambandscentral för all ledsagning dit man kan ringa vid problem, tel 0774-44 55 55.
  • Ledsagning beställs via personlig kontakt med det företag som säljer biljetten till resan – t ex SJ servicecenter på tel 0771-75 75 75 (tonval 5) – eller i resebutik eller via resebyrå. Ledsagning kan inte bokas på internet.
  • Beställning ska göras minst ett dygn före resan. Avbeställning senast 12 timmar innan hos samma företag.
  • Ledsagning till och från tåget utgår från de uppsatta Mötesplatser som finns på större stationer. Sådan stationsledsagning innefattar också tågbyte på bemannade järnvägsstationer.
  • Ledsagaren ska följa med till dörren på den tågvagn man ska sitta i. Därefter ska personalen på tåget ta vid. På bussar kan ledsagaren följa med upp.
  • Ledsagare får bära upp till 20 kg bagage.
  • Vid försening ska ledsagare vänta minst 30 minuter.
  • Enbart ledsagning vid på- och avstigning, samt ledsagning på själva tåget, kallas av SJ ombordledsagning och utförs av lokala utförare, som t ex taxibolag.
  • Regionala kollektivtrafikmyndigheter och vissa tågoperatörer har egna system för ledsagning.

Läs mer på Jernhusen eller hemsidan Stationsledsagning

Hanna Gerdes vill göra juridiken tillgänglig

Juristen Hanna Gerdes utbildar jurister och organisationer i mänskliga rättigheter och ickediskriminering. Den 2 juni leder hon Lagen som verktygs workshop om att skriva diskrimineringsanmälningar.

Den 2 juni håller Hanna Gerdes en Anmälningsskola för alla som vill lära sig mer om diskrimineringslagen och hur man kan gå vidare om man anser sig ha blivit diskriminerad.

Hanna Gerdes
Hanna Gerdes Foto: Emil Erdtman

Hanna Gerdes är juristen som vill öka kunskapen om mänskliga rättigheter och ickediskriminering på bred front. Hon utbildar jurister och organisationer och har skrivit flera böcker om mänskliga rättigheter.

På CV:t kommer också sakkunnig åt liberalernas Birgitta Ohlson, men hon ser det som ett problem att frågor om mänskliga rättigheter ofta politiseras och felaktigt görs till en fråga om höger och vänster.
—De mänskliga rättigheterna måste föras tillbaka till juridiken. När det till exempel gäller personer med funktionsnedsättning är det individens rätt att inte bli missgynnad på grund av sin funktionsnedsättning som är det centrala.

Byggde upp en av Sveriges första antidiskrimineringsbyråer

Efter juristexamen med specialisering inom folkrätt flyttade Hanna Gerdes från Stockholm till Norrköping för att bygga upp en av landets första antidiskrimineringsbyråer.
—Jag var ung och blev ansvarig för en hel verksamhet. Det var fantastiskt!
Hon har därefter hunnit med att jobba på Statsrådsberedningen och Fonden för mänskliga rättigheter.

Hon har även varit ansvarig för likabehandlings- och funktionshinderfrågor inom Försvarsmakten.
—Det finns en förenklad bild av soldaten som någon som är fri från funktionsnedsättningar, säger Hanna Gerdes. Men i verkligheten har de anställda inom Försvaret hörselnedsättningar och diabetes precis som överallt annars i samhället. Precis som på alla andra arbetsplatser bör personer bedömas som individer och utifrån de krav som ställs på en befattning.

Hanna Gerdes har numera egen juristbyrå där hon bland annat håller i kurser och workshops för beslutsfattare, jurister, fackförbund och organisationer. Hon trivs med att vara sin egen chef och uppskattar särskilt att kunna ha många olika samarbeten på gång samtidigt.

I år har flera utbildningar gällt ”aktiva åtgärder” – den förändring i Diskrimineringslagens kapitel 3 som trädde i kraft den 1 januari 2017. Förut gällde kravet på arbetsgivare och utbildningsanordnare att arbeta aktivt med förebyggande åtgärder mot diskriminering endast diskrimineringsgrunderna kön och etnicitet. Nu innefattas alla diskrimineringsgrunder, alltså även funktionsnedsättning.

Tillgängliga utbildningar

Hanna Gerdes har ofta fått höra att hon borde bli brottmålsadvokat, men hon ser inte sin främsta roll just i rättssalen, utan i det pedagogiska arbetet med att medvetandegöra kring juridikens innebörd.
—Fortbildning av beslutsfattare och experter är viktig för att den samhällsförändring som rättsprocesserna syftar till ska bli verklighet. Det räcker inte att kunna lagen om man inte lyckas förmedla den på ett begripligt sätt. Det är först då man kan få brett genomslag utöver det enskilda fallet.

Varje litet ärende är en del i det stora förändringsarbetet. De enskilda fallen är också viktiga att utgå från i utbildningarna. Även om Hanna Gerdes alltså inte varit processande jurist har hon arbetat med hundratals diskrimineringsärenden tillsammans med processförande advokater i domstol.

Hanna Gerdes vill att hennes utbildningar ska vara tillgängliga både till innehållet och formen. Hon jobbar mycket med interaktiva övningar eftersom det är genom att själv vara aktiv som deltagarna verkligen lär sig – inte genom att bara lyssna på en föreläsning. Hon plockar fortfarande en hel del övningar från Europarådets kampanj Alla olika–alla lika som hon en gång i tiden var kampanjledare för. Kampanjens metodmaterial vann på sin tid publishingpriset för bästa lärmaterial.
—Rättegångsspel är också bra, eftersom det blir konkret och man får träda in i olika roller.

—Men visst finns det pedagogiska utmaningar i möten där deltagarna har väldigt olika funktionsnedsättningar. För vissa som behöver röra på sig är fyrahörnövningar perfekta. Powerpointbilder är bra för många, men behöver syntolkas för dem som inte ser…

Viktigt att anmäla det som är diskriminering

Hanna Gerdes uppmanar människor att våga använda sig av lagstiftningen, bland annat genom att anmäla diskriminering till Anmälningstjänsten. Men också att lära sig när det är diskriminering och när det inte är det.

För att det ska räknas som diskriminering i lagens mening krävs att vissa villkor (rekvisit) är uppfyllda.
—Många är med om jobbiga händelser som inte uppfyller lagens krav på diskriminering. Som jurist är det viktigt att i samtalen med människor undersöka om det är ett missgynnande, vad som skulle vara en jämförbar situation och så vidare.

Hanna lyfter att fördelen med de lokala antidiskrimineringsbyråerna är att människor där kan få direktkontakt och träffa någon som lyssnar och hjälper till med anmälan. Det är något helt annat än att sitta framför ett opersonligt formulär på nätet.

Det finns fall som inte anmäls eftersom många inte tänker på sig själva som någon med funktionsnedsättning. Hanna har till exempel jobbat med kvinnor från religiösa minoriteter. Flera har haft funktionsnedsättningar, men i just det arbetet stod religionen i centrum.
—Lagen tvingar oss delvis att kategorisera upplevelser. Det är paradoxalt eftersom lagens syfte är just att få bort diskriminering utifrån dessa kategorier.

Civilsamhället måste samarbeta

Redan på antidiskrimineringsbyrån i Norrköping knöt Hanna Gerdes kontakt med olika delar av civilsamhället – fackförbund, studieförbund, företag och trossamfund.
—En antidiskrimineringsbyrå ska vara en kontaktpunkt på den lokala orten. Samarbete krävs också eftersom antidiskrimineringsbyråerna är små och har begränsat med personal. Varför inte gå samman om en juristtjänst där sådan fattas?

Det finns många potentiella samarbetsorganisationer som arbetar med rättighetsfrågor och kommer i kontakt med funktionsdiskriminering utan att riktigt förstå det själva. Hur många seminarier om mänskliga rättigheter eller barnrättsfrågor har till exempel inte arrangerats i otillgängliga lokaler?

Hanna Gerdes har haft en hel del uppdrag inom funktionshinderrörelsen. Hon tycker att kunskapen om hur man kan arbeta med juridiska verktyg har blivit bättre de senaste åren. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har väckt intresset för internationella ramverk – och även för diskrimineringslagen, som ska omsätta de internationella principerna till nationell lag.
—Men visst behövs det en kompetenshöjning  även inom funktionshinderrörelsen, säger hon med en vänlig blinkning åt Lagen som verktyg.

Anmälningsaktioner gav resultat

Aktioner är också viktiga. Som exempel på en framgångsrik sådan nämner hon Independent Livning Institutes anmälningskampanjer om bristande tillgänglighet.
—På den tiden satt jag själv på andra sidan – som jurist på Handikappombudsmannen – och det var frustrerande att för hundraelfte gången svara att tillgänglighet inte omfattas av lagen. Men jag medger att det var en mycket bra aktion. Sedan 2015 är ju bristande tillgänglighet diskriminering.

Andra tips till projektet och föreningen Med lagen som verktyg är att bistå med utbildningar om funktionsdiskriminering till företag och andra privata aktörer.
—Många vill göra rätt, och minst lika många inser att de skulle tjäna mer pengar och få fler kunder genom att ha koll på tillgänglighetskraven.

Men även jurister behöver fortbildning. Bara för att man kan lagstiftningen innebär det inte att man kan praktiska detaljer kring tillgänglighet eller hur det är att leva med funktionsnedsättning.

När det gäller att driva rättsfall anser Hanna Gerdes att juristerna bör driva de fall som ger svar på viktiga rättsliga gränsdragningar. Samtidigt påpekar hon att när det gäller bristande tillgänglighet är alla mål intressanta eftersom det hittills inte finns någon rättspraxis.

Det juridiska arbetet måste också finansieras. Även om man får en jurist att arbeta utan lön – pro bono, behövs det pengar för rättegångskostnader. Hanna Gerdes tror här att det gå att samla in pengar till enskilda processer.
—Det är svårt att ”fundraisa” generellt till en organisation, men om det finns en berättelse som engagerar är det många vill bidra, även om det bara är med en hundralapp var.

Avslutningsvis säger Hanna Gerdes att juridiken är ett viktigt verktyg för att skydda demokratin.
—Kunskapen om våra grundläggande rättigheter behövs mer än någonsin just nu.

/Text: Emil Erdtman

Anmäl diskriminering till Anmälningstjänsten! Välkommen till Anmälningsskola 2 juni!

Annika Jyrwall Åkerberg: ”Det ska kosta att kränka mänskliga rättigheter”

Annika Jyrwall Åkerberg
Annika Jyrwall Åkerberg

Människorättsjuristen Annika Jyrwall Åkerberg har skrivit boken Diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Hon jobbar idag på organisationen Civil Rights Defenders med frihetsberövades rättigheter däribland personer inom psykiatrisk tvångsvård, häkten och förvar. Det handlar till exempel om personer som utsätts för mer tvång än vad som kan anses vara förenligt med deras mänskliga rättigheter och intagna som blir kvar på låsta institutioner trots att de anses medicinskt färdigbehandlade. Situationen på förvaren är relativt outforskad, men det kan till exempel röra personer som inte får tillgång till tolk.

I de fall hon arbetar med bygger Annika sin argumentation på Europakonventionen som innehåller förbud mot tortyr och  omänsklig eller förnedrande behandling, olagliga frihetsberövanden och rätten till en objektiv och rättssäker process. Europakonventionen – eller som den egentligen heter: den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – är svensk lag sedan 1994 och är något som Annika behandlar i sin bok om diskriminering på grund av funktionsnedsättning.

Hon har visserligen föreläst mycket om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionsrättskonventionen) och vill att kommittén som tar emot klagomål om brott mot den konventionen får in många fall.
—Det utvecklar tolkningen av Funktionsrättskonventionen, något som får bäring i övriga rättsväsendet, säger Annika. Det är dessutom väldigt många rättigheter i Funktionsrättskonventionen som inte finns med i Europakonventionen.

Europakonventionen kraftfullare än Funktionsrättskonventionen

När det gäller att driva fall om rättigheter som finns i både Funktionsrättskonventionen och Europakonventionen är Europadomstolen tveklöst ett kraftfullare forum, säger Annika. Det ger större chans till skadestånd och förändring av det som brister.  Men framför vill Annika lyfta att Europadomstolen i sina tolkningar utgår från internationella konventioner, till exempel Funktionsrättskonventionen. Detta kan ske även om landet i det aktuella fallet inte skulle ha skrivit under konventionerna.
—Genom Europakonventionen kan alltså Funktionsrättskonventionen lyftas in bakvägen, säger Annika. Ett tips för alla som vill veta hur Funktionsrättskonventionen kan användas i svenska domstolar är därför att studera Europadomstolens domar som rör funktionsnedsättning.

Från snack till verkstad heter det projekt som arbetar för en konventionskonform tolkning av Funktionsrättskonventionen i Sverige. Annika var med och skrev ansökann till det projektet. Men hon tycker också att Lagen som verktyg – som mer utgår från den svenska Diskrimineringslagen – har en viktig funktion att fylla.
—Diskrimineringslagen måste användas, säger hon. Nu saknas i stort sett praxis och därför vet vi inte riktigt vad lagen går för. Alltför många nöjer sig med att det finns en lag. Andra klagar och vill ändra den istället för att sätta igång och tillämpa lagen. Lagar ska användas som ett verktyg som GER kraft. Skillnader i rättspraxis – mellan till exempel olika länder – handlar ofta om HUR lagarna används.

Anmälningarna måste bli skarpare

Grunden i juridiskt strategiskt arbete är att få in många fall att välja bland, säger Annika. I sitt nuvarande arbete gör hon egna kartläggningar av förhållandena på låsta institutioner, men hon får också flera samtal om dagen från intagna personer som vill berätta om sin situation. Vad gäller diskriminering som har samband med funktionsnedsättning tror hon att det finns många potentiellt intressanta fall liggande hos DO, men säger att deras sekretess gör det svårt att få tillgång till dem.

Hon hoppas därför att många nu kommer att använda sig av Anmälningstjänsten när de anmäler till DO. Då blir fallen också sökbara för allmänheten och projektet Lagen som verktyg får en bas att arbeta vidare med.

Men Annika – som likt ingen annan rest runt bland funktionshindersföreningar i Sverige och föreläst om framförallt Funktionsrättskonventionen – menar att många människor med funktionsnedsättning behöver utbildning och träning i att skriva anmälningar.
—Alla ska inte behöva bli små jurister, men man kommer inte ifrån att det krävs en skarp juridisk argumentation för att en anmälan ska tas upp. Sedan är det inte alltid lätt att avgöra vad som är diskriminering i lagens mening. Mina studenter i juridik tycker det är jättesvårt.

Samarbeta med jurister och dra in ombudskostnader

Annika tycker att projektet och föreningen borde samarbeta mer med andra jurister. Visst finns föreningens rättsnätverk där hon själv ingår, men hon tror att idén med pro bono-jurister är svår att förverkliga i Sverige. Istället borde en bredare pool av jurister från antidiskrimineringsbyråer, fackförbund och kanske Advokatsamfundet byggas upp. De jurister som finns inom funktionshindersrörelsen skulle kunna ta fram intressanta fall och göra grundutredningar men behöver sedan ett nätverk av jurister att skicka vidare fallen till.

När det gäller den relativt nystartade föreningen Med lagen som verktyg tycker Annika det är bra att en processfond startats för att samla in pengar för att kunna betala rättegångskostnader vid en förlust i rätten. För att vara säker på att vinna – och därmed kunna ta in ombudskostnader – är det smartaste att driva enkla och tydliga diskrimineringsfall.
—Lämna de stora principiella fallen, som tar väldigt lång tid, till Diskrimineringsombudsmannen och andra med muskler att driva sådana fall.

Om man vill få in ombudskostnader ska man inte driva så kallade småmål där skadeståndskravet ligger under ett halvt prisbasbelopp (ca 22.000 kr). Fördelen med dessa är visserligen att parterna står för sina egna rättegångskostnader och den kärande riskerar inte att få betala motpartens rättegångskostnader. Men Annika ser också ett problem med småmålen.
—Skadeståndsnivåerna trycks neråt och vi har redan för låga skadestånd i Sverige. De borde vara betydligt högre så att företag och andra aktörer i samhället börjar fundera på hur de ska arbeta preventivt med sin tillgänglighet. Nu kommer de för billigt undan. Det ska kosta att kränka mänskliga rättigheter.

/Emil Erdtman

Annika Jyrwall Åkerberg intervjuades i februari 2017

Caroline anmäler diskriminering varje dag

Caroline van Mourik
Caroline van Mourik

Caroline van Mourik bor i Stockholm och har rörelsenedsättning, en lättare synnedsättning samt infektions- och doftkänslighet. Hon är rådgivare för projektet Lagen som verktyg som bland annat är ute och informerar om att bristande tillgänglighet sedan 2015 räknas som en form av diskriminering.

För att föregå med gott exempel och inspirera andra att anmäla otillgänglighet har Caroline under februari månad bestämt sig för att anmäla något varje dag. Det gör hon till Anmälningstjänsten som under många år samlat anmälningar i en databas och skickat dem vidare till Diskrimineringsombudsmannen.

—Att hitta ett exempel om dagen är inte så svårt, säger Caroline. Problemet är snarare att hinna och orka med att dokumentera alla brister i samhället. För mig är det ”snökaos” varje dag, säger Caroline med en metafor som hon märkt att de flesta utan funktionsnedsättning förstår.

Basala samhällsfunktioner

Mycket av det som Caroline anmäler gäller basala samhällsfunktioner. Postens höga brevlådor och ibland otillgängliga uthämtningsställen är en klassiker, som snarare blivit sämre med åren tycker hon.

Inför kontakterna med Arbetsförmedlingen gjorde Caroline en grundlig inventering av de olika kontorens tillgänglighet och valde sedan det med minst brister. Sedan slogs kontoren ihop och hon kallades till en arbetsförmedling utan fungerande parkeringsplats för  rörelsehindrad (som termen är i Stockholms stad, handikapparkering på andra håll).

Ramp med kant och dörröppnare ovanför kanten
Dörröppnaren sitter farligt till på Arbetsförmedlingen i Spånga

Dörröppnaren vid ytterdörren satt för högt och precis ovanför en farlig kant. Hissen inne i byggnaden hade ingen dörröppnare alls. Caroline tog bilder med mobilen och skrev ihop en anmälan.

Otillgängliga sjukhus och apotek

Att Arbetsförmedlingen inte kan tillgänglighet är anmärkningsvärt, tycker Caroline. Men ännu mer alarmerande är det när sjukhusen inte gör rätt. Själv har hon på grund av olika sällsynta diagnoser vårdkontakter på 15 olika adresser i Stockholm.

När hon till exempel skulle lämna ett blodprov på Tegnérgatan i Stockholm möttes hon av en så hög tröskel att hon tvingades leta upp ett annat labb.

Hennes närmaste vårdcentral har en lång lutande väg från RH-parkeringsplatsen fram till entrén. Tegelplattorna på trottoaren har blivit ojämna och på grund av lutningen går det inte att stå still med rullstolen för att komma åt dörröppnaren. Därinne satt kölappshållaren för högt och den lägre receptionsluckan – som faktiskt fanns – var felmonterad och ur bruk. En anmälan till.

Ibland behöver Caroline åka in akut och då finns nästan aldrig RH-parkering nära entrén. Att vara infektions- och doftöverkänslig gör det också svårt att sitta i trånga väntrum med alla andra.

Tillgänglighet är nämligen mer än det fysiska. Att olika sjukhus har olika journalsystem har ställt till det för Caroline. Liksom otillgängliga kontaktformulär för den som inte nöjer sig med telefonkontakt utan vill ha skriftliga svar. Sankt Görans sjukhus har till exempel ett kontaktformulär som inte fungerar med Carolines talsyntes (som hon använder på grund av svag rörlighet i händerna).

Flera apotek har också blivit anmälda. Det finns visserligen många apotek att välja på i Stockholm numera, men om man som Caroline har flera ovanliga mediciner måste man åka runt till flera apotek och ibland är apoteket med just den aktuella medicinen otillgängligt.

Caroline har också mött dåligt bemötande på apoteken. Ibland finns en lägre disk där man skulle kunna se vilka mediciner man får, men den erbjuds inte förrän efter tjat och övertalning från Carolines sida.

—När personalen säger ”jamen vi hjälper dig” brukar jag svara: ”du får gärna hjälpa mig vid den tillgängliga disken”. Precis som med den låga disken på vårdcentralen finns det ofta en tillgänglig lösning, men den används inte.

Problemet med bemötande handlar enligt Caroline om att många tror att man bara har en funktionsnedsättning.
—Men vi som använder rullstol har oftast inte bara problem med benen, säger hon. Jag har till exempel begränsad rörlighet i armarna.

Det finns enkla lösningar

Caroline har också anmält flera affärer och butiker. På Hemköp i Bredäng saknades det dörröppnare vid hissen från parkeringsplan. Vid Jysk i Bromma fanns ingen RH-parkeringsplats alls och de vanliga parkeringsplatserna var för smala. Rampen var ”jättemärklig” och dörröppnare saknades.

På Clas Ohlson i Stockholm City kunde inte Caroline lägga upp varorna på bandet eftersom det var för högt och placerat för långt in. Påsarna var oåtkomliga och kortautomaten gick inte sänka ner.

De flesta gallerior har numera digitala terminaler med information om butikerna, men ofta går det inte att rulla fram till dem och deras vinkel är sådan att informationen blir oläsbara från en rullstol.
—Och skulle man lyckas läsa brukar man hänvisas via rulltrapporna, skrattar Caroline. Men tillägger: det där borde rent tekniskt inte vara så svårt att lösa om man verkligen vill.

Caroline betonar att det ofta finns enkla lösningar. Men för att nå fram med dessa tips måste de ansvariga få vetskap om problemen. Ibland har Caroline hört av sig direkt till den ansvariga och fått felet åtgärdat inom några månader. I andra fall tror hon att ett anmälan är nödvändig för att något ska hända.

—Men givetvis är det bästa att bygga tillgängligt från början. Då slipper man extra kostnader för att bygga om i efterhand. Tillgänglighet gynnar dessutom alla – till exempel personer med barnvagnar eller rullväskor när det gäller fysisk tillgänglighet eller äldre med sämre syn och nedsatt kognitiv förmåga när det gäller informationsteknik.

Parkeringsplats med blåmarkering vid sidorna
”Den perfekta RH-parkeringsplatsen”

Text: Emil Erdtman

Välkommen att anmäla diskriminering och enkelt avhjälpta hinder till Anmälningstjänsten!

Intervju med Paul Lappalainen i Kick 4/2016

Med tillstånd publiceras här Peter Anderson-Popes intervju med Paul Lappalainen från tidningen Kick, nr 4 2016. Paul har slutat inom projektet, men arbetet bygger vidare på hans tankar och kloka råd.

Med lagen i egna händer

Paul Lappalainen framför bokhylla
Paul Lappalainen

—Nu har vi rätt men vi måste också se till att få rätt, säger Paul Lappalainen som arbetar på Independent Living Institute med projektet Med lagen som verktyg.

Förebild är amerikansk handikapp- och medborgarrättsrörelse och dess historia av att dra diskrimineringstvister inför rätta och låta domstolarna avgöra.

Efter år av förändringar i form av försiktiga uppgraderingar och ängsliga anpassningar har svensk diskrimineringslagstiftning landat i en lag som gör bristande tillgänglighet till diskriminering.

Lagen har också skapat juridisk grund för att driva diskrimineringsmål i domstol. Independent Living Institute tog fasta på de möjligheterna och startade det treåriga Arvsfondsprojektet Med lagen som verktyg.

Paul Lappalainen är jurist och en av fyra personer som arbetar med projektet. Han är uppvuxen och utbildad i USA och van vid att diskrimineringstvister avgörs i den skadeståndsindustri som finns där. Precis som till exempel skilsmässo- och sjukförsäkringstvister.

—I Sverige saknas den kulturen men svensk diskrimineringslagstiftning har hämtat inspiration från Nordamerika och med tanke på hur mycket den betytt för
funktionshindrade där så finns ingen anledning att tro att det inte skulle fungera här, säger han.

I USA finns inte det skyddsnät som det sociala välfärdssystemet i Sverige erbjuder. Människor som anser sig marginaliserade, diskriminerade eller på annat sätt orättvist behandlade av samhället måste hitta andra och flera vägar.

Precis som i Sverige har handikapprörelsen genom upplysning och påtryckning lyckats få politiker att ändra och förbättra det skydd som lagboken ger.
—Men en avgörande skillnad är att människor i USA inte på samma sätt förväntar sig att lagarna ska förändra något bara genom att existera, säger Paul Lappalainen.

—Man har insett att förändring åstadkoms först när lagar tillämpas – förutsatt att de levererar det som utlovats – och därför har man dragit diskriminerande behandling inför rätta.

—Det har varit framgångsrikt såtillvida att det signalerar att diskriminering kostar vilket i sin tur får de som har makt att diskriminera att agera för att förebygga diskriminering.
—Därutöver signalerar rättsfall som visar att lagen inte håller att det är dags att arbeta för en lagändring.

Han menar att i Sverige däremot tenderar luften att gå ur civilsamhället när en lag väl har antagits.
—Man underskattar sin egen roll i fasen som följer. Det finns en starkare tro på att myndigheter och andra ska se till att lagarnas intentioner följs. Det kan uppfattas som att man ser en handikappombudsman eller en diskrimineringslag som mål snarare än som verktyg för förändring.

Handikappombudsmannen gick ju aldrig vidare med många anmälningar och lagen om bristande tillgänglighet som diskriminering har än så länge inte prövats i domstol. Fast här tror Paul Lappalainen att Med lagen som verktyg kan ha stor betydelse.

—I ett tvistemål blir det så tydligt vad parterna står för och vad striden faktiskt gäller och det kan räcka långt eftersom det sällan är onda avsikter utan okunskap och dålig inlevelseförmåga som ligger bakom diskriminering.

Men trots att man är medvetna om att det är i tillämpning av en lag som man kan få en aning om dess potential så kommer projektet inte att driva rättsprocesser.

För att man ändå ska kunna bidra till att skapa rättspraxis i diskrimineringsfall bildades föreningen Med lagen som verktyg. Independent Living Institute, ett par stora handikapporganisationer och ett nätverk av jurister står bakom föreningen.
—Föreningen ska skapa förutsättningar och kontakter för att fler diskrimineringsärenden ska kunna drivas.

—Projektet ska informera individer och organisationer om deras möjligheter att agera i förhållande till lagen. Projektet ska dessutom nå jurister som är villiga att driva fall på området och som har kunskap om lagarna som berör personer med funktionsnedsättning.

På så sätt för man striden på två fronter – man upplyser och utbildar genom att blottlägga diskrimineringen och dess orsaker och man avskräcker genom att kräva skadestånd (diskrimineringsersättning) för diskriminerande beteende.

—Föreningsmedlemmar som har blivit utsatta för diskriminering ska kunna få juridisk hjälp att driva diskrimineringsmål i vissa fall, säger Paul Lappalainen.
—Med hänsyn till bland annat begränsade resurser måste föreningen sätta fokus på rättsfall som kan leda till förändring – genom rättspraxis eller på andra sätt.

På hemsidan lagensomverktyg.se finns ytterligare information om hur man stödjer föreningen, hur man blir medlem och hur man söker juridisk hjälp.

Från välgörenhet till rättigheter – intervju med Vilhelm Ekensteen

Vilhelm Ekensteen
Vilhelm Ekensteen

Vilhelm Ekensteen är idag hedersdoktor och kan se tillbaka på 50 års arbete för ett tillgängligt och inkluderande samhälle. I sin debattbok På folkhemmets bakgård från 1968 pekade han på att 50- och 60-talens svenska samhällsförbättringar inte kom alla medborgare till del.

Han tog även upp tabubelagda ämnen som sexualitet och formulerade grundprinciperna för den personliga assistansen, även om det på den tiden var svårt att förutse hur pass integrerade människor skulle komma att bli på till exempel bostadsmarknaden.

På 1960-talet fanns inga tillgängliga bostadshus eller ens tillgängliga skolor att gå i. Kollektivtrafiken var omöjlig att använda och att gå på teater eller restaurang var inte att tänka på. Arbetsmarknaden var i stort sett stängd för människor med funktionsnedsättning.
—Vi var separerade från resten av samhället och uppfattades inte som fullvärdiga människor, säger Vilhelm Ekensteen.

Upplevelsen av detta samhälle ledde hos den unge Ekensteen fram till tanken att det är samhällets utformning och funktionssätt som skapar de hinder människor med funktionsnedsättning möter. Identiteten som ”handikappad” var alltså en konsekvens av ett segregerande samhälle.

Ordet handikapp var på 60-talet relativt neutralt, men betecknade den kroppsliga funktionsnedsättningen. Med sitt nya ”relativa handikappbegrepp” beskrev Vilhelm Ekensteen istället handikapp som relationen mellan individ och omgivande samhälle. För den kroppsliga aspekten uppfann han ordet funktionshinder och den organisation han startade på 1970-talet fick namnet Anti-Handikapp.

Orden har senare fått delvis andra definitioner, men distinktionen mellan ett kroppsligt och ett omgivningsrelativt ord är för Vilhelm Ekensteen inget filosofiskt hårklyveri utan ett sätt att göra politik av sin livssituation.
—Det relativa handikappbegreppet blev ett redskap för att analysera vår omgivning, säger han. Man ska fråga sig om det jag utsätts för sker på grund av min funktionsnedsättning? Då uppkommer en samhällskritik som blir ett vapen i kampen mot orättvisor och diskriminering.

I På folkhemmets bakgård drar Vilhelm Ekensteen paralleller till andra utsatta grupper i samhället. Inspirationen till hans ideologi kom delvis från den amerikanska medborgarrättsrörelsen och den globala jämlikhetsrörelse som var kopplad till Vietnamkriget. Independent Living-rörelsen kände han däremot inte till förrän den introducerades i Sverige på 1980-talet.

1970-talets kamp siktade in sig på den tidens stora insamlingsgalor.
—Samhället präglades av en offentlig välgörenhet som stod utanför politiken, säger Vilhelm Ekensteen. Vi var hänvisade till damerna i Röda korset eller andra frivilliggrupper och därmed utlämnade åt opinionens växlingar.
Att bygga offentliga insatser på välgörenhet och inte på medborgerliga rättigheter skapar enligt Vilhelm Ekensteen en rättslöshet där inriktningen snabbt kan ändras.

Kampen mot välgörenheten var lyckosam, men idag ser Vilhelm Ekensteen hur insamlingsgalorna är tillbaka i tv-rutan.
—Det finns en aningslöshet i det, säger han.
Att det skulle finnas något problem med att funktionshinderrörelsen istället är beroende av medel från stat och kommun håller han inte med om.
—Generellt har organisationerna genom åren varit oberoende och inte suttit i knät på staten, säger han.

När Vilhelm Ekensteen ser tillbaka på sina aktiva 50 år konstaterar han att integrationen i samhället har blivit bättre. Däremot har inkomstskillnaderna ökat. I På folkhemmets bakgård refereras till att industriarbetarna har dubbelt så hög inkomst som den som arbetar inom skyddad verkstad.
—Den klyftan har vuxit, säger han. Den ekonomiska ojämlikheten håller kvar många människor i en väldigt torftig tillvaro.

Vilhelm Ekensteen ser inom funktionshinderrörelsen en kontinuerlig utveckling från arbetet för politiska reformer till en kamp för bättre lagstiftning.
—Vi insåg efter hand att lagstiftning ger stadga åt våra rättigheter, säger han.

Den viktigaste segern var rättighetslagen Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) som trädde i kraft 1994. Men redan i sin bok från 1968 skrev Vilhelm Ekensteen om hur politikernas generösa visioner smulas sönder av byråkratins kvarnar. Han skrev att tillämpningen av lagarna på funktionshinderområdet gick från generös till en alltmer restriktiv i takt med informella signaler från ofta svårlokaliserade källor inom maktapparaten.

Fortfarande tycker Vilhelm Ekensteen att jurister ibland har för mycket makt. Han tar exemplet med Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2009 som kraftigt snävat in behovsbedömningen för personlig assistans.
—Politikerna ska stifta tydliga lagar som tillgodoser våra mänskliga rättigheter och myndigheterna ska sedan förvalta dessa rättigheter, säger han. Det finns en juridisk klåfingrighet som ställer till det och snedvrider våra rättigheter.

Vilhelm Ekensteens kritik mot jurister gäller de som är distanserade till den verklighet de har att ta ställning till. Han talar däremot i positiva ordalag om progressiva jurister som är intresserade och delaktiga i funktionshinderrörelsens problem. Sådana jurister vill han se ett närmare samarbete med.

Den juridiska kompetensen inom rörelsen måste förbättras. Det handlar till exempel om att förstå och identifiera vad som enligt lagen är diskriminering.
—Många förstår inte varför deras anmälningar avvisas, säger han.

Men för Vilhelm Ekensteen förblir den politiska medvetenheten grunden för den organiserade kampen för att tillgängligare samhälle. Genom att bearbeta och formulera sina erfarenheter i politiska termer förs kampen vidare, numera också för att slå vakt om redan vunna segrar.
—Framstegen är aldrig hundraprocentigt säkrade.

Vilhelm Ekensteen tror därför att medlemsorganisationerna måste finnas kvar i framtiden, även om mycket behöver göras åt organisationsstrukturerna.
—Samarbete och allianser mellan de olika funktionshindergrupperna är viktigare än någonsin.

/Emil Erdtman

Intervju med Paul Lappalainen i tidningen Funktionshinderpolitik

Tidningen Funktionshinderpolitik har publicerat en intervju med Paul Lappalainen med titeln Därför blir juridiken viktigare. ”Juridiken är ett maktmedel som inte ska lämnas över till politiker och tjänstemän”, säger Paul Lappalainen i artikeln.

Det finns brist på kunskap om diskrimineringsrätt inom både funktionshinderrörelsen och bland jurister. Inte alla vet att intresseorganisationer har möjlighet att föra talan i domstol när det gäller diskrimineringsmål. Sedan behövs kunskap och målmedvetenhet för att vinna i domstol.

I artikeln säger Paul Lappalainen också att funktionshinderrörelsen borde samarbeta mer för att få fram fall som utmanar lagstiftningen. Ett sådant område som berör många är tillgänglighetsfrågan.

Fokus måste flytta från att påverka själva lagstiftningen till att påverka tolkningar av lagen. I så fall kommer funktionshinderrörelsens kamper i framtiden utspela sig i domstolarna, avslutar Paul artikeln.

Dags att stämma dem som diskriminerar – intervju med advokaten Anders Karlsson

Bild på Anders Karlsson
Anders Karlsson

Anders Karlsson är advokat och har drivit många diskrimineringsärenden åt såväl Diskrimineringsombudsmannen som enskilda personer. Ibland åtar han sig pro bono-fall, det vill säga ställer upp gratis för den goda sakens skull.

Han tycker funktionshinderrörelsen hittills varit väldigt försiktig och skulle få ett större erkännande som kämpande rörelse om man var lite tuffare.
—Kanske finns en ovana att samarbeta med jurister, funderar han.

Det finns mycket att lära av antidiskrimineringsbyråerna och även av fackförbunden, säger Anders Karlsson, som beundrar den stridbarhet som finns i länder som USA där politik även kan drivas med juridiken som verktyg.

—Nu när Sverige har en lag som går att använda och organisationerna har rätt att företräda sina medlemmar är det dags att flytta fram positionerna.

Det behövs egentligen inte en massa fonder och projekt. Om man stämmer på ett belopp under ett halvt basbelopp (år 2016 blir det under 22 000 kr) blir man nämligen inte skyldig att betala motpartens rättegångskostnader vid en förlust.

Anders Karlsson vet att det finns människor som drar sig för att ha med domstolar att göra.
—Att stämma myndigheter och storföretag för diskriminering i form av otillgänglighet innebär ingen risk för repressalier eller hot, säger han. Det är ingen maffia att vara rädd för.

Det man ändå ska tänka över är eventuell uppmärksamhet i media. Det kan upplevas pressande att driva en process och Anders Karlsson har respekt för att inte alla vill utsätta sig för det.
—Men i funktionshindersrörelsen finns en halv miljon medlemmar, så förhoppningsvis finns några som är villiga, funderar han.

Anders Karlsson är med i rättsnätverket som är knutet till föreningen Med lagen som verktyg. Där finns advokater som hjälper till att driva föreningsmedlemmarnas ärenden. Alla är välkomna som medlemmar och det krävs ingen större förberedelse för att bestämma träff med en advokat och sedan stämma.

Men för att vinna ett mål krävs bra dokumentation av själva händelsen. Ett sätt att säkra sådan bevisning är att själv eller i grupp gå ut och ”testa” tillgängligheten. Vid sådana planerade aktioner kan man filma hela händelsen och på så sätt få med sig bra bevisning.
—Att agera i grupp är också ett sätt att peppa varandra och känna sig starka tillsammans, säger Anders Karlsson.

Fallen behöver heller inte alltid vara ”ideala”, tycker han. Om man förlorar kan det ändå leda till att medvetenheten ökar om att det finns människor som ställer krav på tillgängligheten i samhället.
—Då sprids kunskap om mänskliga rättigheter. Många är nämligen okunniga om att de faktiskt diskriminerar människor med funktionsnedsättningar.

Anders Karlsson tycker inte att prejudicerande domar alltid behöver vara  målet. I förlikning kan man komma överens om att exempelvis en arbetsgivare ska genomföra vissa anpassningar. Att sådana åtgärder vidtas kan vara mer effektivt för samhällsutvecklingen än att en individ vid en fällande dom får en summa pengar.
—En organisation som bidrar till sådana tillgänglighetsförbättringar kan se det som ett viktigt resultat.

Slutligen skickar Anders Karlsson med sina lyckönskningar till projektet. Han personliga råd är att inte syssla så mycket med information och upplysning.
—Jurister som vill sätta sig in i området diskriminering på grund av funktionsnedsättning kan göra det på några dagar.

Han tycker ibland att informationsarbete blir en ursäkt för att inte komma igång.
—Nu är det istället dags att ge sig ut och stämma dem som diskriminerar. Allt som behövs finns: jurister, kunskap och diskrimineringsfall.

/Emil Erdtman

Intervju med Paul Lappalainen på Assistanskoll

Paul Lappalainen framför bokhylla
Paul Lappalainen Foto: Philip Day

Paul Lappalainen är projektledare för Med lagen som verktyg. I denna artikel intervjuas han av Assistanskolls Kenneth Westberg om vad projektet ska åstadkomma och hur han själv ser på civilsamhällets roll.

Organisationerna kan – med inspiration från bland annat USA – driva strategiska processer mot företag och myndigheter, något som i sin tur ger vägledning för att agera förebyggande mot diskriminering.

Det har funnits en tendens i civilsamhället att se lagar som självförverkligande. Men staten själv har egna ombud för att ”testa” lagarna och få fram rättspraxis. Varför ska inte funktionshinderrörelsen också ha det?

Ett exempel där det behövs tydligare rättspraxis är för tillägget 2015 som gjorde otillgänglighet till diskriminering. Trots att Paul tror att undantaget för företag med mindre än tio anställda kommer att försvinna behövs vägledning om vad som då ska räknas som ”rimliga” omkostnader för små företag.

Läs hela artikeln!