INTERVJU: Kerstin Burmans processföring satte stopp för tvångssteriliseringar

Intervju med juristen Kerstin Burman som vunnit flera fall åt hbtq-rörelsen och tycker att diskrimineringslagen bör ses över när det gäller vilket fourm som dömer om diskriminering i arbetslivet.

Kerstin Burman
Kerstin Burman FOTO: Emil Erdtman

Kerstin Burman är jurist på LO-TCO Rättsskydd, där hon driver fall åt fackförbundens medlemmar. Hon berättar att de inte får in så många fall som rör funktionsnedsättning.
—Många vet kanske inte att vi tar upp alla typer av frågor som rör arbetslivet, säger hon. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Kerstin Burmans processföring satte stopp för tvångssteriliseringar”

INTERVJU: Laura Carlson, jurist – ”Individens rättigheter måste stärkas i Sverige”

Intervju med Laura Carlson om diskriminering och juridikens utveckling i Sverige

Laura Carlson
Laura Carlson

Laura Carlson är amerikansk och svensk jurist. Hon är docent vid Juridicum, Stockholms universitet och specialiserad på jämlikhetsfrågor, arbetsrätt och hur olika länders rättssystem fungerar.

Hennes doktorsavhandling från 2007 jämför det svenska sättet att tackla löne- och könsdiskriminering med de i EU, USA och Storbritannien. Föräldraledighet regleras genom lag och kollektivavtal, men i Sverige ligger lönesättningen enbart på arbetsmarknadens parter. I Storbritannien har man istället jobbat med konceptet “familjevänliga” arbetsplatser och i USA med att stärka diskrimineringsskyddet. Laura Carlsons slutsats var att ”den svenska modellen” måste ses över och bygga mer på rättvisa och access to justice (tillgång till rättssystemet) för att en förändring ska ske. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Laura Carlson, jurist – ”Individens rättigheter måste stärkas i Sverige””

INTERVJU: Ett rättighetsinstrument som gör skillnad – Anna Bruce om CRPD

Anna Bruce (Foto: Emil Erdtman)

Anna Bruce forskar i juridik och är specialiserad på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD, Funktionshinderkonventionen eller Funktionsrättskonventionen – kärt barn har många namn). Hon satt med i förhandlingarna när konventionen arbetades fram och har skrivit en nästan 500-sidig doktorsavhandling om dess rättigheter och grundidéer. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Ett rättighetsinstrument som gör skillnad – Anna Bruce om CRPD”

INTERVJU: Hanna Gerdes vill göra juridiken tillgänglig

Juristen Hanna Gerdes utbildar jurister och organisationer i mänskliga rättigheter och ickediskriminering. Den 2 juni leder hon Lagen som verktygs workshop om att skriva diskrimineringsanmälningar.

Hanna Gerdes
Hanna Gerdes Foto: Emil Erdtman

Hanna Gerdes är juristen som vill öka kunskapen om mänskliga rättigheter och ickediskriminering på bred front. Hon utbildar jurister och organisationer och har skrivit flera böcker om mänskliga rättigheter.

På CV:t kommer också sakkunnig åt liberalernas Birgitta Ohlson, men hon ser det som ett problem att frågor om mänskliga rättigheter ofta politiseras och felaktigt görs till en fråga om höger och vänster.
—De mänskliga rättigheterna måste föras tillbaka till juridiken. När det till exempel gäller personer med funktionsnedsättning är det individens rätt att inte bli missgynnad på grund av sin funktionsnedsättning som är det centrala. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Hanna Gerdes vill göra juridiken tillgänglig”

INTERVJU: Annika Jyrwall Åkerberg: ”Det ska kosta att kränka mänskliga rättigheter”

Annika Jyrwall Åkerberg
Annika Jyrwall Åkerberg

Människorättsjuristen Annika Jyrwall Åkerberg har skrivit boken Diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Hon jobbar idag på organisationen Civil Rights Defenders med frihetsberövades rättigheter däribland personer inom psykiatrisk tvångsvård, häkten och förvar. Det handlar till exempel om personer som utsätts för mer tvång än vad som kan anses vara förenligt med deras mänskliga rättigheter och intagna som blir kvar på låsta institutioner trots att de anses medicinskt färdigbehandlade. Situationen på förvaren är relativt outforskad, men det kan till exempel röra personer som inte får tillgång till tolk. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Annika Jyrwall Åkerberg: ”Det ska kosta att kränka mänskliga rättigheter””

Caroline anmäler diskriminering varje dag

Caroline van Mourik
Caroline van Mourik

Caroline van Mourik bor i Stockholm och har rörelsenedsättning, en lättare synnedsättning samt infektions- och doftkänslighet. Hon är rådgivare för projektet Lagen som verktyg som bland annat är ute och informerar om att bristande tillgänglighet sedan 2015 räknas som en form av diskriminering.

För att föregå med gott exempel och inspirera andra att anmäla otillgänglighet har Caroline under februari månad bestämt sig för att anmäla något varje dag. Det gör hon till Anmälningstjänsten som under många år samlat anmälningar i en databas och skickat dem vidare till Diskrimineringsombudsmannen.

—Att hitta ett exempel om dagen är inte så svårt, säger Caroline. Problemet är snarare att hinna och orka med att dokumentera alla brister i samhället. För mig är det ”snökaos” varje dag, säger Caroline med en metafor som hon märkt att de flesta utan funktionsnedsättning förstår.

Basala samhällsfunktioner

Mycket av det som Caroline anmäler gäller basala samhällsfunktioner. Postens höga brevlådor och ibland otillgängliga uthämtningsställen är en klassiker, som snarare blivit sämre med åren tycker hon.

Inför kontakterna med Arbetsförmedlingen gjorde Caroline en grundlig inventering av de olika kontorens tillgänglighet och valde sedan det med minst brister. Sedan slogs kontoren ihop och hon kallades till en arbetsförmedling utan fungerande parkeringsplats för  rörelsehindrad (som termen är i Stockholms stad, handikapparkering på andra håll).

Ramp med kant och dörröppnare ovanför kanten
Dörröppnaren sitter farligt till på Arbetsförmedlingen i Spånga

Dörröppnaren vid ytterdörren satt för högt och precis ovanför en farlig kant. Hissen inne i byggnaden hade ingen dörröppnare alls. Caroline tog bilder med mobilen och skrev ihop en anmälan.

Otillgängliga sjukhus och apotek

Att Arbetsförmedlingen inte kan tillgänglighet är anmärkningsvärt, tycker Caroline. Men ännu mer alarmerande är det när sjukhusen inte gör rätt. Själv har hon på grund av olika sällsynta diagnoser vårdkontakter på 15 olika adresser i Stockholm.

När hon till exempel skulle lämna ett blodprov på Tegnérgatan i Stockholm möttes hon av en så hög tröskel att hon tvingades leta upp ett annat labb.

Hennes närmaste vårdcentral har en lång lutande väg från RH-parkeringsplatsen fram till entrén. Tegelplattorna på trottoaren har blivit ojämna och på grund av lutningen går det inte att stå still med rullstolen för att komma åt dörröppnaren. Därinne satt kölappshållaren för högt och den lägre receptionsluckan – som faktiskt fanns – var felmonterad och ur bruk. En anmälan till.

Ibland behöver Caroline åka in akut och då finns nästan aldrig RH-parkering nära entrén. Att vara infektions- och doftöverkänslig gör det också svårt att sitta i trånga väntrum med alla andra.

Tillgänglighet är nämligen mer än det fysiska. Att olika sjukhus har olika journalsystem har ställt till det för Caroline. Liksom otillgängliga kontaktformulär för den som inte nöjer sig med telefonkontakt utan vill ha skriftliga svar. Sankt Görans sjukhus har till exempel ett kontaktformulär som inte fungerar med Carolines talsyntes (som hon använder på grund av svag rörlighet i händerna).

Flera apotek har också blivit anmälda. Det finns visserligen många apotek att välja på i Stockholm numera, men om man som Caroline har flera ovanliga mediciner måste man åka runt till flera apotek och ibland är apoteket med just den aktuella medicinen otillgängligt.

Caroline har också mött dåligt bemötande på apoteken. Ibland finns en lägre disk där man skulle kunna se vilka mediciner man får, men den erbjuds inte förrän efter tjat och övertalning från Carolines sida.

—När personalen säger ”jamen vi hjälper dig” brukar jag svara: ”du får gärna hjälpa mig vid den tillgängliga disken”. Precis som med den låga disken på vårdcentralen finns det ofta en tillgänglig lösning, men den används inte.

Problemet med bemötande handlar enligt Caroline om att många tror att man bara har en funktionsnedsättning.
—Men vi som använder rullstol har oftast inte bara problem med benen, säger hon. Jag har till exempel begränsad rörlighet i armarna.

Det finns enkla lösningar

Caroline har också anmält flera affärer och butiker. På Hemköp i Bredäng saknades det dörröppnare vid hissen från parkeringsplan. Vid Jysk i Bromma fanns ingen RH-parkeringsplats alls och de vanliga parkeringsplatserna var för smala. Rampen var ”jättemärklig” och dörröppnare saknades.

På Clas Ohlson i Stockholm City kunde inte Caroline lägga upp varorna på bandet eftersom det var för högt och placerat för långt in. Påsarna var oåtkomliga och kortautomaten gick inte sänka ner.

De flesta gallerior har numera digitala terminaler med information om butikerna, men ofta går det inte att rulla fram till dem och deras vinkel är sådan att informationen blir oläsbara från en rullstol.
—Och skulle man lyckas läsa brukar man hänvisas via rulltrapporna, skrattar Caroline. Men tillägger: det där borde rent tekniskt inte vara så svårt att lösa om man verkligen vill.

Caroline betonar att det ofta finns enkla lösningar. Men för att nå fram med dessa tips måste de ansvariga få vetskap om problemen. Ibland har Caroline hört av sig direkt till den ansvariga och fått felet åtgärdat inom några månader. I andra fall tror hon att ett anmälan är nödvändig för att något ska hända.

—Men givetvis är det bästa att bygga tillgängligt från början. Då slipper man extra kostnader för att bygga om i efterhand. Tillgänglighet gynnar dessutom alla – till exempel personer med barnvagnar eller rullväskor när det gäller fysisk tillgänglighet eller äldre med sämre syn och nedsatt kognitiv förmåga när det gäller informationsteknik.

Parkeringsplats med blåmarkering vid sidorna
”Den perfekta RH-parkeringsplatsen”

Text: Emil Erdtman

Välkommen att anmäla diskriminering och enkelt avhjälpta hinder till Anmälningstjänsten!

Intervju med Paul Lappalainen i Kick 4/2016

Med tillstånd publiceras här Peter Anderson-Popes intervju med Paul Lappalainen från tidningen Kick, nr 4 2016. Paul har slutat inom projektet, men arbetet bygger vidare på hans tankar och kloka råd.

Med lagen i egna händer

Paul Lappalainen framför bokhylla
Paul Lappalainen

—Nu har vi rätt men vi måste också se till att få rätt, säger Paul Lappalainen som arbetar på Independent Living Institute med projektet Med lagen som verktyg.

Förebild är amerikansk handikapp- och medborgarrättsrörelse och dess historia av att dra diskrimineringstvister inför rätta och låta domstolarna avgöra.

Efter år av förändringar i form av försiktiga uppgraderingar och ängsliga anpassningar har svensk diskrimineringslagstiftning landat i en lag som gör bristande tillgänglighet till diskriminering.

Lagen har också skapat juridisk grund för att driva diskrimineringsmål i domstol. Independent Living Institute tog fasta på de möjligheterna och startade det treåriga Arvsfondsprojektet Med lagen som verktyg.

Paul Lappalainen är jurist och en av fyra personer som arbetar med projektet. Han är uppvuxen och utbildad i USA och van vid att diskrimineringstvister avgörs i den skadeståndsindustri som finns där. Precis som till exempel skilsmässo- och sjukförsäkringstvister.

—I Sverige saknas den kulturen men svensk diskrimineringslagstiftning har hämtat inspiration från Nordamerika och med tanke på hur mycket den betytt för
funktionshindrade där så finns ingen anledning att tro att det inte skulle fungera här, säger han.

I USA finns inte det skyddsnät som det sociala välfärdssystemet i Sverige erbjuder. Människor som anser sig marginaliserade, diskriminerade eller på annat sätt orättvist behandlade av samhället måste hitta andra och flera vägar.

Precis som i Sverige har handikapprörelsen genom upplysning och påtryckning lyckats få politiker att ändra och förbättra det skydd som lagboken ger.
—Men en avgörande skillnad är att människor i USA inte på samma sätt förväntar sig att lagarna ska förändra något bara genom att existera, säger Paul Lappalainen.

—Man har insett att förändring åstadkoms först när lagar tillämpas – förutsatt att de levererar det som utlovats – och därför har man dragit diskriminerande behandling inför rätta.

—Det har varit framgångsrikt såtillvida att det signalerar att diskriminering kostar vilket i sin tur får de som har makt att diskriminera att agera för att förebygga diskriminering.
—Därutöver signalerar rättsfall som visar att lagen inte håller att det är dags att arbeta för en lagändring.

Han menar att i Sverige däremot tenderar luften att gå ur civilsamhället när en lag väl har antagits.
—Man underskattar sin egen roll i fasen som följer. Det finns en starkare tro på att myndigheter och andra ska se till att lagarnas intentioner följs. Det kan uppfattas som att man ser en handikappombudsman eller en diskrimineringslag som mål snarare än som verktyg för förändring.

Handikappombudsmannen gick ju aldrig vidare med många anmälningar och lagen om bristande tillgänglighet som diskriminering har än så länge inte prövats i domstol. Fast här tror Paul Lappalainen att Med lagen som verktyg kan ha stor betydelse.

—I ett tvistemål blir det så tydligt vad parterna står för och vad striden faktiskt gäller och det kan räcka långt eftersom det sällan är onda avsikter utan okunskap och dålig inlevelseförmåga som ligger bakom diskriminering.

Men trots att man är medvetna om att det är i tillämpning av en lag som man kan få en aning om dess potential så kommer projektet inte att driva rättsprocesser.

För att man ändå ska kunna bidra till att skapa rättspraxis i diskrimineringsfall bildades föreningen Med lagen som verktyg. Independent Living Institute, ett par stora handikapporganisationer och ett nätverk av jurister står bakom föreningen.
—Föreningen ska skapa förutsättningar och kontakter för att fler diskrimineringsärenden ska kunna drivas.

—Projektet ska informera individer och organisationer om deras möjligheter att agera i förhållande till lagen. Projektet ska dessutom nå jurister som är villiga att driva fall på området och som har kunskap om lagarna som berör personer med funktionsnedsättning.

På så sätt för man striden på två fronter – man upplyser och utbildar genom att blottlägga diskrimineringen och dess orsaker och man avskräcker genom att kräva skadestånd (diskrimineringsersättning) för diskriminerande beteende.

—Föreningsmedlemmar som har blivit utsatta för diskriminering ska kunna få juridisk hjälp att driva diskrimineringsmål i vissa fall, säger Paul Lappalainen.
—Med hänsyn till bland annat begränsade resurser måste föreningen sätta fokus på rättsfall som kan leda till förändring – genom rättspraxis eller på andra sätt.

På hemsidan lagensomverktyg.se finns ytterligare information om hur man stödjer föreningen, hur man blir medlem och hur man söker juridisk hjälp.

Från välgörenhet till rättigheter – intervju med Vilhelm Ekensteen

Vilhelm Ekensteen
Vilhelm Ekensteen

Vilhelm Ekensteen är idag hedersdoktor och kan se tillbaka på 50 års arbete för ett tillgängligt och inkluderande samhälle. I sin debattbok På folkhemmets bakgård från 1968 pekade han på att 50- och 60-talens svenska samhällsförbättringar inte kom alla medborgare till del.

Han tog även upp tabubelagda ämnen som sexualitet och formulerade grundprinciperna för den personliga assistansen, även om det på den tiden var svårt att förutse hur pass integrerade människor skulle komma att bli på till exempel bostadsmarknaden.

På 1960-talet fanns inga tillgängliga bostadshus eller ens tillgängliga skolor att gå i. Kollektivtrafiken var omöjlig att använda och att gå på teater eller restaurang var inte att tänka på. Arbetsmarknaden var i stort sett stängd för människor med funktionsnedsättning.
—Vi var separerade från resten av samhället och uppfattades inte som fullvärdiga människor, säger Vilhelm Ekensteen.

Upplevelsen av detta samhälle ledde hos den unge Ekensteen fram till tanken att det är samhällets utformning och funktionssätt som skapar de hinder människor med funktionsnedsättning möter. Identiteten som ”handikappad” var alltså en konsekvens av ett segregerande samhälle.

Ordet handikapp var på 60-talet relativt neutralt, men betecknade den kroppsliga funktionsnedsättningen. Med sitt nya ”relativa handikappbegrepp” beskrev Vilhelm Ekensteen istället handikapp som relationen mellan individ och omgivande samhälle. För den kroppsliga aspekten uppfann han ordet funktionshinder och den organisation han startade på 1970-talet fick namnet Anti-Handikapp.

Orden har senare fått delvis andra definitioner, men distinktionen mellan ett kroppsligt och ett omgivningsrelativt ord är för Vilhelm Ekensteen inget filosofiskt hårklyveri utan ett sätt att göra politik av sin livssituation.
—Det relativa handikappbegreppet blev ett redskap för att analysera vår omgivning, säger han. Man ska fråga sig om det jag utsätts för sker på grund av min funktionsnedsättning? Då uppkommer en samhällskritik som blir ett vapen i kampen mot orättvisor och diskriminering.

I På folkhemmets bakgård drar Vilhelm Ekensteen paralleller till andra utsatta grupper i samhället. Inspirationen till hans ideologi kom delvis från den amerikanska medborgarrättsrörelsen och den globala jämlikhetsrörelse som var kopplad till Vietnamkriget. Independent Living-rörelsen kände han däremot inte till förrän den introducerades i Sverige på 1980-talet.

1970-talets kamp siktade in sig på den tidens stora insamlingsgalor.
—Samhället präglades av en offentlig välgörenhet som stod utanför politiken, säger Vilhelm Ekensteen. Vi var hänvisade till damerna i Röda korset eller andra frivilliggrupper och därmed utlämnade åt opinionens växlingar.
Att bygga offentliga insatser på välgörenhet och inte på medborgerliga rättigheter skapar enligt Vilhelm Ekensteen en rättslöshet där inriktningen snabbt kan ändras.

Kampen mot välgörenheten var lyckosam, men idag ser Vilhelm Ekensteen hur insamlingsgalorna är tillbaka i tv-rutan.
—Det finns en aningslöshet i det, säger han.
Att det skulle finnas något problem med att funktionshinderrörelsen istället är beroende av medel från stat och kommun håller han inte med om.
—Generellt har organisationerna genom åren varit oberoende och inte suttit i knät på staten, säger han.

När Vilhelm Ekensteen ser tillbaka på sina aktiva 50 år konstaterar han att integrationen i samhället har blivit bättre. Däremot har inkomstskillnaderna ökat. I På folkhemmets bakgård refereras till att industriarbetarna har dubbelt så hög inkomst som den som arbetar inom skyddad verkstad.
—Den klyftan har vuxit, säger han. Den ekonomiska ojämlikheten håller kvar många människor i en väldigt torftig tillvaro.

Vilhelm Ekensteen ser inom funktionshinderrörelsen en kontinuerlig utveckling från arbetet för politiska reformer till en kamp för bättre lagstiftning.
—Vi insåg efter hand att lagstiftning ger stadga åt våra rättigheter, säger han.

Den viktigaste segern var rättighetslagen Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) som trädde i kraft 1994. Men redan i sin bok från 1968 skrev Vilhelm Ekensteen om hur politikernas generösa visioner smulas sönder av byråkratins kvarnar. Han skrev att tillämpningen av lagarna på funktionshinderområdet gick från generös till en alltmer restriktiv i takt med informella signaler från ofta svårlokaliserade källor inom maktapparaten.

Fortfarande tycker Vilhelm Ekensteen att jurister ibland har för mycket makt. Han tar exemplet med Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2009 som kraftigt snävat in behovsbedömningen för personlig assistans.
—Politikerna ska stifta tydliga lagar som tillgodoser våra mänskliga rättigheter och myndigheterna ska sedan förvalta dessa rättigheter, säger han. Det finns en juridisk klåfingrighet som ställer till det och snedvrider våra rättigheter.

Vilhelm Ekensteens kritik mot jurister gäller de som är distanserade till den verklighet de har att ta ställning till. Han talar däremot i positiva ordalag om progressiva jurister som är intresserade och delaktiga i funktionshinderrörelsens problem. Sådana jurister vill han se ett närmare samarbete med.

Den juridiska kompetensen inom rörelsen måste förbättras. Det handlar till exempel om att förstå och identifiera vad som enligt lagen är diskriminering.
—Många förstår inte varför deras anmälningar avvisas, säger han.

Men för Vilhelm Ekensteen förblir den politiska medvetenheten grunden för den organiserade kampen för att tillgängligare samhälle. Genom att bearbeta och formulera sina erfarenheter i politiska termer förs kampen vidare, numera också för att slå vakt om redan vunna segrar.
—Framstegen är aldrig hundraprocentigt säkrade.

Vilhelm Ekensteen tror därför att medlemsorganisationerna måste finnas kvar i framtiden, även om mycket behöver göras åt organisationsstrukturerna.
—Samarbete och allianser mellan de olika funktionshindergrupperna är viktigare än någonsin.

/Emil Erdtman

Intervju med Paul Lappalainen i tidningen Funktionshinderpolitik

Tidningen Funktionshinderpolitik har publicerat en intervju med Paul Lappalainen med titeln Därför blir juridiken viktigare. ”Juridiken är ett maktmedel som inte ska lämnas över till politiker och tjänstemän”, säger Paul Lappalainen i artikeln.

Det finns brist på kunskap om diskrimineringsrätt inom både funktionshinderrörelsen och bland jurister. Inte alla vet att intresseorganisationer har möjlighet att föra talan i domstol när det gäller diskrimineringsmål. Sedan behövs kunskap och målmedvetenhet för att vinna i domstol.

I artikeln säger Paul Lappalainen också att funktionshinderrörelsen borde samarbeta mer för att få fram fall som utmanar lagstiftningen. Ett sådant område som berör många är tillgänglighetsfrågan.

Fokus måste flytta från att påverka själva lagstiftningen till att påverka tolkningar av lagen. I så fall kommer funktionshinderrörelsens kamper i framtiden utspela sig i domstolarna, avslutar Paul artikeln.

INTERVJU: Anders Karlsson, advokat – ”Dags att stämma dem som diskriminerar”

Bild på Anders Karlsson
Anders Karlsson

Anders Karlsson är advokat och har drivit många diskrimineringsärenden åt såväl Diskrimineringsombudsmannen som enskilda personer. Ibland åtar han sig pro bono-fall, det vill säga ställer upp gratis för den goda sakens skull.

Han tycker funktionshinderrörelsen hittills varit väldigt försiktig och skulle få ett större erkännande som kämpande rörelse om man var lite tuffare.
—Kanske finns en ovana att samarbeta med jurister, funderar han.

Det finns mycket att lära av antidiskrimineringsbyråerna och även av fackförbunden, säger Anders Karlsson, som beundrar den stridbarhet som finns i länder som USA där politik även kan drivas med juridiken som verktyg.

—Nu när Sverige har en lag som går att använda och organisationerna har rätt att företräda sina medlemmar är det dags att flytta fram positionerna.

Det behövs egentligen inte en massa fonder och projekt. Om man stämmer på ett belopp under ett halvt basbelopp (år 2016 blir det under 22 000 kr) blir man nämligen inte skyldig att betala motpartens rättegångskostnader vid en förlust.

Anders Karlsson vet att det finns människor som drar sig för att ha med domstolar att göra.
—Att stämma myndigheter och storföretag för diskriminering i form av otillgänglighet innebär ingen risk för repressalier eller hot, säger han. Det är ingen maffia att vara rädd för.

Det man ändå ska tänka över är eventuell uppmärksamhet i media. Det kan upplevas pressande att driva en process och Anders Karlsson har respekt för att inte alla vill utsätta sig för det.
—Men i funktionshindersrörelsen finns en halv miljon medlemmar, så förhoppningsvis finns några som är villiga, funderar han.

Anders Karlsson är med i rättsnätverket som är knutet till föreningen Med lagen som verktyg. Där finns advokater som hjälper till att driva föreningsmedlemmarnas ärenden. Alla är välkomna som medlemmar och det krävs ingen större förberedelse för att bestämma träff med en advokat och sedan stämma.

Men för att vinna ett mål krävs bra dokumentation av själva händelsen. Ett sätt att säkra sådan bevisning är att själv eller i grupp gå ut och ”testa” tillgängligheten. Vid sådana planerade aktioner kan man filma hela händelsen och på så sätt få med sig bra bevisning.
—Att agera i grupp är också ett sätt att peppa varandra och känna sig starka tillsammans, säger Anders Karlsson.

Fallen behöver heller inte alltid vara ”ideala”, tycker han. Om man förlorar kan det ändå leda till att medvetenheten ökar om att det finns människor som ställer krav på tillgängligheten i samhället.
—Då sprids kunskap om mänskliga rättigheter. Många är nämligen okunniga om att de faktiskt diskriminerar människor med funktionsnedsättningar.

Anders Karlsson tycker inte att prejudicerande domar alltid behöver vara  målet. I förlikning kan man komma överens om att exempelvis en arbetsgivare ska genomföra vissa anpassningar. Att sådana åtgärder vidtas kan vara mer effektivt för samhällsutvecklingen än att en individ vid en fällande dom får en summa pengar.
—En organisation som bidrar till sådana tillgänglighetsförbättringar kan se det som ett viktigt resultat.

Slutligen skickar Anders Karlsson med sina lyckönskningar till projektet. Han personliga råd är att inte syssla så mycket med information och upplysning.
—Jurister som vill sätta sig in i området diskriminering på grund av funktionsnedsättning kan göra det på några dagar.

Han tycker ibland att informationsarbete blir en ursäkt för att inte komma igång.
—Nu är det istället dags att ge sig ut och stämma dem som diskriminerar. Allt som behövs finns: jurister, kunskap och diskrimineringsfall.

/Emil Erdtman