Sveriges ledarhundsförare vill ha tydligare diskrimineringslag

Till Anmälningstjänsten har det kommit in 46 anmälningar från personer som använder ledarhund och nekats inträde till affärer, restauranger, bussar, gym, kyrkor, biografer, teatrar och konsertlokaler. Synskadade har nekats anställning och utbildning med hänvisning till att de använder ledarhund.

År 2014 anmäldes Hotell Svanen i Kalmar när en person inte fick boka rum med hänvisning till ledarhund. Det var totalt djurförbud, meddelade receptionisten. Några månader senare pågick en agilitytävling i staden och samma hotell skrev då på sin hemsida att man välkomnade tävlingsdeltagare med sina hundar som gäster.

Förening vill ha tydligare lag

Föreningen Sveriges ledarhundsförare (SLHF) har funnits sedan 1977 och organiserar cirka 100 av Sveriges cirka 300 ledarhundsförare. Från att mestadels ordna sociala aktiviteter försöker föreningen från 2006 att påverka politiskt för att diskrimineringslagen (DL) ska inkludera ledarhundsförare. SLHF har ett nära samarbete med Service- och assistanshundförbundet. Assistanshund används ibland som en samlingsbeteckning för tjänstehundar till personer med funktionsnedsättning.

Finn Hellman
Finn Hellman Foto: Tage Olsson

Finn Hellman är ordförande i SLHF. Han berättar med inlevelse vilken frihet det innebar för honom att få sin första ledarhund.
—Jag kunde på ett helt annat sätt leva ett självständigt liv. Ett konkret exempel är att jag – precis som seende – skulle kunna resa mig från den här intervjun när jag vill och lämna rummet, säger Finn. Utan ledarhund blir jag beroende av att den jag kanske blivit osams med hjälper mig ut.
Samtidigt har tiden med ledarhund inneburit mycket frustration. Redan på planet hem från hundskolan där Finn hämtade sin ledarhund blev det tjafs med en barnfamilj.
—Jag fick sätta mig längst bak i planet och kände mig som paria, som någon smittobärare som folk flyr ifrån.

Finn är också aktiv i HBTQ-rörelsen och berättar om hur han en kväll under Pride-veckan blev nekad inträde på fyra uteställen.
—Det är ju surrealistiskt. Pride firar mångfald, självständighet och antidiskriminering. Men ibland känns det som att det inte gäller diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning. En del av mig skulle firas men en annan del skulle gömmas undan.

Ständigt gnagande oro

Sara Shamloo
Sara Shamloo Foto: Öyvind Vågen

Sara Shamloo har också erfarenhet av att ha blivit nekad tillträde på grund av sin ledarhund. En gång skulle hon föreläsa på en skola men blev stoppad eftersom skolsköterskan trodde att det skulle kunna finnas allergiker bland eleverna. Och på en ICA-butik dit hon gått i flera år blev hon en dag hindrad från att handla.

—Det är svårt att planera sitt liv när det är så godtyckligt, säger Sara Shamloo. Allt beror på attityden hos enskilda anställda. En annan gång i samma affär blev en kund orolig, men då sa en i personalen bestämt till att det där är en ledarhund med rätt att vara här.
—Att aldrig vara säker på om att bli insläppt eller inte skapar en konstant stress och oro i kroppen, säger Sara Shamloo. Finn Hellman håller med:
—Det är psykologiskt stressande att hela tiden behöva gå runt med en gnagande oro för att konflikter ska uppstå. Även de gånger jag får komma in påverkar det mej. Jag måste alltid vara beredd på att förklara, försvara och lirka.

Att inte bli insläppt påverkar också det sociala livet. Man sitter själv med en matlåda istället för att följa med kollegorna ut på lunch. Det finns inte tid – och kanske inte heller tålamod – att gå runt och leta efter tillgängliga matställen under en lunchrast. Och när man står där i krogdörren kl 23 på kvällen och inte blir insläppt, ska man då förvänta sig att hela sällskapet ställer upp och letar efter ett annat ställe?

Förmodade intressekonflikter

Många blir avvisade utan att det egentligen finns någon person med allergi på plats, utan bara på grund av att det kanske skulle kunna komma in någon. Ett exempel är Catrin Strömvall som sökte jobb som handledare och kom till intervju med rekryterare och senare med en områdeschef. Catrin informerade områdeschefen om att hon är beroende av sin ledarhund men att den skulle ligga inne på hennes kontorsrum och inte komma i kontakt med övrig personal.

Catrin Strömvall erbjöds tjänsten, men när hon en vecka innan jobbstart besökte sin nya arbetsplats med sin ledarhund blev stämningen upprörd. Man oroades för allergier och menade att det fanns personal och deltagare som av kulturella skäl inte kunde vistas i närheten av hundar. Morgonen efter denna händelse ringde områdeschefen och hänvisade till lagstiftning och arbetsmiljöproblem och meddelade att provanställningen inte skulle påbörjas.

Från Arbetsförmedlingen har Catrin Strömvall fått beskedet att deltagare och anställda som vill jobba hos en viss stöd- och matchningsleverantör och har ledarhund kan välja en där det inte redan finns någon person med allergi. Skulle det senare komma någon med allergi får denne välja en annan leverantör, enligt principen om ”först på plats”.

Problemlösning vid intressekonflikter

När det verkligen finns två eller flera personer med allergi och synskadade finns sedan 1970-talet en överenskommelse mellan Synskadades riksförbund och Astma- och allergiförbundet som går ut på att intressekonflikter mellan synskadade med ledarhund och allergiker ska “hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation”.

Principen är att båda har lika rätt och man ska hitta praktiska former för hur den rätten ska tillgodoses. Detta bygger på en ömsesidig respekt och en vilja att lösa problemet. “I de flesta fall går detta att åstadkomma, t ex genom att lokaler separeras, olika ingångar används och framför allt genom att visa god vilja” står det i överenskommelsen. Om det inte går att hitta en lösning rekommenderas att de respektive organisationerna kopplas in.

Men det kan vara svårt att leva upp till överenskommelsen. Sofia Thoresdotter skulle i sitt jobb gå på en obligatorisk föreläsning i en stor aula på universitetssjukhuset i Örebro. När hon satt sig ner med ledarhunden under stolen sade någon (som inte presenterade sig) att hunden inte kunde vara där eftersom en person med ett uppdrag i samband med föreläsningen var mycket allergisk. Förslaget var att ledarhunden skulle lämnas i en informationsdisk utanför aulan. Sofia ville istället prata direkt med den berörda personen enligt överenskommelsen, men nekades detta.

Sofias fackförbund Akademikerförbundet SSR ansåg det vara ett missgynnande som anställd att inte få samma utbildning som andra och krävde skadestånd. Arbetsgivaren Region Örebro län nekade detta med motiveringen att Sofia själv lämnat lokalen och inte varit villig till en kompromisslösning.

Få ledarhundar i samhället

Det finns olika uppgifter om hur många som har allvarlig hundallergi. Astma- och allergiförbundet gjorde 2016 en enkätundersökning om allergier bland sina medlemmar och en till allmänheten om just hundallergi. Så mycket som en tredjedel hos allmänheten uppgav egen eller barns hundallergi och tyckte samtidigt att det var svårt att vistas i vissa miljöer – främst bland sällskapsdjur hemma hos släkt och vänner, men därefter i kollektivtrafik och i affärer.

Nästan var fjärde avstår enligt enkäten från vissa miljöer någon gång i veckan. Bland förbundets medlemmar – där en tredjedel har allergi mot pälsdjur – uppger en majoritet att de stängs ute och diskrimineras på olika sätt. Bristande tillgänglighet och delaktighet påverkar livskvaliteten negativt, enligt Astma- och allergiförbundet.

SLHF tar i sin argumentation stöd från professor Magnus Wickman som menar att det som sätter igång allergiska reaktioner mot ett specifikt pälsdjur är de allergen som man utsätts för från just det pälsdjuret.
—Ganska många reagerar först när de utsätts för måttliga eller stora mängder allergen. Ett fåtal reagerar när de utsätts för mycket små mängder. Allergen från hund, katt och andra vanliga husdjur finns överallt där människor vistas även om pälsdjuret inte finns där eller har varit där tidigare, säger han.

Bland allergiforskare finns olika uppfattningar om hur allergi fungerar. Just Magnus Wickman talar om en ”passiv exponering” för pälsdjur i samhället och menar att de allra flesta med allergi kan åka kommunalt, vara i butiker och handla, gå på bio, café och restaurang trots höga nivåer av allergen. De få ledarhundar som finns i samhället tillför enligt Magnus Wickman på det stora hela nästan ingen mängd allergen alls.

Ledarhundarna ligger dessutom för det mesta still och sprider därför mindre allergen än till exempel en hundägande människa med hund i rörelse.
—Det som är speciellt allergisk mot hund kan reagera om det finns en ledarhund i samma lokal, men då bör man alltid ha sin akutmedicin med sig. Att ta luftrörsvidgande medicin och allergimedicin brukar lösa problemet, säger Magnus Wickman, som också påpekar att det kan vara svårare för den som inte ser att till exempel hitta en ny restaurang.

Politiken kring ledarhundar

Den 3 december 2012 uppvaktade SLHF dåvarande demokratiministern Erik Ullenhag med 1700 namnunderskrifter och en bunt utskrivna DO-anmälningar. Till riksdagen kom det under samma period in flera motioner – 2013/14:A237 (S), 2013/14:A258 (S) och 2013/14:A395 (MP) – om ledar- och assistanshundar. SLHF hoppades inför lagändringen 2015 att ledarhundsförare skulle inkluderas i den nya diskrimineringsformen bristande tillgänglighet.

—I vårt fall kan man inte skylla på att det blir för dyrt, säger Finn Hellman. Inget behöver byggas om, inga dyra anpassningar behövs.
Riksdagens arbetsmarknadsutskott skriver däremot i sitt utskottsbetänkande Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering (2013/14:AU8) att det inte är “lämpligt att i den nya lagstiftningen om bristande tillgänglighet särskilt peka ut vissa situationer som bristande tillgänglighet. Med anledning av det anser utskottet att det inte finns något skäl att särskilt lagstifta om tillgänglighet för assistans- och ledarhundar.”

År 2013 fick dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag en ”skriftlig fråga” från riksdagsledamoten Catharina Bråkenhielm (S) om vilka åtgärder han tänkte vidta mot diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning som har ledarhund eller assistanshund. Hon skriver bland annat: ”Svensk lagstiftning är otillräcklig när det gäller rätten för föraren och ledarhunden att vistas i offentliga miljöer. På många ställen är det förbjudet att medföra ledarhund. Det är självklart mycket negativt för den synskadade person som inte kan vistas i alla miljöer.”

Bråkenhjelm använder också argumentet att staten årligen lägger ner många miljoner på ledarhundsverksamheten och att det får anses vara en “gigantisk felinvestering om ledarhundarna inte får användas fullt ut”.
Erik Ullenhag svarade att det redan finns ett skydd mot diskriminering på grund av funktionshinder (som termen löd 2013) i Diskrimineringslagen: ”Personer som har en synskada eller annat funktionshinder och som använder ledarhund eller assistanshund skyddas av förbudet”, slog han fast.

Oklart rättsläge

Finn Hellman och Sara Shamloo tycker att det är svårt att få ihop politikernas och DO:s uttalanden om att nuvarande lagstiftning räcker som diskrimineringsskydd, samtidigt som DO inte driver några fall för att få praxis. De hänvisar till lagen (2008:568) om diskrimineringsombudsmannen där det står att DO ska ”hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering”.
—Nu överlåter de det jobbet på små föreningar som vår, säger Finn Hellman.

Diskrimineringsombudsmannen har alltså inte drivit något fall där en ledarhundsförare nekats tillträde till domstol, men har utrett två fall från 2015. Det första fallet anmäldes av en kvinna som nekades att komma in på en ögonklinik där hon bokat tid. Kliniken erbjöd sedan en tid sist på dagen så att de kunde städa lokalen efteråt. DO menar att kvinnan kan ha utsatts för diskriminering och uppmanar kliniken att se över sina rutiner.

Den andra anmälan gällde en synskadad person med ledarhund som nekats att träna med sin ledarhund på Friskis&Svettis Kungsholmen med hänvisning till att det kan finnas allergiker och att gymmet skulle kunna förlora kunder. DO bedömde att gymmets åtgärder att lägga ledarhunden i ett angränsande rum och erbjuda viss ledsagning från personalen var tillräckliga.

Den 17 februari 2017 hade SLHF ett möte med DO, där ombudsmannen redogjorde för sin syn på juridiken, till exempel att varje situation måste prövas för sig.
—Men en sådan juridik är inte användbar i det dagliga livet, säger Finn Hellman. Jag vill veta vad som gäller på gym, inte vad som gäller på ett enskilt gym vid en viss tidpunkt och under vissa omständigheter. Kan jag kräva mänsklig ledsagning på andra gym nu? Ska jag då skrika ut över hela gymmet att jag vill byta maskin eller gå på toa? Nä, tänk så mycket enklare det är med ledarhunden vid sidan om. Och ögonkliniken? Betyder DO:s tillsynsbeslut att jag måste boka den sista tiden på dagen på alla ställen? Särlösningar och “bakvägar” skapar alltid problem och begränsningar, säger Finn Hellman.

Vill inte separeras

Sara Shamloo anser efter sitt möte med DO att myndigheten har dålig kunskap om vad det innebär att leva med ledarhund. Hon tycker att det är märkligt att DO accepterar att man ska tvingas lämna sin hund.
—Inte begär man att någon ska ställa ifrån sin sin rullstol? funderar hon. För min ledarhund är inget sällskapsdjur som jag kan lämna hur och var som helst. Jag har en mycket närmare arbetsrelation än så. Att ha hunden nära ger en mental trygghet och säkerhet som försvinner direkt om hunden är i annat rum. Utan hunden blir jag tafatt. Vi sitter ihop!

När Finn Hellman simmade på Eriksdalsbadet tvingades han till en sådan lösning. Efter att ha gå ut i media med att han inte var välkommen i simhallen erbjöds ledarhunden en hundkoja utomhus.
—Jag simmade med hjärtat i halsgropen, säger Finn. Till slut inträffade något som gjorde att jag inte ville ha ledarhunden ensam och exponerad för alla som gick förbi.

För personer med andra funktionsnedsättningar är också hundens närvaro det väsentliga. Vad gör till exempel en diabeteshund för nytta i ett angränsande rum? Finn Hellman påpekar också att ledarhundarna är oförsäkrade och att det är oklart vem som bär ansvaret om något händer.
—Detta borde väl vara intressant att pröva juridiskt, tycker han.

Livet blir omständligare än det borde

Alla ledarhundsförare upplever inte samma grad av problem. Vissa hävdar att bemötandet beror på hur man själv uppför sig. Finn Hellman tror snarare att det är så att många människor med funktionsnedsättningar inte lever särskilt aktiva liv.
—Många har sina dagliga rutiner och utsätter sig inte för nya situationer. Då märker man inte diskrimineringen, säger han. Men för oss som vill leva självständiga och aktiva liv är dagens situation ohållbar.

Livet är så mycket omständligare än vad det egentligen skulle kunna vara. Det går inte planera någonting om vem som helst kan hitta på egna regler i stunden – kanske utifrån fördomar och helt felaktiga föreställningar. Ska man till exempel ha rätt att hindra andra människor bara för att man tror att det kan komma en allergiker?
—Jag vill bli insläppt överallt, säger Finn Hellman. Om de nekar mig vill jag ha en tydlig lag att hänvisa till. En lag med påföljder för den som diskriminerar.

Länder som enligt SLHF har lagar som skyddar mot diskriminering av ledarhundsförare
Länder som enligt SLHF har lagar som skyddar mot diskriminering av ledarhundsförare

På mötet med DO överlämnade SLHF därför en inramad världskarta där de länder som föreningen tycker har en godkänd lagstiftning är markerade. Sverige gapar tomt mellan grannländerna Norge, Finland, Ryssland, och Tyskland. Särskilt lyfter SLHF Australien där det finns en lag som uttryckligen säger att man inte får neka någon tillträde med hänvisning till assistans- eller ledarhund. Hundarna får vara där deras förare får vara.
—Med en sådan lag kanske DO skulle driva något fall till domstol, så att vi får rättspraxis, avslutar Finn Hellman och Sara Shamloo. Idag sitter vi i ett låst läge där diskrimineringen fortsätter dag efter dag.

/Emil Erdtman

I del 2 av denna serie går vi in på juridiken och analyserar rättsläget utifrån lagstiftning och praxis. DO kommer att uttala sig.

Stina Hörbergs använder juridiken för bättre it-tillgänglighet vid Göteborgs universitet

Universitetshuset i Göteborg
Göteborgs universitet Foto: Florence Svensson

Dagens informationsteknik öppnar stora möjligheter för en större inkludering av personer med synnedsättning i samhället. Den som inte ser kan få tillgång till den information som finns i datorer och mobiler via skärmläsningsprogram som med hjälp av talsyntes eller display för punktskrift presenterar innehållet. I princip kan allt som kan göras med en mus också göras via tangentbordskommandon.

Men ibland görs tillägg till it-system och hemsidor så att de inte fungerar alls eller blir väldigt bökiga med skärmläsare, till exempel när program och gränssnitt bygger på bilder och olika fönster. För vanliga pdf-filer finns till exempel både tillgängliga och otillgängliga varianter. Ett exempel är att om ett PDF-dokument görs som bild kan den inte läsas av skärmläsare. Det gäller till exempel de allmänna handlingar som Diskrimineringsombudsmannen skickat inför arbetet med denna artikel.

Högskolornas lärplattformar har brister

På högskolor och universitet används många olika digitala tjänster. LADOK är ett gemensamt system för alla högskolor där man kan registrera sig och avbryta kurser, se sina studieresultat eller hämta ut studieintyg och examen. LADOK skapades för ett antal år sedan av Lunds datorcentral. En ny version av LADOK lanserades 2016.

Större variation finns gällande de digitala lärplattformar som används vid högskolorna (med namn som Mondo, Cambro, Moodle, It´s learing, Luvit eller GUL). På dessa lämnar man in uppsatser och tentor och där finns schema, videokonferenser och studieresultat. Utöver detta finns studentportaler där kommunikationen med lärare och studenter sker.

Synskadades Riksförbund och Riksförbundet Unga Synskadade skickade 2016 ut en enkät om tillgängligheten på lärplattformarna och fick in 13 svar från studenter med synskada. Deras betygsättning varierade från 0 till 5, med ett medel på 3. Mycket fungerar alltså alldeles utmärkt, men det finns brister som gör det svårt att till exempel spela upp filmer eller ladda ner material.

De som svarar tar inte bara upp tillgängligheten utan menar också att de inte tas på allvar när de tar upp problem. Flera påpekade också olägenheten i att det tar mycket tid och energi att lära sig hur plattformarna fungerar med hjälpmedel. Det kompliceras ytterligare av att lärare och annan personal inte alltid gör på samma sätt.

En typisk kommentar lyder: ”…jag har inte tid med detta längre och hoppar över mycket. Ber andra i närheten och även skolan att fixa på andra sätt.” Eller: ”Det är så krångligt att jag undviker det tills jag verkligen måste.” En som ställdes helt utanför lärplattformen skrev så här: ”det är frustrerande att inte kunna använda lärplattformen för egen del, och att inte kunna delta på lika villkor i grupparbeten”.

Vad säger Diskrimineringslagen?

Enligt Diskrimineringslagen (DL) 2 kap. 5 § gäller att: ”[d]en som bedriver verksamhet som avses i skollagen (2010:800) eller annan utbildningsverksamhet (utbildningsanordnare) får inte diskriminera något barn eller någon elev, student eller studerande som deltar i eller söker till verksamheten.”

Bristande tillgänglighet är sedan 2015 en form av diskriminering och innebär att en ”person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning” (1 kap. 4 § p. 3 DL).

När bedömning görs om det är skäligt att kräva att en viss åtgärd ska ha vidtagits ska hänsyn tas till verksamhetens ekonomiska och praktiska förutsättningar, varaktigheten och omfattningen av personens relation till verksamhetsutövaren och andra omständigheter av betydelse.

Stina Hörbergs studier försvåras av bristande tillgänglighet

Stina Hörberg med sin ledarhund
Stina Hörberg med sin ledarhund

Stina Hörberg från Göteborg har under hela sitt liv kämpat för rätten till studier. Som ung flyttade hon till Irland för att plugga. Men personer med funktionsnedsättningar var inte välkomna på universitetet. Det fanns helt enkelt inte resurser. När hon några år senare återvände – denna gång till Galway – för att studera hade attityderna förändrats, men det fanns fortfarande inga stödinsatser att tala om. Numera vallfärdar studenter till Galways kurser om mänskliga rättigheter och funktionsnedsättning. Stina Hörberg är en av dem som lade grundplåten.

I Sverige pluggade hon också som ung och hade då lektörer som läste in litteraturen och ägnade mycket tid åt att skanna dokument för att få dem i läsbart skick. År 2014 bestämde hon sig åter för att studera med siktet inställt på en forskarbana. Hon tänkte att universitetsstudierna borde vara enklare nu i och med den tekniska utvecklingen.

Fast redan på antagning.se blev det problem. Det gick inte att göra anmälan enbart med skärmläsarprogrammet Jaws som Stina använder. Hon fick hjälp av släkten att anmäla sig, men skickade samtidigt in en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen.

Litteraturen fungerade i stort sett bra, förutom när Myndigheten för tillgängliga medier (som förmedlar litteratur i tillgängliga format) valde att skicka ut hela böcker i punktskrift även när hon bara behövde en liten del.
—Det blir många kilo papper att transportera hem från postombudet med ledarhunden i andra handen, säger Stina.

Inläsningarna via automatisk talsyntes har också ställt till det. Det stod klart när hon mitt under en tentamen i statistik insåg att talsyntesen under studierna missat vissa tecken och läst fel på andra. Inom statistiken är det skillnad på x och X, på 1 och en osv.

Bristande tillgänglighet vid Göteborgs universitet

På lärplattformen GUL (Göteborgs universitets lärplattform levererat av Ping Pong AB) läggs föreläsningar, anteckningar och presentationer ut och där genomförs grupparbeten och inlämning av uppgifter. Stina Hörberg använder skärmläsningsprogrammet JAWS och kunde med det logga in och se vissa delar, men inte läsa kursmaterial eller delta i de obligatoriska gruppövningarna där man ska läsa vad de andra skrev och själv göra inlägg. I studentportalen kunde inte Stina läsa eller vidarebefordra e-post. Syntolkningarna av bilderna var också undermåliga.

Ett annat exempel på hur hon som student med funktionsnedsättning fick sämre villkor i förhållande till andra är att hon inte kunde få resultat på en tenta inom de 19 dagar som universitetets regelverk garanterar. Stina Hörberg var hänvisad till att be personal om hjälp och de hade långledigt över jul och nyår.
—Jag missgynnas om jag är beroende av personal som bara finns tillgänglig vissa tider.

Hon upplever sig också missgynnad i och med att hon hela tiden måste koordinera och administrera sitt eget stöd genom att till exempel tjata på lärarna att de ska skicka material separat till henne. Det innebär extra arbete och att hon inte får material i tid leder till fördröjningseffekter som gör att hon kommer efter. Att få utskick separat har också gjort att hon inte kunnat läsa i andra grupper, såsom studiekamraterna gjorde.

För att diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska föreligga krävs ett missgynnande i förhållande till en tänkt jämförelseperson samt underlåtit att vidta skäliga åtgärder. Stina Hörberg missgynnandes, men fanns skäliga åtgärder som universitetet inte hade vidtagit för att försätta henne i en jämförbar situation med studenter utan funktionsnedsättning?

Stina Hörberg skickar anmälan till DO

Stina Hörberg ”hängde på låset” och anmälde Göteborgs universitet till Diskrimineringsombudsmannen den 1 januari 2015, den dag som bristande tillgänglighet blev diskriminering. Efter några veckor ringde hon till DO för att höra hur det gick. Då inser hon att lagar inte gäller sådant som hänt innan de trätt i kraft. Hon skickade därför in tre kompletteringar med händelser som inträffat under 2015.
—Om jag inte hade ringt hade de nog inte tagit upp ärendet, säger hon.

I kompletteringarna skriver hon om problem med att ansöka till ny kurs, få ut studieintyg och föreläsarnas material, att anmäla sig till tentamen, få tentamensresultat samt ta emot utskick via ”studentmail”. Anmälan från 2014 om att antagning.se inte fungerade upprepades och Stina Hörberg poängterar att lagstödet nu är ett annat och att hon via telefon och mail påtalat problemet för ansvariga utan att något hänt.

Göteborgs universitet anlitar det externa företaget ICAP för att undersöka tillgängligheten på lärplattformen GUL och senare ETU för att granska LADOK och studentportalen. I augusti begär DO in ett svar från universitet, som får drygt två veckor på sig. Stina Hörberg väntar spänt på svaret, men när det väl kommer fick hon det inte från DO eftersom det inte var tillgängligt.

Det skulle dröja nästan ett år innan DO skickade svaret i ett tillgängligt format, men en bibliotekarie upplyste under tiden om att det bara vara skärmdumparna i svaret som var otillgängliga.
—Jag tycker det är oprofessionellt att DO inte lever upp till den lag de ska slå vakt om, säger Stina Hörberg. Jag fick ingen bra förklaring till att man inte redan har upphandlade tjänster för att göra dokument tillgängliga. Och jag kunde åtminstone fått de delar av dokumentet som var tillgängliga (texterna).

Universitets svar

I sitt uttalande menar universitetet att man följer de internationella riktlinjerna för webbtillgänglighet och att målet är att alla utbildningar ska vara ”tillgängliga på likvärdiga villkor”. Bedömningen av de anmälda problemen bygger till stor del på ICAP:s och ETU:s kartläggningar.

Lärplattformen GUL

ICAP hade kommit fram till att vissa versioner av skärmläsningsprogrammen JAWS och Supernova kan användas för att nå den information på lärplattformen GUL som Stina Hörberg sökt. Det gick bra att logga in, men väl inne gick det inte ta del av all information eller interagera med lärare och studenter.

LADOK

För LADOK hade ETU kommit fram till att det mesta fungerar, men att förbättringar kan göras vid inloggning och menyer. Det fanns till exempel inte någon markering för tangentbordsfokus vid länkarna i undermenyn – något som måste åtgärdas enligt ETU. På webbmailen är det ” i stort sett omöjligt att navigera till ett mail med hjälp av tangentbordet och skärmläsare för en ovan användare”. Studieintyget förmedlades också som en otillgänglig pdf.

Det fanns alltså förenklingar och förbättringar att göra vad gäller användarvänlighet och begriplighet. Göteborgs universitet sammanfattar att ”tjänsterna är möjliga att använda med de aktuella hjälpmedlen men med begränsad användarvänlighet”.

Studentportalen

ETU bedömde att studentportalen hade god tillgänglighet förutom webbmail som var svår att använda med tangentbord och “nästan helt omöjligt att använda med skärmläsare”. Universitetet medger att e-postfunktionen är otillgänglig, men menar att det är möjligt att med tangentbordet ställa in en vidarebefordran till annan mailadress.

Universitetet hänvisar till stödresurser

Universitetet argumenterar att man har ”stödresurser” som kan rycka ut vid situationer av otillgänglighet och på så sätt försätta studenter med funktionsnedsättning i en jämförbar situation med andra studenter. Lärarna kan till exempel manuellt skicka separata mail, man kan registrera sig på kurser och få studentintyg via universitetets personal.

De stödresurser som räknas upp är:

  • Universitetets samordnare för studenter med funktionsnedsättning
  • Bibliotekarier som arbetar med läs- och skrivstöd
  • Kursansvarig lärare
  • Studievägledare
  • Universitetets servicecenter

Några exempel: samordnaren ger support för trådlöst nätverk och samordnare eller bibliotekarier ska ge support för programvaror. Servicecentret ger support för konton och behörighet och universitetets IT-enhet ger support för e-post. Institutionerna ansvarar för datorsalarna. Stina Hörbergs institution inkom också med en skrivelse där de skriver att studieadministratör och koordinator på institutionen vid förfrågan mailar föreläsningsanteckningar och tentaresultat som ligger på GUL.

Universitetsbiblioteket har en arbetsgrupp för läs och skrivstöd som bland annat omvandlar kurslitteratur och även annat material till tillgängliga format. På biblioteket finns också en dator med display och skrivare för punktskrift. I studentportalen kan alla som vill ladda ner skärmläsarprogrammet Supernova.

Universitetet menar alltså att man vidtagit åtgärder för att göra systemen tillgängliga. Samordnaren deltog till exempel i ett möte om utveckling av GUL år 2013. Högre krav ska ställas på leverantörerna av IT-system i framtiden och lärarna ska utbildas i att lägga upp material på rätt sätt (t ex bilder) så att det blir tillgängligt.

Diskrimineringsombudsmannens beslut

Av alla anmälningar som DO får in tas bara ett fåtal upp till utredning (tillsyn) och av dem drivs ytterst få i domstol. Den 19 december 2016 beslöt DO att avsluta ärendet 2015/36 om ”tillgänglighet hos IT-tjänster vid Göteborgs universitet”.

I beslutet framgår att DO bedömer att ”samtliga funktioner inte alltid är tillgängliga” i GUL, men att just det som togs upp i anmälan gick att hitta. DO:s slutbedömning om GUL blir att anmälaren inte kunnat använda den ”utifrån jämförbara förutsättningar som övriga studenter”, men att universitet i och med sin kartläggning och sina krav på att leverantörerna ska genomföra förbättringar vidtagit de åtgärder som är skäliga att kräva.

DO anser vidare att svårigheterna i LADOK var så stora att den som använder tangentbord och skärmläsare inte kommer i ”jämförbar nivå” med andra studenter (och personal). Däremot var det inte år 2016 skäligt att kräva förbättringar av ett system som planerades att fasas ut under samma år. DO konstaterar att e-postfunktionen i studentportalen inte gick att använda, men att det gick att lösa genom att mail vidarebefordrades till en annan adress. Att någon hjälpte till med denna service ansåg DO försätta anmälaren i jämförbar situation med andra.

DO:s samlade bedömning var att Stina Hörberg i vissa situationer inte var i en jämförbar situation med studenter utan hennes funktionsnedsättning, men att universitetet vidtagit tillräckliga åtgärder för att förbättra situationen för att det inte ska strida mot diskrimineringsförbudet.

Om skäliga åtgärder i fallet

Stina Hörberg är av princip emot särlösningar och vill ha samma information som andra studenter. Det ska vara lika villkor för alla, tycker hon. Men enligt Diskrimineringslagen är det acceptabelt med vissa särlösningar och alternativa metoder för att komma i en jämförbar situation med andra. Juridiskt granskas om de åtgärder som vidtagits av universitetet är tillräckliga för att konstatera att händelserna inte utgjort diskriminering samt om de kommer att lösa tillgängligheten när de kommande IT-systemen är på plats.

Någon utvärdering av om åtgärderna verkligen har lett till förbättrad tillgänglighet görs inte. Är till exempel det nya LADOK som fasades in under 2016 fullt tillgängligt? Stina Hörberg rapporterar i alla fall när det gäller GUL att hon numera kan gå in via lärplattformen och se resultaten från den där tentan som hon tidigare behövde personalens hjälp för att komma åt.
—Men det brister fortfarande i användarvänlighet, säger hon. För att stänga en aktuell aktivitet var jag tvungen att stänga ner hela GUL och logga in igen.

Hade inte anmält om hon varit 25

Stina Hörberg fick från allra första början stöd från en av universitetets bibliotekarier.
—Har man ingen på sin sida är man ganska utlämnad, säger hon.
Hon tror också att modet att säga ifrån kommer med åldern.
—Numera tål jag att bli ifrågasatt och få motfrågor, men hade jag varit en ung student på 25 hade jag inte vågat anmäla, säger hon. Som ung vill man inte utmärka sig utan smälta in i gruppen. Och man tror på allt som lärare och andra auktoriteter säger.

Den attityd hon själv mött från lärare och personal tror hon skrämmer många från att anmäla.
—När jag först påtalade bristerna förstod de inte vad jag pratade om. Och de som fattade blev inte ens upprörda. Jag hade velat höra: Oj, funkar det inte! Det här måste vi gå vidare med! Självklart ska det fungera även för dig! Istället ryckte de på axlarna när jag sa att jag skulle anmäla det till DO. Svaret var: och vad tror du det leder till?

Stina Hörberg menar också att den attityd hon mött från universitet visar att de inte ser de långsiktiga fördelarna med att arbeta med tillgänglighet.
—De ser bara kostnaderna och inte helheten, säger hon. När jag själv anmäler gör jag det för att det ska leda till förbättringar för alla de studenter med varierande funktionalitet som kommer efter mig. Förändringar tar tid och jag räknar inte med att själv få dra nytta av dem. För egen del har jag gått vidare till andra kurser med andra it-system. Var anmäler man förresten internationella vetenskapliga tidskrifter som inte fungerar?

Fokus på individen istället för systemet

Stina Hörberg vill också ta upp det fokus hon menar att universitetet riktat mot henne som individ – att det är hon som person som har problem med tillgängligheten, inte att systemet runt henne är bristfälligt. Hon tar den enkät som gjordes om lärplattformens tillgänglighet som exempel med frågor av typ: ”har du problem…”

I samband med anmälan uppstod en brevväxling där en tjänsteman på universitetets supportavdelning skriver om ”funktionsnedsatta studenter som har problem med tillgängligheten”. Stina Hörberg svarar: ”Varken jag eller andra studenter med funktionsnedsättning har ”problem” med tillgänglighet där den råkar finnas, det är du och dina medarbetare som har problem att tillhandahålla tillgänglighet där den som mest behövs!”

—Ansvaret och skulden skyfflas över på individen som sägs ha bristande kunskaper, men samtidigt som vi utmålas som hjälpbehövande och beroende ställs absurda krav på att vi ska redogöra för tekniska problem och beskriva funktioner man inte ens kan komma åt, säger Stina Hörberg.
I sin anmälan skriver hon: ”Istället för att skaffa sig kunskaper om hur IT-tillgänglighet bäst kan utformas, väntar IT-ansvarig personal passivt på att studenter ska stå för såväl arbetsledning som genomförande av de IT-tjänster de är avlönade för att sköta.”

Supportavdelningen klagar mycket riktigt (i ett brev till en universitetsbibliotekarie) över att de inte har kontakt med studenter med funktionsnedsättning och vill veta exakt vilka tekniska problem de stöter på.
—De kan ju googla efter en expert på ett visst program. Eller varför inte anställa någon med denna kompetens i arbetslaget – kanske till och med någon med egen funktionsnedsättning, kommenterar Stina Hörberg.

Hon deltar själv gärna i en testgrupp – inte utan betalning förstås. Att gå direkt till användarna tycker hon är smartare än att lägga ut kartläggning på externa företag som inte testar ”i skarpt läge”.
—Men det verkar finnas ett motstånd mot att se den kompetens som personer med funktionsnedsättningar besitter.

Synskadades Riksförbund vill att studenterna utbildas

Synskadades Riksförbund som hade undersökt tillgängligheten på lärplattformarna har en delvis annan inställning.

—Människor kommer alltid att stöta på problem som de inte kan lösa, säger Henrik Götesson som jobbar med it- och konsumentfrågor på Synskadades Riksförbund. Teoretiskt sett finns det ofta en teknisk lösning via skärmläsningsprogrammen, men många studenter saknar den specialkunskap som krävs för att hitta fram till den. Henrik Götesson tycker att det är orealistiskt att högskolornas egna supportavdelningar ska ha sådan specialkunskap om alla hjälpmedel och specialprogram.

—Det är förstås bra om de har det, men det som hittills fungerat bäst är att högskolan har avtal med de hjälpmedelsföretag som kan skärmläsningsprogrammen. Då kan studenten ringa dit och få hjälp direkt. Studenterna bör också få en ordentlig introduktion av hur lärplattformarna fungerar ihop med skärmläsningsprogrammen.

Andra förslag från Synskadades Riksförbund är supportsidor om hjälpmedel och att de som köper in lärplattformar till högskolorna ställer krav på tillgängligheten – och även att den kontinuerligt uppdateras.

Regleringar av webbtillgänglighet

För digital tillgänglighet finns internationella standarder och riktlinjer som WCAG 2.0 (Web content Accessibility Guidelines) som lägger en grundnivå för hur hemsidor skapas så att de fungerar med bland annat skärmläsare.

På EU-nivå finns ett direktiv om tillgänglighet på webben. Det bygger på de WCAG och innehåller också krav på att myndigheterna redan vid upphandling ska ställa krav på att leverantörerna skapar tillgängliga webbsidor. Det ska också finnas instanser dit man kan vända sig och klaga på otillgänglighet. Skulle det vara oskäligt att kräva tillgänglighet av en myndighet ska det ändå gå att få tillgängliga handlingar i andra format.

EU:s direktiv måste införas i medlemsstaternas lagstiftning och för webbtillgänglighetsdirektivet är slutdatum den 23 september 2018. Men kraven gäller bara ”väsentliga administrativa processer” och det är ännu oklart om universitetens lärplattformar räknas dit.

Det finns också ett förslag till ett direktiv om en europeisk tillgänglighetslag (Accessibility Act) som säger att nya medietjänster ska utformas utifrån människors olika förmågor och egenskaper. Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är också en så kallad ”förhandsskyldighet” för staten. Det innebär att staterna ska se till att varor och tjänster som riktar sig till allmänheten ska vara tillgängliga. Staterna kan inte skylla på kostnader för att gradvis göra befintliga miljöer tillgängliga. EU arbetar också för ett bredare antidiskrimineringsdirektiv.

I Sverige gäller dessutom förordning 2001:526 som säger att statliga myndigheter – högskolor är formellt statliga myndigheter – ska förverkliga funktionshinderspolitiken och göra sina tjänster tillgängliga.

/Emil Erdtman, med juridisk koll av Ola Linder. Stina Hörberg intervjuades i februari 2017.

Jungelins klagomål till FN

FN-parken i Genève
FN-parken i Genève

Efter Arbetsdomstolens dom i februari 2010 (som vi skrivit om tidigare) gick livet vidare för Marie-Louise Jungelin. Hon skilde sig (och bytte efternamn) och hade tre barn att försörja.
—Att fortsätta med rättsprocessen var inte högsta prioritet, säger hon.

Däremot tyckte Riksorganisationen Unga Synskadade (US) att det vore intressant att driva fallet vidare. Eftersom Arbetsdomstolens domar inte går att överklaga ansåg US att ärendet borde prövas i förhållande till FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionshinderkonventionen). Denna antogs inom FN 2006 och började gälla i Sverige 2009 tillsammans med det tilläggsprotokoll som ger enskilda människor rätt att lämna in klagomål om brott mot Funktionshinderkonventionen.

Fullmakt

Marie-Louise Jungelin gav US fullmakt att driva ärendet och även Synskadades riksförbund ställde sig bakom ett klagomål. Mikael Ståhl var vid den här tiden politisk sekreterare på US.
—Vi tyckte det var principiellt intressant att en så stor och viktig myndighet som Försäkringskassan inte behövde anpassa sina system, säger han. Om domen i Arbetsdomstolen blev slutgiltig skulle liknande fall i fortsättningen inte heller räknas som diskriminering, resonerade man på Unga Synskadade.

Styrelsen beslutade att skriva till den FN-kommitté som tar emot och behandlar klagomål som rör Funktionshinderkonventionen. Mikael Ståhl läste in sig på ämnet och skrev alla inlagorna till FN.
—Det var spännande eftersom Funktionshinderkonventionen ar ny, men vi insåg inte hur mycket tid det skulle ta, säger han. Han fick lov att sätta sig in både i internationell juridik och FN-byråkratin.

Klagomålet

Klagomålet skickades in till FN-kommittén i februari 2011. Att även den tidigare FN-rapportören i funktionshinderfrågor Bengt Lindqvist skrev under ökade trovärdigheten, tyckte man. Klagomålet argumenterade för att Arbetsdomstolens dom stred mot konventionsartiklarna 5 om icke-diskriminering och 27 om arbete och anställning samt artikel 36 om situationen generellt för personer med funktionsnedsättning. Att inte anpassa en arbetsplats för att ge en person möjlighet till arbete på jämförbara villkor är diskriminering.

I klagomålsskrivelsen lyftes även in att anpassning för en person leder till att flera personer med funktionsnedsättning kommer att kunna få arbete i framtiden. Ett annat argument var att Arbetsdomstolens dom utgjorde en kränkning av Jungelins rättigheter enligt Funktionshinderkonventionen. AD borde ha prövat fallet mot konventionen eftersom den gällde i Sverige när domen kom 2010.

Frågan om klagorätt

Internationella kommittéer som den för Funktionshinderkonventionen har kriterier för att pröva ett fall eller inte. Det kan handla om tiden för händelsen eller att händelsen ska gälla en åtgärd eller underlåtenhet som berör enbart en individ.

Det första svaret från FN var oväntat negativt. Handlingarna skickades tillbaka med en lista över flera skäl till varför ärendet inte kunde tas upp till prövning av FN-kommittén. Bland annat hävdade svaret att klagomål måste inlämnas av den berörda personen själv eller en auktoriserad representant. När Mikael Ståhl läste Tilläggsprotokollets avsnitt om individuell klagorätt såg han klart och tydligt att såväl individer som grupper av individer kan klaga. Och visst borde väl Unga Synskadade räknas som auktoriserad representant? Han blev förvånad över att FN-kommittén bedömde att klagomålet inte kunde granskas.

fn1
FN-byggnad i Genève

Tilläggsprotokollet säger också att kommittén inte tar upp klagomål som är anonyma eller handlar om sådant som tidigare prövats.  Man måste dessutom ha uttömt tillgängliga och effektiva inhemska rättsmedel. Det kan handla om att först ha överklagat nationella domstolars och myndigheters beslut hela instansordningen ut. Klagomålet får slutligen inte vara uppenbart ogrundat.

Kommittén prövar i regel inte heller händelser som inträffat innan det aktuella landet godkänt kommitténs granskande roll genom att ratificera tilläggsprotokollet, om det inte är så att omständigheter i målet fortsatt att löpa och därmed skett efter ratificeringsdatumet. Just detta skulle bli en knäckfråga för beslutet om FN-kommittén för Funktionshinderkonventionen skulle ta upp Jungelins klagomål till prövning eller inte.

Statens observationer

Mikael Ståhl svarade FN-kommittén med argument som var grundade på tilläggsprotokollet. Det resulterade i att kommittén trots allt tog upp ärendet och – enligt Tilläggsprotokollet – begärde att staten inom ett halvår skulle ge sin syn på saken.

Svenska statens svar från 2012 ifrågasätter däremot om det är rätt av FN-kommittén att ta upp fallet till prövning. Staten har främst två juridiska invändningar. För det första påstår staten att klagomålsskrivelsen huvudsakligen är ett abstrakt resonemang om hur svensk lagstiftning förhåller sig till Funktionshinderkonventionen och inte fokuserar på det individuella fallet. En sådan invändning kallas ”actio popularis” och kan medföra att ärendet inte ska prövas eftersom de klagande parten egentligen inte varit direkt berörd av statens agerade.

Den andra processinvändningen handlar om vilka omständigheter i tiden som FN-kommittén har mandat att uttala som om. Den händelse som Arbetsdomstolen tog upp ägde rum 2006 och FN-kommittén gavs inte rätt att pröva svenska individuella ärenden förrän 2009, då Sverige förband sig till Tilläggsprotokollet. Det är nämligen en folkrättslig princip att inte tillämpa konventioner på tiden innan de trätt i kraft.

Vidare ansåg staten att konventionens krav redan uppfylls av den svenska grundlagen (Regeringsformen 1:2). De svenska kraven på att anpassningar ska vara skäliga ansågs ligga helt i linje med artikel 5 och 27 i Funktionshinderkonventionen. Ytterligare ett argument var att Diskrimineringsombudsmannen varit ombud och att AD är en specialiserad domstol på arbetsrätt. Staten ansåg att detta talar för att processen varit korrekt och domslutet riktigt.

Kommitténs beslut

I april 2013 kom FN-kommitténs slutgiltiga beslut att ändå ta upp klagomålet till granskning. Kommittén fann för det första att det inte fanns något hinder mot att ta upp fallet på grunden actio popularis. Jungelin var direkt berörd genom att Arbetsdomstolen gjorde en individuell prövning av hennes fall. Enligt kommittén handlade alltså inte domen om abstrakta lagstiftningsfrågor.

Däremot var tidsfrågan mer komplicerad. Kommittén för ett långt resonemang om detta, men kommer fram till att domen från 2010 var en relevant del av händelseförloppet och alltså låg inom den tidsperiod då Funktionshinderskonventionen och Tilläggsprotokollet var i kraft i Sverige. De inhemska rättsmedlen hade dessutom uttömts. FN-kommittén såg slutligen inga processhinder och menade sig ha mandat att ta upp ärendet till granskning.

Efter en sista vända med inlagor kom FN-kommitténs slutgiltiga beslut i november 2014. Huvudfrågan var om den svenska Arbetsdomstolen skyddat Jungelins rättigheter enligt Funktionshinderkonventionen eller inte. Kommittén pekar i sitt slutgiltiga utlåtande på att svenska lagar inte kräver att myndigheter ska vara tillgängliga, men att de som arbetsgivare har ett ansvar att skapa tillgänglighet för framtida arbetstagare.

Artikel 5 i Funktionshinderkonventionen beskriver skäliga anpassningar som ”nödvändiga och lämpliga justeringar” som staten ska ålägga arbetsgivarna att genomföra. Men för att anpassningarna ska vara utkrävbara får de inte innebära en alltför stor ekonomisk börda för arbetsgivaren.. När det gäller att bedöma vad som är skälig anpassning ger Funktionshinderkonventionen staterna utrymme för en egen ”bedömningsmarginal” där de enskilda staterna själva avgör vad som är skäligt i landet. Kommittén såg heller inga uppenbara rättsliga felaktigheter i domen och drog därför slutsatsen att den svenska domen inte stred mot Funktionshinderkonventionen.

En oenig kommitté

Sex av kommitténs 16 ledamöter var inte eniga med majoritetens beslut. Dessa oliktänkande skrev en gemensam bilaga som i stora drag följer argumentationen i det svenska klagomålet. De menar att Försäkringskassan inte tillräckligt utredde de anpassningsåtgärder som Diskrimineringsombudsmannen förde fram i Arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen borde också ha tagit hänsyn till andra möjliga stödåtgärder, till exempel lönebidrag och personligt biträde.

Fem av de avvikande menar att de föreslagna anpassningarna också bidrar till Försäkringskassans förmåga att kunna anställa fler personer med likartad funktionsnedsättning i framtiden, och att den dimensionen ska tas med i bedömningen av vad som är skälig anpassning. Att ge fler personer med funktionsnedsättning möjlighet till jobb väger tyngre än engångskostnaden, enligt den avvikande gruppen. Anpassningar är visserligen individuella, men även nyttan för en större grupp människor ska vägas in.

Theresia Degener var en av de fem oliktänkande. Hon forskar om funktionshinderjuridik i tyska Bochum och tycker det är viktigt att avvikande meningar läggs till handlingarna eftersom de bidrar till att rättsutvecklingen drivs framåt.
—Här bidrog vi till en utveckling av begreppet skäliga anpassningsåtgärder, säger hon.
Den sjätte personen av de avvikande ställde sig inte bakom argumentet att framtida anställningar ska vägas in i skälighetsbedömningar som rör individuella diskrimineringsärenden.

I backspegeln

När Mikael Ståhl ser tillbaka på de fyra år det tog att driva ärendet i FN är han eftertänksam..
—Vi visade på möjligheten att klaga när svenska rättsmedel är uttömda, säger han. Samtidigt var intresset utanför funktionshinderrörelsen litet. Någon studenttidning skrev om det, inte mer.
Hans råd till organisationer som vill driva liknande ärenden och inte har egna jurister är att driva fallen tillsammans med diskrimineringsbyråer eller samarbeta mer med Diskrimineringsombudsmannen. Mikael tycker själv att man måste vara helt säker på att vinna för att det ska vara mödan värt att klaga till FN-kommittén.
—Det krävs nog ganska mycket för att FN ska gå emot nationella domstolar, tror han.

/Emil Erdtman och Ola Linder

Tack till Caroline Tovatt för foton!

Sveriges sten i FN-parken
Sveriges sten i FN-parken

Jungelin mot Försäkringskassan

Denna artikel handlar om ett diskrimineringsmål där Försäkringskassan år 2006 nekade en arbetssökande med synnedsättning anställning. DO drev ärendet i Arbetsdomstolen med dom 2010.

Händer på punktskriftsdisplay
Foto: Jan Pilotti

För tio år sedan sökte Marie-Louise Jungelin jobb som utredare av sjukskrivningsärenden på Försäkringskassans kontor i Huddinge. Hon blev uttagen till intervju och berättade då om sin synskada och de hjälpmedel som finns för att bland annat arbeta med så kallade skärmläsare.

När Försäkringskassan ringde upp medgav de att Marie-Louise, som är utbildad jurist och tidigare arbetat med liknande uppgifter inom Polisen och Folksam, uppfyllde kraven på kompetens och erfarenhet. Men hon kunde inte få jobbet eftersom det ärendehanteringssystem (ÄHS) som Försäkringskassan använder inte fungerar ihop med skärmläsare. (Skärmläsare är program som omvandlar digital information till tal eller punktskrift. Detta fungerar i stort sett för alla datorer, mobiler och så vidare – men alltså inte i det system Försäkringskassan har byggt upp för att administrera sina ärenden.)

Marie-Louise minns hur arg hon blev.
—Hur kan man säga att någon är kvalificerad för ett jobb och sedan att man inte får det för att man inte ser?
Även om hon förstod att hon inte skulle få jobbet ville hon genom att anmäla det offentligt visa att hon inte tyckte det var ok att människor med funktionsnedsättning behandlas på det här sättet.

Anmälan

Det är i första hand det fackförbund man tillhör som ska driva arbetsmarknadstvister. När facket inte vill ta sig an ett fall kan Diskrimineringsombudsmannen driva fallet.
— Mitt fackförbund sa att det här var för svårt att driva, säger Marie-Louise Jungelin. Hon gick då ur facket i protest och anmälde händelsen till dåvarande Handikappombudsmannen.

Processen började med ett möte på Försäkringskassan för att se om det gick att komma överens. Efter ett helt år kom definitivt besked från Försäkringskassan om att de inte tänkte anställa henne. När Handikappombudsmannen gick upp i den nya samlade Diskrimineringsombudsmannen (DO) år 2009 övertogs ärendet av DO. Talan väcktes (stämning) i Arbetsdomstolen med krav på 70 000 kr i skadestånd (i Diskrimineringslagen som trädde i kraft 2009 är skadestånd ersatt med diskrimineringsersättning).

Rättsläget

Eftersom själva diskrimineringshändelsen inträffade före 2009 bedömdes den enligt 1999 års lag (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Inget väsentligt har ändrats i den nya Diskrimineringslagen när det gäller arbetsrättsliga frågor. Det var och är förbjudet att missgynna arbetssökande med funktionsnedsättning  genom att med hänvisning till funktionsnedsättningen behandla någon sämre än andra. För att arbetssituationen ska bli jämförbar med andra är arbetsgivaren skyldig att väga in skäliga stöd- och anpassningsåtgärder.

I propositionen till lagen (1997/98:179) står att arbetsgivare inte får ”fästa avseende vid en persons funktionshinder om det är möjligt och skäligt att genom stöd- och anpassningsåtgärder eliminera eller reducera funktionshindrets inverkan på arbetsförmågan till en nivå där de väsentligaste arbetsuppgifterna kan utföras”. Att neka någon anställning till ett jobb där funktionshindret kan hanteras genom skäliga anpassningsåtgärder är alltså diskriminering.

Anpassningsåtgärder kan till exempel vara hjälpmedel, justeringar av arbetsplatsen, ändringar i arbetsorganisation, arbetstider eller arbetsuppgifter. Arbetsgivare är skyldiga att anpassa arbetsplatsen, men åtgärderna får inte innebära en oproportionerligt stor börda för arbetsgivaren och måste vara rimliga i förhållande till betalningsförmåga, anställningstiden, möjligheten att införa åtgärden på arbetsplatsen och dess inverkan för personen med funktionsnedsättning och dennes arbetsförmåga.

Rättegången

Diskrimineringsombudsmannen utsåg advokat Anders Karlsson till juridiskt ombud. Med som bisittare fanns också en jurist från DO. Anders Karlsson fick fria händer och drev som huvudargument att det fanns möjligheter att sätta Marie-Louise i en jämförbar situation med arbetstagare utan funktionsnedsättning genom anpassning av arbetssituationen. DO tog in experten Michael Larsson som visade hur man kunde programmera om ÄHS till att fungera med skärmläsare.
—Systemet använder många fönster på skärmen samtidigt, men är inte omöjligt att anpassa, säger han.

En alternativ metod var att skriva ut handlingar (ca 20 per dag) från ÄHS och sedan skanna dem. En svårighet utgjorde handskrivna ansökningar och läkarintyg som enligt en bedömning år 2006 utgjorde tio procent av arbetstiden. Michael Larsson menade att arbetssituationen till stora delar gick att anpassa. De få arbetsuppgifter som krävde syn kunde lösas med ett personligt biträde, en tjänst som dessutom bekostas av Arbetsförmedlingen och inte av arbetsgivaren.

Ett annat argument DO förde fram var att det redan fanns anställda på Försäkringskassan med motsvarande funktionsnedsättning på liknande arbetsuppgifter. Dessutom var Försäkringskassan vid den här tiden en så kallad sektorsmyndighet med ett särskilt ansvar att genomföra funktionshinderspolitiken.
—Borde man inte då föregå med gott exempel och anställa personer med funktionsnedsättning? undrar Anders Karlsson.

Motparten

Det gäller för parterna i en domstolsförhandling att övertyga domarna om sin sak. I diskrimineringsfall ska först den klagande arbetstagaren visa att det antagligen skett en diskriminering. Motparten ska sedan bevisa att diskriminering inte skett. Försäkringskassans huvudargument var att ÄHS bara skulle fungera om det gjordes om i grunden. Detta var orimligt och alltför kostsamt och tidskrävande. Enligt Försäkringskassans inkallade ”IT-produktspecialist” skulle en sådan omprogrammering ta 20 000 arbetstimmar och kosta 10 till 15 miljoner.

En annan av de tekniska experter Försäkringskassan kallade in var Emil Jansson från företaget Polarprint. Det han minns idag är att han pratade om svårigheterna med att skanna in handskrivna dokument.
—Det finns fortfarande inget program som kan känna igen all handskriven text, säger Emil Jansson.

Försäkringskassans resonemang gick ut på att stöd- och anpassningsåtgärder inte kunde skapa en arbetssituation där Marie-Louise Jungelin kunde utföra de arbetsuppgifter som ingick i tjänsten. Personligt biträde avfärdades med att man inte kan ”anställa två personer för att utföra en persons arbetsuppgifter”.

Domen

Grundfrågan i domen (AD 13/10) från februari 2010 är hur långt en arbetsgivares skyldighet att anpassa arbetsplatsen sträcker sig. När blir anpassningar så omfattande och därmed orimliga att det faktiskt blir ok att neka någon med funktionsnedsättning jobb trots rätt kompetens?

Arbetsdomstolen menade att man visserligen kan ställa höga krav på Försäkringskassan, men den anpassning som Arbetsdomstolen förstod som nödvändig var en total omprogrammering av ÄHS och det bedömdes som oskäligt. Att helt anpassa arbetssituationen så att den blev jämförbar med andra ansågs så omständligt att detta inte kunde krävas av Försäkringskassan. AD gick alltså på motpartens linje och ansåg inte att det varit fråga om diskriminering.

I backspegeln

Som jurist förstod Marie-Louise Jungelin turerna i processen, men tyckte också det var lite frustrerande att vara så kunnig. Hon hade gärna varit mer delaktig, inte minst med sina kunskaper om funktionshinder och tillgänglighet. Nu var det ombudet som förde talan och hon hade bara rätt att svara på direkta frågor. Hon är övertygad om att antalet arbetstimmar spökade för domstolen. Hon tycker att det är absurt att en förändring av systemet i arbetstid skulle ta elva år (=20 000 arbetstimmar) att genomföra.
—Både ombudet och rätten borde ha ifrågasatt detta.

Anders Karlsson säger att Försäkringskassans egen utredning om stöd och tekniska lösningar hade stora brister.
—I rätten bevisade de inte att våra förslag på anpassningar inte skulle fungera, säger han. De gick inte in på det konkreta fallet och levde därmed inte upp till sin bevisbörda. Det borde domstolen ha insett.

När han lämnade förhandlingen hade han därför stora förhoppningar att vinna målet. Så blev det alltså inte. Med facit i hand tycker han att han borde ha visat på möjliga anpassningar ännu tydligare.
—Kanske skulle våra experter praktiskt ha visat upp hur hjälpmedel och anpassningar fungerar för synskadade, funderar han. Det är en pedagogisk uppgift att visa detta inför domare som sällan är insatta i tekniska detaljer.

Experten Michael Larsson berättar att han bara fick frågor och inte möjlighet att visa upp något i rätten. Men han är osäker på om det skulle ha hjälpt.
—Det är inte många som förstår vad det innebär att ”scripta Jaws till att läsa fönster” eller arbeta med kortkommandon och tal.
Michael Larsson skulle ha velat ha mer förhandsinformation och bättre möjlighet att testa Försäkringskassans ÄHS och skannerfunktioner i förväg. Han hade också gärna träffat redan anställda med synnedsättning inne på Försäkringskassan.

Både Marie-Louise och Anders Karlsson tror att domen idag hade blivit densamma i Arbetsdomstolen, men en annan i en allmän domstol. Anders Karlsson anser att Arbetsdomstolen just i diskrimineringsmål inte dömer på ett lika juridiskt stringent sätt som de civilrättsliga domstolarna tingsrätt och hovrätt.
—Den här domen var ett exempel på det.
(Arbetsdomstolens ”intresseledamöter” som utses av fackförbund och arbetsgivarorganisationer var i majoritet i domstolen vid den här domen. Den ordningen har ändrats med 2009 års lag och numera ska juristdomarna utgöra majoritet i diskrimineringsmål.)

Att förändra samhället

Tio år har gått sedan Marie-Louise Jungelin nekades jobb på Försäkringskassan. Under den tiden har hon hunnit tänka mycket (och bytt efternamn) och lagt de här händelserna bakom sig. Men hon ångrar inte sin anmälan.
—Om alla bara knyter näven i byxfickan och klagar inför sina närmaste kommer ingenting att förändras i samhället, säger hon.
Hon ville på lång sikt göra det enklare att få jobb – för henne själv och för andra människor med funktionsnedsättning, till exempel vänner och de egna barnen.
—Om man bara tänker på sig själv kanske man inte ska driva process. Skadan är ju på sätt och vis redan skedd och utsikterna att vinna inte så stora, säger hon.

Ändå tycker hon att fler borde anmäla. Nya fall måste komma upp. Att skicka in en anmälan är gratis och görs enkelt på nätet.
—Låt bara ilskan gå över först och skriv på ett sakligt sätt, är Marie-Louise råd. Även om man förlorar är det viktigt att otillgänglighet och diskriminering debatteras i såväl domstolar som i media.
—Själva utslaget brukar folk glömma – om det inte är ett jättestort skadestånd – däremot inte debatten, säger Marie-Louise Jungelin.
Hon är trots allt glad att hennes fall togs upp.
—Det är få diskrimineringsärenden som överhuvudtaget går så långt, och många ansåg faktiskt att jag hade rätt.

Hon tycker att funktionshindersrörelsen borde rusta sina medlemmar bättre. Medlemmarna behöver kunskap om hur man tar tillvara på sina rättigheter, hur och var man anmäler, när man kan stämma själv, i grupp eller via ombud, vilka saker som är värda att gå vidare med och vilka man ska släppa.
—Även fackförbunden borde utbildas och få stöd av funktionshindersrörelsen, tycker Marie-Louise Jungelin. Man ska inte behöva lämna sitt fackförbund bara för att de inte har tillräckliga kunskaper om funktionsnedsättning och diskriminering. Sådan kunskap behövs även hos advokater och domare, tycker hon.

Att bli en offentlig person

Marie-Louise Jungelin tror att en enda person kan åstadkomma stora förändringar.
—Genom att bli en känd person bakom ett problem kan man visa på den diskriminering som finns i samhället. Men var och en måste avgöra hur mycket man vill utsätta sig för och hur offentlig man vill bli. Fast brinner man för något är det värt att bli en offentlig person för det, säger hon.

En intrikat fråga är om det får negativa konsekvenser för arbetssökandet att driva process. Marie-Louise anser att hon hade haft enklare att få jobb om hon vunnit.
—Då hade man kunnat förvänta sig att arbetsgivarna tar ansvar för tekniken på ett annat sätt.
Hon tror ändå inte att domen avskräckt några arbetsgivare från att anställa henne. Hon funderar faktiskt på att söka ett liknande jobb igen och se om det hänt något på tio år. Blir hon nekad skulle hon anmäla igen.

Men att gå till domstol är inte alltid det mest effektiva. När till exempel högskoleprovet kom kunde inte Marie-Louise Jungelin göra det eftersom det inte fanns i punktskrift. Hon ringde då Expressen och det blev en stort uppslagen nyhet. Sedan dröjde det inte länge förrän provet fanns i punktskrift. Hon har också jobbat för att det ska gå att hämta och lämna barn med färdtjänst och att Stockholms statsteater ska låta ledsagare få gå med utan att betala.
—I det här fallen handlar det mer om dialog och logiskt resonemang.

Myndigheternas ansvar

Både Anders Karlsson och Marie-Louise Jungelin menar att Försäkringskassan – vars uppdrag är att stödja människor med funktionsnedsättning att komma ut i arbetslivet, bland annat med arbetshjälpmedel – själv ska ta ett större ansvar för att anställa personer med funktionsnedsättning.
—Med sina 14 000 anställda och mängder av arbetsuppgifter borde det inte vara något problem att utforma tjänster som fungerar för människor med funktionsnedsättningar, säger Marie-Louise. Det finns dessutom mycket stöd för arbetsgivare. Hjälpmedelsexperten Michael Larsson tycker till exempel att myndigheten i rätten framförde en märklig syn på personligt biträde.
—Det räcker ju ofta med en kollega som ställer upp några minuter om dagen, säger han.

Marie-Louise Jungelin förstår att it-system inte byts över en natt, men undrar vilka drivkrafter som finns att skaffa tillgängliga produkter när man köper nytt.
—Är det inte en form av strukturell diskriminering att skaffa system som utestänger människor med funktionsnedsättningar från att arbeta?
Hon hoppas att reglerna för upphandling skärps så att otillgängliga system överhuvudtaget inte får köpas in.
—Dessutom blir det billigare att köpa rätt från början jämfört med att tvingas göra anpassningar i efterhand.

ÄHS finns kvar

Marie-Louise berättar att hon har arbetat på stora arbetsplatser där tekniken fungerar med skärmläsare. Hon känner också personer med synnedsättning som arbetar med journalsystem inom vården utan större problem. Det verkar alltså vara just Försäkringskassan som har ett särskilt otillgängligt system.

Men hur ser myndigheten själv på detta? Pia Stider är verksamhetsutvecklare på Försäkringskassans HR-stab (personalavdelning). Hon berättar att Försäkringskassan arbetar med likabehandlingsplaner och normförändring. Myndigheten har också deltagit i ett statligt praktikantprogram för personer med funktionsnedsättningar. Men ÄHS används fortfarande, ett system med mer än 15 år på nacken.
—Det har byggts upp internt och det är en stor apparat att byta ut det, säger Pia Stider. Det finns i dagsläget inget datum för när ÄHS ska bytas ut.

Nu införs visserligen en webbaserad plattform för många tjänster, men inte heller den har hittills fungerat fullt ut med hjälpmedel. Försäkringskassan samarbetar i detta med företaget Funka som har analyserat problemen. Nya system ska uppfylla krav i myndighetens egna ”Gemensamma egenskapskrav”.
—Det är tråkigt att vi inte kunnat möjliggöra arbete för fler personer med synnedsättning, säger Pia Stider och medger att Försäkringskassan har långt kvar.
Jungelins fall kom upp 2006. Sedan dess har Sverige infört en ny diskrimineringslag, ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (där artikel 5 handlar om icke-diskriminering och artikel 27 om rätten till arbete) och 2015 infört bristande tillgänglighet som diskriminering. Ändå har Försäkringskassan inte beslutat om att införa ett tillgängligt ärendehanteringssystem.
— Staten borde vara föredöme och vägvisare, inte utestänga personer med funktionsnedsättning genom otillgängliga it-system, avslutar Marie-Louise Jungelin.

/Emil Erdtman

I kommande artiklar följer vi ärendets väg till FN (utlåtande 2014) och möter en person med synnedsättning som sökt jobb på Försäkringskassan hösten 2016.