RÄTTSNYHET: Vara kommun medgav höjd diskrimineringsersättning

I fallet där Vara kommun 2017 dömdes som ansvarig för diskriminering i form av bristande tillgänglighet har Göta hovrätt höjt diskrimineringsersättningen från 30.000 kr till 75.000 kr. Domen kom 15 maj 2018 efter att kommunen medgivit det höjda beloppet. Lagen som verktyg har nu efterforskat anledningen.

Skaraborgs tingsrätts dom den 24 maj 2017 var den första gällande bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering sedan lagändringen 2015. Vara kommun ansågs som ansvarig för diskriminering av eleven Sebastian Häregård, som utsatts för bristande tillgänglighet på sin grundskola Nästegårdsskolan i Vara. DO hade yrkat på 75.000 kr i diskrimineringsersättning, men domstolen kom fram till 30.000 kr. DO överklagade därför domen.

Tingsrättsdomen innehåller flera intressanta resonemang, som är av stort värde för förståelsen av den nya formen av diskriminering. Vissa resonemang kunde ha utvecklats mer för att vägleda andra hur bestämmelserna ska tolkas. Därför var det positivt att hovrätten meddelade prövningstillstånd och att processen fortskred rörande diskrimineringsersättningens storlek. Datum för huvudförhandling sattes ut och allt pekade på att saken skulle prövas av hovrätten.

Av hovrättens dom framgår däremot att Vara kommun medgett Diskrimineringsombudsmannens, DO, yrkande om att tillerkänna Sebastian Häregård diskrimineringsersättning om 75 000 kr. Eftersom yrkandet medgivits fann hovrätten att det fanns grund för att avgöra målet genom dom som slog fast skyldighet att betala diskrimineringsersättningen. Därmed avslutades målet i hovrätten.

DO:s hemsida har processföraren Anna Rosenmüller Nordlander sagt: ”Att kommunen nu väljer att medge den högre ersättningen är positivt eftersom det understryker allvaret i den här frågan. Det ska vara kännbart för utbildningsanordnaren att inte ha en skolmiljö som är anpassad för elever med funktionsnedsättning.”

DO:s processförare Karin Ernfors berättar för Lagen som verktyg att kommunen medgav talan under huvudförhandlingen innan sakframställningarna skulle genomföras. Under förhandlingen berördes inte om kommunen medgav talan för att de ansåg att diskrimineringen berättigade beloppet. Enligt DO är Sebastian nöjd med utgången i målet.

Christoffer Jensen, ombud för Vara kommun, uppgav för Lagen som verktyg  processekonomiska skäl som enda skäl till medgivandet av DO:s yrkade i hovrätten. Man kan bara spekulera i vad som ligger bakom kommunens beslut. Av någon anledning ansåg man det inte värt att fortsätta processen.

Även om det inte framgår av domen att kommunen anser att diskrimineringens natur berättigar diskrimineringsersättning om 75 000 kr välkomnar Lagen som verktyg hovrättsdomen. Det är visserligen olyckligt att hovrätten inte i sak prövade grunderna för de yrkanden som de lagts fram, men positivt att det yrkade beloppet dömts ut.

—Det är genom praxis från högre rätt och utvecklade resonemang som diskrimineringsskyddet får en tydligare innebörd, säger Ola Linder, jurist hos Lagen som verktyg. Oavsett parternas inställning till den utdömda ersättningens storlek kan domen ha en positiv verkan – bortom att Sebastian fått upprättelse – genom att användas som underlag i andra processer. Däremot hade domen sannolikt haft bättre effekt om den innehållit resonemang från rättens sida om kränkningens allvar.

ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning

Lagen som verktygs analys av domen i målet DHR mot Region Gävleborg

Gävle TR T 240-16 dom 20180611

Den 2 januari 2015 skulle Lars-Göran Wadén, som sitter i rullstol resa från Gävle till Österfärnebo för att besöka sin bror. Den planerade resan blev dock inte av eftersom han inte kunde komma ombord på bussen. Den aktuella bussen var visserligen utrustad med en trapplift men eftersom busschauffören inte hade utbildning för dess hantering var bussen inte tillgänglig för Lars-Göran. DO tittade på ärendet efter anmälan, men vidtog inga rättsliga åtgärder trots att de konstaterat att diskriminering kan ha skett. DO skrev i sitt beslut ANM 2015/14 att det var oklart om varaktigheten i relationen mellan Lars-Göran och bussbolaget var tillräckligt omfattande för att händelsen ska klassas som diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Fortsätt läsa ”ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning”

RÄTTSNYHET: Region Gävleborg diskriminerade bussresenär

Efter 3,5 år kom domen (Gävle TR T 240-16 dom 20180611) efter tingsrättsförhandlingen den 21 maj. Det var diskriminering när Lars-Göran Wadén inte kunde åka med en buss i Gävle den 2 januari 2015. Region Gävleborg är som huvudman för kollektivtrafiken ansvarig, enligt beslut i Högsta domstolenDiskrimineringsombudsmannen la ner fallet 2015, men DHR drev det vidare i Gävle tingsrätt.

—Det är en unik dom och en stor framgång för DHR och upprättelse Lars-Göran Wadén, skriver DHR på sin webb. För första gången har en organisation drivet ett diskrimineringsärende angående bristande tillgänglighet i domstol och vunnit.

 

RÄTTSNYHET: Förhandling i mål DHR mot Region Gävleborg

Efter att Högsta domstolen i ett tidigare beslut konstaterat att det är Region Gävleborg som skall hållas ansvarig för eventuella brister i kollektivtrafiken, så togs diskrimineringsfrågan den 21 maj 2018 upp på nytt i Gävle tingsrätt. Fortsätt läsa ”RÄTTSNYHET: Förhandling i mål DHR mot Region Gävleborg”

ÖVERSIKT: Skälig anpassning och skälighetsbedömning

Vad är skälig anpassning?

Att utestänga människor med funktionsnedsättning från olika verksamheter genom att inte göra dessa tillgängliga kan vara diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Alla i samhället har ett ansvar för inkludering enligt principen om universell utformning så att att så många som möjligt kan vara delaktiga. Alla borde vidta de åtgärder för tillgänglighet som kan anses vara skäliga att kräva. Det är ett grundkrav, men det är inte så att vilka åtgärder som helst kan krävas. Åtgärderna måste vara just skäliga. Var gränsen går för skäligheten är en juridisk fråga som definieras i domar från domstolar, så kallad rättspraxis.

Det är alltså inte så – som vissa raljerande ibland hävdar – att människor med funktionsnedsättningar har rätt att kräva vad som helst. Regeln att de åtgärder som krävs ska vara rimliga eller skäliga har funnits med i antidiskrimineringslagarna hela tiden. Det engelska begreppet ”reasonable accommodation” fanns i amerikanska Civil Rights Act från 1964 och infördes sedan i Rehabilitation Act 1973 och Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990. Rättsområdet har i första hand utvecklats för arbetslivet.

Hinder i omgivningen ska avlägsnas genom åtgärder och anpassningar om inte åtgärden innebär en oproportionerligt stor börda (oskälig börda=undue burden) genom att medföra väsentliga svårigheter eller stora kostnader för arbetsgivaren. Om åtgärden inte är skälig att kräva är det alltså inte fråga om att ansvar för diskriminering kan utkrävas av en verksamhetsutövare. FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning från 2006 (Funktionsrättskonventionen) och de allmänna kommentarerna från konventionens övervakningskommitté slår fast att skälig anpassning ska tillhandahållas i hela samhället. Att neka skälig anpassning är en form av diskriminering så länge åtgärden inte medför en orimlig börda för verksamhetsutövaren.

Skälig anpassning och tillgänglighet

Skälig anpassning syftar till att uppnå tillgänglighet, men till skillnad mot generell tillgänglighet och undanröjande av hinder betyder skyldigheten att tillhandahålla skälig anpassning att vidta åtgärder för att en individ ska kunna tillgodogöra sig verksamheten på liknande villkor som andra. Både allmän tillgänglighet och skälig anpassning ryms inom bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering i den svenska diskrimineringslagen.

En viktig komponent i uppfyllelsen av skyldigheten att tillhandahålla skälig anpassning är att verksamhetsutövaren har en dialog om åtgärderna och att förhandling sker med den som åtgärderna angår. Ett exempel från arbetsrätten är individuell arbetsmiljöanpassning. Med detta menas att arbetsplatsen anpassas efter den enskildes fysiska eller psykiska funktionsnedsättning så att denne ska kunna vara kvar i eller återkomma till sitt vanliga arbete. Förhandlingen kan sannolikt ofta i praktiken ske inom ramen för lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL. Enligt Funktionsrättskonventionens normer är det viktiga att den som behöver anpassningen är med i förhandlingen.

Enligt EU:s Arbetslivsdirektiv 2000/78 ska rimliga anpassningsåtgärder vidtas för personer med funktionsnedsättning på arbetslivets område. Direktivet är direkt tillämpligt i Sverige, som implementerat direktivet genom bland annat diskrimineringslagen. Rimlig anpassning definieras i direktivets artikel 5 som att arbetsgivaren ska “vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet för att göra det möjligt för en person med funktionshinder (sic) att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, eller att genomgå utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren.” Med oproportionerlig börda menas inte sådana skyldigheter som framgår av den nationella funktionshinderpolitiken. Språkbruket i EU-rätten skiljer sig något mot exempelvis Funktionsrättskonventionen och svensk rätt, men innehåller i princip samma systematik bakom rättigheten.

Den svenska diskrimineringslagen har ingen definition av vad tillgänglighet eller skälig anpassning är och skiljer inte heller på koncepten. Det finns ingen uppräkning av åtgärder som kan krävas. Regeringen befarade att en sådan lista skulle riskera att uppfattas som uttömmande. Dock ges exempel. I propositionen 2013/14:198 förklarar regeringen att ”[d]e åtgärder för tillgänglighet som avses i diskrimineringsförbudet bör i huvudsak handla om stöd eller personlig service, information och kommunikation samt vissa åtgärder i fråga om den fysiska miljön.” Bedömningen om en åtgärd skäligen kan krävas ska ta sin utgångspunkt i de krav som finns i annan lagstiftning eller författning, inklusive EU-förordningar som reglerar tillgänglighet. Vidare klargörs att ”[d]en som uppfyllt sådana krav bör således kunna utgå från att ytterligare krav inte följer av diskrimineringslagstiftningen.”

Skälighetsbedömning enligt diskrimineringslagen

Från den 1 maj 2018 gäller diskrimineringsförbudet alla företag som tillhandahåller varor och tjänster till allmänheten. Tidigare fanns ett undantag för näringsidkare som hade färre än tio anställda. I prop 2016/17:220 konstaterar regeringen att borttagandet av undantaget i praktiken inte kommer att öka kraven på tillgänglighet på ett oproportionerligt sätt eftersom en skälighetsbedömning fortfarande ska göras. I denna bedömning tas hänsyn till krav enligt lag och annan författning, verksamhetsutövarens praktiska och ekonomiska förutsättningar, och omständigheter i övrigt. Utöver krav enligt lag och annan författning kan bara enklare åtgärder för tillgänglighet krävas.

En ny formulering i förarbetena till lagändringen är att “de åtgärder som kan krävas av ett mindre företag ska stå i rimlig proportion till dess förmåga att vidta dem”. Skrivningen påminner om hur avvägningen ska ske enligt internationell rätt, såsom Europakonventionen, EU-rätten och Funktionsrättskonventionen. Viss vägledning om vilka åtgärder som skäligen kan krävas ges ändå i prop. 2013/14:198: ”[o]m det i en situation är aktuellt med en åtgärd som inte följer av lagstiftning eller annan författning, bör de åtgärder som kan krävas vara av enklare beskaffenhet. I båda situationerna ska en åtgärd dessutom vara skälig med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna hos verksamhetsutövaren.”

Därutöver ska varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde beaktas. Det blir särskilt aktuellt om en anställning eller utbildning är lång, vilket föranleder att mer omfattande åtgärder för tillgänglighet kan krävas. Andra omständigheter av betydelse ska också beaktas, till exempel att en åtgärd kan medföra en hälso- eller säkerhetsrisk för andra eller att en åtgärd får en orimlig inverkan på kulturmiljön. Skälighetsbedömningen är en helhetsbedömning; ”[o]lika omständigheter bör kunna väga olika tungt beroende på situationen i det enskilda fallet.” Alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet ska vägas samman till en helhetsbedömning enligt prop. 2013/14:198.

Ekonomiska förutsättningar

Åtgärder som verksamhetsutövaren inte kan bära kostnaden för ska inte anses skäliga. Det gäller för verksamheter inom såväl den privata som den offentliga sektorn. Regeringen talar om en balans mellan näringsidkarens rätt att driva sin verksamhet och personens intresse av delaktighet. I fallet DO mot Södertörns högskola slog Arbetsdomstolen i dom AD 51/17 fast att FN-konventionen, EU-direktiv eller diskrimineringslagen inte stöder ett krav på att arbetsgivare måste vidta anpassningar till en kostnad av en halv miljon kronor per år, som det enligt DO handlar om. Lagen som verktyg har kritiserat detta och menar att en stor statlig myndighet med en personalbudget på ungefär en halv miljard borde ha råd med denna kostnad. FN-kommitténs allmänna kommentar nr 2 om tillgänglighet skriver dessutom i punkt 41: “Vägran att anpassa en arbetsplats för personer med funktionsnedsättning utgör en förbjuden diskriminerande handling”. Staterna ska enligt konventionens artikel 4 även “med avseende på de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna till fullo utnyttja tillgängliga resurser för att gradvis förverkliga konventionens rättigheter”. Det kan påpekas att högskolan samma år som kostnaden skulle dras redovisade ett överskott på 12 miljoner kronor.

Praktiska förutsättningar

En verksamhetsutövare kan inte förväntas vidta en åtgärd som rent faktiskt inte går att genomföra eller som det föreligger ett rättsligt hinder mot. Det går exempelvis inte att inte begära att en näringsidkare som driver sin verksamhet i en hyrd lokal vidtar omfattande åtgärder om fastighetsägaren inte samtyckt till detta. Det kan dock finnas situationer när det är hyresgästen som är ansvarig för det aktuella hindret. I förarbetena till förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet (prop. 2013/2014:198, s. 62, 107) anges att det är vanligt att hyresgäster vidtar mindre åtgärder som att byta belysningsarmatur, ta bort trösklar och heltäckningsmattor, men även större åtgärder som att flytta icke bärande väggar, installera receptionsdisk, ramp eller dörröppnare. Ansvars- och finansieringsprincipen återspeglas i diskrimineringslagen. Precis som för annan diskriminering är den som utövar verksamheten ansvarig för att inte diskriminera i form av bristande tillgänglighet. I förarbetena diskuterades också om ett andrahandsansvar för bristande tillgänglighet skulle införas eftersom en fastighetsägare kan neka vissa åtgärder, men regeringen valde att inte ta med det i det lagförslag som riksdagen röstade om.

Varaktighet av kontakten med verksamhetsutövaren

I skälighetsbedömningen ska hänsyn tas till karaktären av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde. I propositionen till lagen om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet framgår att högre krav på åtgärder för tillgänglighet kan krävas då förhållandet mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren är att betrakta som långvarigt. Det uppstår ofta sådana varaktiga förhållanden inom arbetslivet och på utbildningsområdet. På övriga områden är åtgärderna som ska vidtas oftast enklare, såvida det inte kan krävas ytterligare åtgärder enligt annan författning.

I förarbetena till lagen berördes inte varaktigt förhållande i konsekvensanalysen. Vägledning kan istället hämtas i syftet med lagstiftningen och regeringens avvägningar i relation till samhällsområdena. Av detta följer att ett alltför strängt krav på ett varaktigt förhållande mellan en person med funktionsnedsättning och en verksamhetsutövare riskerar att urholka diskrimineringsförbudet och motverka samhällets högt ställda ambitioner att göra samhället mer tillgängligt. Skäliga tillgänglighetsåtgärder ska kunna krävas oavsett hur varaktigheten i förhållandet mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ser ut. Utöver det ska man kunna förvänta sig att ytterligare åtgärder tas i de fall där kontakten mellan parterna är varaktig.

Hittills finns mycket begränsad rättspraxis om vad som menas med varaktigt förhållande. I fallet DO mot Vara kommun hävdade DO att relationen mellan skolan och eleven är varaktig eftersom eleven gått på skolan under flera år och kommer, bland annat till följd av skolplikten, även fortsättningsvis att göra detta. Detta bestreds inte av Vara kommun och i domen klarläggs därför att det i situationer likt dessa handlar om ett ”varaktigt förhållande”. Det stämmer med propositionen och en elev med funktionsnedsättning borde därför kunna kräva att skolan vidtar mer omfattande åtgärder än den person som endast ska delta i en kortare utbildning eller läsa en enstaka kurs.

Till skillnad från fallet om skolgång, där man med lätthet kan konstatera att det rör sig om ett varaktigt förhållande, finns det situationer där bedömningen är svårare. I fallet DHR mot Region Gävleborg är det fråga om en situation där den diskriminerade vid ett enstaka tillfälle utnyttjat en samhällstjänst. DO avslutade fallet med att bland annat hänvisa till att: ”[d]et är oklart om Lars-Göran Wadén hade en tillräckligt varaktig kontakt med VS Perssons bussar AB för att för att den anmälda händelsen ska bedömas som bristande tillgänglighet.”

DHR, som drev fallet vidare på egen hand, argumenterar att bedömningen av tillgänglighet inte ska ske utifrån en enskild relation mellan en resenär och ett trafikbolag utan att varaktigheten måste bedömas utifrån alla resenärer och de transportmedel som finns i trafik. En sådan tolkning av rekvisitet skulle innebära att fler situationer av engångskaraktär – till exempel när personen med funktionsnedsättning besöker en biograf, går på restaurang eller, som i detta fall, väljer att resa med en buss – faller in under lagen. Diskrimineringslagen reglerar dock situationer mellan en person och en verksamhetsutövare. Lagen kan därför inte enligt dess ordalydelse tolkas utifrån en hel grupp.

Varaktigheten och omfattningen mellan den enskilde och verksamhetsuövaren togs med som en faktor i bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering. Anledningen kan spåras till resonemang för att inte riskera att redan gällande krav i arbetslivet och högskolan skulle sänkas genom diskrimineringslagen. Skäliga tillgänglighetsåtgärder ska kunna krävas oavsett hur situationen mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ser ut. När kontakten mellan parterna är varaktig kan man därför förvänta sig att ytterligare åtgärder tas. När det gäller kollektivtrafik finns krav på tillgänglighet sedan 1979. Det är därför skäligt att kräva att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig oavsett varaktigheten i förhållandet mellan verksamhetsutövaren och den enskilde. Det styrks av att Statskontoret i sin kostnadsanalys över införande av diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet bedöms de tillkommande kostnaderna för kollektivtrafiken som försumbara. Diskrimineringslagen ansågs inte medföra några nya krav utöver vad som redan gällde.

Tillgänglighetskrav i lag och annan författning

Vilken skyldighet olika aktörer i samhället har att vidta åtgärder för tillgänglighet klargörs i hög grad genom andra lagar och författningar. Diskrimineringslagens förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska således inte ses isolerat utan i samspel med andra mer detaljerade regler i andra författningar. Det framgår direkt av bestämmelsens utformning med hänvisning till krav på tillgänglighet i annan lag eller författning. Diskrimineringslagens bestämmelse om bristande tillgänglighet kompletterar och stärker rätten till tillgänglighet enligt andra författningar.

Lagstiftningshistoriskt viktiga normsystem är plan- och byggförfattningarna och arbetsmiljöförfattningarna eftersom de har bred tillämpbarhet i samhället på centrala områden. De förra skulle något förenklat kunna sägas tillhöra klustret allmän tillgänglighet, medan de senare – som innehåller krav på individuell arbetsmiljöanpassning – ansluter till uttrycket skälig anpassning. Dessa krav blir nämligen bara aktuella om den allmänna tillgängligheten inte räcker till. Även andra tillgänglighetskrav på andra rättsområden får effekt inom diskrimineringsrätten och kan på olika sätt sägas vara allmänna tillgänglighetskrav eller krav på att tillhandahålla skälig anpassning till en enskild.

Krav på tillgänglighet i lag och annan författning ska enligt förarbetena till lagen vara vägledande för om en åtgärd för tillgänglighet kan krävas. Exempelvis ska en arbetsgivare som uppfyllt kraven på anpassning enligt arbetsmiljölagen inte dömas för diskriminering för att inte ytterligare ha anpassat arbetsplatsen för den anställde med funktionsnedsättning. Har arbetsgivaren däremot inte anpassat enligt gällande regler kan det vara skäligt att kräva att anpassningen skulle ha vidtagits, och att underlåtenheten utgör otillåten diskriminering. Om det däremot inte finns krav på tillgänglighet i annan lag eller författning framgår av förarbetena att regeringens avsikt var att bara enklare åtgärder för tillgänglighet kan krävas. I prop. 2013/14:198 går regeringen systematiskt igenom vad den ansåg vara skäligt att kräva i anslutning till de olika samhällsområdena.

Andra omständigheter av betydelse

Vid skälighetsbedömningen ska hänsyn tas till huruvida en person med funktionsnedsättning påtalat sitt behov av särskilt stöd eller anpassning. Inom områdena arbetsliv och utbildning har regeringen dock fastslagit att en åtgärd kan anses skälig även då bristerna inte påtalats. Vidare kan föreskrifter för till exempel brandskydd, trafiksäkerhet och framkomlighet för utryckningsfordon, motiverad hälso- eller säkerhetsrisk för annan eller orimlig påverkan på kulturmiljön vara omständigheter som gör att en åtgärd inte kan krävas.

Alternativa lösningar och undantag

Om det finns olika handlingsalternativ som ger liknande resultat för tillgänglighet men till olika kostnad får verksamhetsutövaren avgöra vilken åtgärd som är lämpligast att vidta. Den som menas sig inte kunna genomföra en tillgänglighetsåtgärd på grund av risk för hälsa eller säkerhet måste först överväga alternativa åtgärder. Ofta går det att avlägsna eller åtminstone minska hälso- eller säkerhetsrisker genom att välja en alternativ åtgärd för tillgänglighet. Om det inte går måste verksamhetsutövaren tydligt kunna motivera orsaken till detta, till exempel genom att visa att åtgärden skulle medföra att säkerhetskrav i lag eller annan föreskrift inte kan uppfyllas. Utan denna regel blir möjligheterna att kringgå lagen alltför stora, ansåg regeringen i prop 2013/14:198 s. 71.

Nekad skälig anpassning som diskriminering

Den svenska implementeringen av Arbetslivsdirektivet uppfyller kraven enligt direktivet genom bestämmelserna om skäliga anpassningsåtgärder i diskrimineringslagen som nu är på plats. Vad gäller kraven enligt Funktionsrättskonventionen är situationen annorlunda. Konventionen är inte direkt tillämplig i Sverige, men eftersom svensk rätt ska tolkas fördragskonformt gentemot rättigheterna enligt Funktionsrättskonventionen kan distinktionen mellan allmän tillgänglighet och skälig anpassning få en viss praktisk effekt. Det förklaras genom att Funktionsrättskonventionens artikel 2 och 5 tydligt slår fast nekad skälig anpassning som en form av diskriminering. Därmed går den svenska lagstiftningen om bristande tillgänglighet på ett sätt längre än kraven enligt Funktionsrättskonventionen när den även innefattar allmän tillgänglighet i bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.

Däremot finns anledning att befara att Sverige inte uppfyller kraven enligt konventionen eftersom Sverige inte är särskilt generöst i vissa fall med att säkerställa skälig anpassning för personer med funktionsnedsättning. Det gäller exempelvis rätten till teckenspråkstolk och anpassade IT-system för synskadade i arbetslivet. Dessutom finns det anledning att ifrågasätta om Sverige uppfyller kraven enligt konventionen eftersom diskrimineringslagens skydd mot nekad skälig anpassning är begränsad till vissa samhällsområden enligt dess andra kapitel.

MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

DO-ANMÄLAN: Polisens interna arbete saknar funktionshinderperspektiv

En anställd vid Polismyndigheten har med stöd från föreningen Med lagen som verktyg anmält Polismyndigheten till Diskrimineringsombudsmannen (DO) för undermåligt arbete med aktiva åtgärder mot diskriminering.

Den 1 januari 2017 trädde en lagändring i kraft som innebär högre krav på arbetsgivare att arbeta främjande mot diskriminering på arbetsplatsen. Syftet är att synliggöra och eliminera risker för diskriminering på alla grunder som skyddas av diskrimineringslagen, varav funktionsnedsättning är en..

Polismyndigheten har under tiden från det att lagändringen trädde i kraft inte implementerat ett förbättrat förhållningssätt i sina interna processer ur ett funktionshinderperspektiv. Anmälan till DO visar på flera aspekter av interna processer som saknar ett integrerat funktionshinderperspektiv, vilket hindrar likabehandling och lika möjligheter i arbetslivet.

Bristen på konsekvensanalyser, dokumentation och spridning på verksamhetens alla nivåer gör att funktionshinderperspektivet inte integrerats i myndighetens verksamhet på ett operativt plan. Flera anställda har missgynnats på sätt som har tydligt samband med funktionsnedsättning.

DO har få anmälningar om aktiva åtgärder

I Lag & Avtal nr. 2 2017 säger Peter Wråke, chef för rättsenheten för arbetsliv på DO att han inte tror att det kommer bli fler anmälningar till följd av lagändringen om aktiva åtgärder. De flesta anmälningarna handlar enligt Wråke inte om aktiva åtgärder. Vidare sa han vid denna tidpunkt att DO inte planerat någon tillsyn rörande arbetsgivares arbete med aktiva åtgärder.

Endast tre av alla tillsynsbeslut som ligger ute på DOs hemsida (februari 2018) behandlar aktiva åtgärder enligt de nya reglerna, men inte heller de ger mer information än lagtexten om hur arbetet ska gå till.

Ärendet kan klargöra vad aktiva åtgärder innebär

I anmälan lyfts både bristen på främjandearbete och konkreta missgynnanden. Anmälan antyder att ett bättre främjandearbete hade haft positiv effekt inom myndigheten för flera anställda.

Föreningen Med lagen som verktyg anser att DO bör utreda denna anmälan och påbörja ett arbete föra att se till att myndigheten förbättrar sitt arbete med aktiva åtgärder. Eftersom det saknas tydlig vägledning för arbetsgivare för hur de ska genomföra aktiva åtgärder som får faktisk effekt på arbetsgivares förhållningssätt till lika rätt oberoende av diskrimineringsgrund kan ärendet bli belysande för myndigheter och andra arbetsgivare.

—DO kan i handläggningen av anmälan bidra till att klargöra att aktiva åtgärder mot diskriminering ska tas på allvar och integreras i verksamheten för konkret effekt, säger Lagen som verktygs jurist Ola Linder.

Lagen som verktyg har utan framgång sökt Polismyndigheten för att ta del av dokumentationen. I kontakt med Polisstationen i Farsta hänvisades till HR-avdelningen som inte gett något svar. Om myndigheten har bedrivit ett förebyggande arbete på alla grunder så har det bevisligen inte nått ut i hela verksamheten.

KLAGOMÅL: Sveriges Dövas riksförbund lämnar in klagomål till FN-kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) och Sveriges Dövas ungdomsförbund (SDUF) har i samarbete med föreningen Med lagen som verktyg lämnat in ett klagomål mot Sverige till den FN-kommitté som övervakar att staterna följer FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionsrättskonventionen).

Organisationerna skriver i pressmeddelandet att Sverige har kränkt en arbetssökandes rättigheter enligt Funktionsrättskonventionen. Jur. dr Rickard Sahlin var den mest kvalificerade av de sökande till ett lektorat i offentlig rätt som utlystes 2015, men trots det avbröts tillsättningen med hänvisning till att kostnaderna för teckenspråkstolk skulle bli för höga. Fortsätt läsa ”KLAGOMÅL: Sveriges Dövas riksförbund lämnar in klagomål till FN-kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning”

RÄTTSNYHET: Högsta domstolen har fattat beslut i fallet DHR mot Region Gävleborg

Idag kom Högsta domstolens (HD) beslut i DHRs fall om bristande tillgänglighet i kollektivtrafiken. Vi har tidigare skrivit om processen och nu kan tvisten återupptas i Gävle tingsrätt för slutlig prövning med utgångspunkt att Region Gävleborg är ansvarig för att diskrimineringsförbudet inte överträddes när Lars-Göran Wadén skulle resa med bussen den 2 januari 2015.

Högsta domstolen valde att ta upp följande fråga till prövning efter Gävle tingsrätts hänskjutande av frågan: ”Om Region Gävleborg, vid Lars-Göran Wadéns försök att resa med buss den 2 januari 2015, tillhandahöll en tjänst (färd med buss) och därigenom ansvarade i förhållande till Lars-Göran Wadén för att förbuden, enligt 2 kap. 12 § första stycket 1 eller andra stycket diskrimineringslagen, inte överträddes på grund av bristande tillgänglighet enligt 1 kap. 4 § 3 samma lag.”

I skälen till beslutet som meddelades idag beskriver HD att resenären köper biljetterna av regionen, vilket gör att regionen tillhandahållit en tjänst till resenären. Dessutom har regionen information om priser och tidtabeller på sin hemsida, samt ett kundcenter som marknadsför kollektivtrafiken. Intäkterna från biljettförsäljningen tillfallet regionen. Därmed omfattas regionen av ansvar enligt 2 kap. 12 §  diskrimineringslagen.

HD sammanfattade: ”Region Gävleborg får anses ha tillhandahållit tjänsten färd med buss och ansvarade därigenom i förhållande till Lars-Göran Wadén för att förbudet mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet inte överträddes. Den hänskjutna frågan ska besvaras i enlighet med detta.”

HD fann även att bussbolaget som trafikerar sträckorna på uppdrag av regionen ska likställas med regionen enligt 2 kap. 12 § diskrimineringslagen.

– Att HD inte tolkar lagen snävt är mycket positivt. säger Lagen som verktygs jurist Ola Linder. Genom beslutet ökar rättssäkerheten för en enskild som diskriminerats av en verksamhet som ingår i en komplex upphandlingsstruktur. Kanske kan det leda till en mer rättighetsbaserad helhetssyn på bristande tillgänglighet och annan diskriminering i kollektivtrafiken och på andra samhällsområden.

Länk till domen

Tack HD för en fin julklapp!

SYNPUNKTER TILL FN: Remissvar för allmän kommentar om jämlikhet och icke-diskriminering

Independent Living Institute har tillsammans med Funktionsrätt Sverige lämnat in synpunkter på det utkast till Allmän kommentar nummer 6 om artikel 5 i Funktionsrättskonventionen som  FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning skrivit under hösten.

Artikel 5 handlar om jämlikhet och icke-diskriminering och innehåller både ett diskrimineringsförbud och förpliktelser för staterna att vidta andra åtgärder för att uppnå jämlikhet på andra sätt.

FN-kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning tar fram allmänna kommentarer till de olika artiklarna i konventionen för att fördjupa förståelsen för rättigheternas innebörd och klargöra staternas förpliktelser.

Utkastet börjar med en beskrivning av rättigheternas sammanhang och historia, en diskussion av ”the human rights model of disability” och den rättsliga karaktären av icke-diskriminering och jämlikhet. Sedan följer en del som fördjupar det normativa innehållet i artikeln och vilka skyldigheter staterna har. Slutligen behandlades artikelns förhållande till andra artiklar i konventionen och en vägledning för nationell implementering.

Vårt svar underströk att initiativet med Allmän kommentar från kommittén är välkommet och kan bidra till en ökad förståelse för diskrimineringsskyddet och staternas förpliktelser att motverka diskriminering. Det är viktigt att klargöra olika begrepp för att stärka förståelsen för diskrimineringsskyddet och andra åtgärder som ska bidra till de facto jämlikhet i samhället.

Särskilt behövs förtydligande av förhållandet mellan diskrimineringsförbudet, skälig anpassning (reasonable accomodation), och särskilda åtgärder för de facto jämlikhet (specific measures), vilket kan vara exempelvis positiv särbehandling. Hur ska skälig anpassning förhandlas och garanteras på arbetsplatsen i tillräckligt samråd med brukaren? Hur ska tillräckligt stöd till brukaren garanteras? Dessa frågor och många fler behöver svar. Även staternas förpliktelser behöver förtydligas i slutversionen av den allmänna kommentaren.

Våra synpunkter ligger även på FN:s hemsida.

ÖVERSIKT: Vad innebär lagens nya krav på aktiva åtgärder?

person på sittboll framför snygga kontrastmarkeringar
På arbetsplatsen kan aktiva åtgärder vara markeringar och ergonomiska möbler

Sedan den 1 januari 2017 ska arbetsgivare och utbildningsanordnare enligt diskrimineringslagens tredje kapitel arbeta med aktiva åtgärder utifrån samtliga diskrimineringsgrunder, det vill säga kön, könsidentitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Fortsätt läsa ”ÖVERSIKT: Vad innebär lagens nya krav på aktiva åtgärder?”

DOM: Richard Sahlin mot Södertörns högskola

Richard Sahlin
Richard Sahlin

Diskrimineringsombudsmannen förlorade idag (11 oktober 2017) i Arbetsdomstolen. I dom nr 51/17 finner AD att Södertörns högskola inte överträtt diskrimineringslagens förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet när den inte anställde Richard Sahlin som lektor. De åtgärder som hade krävts för att anställa honom – det vill säga teckenspråkstolkning i undervisning och kontakt med kolleger upp till 450 timmar per år – var enligt AD inte att betrakta som skäliga att kräva.
Fortsätt läsa ”DOM: Richard Sahlin mot Södertörns högskola”

REMISSVAR: Bättre skydd mot diskriminering

Vårt remissvar angående utredningen Bättre skydd mot diskriminering SOU 2016:87

Ola Linder postar remissvaret
Ola Linder postar remissvaret om Bättre skydd mot diskriminering

Idag (18 september 2017) går remisstiden ut för att komma med synpunkter angående den statliga utredningen om Bättre skydd mot diskriminering (SOU 2016:87).

Independent Living Institute (där Lagen som verktyg finns) har tillsammans med STIL lämnat in ett remissvar där vi bland annat föreslår att:

  • DO bör hantera och besvara fler individanmälningar för att kunna driva fler processer.
  • den föreslagna Diskrimineringsnämnden inte bildas, eftersom det skulle skapa ännu mer förvirring och genom sin bristfälliga handläggning – och icke-bindande beslut – stänga ute utsatta grupper. En pilotfallsfond som kan driva på rättspraxis snabbare vore bättre!
  • antidiskrimineringsbyråerna, precis som utredningen föreslår, bör få ökat stöd, men att de inte ska detaljstyras av staten.
  • rättshjälpsreglerna och regleringen av rättegångskostnader i diskrimineringsmål behöver ändras så att enskilda kan få sina fall rörande mänskliga rättigheter och diskriminering rättsligt prövade.
  • bevisbörderegeln bör vara sådan att svaranden ska styrka att diskriminering inte skett om den som påstår att diskriminering skett gör detta antagligt.

Fortsätt läsa ”REMISSVAR: Bättre skydd mot diskriminering”

PROPOSITION: Utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet

Ola Linder
Ola Linder (foto: Erik Tillander)

Regeringen lämnade den 24 augusti 2017 proposition 2016/17:220 Utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet till riksdagen. Det som föreslås är en ändring i diskrimineringslagen (2008:567) som avser bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.
Fortsätt läsa ”PROPOSITION: Utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet”

HUVUDFÖRHANDLINING: AD prövar om teckenspråkstolk kan krävas i arbetet

Onsdagen den 30 augusti 2017 hölls huvudförhandling i Arbetsdomstolen i mål nr. A 146/16 (2:1) där tvistefrågan handlar om huruvida det är skäligt att kräva att en statlig myndighet i egenskap av arbetsgivare ska stå för kostnader för teckenspråkstolk för att en person ska kunna utföra arbetet.

Richard Sahlin
Richard Sahlin (bild: ENIL)

Kärande i målet är Diskrimineringsombudsmannen som företräddes av Johanna Nilsson och Anna Rosenmüller Nordlander. Svarande var staten genom Södertörns högskola, som företräddes av Christian Olofsson.

2015 sökte Södertörns högskola en lektor i offentligt rätt med socialrätt. Richard Sahlin som är doktor i juridik, och tidigare arbetat vid Örebro och Stockholms universitet, ansågs vara den mest kvalificerade och fick möjlighet att provföreläsa. Detta gjorde han via teckenspråkstolk eftersom han som döv använder teckenspråk. Fortsätt läsa ”HUVUDFÖRHANDLINING: AD prövar om teckenspråkstolk kan krävas i arbetet”

DOM: Vara kommun är ansvarig för diskriminering i form av bristande tillgänglighet

lagbok
Första domen om bristande tillgänglighet som diskriminering

Sebastian Häregård utsattes för diskriminering i form av bristande tillgänglighet i hans grundskola Nästegårdsskolan. Vara kommun hade inte vidtagit åtgärder som kan krävas när det gäller skolmiljöer. De undermåliga ramper och tunga dörrar som inte åtgärdats gjorde att Sebastian Häregård inte försatts i en jämförbar situation med andra elever. Fortsätt läsa ”DOM: Vara kommun är ansvarig för diskriminering i form av bristande tillgänglighet”