Independent Living Institutes jurist Ola Linder ger här några reflektioner över den nyligen offentliggjorde LSS-utredningen (SOU 2018:88).
Mycket bra har redan sagts om LSS-utredningen och dess förslag av bland andra STIL – personlig assistans och politisk påverkan, Funktionsrätt Sverige och Lika Unika Federationen. Nedan följer några ytterligare synpunkter.
Utredningen föreslår att ett barnrättsperspektiv ska genomsyra lagstiftningen och samtidigt, bland annat, ta bort rätten till personlig assistans för barn under 16 år. Det är en motsägelsefull konstruktion. Det är förvisso sant, som utredningen påpekar, att lagen som ska börja gälla 2020 gör att barnkonventionen är lag på samma nivå som t.ex. LSS, och att rättstillämpningen ska beakta detta. Det är däremot en svag strategi och vi vet att rättstillämpningen inte kommer ta ställning till alla fall eftersom inte alla överklagas, och dessutom vet vi inte hur rättstillämpningen kommer se ut i praktiken när normprövning görs.
Det vore därför betydligt bättre att genomföra lagstiftning som direkt är i bättre harmoni med Sveriges internationella åtaganden, inklusive barnets bästa och progressivt genomförande av sociala rättigheter. Att ta bort en insats från alla barn under 16 år skulle vara ett beslut som inte stämmer överens med barnets bästa i många fall, särskilt när de berörda barnen vill ha personlig assistans som serviceform. Att göra konventioner till lag innebär därmed nödvändigtvis inte ett steg i rätt riktning för de sökande om övriga lagar försämras.
Ett liknande bristfälligt resonemang görs gällande funktionsrättskonventionen. Utredningen nämner den, går igenom vissa delar, men tar den inte på större allvar. Dessutom verkar den inte ha beaktat de allmänna kommentarerna eller förstått vad förbudet mot att försämra uppnådda sociala rättigheter innebär. Särskilt anmärkningsvärt är att utredningen föreslår begränsningar i vilka behov som ska ligga till grund för beviljande av personlig assistans, samt en schablon om 15 timmar för andra personliga behov än de som klassas som grundläggande. Det står i direkt motsats till rätten till självbestämmande och funktionsrättskonventionens artikel 19, vars innebörd förtydligas i den allmänna kommentaren nr 5, samt principen, och skyldigheten för staten, att progressivt genomföra sociala rättigheter.
Ännu ett fel är att utredningen inte behandlat de rekommendationer som Sverige fått från FNs kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det var även en del av direktiven, vilket utredningen inte uppfyllt. FN har kritiserat Sverige för att kräva att enskilda som söker personlig assistans endast kan få det beviljat om det kan visas att sökanden har grundläggande behov av viss omfattning som ska tillgodoses med assistans. Utredningen har inte hanterat frågan om grundläggande behov som en förutsättning för att beviljas personlig assistans på den nivå som rekommendationerna och direktiven kräver. Det rimmar inte väl med rätten till självbestämmande och rätten att vara delaktig i samhället. Därmed är det tydligt att Sveriges internationella åtaganden, samt ambitionen att stärka rättigheterna för personer med funktionsnedsättning, inte varit vägledande för LSS-utredningen.
LSS-utredningens förslag har istället för mänskliga rättigheter haft en snäv ekonomisk utgångspunkt som prioriterat delar av förvaltningarnas behov och stuprörstänkande snarare än enskildas rättigheter i praktiken. Förslagen stämmer heller inte med regeringens strategi för de mänskliga rättigheterna eller de funktionshinderpolitiska målen. Tyvärr kommer styrutredningen för funktionshinderpolitiken, som lämnas senare i januari, inte titta på individuella stödformer med hänvisning till LSS-utredningens direktiv och arbete.
Jag tror visserligen att det är bra med inkorporering av vissa internationella konventioner i svensk rätt. Samtidigt finns en risk att förlita sig på sådan inkorporering och efterkommande rättstillämpning. Det är minst lika viktigt att skapa andra normer som uppfyller kraven enligt konventionerna utan att tillämpande myndigheter behöver göra en normprövning, vilket de mycket sällan gör, samt bedriva strategisk processföring på de rättsregler som redan finns.
Det behövs en sammanhållen politik som utgår från att rättigheter ska stärkas i praktiken och en djupgående förståelse för de mänskliga rättigheterna i statliga utredningar. Tyvärr bidrar LSS-utredningen inte nämnvärt till det.
/Ola Linder
