Nyheter

UPPFÖLJNING: Caroline anmälde diskriminering varje dag. Vad hände sen?

Under februari 2017 gjorde Caroline van Mourik en anmälan om bristande tillgänglighet varje dag. Artikeln på Lagen som verktyg fick stor spridning. Men vad har hänt med dessa ärenden sedan dess? Fortsätt läsa ”UPPFÖLJNING: Caroline anmälde diskriminering varje dag. Vad hände sen?”

VERKSAMHET 2018: Projekt, förening och internationellt arbete

Snabbguide till 2018 års publikationer

Svensk diskrimineringsrätt

Internationell rätt

Intervjuer och reportage

Översikter och granskningar

Seminarier och konferenser

VERKSAMHET 2018

Innehåll

Fortsätt läsa ”VERKSAMHET 2018: Projekt, förening och internationellt arbete”

REPORTAGE: Säkrare med ledarhund i USA och Kanada

Sara Shamloo är ordförande i Sveriges ledarhundsförare. På en studieresa till USA och Kanada dröjde det bara några dagar innan de i vsnliga fall så spända axlarna  slappnade av. I detta reportage berättar hon varför.

Sara Shamloo i USA med ledarhund
Sara Shamloo i USA Foto: Öyvind Vågen

Hösten 2017 reste jag och min partner Öyvind Vågen till USA och Kanada för att tillbringa fem veckor på andra sidan Atlanten. Resan var ingen semesterresa, utan vi hade fått stiftelsemedel för att besöka ledarhundsförare och ledarhundsskolor i Nordamerika. Det hade vi fått för vårt bokprojekt Ledarhundsekipage i världen: från Sverige till Sydafrika. Det är ett projekt som samlar och sammanställer information om hur det är att leva med ledarhund runtom i världen.

Givetvis var min ledarhund Bris med på resan. Det finns mycket jag kan säga om resan. Alla människor vi mötte. Alla flygplatser vi besökte. Alla restauranger vi åt på. För att inte tala om alla hotell. Och tröttheten efter resan. Men det är min kropp jag vill berätta om. Ja, inte i sig: nej, jag vill berätta vad det gör med en att befinna sig i ett land där det finns lagar som skyddar mot diskriminering.

De första dagarna på resan var jag spänd varje gång vi gick in på ett nytt ställe. Kommer jag bli utslängd nu? tänkte jag. Det späddes på av att jag redan under det första dygnet höll på att bli utslängd från en restaurang. Men en gäst på restaurangen reste sig upp och tog mitt parti. Han googlade fram antidiskrimineringslagen ADA och de specifika lagarna för New York som vi då befann oss i. Något sådant har jag aldrig varit med om i Sverige.

Efter några dagar märkte jag hur jag slappnade av. Mina axlar, som ofta är spända, åkte ner och mjuknade. Jag gick stolt och säker på gatorna. Jag började välja vad jag ville göra, vilka ställen jag ville besöka, till skillnad från hemma i Sverige när jag emellanåt tvingas välja de ställen där jag kommer in.

Vi reste runt i New York, till New Jersey och Connecticut. Dagarna gick och blev en vecka, blev två veckor. Då var det dags att åka till Montreal i Kanada. Även där möttes jag av samma självklara välkomnande. En dag åkte vi till NHL-laget Montreal Canadians stora butiksområde. Där tog vi bilder och skickade till min NHL-tokiga bror. Efter Montreal reste vi till Toronto. Rädslan för att bli diskriminerad var nu som bortblåst. På en teater fick vi till och med bättre platser än vad vi betalat för, så att Bris skulle få utrymme att ligga bra.

Väl tillbaka till USA bar det av mot Texas, Los Angeles, San Francisco, Washington DC Och så tillbaka till New York. Att flyga med ledarhund i Nordamerika är otroligt smidigt. Det krävs ingen föranmälan och ingen ifrågasätter att man behöver sitt hjälpmedel.

När det efter fem veckor var dags att återvända hem till Stockholm var det med både sorg och lättnad. Det var med sorg eftersom jag känt mig så befriande fri att göra det jag vill. Lättnaden kände jag eftersom det trots allt sliter på en att resa runt. Inte minst med tanke på min synnedsättning. Alla nya vägar jag måste lära mig. Alla röster att hålla koll på.

Jag önskar innerligen att ledar- och assistanshundsförare i Sverige inom kort kommer att få uppleva denna självklarhet som våra nordamerikanska kollegor får. Till dess vill jag rekommendera en resa till USA och Kanada för att fler ska få mersmak på hur det kan fungera när det finns lagar som skyddar mot diskriminering.

Jag älskar min Bris så djupt att det gör ont i hjärtat. Tack vare honom blir livet så mycket enklare. Här skulle jag kunna sluta, men jag vill ta upp en aspekt till – bemötandet. Det var hela tiden självklart att jag behövde mitt hjälpmedel, ledarhunden Bris. Lagstiftningen gör förstås sitt till, men det var också något med människors bemötande. Ju färre som klappar och distraherar en ledar- eller assistanshund i tjänst, desto större odds för att människan begriper att just denna hund är ett hjälpmedel och inget kramdjur. Jag mötte få personer i USA Och Kanada som försökte distrahera Bris. I Sverige är det tyvärr vanligt, och här likställs också ledar- och assistanshundar ofta med ”vanliga sällskapshundar”. Men våra hundar är inga sällskapshundar, de är hjälpmedel!

Sara Shamloo i USA med ledarhund
Sara Shamloo i USA Foto: Öyvind Vågen

Vad säger Americans with Disabilities Act?

Den svenska funktionshinderrörelsen återkommer ofta till att diskrimineringslagstiftningen bör skärpas. Andra länders lagstiftning tas upp som förebilder. Inte sällan nämns USA och Kanada som goda exempel. American with Disabilities Act förkortas ADA och är en nationell (federal) lag i USA som skyddar personer med funktionsnedsättning från att bli diskriminerade.

ADA täcker in områden allt från kollektivtrafik och offentliga och kommersiella byggnader och verksamheter, till arbetsmarknad och sjukvård. För att omfattas av ADA krävs att personen själv har en funktionsnedsättning eller att personen har kopplingar till en person med funktionsnedsättning. ADA nämner inga funktionsnedsättningar vid namn men har tre definitioner: en person har funktionsnedsättning om den av fysiska eller mentala nedsättningar är begränsad att genomföra minst en vardaglig aktivitet. En person har funktionsnedsättning om den har en dokumenterad historia av nedsättningar, eller om den av omgivningen uppfattas som en person med funktionsnedsättning. Eftersom ADA är en nationell (federal) lag måste alla delstater följa ADA.

Historisk tillbakablick

ADA kan ses som en utvidgning av Civil Rights Act från 1964 och Rehabilitation Act från 1973. Under 1980-talet lade den amerikanska funktionshinderrörelsen tidigare konflikter åt sidan och samarbetade för en samlad antidiskrimineringslag. Diskriminering var en gemensam nämnare som alla kunde samlas runt. Lagförslaget arbetades fram av organisationen National Council of Disability (bildad 1984) och skrevs till stora delar av juridikprofessor Robert Burgdorf.

I arbetsorganisationen Consortium for Citizens with Disabilities ingick även människorättsorganisationer, kyrkor, fackförbund och krigsveteraner från kriget i Vietnam. Rörelsen tog in nödvändig expertis eller utbildade egna medlemmar i juridik. Kontakt togs med senatorer och kongressledamöter som själva började ta upp diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning i sina tal. Man fick även den republikanska presidentkandidaten George Bush (den äldre) att lova en ny lag i sin valkampanj, något som kunde användas mot honom när han fått makten.

Den 26 juli 1990 talade så president Bush inför tusentals aktivister på Vita husets gräsmatta. ADA trädde i kraft 1992. Demokraterna och republikanerna hade stått eniga i arbetet med ADA, även om möjligheten till besparingar betonades mer av republikanerna. Lagen omfattade ursprungligen företag och myndigheter, men utökades 1994 till att gälla även arbetsförmedlingar och fackföreningar. Förutom diskrimineringsförbud innehåller ADA standarder för tillgänglighet.

Hur skyddar ADA ledar- och assistanshundsförare?

ADA talar om ”service animals”. Ett servicedjur är tränat för att bistå en enskild individ med hjälp att kompensera för en funktionsnedsättning. Det finns inga riktlinjer för vilka storlekar på djur och raser som används. Det som ADA däremot är tydlig med är att djurets uppdrag måste vara direkt kopplat till funktionsnedsättningen. Så kallade emotion dogs, som inte är tränade men som individer kan få för emotionellt stöd i vardagen, täcks därför inte av ADA, då de inte har några specifika arbetsuppgifter kopplade till en funktionsnedsättning.

Med stöd av ADA är ledar- och assistanshundsekipage välkomna till verksamheter som är öppna för  allmänheten. Det kan till exempel gälla restauranger och matbutiker, sjukhus, hotell och andra offentliga byggnader. Flera delstater går längre än ADA. I Kalifornien är det till exempel olagligt att distrahera en ledarhund i tjänst.

ADA i praktiken

Ibland framgår det inte att det är ett ledar- eller assistanshundsekipage. Den som är osäker har enligt ADA rätt att ställa två frågor, dels om hunden fungerar som kompensation för en funktionsnedsättning, dels vad hunden är utbildad i att utföra åt föraren. Det är inte enligt ADA okej att utkräva formellt certifikat eller ställa frågor om personens funktionsnedsättning. När föraren svarat på det kan de inte ifrågasättas mer. Det är sedan bara om hunden missköter sig som föraren kan tvingas att lämna lokalen med sin hund. Hundallergi eller rädsla är inte giltiga skäl att neka ett ledar- eller assistanshundsekipage tillträde.

Trots att ADA är en federal lag stöter ledar- och assistanshundsförare på problem i USA. Två problem verkar sticka ut, det är ubertaxi och fejkade ledar- och assistanshundar. Ubertaxis finns även här i Sverige. Det är privatpersoner som kör taxi och som då kan vägra att köra ledar- och assistandshundsekipage. Fejkade ledar- och assistanshundar innebär att personer tar med sina sällskapshundar och säger att det är en utbildad hund, ofta för att få ta med sin hund på restaurang. Hunden är inte tränad och kan till exempel inte ligga still, vilket leder till att ledar- och assistanshundar får oförtjänt dåligt rykte. Detta är ett problem som riskerar att komma till Sverige om vi inte ser upp.

Kanada

Kanada antog 1977 en Human Rights Act med fokus på antidiskriminering. I Charter of Rights and Freedoms från 1982 förbjuds diskriminering på grund av funktionsnedsättning för första gången i ett lands grundlag. Employment Equity Act från 1986 ska identifiera och eliminera hinder som begränsar olika gruppers – bland annat personer med funktionsnedsättnings – möjligheter till anställning samt ställa krav på arbetsgivarna att vidta proaktiva åtgärder.

Varje delstat i Kanada har dessutom sin egen lag för mänskliga rättigheter. Fyra av dessa har en särskild lag för blinda personers mänskliga rättigheter, och i British Columbia finns en särskild ledarhundslag. 

/Sara Shamloo

FÖRLIKNING: Bussbolag ber om ursäkt för uteblivna hållplatsutrop

Den 4 oktober 2018 stämde Sofia Thoresdotter med hjälp av föreningen Med lagen som verktyg Region Örebro län (den regionala kollektivtrafikmyndigheten) och Nobina Sverige AB (det upphandlade bussbolaget) för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Hållplatsutropen på bussarna i Örebro fungerade ofta inte och chaufförerna var ovilliga att ropa ut hållplatserna. Nu har en förlikning ingåtts mellan Sofia och Nobina.

Fortsätt läsa ”FÖRLIKNING: Bussbolag ber om ursäkt för uteblivna hållplatsutrop”

NYHET: JO inleder tillsyn om långa handläggningstider för enkelt avhjälpta hinder

Kommunerna är ansvariga för att avlägsna enkelt avhjälpta hinder och utöva tillsyn över dessa. Det följer av plan- och bygglagen (PBL) sedan 2001. När Lagen som verktygs jurist Anna Zotééva granskade kommunernas tillsyn över enkelt avhjälpta hinder fann hon flera fall av extremt långa handläggningstider. Nu har Justitieombudsmannen (JO) beslutat att inleda tillsyn över byggnadsnämndernas handläggning i fem kommuner.

Den längsta handläggningstiden som Independent Living Institute känner till gällde en anmälan om bristande tillgänglighet vid Uppsala station. Anmälan gjordes 2005 och beslut fattades i november 2018, det vill säga tretton år senare. Då hade en helt ny tågstation tagits i bruk och eftersom den anmälda stationen nu hade annan verksamhet fann kommunen att de påtalade bristerna inte längre kvarstod. Att omständigheterna hinner ändras är ganska vanligt. Anmälningstjänsten har flera anmälningar om för höga postlådor, men när kommunerna väl beslutar i ärendet har dessa postlådor flyttats eller tagits bort.

Independent Living Institute lämnade hösten 2018 in anmälningar till riksdagens justitieombudsman (JO) angående åtta långa handläggningstider i vissa kommuners ärendehantering av anmälningar om enkelt avhjälpta hinder. JO:s uppgift är att granska hur domstolar och andra myndigheter följer lagar och andra författningar i sin verksamhet, alltså inte bara innehållet i myndigheternas beslut, utan hur de handlägger ärenden och utför sina uppgifter. JO har tidigare kritiserat byggnadsnämnder för deras bristande handläggning av tillsynsärenden (se t.ex. JO 2015/16 s. 570, dnr 6596-2013 och JO:s beslut den 2 mars 2017, dnr 3849-2016).

ILI fick beslut från JO Lars Lindström den 24 januari 2019. JO ser ingen anledning att vidta någon åtgärd eller göra något uttalande i ärendet i Uppsala som avslutades efter 13 års handläggningstid, och inte heller Örnsköldsvik.

Däremot kommer JO utöva tillsyn i fem av våra anmälningar. Det beslutades idag den första februari 2019. Ett av dessa gäller Sundbyberg. Fallet gäller en fastighetsägare som anmäldes i oktober 2009 till kommunens stadsbyggnads- och stadsmiljönämnd (ärende 736-745/2009). Nämnden kontaktade därefter direkt fastighetsägaren med krav att i november 2009 inkomma med svar på hur bristerna skulle hanteras. Fastighetsägaren svarade då att den skulle inventera bristerna och återkomma med lämpliga åtgärder och tidplan. Någon mer kommunikation mellan kommun och fastighetsägare har inte skett sedan 2009.

När Independent Living Institute frågade nämnden om detta svarade den att den inte planerar att handlägga ärendena eftersom det gått så många år sedan anmälningarna gjordes och att de inte har fått några ytterligare klagomål på dessa lokaler. Däremot ska kommunen enligt egen uppgift hantera nya anmälningar om enkelt avhjälpta hinder – om de får några.

—Sundbybergs kommuns byggnadsnämnd agerande visar på att de inte lever upp till vilka skyldigheter de har vid handläggning av tillsynsärenden, säger Anna Zotééva.

De andra kommunerna som tillsynen gäller är Gislaved, Simrishamn, Stockholms stad och Höganäs.

Lagens krav på hur ärenden ska handläggas

Enligt 11 kap. 5 § plan- och bygglagen, PBL, ska den aktuella kommunala byggnadsnämnden ta upp frågan om påföljd eller ingripande så snart det finns anledning att anta att det har skett en överträdelse av bestämmelserna om byggande i lagen, någon anslutande föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av PBL.

Varje ärende där någon enskild är part ska enligt 7 § förvaltningslagen, FL, handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. När ett ärende har inletts hos en myndighet är det myndighetens ansvar att driva fram ärendet till ett avgörande. När en begäran om ingripande kommer in till en byggnadsnämnd är denna alltså skyldig att så snabbt som möjligt ta ställning till om de omständigheter som kommit fram genom anmälan och eventuell utredning ska leda till någon åtgärd eller inte.

För att säkerställa att enskilda får ett beslut från myndigheter inom rimlig tid finns i den 2018 uppdaterade förvaltningslagen nya regler (12 §) om långsam handläggning. Om ett ärende som inletts av en enskild part inte har avgjorts i första instans inom sex månader, får parten skriftligen begära att myndigheten ska avgöra ärendet. Då har myndigheten fyra veckor på sig att antingen avgöra ärendet eller i ett särskilt beslut avslå begäran. Denna begäran kan sedan överklagas till nästa instans.

Lagen utan effekt om den inte följs

Om medborgares anmälningar av enkelt avhjälpta hinder inte tas på större allvar av myndigheterna kan man fråga vilken prioritet tillgängligheten ges i samhället. Om kommunerna reagerar först 10 år efter att de faktiska omständigheterna ägde rum går det ofta inte att göra någon fullgod utredning. Utan en myndighetsutövning som inträffar i rätt tid kan enskilda inte få upprättelse enligt gällande lagar och regler. Syftet med reglerna att öka tillgängligheten uppnås inte och lagen får liten eller ingen effekt.

—Att inte handlägga tillsynsärenden om enkelt avhjälpta hinder och inte avsluta ärendena strider emot regleringen i både plan- och bygglagen och förvaltningslagen, säger Anna Zotééva.

Kommunerna ska ge sin inställning till anmälningarna hos JO senast den 3 april. Independent Living Institute fortsätter vara aktiva och bevaka ärendena.

Läs mer om enkelt avhjälpta hinder

MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

INBJUDAN: Resultatmöte med filmpremiär den 20 februari 2019

Det treåriga arvsfondsprojektet Lagen som verktyg avslutas i februari 2019. Projektet har byggt upp en kunskapsbas om ett nytt tanke- och arbetssätt i Sverige. Genom att i högre utsträckning arbeta ”med lagen som verktyg” kan funktionshinderrörelsen bidra till att diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning minskar. Aspekter på detta ämne beskrivs i ca 200 inlägg och artiklar på den här hemsidan.

Vid sidan av projektet har föreningen Med lagen som verktyg konkret driver människors diskrimineringsfall till domstol eller förlikning. Föreningen fortsätter nu sitt arbete. Independent Living Institute fortsätter också det funktionsrättspolitiska arbetet, bland annat genom projekten Disabled Refugees Welcome och det nya projektet Artikel 19 som verktyg.

Alla intresserade är välkomna att ta del av – och inte minst diskutera – Lagen som verktygs resultat och det fortsatta förändringsarbetet den 20 februari kl 13-16 i Independent Living Institutes konferenslokal på Storforsplan 36:10tr i Farsta. Eftermiddagen bjuder på filmpremiär för projektets utbildningsfilmer om diskrimineringsrätten. Då får också det här inläggets bild sin förklaring. Drop in-lunch med försnack i samma lokal från 12.00. Anmälan till emil@lagensomverktyg.se senast 18 februari (med eventuella allergier och lunchpreferenser).

MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

UPPSATS: Hur kan och bör en svensk MR-institution organiseras?

Sällan har ett uppsatsämne legat så rätt i tiden. I regeringsförklaringen från den 21 januari ingår att inrätta en svensk institution för mänskliga rättigheter. Anna Zotééva, som tidigare arbetat som jurist i projektet Lagen som verktyg, har skrivit sin examensuppsats i juridik vid Stockholms universitet på ämnet. Lagen som verktyg tycker att uppsatsen fördjupar diskussionen om behovet av, och potentialen i, en MR-institution i Sverige. Ett starkare institutionellt skydd behövs för mänskliga rättigheter i praktiken. Vi är mycket glada över Annas insatser och hennes välskrivna uppsats, som kommer vara till nytta i det fortsatta arbetet.

Fortsätt läsa ”UPPSATS: Hur kan och bör en svensk MR-institution organiseras?”

NYTT PROJEKT: Artikel 19 som verktyg

Arvsfonden har beviljat knappt 6,8 miljoner kr till stiftelsen Independent Living Institute för att i samarbete med Raoul Wallenberginstitutet genomföra det treåriga projektet Artikel 19 som verktyg. Independent Living Institute (ILI) verkar sedan 1993 för att människor med funktionsnedsättning ska vara självbestämmande och fullt delaktiga i samhället. Projektet Artikel 19 som verktyg syftar till att stärka genomförandet av funktionsrättskonventionens artikel 19 för att på så vis ökas människors självbestämmande, delaktighet och livskvalitet. Fortsätt läsa ”NYTT PROJEKT: Artikel 19 som verktyg”

NYHETSBREV: December 2018

Fortsätt läsa ”NYHETSBREV: December 2018”

KONFERENSRAPPORT: Funktionsrättskonventionen i domstolarna

25-26 oktober 2018 deltog Susanna Eriksson och Ola Linder från föreningen Med lagen som verktyg på en konferens vid Juridiska fakulteten på universitet i Maastricht, Nederländerna, om funktionsrättskonventionen i domstolarna– komparativ internationell rätt en väg framåt. Föreläsningarna och diskussionerna handlade både om det normativa innehållet i konventionen och en komparativ utblick över hur domstolarna i olika länder och olika regioner, som EU eller Europarådet, använder konventionen. Här är Ola Linders rapport.

Maastricht
Maastricht

Fortsätt läsa ”KONFERENSRAPPORT: Funktionsrättskonventionen i domstolarna”

GRANSKNING: Svag tillsyn motverkar inte diskriminering

Lagen som verktygs jurist Ola Linder begärde ut alla DO:s tillsynsärenden om “aktiva åtgärder” under perioden januari 2017 till februari 2018. Han fick 96 fall, varav 93 gällde aktiva åtgärder. I de flesta av dessa hade DO funnit brister och i några var det oklart om det fanns brister eller inte. DO har i ärendena inte angett några tidsfrister om när åtgärder skulle vara vidtagna eller gjort någon uppföljning för att se om bristerna åtgärdats.

Inget beslut var förenat med vite eller annat konkret åtgärdsföreläggande. I sin tillsyn tenderar DO istället att informera om lagen, men inte om sanktionerna i diskrimineringslagens kap 4. Varför avstår DO från att använda de maktmedel man har då man faktiskt konstaterat att brister inte åtgärdats?
—Det verkar som att DO förutsätter att verksamheterna frivilligt ska bättra sig och börja efterleva kraven, säger Ola Linder. Att avsluta fall när lagen uppenbarligen inte uppfylls kan väl inte vara rätt.

Dessutom fann han många rättsligt mycket intressanta fall som DO borde ha utrett vidare. Lagen som verktyg presenterade sin rapport för DO den 14 november och fortsätter här granskningen av DO som tillsynsmyndighet.

Fortsätt läsa ”GRANSKNING: Svag tillsyn motverkar inte diskriminering”

SEMINARIUM: Fackförbundens roll i kampen mot funktionsdiskriminering

Referat från Lagen som verktygs seminarium 22 november 2018 om fackets roll i antidiskrimineringsarbetet.

Fortsätt läsa ”SEMINARIUM: Fackförbundens roll i kampen mot funktionsdiskriminering”

REPORTAGE: Tre pågående diskrimineringsprocesser

Vad kan den som utsatts för diskriminering göra? Vilka olika handlingsmöjligheter finns och vad leder de till? Desideria Jungelin har intervjuat Sofia, Adolf och Maria som på olika sätt driver sina fall. Fallen har tidigare beskrivits på Lagen som verktyg, men här kommer senaste nytt i processerna. 

Fortsätt läsa ”REPORTAGE: Tre pågående diskrimineringsprocesser”

ANALYS: För låga upphandlingskrav på tillgänglighet kan utgöra diskriminering

Lagen som verktyg stöter ofta på frågor om upphandling. När vår förening nyligen stämde Region Örebro för att en person med synnedsättning inte kan åka kollektivtrafik på lika villkor som andra framkom att IT-systemen införskaffats av nuvarande Region Örebro län genom en upphandling som innehöll krav på tillgänglighet. Ändå uppstod alltså hinder för personer med funktionsnedsättning. 

Den 10 januari kl 13-16 arrangerar Länsstyrelsen i Stockholm och Lagen som verktyg ett seminarium (i centrala Stockholm, plats meddelas på lagensomverktyg.se senare) om hur samhället kan bli mer tillgängligt och universellt utformat med hjälp av upphandling. Hur ska kraven enligt lagen ställas och följas upp för att produkter och tjänster ska utformas så att alla människor kan ta del av dem? Är upphandling ett effektivt sätt att förbättra tillgängligheten i samhället? 

Lagen som verktygs jurist Anna Zotééva undersöker i denna artikel hur upphandlingsreglerna förhåller sig till diskrimineringsrätten. Kan för lågt ställda krav på tillgänglighet vid upphandling utgöra diskriminering enligt svensk rätt? Vem är i så fall ansvarig – den som upphandlar eller utföraren? Kan undermåliga krav i offentlig upphandling bemötas rättsligt med hjälp av diskrimineringslagstiftningens bestämmelse om bristande tillgänglighet?

Fortsätt läsa ”ANALYS: För låga upphandlingskrav på tillgänglighet kan utgöra diskriminering”