Nyheter

Ett rättighetsinstrument som gör skillnad – Anna Bruce om CRPD

Anna Bruce (Foto: Emil Erdtman)

Anna Bruce forskar i juridik och är specialiserad på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD, Funktionshinderkonventionen eller Funktionsrättskonventionen – kärt barn har många namn). Hon satt med i förhandlingarna när konventionen arbetades fram och har skrivit en nästan 500-sidig doktorsavhandling om dess rättigheter och grundidéer.

Intresset för mänskliga rättigheter väcktes på allvar under delkursen om mänskliga rättigheter på juristutbildningen.
—Då fick vi äntligen prata om de stora frågorna, hur rättvisa kan förstås och hur diskriminering kan motverkas, minns hon.

Anna Bruce hade hittat sin gren av juridiken och skrev sin mastersuppsats om våld i nära relationer. Då kom hon i kontakt med kvinnor och barn som inte kunde tas emot på kvinnojourerna på grund av bristande tillgänglighet. Denna insikt och det faktum att det på den tiden knappt sades ett ord om funktionsnedsättning på mastersutbildningen i mänskliga rättigheter blev avgörande för beslutet att fördjupa sig på området funktionshinderrätt.

Efter utbildningen bar det av till Irland. Där jobbade hon i drygt ett år med Gerard Quinn på Centre for Disability Law and Policy i Galway och skrev en studie om vad de då existerande FN-konventionerna – till exempel Kvinnokonventionen och Barnkonventionen – säger om funktionsnedsättning. Vad gör dessa konventioners övervakningskommittéer och vad skulle det innebära om konventionerna tolkades mot bakgrund av de kränkningar som människor med funktionsnedsättningar utsätts för?

Barnkonventionen hade som första konvention nämnt funktionsnedsättning som en grund för diskriminering. Men Anna Bruces, och studiens, slutsats var att det skulle ta alltför lång tid att lyfta in funktionsnedsättning i de andra konventionerna på ett sådant sätt att man kan veta vad rättigheterna betyder i specifika fall. Det behövdes helt enkelt en särskild konvention för personer med funktionsnedsättning.

Tankemodeller bakom CRPD

Insikten om att människor med funktionsnedsättningar inte åtnjuter sina mänskliga rättigheter fullt ut och att samhällets organisation är anledningen till detta var bakgrunden till att Mexiko år 2001 tog initiativ i FN till en särskild konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sedan gick det fort – med FN-mått mätt – och fem år senare antogs CRPD av FN:s generalförsamling.

Anna Bruce satt med i förhandlingarna bland representanterna för den svenska Diskrimineringsombudsmannen, som för första gången fick delta i FN-förhandlingar i egenskap av svensk mr-institution. Erfarenheterna från mötena skulle hon ha stor nytta av när hon senare skrev sin avhandling vid Lunds universitet. Den var klar 2014 och handlar om hur olika synsätt på funktionshinder och funktionsnedsättning påverkar vilka grupper av personer som omfattas av rättighetsinstrumentet CRPD och vilka rättigheter de åtnjuter.

—Den grundsyn man har på funktionshinder avgör vad man anser vara problem och var dessa problem finns, säger hon. Synen på var problemen ligger avgör sedan vilka av rättigheterna som betonas och vilka grupper av människor som omfattas av dessa. Därför är tankemodeller viktiga att studera. CRPD talar till exempel om personer med funktionsnedsättning som en avgränsad grupp och har därmed ett minoritetsperspektiv, men till skillnad från till exempel kvinnor och barn är avgränsningen här de hinder och problem som begränsar livsmöjligheterna.

Anna Bruce lyfter i avhandlingen fram fyra olika tankemodeller som fanns med i förhandlingarna om CRPD: ICIDH, ICF, den sociala modellen och minoritetsmodellen. ICIDH är en klassificering av funktionsnedsättning, funktionshinder och handikapp som Världshälsoorganisationen WHO antog 1981. I detta dokument erkändes att upplevelsen av hinder i samhället har en social dimension, men denna förlades ytterst i en lång orsakskedja där skador och sjukdomar leder vidare till funktionsnedsättning, funktionshinder och till sist handikapp. Utgångspunkten var en helt negativ syn på funktionsnedsättning som något som orsakar problem och bör motverkas. Inget sades om förändring av omgivningen.

ICF problematisk

WHO tog till sig av kritiken och arbetade vidare med en ny klassifikation som lanserades 2001, alltså strax innan arbetet med CRPD satte fart. Denna klassifikation av hälsa, funktionshinder och funktionstillstånd (ICF) var tänkt som en neutral bedömningsgrund där samhällets organisation också fanns med i analysen.

Anna Bruce anser att ICF har ett intressant innehåll och en viss potential, men att klassifikationen har felet att den tar sin utgångspunkt i människans hälsa.
—Man skulle till exempel aldrig utgå från att kvinnors rättigheter i grunden handlar om hälsa, men det är det ICF gör när det gäller människor med funktionsnedsättningar. Detta gör ICF problematisk som verktyg för mänskliga rättigheter – speciellt eftersom funktionshinderpolitik och juridik historiskt sett ofta har riktat in sig på hälsofrågor på bekostnad av andra mänskliga rättigheter.

Det betyder inte att Anna Bruce anser att ICF saknar poänger.
—Som förklaringsmodell vinner den på att den tar med både individen och omgivningen i analysen. Dessutom är den väldigt inkluderande med sin breda definition av funktionsnedsättning, där i princip alla människor kan ingå.

Anna Bruce minns att ICF inte ansågs politiskt korrekt i förhandlingarna om CRPD.
—Det var i stort sett bara WHO:s representanter som nämnde den. Funktionshinderorganisationerna avfärdade den rakt av, utan förklaring. Istället var den oskrivna regeln att positionera sig som anhängare av den sociala modellen.

Den sociala modellen

Den sociala modellen har en i grunden positiv syn på att leva med funktionsnedsättning och ser funktionshinder som orsakat av samhällets förtryckande strukturer. Tankarna utvecklades bland människor som levde på institutioner i 1970-talets Storbritannien och vidareutvecklades sedan främst bland sociologer. Michael Oliver vad den som myntade begreppet ”den sociala modellen” i motsättning till ”den medicinska modellen”, som ansågs gå ut på att bota och förändra individen. De som kritiserar den sociala modellen säger att den förnekar individens upplevelser av att funktionsnedsättningen i sig kan innebära problem och begränsningar.

—När förhandlingarna av CRPD initierades var den sociala modellen den tankemodell som hade starkast fokus på förändringar av samhället, på individens rätt till självbestämmande i sitt eget liv och på att komma ifrån föreställningen att en funktionsnedsättning nödvändigtvis är ett problem, berättar Anna Bruce. Detta och det faktum att det var den tankemodell som funktionshinderorganisationerna förespråkade gjorde den till en given utgångspunkt för förhandlingarna.

—Den dominerande inriktningen i förhandlingarna om CRPD blev att strukturer i samhället skapar funktionshinder och det är omgivningen som måste åtgärdas, säger hon. Den slutliga skrivningen i inledningssats E beskriver till exempel funktionshinder som ett ”samspel mellan personer med funktionsnedsättning och hinder som är betingade av attityder och miljön”.

Syftet är att förändra samhället

Förutom funktionen att säkerställa rättigheter som gör att människor kan göra anspråk på det de vill ha och behöver, syftar CRPD till att förändra synen på människor med funktionsnedsättning.
—Samhället ska lära sig att utgå från att det finns människor med funktionsnedsättning, säger Anna Bruce. Utformningen av samhället ska vara universell och tillgänglig. Individuella anpassningar ska komma i sista hand. Individen ska förutsättas ha rätten att vara i förarsätet för sitt eget liv.

För att förstå syftet med konventionen och därmed uppfatta rättigheterna på ett rättvisande sätt måste man utgå från de allmänna principerna och hur CRPD definierar funktionsnedsättning. Då blir CRPD ett nytt sätt att se det väsentliga, vad som behöver åtgärdas och vem som ska göra det.
—Artiklarna i CRPD måste balanseras och länkas till varandra, säger Anna Bruce. Konventionen är en organism som ska användas som en helhet och på så sätt förstärka enskilda frågor. De allmänna principerna går igen genom hela dokumentet och är till för att sätta varje artikel i sitt rätta ljus, även om detta förhållande är gåtfullt.

CRPD är den första konventionen som har sådana principer. Därför är det också oklart vilken rättslig ställning de har, men oavsett detta utgör de konventionens värdemässiga kompass, och är nödvändiga för att balansera de många intressen som konventionen erkänner och skyddar. Även inledningspunkterna kan kasta ljus över resten av konventionen. Det gäller till exempel punkten M som talar om det bidrag till samhällets mångfald som personer med funktionsnedsättningar kan utgöra.

Rätten till hälsa kontroversiell

Den starka retoriken utifrån den sociala modellen – som ser funktionsnedsättning som något neutralt eller positivt som inte ska botas, förändras eller motarbetas – har enligt Anna Bruce dolt en inbyggd motsättning i CRPD. För trots att ICF överhuvudtaget inte nämns (trots att den kommer från samma organisation, FN) finns rätten till behandling och vård med i artikel 25 som ger rätt till samma ”hälso- och sjukvårdstjänster” som andra och ”hälsoservice som personer med funktionsnedsättning behöver särskilt på grund av deras funktionsnedsättning, inklusive tidig upptäckt och ändamålsenliga insatser, och service som är avsedd för att begränsa och förebygga vidare funktionsnedsättning”. Det gäller även artikel 26 om medicinsk habilitering och rehabilitering ”på områdena hälsa, sysselsättning, utbildning och social service” så tidigt som möjligt i livet.
—Dessa rättigheter frontalkrockar med den sociala modellen, säger Anna Bruce.

Hon menar att rätten till hälsa är viktig och förklarar motståndet mot den med den långa historia som finns av att kränka, sterilisera och döda människor i medicinens namn med den medicinska professionen som verktyg.
—Det förekommer fortfarande många rättighetskränkningar i världen på medicinsk väg, till exempel steriliseringar av kvinnor med funktionsnedsättningar. Därför finns en misstänksamhet mot medicinskt professionella, och den är inte ogrundad.

På det ideologiska planet finns också rädslan att en alltför stark betoning på hälso- och sjukvård riskerar att förstärka bilden av människor med funktionsnedsättningar som enbart hjälpsökande och beroende – och därmed gå emot syftet med CRPD, som är att förändra detta synsätt.
—Visst hjälper en sådan tankemodell till att ifrågasätta fördomar och stereotyper om funktionsnedsättning som något negativt – och det är sant att funktionshinder måste angripas genom att i grunden förändra samhället och inte först och främst genom att ”fixa” människor – MEN att säga att rätten till hälsa är missriktad eller politiskt och juridiskt irrelevant är farligt, säger Anna Bruce. Människor behöver och vill ibland förändras på olika sätt. Att vifta bort eller stigmatisera detta är att göra de personer som förutom ett behov av ett förändrat samhälle även har stora vårdbehov en otjänst.

CRPD ifrågasätts Globalt

Att tona ner rätten till hälsa kan alltså bidra till att förändra fördomar, men utifrån ett globalt perspektiv är den strategin enligt Anna Bruce oförsvarbar.
—Krossandet av fördomar och stereotyper kan paradoxalt nog föra med sig att andra rättigheter kränks, så att människor i fattigare länder inte får den vård de behöver och vill ha. Bor man till exempel i ett land där man förnekas hälsovård eftersom funktionsnedsättningen förstås som ett straff för synder i tidigare liv är rätten till hälsovård livsviktig, men på inga sätt självklar. I vår del av världen har vi en helt annan tillgång till hälsovård och även om vår syn på funktionsnedsättning inte heller är rimlig så står det inte i vägen för rätten till hälsovård.

CRPD:s avsteg från den sociala modellen på denna punkt är enligt Anna Bruce viktigt att uppmärksamna eftersom det från den globala södern nu finns tendenser att avfärda CRPD som irrelevant med hänvisning till att den representerar just den sociala modellen och en västerländsk verklighet. Som argument brukar anföras att CRPD – liksom den sociala modellen – avfärdar hälsofrågor som oviktiga.

—Men artikel 25 finns och motbevisar detta, säger Anna Bruce. Och CRPD har en bra balans mellan kravet på en förändrad syn på funktionsnedsättning och en stark rätt till hälsa. Konventionen har de ”säkerhetsanordningar” som behövs för en välbalanserad rätt till hälsa. Den rätten är inte det enda viktiga, men heller inte oviktig.

Dessutom menar hon att CRPD innebär en ny syn på rätten till hälsa baserad på egna val och livsmål, på mänsklig värdighet och värdet av mångfald. Det gör rättigheten starkare och mer globalt relevant – och utesluter inte alls målet med ett förändrat samhälle.

Kritik mot CRPD-kommittén

I detta sammanhang kritiserar Anna Bruce den kommitté som övervakar CRPD – och som hon på det stora hela tycker gör ett bra jobb – för att lägga märkbart mindre fokus på rätten till hälsa än på exempelvis rätten till arbete och utbildning.
—Kommittén betonar dessutom väldigt starkt rätten att tacka nej till hälsovård, men talar sällan om rätten att kräva vård.

En annan kritik som hon framför är att kommittén använder ”den medicinska modellen” som ett svepande begrepp för allt som är dåligt.
—Att fortsätta använda den medicinska modellen som ett skällsord och demonisera allt som har med hälsa att göra håller inte i vårt globala samhälle.

Från individ- till samhällsperspektiv

Anna Bruce beskriver en historisk utvecklingsprocess från individ- till samhällsperspektiv, som även har paralleller för andra diskrimineringsgrunder än funktionsnedsättning – till exempel sexuell läggning där homosexualitet förut sågs som en sjukdom, men nu som del av mänsklig mångfald.

—När FN bildades och de första dokumenten om mänskliga rättigheter såg dagens ljus saknades funktionshinderperspektivet helt, berättar Anna Bruce. Talades det om funktionsnedsättning var det enbart som något negativt som till varje pris skulle botas och helst inte skulle finnas alls.

Inte förrän på slutet av 1970-talet började en ny syn på människor med funktionsnedsättningar slå igenom. Man skulle nu ha rätt till utbildning och arbete, men det var fortfarande individen som skulle optimeras och anpassa sig till samhället – det fanns inga krav på samhällsförändring.
Det var först i och med Världsaktionsprogrammet från 1982 och ännu tydligare i FN:s standardregler från 1993 som perspektivet övergick till lika möjligheter för alla och därmed betoning på att avlägsna barriärer och förändra samhället.

Utvecklingen har gått från att först skuldbelägga individen för de orättvisor hen möter till att börja ifrågasätta samhällets attityder och organisation, och identifiera dessa som källan till orättvisor.
—Visst handlar mänskliga rättigheter om samhällets gensvar på individen, men om de problem som individen möter i samhället förstås som individens ”fel” blir inte mänskliga rättigheter relevanta – förutom möjligtvis rätten att förändras så att man inte längre är ”fel”, säger hon. För att olika gruppers situation ska framstå som en fråga om kränkta mänskliga rättigheter och inte som ”naturliga” konsekvenser av etnicitet, kön, ålder, funktionsnedsättning sexuell läggning, könsidentitet etc krävs att man inte ser individen som problemet.

fortfarande negativ syn på funktionsnedsättning

Men Anna Bruce anser att den negativa attityden till funktionsnedsättningar lever kvar och att samhället inom vissa områden till och med pressar den på sina medborgare.
—Föräldrar över en viss ålder får till exempel höra att de borde göra fostervattenprov och får då bara möta negativa aspekter av exempelvis Downs syndrom. Detta lever inte upp till artikel 8 om att medvetandegöra en annan syn på funktionsnedsättning eller artikel 3 om mänsklig värdighet.

Det kan också vara fallet när en ensidigt negativ bild av att leva med funktionsnedsättning förmedlas till föräldrar efter att fosterdiagnostiken antagit en funktionsnedsättning och abort diskuteras – för att inte tala om den utökade rätten till abort som finns vid vissa fall av funktionsnedsättning. Omgivningen ska inte, som nu, onyanserat och obevekligt utgå från att funktionsnedsättningen är en tragedi.
Samtidigt som det måste finnas ett utrymme för individen att själv avgöra om man vill se sin funktionsnedsättning som en neutral, positiv eller negativ dimension av sitt liv.

Att arbeta med CRPD i Sverige

Funktionshinderrörelsens kamp har ofta handlat om att kräva nya lagar eller lagändringar. Nu höjs röster för att göra CRPD till svensk lag, såsom aviserats ska ske med Barnkonventionen.
—Visst är nationell lagstiftning oerhört viktig, säger Anna Bruce. Det gäller särskilt i Sverige där man inte vill lämna över för mycket makt till domstolarna, och där det inte finns någon tradition av att åberopa CRPD inför domstol eller i kontakt med myndigheter. Vi har heller ingen konstitution med grundprinciper som skulle kunna fylla en liknande funktion. Det är bara lagarna som reglerar rättigheterna i CRPD.

Men Anna Bruce tycker inte att man bara ska fixera sig vid lagstiftning. Hon tar exemplet med Barnkonventionen som blivit oerhört viktig därför att barns rättigheter betonas och anses viktiga av många.
—Den används fast den inte är lag.

I kontakt med myndigheter hänvisar Anna Bruce därför alltid till Barnkonventionen även om det handlar om barn med funktionsnedsättning.
—Då lyssnar de. Därefter nämner jag CRPD. Jag förväntar mig inte att de känner till den, men de gör i alla fall det efter mötet.

Komplicerat göra konvention till lag

Enligt Anna Bruce är det komplicerat och tar tid att göra konventionen till lag i Sverige.
—Rättigheter som betraktas – ibland utifrån fördomar – som krävande på samhällets resurser är också känsliga, något som gäller i alla länder. Se bara på den pågående utdragna processen inför införandet av Barnkonvention. Även Europakonventionen tog, trots sitt fokus på medborgerliga och politiska rättigheter, tid att göra till svensk lag.

Anna Bruce tror alltså att det kan dröja innan vi ser Funktionshinderkonventionen som svensk lag.
—Förmodligen ligger Kvinnokonventionen före. Men när det väl är CRPD:s tur är det viktigt att hoppa på tåget, som ännu ett steg mot dess förverkligande. Till dess får vi arbeta för att stärka lagarna genom att anpassa dem till CRPD. Vi får heller inte fokusera så hårt på strategiska landvinningar i framtiden att vi glömmer de människor som får sina rättigheter kränkta här och nu.

Politiskt är Funktionsrättskonventionen ändå het just nu. Regeringens funktionshinderpolitik ska utgå från denna konvention.
—Men vet politikerna verkligen vad CRPD kräver i relation till alla politiska frågor? undrar Anna Bruce.
Att Sverige nu ska upprätta en nationell institution för mänskliga rättigheter, ett krav som CRPD är den första mr-konvention att ställa, tycker hon är på tiden.
—Det kravet har vi haft länge, men för att något skulle hända krävdes en medvetenhet från regering och myndigheter om att gapet mellan CRPD och den svenska verkligheten är så stort som det är – och att det berör så många människor.

Civilsamhället driver förändringen

Anna Bruce tycker att CRPD måste användas på många fronter samtidigt i Sverige. Hon ser ett stort behov av ett skyddsnät för individer som lever med rättighetskränkningar. Det kan ske genom rådgivning om vart man ska vända sig eller genom ombud som kan följa med på möten med myndigheterna.

Hon brinner själv för bättre information till rättighetsbärarna och för juridisk rådgivning till föräldrar som har barn med funktionsnedsättningar i skolan.
—Man ska nämligen inte tro på allt som myndigheterna säger. Det finns en utbredd okunskap inom exempelvis skolan vad gäller rättigheterna och behoven hos barn med funktionsnedsättning.

Anna Bruce vill se många arga jurister, men menar också det krävs ett starkt civilsamhälle för att något ska hända.
—Det är där som viljan till förändring är starkast, inte hos staten. I slutändan är det det allmänna som måste förändras, men det sker inte utan ett starkt, lösningsinriktat och ljudligt civilsamhälle. För att ens komma i närheten av att få sina rättigheter tillgodosedda krävs nämligen mycket kunskap, starkt driv och tålamod. Då kan man inte sitta ensam och återuppfinna hjulet själv.

När Anna Bruce ser tillbaka på CRPD-förhandlingarna tänker hon på den enorma styrka som skapades när olika grupper gick samman.
—Funktionshinderrörelsen talade med en röst och då gick det inte att ”söndra och härska”, minns hon. Istället tog rörelsen makten och påverkade så att slutresultatet blev ett starkare instrument än någon hade vågat hoppas på. Tänk om olika grupper som erfar förtryck kunde göra samma sak här i Sverige, vilket fokus på samhällets strukturer det skulle ge! Som ett hoppfullt exempel på detta nämner hon Independent Living Institutes nystartade projekt Disabled Refugees Welcome.

flerfaldig Diskriminering

Anna Bruces senaste forskningsprojekt handlar om vad som måste göras för att migrationsprocessen ska bli rättvisare och ta hänsyn till psykosociala funktionsnedsättningar.
—Många asylsökande täcks av CRPD på grund av dess breda definition av funktionsnedsättning, till exempel depression och posttraumatisk stress.

Hon hoppas kunna använda CRPD för att ställa krav på asylprocessen i samband med funktionsnedsättning.
—Att framstå som samarbetsvillig och trovärdig är centralt för att få skydd och utan kunskap hos beslutsfattare tenderar uttryck för funktionsnedsättning tolkas som bristande trovärdighet och ovillighet till samarbete. Resultatet blir att ju större behov man har desto mindre chans till skydd får man. Samma risk föreligger om individen inte får det stöd som behövs för att framföra berättelsen om vad hen utsatts för innan och under flykten.
—Att studera hur flera system samtidigt förtrycker en person på olika sätt visar tydligt hur olika mekanismer av förtryck fungerar, säger Anna Bruce. Men i det praktiska juridiska arbetet har det visat sig svårt att se samspelet i den så kallade intersektionaliteten. Oftast fokuseras bara en diskrimineringsgrund åt gången.

—Här finns en kraft i CRPD ur ett större mr-perspektiv, säger Anna Bruce. Konventionen är det senaste och starkaste mr-instrumentet och den första FN-konventionen som explicit pekar på flerfaldig diskriminering (inledningssats P). CRPD kan därför användas strategiskt för att komma bort från den otympliga uppdelningen i olika diskrimineringsgrunder.

Mot nya utmaningar

Anna Bruce trivs med det akademiska livet där hon får chansen att både forska och introducera studenter till nya sätt att förstå funktionshinder och rättigheter, men framöver har hon som målsättning att arbeta mer praktiskt med myndigheter och civilsamhället. Hon kommer snart att lämna Juridiska fakulteten för Raoul Wallenberg-Institutet. RWI arbetar tillsammans med många olika samhällsaktörer världen över. Allt från Sveriges Kommuner och Landsting till legal clinics på universitet i Kambodja, där studenter ska gå ut och arbeta med medvetandegörande om CRPD.
—Även på RWI handlar det mycket om forskning, men på ett annat sätt än på universitet. På RWI är det lättare att kombinera forskning med praktiskt arbete och därmed driva på implementeringen av CRPD, säger hon.

Något hon gläds särskilt åt är att den gamla kollegan Gerard Quinn från Galway kommer att vara gästprofessor på RWI de närmaste åren. Han har genom åren arbetat mycket med ”scholarship in action” och hur man som akademiker kan samverka med civilsamhället och myndigheter både nationellt och globalt.

Dessutom funderar Anna Bruce på att starta eget för att kunna driva just de frågor hon brinner för. Eller varför inte arbeta inom funktionshinderrörelsen, ler hon.
—CRPD är ett verktyg bland andra, men det är bara genom att användas som den kan göra skillnad som betyder något i människors dagliga liv, avslutar Anna Bruce.

/Emil Erdtman

Lagen som verktyg i Almedalen

Projektsamarbete Lagen som verktyg och Från snack till verkstad

Den 4 juli genomförde Lagen som verktyg ett heldagsprogram tillsammans med projektet Från snack till verkstad i Funktionsrätt Sveriges tält i Visby. Många kom förbi för en pratstund, några med egna berättelser om diskriminering eller angränsande frågeställningar.

Fem korta utfrågningar genomfördes med olika vinklar på mänskliga rättigheter och arbete mot diskriminering.

Först ut att utfrågas var Morten Kjaerum från Raoul Wallenberg-institutet i Lund. Temat var det förslag till en nationell institution för mänskliga rättigheter (kallas ibland NHRI – National Human Rights Institution). Varför behövs en sådan och vad ska den syssla med? Bakgrunden är det anses finnas behov av att stärka arbetet med att främja, skydda och kanske framförallt övervaka att de mänskliga rättigheterna efterlevs.

Många länder har sådana institutioner, men inriktningen på arbetet kan variera. Vissa har en ombudsmannafunktion och andra mer forskningsinriktning. I Morten Kjaerums födelseland Danmark har det funnits en NHRI sedan början av 1990-talet. Det finns också motsvarigheter i Norge och Finland, som vi i Sverige enligt Morten Kjaerum kan ta inspiration av.

I utfrågningen betonade han att de svenska funktionshinderorganisationerna varit drivande för en svensk MR-institution genom att ta olika initiativ. Utan ett sådant engagemang och sedan konkret delaktighet från civilsamhället i institutionens själva arbete är det inte någon större mening med en NHRI.

Tidigare Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger har utrett frågan åt Konstitutionsutskottet och diskuterat hur en tänkt NHRI förhåller sig till nuvarande JO. Ett av hans förslag är att lägga NHRI under riksdagen, precis som JO. Andra är egen myndighet eller koppling till DO.

Morten Kjaerum betonade att den formella placeringen inte är det viktigaste, utan att institutionens oberoende garanteras. Den måste också svara mot och hantera de behov som finns i landet. En NHRI ska inte upprättas bara för att FN kräver det, sa han.

Men vi ska inte vara helt säkra på att det alls blir någon NHRI i Sverige. Förslaget på en handfull anställda visar inte heller på någon större styrka hos den tänkta institutionen. Vad kan egentligen en så liten organisation åstadkomma?

Enligt Morten Kjaerum kan en det till och med vara skadligt med en så låg ambition, eftersom många länder ser upp till Sverige när det gäller mänskliga rättigheter och följer våra exempel.

En annan fråga som kom upp var platsen för institutionens placering. Morten Kjaerum tycker att Lund är ett bra förslag. Där finns redan Raoul Wallenberg-institutet och en etablerad forskning om mänskliga rättigheter på universitetet. Dessutom har Lunds kommun utropat sig till landets första människorättsstad.

Hanna Gerdes frågades ut om den utvidgning som skett i diskrimineringslagens tredje kapitel från årsskiftet 2017. Kapitlet handlar om aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering och gäller för arbetsgivare och utbildningsanordnare. Tidigare ingick diskrimineringsgrunderna kön, etnicitet och religion och från 1 januari i år alla diskrimineringsgrunder. Det reser frågan om vilka krav som nu kan ställas utifrån diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning. Hanna Gerdes tycker att lagändringen ger inspiration till att arbeta med aktiva åtgärder och även ett verktyg för organisationer och enskilda att ställa krav och påpeka brister.

Panel med Paul Lappalainen, Maria Johansson, Thomas Hammarberg och Annika Jyrwall Åkerberg

På lunchseminariet blev det fullsatt i tältet med uppskattningsvis 70-80 åhörare. Projektledaren för Från snack till verkstad, Lars Lindberg, ledde diskussionen med rubriken ”Lever Sverige upp till mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning?” I panelen deltog Thomas Hammarberg, f d Europarådets komissionär för mänskliga rättigheter, Annika Jyrwall Åkerberg, människorättsjurist, Civil Rights Defenders, Maria Johansson, FQ, Forum Kvinnor och Funktionshinder och Lika Unika samt Paul Lappalainen, svensk och amerikansk jurist.

Det har gått trögt att förverkliga Funktionsrättskonventionen (CRPD), sa Annika Jyrwall Åkerberg. Regeringen har ett stort ansvar för denna långsamma implementering, sa Thomas Hammarberg. CRPD måste liksom Barnkonventionen tas på allvar även om de inte är lag. Barnkonventionen är fortfarande inte lag, men är mycket mer känd och använd än CRPD. Här behövs mer kunskap generellt, men inte ens alla domare känner till CRPD, påpekade Annika Jyrwall Åkerberg.

Paul Lappalainen menade att det finns en övertro på FN-konventioner hos funktionshinderrörelsen. Att direkt införa dem som lag (inkorporering) gör att politikerna kommer enkelt undan, sa han. Det ger i längden merarbete för rörelsen. Bättre är att vara med och skriva lagarna från början. En grundlig inarbetning (transformering) i befintliga lagar ger en helt annan förankring. Då blir inte lagarna bara politiska slagord.

Maria Johansson höll med och lyfte också att organisationer som arbetar utifrån olika diskrimineringsgrunder måste samarbeta och lära av varandra.

Frågan om neddragningar på assistansersättningen kom upp och Thomas Hammarberg kallade utvecklingen en skandal. Men hur kan den angripas rättsligt? Paul Lappalainen nämnde som förslag grupptalan där många står bakom en process och eventuellt ett samarbete med kommunerna som på sitt sätt också påverkas av neddragningarna i den statliga assistansersättningen.

Thomas Hammarberg pekade på att en princip i funktionsrättskonventionen CRPD är att inte inskränka rättigheter som man redan har.

Lars Trägårdh, Ola Linder, Lars Lindberg och Lars Lööw i samspråk.

Eftermiddagens utfrågningar drog inte lika mycket folk, men desto mer specialintresserade. Paul Lappalsinen passade på denna amerikanska Independence Day (4 juli) på att berätta om hur de amerikanska funktionshinderorganisationerna enades i kampen för en diskrimineringslag. Diskriminering var något som förenade olika grupper som annars ofta motarbetade varandra. I Sverige pågick parallellt arbetet som ledde fram till LSS 1994. Adolf Ratzka grundade Independent Living-rörelsen i Sverige och var drivande.

De svenska funktionshinderorganisationerna har mycket att lära från USA, även om lagar och kultur skiljer sig åt. Vi ska inte ha så pass lite förtroende för stat och myndigheter som man har i USA, men heller inte ett så högt förtroende som vi vanligtvis har i Sverige.

Andrea Bondesson svarade på frågor om hur CRPD kan förverkligas i Sverige. Hon lyfte särskilt artkel 12 om likhet inför lagen. Hon tog också upp kritiken som Sverige fått i samband med sin rapportering till FN 2014. Det gäller t ex förvaltarskap där den egna beslutsförmåga kringskärs och särskolan som en segregerande skolform. Den psykiatriska tvångsvården är också problemstisk. Dels för att den inskränker friheten men också för att vård enligt CRPD inte får ges bara med funktionsnedsättning som grund.

Ola Linder var sist ut och fick frågor om hur rättsskyddet för personer med funktionsnedsättning kan stärkas. Han ser ett stort behov av rättshjälp och tog också upp de ekonomiska riskerna man kan löpa. Men det ska inte avskräcka från att anmäla diskriminering, gärna med Anmälningstjänsten.

Ola Linder arbetar också med ett remissvar gällande utredningen Bättre skydd mot diskriminering (SOU 2016:87) och kommenterade förslagen i utredningen.

Textade filmer kommer senare.

Nyhetsbrev juni 2017

Det händer mycket nu inom rättsutvecklingen för diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Den första domen om bristande tillgänglighet har överklagats av Diskrimineringsombudsmannen och regeringen skickar förslag om skärpning av diskrimineringslagen till lagrådet. Lagen som verktyg skriver också om en förlikning i tvist om funktionsdiskriminering.

Rättsutvecklingen för funktionsdiskriminering

Den första domen om bristande tillgänglighet som diskriminering kom den 24 maj. I målet har Diskrimineringsombudsmannen (DO) stämt Vara kommun för bristande tillgänglighet i en grundskola. Tingsrätten fann att kommunen inte vidtagit åtgärder för tillgänglighet, och dömde därmed att kommunen är skyldig att betala ut diskrimineringsersättning till Sebastian som missgynnats av den bristande tillgängligheten. Domen har överklagats av DO till Göta hovrätt. DO anför att diskrimineringsersättningen i domen varit för låg för att vara avskräckande, vilket är ett krav enligt EU-rätten, och även att det finns behov av att högre rätt prövar saken i enlighet med lagens intention att det ska kosta att diskriminera. Lagen som verktyg fortsätter bevaka fallet.

Regeringen har i en lagrådsremiss begärt lagrådets yttrande över ett förslag om bristande tillgänglighet på samhällsområdet ”varor och tjänster” i diskrimineringslagen. Ändringsförslaget innebär att även företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare ska omfattas av förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet om företaget i sin näringsverksamhet tillhandahåller varor och tjänster till allmänheten. Independent Living Institute stödjer regeringens initiativ att gå vidare med förslaget, som kommer från departementspromemorian Ds 2016:26 och som ILI och STIL lämnade in ett gemensamt remissvar för.

Det strategiska arbetet

Under våren har Lagen som verktyg haft bra möten med de medsökande organisationerna DHR, RTP och STIL. I september har vi ett gemensamt referensgruppsmöte med Funktionsrätt Sverige. Den 27 april hade vi också ett mycket givande möte med federationen Lika unika som medverkade vid den förstudie som banade väg för Lagen som verktyg. Vi har också följt två spännande projekt som nu avslutas efter tre år, och där Lagen som verktyg på sätt och vis bär facklan vidare.

Din rätt

NSPH:s (Nationell samverkan för psykisk hälsa) projekt Din rätt har i tre år jobbat mot diskriminering pga psykisk ohälsa. Projektet har bl a gjort en inspirationsskrift om diskriminering och en forskningsbaserad kunskapsöversikt på området. Bland projektets överiga material finns ett studiematerial för cirklar om rättigheter och artiklar om diskriminering av personer med psykisk ohälsa, skrivna av juristen Annika Jyrwall Åkerberg. På nätet finns även en webguide om diskriminering som heter Din rätt-kompassen. En tioprocentig tjänst kommer fortsätta arbetet efter projektets slut.

Funkisprojektet

Lagen som verktyg har också träffat Funkisprojektet på RFSL som arbetat med normkritiska utbildningsinsatser internt och externt – bl a inom LSS-verksamheter. Projektets HBTQ-häng har inkluderat personer med kognitiv och intellektuell funktionsnedsättning. Projektet har producerat Hbtq-handboken – vägledning för samtalsgrupp på gruppboende och/eller daglig verksamhet och Jobba vidare! – tips för fortsatt normkritiskt arbetet (en version för LSS-verksamheter och en för funktionshinderorganisationer, finns som Lättläst). Slutrapporten heter Ingen rörelse är en ö.

Samarbete kring användningen av CRPD

Lagen som verktyg har fokus på den svenska lagstiftningen, men intresseras sig också för hur FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning kommer till uttryck och användning i rättspraxis som förändrar samhället. Diskrimineringslagens bestämmelse om bristande tillgänglighet som diskriminering från 2015 är i mycket en konsekvens av ratificeringen av CRPD – och av civilsamhällets kamp. Därför samarbetar vi med Myndigheten för delaktighet och Från snack till verkstad (som verkligen har fokus på CRPD) i en serie kunskapsutbyten med antidiskrimineringsbyråer och det civila samhället runtom i Sverige, i första hand funktionshinderorganisationer.

Den 29 maj deltog Örebro rättighetscenter, Rättighetscentrum i Dalarna, Byrån mot diskriminering i Östergötland och Diskrimineringsbyrån Humanitas (Eskilstuna/Västerås). På kvällen kom ca 15 nyfikna personer och Ola Linder fick svara på många frågor om vad som är diskriminering enligt lagen och redogjorde även för hur diskrimineringen kan angripas rättsligt. Projektet har också hjälpt till med översättningen till svenska av Allmän kommentar nr 4 som handlar om rätten till inkluderande utbildning enligt CRPD:s artikel 24. Vad gäller CRPD kan vi också tipsa om den alldeles färska doktorsavhandlingen Minding Equality: Compulsory Mental Health Interventions and the CRPD av Anna Nilsson vid Lunds universitet.

Några aktuella aktiviteter

Anmälningsskola den 2 juni

Den 2 juni hölls workshopen Anmälningsskola – få koll på diskrimineringslagen! med juristen och pedagogen Hanna Gerdes. Det kom tio deltagare, såväl jurister, representanter från organisationer och enskilda rättighetsbärare, till en interaktiv workshop. Alla fick lära sig mer om vad som gäller enligt lagen och hur en korrekt anmälan om diskriminering ska göras. En fiktivt case på ledarhundstema gav upphov till juridiskt huvudbry och intressanta meningsutbyten. Beställ Hanna Gerdes powerpointbilder av emil@lagensomverktyg.se

Almedalen den 4 juli

Tisdagen den 4 juli (Independence Day…) kommer Lagen som verktyg tillsammans med projektet Från snack till verkstad arrangera ett intressant program i Almedalen. Morten Kjaerum, från Raoul Wallenberg-institutet och Thomas Hammarberg, fd Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter är några av talarna. Dagen avslutas med mingel och quiz. Läs hela programmet för 4 juli Almedalen

Publicerat

Första domen om bristande tillgänglighet

Den 24 maj kom den första domen om bristande tillgänglighet som diskriminering. Skaraborgs tingsrätt kom fram till att en elev Nästegårdsskolans grundskola i Vara utsatts för diskriminering. Vara kommun hade inte vidtagit åtgärder som kan krävas när det gäller skolmiljöer. De undermåliga ramper och tunga dörrar som inte åtgärdats gjorde att eleven inte försatts i en jämförbar situation med andra elever. Kommunens argument om ekonomiskt manöverutrymme accepterades inte av rätten som skäl att inte vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet. Läs Lagen som verktygs artikel om domen

Anna Bergholtz anmälde till slut DO till DO

Anna Bergholtz har sedan 2015 bland annat anmält 1177 för otillgänglighet på webben och SJ för utebliven ledsagning och brister vid tåg och plattform. Efter ett års väntan på beslut i det senare ärendet fick hon beslutet som pappersbrev trots att hon skriftligt svarat ”tillgänglig PDF eller Wordfil” på DO:s fråga om vilket format hon ville ha kommunikationen påi. Det blev en anmälan av DO till DO – och viss medieuppmärksamhet. Lagen som verktyg skriver om hela utredningen angående SJ, men tar även upp de förbättringstips som Anna Bergholtz har till DO. Läs hela intervjun med Anna Bergholtz

Förlikning i tvist om funktionsdiskriminering

En person med synnedsättning som inte fick jobb på grund av sin ledarhund vände sig till facket som avtalade fram en förlikning om ersättning på 30 000 kronor. Sara Shamloo Ekblad från Sveriges ledarhundsförare kommenterar händelsen. Ärendet sätter också ljuset på flera intressanta frågor – som förlikning i förhållande till dom, men också vilka krav som ställs i upphandlingsavtal. Här handlar det om Arbetsförmedlingens långtgående krav på antidiskrimineringsarbete och hur det ska kontrolleras i praktiken. Läs hela artikeln om förlikningen.

Föreningen

Den ideella föreningen Med lagen som verktygs styrelse sammanträdde den 31 maj. I fokus för diskussionerna var enskilda ärenden och utveckling av arbetssätt inom styrelsen. Läs hela protokollet från styrelsemötet!

Som medlem – eller blivande medlem – glöm inte att betala in medlemsavgift för 2017 – 250 kr för enskild och 3000 för stödmedlem (organisation). Bg är 631-5725 – detsamma för dig som vill bidra med medel till processfonden som gör att fler kan driva diskrimineringsfall till domstol.

Anmälningstjänsten

Inkomna anmälningar

Dyrare sjukresor för den som har färdtjänst
En person med syn- och hörselnedsättning har anmält att det inom Region Örebro län kostar mer att åka med sjukresor om man har färdtjänst än inte. De som ska besöka sjukhus eller vårdcentral åker gratis på länstrafikens bussar, medan de som reser med färdtjänst måste betala ordinarie färdtjänsttaxa. Läs hela anmälan gällande Region Örebro län
Barn med autism inte välkommen på simskola
”Arg och ledsen mamma” anmäler att barn med autism inte var välkommen på sommarsimskola på Kalmar Simsällskap på grund av sin funktionsnedsättning. Läs hela anmälan gällande Kalmar Sim
Otillgänglig post från DO
Person som är blind och tidigare anmält ett ärende till DO fick frågan om i vilket medieformat hen ville ha sitt beslut. Personen svarade tillgänglig pdf eller wordfil via mail, men fick ändå beslutet hemskickat som pappersbrev. Läs hela anmälan av DO till DO.
Dyrare sjukresor för den som har färdtjänst
En person med syn- och hörselnedsättning har anmält att det inom Region Örebro län kostar mer att åka med sjukresor om man har färdtjänst än inte. De som ska besöka sjukhus eller vårdcentral åker gratis på länstrafikens bussar, medan de som reser med färdtjänst måste betala ordinarie färdtjänsttaxa. Läs hela anmälan gällande Region Örebro län
Dygnet runt-öppet apotek oåtkomligt med bil
Person med rörelsenedsättning har anmält att Stockholms enda dygnet runtöppna apotek blivit otillgängligt. På grund av ombyggnationer har Stockholms stad tagit bort RH-parkeringsplatserna utan att ersätta dem med alternativ. Det går heller inte stanna utanför med taxi eller färdtjänst. Läs hela anmälan angående Stockholms stad
Tillgänglighetsbrister vid Sankt Görans sjukhus
Person med rörelsenedsättning anmälde att RH platserna vid akuten på Sankt Görans sjukhus tagits bort och att inga alternativ fanns i närheten. Från RH-platser längre bort är det en oacceptabel lutning. Dessutom var ringklockan vid akuten och dörröppningsknapparna för högt placerade för att nå från person i rullstol. En annan dörröppnare blockeras av ett fast räcke. Läs hela anmälan om Sankt Görans sjukhus

Uppföljningar

Vi har också fått in en uppföljning på anmälan gällande X-trafik där det framgår att X-trafik nu erbjuder ledsagning i samband med tågresor, men att det inte löser bristen på ledsagning vid bussresa och problem med färdtjänst över kommungränsen. Det ligger på den som anmält att under ärendets gång lägga in uppföljningar i sitt ärende. Instruktioner finns i bekräftelsemailet från Anmälningstjänsten. Kontakta Lagen som verktyg om du behöver hjälp eller har förslag på hur Anmälningstjänsten kan bli bättre.

Förlikning i tvist om diskriminering på grund av funktionsnedsättning i arbetslivet

hand på stående ledarhund med skylten "guide dog"
Ledarhunden på bilden har inget samband med artikeln Foto: Tage Olsson

Lena (fingerat namn) var på två anställningsintervjuer och berättade då att hon använder ledarhund. De pratade om att hunden skulle ligga inne på hennes kontorsrum utan att komma i kontakt med övrig personal under den största delen av arbetstiden. Hon erbjöds jobbet med ord om att hon var välmeriterad och kompetent.

Allt var klart, en anmälan till en introduktionsutbildning gjord och hjälpmedel via Arbetsförmedlingen ordnade. Men några dagar innan hon skulle påbörja tjänsten besökte hon arbetsplatsen med sin ledarhund. Då uppstod oro bland anställda för allergier och att besökare på arbetsplatsen av kulturella skäl inte skulle kunna vistas i närheten av hundar.

När hon inte fick tjänsten vände hon sig till sitt fackförbund som hjälpte henne att förhandla fram en förlikning i fråga om diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Hon fick 30 000 kronor som kompensation av företaget för det som inträffat genom förlikningsavtalet.

Lagen som verktyg och SLHF kommenterar

Lagen som verktyg anser att förlikning kan vara ett bra sätt att lösa en tvist eftersom det inte tar lika lång tid som att ta fallet till dom och ofta blir billigare för den diskriminerande parten.

—Men en nackdel är att rättspraxis kring diskrimineringsskyddet inte utvecklas, säger Ola Linder, jurist på Lagen som verktyg. Att handlingarna inte blir tillgängliga för allmänheten kan vara bra för båda parter, men också problematiskt eftersom omständigheterna och resonemangen inte blir kända.

Sara Shamloo Ekblad, som är ny ordförande för föreningen Sveriges ledarhundsförare, är kritisk till den svenska diskrimineringslagen och tycker inte att den skyddar ledarhundsförare.

—Men det är ändå ett framsteg att facket tog det här ärendet och att det blir ett utslag, även om det inte gick till domstol och är ganska lite pengar om man tänker på vad det innebär att inte få ett jobb, säger Sara Shamloo Ekblad.

Hon uppmanar ledarhundsförare att anmäla diskriminering till DO – och gärna via Anmälningstjänsten så att anmälningarna blir synliga och sökbara på nätet.

—Om det kommer in tillräckligt många anmälningar kanske politikerna till slut förstår att vi inte är lika inför lagen, säger hon.

Höga krav på underleverantörer

Företaget det handlar om är en stöd- och matchningsleverantör, ett företag eller en organisation som arbetar på uppdrag av Arbetsförmedlingen. I Arbetsförmedlingens interna instruktioner för ”Lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet” från 2013 står att myndigheten i det personal- och arbetsmarknadspolitiska uppdraget ska motverka diskriminering och har ”nolltolerans mot diskriminering”. Arbetsförmedlingen ställer därför vid sina upphandlingar höga krav på sina underleverantörer.

Av kontraktsvillkoren från 2014 (AF2014/207170) framgår bland annat att handledarna på stöd- och matchningsleverantörerna måste ha viss kompetens och att de i sin tur ska få handledning i att arbeta med deltagare som har olika funktionsnedsättningar. Lokaler och utrustning ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning utifrån Myndigheten för delaktighets riktlinjer.

Arbetsförmedlingens enhet för externa tjänster gör uppföljning av leverantörernas verksamhet och hur de lever upp till avtalets olika delar. En uppstartsmöte hålls i början av samarbetet och leverantören är sedan skyldig att medverka och leverera de underlag uppdragsgivaren begär.

Arbetsförmedlingen gör också översyn där olika aspekter av leverantörernas verksamhet granskas enligt ett rullande schema. Under juni 2017 granskas till exempel stöd- och matchningsleverantörerna utifrån ”volym och resultat”.

Diskriminering ett avtalsbrott

Leveransvillkoren som gäller mellan Arbetsförmedlingen och stöd- och matchningsleverantörerna reglerar antidiskrimineringsarbete i 10 §. Leverantören ska följa vid varje tidpunkt gällande diskrimineringslagstiftning. Vidare har arbetsförmedlingen rätt att begära att leverantören skriftligen lämnar viss information. Villkoren är inte uppdaterade sedan lagändringen som trädde ikraft 1 januari 2017 om aktiva åtgärder, varför delar av regleringen inte längre är aktuell.

Något som alltjämt gäller är om leverantören tvingas att betala skadestånd eller blir föremål för vitesföreläggande enligt diskrimineringslagen, så räknas det som avtalsbrott enligt kontraktsvillkoren. Arbetsförmedlingen har då rätt att begära redovisning av orsaken, bakgrunden och vidtagna åtgärder. Avtalet kan även sägas upp med omedelbar verkan från Arbetsförmedlingens sida.

Leverantörerna måste redovisa sitt arbete med aktiva åtgärder mot diskriminering enligt diskrimineringslagens tredje kapitel. Kraven gäller för arbetsförhållanden, löner och andra anställningsvillkor, rekrytering och befordran, utbildning och kompetensutveckling.

Konsekvenser vid avtalsbrott

Arbetsförmedlingen kan vid avtalsbrott kräva tillbaka utbetalda pengar, göra avdrag eller belägga leverantören med vite som Arbetsförmedlingen sätter. Om leverantörerna bryter mot avtalet och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse kan det sägas upp med omedelbar verkan, enligt 13 § i leveransvillkoren. Bland det som kan räknas som väsentlig betydelse räknas ”brott mot antidiskrimineringsparagraf” upp.

Sedan 2015 har 34 av Arbetsförmedlingens avtal med sina stöd- och matchningsleverantörer avbrutits av olika skäl. Arbetsförmedlingen ska återkomma till om anledningarna till avbrotten. Lagen som verktyg har ännu inte kunnat utröna Arbetsförmedlingens syn på om förlikning i tvist om diskrimineringsersättning utgör grund för uppsägning av avtalet.

—Vi utreder de signaler om brister som kommer in, säger Erik Lejdemyr, verksamhetssamordnare på Arbetsförmedlingens Förmedlingsavdelning. Sådana signaler kan komma genom våra kontakter med leverantörerna, men också från de arbetssökande. Men det är inte helt enkelt att stärka våra arbetssökande i att våga lyfta dessa frågor med oss.

Ett fall som nu ändå utreds av Arbetsförmedlingen gäller ett misstänkt avtalsbrott rörande bristande lokalanpassning för personer med funktionsnedsättning.

/Emil Erdtman och Ola Linder

4 juli i Almedalen

Vy över parken Almedalen
Vy över parken Almedalen

Tisdagen den 4 juli kommer Lagen som verktyg tillsammans med projektet Från snack till verkstad arrangera ett intressant program vid Funktionsrätt Sveriges tält på Skeppsbron H112 i Visby. Alla som råkar vara i Visby denna självständighetsdag (den amerikanska…) är välkomna att titta förbi eller varför inte vara med hela dagen.

Program

  • 10:15 – 10:30 Varför ska vi ha en nationell institution för mänskliga rättigheter? Morten Kjaerum, chef för Raoul Wallenberg-institutet
  • 11:15 – 11:30 Vad innebär diskrimineringslagens nya krav på aktiva åtgärder? Hanna Gerdes, jurist, Hanna and Goliath
  • 12:30 – 13:15 Lever Sverige upp till mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning? Thomas Hammarberg, f d Europarådets komissionär för mänskliga rättigheter; Annika Jyrwall Åkerberg, människorättsjurist, Civil Rights Defenders; Maria Johansson, FQ, Forum Kvinnor och Funktionshinder; Paul Lappalainen, svensk och amerikansk jurist. Moderator: Lars Lindberg, Från snack till verkstad.
  • 14:15 – 14:30 Vilken är funktionshinderorganisationernas nya roll i antidiskrimineringsarbetet? Paul Lappalainen, svensk och amerikansk jurist
  • 15:15 – 15:30 Hur ska Funktionsrättskonventionen förverkligas i Sverige? Andrea Bondesson, jurist, Från snack till verkstad
  • 16:15 – 16:30 Hur kan rättsskyddet stärkas för personer med funktionsnedsättning? Ola Linder, jurist, Lagen som verktyg

Anna Bergholtz om diskriminering: från utebliven ledsagning till otillgänglig post från DO

Anna Bergholtz
Anna Bergholtz

Anna Bergholtz är journalist och författare till två barnböcker. I sin vardag som blind upplever hon dagligen diskriminering på olika sätt. Det kan vara när snön täcker alla ledstråk på tunnelbaneperrongen, när ingen kan bistå i mataffären eller när det saknas utrop i kollektivtrafiken – för ett tag sedan även på T-centralen i Stockholm.

När bristande tillgänglighet blev diskriminering 2015 gjorde hon den 2 mars en anmälan (ANM 2015/441) mot 1177 Vårdguiden eftersom hon efter en uppdatering på deras hemsida inte kunde komma åt informationen via sin talsyntes.

Anna Bergholtz vill som alla andra få information om olika sjukdomstillstånd snabbt om hon blir sjuk.
—Men helt plötsligt var massor av information oläslig för mig. Om jag sökte på en sjukdom så kunde jag inte komma åt informationen.

I sin anmälan skriver hon: ”Anmärkningsvärt är att 1177 Vårdguiden har till uppgift att informera kring hälsa och sjukvård och att bristerna i deras tillgänglighet kan medföra risk för ens hälsa.”

En månad efter sin anmälan fick hon besked av Diskrimineringsombudsmannen att de inte går vidare med att utreda ärendet. I sådana beslut finns ingen motivering, men kanske kan man tänka sig att telefonservice skulle motsvara information på nätet. Men Anna Bergholtz tycker inte att det är en jämförbar situation att sitta i telefonkö.
—En gång tog det mig 40 minuter att komma fram till 1177.

Hinder i arbetet som journalist

Anna Bergholtz stöter också på hinder i sitt jobb. Mycket av den information som hon behöver komma åt är otillgänglig.
—Myndigheter skickar väldigt ofta ut PDF-filer som är sparade som bilder och därför oläsbara med talsyntes. Detta gäller även Diskrimineringsombudsmannen, har Lagen som verktyg fått erfara.

När Anna Bergholtz nyligen skulle moderera en konferens hos public service-företagen kunde hon inte få tag på sändningstillstånden i läsbart skick. När hon vid ett annat tillfälle begärde ut domar från Förvaltningsrätten kom de som oläsbara PDF-filer.
—Och när jag anmärkte på det hade de ingen aning om hur man gör en PDF tillgänglig.

Mycket av detta är vardagsmat och inte något som Anna brukar anmäla.
—Tyvärr vänjer man sig. Det är först när jag blir riktigt arg och dessutom har lite ork över som jag anmäler diskriminering.

Detta hände den 6 maj 2016 när hon skulle göra en arbetsresa till Vingåker. Det var en okänd plats och hon behövde ledsagning från tåget. När hon ringde och beställde biljett och ledsagning fick hon beskedet att det inte gick att ordna ledsagning på Vingåkers station. Av erfarenhet vet Anna att det brukar gå att anlita till exempel personal från taxi på de stationer där SJ inte har egen personal.

Lång väntan på beslut

Anna Bergholtz anmälde bristen på ledsagning till Diskrimineringsombudsmannen och la i sin anmälan även till att det var ett så stort glapp mellan tåg och perrong att ledarhunden vägrade gå på och fick bäras på respektive knuffas av tåget – en stor riskfaktor för hund och ledarhundsförare.

När anmälan väl var gjord kom en automatisk bekräftelse och den 24 maj kommer besked från DO att en tillsyn i ärendet inletts (GRA 2016/45). Tillsyn i det här fallet betydde att SJ fick ett antal frågor om sina rutiner. Utifrån svaren skulle DO sedan avgöra om SJ brutit mot diskrimineringslagen.

DO har som mål att avgöra ett ärende sex månader efter att anmälan kommit in, men Anna Bergholtz fick vänta i över ett år. Då hade hon ringt och mailat många gånger för att veta hur det stod till med ärendet.

—Jag tycker verkligen inte att det ska behöva ta så långt tid, säger hon. Men det är också frustrerande att det är olika personer som kontaktar en. Det vore bättre med en kontakt.

Anmälde DO till DO

Nästan exakt ett år efter anmälan – den 2 maj 2017 – skriver DO:s handläggare i ett mail till Anna Bergholtz:  ”Ett beslut är nu på gång i detta ärende. Jag undrar därför hur du föredrar att vi skickar det till dig? Med tillgänglig PDF, i Word eller något annat alternativ?” Anna svarade med vändande mail Word eller tillgänglig PDF.

Ändå dimper det den 29 maj 2017 ner ett pappersbrev hemma hos Anna Bergholtz – helt otillgängligt för henne.
—Jag blev först väldigt förvånad, sedan ledsen och sist arg. Hur kan Diskrimineringsombudsmannen, som ska utreda bristande tillgänglighet som diskriminering skicka ett pappersbrev när jag i all min kommunikation med dem berättat att jag inte ser och vill ha besked via mail?

Anna Bergholtz anmälde Diskrimineringsombudsmannen till Diskrimineringsombudsmannen, eftersom det är dit man anmäler diskriminering. Bland annat Sveriges radio rapporterade om denna anmälan.

Och den här gången dröjde inte svaret. Den 9 juni avslutar DO (ny handläggare) ärendet med motiveringen: ”På grund av jäv får DO inte utreda anmälningar mot DO. Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK) är de kontrollorgan som utövar tillsyn över myndigheter. Du kan även vända dig till en antidiskrimineringsbyrå.”

Bedömning av rättsläget

—Enskilda kan vända sig till en antidiskrimineringsbyrå för råd eller vidta rättsliga åtgärder på egen hand, säger Ola Linder, jurist på Lagen som verktyg. Men denna typ av myndighetsutövning ingår inte i något av de samhällsområden som räknas upp i DL 2 kap. och därför gäller inte diskrimineringsförbudet i detta fall.

Ola Linder tycker trots det att det kan vara intressant att anmäla ärendet till Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK) med frågan om bristande tillgänglighet i myndighetsutövningen.

JK som lyder under regeringen har tillsynsansvar över myndigheterna och fokuserar främst på systematiska brister. JO är en del av riksdagens kontrollmakt och granskar myndigheters eventuella brister i tillämpningen av lagar och andra författningar. JO:s yttranden kan väga tungt när myndigheter utvärderar sina rutiner.

Förordningen från 2001 om statliga myndigheters ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken kan eventuellt vara en författning som ombudsmännen beaktar. Dessutom gäller förvaltningslagen, vars syfte är rättssäkerhet i en serviceinriktad förvaltning.

Utredningen om SJ

Utredningen om bristande tillgänglighet på SJ hamnade i medieskugga, men här ska redovisas vad som stod i det där otillgängliga pappersbrevet, daterat 17 maj 2017.

Utebliven ledsagning

SJ:s svar på DO:s frågor var att de har väl upparbetade rutiner för ledsagning. SJ:s personal lägger vanligtvis in beställningarna i Ledsagningsportalen, men på stationer där det inte finns stationsledsagning – som i Vingåker – görs en beställning av ”ombordledsagning” (för på- och avstigning) manuellt på ett särskilt formulär som skickas till exempelvis ett taxibolag.

När Anna Bergholtz gjorde sin beställning var det dock mycket ny personal på servicecentret som inte kände till rutinerna. SJ medger att ett misstag begicks när ingen manuell beställning gjordes.

DO accepterar SJ:s förklaring att företaget ”normalt har bra rutiner för ledsagning” och anser därmed att SJ genomfört tillräckliga åtgärder för att personer med en funktionsnedsättning ska komma i jämförbar situation med en person utan denna funktionsnedsättning och kunna nyttja SJ:s tjänster.

SJ meddelade DO att de nu har förtydligat sina rutiner och DO bedömer därför att det inte finns stöd för uppfattningen att SJ brutit mot diskrimineringslagen. DO skriver: ”Det var ett beklagligt misstag på SJ Servicecenter som gjorde att Anna Bergholz inte fick den ombordledsagning som hon hade rätt till.”

Glapp mellan tåg och plattform

Det stora glappet mellan tåg och plattform skulle kunna falla under de Tekniska specifikationer för driftskompabilitet (TSD) för järnvägar som regleras i EU:s ”järnvägsdirektiv” 2008/57/EG. Men enligt direktivets artikel 9 kan undantag göras om en ombyggnation av äldre tåg redan var igång eller redan var avtalad när TSD offentliggjordes år 2008. Den svenska Transportstyrelsen har på denna grund beviljat ett sådant undantag för svenska SJ.

DO bedömer därför – med hänsyn till bland annat de ekonomiska och praktiska förutsättningarna för SJ – att SJ får anses uppfylla kraven på tillgänglighet när det gäller avståndet mellan plattform och tåg.
”Att kräva att SJ ska tillgänglighetsanpassa sina äldre personvagnar, vilket skulle kräva omfattande och kostsamma ombyggnationer, är inte en skäligt ekonomisk försvarbar tillgänglighetsåtgärd.”

Plattformarna är dessutom Trafikverkets ansvar, vilket komplicerar frågan.

Annas råd och tips till DO

När Annan Bergholtz ser tillbaka på ärendena 1177 och SJ tycker hon egentligen att bristande tillgänglighet på internet är värre eftersom hon då är helt utestängd jämfört med andra. Bristen på ledsagning i Vingåker gick till slut att lösa tack vare hjälpsamma människor.
—DO borde bli tuffare och driva fler fall. SJ kunde man allt gå hårdare åt. Att personalen var ny och inte kunde rutinerna borde inte hålla som argument.

Men framförallt tycker hon att handläggningstiden borde kortas.
—Dessutom skulle jag vilja veta lite mer om exakt vad DO gör när de utreder. Har de bara ringt eller mailat SJ med ett par frågor? Hur vet man att de verkligen gör det de säger? Det känns inte så rättssäkert.

Andra förslag från Anna Bergholtz är att förbättra DO:s anmälningsformulär. Hon tycker att det är krångligt att använda med hjälpmedel och väljer att maila in sina anmälningar istället. Hon har omtalat det för DO, men tycker inte att formuläret förbättrats nämnvärt.
—I ett bra och tillgängligt formulär skulle man ju också kunna markera på vilket sätt man vill bli kontaktad. Hon tar Anmälningstjänsten som exempel på ett tillgängligt formulär.

Ett annat problem är att det är svårt att veta vilka anmälningar som redan kommit till DO.
—Någon gång kanske man till och med skulle vilja veta om man själv redan anmält något – saker upprepas ju ideligen.

Men att begära ut anmälningar tar tid och är svårt utan anmälningsnummer. Det går inte låta DO söka på ett namn, ett företag eller ett ämne.

Avslutningsvis tycker Anna Bergholtz att DO inom sitt uppdrag att ”föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering” (enligt lagen om Diskrimineringsombudsmannen) borde engagera sig mer för att till exempel få bort det fåniga undantaget för företag med färre än tio anställda.

/Emil Erdtman

Fakta om ledsagning vid tågresa

  • Ledsagning är gratis och kräver inte läkarintyg.
  • I Sveriges har Trafikverket och företaget Jernhusen ansvar för ledsagning. Utförandet sköts av företaget Riksfärdtjänsten Sverige AB.
  • Riksfärdtjänst AB har en sambandscentral för all ledsagning dit man kan ringa vid problem, tel 0774-44 55 55.
  • Ledsagning beställs via personlig kontakt med det företag som säljer biljetten till resan – t ex SJ servicecenter på tel 0771-75 75 75 (tonval 5) – eller i resebutik eller via resebyrå. Ledsagning kan inte bokas på internet.
  • Beställning ska göras minst ett dygn före resan. Avbeställning senast 12 timmar innan hos samma företag.
  • Ledsagning till och från tåget utgår från de uppsatta Mötesplatser som finns på större stationer. Sådan stationsledsagning innefattar också tågbyte på bemannade järnvägsstationer.
  • Ledsagaren ska följa med till dörren på den tågvagn man ska sitta i. Därefter ska personalen på tåget ta vid. På bussar kan ledsagaren följa med upp.
  • Ledsagare får bära upp till 20 kg bagage.
  • Vid försening ska ledsagare vänta minst 30 minuter.
  • Enbart ledsagning vid på- och avstigning, samt ledsagning på själva tåget, kallas av SJ ombordledsagning och utförs av lokala utförare, som t ex taxibolag.
  • Regionala kollektivtrafikmyndigheter och vissa tågoperatörer har egna system för ledsagning.

Läs mer på Jernhusen eller hemsidan Stationsledsagning

Vara kommun är ansvarig för diskriminering i form av bristande tillgänglighet

lagbok
Första domen om bristande tillgänglighet som diskriminering

Sebastian Häregård utsattes för diskriminering i form av bristande tillgänglighet i hans grundskola Nästegårdsskolan. Vara kommun hade inte vidtagit åtgärder som kan krävas när det gäller skolmiljöer. De undermåliga ramper och tunga dörrar som inte åtgärdats gjorde att Sebastian Häregård inte försatts i en jämförbar situation med andra elever.

Lagen som verktyg har tidigare refererat huvudförhandlingen i Skaraborgs tingsrätt, där Diskrimineringsombudsmannen (DO) stämt Vara kommun för diskriminering i form av bristande tillgänglighet vid Nästegårdsskolan. Idag avkunnades dom (Mål nr T 2447-16) som slår fast att Vara kommun är skyldig att betala 30 000 kr i diskrimineringsersättning till Sebastian Häregård. Vara kommun ska även ersätta DO för rättegångskostnader med 44 218 kr, varav 40 351 kr för ombudsarvode.

Domskälen

Inledningsvis prövade Tingsrätten om Sebastian försatts i en jämförbar situation med elever utan hans funktionsnedsättning. Tingsrätten fann att Sebastians skolgång påverkats negativt av de brister som funnits avseende ramper, vilplan och dörröppnare. För att på ett säkert sätt få tillgång till skolans lokaler var han beroende av hjälp från kamrater eller personal som öppnade dörrar mm. Därmed fann tingsrätten att han inte försatts i en jämförbar situation med elever utan hans funktionsnedsättning.

Tingsrätten prövade därefter om kommunen underlåtit att vidta skäliga åtgärder som hade gjort skolan tillgänglig och försatt Sebastian i en jämförbar situation med elever utan hans funktiosnedsättning. Omständigheterna att kommunen prioriterat läckande tak och dåliga fönster samt att det rådde osäkerhet kring skolans fortlevnad antogs inte av Tingsrätten som acceptabla skäl för kommunen att underlåta att vidta skäliga åtgärder.

Kommunen har dessutom vetat om bristerna under tiden som löpt från den 1 januari 2015 till slutet av vårterminen 2016. Tingsrätten fann därmed att kommunen inte vidtagit de åtgärder som kan krävas för att öka tillgängligheten på Nästegårdsskolan.

Sebastian Häreskog har därför enligt Tingsrätten utsatts för diskriminering i form av bristande tillgänglighet enligt 1 kap 4 § 3 p. diskrimineringslagen (2008:567) (DL) i strid mot diskrimineringsförbudet i 2 kap 5 § gällande utbildning. Han är därmed berättigad till diskrimineringsersättning av Vara kommun för den kränkning som diskrimineringen har inneburit för honom enligt 5 kap 1 § DL.

Diskrimineringsersättning och rättegångskostnader

Diskrimineringsersättning ska både kompensera den drabbade och motverka förekomsten av diskriminering i samhället. I sitt resonemang om erdättningen menar tingsrätten att kommunen haft både praktiska och ekonomiska förutsättningar att åtgärda den bristande tillgängligheten. Man kan dessutom ställa höga krav på att skolmiljöer görs tillgängliga.

Sebastian har visserligen kunnat delta i skolans undervisning, men har enligt tingsrätten kränks i och med “obehag och oro inför den bristande tillgängligheten”. Tingsrätten beaktar här att kränkningen pågått under en längre tid och att den skett i skolan, där Sebastian är skyldig att vistas enligt skolplikten.

Vid prövningen av yrkandena för ersättning av rättegångskostnaderna konstaterade tingsrätten att Diskrimineringsombudsmannen har vunnit i huvudfrågan, men gav inte DO fullt bifall i frågan om ersättningens storlek. Vid en samlad bedömning sattes diskrimineringsersättningen till 30 000 kr, till skillnad från yrkandet om 75 000 kr.

Överklagande av domen kan göras till Göta hovrätt senast den 14 juni 2017.

Lagen som verktyg kommenterar

Ola Linder, jurist på Lagen som verktyg, tycker att det är ett bra domslut i sak där tingsrätten tydligt har beaktat Sebastians berättelse om hur kommunens underlåtenhet att vidta åtgärder mot den bristande tillgängligheten har missgynnat honom i hans skolgång.

Det är också välkommet att kommunens argument om ekonomiskt manöverutrymme inte accepteras av rätten som skäl för kommunen att inte vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet, säger Ola Linder.

I domskälen saknar han däremot utförliga resonemang om vissa juridiska frågor, särskilt om diskrimineringsersättningens storlek.

Lagen som verktyg fortsätter att följa fallet och ser fram emot ytterligare rättsutveckling.

Nästegårdsskolan i Vara
Nästegårdsskolan i Vara Foto: Louise Alfredsson

Nyhetsbrev maj 2017

Det strategiska arbetet

Första domen om bristande tillgänglighet

Den 24 maj kommer det första utslaget från en domstol om bristande tillgänglighet som diskriminering. Det är Skaraborgs tingsrätt som prövar ett mål där Vara kommun blivit stämd för bristande tillgänglighet på en grundskola. Domen är viktig eftersom den kan klargöra hur bestämmelserna om bristande tillgänglighet som diskriminering fungerar, och förstås ge upprättelse till eleven som utsatts. Lagen som verktygs jurister Ola Linder och Maria Chöler var på plats vid förhandlingen och pratade med Sebastian som diskriminerats, Diskrimineringsombudsmannens processförare och motpartens jurist.

Läs artikel om huvudförhandlingen i Skaraborgs tingsrätt

Prövningstillstånd för DHR

Högsta domstolen (HD) har den 8 maj delvis meddelat prövningstillstånd i fallet DHR mot Region Gävleborg om bristande tillgänglighet i kollektivtrafiken. Av två frågor som hänskjutits till HD genom RB 56:13 med parternas samtycke från Gävleborgs tingsrätt har prövningstillstånd meddelats för en fråga. Parterna kan nu få prövat av HD om Region Gävleborg har tillhandahållit en tjänst till Lars-Göran Wadén när han skulle åka buss men inte kunde komma på. Svaret på frågan förväntas bli avgörande för bedömningen om Region Gävleborg är rätt part i diskrimineringsmålet. Målnummer i HD: Ö 556-17.

Workshop på Astma- och allergiförbundet

Projektets jurist Ola Linder höll den 13 maj en workshop på Astma- och allergiförbundets riksträff. Han gick igenom Diskrimineringslagen och diskuterade tre scenarion som tagits fram av förbundet. Rikard Åsgård är projektledare för Bra mat för alla på Astma- och allergiförbundet och säger att förbundet kommer ha stor nytta av workshopen och ska jobba vidare med frågor om diskriminering som har samband med funktionsnedsättning.

Läs mer om att anlita oss för föredrag eller workshops

Två seminarier i Örebro den 29 maj

Den 21 april medverkade Lagen som verktyg i en utbildning för antidiskrimineringsbyråer i Stockholm och Uppsala. Till byråerna kommer det regelbundet in fall som rör funktionsdiskriminering och intresset att diskutera hur dessa ska utredas och vilka som kan drivas med framgång i rätten är stort. Den 29 maj hålls motsvarande utbildning i Örebro med deltagande från antidiskrimineringsbyråerna i Värmland, Dalarna, Västmanland/Sörmland och Östergötland. Samma kväll hålls ett seminarium om hur civilsamhället kan arbeta med CRPD. Det finns fortfarande platser kvar, men anmäl före 23 maj via länken nedan!

Läs mer om seminariet för civilsamhället

Konventionskollen

På ett möte med det regionala samarbetsorganet för funktionshindersrörelsen HSO Skåne fick Lagen som verktyg en förevisning av Konventionskollen. Det är ett verktyg för att testa i vilken grad olika miljöer och vardagssituationer – till exempel en tågresa eller en arbetsplats – lever upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. När man sänt den ifyllda enkäten ges förslag på vad man kan göra åt situationen och vart man kan vända sig.

Testa Konventionskollen!

Fler möten i Skåne

Projektet har haft ett första möte med Raoul Wallenberg-institutet vid Lunds universitet. Eventuella samarbeten inom utbildning och forskning diskuterades med denna internationella forskningsinstitution på området mänskliga rättigheter. På Skåneresan hanns även ett möte med Autism- och aspergerförbundet Region Skåne med. Här diskuterades konkreta fall och utbildningsbehov inom lokalföreningarna.

Vill ni också ha ett besök från Lagen som verktyg? Kontakta projektledare Emil Erdtman på emil@lagensomverktyg.se

Svar om tillgång till rättssystemet

Lagen som verktyg har samarbetat med Funktionsrätt Sverige (tidigare Handikappförbunden) om ett svar till FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter angående artikel 13 om tillgång till rättssystement i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Svaret tar bland annat upp kunskapsbristerna om funktionshinder inom det svenska rättsväsendet. Det saknas också stödinsatser för till exempel personer med hörselnedsättning eller talsvårigheter. Ett annat problem är att det är svårt att veta vart man ska vända sig i olika frågor i Sverige. Svaret publiceras senare.

Publicerat

Personer med ledarhund vill ha tydligare lag

Anmälningstjänsten har fått in nästan 50 anmälningar om diskriminering från personer som använder ledarhund eller annan form av assistanshund. Till DO har ett sjuttiotal anmälningar kommit in sedan 2009. Föreningen Sveriges ledarhundsförare driver frågan om lagstiftning som specifikt skyddar ledarhundsförare. Avgående ordförande Finn Hellman uppvaktade tillsammans med Sara Shamloo i februari Diskrimineringsombudsmannen med en inramad karta där de markerat vilka länder de ser som förebilder.

Läs artikeln om Sveriges ledarhundsförare

Rättsläget för ledarhundsförare

Vad gäller juridiskt när personer med ledarhund avvisas eller nekas tillträde? Trots alla anmälningar har inget fall drivits till domstol. Det finns alltså ingen rättspraxis, men Diskrimineringsombudsmannen har genomfört två tillsynsärenden och utrett fallen som diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Men för såväl indirekt diskriminering som bristande tillgänglighet finns undantag och någon rätt att överallt komma in med ledarhund finns inte, säger DO:s jurist Patricia Isakson Rivas i artikeln.

Läs mer om rättsläget för ledarhundsförare

Hur ska lagens uttryck ”varaktig relation” tolkas?

I diskrimineringslagen framgår att en åtgärd kan vara skälig att kräva utifrån ett antal faktorer. Varaktigheten och omfattningen av förhållandet mellan den enskilde och verksamhetsutövaren är en sådan faktor som ska beaktas i bedömningen. Men det finns olika uppfattningar om hur detta uttryck ska tolkas och användas. Snart färdiga juristen Maria Chöler skriver att varaktigheten snarare stärker än begränsar tillgänglighetskraven. När det till exempel gäller kollektivtrafik kan det – som DHR gjort i Gävleborgs tingsrätt – vara riskfyllt att fokusera på varaktigheten.

Läs hela artikeln om varaktighet och bristande tillgänglighet

Föreningen

Ett konstituerande styrelsemöte hölls den 26 april. En av frågorna som diskuterades var hur föreningen bättre kan se till att diskrimineringsärenden når domstol. En åsikt som framfördes var att föreningens nätverk kan utreda ärenden i vilka en processjurist sedan inkopplas för en mindre engångssumma. Ett alternativ är att använda de pengar föreningen har till att i förenklade tvistemål täcka anmälningsavgiften till tingsrätten och vid en eventuell förlust även motpartens rättegångskostnader motsvarande en timmes juridisk rådgivning (enligt RB 18:8 a) om det finns en pro bonojurist i rättsprocessen. Styrelsen påminner också alla medlemmar om att verka för att fler fall anmäls och kommer in till styrelsen. Anmälningstjänsten är ett bra verktyg för att fånga upp fall.

Länk till protokollet från styrelsemötet

Anmälningstjänsten

Anmälningstjänsten så dagens ljus redan 1996, då internet var ungt. Sedan dess har tusentals anmälningar kommit in. 2005, 2007 och 2009 genomfördes kampanjer för tillgänglighet som generade nästan 3 000 anmälningar – och bidrog till att bristande tillgänglighet blev diskriminering 2015. De senaste åren har flödet varit ganska stabilt. Anmälningstjänsten administreras nu av projektet Lagen som verktyg och hittills i år har 26 anmälningar gjorts. Sprid gärna denna annons så att fler anmälningar görs. Vi har också tryckt ett kort med punktskrift om vikten av att anmäla. Beställ en bunt gratis av emil@lagensomverktyg.se.

Inkomna anmälningar

Under den gångna månaden har en anmälning gjorts gällande Filmstaden Sergel i Stockholm. En person med rörelsenedsättning kunde inte besöka bion, eftersom hissen till salongen var trasig. Dessutom påpekar anmälaren att den som behöver rullstolsplats bara kan boka och betala via telefon och då endast före kl 16 på en söndag. Andra kan boka på internet när som helst.

Länk till fullständig anmälan

Framtiden

Vid Independent Living Institutes Framtidsseminarium den 12 maj deltog flera jurister och representanter för funktionshinderrörelsen. Inför seminariet lades ett förslag om en ny oberoende organisation fram. Den är tänkt att arbeta med utbildning och kompetensutveckling inom området mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning – och om nödvändigt driva funktionshindersrörelsens strategiska rättsfall i domstol. Bakgrunden till idén är att den kompetens som nu byggs upp av projektet måste tas tillvara så att den inte försvinner när arvsfondens projektstöd tar slut om mindre än två år. Den processförande verksamheten inom föreningen Med lagen som verktyg behöver också utvecklas och bli mer effektiv.

Kontakta Adolf Ratzka på adolf@independentliving.org om du tillhör en funktionshinderorganisation, mr-organisation, juristbyrå, företag eller annan organisation och är intresserade av att diskutera och stödja initiativet.

Internationellt

På Independent Living Institutes webb finns nu en engelsk sida med filmerna från konferensen i höstas. Sprid gärna den till intresserade runt om i världen. Vi har också startat specialistgruppen Disability Rights Defenders på LinkedIn. Gruppen arbetar bland annat för en internationell konferens i juni  2018. Alla är välkomna att söka medlemskap i gruppen via LinkedIn!

Huvudförhandling i Skaraborgs tingsrätt angående bristande tillgänglighet

Nästegårdsskolan i Vara
Nästegårdsskolan i Vara Foto: Louise Alfredsson

14-årige Sebastian använder rullstol och hans grundskola var på olika sätt otillgänglig under flera års tid. Han anmälde sitt fall till DO som gick vidare med det och lämnade sommaren 2016 in en ansökan om stämning mot Vara kommun.

Huvudförhandling hölls den 3 maj 2017 i Skaraborgs Tingsrätt. Dom kommer den 24 maj kl. 11:00 och blir den första av sitt slag sedan lagen om bristande tillgänglighet trädde ikraft 2015. Lagen som verktyg var på plats för att lyssna på förhandlingarna och få ett ord med parterna och med Sebastian själv.

Processen

Omständigheterna i målet rör den bristande fysiska tillgängligheten i Sebastians grundskola Nästegårdsskolan, en kommunal grundskola i Vara kommun. En grundskola ska vara säker och tillgänglig för alla elever, men det har den inte varit för Sebastian.

DO har yrkat att kommunen ska förpliktas att utge 75 000 kr i diskrimineringsersättning till Sebastian. På beloppet yrkas ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för delgivning av stämning till dess full betalning sker.

Grunden för yrkandet är att Sebastian missgynnats genom att kommunen inte vidtagit tillgänglighetsåtgärder som varit skäliga att kräva. Den bristande tillgängligheten har främst bestått i att ramperna in till olika delar av skolan har varit bristfälliga vad gäller lutning, avsaknad av fallskydd och vilplan för att öppna dörrar. Dessutom har det uppstått fördröjning vid dörröppning eftersom det saknats dörröppnare på tunga dörrar.

Därför påstår DO att Sebastian inte har försatts i en jämförbar situation med elever utan hans funktionsnedsättning. Underlåtenheten att vidta åtgärder har orsakat honom obehag, försvårat hans skolgång och utsatt honom för risk för personskada.

Kommunen bestrider yrkandet i sin helhet förutom beräkningen av ränta. Kommunen gör gällande att Sebastian inte har missgynnats eftersom han har kunnat delta i undervisningen i skolan på lika villkor som andra elever. Vidare hävdar kommunen att man har vidtagit skäliga åtgärder för tillgänglighet efter det att kommunen fått kännedom om förhållandena. Därmed menar kommunen att man har uppfyllt sin förpliktelse att försätta Sebastian i en jämförbar situation med andra elever utan hans funktionsnedsättning.

Den period som är aktuell i målet är 1 januari 2015 till och med juni 2016. Bristerna har funnits längre, och påtalats tidigare, men talan är avgränsad till den period som diskriminering i form av bristande tillgänglighet varit en del av diskrimineringslagen (2008:567) och som den bristande tillgängligheten pågått.

Kommunen har under hösten 2016, vilket är efter det att stämningsansökan lämnats in och efter den period som målet rör, vidtagit tillgänglighetsåtgärder genom att byta till tillgängliga ramper och installera dörröppnare vid vissa tunga dörrar.

Parternas talan

Rätten började med att fråga om parterna kunde tänka sig en förlikning i saken. Kommunen kunde tänka sig en förlikning om ett mindre belopp. Sebastian och DO ville däremot driva målet till dom. När en förlikning inte kunde nås inleddes huvudförhandlingen. Parterna presenterade sina respektive inställningar i målet och grunderna därför.

DO:s talan

DO utvecklade talan enligt följande: De faktiska förhållandena innehåller flera exempel på brister i den fysiska tillgängligheten. Dörrautomatik fattades, för höga trösklar fanns i entréer, trappor saknade ledstänger, dörrar var i behov av breddning, kontrastmarkering fattades i trappor, och ramperna var på olika ställen bristfälliga genom att avlastningsytorna var för små och lutningen för brant under den aktuella perioden i målet.

De konstaterade bristerna har stått i strid mot tillgänglighetsregleringar i bland annat Plan- och bygglagen (2010:900) 8:2 2 st. och Arbetsmiljölagen (1977:1160). Arbetsmiljöverkets föreskrifter AFS 2001:1 om systematiskt arbetsmiljöarbete och AFS 1994:1 om arbetsanpassning föranleder att kommunen skulle ha känt till bristerna. Boverkets föreskrifter BFS 2011:6 och 2013:9 om ramper och enkelt avhjälpta hinder har inte iakttagits.

Diskriminering i form av bristande tillgänglighet utgår från missgynnande, underlåtenhet och jämförbar situation. DO anförde att de angivna omständigheterna har missgynnat Sebastian och att kommunen inte vidtagit åtgärder som hade försatt honom i en jämförbar situation med elever utan hans funktionsnedsättning.

DO anförde vidare att den skälighetsbedömning som ska göras ska utgå ifrån tillgänglighetsreglering i annan lag eller författning, som framgår av prop. 2013/14:198 s. 64, vilka kommunen inte iakttagit. Dessutom ska de ekonomiska och praktiska förutsättningarna beaktas. Om inte en kommun har ekonomiska förutsättningar, vilken huvudman har det då? argumenterade DO.

Den långa varaktigheten som råder för Sebastian i relation till Nästegårdsskolan gör att det är skäligt att kräva mer långtgående anpassningar än om varaktigheten varit kort. Att han omfattas av skolplikt talar också för att det är skäligt att kräva omfattande tillgänglighetsåtgärder.

Vara kommuns talan

Kommunen utvecklade sin talan och inledde med att påstå att Sebastian inte missgynnats eftersom han kunnat delta i all undervisning på samma villkor som andra. Skäliga åtgärder har vidtagits i dialog med Sebastian och hans vårdnadshavare. Ingen diskriminering har skett och därför ska ingen diskrimineringsersättning utgå.

Vidare anförde kommunen att den inväntat sin interna skolutredning innan åtgärder vidtogs eftersom det varit ovisst hur organiseringen av den kommunala skolan skulle se ut. Även andra renoveringar avvaktades tills beslut fattades om Nästegårdsskolan över huvud taget skulle finnas kvar. Därför har Sebastian inte missgynnats i förhållande till andra elever.

Kommunfullmäktige beslutade tidigt under 2016 att skolan ska fortsätta att ha verksamhet. Därefter har tillgänglighetsåtgärder vidtagits.

Kommunen anförde att tillgänglighetsanpassning gjorts enligt lagar, föreskrifter och allmänna råd. Argumentationen fortsatte med att konstatera att kostnaderna bör vara rimliga och bör kunna bäras i den löpande verksamheten för att det ska vara skäligt att kräva åtgärden (enligt prop. 2013/14:198 s. 128).

I sitt svaromål har kommunen medgett att det varit önskvärt att den politiska processen och kommunens verksamhet varit mer effektiv för att åtgärderna för tillgänglighet skulle kunnat ha vidtagits tidigare.

Bevisupptagning

Normalt sett hörs parterna först i bevisupptagningen. I det aktuella fallet är DO part som för talan åt Sebastian, varför han hördes först även om han inte formellt sett är part i målet. Eftersom han vid huvudförhandlingen inte fyllt 15 år kunde han inte avlägga vittnesed.

Sebastians redogörelse

Sebastian berättade att han har en kronisk muskelsjukdom som gör att han progressivt tappar rörligheten i benen, varför han använder rullstol. Vidare berättade han utförligt om hur han mött hinder i skolan som inte åtgärdats. Han beskrev detaljerat hur hindren försvårat hans skolgång, särskilt i hemkunskap och slöjd.

Ramperna som han var hänvisad till att använda för att komma in och ur byggnaderna var svåra att använda och dörrarna svåra att komma in genom. Han beskrev hur han utanför en entré var tvungen att ha ett hjul utanför kanten och balansera för att överhuvudtaget kunna öppna dörren och komma in.

Han beskrev vidare hur den bristande tillgängligheten är en säkerhetsrisk. Han har ramlat bakåt i en alltför lutande ramp, och ramlat av olika ramper vid ett par tillfällen så att han gjort illa ryggen och svanskotan.

En bänk satt fast i marken precis framför en av ramperna. Sebastian berättade hur hans smalben fått stoppa farten när han åkte ner för den rampen, vilket gjort mycket ont.

Sebastian berättade att han känt sig rädd för att använda ramperna och att skolgången känts meningslös. Han visade bilder på den bristande tillgängligheten för rätten och beskrev hur han kände sig rädd och ledsen, mått dåligt och känt sig mindre värd på grund av den bristande tillgängligheten i skolan. Han uppgav att den bristande tillgängligheten gjort att mycket av hans energi gått åt till att må dåligt istället för inlärning i skolan.

Ytterligare vittnen

Parterna hade kallat ytterligare vittnen för att styrka olika omständigheter. DO hade kallat Sebastians sjukgymnast till vittnesförhör för att visa den bristande fysiska tillgängligheten i skolan i relation till hans funktionsnedsättning. Hon berättade om att hon som sjukgymnast träffar Sebastian ofta och att den bristande tillgängligheten i skolan har kommit upp i samtalen.

Sjukgymnasten hade besökt skolan och översiktligt sett att flera brister behövde åtgärdas för att skolan ska vara tillgänglig för Sebastian. Hon skrev därför en snabb lista på olika brister, och vissa åtgärder som behövde vidtas för att skolan ska bli mer tillgänglig för Sebastian. Skolledningen fick kännedom om detta i december 2014. Hon sa att kommunens bemötande av hennes synpunkter varit nonchalant.

Slutligen hade kommunen kallat sin fastighetschef i syfte att klargöra de åtgärder som hade vidtagits efter att kommunen fått kännedom om bristerna. Fastighetschefen uppgav att under den period som målet gäller så visste han om bristerna i tillgängligheten under 2015, och att det hade dröjt till 2016 innan någon konkret åtgärd påbörjades.

Åtgärderna hade varit klara september 2016. Att notera är att de många av de åtgärder som färdigställts är till byggnaderna och lokalerna som tillhör mellanstadiet. Sebastian började höstterminen 2016 i högstadiet, varför han till stor del har sin skolgång i andra delar av skolan. “Hade ramperna stått där i fyran hade vi inte suttit här idag”, kommenterade Sebastian.

Slutanföranden

I sitt slutanförande konstaterade DO att omständigheterna i målet är tillräckliga för att det föreligger grund för att kommunen ska förpliktas utge diskrimineringsersättning till Sebastian. Den bristande tillgängligheten har missgynnat Sebastian, och kommunen har inte vidtagit tillgänglighetsåtgärder under den period som målet gäller som skulle ha försatt honom i en jämförbar situation med elever utan hans funktionsnedsättning.

Storleken på ersättningen ska beräknas utifrån Högsta Domstolens modell enligt NJA 2014 s. 499 del I, där utgångspunkten är att den del som gäller prevention ska vara lika stor som den ideella skadans värde. Vidare anfördes att kommunen känt till bristerna utan att agera, och att kommunen dessutom skulle ha undersökt tillgängligheten enligt gällande rätt, något som ska tas med i beräkningen av ersättningen.

Kommunen anförde att skäliga åtgärder för tillgänglighet har vidtagits. Eftersom inget missgynnande skett och kommunen vidtagit åtgärder som skäligen kan krävas har kommunen inte diskriminerat Sebastian. Därför ska ersättning inte utgå. I bedömningen ska särskilt beaktas kommunens ekonomiska förutsättningar.

Enligt prop. 2013/14:198 s. 120 ska kostnader kunna bäras inom ramen för den ordinarie verksamheten. När kommunen under 2016 hade budgeterat för åtgärderna har de varit skäliga att kräva. Vid det tillfället vidtog kommunen åtgärderna, varför diskriminering i form av bristande tillgänglighet inte kan konstateras ha skett. Därmed saknas grund för DOs yrkande.

Parterna yrkade att motparten ska ersätta sina respektive rättegångskostnader i målet. Båda yrkandena var nära 50 000 kr för 25 timmars arbete och 5 timmars huvudförhandling i tingsrätten.

Domen kommer den 24 maj kl. 11. Lagen som verktyg fortsätter bevaka den viktiga rättsprocessen.

Strategiskt mål för DO

DO driver fallet för att Sebastian ska få upprättelse för de år av bristande tillgänglighet och som han utsatts för. Fallet är dessutom av strategiskt värde eftersom det är ett av de första målen någonsin som rör bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.

DO tar inte alla fall som kommer in till myndigheten, men DOs processförare berättade för Lagen som verktyg att Sebastians fall kom in i rätt tid och i ett tidigt skede verkade vara ett fall som kunde drivas med framgång. Dessutom är det av strategiskt värde för genomslag i samhället och rättsutvecklingen – en faktor som enligt DO:s egna rutiner styr vilka fall myndigheten driver.

Även utanför rättssalen underströk DOs processförare att målet handlar om alla elevers rätt till en säker skolgång på lika villkor och tolkningen av en bestämmelse med ett syfte att förbättra tillgängligheten i sahmhället. Kommunens ombud kommenterade att målet handlar om vilket handlingsutrymme som kommuner har i sin verksamhet.

/Ola Linder, jurist

Varaktigt förhållande och bristande tillgänglighet

Maria Chöler
Maria Chöler, juristpraktikant i Lagen som verktyg

I bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering framgår att en åtgärd kan vara skälig att kräva utifrån ett antal faktorer. Varaktigheten och omfattningen av förhållandet mellan den enskilde och verksamhetsutövaren är en sådan faktor som ska beaktas i bedömningen. I artikeln utreder Maria Chöler uttrycket.

Det har uppstått frågetecken kring just uttrycket ”varaktigt förhållande” och hur det ska användas. I propositionen (s. 68-69) till lagen om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet framgår att högre krav på åtgärder för tillgänglighet kan krävas då förhållandet mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren är att betrakta som långvarigt.

Vid bedömningen av om en verksamhetsutövare varit skyldig att vidta en tillgänglighetsåtgärd måste hänsyn tas till förhållandet mellan parterna. Om det rör sig om en kortvarig kontakt ställs inte samma krav på åtgärder för ökad tillgänglighet som vid längre och mer omfattande relationer mellan verksamhetsutövare och enskilda.

Exempel från pågående fall

Det saknas rättspraxis och vägledande fall på detta område, men genom att titta på det fåtal stämningsansökningar som finns kan man ändå utveckla diskussionen om uttrycket ”varaktigt förhållande” och dess innebörd.

I skrivande stund har det första fallet rörande diskrimineringsformen ”bristande tillgänglighet” tagits upp till prövning av Skövde Tingsrätt. Den 24 maj kommer domen och vi får då se hur rätten resonerar kring innebörden av bestämmelsens olika delar.

Varaktigt förhållande mellan skola och elev

Diskrimineringsombudsmannen, som i detta ärende företräds av processförarna Anna Rosenmuller Nordlander och Karin Ernfors, har stämt en skola i Vara kommun eftersom denna inte vidtagit skäliga tillgänglighetsåtgärder i den fysiska miljön för att en rullstolsburen elev ska kunna delta i utbildningen på liknande villkor som övriga elever. DO menar att eleven missgynnats och att diskrimineringsersättning därför ska utgå.

Christoffer Jensen, kommunjurist i Vara kommun, bestrider detta och menar att eleven inte missgynnats eftersom han kunnat delta i den ordinarie skolundervisningen. Han säger att kommunen vidtagit åtgärder då de uppmärksammats på problemen och att de därför uppfyllt sina förpliktelser.

Diskrimineringsombudsmannen hävdar att relationen mellan skolan och eleven med funktionsnedsättning är varaktig. Eleven har gått på skolan under flera år och kommer, bland annat till följd av skolplikten, även fortsättningsvis att göra det. Detta konstaterande bestreds inte av Christoffer Jensen och i situationer likt dessa måste det därför anses klarlagt att det handlar om ett ”varaktigt förhållande”.

I enlighet med propositionen borde eleven med funktionsnedsättning därför kunna kräva att skolan vidtar mer omfattande åtgärder för att denne ska kunna delta i undervisningen på liknande villkor som övriga studenter än den person som endast ska delta i en kortare utbildning eller läsa en enstaka kurs.

Till skillnad från detta fall, där man med lätthet kan konstatera att det rör sig om ett varaktigt förhållande, finns det dock situationer där bedömningen av vad som ska anses vara ett ”varaktigt förhållande” inte är lika okomplicerad.

Ett varaktigt förhållande mellan den enskilde och bussbolaget

Det finns ytterligare ett fall rörande diskrimineringsformen bristande tillgänglighet som väntar på att avgöras. Här har den ideella organisationen DHR lämnat in en stämningsansökan till Gävle tingsrätt sedan en rullstolsburen man inte kunnat komma ombord på en buss trots de bestämmelser som finns om att bussar ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar.

Förutom förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet som stadgas i Diskrimineringslagen 1 kap 4 § 3 st. kan man även finna bestämmelser rörande detta i EU:s förordning om passagerares rättigheter vid busstransport och Sveriges lag (2010:1065) om kollektivtrafik.

I fall likt dessa, när en person med funktionsnedsättning endast vid ett enstaka tillfälle utnyttjat en samhällstjänst, uppstår inte ett ”varaktigt förhållande” av det slag som ovan nämnts om skolan och eleven och frågan är hur kontakten mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ska bedömas för att rekvisitet – och de övriga regleringar som finns på området – ska uppfyllas.

DHR har fullföljt argumentationen att bedömningen av tillgänglighet inte kan ske utifrån en enskild relation mellan en resenär och ett trafikbolag utan att varaktigheten måste bedömas utifrån resenärkollektivet och de bussar, och andra transportmedel, som finns i trafik.

En sådan tolkning av rekvisitet skulle givetvis innebära att fler situationer av engångskaraktär – till exempel när personen med funktionsnedsättning besöker en biograf, går på restaurang eller, som i detta fall, väljer att resa med en särskild buss – faller in under uttrycket.

Frågan är om detta resonemang är korrekt ur juridisk synvinkel och om man, genom att resonera på ett annat sätt, skulle kunna öka chanserna till en mer gynnsam rättspraxis.

Kan man verkligen tala om ett rekvisit?

I Diskrimineringslagen 1 kap 4 § st. 3 räknas ett antal rekvisit upp som måste uppfyllas för att diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska föreligga. Vidare står att de krav på tillgänglighetsåtgärder som kan krävas ska vara skäliga med hänsyn till de praktiska och ekonomiska förutsättningarna, varaktigheten och omständigheterna i övrigt.

Vid avgörandet om diskriminering i form av bristande tillgänglighet föreligger måste alltså en skälighetsbedömning göras och det är inte säkert att de omständigheter som ska beaktas vid denna ska liknas vid rekvisit som måste uppfyllas.

I propositionen fastslås att det ofta uppstår ”varaktiga förhållanden” inom arbetslivet och på utbildningsområdet. På de övriga samhällsområden som diskrimineringslagen omfattar är kontakterna däremot av en annan karaktär och de åtgärder som här ska vidtas för att diskriminering inte ska föreligga bör oftast vara av enklare karaktär, såvida det inte kan krävas ytterligare åtgärder enligt annan författning som är tillämplig i den enskilda situationen.

Inför införandet av diskrimineringsförbudet i form av bristande tillgänglighet gjordes en konsekvensanalys och där utreddes bland annat hur den kommunala sektorn (kommuner och landsting) skulle komma att påverkas av lagförslaget. I denna framgår följande beträffande transporter:

”Kommuner och landsting ansvarar för transporter genom kollektivtrafiken. Eftersom förslaget inte innebär några nya uppgifter och skälighetsbedömningen inte bör leda till några krav utöver vad som redan finns i annan lagstiftning, så torde kostnaderna vara försumbara.”

Gällande kollektivtrafiken har varaktigheten alltså inte berörts i förarbetena och denna faktor borde därför spela en mindre roll i skälighetsbedömningen.

Riskfyllt resonemang av DHR

Utan att fördjupa mig i rättsfilosofiska resonemang vill jag här poängtera att Sverige har en rättstradition som präglas av rättspositivism. Det innebär att gällande rätt utgår från de rättskällor som de facto används. På den grunden kan ifrågasättas om DHRs resonemang om att varaktigheten ska bedömas utifrån resekollektivet är juridiskt korrekt.

I Diskrimineringslagen regleras nämligen situationer mellan en person med funktionsnedsättning och en verksamhetsutövare. Frågan är om varaktigheten då verkligen kan tolkas utifrån en hel grupp.

Istället kan det vara mer ändamålsenligt att inför skälighetsbedömningen påstå att kollektivtrafikens beskaffenhet ska ses som ”en annan omständighet av betydelse”. Eftersom kollektivtrafikens tillgänglighet regleras i annan lag är det skäligt att kräva att kollektivtrafiken i sig ska vara tillgänglig oavsett varaktigheten i förhållandet mellan verksamhetsutövaren och den enskilde.

Syftet med kollektivtrafiken är att den ska kunna användas av allmänheten efter individuella behov. Varaktigheten är bara en faktor av flera i helhetsbedömningen av om en åtgärd är skälig att kräva i det enskilda fallet. Om DHRs resonemang får gehör av rätten finns en risk att varaktigheten får en större betydelse i skälighetsbedömningen än nödvändigt.

Varaktigheten ska hjälpa, inte stjälpa

Förhållandet mellan verksamhetsutövaren och den enskilde är av viss betydelse vid bedömningen huruvida en viss tillgänglighetsåtgärd ska anses skälig att kräva. Men det finns en risk att lagens syfte att öka möjligheterna till deltagande i samhället undergrävs om alltför mycket vikt läggs på parternas relation och om skälighetsbedömningen samtidigt görs restriktivt.

I Regeringsformen 1 kap 2 § fastslås principen om alla människors lika värde. Här stadgas att det allmänna ska motverka diskriminering av personer med funktionsnedsättning och arbeta för att denna samhällsgrupp, som i jämförelse med andra grupper har en utsatt position i samhället, blir delaktiga i samhällslivet.

Att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar är en förutsättning för att uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och således en av huvudorsakerna till varför diskrimineringsformen ”bristande tillgänglighet” infördes. Lagstiftaren ville härmed ge den enskilde individen en reell möjlighet att på det individuella planet genomdriva sina rättigheter.

Det kan tyckas motsägelsefullt att upprätta ett alltför strängt krav på ett varaktigt förhållande mellan en person med funktionsnedsättning och en verksamhetsutövare. Risken finns att diskrimineringsförbudet urholkas genom användningen av ett sådant förhållningssätt. Detta skulle stå i strid med samhällets högt ställda ambitioner om att göra samhället mer tillgängligt.

Skäliga tillgänglighetsåtgärder ska kunna krävas oavsett hur situationen mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ser ut. I de fall där kontakten mellan parterna är varaktig kan man dessutom förvänta sig att ytterligare åtgärder tas. En sådan tolkning av lagen torde vara riktig enligt lagstiftarens intentioner, och inte minst önskvärd ur ett rättighetsperspektiv.

/Maria Chöler