REPORTAGE: Säkrare med ledarhund i USA och Kanada

Sara Shamloo är ordförande i Sveriges ledarhundsförare. På en studieresa till USA och Kanada dröjde det bara några dagar innan de i vsnliga fall så spända axlarna  slappnade av. I detta reportage berättar hon varför.

Sara Shamloo i USA med ledarhund
Sara Shamloo i USA Foto: Öyvind Vågen

Hösten 2017 reste jag och min partner Öyvind Vågen till USA och Kanada för att tillbringa fem veckor på andra sidan Atlanten. Resan var ingen semesterresa, utan vi hade fått stiftelsemedel för att besöka ledarhundsförare och ledarhundsskolor i Nordamerika. Det hade vi fått för vårt bokprojekt Ledarhundsekipage i världen: från Sverige till Sydafrika. Det är ett projekt som samlar och sammanställer information om hur det är att leva med ledarhund runtom i världen.

Givetvis var min ledarhund Bris med på resan. Det finns mycket jag kan säga om resan. Alla människor vi mötte. Alla flygplatser vi besökte. Alla restauranger vi åt på. För att inte tala om alla hotell. Och tröttheten efter resan. Men det är min kropp jag vill berätta om. Ja, inte i sig: nej, jag vill berätta vad det gör med en att befinna sig i ett land där det finns lagar som skyddar mot diskriminering.

De första dagarna på resan var jag spänd varje gång vi gick in på ett nytt ställe. Kommer jag bli utslängd nu? tänkte jag. Det späddes på av att jag redan under det första dygnet höll på att bli utslängd från en restaurang. Men en gäst på restaurangen reste sig upp och tog mitt parti. Han googlade fram antidiskrimineringslagen ADA och de specifika lagarna för New York som vi då befann oss i. Något sådant har jag aldrig varit med om i Sverige.

Efter några dagar märkte jag hur jag slappnade av. Mina axlar, som ofta är spända, åkte ner och mjuknade. Jag gick stolt och säker på gatorna. Jag började välja vad jag ville göra, vilka ställen jag ville besöka, till skillnad från hemma i Sverige när jag emellanåt tvingas välja de ställen där jag kommer in.

Vi reste runt i New York, till New Jersey och Connecticut. Dagarna gick och blev en vecka, blev två veckor. Då var det dags att åka till Montreal i Kanada. Även där möttes jag av samma självklara välkomnande. En dag åkte vi till NHL-laget Montreal Canadians stora butiksområde. Där tog vi bilder och skickade till min NHL-tokiga bror. Efter Montreal reste vi till Toronto. Rädslan för att bli diskriminerad var nu som bortblåst. På en teater fick vi till och med bättre platser än vad vi betalat för, så att Bris skulle få utrymme att ligga bra.

Väl tillbaka till USA bar det av mot Texas, Los Angeles, San Francisco, Washington DC Och så tillbaka till New York. Att flyga med ledarhund i Nordamerika är otroligt smidigt. Det krävs ingen föranmälan och ingen ifrågasätter att man behöver sitt hjälpmedel.

När det efter fem veckor var dags att återvända hem till Stockholm var det med både sorg och lättnad. Det var med sorg eftersom jag känt mig så befriande fri att göra det jag vill. Lättnaden kände jag eftersom det trots allt sliter på en att resa runt. Inte minst med tanke på min synnedsättning. Alla nya vägar jag måste lära mig. Alla röster att hålla koll på.

Jag önskar innerligen att ledar- och assistanshundsförare i Sverige inom kort kommer att få uppleva denna självklarhet som våra nordamerikanska kollegor får. Till dess vill jag rekommendera en resa till USA och Kanada för att fler ska få mersmak på hur det kan fungera när det finns lagar som skyddar mot diskriminering.

Jag älskar min Bris så djupt att det gör ont i hjärtat. Tack vare honom blir livet så mycket enklare. Här skulle jag kunna sluta, men jag vill ta upp en aspekt till – bemötandet. Det var hela tiden självklart att jag behövde mitt hjälpmedel, ledarhunden Bris. Lagstiftningen gör förstås sitt till, men det var också något med människors bemötande. Ju färre som klappar och distraherar en ledar- eller assistanshund i tjänst, desto större odds för att människan begriper att just denna hund är ett hjälpmedel och inget kramdjur. Jag mötte få personer i USA Och Kanada som försökte distrahera Bris. I Sverige är det tyvärr vanligt, och här likställs också ledar- och assistanshundar ofta med ”vanliga sällskapshundar”. Men våra hundar är inga sällskapshundar, de är hjälpmedel!

Sara Shamloo i USA med ledarhund
Sara Shamloo i USA Foto: Öyvind Vågen

Vad säger Americans with Disabilities Act?

Den svenska funktionshinderrörelsen återkommer ofta till att diskrimineringslagstiftningen bör skärpas. Andra länders lagstiftning tas upp som förebilder. Inte sällan nämns USA och Kanada som goda exempel. American with Disabilities Act förkortas ADA och är en nationell (federal) lag i USA som skyddar personer med funktionsnedsättning från att bli diskriminerade.

ADA täcker in områden allt från kollektivtrafik och offentliga och kommersiella byggnader och verksamheter, till arbetsmarknad och sjukvård. För att omfattas av ADA krävs att personen själv har en funktionsnedsättning eller att personen har kopplingar till en person med funktionsnedsättning. ADA nämner inga funktionsnedsättningar vid namn men har tre definitioner: en person har funktionsnedsättning om den av fysiska eller mentala nedsättningar är begränsad att genomföra minst en vardaglig aktivitet. En person har funktionsnedsättning om den har en dokumenterad historia av nedsättningar, eller om den av omgivningen uppfattas som en person med funktionsnedsättning. Eftersom ADA är en nationell (federal) lag måste alla delstater följa ADA.

Historisk tillbakablick

ADA kan ses som en utvidgning av Civil Rights Act från 1964 och Rehabilitation Act från 1973. Under 1980-talet lade den amerikanska funktionshinderrörelsen tidigare konflikter åt sidan och samarbetade för en samlad antidiskrimineringslag. Diskriminering var en gemensam nämnare som alla kunde samlas runt. Lagförslaget arbetades fram av organisationen National Council of Disability (bildad 1984) och skrevs till stora delar av juridikprofessor Robert Burgdorf.

I arbetsorganisationen Consortium for Citizens with Disabilities ingick även människorättsorganisationer, kyrkor, fackförbund och krigsveteraner från kriget i Vietnam. Rörelsen tog in nödvändig expertis eller utbildade egna medlemmar i juridik. Kontakt togs med senatorer och kongressledamöter som själva började ta upp diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning i sina tal. Man fick även den republikanska presidentkandidaten George Bush (den äldre) att lova en ny lag i sin valkampanj, något som kunde användas mot honom när han fått makten.

Den 26 juli 1990 talade så president Bush inför tusentals aktivister på Vita husets gräsmatta. ADA trädde i kraft 1992. Demokraterna och republikanerna hade stått eniga i arbetet med ADA, även om möjligheten till besparingar betonades mer av republikanerna. Lagen omfattade ursprungligen företag och myndigheter, men utökades 1994 till att gälla även arbetsförmedlingar och fackföreningar. Förutom diskrimineringsförbud innehåller ADA standarder för tillgänglighet.

Hur skyddar ADA ledar- och assistanshundsförare?

ADA talar om ”service animals”. Ett servicedjur är tränat för att bistå en enskild individ med hjälp att kompensera för en funktionsnedsättning. Det finns inga riktlinjer för vilka storlekar på djur och raser som används. Det som ADA däremot är tydlig med är att djurets uppdrag måste vara direkt kopplat till funktionsnedsättningen. Så kallade emotion dogs, som inte är tränade men som individer kan få för emotionellt stöd i vardagen, täcks därför inte av ADA, då de inte har några specifika arbetsuppgifter kopplade till en funktionsnedsättning.

Med stöd av ADA är ledar- och assistanshundsekipage välkomna till verksamheter som är öppna för  allmänheten. Det kan till exempel gälla restauranger och matbutiker, sjukhus, hotell och andra offentliga byggnader. Flera delstater går längre än ADA. I Kalifornien är det till exempel olagligt att distrahera en ledarhund i tjänst.

ADA i praktiken

Ibland framgår det inte att det är ett ledar- eller assistanshundsekipage. Den som är osäker har enligt ADA rätt att ställa två frågor, dels om hunden fungerar som kompensation för en funktionsnedsättning, dels vad hunden är utbildad i att utföra åt föraren. Det är inte enligt ADA okej att utkräva formellt certifikat eller ställa frågor om personens funktionsnedsättning. När föraren svarat på det kan de inte ifrågasättas mer. Det är sedan bara om hunden missköter sig som föraren kan tvingas att lämna lokalen med sin hund. Hundallergi eller rädsla är inte giltiga skäl att neka ett ledar- eller assistanshundsekipage tillträde.

Trots att ADA är en federal lag stöter ledar- och assistanshundsförare på problem i USA. Två problem verkar sticka ut, det är ubertaxi och fejkade ledar- och assistanshundar. Ubertaxis finns även här i Sverige. Det är privatpersoner som kör taxi och som då kan vägra att köra ledar- och assistandshundsekipage. Fejkade ledar- och assistanshundar innebär att personer tar med sina sällskapshundar och säger att det är en utbildad hund, ofta för att få ta med sin hund på restaurang. Hunden är inte tränad och kan till exempel inte ligga still, vilket leder till att ledar- och assistanshundar får oförtjänt dåligt rykte. Detta är ett problem som riskerar att komma till Sverige om vi inte ser upp.

Kanada

Kanada antog 1977 en Human Rights Act med fokus på antidiskriminering. I Charter of Rights and Freedoms från 1982 förbjuds diskriminering på grund av funktionsnedsättning för första gången i ett lands grundlag. Employment Equity Act från 1986 ska identifiera och eliminera hinder som begränsar olika gruppers – bland annat personer med funktionsnedsättnings – möjligheter till anställning samt ställa krav på arbetsgivarna att vidta proaktiva åtgärder.

Varje delstat i Kanada har dessutom sin egen lag för mänskliga rättigheter. Fyra av dessa har en särskild lag för blinda personers mänskliga rättigheter, och i British Columbia finns en särskild ledarhundslag. 

/Sara Shamloo

RAPPORT: Antidiskrimineringsbyråernas arbete mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning

Erik Sandström
Erik Sandström

Under två månaders praktik på Lagen som verktyg (som drivs av Independent living institute) har juridikstuderande Erik Sandström gjort en intervjustudie om hur landets 16 antidiskrimineringsbyråer stöder personer som diskriminerats på grund av sin funktionsnedsättning.  Här är hans rapport: 

Fortsätt läsa ”RAPPORT: Antidiskrimineringsbyråernas arbete mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning”

INTERVJU: Rami Al-Khamisi använder juridiken för att minska orättvisor i samhället

Rami Al-Khamisi
Rami Al-Khamisi Foto: Carolina Oviedo Johansson

Lagen som verktygs Maria Chöler föreläste sommaren 2018 på Akademin för rörelsejurister som grundats av juristen Rami Al-Khamisi. Maria passade på att intervjua Rami om juridikens syfte och hur olika utsatta grupper bättre ska kunna driva sina rättigheter.


Fortsätt läsa ”INTERVJU: Rami Al-Khamisi använder juridiken för att minska orättvisor i samhället”

GUIDE: Vägar för att motverka bristande tillgänglighet och annan diskriminering

Det finns flera instanser att vända sig till för att motverka brister i tillgänglighet och annan diskriminering i samhället. Här beskrivs några myndigheter och andra aktörer – och när det är lämpligt att kontakta dem och vad som kan hända då. Listan är inte uttömmande. Informationen är från 2018.

Fortsätt läsa ”GUIDE: Vägar för att motverka bristande tillgänglighet och annan diskriminering”

RÄTTSNYHET: Kollektivtrafiken i Örebro stäms för diskriminering

I flera år klagade Sofia på att de automatiska hållplatsutropen på bussarna i Örebro inte fungerade. Till slut tröttnade hon på att inget hände och stämmer nu med stöd av föreningen Med lagen som verktyg den regionala kollektivtrafikmyndigheten och det upphandlade bussbolaget i Örebro tingsrätt. Fortsätt läsa ”RÄTTSNYHET: Kollektivtrafiken i Örebro stäms för diskriminering”

FORSKNING: Confirmation Bias in Criminal cases

Lagen som verktygs jurist Maria Chöler har varit på disputation och rapporterar här:

Fredagen den 28:e september disputerade Moa Lidén vid Uppsala Universitet med avhandlingen ”Confirmation Bias in Criminal Cases”. Inför en fullsatt publik försvarade hon sin avhandling där hon undersökt så kallad ”confirmation bias” i brottmål. Opponent var professor Steven Penrod, John Jay College of Criminal Justice (New York).

Med ”confirmation bias” avses en tendens att leta efter eller ge större tyngd åt argument och bevis som ger stöd för och bekräftar en tidigare skapad uppfattning. I sin avhandling har Moa Lidén presenterat hur detta agerande tar sig uttryck i olika delar av brottmålsprocessen. Den delas upp på följande moment:

  1. den övergripande inriktningen på förundersökningen
  2. identifikationer och förhör
  3. rättsliga undersökningar och analyser samt
  4. domstolsprocessen

Genom experimentella studier har Moa Lidén bland annat visat att poliser, åklagare och domare påverkas av sina egna uppfattningar vid de beslut som fattas inom ramen för arbetet. Det innebär exempelvis att om den person som genomför en brottsundersökning fått förhandsinformation om det misstänkta brottet eller gärningspersonen så kan detta leda till att ensidigt söka efter, säkra eller tolka spår på ett sätt som bekräftar förhandsinformationen, trots att det finns spår som talar i en annan riktning. Likaså kan den domare som i förväg fått vetskap om den tilltalades erkännande, belastningsregister eller socioekonomiska status påverkas av detta vid domstolsavgörandet.

I och med att Moa Lidèn i sin avhandling kommer fram till att ”confirmation bias” förekommer i olika grad och tar sig olika uttryck under brottmålsprocessens olika skeenden är det motiverat att ifrågasätta rättssäkerheten i våra domstolsprocesser.

Avhandlingen berör visserligen brottmålsprocessers men nämnas skall att ”confirmation bias” även finns inom andra rättsområden, exempelvis inom diskrimineringsrätten. Studien kan alltså ha relevans även vid Lagen som verktygs arbete med att få fram praxis för diskriminering i form av bristande tillgänglighet och synliggöra andra frågor rörande personer med funktionsnedsättning

Det krävs dock ytterligare forskning om hur det ska undvikas att information som inte överensstämmer med hypotesen bortses ifrån eller omtolkas. Mot bakgrund av resultatet av denna avhandling är det därför av stor vikt att ytterligare forskning genomförs för att identifiera fungerande sätt att motverka ”confirmation bias”.

Moa Lidéns avhandling i fulltext.

RAPPORT: Strategisk processföring har kommit till Norden

Fortsätt läsa ”RAPPORT: Strategisk processföring har kommit till Norden”

VAL 2018: Delaktighet i det politiska livet – lika rätt för personer med funktionsnedsättning?

Snart är det val 2018 och frågan rörande rätten att rösta i allmänna val och utövande av politiska rättigheter gör sig särskilt påmind. Lagen som verktyg har under projektets gång mött flera frågor om delaktighet för personer med funktionsnedsättning i demokratiska och politiska processer. Hur kommer det sig att rätten att rösta och delta i det politiska livet inte säkerställs fullt ut för alla människor? Vad kan göras för att snabba på utvecklingen i rätt riktning?

Fortsätt läsa ”VAL 2018: Delaktighet i det politiska livet – lika rätt för personer med funktionsnedsättning?”

RÄTTSNYHET: Samlad rättsaktion mot diskriminering av elever med dyslexi

Dyslexiförbundets ordförande Bengt-Erik Johansson intervjuas

I snitt har två till tre barn i varje klass någon läs- och skrivproblematik. De elever som har konstaterad dyslexi får i den ordinarie undervisningen använda hjälpmedel som talsyntes för att läsa upp text eller andra tjänster som beskriver ord eller ger förslag på synonymer. Många människor använder dagligen sådana hjälpmedel i sina mobiler – som att tala in meddelanden eller skanna text för att få den uppläst. Fortsätt läsa ”RÄTTSNYHET: Samlad rättsaktion mot diskriminering av elever med dyslexi”

INTERVJU: Sebastians anmälan ledde till ny rättspraxis och ökad respekt

Sebastian Häregård
Sebastian Häregård

När Sebastian Häregård från Vara var 12 år och gick i 6:an anmälde han sin skola till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Det skulle leda till den första domen om bristande tillgänglighet i Sverige och därmed viktig rättspraxis. Men att vinna i domstol har också gett Sebastian – och hans pappa Mikael – ökat självförtroende. Sebastian, som använder rullstol, berättar varför han anmälde skolan.
—Jag har så less på de dåliga ramperna. Jag hade ramlat bakåt flera gånger. Skolans tyngsta dörr öppnades utåt så jag fick dra i den samtidigt som jag med ett hjul utanför kanten kastade mig bakåt för komma in. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Sebastians anmälan ledde till ny rättspraxis och ökad respekt”

REPORTAGE: Diskriminering skadar självförtroendet, men de rättsliga verktygen ger hopp

Lagen som verktygs frilansare Jennifer Jungelin har intervjuat fem personer om konsekvenserna av att utsättas för diskriminering, men också om det hopp som finns i att kunna anmäla och driva sin sak. Här kommer hennes text: Fortsätt läsa ”REPORTAGE: Diskriminering skadar självförtroendet, men de rättsliga verktygen ger hopp”

WORKSHOP: Public Legal Education i St. Petersburg

Ola Linder i St. Petersburg
Ola Linder i St. Petersburg

Vad är syfte med att utbilda allmänheten om juridik? Hur ser folkbildningen om lag och rätt ut i Norden och nordvästra Ryssland? Finns behov av fortsatt utbyte i dessa frågor? Det var några av de frågor som behandlades under en workshop i St. Petersburg den 7 juni. Raoul Wallenberg Institutet hade bjudit deltagare från akademin och civilsamhället – bland annat Lagen som verktyg. Projektets jurist Ola Linder var på plats och rapporterar här från workshopen: Fortsätt läsa ”WORKSHOP: Public Legal Education i St. Petersburg”

ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning

Lagen som verktygs analys av domen i målet DHR mot Region Gävleborg

Gävle TR T 240-16 dom 20180611

Den 2 januari 2015 skulle Lars-Göran Wadén, som sitter i rullstol resa från Gävle till Österfärnebo för att besöka sin bror. Den planerade resan blev dock inte av eftersom han inte kunde komma ombord på bussen. Den aktuella bussen var visserligen utrustad med en trapplift men eftersom busschauffören inte hade utbildning för dess hantering var bussen inte tillgänglig för Lars-Göran. DO tittade på ärendet efter anmälan, men vidtog inga rättsliga åtgärder trots att de konstaterat att diskriminering kan ha skett. DO skrev i sitt beslut ANM 2015/14 att det var oklart om varaktigheten i relationen mellan Lars-Göran och bussbolaget var tillräckligt omfattande för att händelsen ska klassas som diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Fortsätt läsa ”ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning”

INTERVJU: Anne Ramberg vill vara rättssamhällets vakthund

Anne Ramberg FOTO: Emil Erdtman

Fortsätt läsa ”INTERVJU: Anne Ramberg vill vara rättssamhällets vakthund”