MR-DAGARNA 2017

Anna Zoteeva och Emil Erdtman i montern på MR-dagarna 2017
Anna Zoteeva och Emil Erdtman i montern på MR-dagarna 2017

Under MR-dagarna i Jönköping den 9 till 11 november 2017 stod Lagen som verktyg tillsammans med projektet Från snack till verkstad för en monter med informationsmaterial, ett quiz med 10 frågor om konventionen (medlet under MR-dagarna blev 6 rätt) och ”Konventionstestet” som innehåller 30 kort med vardagsberättelser som gestaltar och förtydligar artiklarna 1 till 30.

Lagen som verktygs jurist Maria Chöler har skrivit berättelserna och ”kortleken” har producerats av Myndigheten för delaktighet. Den används nu på arbetsplatser och vid utbildningar och konferenser för att höja medvetenheten om konventionen. Hör av dig till emil@lagensomverktyg.se om du vill veta mer.

Det är dags att få rätt men hur gör vi?

Ola Linder, Andrea Bondesson och Susanne Berg i panelen på seminarium på MR-dagarna i Jönköping.
Ola Linder, Andrea Bondesson och Susanne Berg i panelen på seminarium på MR-dagarna i Jönköping.

Seminariets titel var Det är dags att få rätt! Men hur gör vi?  och leddes av Susanne Berg, som samtalade med juristerna Ola Linder och Andrea Bondesson.

Fokus var hur civilsamhället kan hjälpa till att råda bot på den brist på rättspraxis som råder, både gällande diskrimineringsrätten och socialrätten. För diskrimineringsformen bristande tillgänglighet saknas nästan helt rättspraxis och inom socialrätten behövs enligt Andrea Bondesson en ny rättspraxis som tolkar lagstiftningen utifrån internationell rätt, och då särskilt Funktionsrättskonventionen.

Att inte rättspraxis utvecklas beror på tiden, men också på att den svenska traditionen att inte driva rättsfall för att lösa problem. Ola Linder kommenterade att det finns ett positivt värde i det intressepolitiska arbetssättet, men att rättspraxis behövs som ”facit” på vad lagen betyder. Lagar skrivs på olika sätt, och de som är allmänt hållna måste fyllas ut med rättspraxis för att man ska veta vad den innebär i konkreta situationer. Förarbetena innehåller exempel, men dessa är sällan tillräckliga för att lagen ska verkställas.

—Det största hindret för en utvecklad rättspraxis i Sverige är dagens rättegångskostnadsregler, sa Ola Linder. I diskrimineringsmål riskerar den enskilda att få betala motpartens rättegångskostnader vid förlust, vilket kan bli höga belopp om det är en myndighet eller stort företag. Det gör att utsatta individer inte får sin rätt och att rättsutvecklingen inte går framåt. Civilsamhällets organisationer och föreningar måste därför ta ett större ansvar för rättsutvecklingen.

Ola Linder tog exemplet DHR som driver en av medlemmarnas fall. Att just denna process dragit ut på tiden har med frågan om ansvarig verksamhetsutövare att göra. I dagarna avgörs detta av Högsta domstolen, något som är viktigt för framtida processföring. Fall drivs nämligen inte bara för att den enskilde ska få ersättning utan för att få effekter som förändrar samhället.

Andrea Bondesson redogjorde för bristen på rättshjälp inom förvaltningsärenden. Domstolens skyldighet att utreda fallet kan vara till praktisk hjälp, men hjälper inte klaganden tillräckligt i praktiken. Ordningen sätter den enskilde i ett ojämlikt läge och ger motparten ett övertag. Hon pekade också på civilsamhällets roll när det gäller att argumentera rättsligt så att intentionerna bakom lagarna följs och internationella konventioner efterlevs.

—Vi kan inte lämna till domstolarna att tolka lagarna utan att har visat hur vi menar de mänskliga rättigheterna har effekt i våra fall, sa Andrea Bondesson. De inhemska domstolarna tillämpar ofta inte de mänskliga rättigheterna fullt ut, och särskilt inte om parterna inte argumenterat utifrån dem i domstolsprocessen.

KonventionsQuiz

Lös vårt KonventionsQuiz – och besök montern ”Det är dags att få rätt!” under MR-dagarna i Jönköping 9-11 november!

Hur mycket kan du om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning? Lös vårt KonventionsQuiz och besök oss gärna i montern som vi har tillsammans med Funktionsrättskonventionen på MR-dagarna i Jönköping!

 

Föreningsmöte 11 december

Bild från MR-dagen i Trollhättan där Ola Linder talar om funktionsdiskriminering.
Bild från MR-dagen i Trollhättan där Ola Linder talar om funktionsdiskriminering.

Den 11 december (2017) kl 18-20 bjuder föreningen Med lagen som verktyg in till möte för att diskutera några aktuella diskrimineringsfall med kunniga jurister.

I våras hölls ett liknande möte och av de fall som då togs upp drivs ett nu av en pro boni-advokat och ett har lett till förlikning. Vi fortsätter nu med samma koncept, men tar upp tre nya fall med tre nya jurister i panelen.

Mer information kommer på denna sida i början av december.

Platsen är konferensrummet Havet, plan 10, Storforsplan 36 i Farsta. Anmäl dig med mail till emil@lagensomverktyg.se!

Mötet vänder sig till föreningens medlemmar och särskilt inbjudna gäster. ALLA är välkomna som nya medlemmar i föreningen Med lagen som verktyg genom att betala 250 kr till bg 631-57 25 eller Swish 123 031 75 45. Ange namn, adress och e-post. Du blir då del av ett intressant och vägröjande arbete för rättsutvecklingen gällande diskriminering som har samband med funktionsnedsättning (funktionsdiskriminering) – och kan få hjälp att driva egna diskrimineringsfall.

 

SEMINARIER: Hösten 2017

Lagen som verktygs jurist Ola Linder i dialog med civilsamhället
Lagen som verktygs jurist Ola Linder i dialog med civilsamhället

Under hösten fortsätter Lagen som verktyg att tillsammans med Från snack till verkstad (Funktionsrätt Sverige) och Myndigheten för delaktighet arrangera seminarier för kunskapsfördjupning och erfarenhetsutbyte om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Lagen som verktyg belyser hur Funktionsrättskonventionen förhåller sig till svensk diskrimineringslagstiftning och särskilt bristande tillgänglighet som diskriminering.

Vid alla seminarierna medverkar juristerna Ola Linder och Andrea Bondesson från Lagen som verktyg respektive Från snack till verkstad samt Myndigheten för delaktighets specialister på FN-konventionen.

Seminarier för civilsamhället

Civilsamhällets engagemang var avgörande för framtagandet av och spelar nu en nyckelroll för att rättigheterna i konventionen nu ska kunna förverkligas. Vi bjuder därför in förtroendevalda och intresserade i funktionshinderföreningar och antidiskrimineringsbyråer samt andra organisationer som verkar för mänskliga rättigheter till kvällsseminarier om hur man kan få till det lokala arbetet med CRPD, hur konventionens rättigheter kan konkretiseras och hur de får genomslag i exempelvis tillgänglighetsarbetet. Förbered dig genom att ta reda på hur din förening arbetar med CRPD och vilka frågor ni vill ta upp på seminariet!

Stockholm 18 oktober kl 18-20

(Ett samarbete med: Antidiskrimineringsbyrån Uppsala, Byrån för lika rättigheter och ADB Stockholm Syd)

Luleå 21 november kl 18.30-20.30

Umeå 22 november kl 17-19

Medverkan på MR-dagar

Trollhättan 24 oktober kl 12-13

Lagen som verktyg medverkar i en panel på Mänskliga rättigheters dag den 24 oktober kl 10-19 på Folkets hus, Trollhättan

Länk till programmet för Mänskliga rättigheters dag

Jönköping 10 november kl 9-10

På årets MR-dagar delar vi utställningsmonter med Från snack till verkstad och håller följande seminarium den 10 november kl 9-10:

Det är dags att få rätt! Men hur gör vi?

Seminarier för antidiskrimineringsbyråer

ALMEDALEN: Lagen som verktyg i Almedalen 2017

Rapport och referat från vårt lunchseminarium och våra utfrågningar i Funktionsrätt Sveriges tält den 4 juli:

Projektsamarbete Lagen som verktyg och Från snack till verkstad

Den 4 juli genomförde Lagen som verktyg ett heldagsprogram tillsammans med projektet Från snack till verkstad i Funktionsrätt Sveriges tält i Visby. Många kom förbi för en pratstund, några med egna berättelser om diskriminering eller angränsande frågeställningar. Fortsätt läsa ”ALMEDALEN: Lagen som verktyg i Almedalen 2017”

ALMEDALEN: Program 4 juli i Almedalen

Vy över parken Almedalen
Vy över parken Almedalen

Tisdagen den 4 juli (2017) kommer Lagen som verktyg tillsammans med projektet Från snack till verkstad arrangera ett intressant program vid Funktionsrätt Sveriges tält på Skeppsbron H112 i Visby. Alla som råkar vara i Visby denna självständighetsdag (den amerikanska…) är välkomna att titta förbi eller varför inte vara med hela dagen.

Program

  • 10:15 – 10:30 Varför ska vi ha en nationell institution för mänskliga rättigheter? Morten Kjaerum, chef för Raoul Wallenberg-institutet
  • 11:15 – 11:30 Vad innebär diskrimineringslagens nya krav på aktiva åtgärder? Hanna Gerdes, jurist, Hanna and Goliath
  • 12:30 – 13:15 Lever Sverige upp till mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning? Thomas Hammarberg, f d Europarådets komissionär för mänskliga rättigheter; Annika Jyrwall Åkerberg, människorättsjurist, Civil Rights Defenders; Maria Johansson, FQ, Forum Kvinnor och Funktionshinder; Paul Lappalainen, svensk och amerikansk jurist. Moderator: Lars Lindberg, Från snack till verkstad.
  • 14:15 – 14:30 Vilken är funktionshinderorganisationernas nya roll i antidiskrimineringsarbetet? Paul Lappalainen, svensk och amerikansk jurist
  • 15:15 – 15:30 Hur ska Funktionsrättskonventionen förverkligas i Sverige? Andrea Bondesson, jurist, Från snack till verkstad
  • 16:15 – 16:30 Hur kan rättsskyddet stärkas för personer med funktionsnedsättning? Ola Linder, jurist, Lagen som verktyg

Anmälningsskola med Hanna Gerdes – få koll på diskrimineringslagen!

Hanna Gerdes
Hanna Gerdes

Kom och lär dig mer om diskrimineringslagen och hur du går vidare om du anser sig ha blivit diskriminerad! Vilka villkor måste vara uppfyllda för att det ska vara diskriminering i lagens mening? Vilka bevis krävs och vilka instanser gör vad? Juristen och pedagogen Hanna Gerdes leder workshopen som innehåller diskussioner om fall och praktiska övningar.

Tid: Fredag 2 juni kl 10 – 15
Plats: konferensrum Havet, ILI/STIL, Storforsplan 36:10tr, Farsta
Arrangör: Lagen som verktyg
Anmälan senast 21 maj: mail till emil@lagensomverktyg.se

Maria Chölers rapport från kursen EU disability law and the UN convention on the rights of persons with disability

Maria Chöler skriver från en kurs om europeiska funktionshinderlagar och implementeringar av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Trier:

miljö från föreläsning i Trier
Kursen EU disability law and the UN convention on the rights of persons with disability i Trier

Det hade hunnit bli kväll då vi landade på flygplatsen i Luxemburg men det var fortfarande varmt i luften. Här var det vår! Körsbärsträden var fyllda med rosa knoppar och nickande påskliljor välkomnade oss under den fortsatta taxiresan mot Tyskland. Jag och Julius från Independent Living Institute var på väg till Trier, en av de äldsta städerna i Tyskland, för att delta på en kurs rörande FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, nedan kallad Funktionsrättskonventionen.

Kursen anordnades av Academy of European Law (ERA) en organisation som arbetar med att sprida kunskap kring de bestämmelser som fattas inom den Europeiska Unionen (EU) och granska att utvecklingen av den så kallade ”Europalagen” sker i rätt riktning. Academy of European Law anordnar kurser inom en rad olika områden och under dessa tidiga vårdagar hade fem talare med olika bakgrund bjudits in för att föreläsa om några av de rättigheter som stadgas i Funktionsrättskonventionen.

Samhörighet genom Funktionsrättskonventionen

Sverige är bundet till en rad olika avtal och den nationella lagen präglas till stor del av de beslut som fattas på den internationella arenan. I och med att nationer ansluter sig till olika samarbetsorgan och tillsammans upprättar bestämmelser (minimikrav) inom olika områden är det svårt att tala om en ”fristående nationell lagstiftning” utan vår svenska reglering utformas efter vad som bestäms mellan länderna.

Sverige är bland annat en medlem i Förenta Nationerna (FN), den viktigaste globala aktören när det gäller mänskliga rättigheter, och många av de konventioner (internationella bestämmelser) som detta samarbetsorgan arbetat fram har vi förpliktigat oss att följa. Vi har till exempel ratificerat, det vill säga åtagit oss att följa, Funktionsrättskonventionen. Vi har även ratificerat det frivilliga tilläggsprotokollet.

Sedan den 14 januari 2009 – då konventionen blev gällande i Sverige – har således enskilda personer och organisationer möjlighet att klaga  till Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, nedan kallad Kommittén, om de anser att deras rättigheter kränkts.

Det finns en övervakningskommitté till varje konvention och dessa kommittéer ska övervaka genomförandet och efterlevnaden av konventionerna. Denna granskning utmynnar slutligen i en kommentar på hur det aktuella landet uppfyllt sina förpliktelser.  Övervakningskommittéerna har även i uppdrag att precisera de rättigheter som fastslås i konventionerna så att konventionsländerna vet vad som förväntas av dem.

En förändrad syn på personer med funktionsnedsättningar

På kursen deltog ett fyrtiotal personer från olika länder inom Europa. Här fanns jurister, medlemmar av icke-statliga organisationer och akademiker. Alla närvarande engagerar sig på olika sätt i frågor rörande diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Tack vare
Funktionsrättskonventionen – som ger konventionsstaterna en gemensam grund att stå på – kunde vi föra en givande diskussion kring de problem som finns på detta område.

Det internationella arbetet för mänskliga rättigheter tar sin utgångspunkt i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. De rättigheter som inryms i förklaringen har sedan förts in och vidareutvecklats i ett antal konventioner som är bindande för de
anslutna staterna.

Alla människor omfattas av de rättigheter som ställs upp i de konventioner som staterna ratificerat, men trots detta har personer med funktionsnedsättningar behandlats sämre än andra genom tiderna. De har ansetts tillhöra en grupp som samhället måste ta hand om.
Diskriminering av denna grupp har varit – och är fortfarande – vanligt förekommande.

En av anledningarna till införandet av Funktionsrättskonventionen var därför att komma till rätta med detta problem. I konventionen stadgas inga nya rättigheter utan konventionens syfte är att stärka de rättigheter som personer med funktionsnedsättningar har enligt de internationella överenskommelser som redan finns.

I Funktionsrättskonventionen poängteras att funktionshinder uppstår då samhället inte anpassas efter människors olika behov. Det är alltså inte individen som är orsaken till ett visst problem utan samhället och det hinder (trösklar, trappor, svårförstådd information m.m.) som individen möter. I Funktionsrättskonventionen fastslås att sådana hinder ska elimineras och att detta kan komma att gynna hela samhället.

Tack vare Funktionsrättskonventionen har synen på personer med funktionsnedsättningar kommit att förändras. I bestämmelsen kan man finna ett antal artiklar som styrker att dessa individer skall tillförsäkras samma rättigheter som alla andra. Ett exempel på detta är
artikel. 12, ”likhet inför lagen”.

Funktionsrättskonventionens artikel 12 om Likhet inför lagen

Med orden ”Funktionsrättskonventionen skyddar personer med funktionsnedsättningar mot staten”, inledde Oliver Lewis, den brittiske människorättsadvokaten och läraren, sin föreläsning med att säga. Han, som under många år arbetat för att personer med psykiska och intellektuella  funktionsnedsättningar ska erkännas som personer i lagens mening och åtnjuta rättskapacitet på samma villkor som andra i alla hänseenden, redogjorde för Kommitténs kommentar till Funktionsrättskonventionen artikel. 12 (likhet inför lagen).

Kommittén har i sin kommentar bland annat fastslagit att de rättigheter som fastslås i artikel 12 kränks om personer med funktionsnedsättningar inte ges självbestämmanderätt, det vill säga rätt att fatta egna beslut. Det är aldrig tillåtet att fatta beslut över huvudet på en person utan konventionsstaterna ska istället, genom att upprätta ett så kallat supportsystem, få den hjälpbehövande individen att fatta egna beslut. Supportsystemet är främst tänkt för att säkerställa att personer med psykiska och intellektuella funktionsnedsättningar får sin vilja respekterad.

Tanken med supportsystemet är att varje person som är i behov av hjälp till följd av en psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning ska tilldelas en supportperson som hjälper denne att fatta beslut i olika sammanhang. Supportpersonen får dock inte att fatta beslut åt personen med funktionsnedsättning utan dennes uppgift är endast att stötta den hjälpbehövande så att denne kan utnyttja sin självbestämmanderätt.

Supportpersoner ska ge stöd vid beslutsfattande

Supportpersonen kan till exempel vara behjälplig med att hitta alternativa lösningar på ett särskilt problem, presentera för- och nackdelar med olika beslut eller ta fram information som beslutsfattaren kan förstå. Detta – strävan efter ett system där man inte fattar beslut åt personer med funktionsnedsättningar utan i stället ger det stöd som krävs för att dessa ska kunna fatta beslut på egen hand – vittnar om en radikal förändring på hur man ser på denna grupp.

Det finns dock situationer där det är omöjligt för en person att fatta ett eget beslut. Det kan handla om att denne har demens eller ligger i koma. Då är det nödvändigt att supportpersonen fattar beslut åt den hjälpbehövande. Enligt Kommittén får sådana beslut dock inte fattas  utifrån vad som kan anses vara bäst för den enskilda personen utan avgörande ska i stället vara vad personen hade velat om denne kunnat styra över sig själv.

En person kan uttrycka sin vilja på ett otal olika sätt. Oliver Lewis poängterar vikten av att man som supportperson lär sig att tolka de signaler som den hjälpbehövande förmedlar. Man bör även ha god kännedom om personens liv. Vem är han/hon? Har han/hon familj? Vad har  han/hon för drömmar och förhoppningar? Det är först när man vet detta som man kan gå från att endast ta hand om personen till att faktiskt förverkliga dennes önskemål.

För att supportsystem ska fungera krävs det att de som blivit utsedda till supportpersoner granskas så att dessa inte utnyttjar personen med funktionsnedsättningens utlämnade läge och när det är tveksamt huruvida en supportperson fattat ett beslut utifrån den behövandes vilja
måste frågan kunna prövas av tredje part, till exempel av en oberoende domstol. Det kan även bli läge att pröva en fråga i domstol om personen med funktionsnedsättning företräds av olika personer och dessa inte kan enas kring vilket beslut som rimmar bäst med dennes egen vilja.

Runt om i Europa kan man finna olika varianter av supportsystem och i Sverige kan enligt Föräldrabalken 11 kapitlet den som behöver stöd med att tillvarata sin rättskapacitet tilldelas en god man eller förvaltare. Till skillnad från den person som har en god man så förlorar den som tilldelas en förvaltare helt eller delvis sin rättshandlingsförmåga.

En förvaltare har, med andra ord, rätt att ingå rättshandlingar för huvudmannens räkning utan dennes samtycke. Förvaltarskap innebär således ett stort ingrepp i den personliga integriteten och ska därför användas restriktivt. Det är överförmyndarnämnden som avgör när en sådan insats ska bli aktuell. Här kan frågan väckas huruvida denna bestämmelse är förenlig med konventionen.

Lagen speglar inte verkligheten

Funktionsrättskonventionen innehåller en mängd bestämmelser som ska underlätta tillvaron för personer med funktionsnedsättning. I såväl denna reglering som i de nationella lagarna kan man exempelvis hitta krav på tillgänglighet. På kursen framkommer dock att inget land lyckats uppfylla konventionen på ett tillfredställande sätt. Den rullstolsburna juristen från Italien konstaterar att hon fortfarande har stora problem med att ta sig runt i Rom eftersom trottoarkanterna är så höga, den blinda läraren från Litauen blev nekad att ha med sig sin ledarhund på flyget och juristen från Tjeckien talar om ett utbildningsväsende som inte tillgodoser studenternas olika behov. Liknande problem har rapporterats i det svenska samhället.

Deltagarnas olika erfarenheter av ländernas misslyckanden att uppfylla konventionen bekräftas också av föreläsaren Paula Campos Pinto från Portugal. Hon, som bland annat övervakade implementeringen av Funktionsrättskonventionen i Portugal, berättar att konventionsstaterna är skyldiga att lämna rapporter till Kommittén så att den kan övervaka att konventionen faktiskt respekteras i de stater som ratificerat bestämmelsen.

Som underlag för denna bedömning har Kommittén även tillgång till information, parallellrapporter, från icke-statliga organisationer. De statliga rapporterna överensstämmer dock sällan med den information som kommer från det civila samhället. Gemensamt för konventionsstaterna tycks således vara att lagen inte speglar verkligheten!

Det blir fel även om man gör rätt

Det finns fortfarande mycket kvar att göra för att förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar runt om i Europa men många konventionsstater arbetar aktivt med denna fråga. Flera av kursens deltagare menar att det blivit lättare att ta sig runt i deras  respektive hemländer sedan rullstolsramper monterats på allmänna byggnader, transportmedel anpassats efter personer med begränsad rörelseförmåga och olika automater, till exempel biljettautomater, gjorts mer användarvänliga. Men, som sagt, det kvarstår många brister på detta område.

I Funktionsrättskonventionen artikel. 9 (tillgänglighet) framgår att konventionsstaterna ska vidta ändamålsmässiga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan fungera i vardagen på liknande sätt som alla andra. Detta innebär att denna grupp ska få
tillgång till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation, innefattande informations- och kommunikationsteknik (IT) och system samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten i städer och på landsbygden.

Den brittiska föreläsaren Ann Frye, som är specialist på tillgänglighetsfrågor, konstaterade i likhet med övriga kursdeltagare att många länder arbetar aktivt för att uppfylla ovan nämnda krav och att tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar därför förbättrats på  många platser runtom i Europa.

En bidragande orsak till detta är att det idag finns ett antal direktiv, tillexempel Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr. 181/2011 om passagerares rättigheter vid busstransporter, som ska säkerställa att denna grupp kan ta sig runt i samhället på liknande villkor som andra.

De flesta länder har dessutom infört bestämmelser rörande tillgänglighet i den nationella lagen. I den svenska Plan- och Bygglagenkan man exempelvis finna krav på hur byggnader ska byggas för att alla ska kunna utnyttja dessa och motsvarande regler finns på andra håll i Europa.

På inget håll i Europa tycks lagarna dock spegla den verklighet som personer med funktionsnedsättningar möter och Ann Frye konstaterar att även i de situationer där en konventionsstat faktiskt genomfört sina åtaganden enligt Funktionsrättskonventionen är det inte säkert att tillvaron för personer med funktionsnedsättning förbättrats. ”Vilken nytta har en rullstolsramp om den inleds med ett trappsteg och hur ska rullstolsburna personer kunna använda en ramp om denna pyntats med en blomsterkruka i mitten?”, frågar Ann Frye kursens deltagare. Frågorna är befogade. Många gånger tänker samhället rätt men det blir fel.

För att samhället ska bli mer tillgängligt för personer med funktionsnedsättningar så krävs mer än lagstiftning. Men alla tänkbara situationer kan inte regleras genom lag utan många gånger krävs annat – såsom sunt förnuft och välvilja – för att denna grupp ska kunna leva under samma villkor som andra. ”Det är synd att man inte kan stifta en lag för sunt förnuft,”, säger Ann Frye.

Går vi en ljusare framtid till mötes?

Efter två intensiva och mycket lärorika dagar i Trier var det dags för mig och Julius att lämna staden. Vi lämnar kursen med en positiv känsla. Ser man ur ett historiskt perspektiv så har det hänt otroligt mycket på detta område. Det finns ett antal olika bestämmelser som slår fast de
rättigheter som personer med funktionsnedsättningar har och tillgänglighetsfrågan tycks uppmärksammas på flera olika håll. Det finns fortfarande många brister som måste lösas och givetvis hade såväl jag som övriga kursdeltagare önskat att utvecklingen mot ett mer
inkluderande samhälle gick fortare, men – i likhet med våren – så är vi på gång. Känslan efter kursen är att vi går en ljusare framtid till mötes!

/Maria Chöler

Lagen som verktyg höll workshop om bostadsdiskriminering

Lagen som verktygs jurist Ola Linder höll den 28 mars 2017 en workshop om funktionsdiskriminering och bostadsmarknaden.

Ola Linder håller en workshop i Malmö om bostadsdiskriminering
Ola Linder håller en workshop i Malmö om bostadsdiskriminering FOTO: Jenny Mörk

Vad är diskriminering på bostadsmarknaden, vilka drabbas och vad kan göras för att främja lika rätt i praktiken? Det var några av frågorna som behandlades under en konferens om bostadsdiskriminering som hölls under tisdagen den 28 mars 2017.

Malmö mot Diskriminering, MmD, stod som värd och bjöd på ett rikt schema med föreläsningar och workshops. Konferensen modererades av Ellinor Mehari från Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa.

Johanna Ingemarsson och Disa Nordling, jurister på MmD, pratade om deras tidigare bostadsprojekt. De konstaterade att det inte finns fler än tre rättsfall om bostadsdiskriminering från hovrätterna, varav det senaste drevs av MmD.

Diskrimineringsombudsmannen har inte drivit något bostadsdiskrimineringsfall till dom sedan 2010. MmD avser att fortsätta arbeta med frågorna, men konstaterar att det inte är hållbart att det inte finns fler aktörer som driver saken.

Karin Törnström från Antidiskrimineringsbyrån Helsingborg och Johanna Ingemarsson från MmD höll ett givande och insiktsfullt pass om bevis i diskrimineringsmål. Frågor om bevisbörda, beviskrav och hur enskilda kan säkra tillräcklig bevisning för att kunna bedriva framgångsrik talan behandlades.

Att samla bevis som kan styrka ett påstående om att diskriminering skett är nödvändigt för att diskrimineringsskyddet ska vara effektivt. Funktionshinderrörelsen kan och bör ta en nyckelroll i att utveckla metoder för bevissäkring som kan stärka diskrimineringsskyddet i praktiken.

Lagen som verktygs jurist Ola Linder höll en workshop om funktionsdiskriminering och bostadsmarknaden. Workshopen utgick ifrån funktionsdiskriminering och bostadsmarknaden – vad är det, hur ser det ut i samhället och hur kan vi angripa det juridiskt?

Workshopen problematiserade kring konsekvenserna att bostadsmarknadens aktörer undantagits från ansvar för bristande tillgänglighet enligt diskrimineringslagen 2:12 c. Frågor om skillnader mellan diskrimineringsskyddet i svensk rätt och Sveriges internationella förpliktelser genom Funktionsrättskonventionen diskuterades.

Ali Ahmed, professor vid Linköpings universitet, föreläste sedan om vetenskapliga studier som kartlagt etnisk diskriminering på bostadsmarknaden. Han konstaterade att etnisk bostadsdiskriminering finns i Sverige, men att mer forskning behövs för att bättre förstå dess strukturer. Mycket av forskningen som finns har gjorts utan anslag, och det finns ett stort behov av ökat forskningsanslag för framtiden för att vi bättre ska kunna förstå bostadsdiskrimineringens orsaker och konsekvenser.

Övriga föreläsningar och workshops under dagen fokuserade på afrofobi, romska villkor på bostadsmarknaden, diskriminering genom inkomstkrav, och barns villkor i ljuset av ökande bostadsbrist. Konferensen avslutades av MmD med konstaterandet att det behövs fler aktörer som driver fall om bostadsdiskriminering i domstol och en fortsatt och stärkt mobilisering för att verkligen kunna motarbeta diskriminering på bostadsmarknaden och främja lika rätt.

Fullt program: http://www.malmomotdiskriminering.se/mmd-bjuder-in-till-konferens

Medlemsmöte om diskriminering

Ola Linder, Annika Jyrwall Åkerberg och Stellan Gärde
Ola Linder, Annika Jyrwall Åkerberg och Stellan Gärde

I vilka situationer är bristande tillgänglighet diskriminering? Vilka fall är möjliga och lämpliga att driva? Hur gör man det effektivast? Föreningen Med lagen som verktyg bjöd den 14 mars in medlemmar och andra intresserade till presentation och juridisk diskussion om några utvalda ärenden som föreningen medlemmar driver.

En panel med tre kunniga jurister kommenterade fallen utifrån lag, praxis och egna erfarenheter. De var:

  • Stellan Gärde, jurist och ordförande för Apply Human Rights och författare till boken Rättsgrunder för skadestånd vid kränkning
  • Annika Jyrwall Åkerberg, jurist på Civil Rights Defenders och författare till boken Diskriminering på grund av funktionsnedsättning
  • Ola Linder, jurist i projektet Lagen som verktyg, har bl a skrivit en rättsutredning om bristande tillgänglighet

Frågor som juristerna diskuterade:

  • Bedömer du att någonting i berättelsen faller under diskrimineringslagens olika skyddsbestämmelser, och hur?
  • Om ja, hur kan det angripas rättsligt, samt vilka utsikter till framgång bedömer du att fallet har?
  • Finns ett strategiskt värde av att driva fallet för genomslag i samhället?

Bristande tillgänglighet på Arbetsförmedlingen

Maria Chöler inledde med att redogöra för den diskriminering som Caroline van Mourik upplevt under ett möte med Arbetsförmedlingen i Spånga-Kista. Här handlar det om bristande tillgänglighet i form av:

  • Ojämna ramper utan ledstång.
  • ”Dubbla trösklar” som tillsammans är högre än 1,5-2 cm.
  • Felplacerad dörröppnare vid ytterdörren.
  • Ingen dörröppnare vid hissen.
  • Avsaknad av RH-parkeringsplatser (för rörelsehindrade) och orimligt lång omväg från närmaste RH-parkering.
  • Bristande bemötande, förståelse/kompetens kring problemet.

Juristerna i panelen fastslog att det rör sig om en diskriminering i form av bristande tillgänglighet och att dessa hinder – som kan klassas som ”enkelt avhjälpa hinder” – bör åtgärdas.

Stellan Gärde föreslog att Caroline van Mourik ska driva diskrimineringsärendet på egen hand genom ett ombud. Detta ombud ska utreda det inträffade och ett skadeståndsyrkande ska fastställas.

I detta fall är motparten Arbetsförmedlingen – alltså staten – och innan ärendet tas upp i domstol ska kravet (skadeståndsyrkandet) diskuteras med Arbetsförmedlingen. Om motparten accepterar de skadeståndskrav som den diskriminerade fastställt så behöver ärendet inte behandlas i domstol. Det skulle bara innebära onödiga rättegångskostnader.

Det är om parterna inte är överens som diskrimineringsärendet tas upp i rätten. Detta görs genom en sedvanlig tvisteprocess, dvs att den som blivit diskriminerad stämmer sin motpart.

Juristen Annika Jyrvall Åkerberg förklarade att den som utsatts för diskriminering även kan vända sig till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Det är visserligen mycket sällan som DO väljer att ta sig an något av de fall som inkommer men det är ändå viktigt att den som utsatts för diskriminering anmäler så att DO får en bild över vilken typ av diskriminering som människor upplever i samhället.

Annika Jyrvall Åkerberg föreslog även att den som utsatts för diskriminering tar kontakt med den närmaste antidiskrimineringsbyrån för att se om de kan driva det aktuella fallet. Antidiskrimineringsbyråerna har ofta mycket begränsade resurser men det är värt ett försök. Det finns heller inget som hindrar att den som utsatts för diskriminering hör av sig till flera aktörer för att få sitt fall behandlat.

Utebliven provanställning på grund av ledarhund

Catrin Strömvall sökte i november 2016 jobb som handledare och kom till intervju med rekryterare och senare med en områdeschef. Catrin informerade områdeschefen om att hon är beroende av sin ledarhund men att den skulle ligga inne på hennes kontorsrum och inte komma i kontakt med övrig personal.

Catrin erbjöds tjänsten, arbetsförmedlaren ordnade alla handlingar avseende anställningsstöd och hjälpmedelsspecialister besökte arbetsplatsen och konstaterade att det inte förelåg några tillgänglighetsproblem.

När hon en vecka innan tjänsten skulle påbörjas besökte sin nya arbetsplats med sin ledarhund blev stämningen upprörd. Man oroades för allergier och menade att det fanns personal och deltagare som av kulturella skäl inte kunde vistas i närheten av hundar. Morgonen efter denna händelse ringde områdeschefen och hänvisade till lagstiftning och arbetsmiljöproblem och meddelade att provanställningen inte skulle påbörjas.

Stellan Gärde konstaterade att det rör sig om en avbruten provanställning och att Catrin Strömvall har rätt till femton dagars varseltid. Juristpanelen konstaterar sedan att ledarhundsfrågan är komplicerad och att många frågor på detta område ännu inte besvarats.

Annika Jyrvall Åkerberg sa att det inte fastslagits i praxis om rätten att ta med sig sin hund är en fråga om tillgänglighet eller inte. Ett uttalande från Handikappombudsmannen (nedlagd 2008) säger det, men det är ingen dom.

I Diskrimineringslagen skiljer man på direkt diskriminering och indirekt diskriminering och i ärenden rörande ledarhundar måste man utreda om den synskadade blivit diskriminerad på grund av hunden eller på grund av funktionsnedsättningen.

Vid generella hundförbud rör det sig om en indirekt diskriminering. Då har man alltså att göra med en bestämmelse som framstår som neutral men som särskilt missgynnar synskadade och andra som till följd av en funktionsnedsättning är i behov av sina ledarhundar för att klara sig i vardagen.

I samband med diskussionen kring direkt och indirekt diskriminering påtalade Sofia Thoresdotter det märkliga i att man separerar på synskadade och deras ledarhundar. I likhet med en rullstolsburen som är i behov av sin rullstol så är man som synskadad i behov av sin ledarhund. Men ingen skulle säga till någon som använder rullstol: ”vi kan gärna släppa in dig men inte din rullstol”.

Men det kan uppstå en intressekollision när en synskadad med ledarhund ska vistas på samma plats som en allergiker. Sedan lång tid finns en överenskommelse mellan Synskadades riksförbund och Astma- och allergiförbundet om att de inblandade personerna ska hitta en lösning utan flera parter inblandade. Denna överenskommelse har dock ingen juridisk tyngd.

Catrin hänvisade till en annan lösning som gjorts för deltagare som ska välja Stöd- och matchningsleverantör inom Arbetsförmedlingen. Den som har ledarhund ska då kontakta den leverantör man vill välja och om det inte redan finns någon med allergi där kan den leverantören väljas. Skulle det senare komma någon med allergi dit får denne välja en annan leverantör. Principen ”först på plats” ska enligt Arbetsförmedlingen även gälla vid anställningar hos dessa leverantörsföretag.

I Catrin Strömvalls fall är det oklart om det verkligen fanns någon person med allergi på arbetsplatsen. Annika Jyrvall Åkerberg sa att det vore intressant att pröva ett fall där det uttalats ett generellt antagande om en risk att det skulle kunna finnas allergiska personer på platsen. Men det faktum att det inte finns några prejudikat gör ibland att det uppstår en rädsla att driva processer. Om den leder till ett negativt domslut är risken att det blir prejudicerande och får negativa konsekvenser för rättsläget och den som anmält.

Avvisad från utbildning som ingick i arbetet

Sofia Thoresdotter skulle på en föreläsning i en stor aula på universitetssjukhuset i Örebro. Denna föreläsning ingick i hennes arbetsuppgifter på Örebro läns landsting. Sofia har ledarhund och när hon tagit plats i lokalen så kommer någon fram och säger att hunden inte får vara där eftersom en person – som har ett uppdrag i samband med föreläsningen – är allergisk.

Det föreslogs att ledarhunden skulle lämnas i en informationsdisk utanför aulan. Sofia ville istället prata direkt med den berörda personen men nekades detta. En chefsperson ställde sig ovanför Sofia i en trappa och förklarade att ledarhunden inte kunde vistas i lokalen. Sofia lämnade lokalen.

I mars 2015 hölls ett möte om tvisteförhandlingsframställan från Akademikerförbundet SSR där Örebro läns landsting/Region Örebro län menade att Sofia lämnat lokalen och inte varit villig till en kompromisslösning. Kravet på skadestånd avvisades därför. DO avslutade senare ärendet (ANM 2015/125).

Eftersom personen med allergi i denna situation hade en funktion vid föreläsningen tror inte Annika Jyrvall Åkerberg att Sofia Thoresdotter skulle få framgång i fallet. Men det krävs generellt mer praxis för att klargöra vad som gäller i ärenden som rör ledarhundar. Idag vet vi inte om det är lagen som brister eller om det är tolkningen av den som behöver förbättras, sa Annika Jyrwall Åkerberg. Till dess vi fått praxis måste problemen lösas på andra sätt.

Juristerna menade att man vid den här typen av intressekollisioner måste söka alternativa lösningar till problemet. Hade personen med allergi och Sofia kunnat sitta i olika delar av den stora lokalen? Hade Sofia kunnat ta del av föreläsningen från ett angränsande rum (via till exempel mobilen)? Stellan Gärde menade att man kan kräva av den som anordnar denna typ av föreläsningar att alla ska kunna vara med, och för det måste man finna praktiska lösningar.

Uteblivna hållplatsutrop i Örebro

Sofia Thoresdotter bor i Örebro och begränsas av att det inte längre ropas ut vid vilken busshållplats bussarna stannar. Sofia och hennes sambo har påtalat detta många gånger men hittills har ingenting hänt. Det betyder att Sofia måste be busschaufförerna om att särskilt upplysa henne om när de stannar vid den busshållplats där hon vill stiga av. Det är inte alltid de vill göra det eller kommer ihåg att säga till vid rätt hållplats.

Juristerna diskuterade hur frågor rörande tillgänglighet ska behandlas när det rör sig om upphandlade tjänster. Har rätt krav ställts i upphandlingen (något som EU:s upphandlingsdirektiv kräver)? Dessa frågor är ännu inte utredda i fallet. Det är också oklart hur länge landstinget kan säga att ”vi skall titta på tillgängligheten” utan att genomföra några faktiska åtgärder.

Vidare diskuterades vikten av att man dokumenterar diskrimineringen på ett utförligt sätt. Sofia uppmanades att ta hjälp av sin sambo och dokumentera på film, till exempel skylten och frånvaron av ljud samt när Sofia inte kommer av vid rätt hållplats. Ju fler ”bevis” som finns desto bättre, avslutade Stellan Gärde.

Seminarium med Lagen som verktyg
Seminarium med Lagen som verktyg

Råd och tips

Juristpanelen ställde sig tveksamma till om det räcker med pro bono-jurister (frivilliga) för att komma tillrätta med diskrimineringsproblematiken. Det är lättare att ställa krav på en jurist som arbetar mot betalning.

Stellan Gärde hoppas ändå att blivande jurister ska bli mer intresserade av att ta sig an pro bono-fall. Han föreslår även att man tar kontakt med några av de större juristbyråerna och ber dessa driva några diskrimineringsfall.

Tips för dig som vill anmäla diskriminering:

  • Dokumentera den diskriminering du utsätts för!
  • Anmäl med hjälp av Anmälningstjänsten (då blir fallen offentliga och lättare att arbeta vidare med för föreningen Med lagen som verktyg).
  • Stäng inga dörrar! Den som utsatts för diskriminering kan driva fallet genom flera förfaranden.