SEMINARIER: 3/9 om stöd i skolan – 19/9 om webbtillgänglighet

Är bristande stöd i skolan diskriminering?

Seminarium i Farsta 3 september

Elever med funktionsnedsättning trivs och presterar sämre i skolan än andra. Lagen som verktyg får ofta frågor om detta. DO mottar många anmälningar om bristande stöd. Vilket stöd har elever med funktionsnedsättning rätt till? Vart kan man vända sig när skolan inte uppfyller sina förpliktelser? Kan diskrimineringslagen vara till någon hjälp?

Medverkande:

  • Maria Chöler, jurist Lagen som verktyg
  • Agneta Söder, ombudsman skolfrågor Autism- och Aspergerförbundet
  • Noor Mousawi, jurist Utbildningsförvaltningen Stockholms stad
  • Sofie Lindholm, jurist Skolinspektionen
  • Julia DeMarinis Giddings, processförare Diskrimineringsombudsmannen.

Tid: 3 september klockan 12.00–15.00

Plats: Storforsplan 36:10tr, Farsta (Stockholm)

Lättlunch: ca 12.30

Anmälan: maria@independentliving.org senast 30 augusti. Meddela ev allergi!

Uppdaterad information: Lagen som verktygs kalendarium

Vems ansvar är webbtillgängligheten?

Frukostseminarium och fördjupning i Stockholm City 19 september

EU:s webbtillgänglighetsdirektiv ska vara svensk lag senast 23 september. Vad måste IT-avdelningen göra? Hur fungerar samarbetet mellan jurister och IT-specialister? Projektet Lagen som verktyg och företaget Begripsam har undersökt hur kommunerna arbetar för att förbättra tillgängligheten på nätet. Resultatet presenteras vid ett frukostseminarium och i ett fördjupande seminarium.

Medverkande:

  • Maria Chöler, Lagen som verktyg
  • Stefan Johansson, Begripsam AB
  • Mia Ahlgren, Funktionsrätt Sverige
  • Ilias Bennani, Arbetsförmedlingen

Frukostseminarium kl 09.00-10.00

Här presenteras webbtillgänglighetsdirektivets krav ur ett juridiskt perspektiv och resultatet från enkätundersökningen presenteras.

Fördjupat seminarium kl 10.15-12.00

Utförlig presentation av undersökningen och fördjupad diskussion kring direktivets krav på webbtillgänglighet.

Tid: 19 september kl 9-12

Plats: Begripsams lokaler på H2, Health hub, Hälsingegatan 45, Stockholm.

Frukost: Från ca 8.30

Anmälan: maria@independentliving.org senast den 12 september (till ett eller båda seminarierna – begränsat antal platser på det fördjupande seminariet). Meddela ev allergi!

Uppdaterad information: Lagen som verktygs kalendarium

INTERVJU: Sebastians anmälan ledde till ny rättspraxis och ökad respekt

Sebastian Häregård
Sebastian Häregård

När Sebastian Häregård från Vara var 12 år och gick i 6:an anmälde han sin skola till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Det skulle leda till den första domen om bristande tillgänglighet i Sverige och därmed viktig rättspraxis. Men att vinna i domstol har också gett Sebastian – och hans pappa Mikael – ökat självförtroende. Sebastian, som använder rullstol, berättar varför han anmälde skolan.
—Jag har så less på de dåliga ramperna. Jag hade ramlat bakåt flera gånger. Skolans tyngsta dörr öppnades utåt så jag fick dra i den samtidigt som jag med ett hjul utanför kanten kastade mig bakåt för komma in.

Sebastian minns att en tjej tidigare hade slutat på skolan på grund av riskerna att skadas. Han har själv fått mindre skador. En fast stenbänk stod rakt nedanför en ramp och riskerade hela tiden att slå honom på smalbenen. Problemen med tillgängligheten på skolan började också gå ut över skolarbetet och lärande. Han kände sig rädd och ledsen.

För Lagen som verktyg avslöjar Sebastian att det egentligen var pappa Mikael som övertalade honom att göra en anmälan om diskriminering. Mikael, också rullstolsanvändare, gick på Nästegårdsskolan under 80-talet när de undermåliga ramperna lades ut.

Under Sebastians mellanstadietid var Mikael i kontakt med skolan flera gånger och undrade varför inget förbättrats på 30 år. Rektorerna (som avlöste varandra) tog upp problemen med kommunen. Även Mikael hade kontakt med kommunens byggnadsavdelning.
—Jag brukar alltid lyckas genom att arbeta mig uppåt i hierarkin, säger han. Men i det här fallet var det som att hälla vatten på en gås. Fram till den 1 januari 2015 var vi maktlösa och hade ingenstans att vända oss. Då äntligen blev bristande tillgänglighet en form av diskriminering enligt diskrimineringslagen.

Inga plåtdörrar och stängsel

Sebastians anmälan gällde därför det som han utsatts för efter 1 januari 2015. Två jurister från DO var i kontakt med Mikael och Sebastian. En av dem kom ut till skolan för att mäta och fotografera. Huvudförhandlingen ägde rum den 3 maj 2017 i Skaraborgs tingsrätt i Skövde.

För Sebastian var det första gången han var i en rättssal.
—Sånt hade jag bara sett på tv och jag trodde det skulle vara en massa plåtdörrar och stängsel, säger han.

Så var det inte riktigt. I rätten fick Sebastian själv redogöra för hur han upplevt situationen på skolan.
—Visst var det lite nervöst att prata inför domarna, säger han. Men det kändes som att de tyckte det jag sa var bra.

Sebastian tycker snarare det var kommunens jurist som verkade nervös.
—Han hade så konstiga argument, bara om hur dyrt det var med ramper och sånt, säger Sebastian. Domaren fick säga till honom att de inte var där för att prata om pengar utan om det var diskriminering elle inte.

Var säker på att vinna

Sebastians klasskompisar hade trott att kommunen skulle medge att det rörde sig om diskriminering, men kommunens fastighetschef, som också vittnade, menade att problemen som Sebastian upplevt inte var så farliga.
—Men vi hade konkreta bildbevis, säger Sebastian stolt. Fotograferna från skolan blev viktigt bevismaterial.

Sebastian var hela tiden säker på att vinna. Och mycket riktigt kom tingsrätten i sin dom från den 24 maj 2017 fram till att kommunen diskriminerat honom. Diskrimineringsersättningen satte domstolen däremot till 30.000 kr, istället för de 75,000 kr som DO yrkat.
—30,000 är ju löjligt lite, inflikar Mikael. Det finns ingen kraft i det. En ersättning ska vara kännbar.

DO överklagade domen på grund av den låga ersättningen. Kommunen överklagade i sakfrågan, men när det var dags för förhandling i Göta hovrätt i Jönköping ville kommunen göra upp före förhandlingen. Sebastian Häregård och DO ville förhandla, men strax innan sakframställningarna skulle äga rum medgav Vara kommun DO:s yrkande.
—Jag trodde han skämtade, säger Mikael. Är detta något förhandlingstrick?

DO:s jurister ringde till huvudkontoret i Stockholm och fick klartecken att acceptera kommunens bud, men utan att bjuda på några rättegångskostnader.

Vara kommun medgav höjd ersättning

I domen från 15 maj 2018 fastslog Göta hovrätt skyldigheten för kommunen att betala diskrimineringsersättning på 75.000 kr samt rättegångskostnader i tingsrätten, men att parterna skulle ta sina egna kostnader i hovrätten. Därmed är processen avklarad.

Hade kommunen därmed ändrat inställning sedan förhandlingen i tingsrätten? Sebastian berättar att domaren frågade om kommunen erkände diskriminering och att han då fick det medgivande han hela tiden väntat på. DO:s jurist Karin Ernfors har tidigare påpekat för Lagen som verktyg att kommunen inte berörde om de ansåg att diskrimineringen berättigade till just detta belopp.

Varför ville då inte Vara kommun fortsätta processen? Mikael Häregård har sin bild klar.
—Kommunen ville nog bara få slut på det här. Under det gångna året har Vara kommun fått mycket negativ publicitet.
När Lagen som verktyg strax efter domen samtalade med kommunens jurist Christoffer Jensen pekade han istället på “processekonomiska” skäl som avgörande för kommunens agerande.

Sebastian hade däremot varit beredd att gå vidare till Högsta domstolen om det hade behövts.
—DO frågade om vi var villiga att gå hela vägen och det var vi, berättar Mikael. Det är ju viktigt att få en slutgiltig vägledning om hur man ska döma i framtiden.

Att bidra till Sveriges första dom om bristande tillgänglighet som diskriminering var förstås spännande.
—I en domstol kan det ju bära eller brista, säger Mikael. Eftersom detta var första domen för en ny lagparagraf visste vi inte hur våra argument skulle tas emot.

Nöjda med DO:s arbete

Sebastian är nöjd med domen, men tycker att det tog lite väl lång tid med hela rättsprocessen. Men han tror att det beror på att myndigheterna gör ett grundligt arbete.
—Och det var värt att vänta eftersom det gav resultat, säger han.

Mikael och Sebastian är också väldigt nöjda med hur DO drivit deras ärende.
—DO:s jurister har varit väldigt trevliga och bra att prata med, säger Mikael. De har varit lätta att nå och svarat snabbt.

De lokala medierna tog upp Sebastians fall, men nyheten spreds inte i riksmedierna i någon större omfattning. Ändå har andra hört av sig till familjen Häregård med frågor om hur de ska göra i liknande fall.
—Det känns bra att kunna hjälpa andra och sprida kunskap om detta, säger Mikael.

Han brukar rekommendera andra att få med sig en organisation – om inte DO driver fallet. Att driva ett fall som privatperson kan innebära extremt höga kostnader om man förlorar.

Sebastian är beredd att driva fler fall om det dyker upp nya problem.
—Nu vet jag ju hur man gör, säger han. Samtidigt vore det skönt att slippa bråka så mycket. Det bästa är om myndigheterna följer lagen från början.

Mikael håller med.
—Man ska egentligen inte behöva gå till domstol för att en sådan småsak. Men händer det inget blir man ju tvungen.

I deras fall räckte det egentligen med “hot” om domstol för att kommunen skulle agera. När Sebastians anmälan kommit in och DO kontaktade Vara kommun tog det inte lång tid förrän skolan hade nya ramper, perfekta vilplan och skyddsräcken överallt.
—I och med DO-anmälan fattade kommunen att det var allvar och gjorde det som borde åtgärdats för länge sen, säger Mikael.

Men då var den juridiska processen redan igång. Att det sedan blev en dom har nu många glädje av. Det betyder att rättspraxis har börjat att bildas på ett område där ingen tidigare visste exakt vad lagen innebär. Nu vet man till exempel att behov av “ekonomiskt manöverutrymme” inte är ett acceptabelt argument för att inte vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet.

Mikael Häregård
Mikael Häregård

Inte så smart att strunta i tillgängligheten

Mikael Häregård hoppas att domen blir en ögonöppnare för andra kommuner och landsting.
—Det är en tankeställare om att det inte är så smart att strunta i tillgängligheten. Finns det riktlinjer så måste de följas.

Mikael tror också att det hade blivit billigare för kommunen att vidta tillgänglighetsåtgärder från början, särskilt eftersom anpassningar många gånger varken är speciellt dyra eller komplicerade. Han nämner en skoaffär i Vara som förut hade ett trappa, men tog bort gatstenen, fyllde upp med sand så att det blev en liten kulle och sedan la tillbaka gatstenen.
—Så skulle många butiker med trappor kunna göra, säger han.

Mikael tror att det många gånger är en fråga om prioriteringar. Vara kommun köpte till exempel in ett konstverk till Nästegårdsskolan (med stenarna som syns på en av bilderna nedan) samtidigt som behovet av tillgänglighetsåtgärder fanns.
—Det var ynkligt att inte sätta tillgängligheten högre än så, säger Mikael.

Något annat som skrämmer honom är den inkompetens han mött hos kommunens företrädare.
—Både kommuner och statliga myndigheter måste utveckla sin kompetens på det här området, säger han. En chef jag pratade med sa att han var ny, men det tycker jag inte ska spela någon roll. Den som jobbar med byggfrågor ska kunna lagar och förordningar på sitt område. Man ska inte kunna gömma sig bakom att man inte kände till lagen. Och har man inte kompetensen får man faktiskt uppdatera sig. Lagen om att avlägsna enkelt avhjälpta hinder har gällt i plan- och bygglagen sedan 2001 och från 2015 räknas bristande tillgänglighet som diskriminering i diskrimineringslagen.

Möts med respekt efter domen

Mikael Häregårds tips är att ta hjälp av funktionshinderorganisationer istället för att lita på att alla har ”läst på”.
—Fråga oss som lever med funktionsnedsättning, säger han. Det är vi som vet vad som funkar och inte. Men tyvärr ses vi fortfarande ibland som mindre vetande och till och med mindre begåvade.

Att inte bli lyssnad till ger känslan av att inte vara lika mycket värda som andra, tycker Mikael. Han berättar att han i hela mitt liv känt sig undanskuffad och mindre värd. Men att rättsprocessen stärkt honom.
—Efter domen möts jag av en helt annan respekt. När jag ringde kommunen för ett tag sedan märkte jag hur tonläget ändrades så fort jag sa sitt namn.

Även Sebastian berättar om en händelse där han fick ett helt annat bemötande efter att ha sagt sitt efternamn. I Vara är det inte längre någon som struntar i Häregårds.

/Emil Erdtman

Tidigare artiklar:

Bilder:

ANALYS: Leder nya förvaltningslagen till bättre tillgänglighet?

Myndigheternas arbete styrs till stor del av förvaltningslagen, vilken antogs i ny form förra året och trädde i kraft den 1 juli 2018. Lagen som verktyg skriver idag om vad som är nytt i lagen och hur den kan påverka situationen för personer med funktionsnedsättning. 

Den nya förvaltningslagen (2017:900) antogs av riksdagen och ersätter den tidigare lagen från 1980-talet, vilken har utvecklats kontinuerligt sedan dess. Förvaltningslagen är en central reglering om mötet mellan myndigheter och enskilda. Den gäller både hur myndigheterna ska vara tillgängliga för allmänheten och hur ärenden handläggs som rör enskildas rättigheter och skyldigheter. Mycket av ändringarna är kodifiering av praxis, det vill säga att skriva in i lagen hur det redan idag fungerar i praktiken. Syftet är även att stärka rättssäkerheten för den enskilde.

Det finns några viktiga nyheter som kan vara viktiga att känna till och ta tillvara på i arbetet för ett samhälle utan diskriminering och lika möjligheter för alla. Skyddet mot diskriminering i diskrimineringslagen måste nämligen läsas tillsammans med andra lagar och författningar. Det gäller särskilt frågor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. I många lägen är olika myndigheter inblandade i arbetet med dessa andra lagar. Det gäller exempelvis kommunala byggnadsnämnder i fall som rör enkelt avhjälpta hinder i den byggda miljön och den kommande myndigheten för digital förvaltning för frågor om webbtillgänglighet.

Ärendehandläggning

Den tidigare förvaltningslagen gällde bara handläggning av ärenden som innebar myndighetsutövning mot enskild eller där den enskilde var part. Begreppet myndighetsutövning är svårt att precisera, vilket gjorde att det ibland var svårt att avgöra om ett ärende omfattades av förvaltningslagen. I den nya lagen ska fler ärenden omfattas, vilket betyder att ett ärende inte längre måste innebära myndighetsutövning för att omfattas av kraven enligt förvaltningslagen.

Alla ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att materiell och formell rättssäkerhet eftersätts. Detta betyder att ett ärende ska handläggas enligt reglerna och att besluten ska bli rätt i sak. Ärendena ska enligt den nya lagen fortfarande som huvudregel ske skriftligen, men regleringen för muntliga inslag blir starkare. Om exempelvis en person med funktionsnedsättning behöver och önskar muntlig handläggning ska myndigheten beakta detta. Det är dock myndigheten som ytterst bestämmer formen för handläggningen.

Även om det inte finns en definition av begreppet “part” beskrivs i propositionen på s. 79 att “Med sökande avses den som hos en myndighet ansöker om en åtgärd som är reglerad i den offentligrättsliga lagstiftningen. En klagande är den som överklagar ett förvaltningsbeslut. Det kan vara en sökande som fått avslag på sin framställning eller någon som drabbats av ett ingripande och vill att beslutet ska upphävas eller ändras. Uttrycket annan part inbegriper bl.a. den som är föremål för ett tillsynsärende och därmed intar ställning som s.k. förklarande part.“

En nyhet är att en myndighet kan begära att en enskild bekräftar att en handling som kommit in till myndigheten är avsänd från den enskilde. Bekräftelse kan ske exempelvis via signatur, telefon eller e-legitimation.

Långsam handläggning

I lagen införs rättssäkerhetsgarantier för att förhindra långsam handläggning av ärenden i första instans. En av de största nyheterna i lagen är regleringen av enskildas rätt att klaga på långsam handläggning av ärenden. Förfarandet för att göra gällande att tiden drar ut och få myndigheten att fatta ett beslut är relativt detaljerat beskrivet i lagen. Bestämmelsen bör läsas i ljuset av rättsutvecklingen om skadestånd för långsam handläggning i ärenden som rör enskildas civila rättigheter och skyldigheter enligt Europakonventionens artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång i skälig tid. I skadeståndslagen (1972:207) trädde tidigare i år en ny bestämmelse i kraft som innebär att det allmänna kan ådra sig skadeståndsskyldighet för överträdelser av rättigheter enligt Europakonventionen.

Att inleda ett ärende

I den nya lagen införs bestämmelser om hur en enskild kan inleda ett ärende hos en myndighet. Ansökan, anmälan eller annan framställning nämns. De måste inte ske skriftligt enligt lagtexten, även om det förordas av regeringen som ett vanligt sätt. Digitala tjänster från myndigheterna i olika ärendetyper används redan idag och det ska fortsätta få vara så. Om det finns specialregler på ett visst område ska de gälla även hur ett ärende inleds. Framställningen ska åtminstone innehålla den enskildes identitet, kontaktuppgifter, vad ärendet gäller, vad den enskilde vill att myndigheten ska göra och i de flesta fall även varför.

Det ligger inom myndighetens serviceskyldighet att på olika sätt se till att en framställan till slut blir komplett även om den inte är det från början. Det betyder däremot inte att myndigheten har en skyldighet att hjälpa en enskild att få bifall, utan bara att se till att framställningen är så komplett att det går att göra en prövning av ärendet. Av förarbetena framgår att det “innebär dock inte att myndigheten, för att uppfylla serviceskyldigheten i sådana eller andra liknande situationer, är skyldig att svara på frågor på ett sätt som förutsätter att den först genomför en omfattande rättsutredning.”

Myndigheternas utredningsansvar

Den nya lagen innehåller en bestämmelse om officialprincipen, vilken innebär att myndigheten har en skyldighet att utreda ärenden tillräckligt. Bestämmelsen är starkare om myndigheten själv inleder ett ärende jämfört med om en enskild inleder ett ärende. I det senare läget ska en enskild medverka och aktivt bidra till utredningen och har även bevisbördan för att hen har rätt till det som ansökan gäller.

Tolkning och översättning

En rätt till tolk och översättning av kommunikation till andra språk än svenska om den enskilde inte kan svenska fanns i den tidigare lagen. I den nya lagen ska även rätten till tolk och översättning gälla personer med synnedsättning, hörselskada eller begränsad förmåga att tala. För andra som av olika skäl behöver stöd, exempelvis social tolk, gäller serviceskyldigheten som innebär att myndigheterna ska bistå med hjälp så att den enskilde kan tillvarata sina intressen.

Rätten till översättning och tolk för nämnda grupper är däremot inte absolut, utan en prövning av ärendets beskaffenhet och bland annat hur omfattande det är ska göras. Bedömningen om tolkning ska beviljas ska göras utifrån den enskildes möjlighet att ta tillvara sin rätt. Tolk får användas av myndigheten i fler fall om det är motiverat.

Legalitets-, objektivitets- och proportionalitetsprincipen

Införandet av dessa legalitets-, objektivitets- och proportionalitetsprinciperna är exempel på kodifiering eftersom de gällde innan enligt grundlag och Europarätten, som är direkt tillämplig i Sverige. Betydelsen av principerna uppmärksammas i lagen, vilket kan ha ett pedagogiskt värde för handläggare och beslutsfattare. Legalitetsprincipen innebär att beslut ska fattas i enlighet med gällande rätt. Objektivitetsprincipen innebär att domstolar och myndigheter ska beakta allas likhet inför lagen; de ska vara sakliga och opartiska. Rörande proportionalitetsprincipen framhöll regeringen i propositionen bland annat socialförsäkringsärenden och tvång- och våldsanvändningen som viktiga områden att särskilt iaktta proportionalitet, vilket förenklat betyder att undersöka om en åtgärd är lämplig och nödvändig för att uppnå ett legitimt mål, samt undersöka om det inte finns några andra mindre ingripande åtgärder gentemot den enskilde som uppnår målet.

Muntlighet

Bestämmelserna om muntlighet ändras något. Det kan innebära att det blir lättare att få lämna uppgifter i ärenden muntligt. Ändringen bör vara till nytta för personer med behov av att lämna uppgifter muntligt, även om det inte är en obegränsad rätt. Om det exempelvis rör sig om ett komplicerat material kan myndigheten begära skriftliga handlingar i ärendets handläggning.

Kommunikation

Den nya lagen innehåller nya regleringar om kommunikation. Avseende tillgänglighet ska myndigheten välja en kommunikationsform som fungerar för den enskilde i ärendet.

Överklagande

I lagen infördes även en ny bestämmelse om överklagande. Nu gäller att ett beslut får överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Det är en till synes mycket bredare skrivning än den som gällde i gamla förvaltningslagen.

Viktigt att testa lagen

Den nya lagen verkar på flera punkter kunna bidra till förbättrad tillgänglighet till det offentliga för enskilda i allmänhet och personer med vissa funktionsnedsättningar i synnerhet. Även om lagstiftningen till stor del är en kodifiering av hur det redan fungerar i praktiken finns nyheter som är svåra att med säkerhet veta hur de kommer att påverka möten i praktiken.

Leif Jeppsson, jurist på Synskadades Riksförbund, säger menar att lagändringen är ett framsteg.
—Vi har krävt detta länge. Nu ska man kunna kommunicera med myndigheter själv och slippa förlita sig på andra. Det är viktigt att vi är medvetna om vår rätt och att vi nu också kräver att få handlingar tillgängliga, säger han.

Om lagändringen innebär en rätt till exempelvis översättning från svartskrift till punktskrift i all ärendehandläggning om en synskadad begär det verkar tyvärr oklart. Ola Linder, jurist i projektet Lagen som verktyg, kommenterar:
—Det hade varit önskvärt med mer klarhet i lagtexten eller åtminstone förarbetena för att med större säkerhet kunna använda bestämmelserna som faktiska och utkrävbara rättigheter. Snarare riskerar det att bli en fråga om avvägningar hos myndigheterna i olika ärenden som är svåra att förutse utgången i. Jag håller med Leif Jeppsson om att det är viktigt att kräva tillgängliga handlingar för att testa lagen.

Den nya förvaltningslagen är en pusselbit i ett större system som reglerar rättigheterna i samhället. Den bredare diskussionen om access to Justice, eller rätten till rättvisa, fortsätter. Kanske får vi i Lagen som verktyg anledning att återkomma till förvaltningslagen i framtiden för att följa upp dess effekter. Förhoppningsvis innebär den förbättringar på områden som belysts i Anja Zotéévas rapport om kommunernas arbete med tillgänglighet och enkelt avhjälpta hinder.

ALMEDALEN 2018: Lagen som verktyg i Almedalen

Lagen som verktyg är medarrangör till ett seminarium den 5 juli kl 10-11 om LSS och mänskliga rättigheter samt frågar ut politiker och leder seminarium om Funktionsrättskonventioen som lag den 6 juli kl 9-12. Detta är samarbeten med Från snack till verkstad och Funktiosrätt Sverige. Välkomna!

5/7 kl 10-11 Seminarium: Bryter besparingar inom LSS mot de mänskliga rättigheterna?

Bryter myndigheterna mot lagens intentioner och de mänskliga rättigheterna? Vilken status har olika rättskällor? Hur bör funktionsrättsrörelsen arbeta för att få större genomslag för rättighetsperspektivet i LSS-frågan?

  • Tid: 5 juli kl 10.30-11.30
  • Plats: Högskolan/Uppsala universitet, B-huset, Sal B11. Huvudentré : Cramérgatan 3.

    Moderator: Hanna Gerdes, Hanna and Goliath Law&Education

Panel:

  • Anna Barsk Holmbom, ABH utbildning och rådgivning
  • Anna Bergholtz, Journalist
  • Mathias Blomberg, IGNE Advokatbyrå
  • Andreas Pettersson, Södertörns högskola
  • Jessica Smaaland, STIL

Länk till Almedalsprogrammet

6/7 kl 9-12 Samtal: Barnkonventionen ska bli lag, men vad händer med Funktionsrättskonventionen?

FN och Europarådet uppmanar Sverige att införa Funktionsrättskonventionen som lag. Vad anser partierna? Vad skulle en inkorporering innebära juridiskt och politiskt?

Emil Erdtman och Tor Gustafsson frågar ut partierna. Ola Linder leder ett seminarium.

  • Tid: 6 juli kl 9.00-12.00
  • Plats: Funktionsrätt Sveriges tält, Skeppsbron, H124.

Hålltider:

  • 9.00 Funktionsrätt Sverige om sin valfråga
  • 09.30 Liberalerna – Bengt Eliasson
  • 09.45 Centerpartiet – Johan Hedin
  • 10.00 Kristdemokraterna – Ella Bohlin
  • 10.30 Miljöpartiet – Martin Hansson
  • 10.45 Vänsterpartiet- Kaj Raving

11.00-11.45 Seminarium med:

  • Nora Eklöv, generalsekreterare, Unga rörelsehindrade
  • Hanna Gerdes, MR-jurist, Hanna and Goliath Law&Education
  • Annika Jyrwall Åkerberg, Senior Legal Advisor, Civil Rights Defenders
  • Elisabeth Wallenius, ordförande, Funktionsrätt Sverige

I Almedalsprogrammet

Mer om Lagen som verktygs aktiviteter 2018.

REPORTAGE: Diskriminering skadar självförtroendet, men de rättsliga verktygen ger hopp

Lagen som verktygs frilansare Jennifer Jungelin har intervjuat fem personer om konsekvenserna av att utsättas för diskriminering, men också om det hopp som finns i att kunna anmäla och driva sin sak. Här kommer hennes text:

Vid den här tiden för två år sedan anmälde jag företaget som diskriminerade mig när de nekade mig ett sommarjobb på deras äldreboende. Jag hade till och med fått jobbet genom kommunens särskilda satsning att hitta sommarjobb till ungdomar med funktionsnedsättning. Anmälan gjorde jag av principskäl då arbetsgivare kopplade till kommunen inte har möjlighet att välja vilka sommarjobbare de tar emot, men framför allt för att deras skäl att inte ta emot mig uteslutande rörde min synnedsättning.

Händelsen har påverkat mitt självförtroende gentemot arbetsmarknaden negativt. Visserligen fick jag ett annat sommarjobb inom socialpsykiatrin, som jag klarade utan problem, men följande sommar sökte jag mig tillbaka till denna gamla trygga arbetsplats fast att jag egentligen velat testa på något nytt, exempelvis med barn eller inom äldreomsorgen. Men jag vågade helt enkelt inte – kanske också just för att min anmälan lades ned så att jag inte fick rätt i sak även på pappret.

Senare nekades jag plats på en skrivarlinje på en folkhögskola, inte på grund av min nivå på skrivandet, utan av praktiska orsaker. De menade att de hade svårt att hitta en ledsagare under lunchen och att deras digitala plattform inte var tillgänglig. De hade behövt mejla mig uppgifterna. Då hade jag inte kraft och ork att göra en anmälan om diskriminering. Jag påverkades av händelsen, inte bara för att jag inte fick gå just den utbildningen utan även för att jag sedan dess inte har haft modet att söka andra skrivkurser. Tänk om jag bli bemött på samma sätt!

Ändå har den diskriminering jag utsatts för paradoxalt nog gjort att jag utvecklats som person. Det har gett mig nya möjligheter. Exempelvis kände jag mig stark när jag skickade in min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och åtminstone fick medias uppmärksamhet. Utan dessa händelser hade jag inte heller fått kontakt med Lagen som verktyg, och då inte fått möjligheten att skriva denna artikel.

Jag blev nyfiken på hur andra personer med funktionsnedsättning påverkas av olika typer av diskriminering. Och jag funderar ofta över om de chefer, skolledare, restaurangägare och myndighetspersonal som utsätter en person för diskriminering förstår vilka konsekvenser diskrimineringen faktiskt får för individen bakom ärendet. Jag har valt att intervjua några personer med olika typer av funktionsnedsättning som drivit sina fall av diskriminering för att sprida deras berättelser och förmedla någon slags kunskap till allmänheten.

Sofia

Att kunna resa med kollektivtrafiken på sin hemort är en självklarhet för de flesta. Men inte för Sofia Thoresdotter som har syn- och hörselnedsättning. Hon har valt att anmäla Örebro länstrafik samt bussbolaget Nobina för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Hon beskriver bussarnas hållplatsutrop som opålitliga.
—På min linje fungerar utropen aldrig på vissa hållplatser, alltid på andra. När jag flyttade hit försökte jag först be varje busschaufför att ropa ut samtliga hållplatser, men oftast ville de bara säga till vid min hållplats. Detta innebär att jag ofta inte vet var jag är och sedan måste klättra ut hastigt med grejer, ledarhund och allt. Jag har inte tid att förbereda mig redan vid hållplatsen innan.  Dessutom glömmer chaufförerna ofta att ropa ut bara en enda hållplats, vilket innebär en stor osäkerhet.

Sofia har haft möte med regionen, som då skyllt på bussbolaget som enligt regionen hade dålig utrustning.
—De sa att utropen kanske kan funka efter 2019, då de ska byta system. Bussbolaget skyllde i sin tur på regionens upphandlingar.

Hon berättar vidare att nästan alla bussar har linjeutrop, det vill säga utrop på utsidan på bussen som talar om vilken buss det är och vart den går. Men det finns ställen där flera bussar kommer in till samma hållplats samtidigt.
—Om den buss jag ska åka med kommer bakom den första hör jag inte den – och missar den, säger Sofia. Då är inte linjeutropen till någon hjälp. Det finns inga taktila ledstråk heller eller någon talande information om när bussen kommer – den information som seende får via informationstavlan på hållplatsen.

Regionen har inte heller anammat Sofias förslag med stationsvärdar på dessa hållplatser.
—Det skulle vara en hjälp för många människor med alla möjliga behov.

Jag frågar Sofia hur den otillgängliga busstrafiken påverkar hennes vardagsliv.
—Jag har mycket högre tröskel för att ge mig iväg på saker nu, som att gå på konserter eller träffa vänner. Från min hållplats går det visserligen bara en buss in till stan, men sedan måste jag ju åka hem från de stora hållplatserna. Därför reser jag oftast bara iväg i jobbärenden.

Sofia berättar att det går åt mycket energi och vardagsstress i onödan för att hitta strategier för att kunna ta sig hem.
—Jag kan också bli förbannad, för jag betalar ju faktiskt för mina bussbiljetter samt skatt till regionen precis som alla andra. Dessutom skriver regionen på sin hemsida hur viktigt det är med tillgänglighet… Men tydligen inte för alla. Det är därför jag anmälde till DO med hjälp av Anmälningstjänsten, avslutar Sofia vårt samtal.

DO gick inte vidare med fallet, men Örebro Rättighetscenter har utrett det och föreningen Med lagen som verktyg arbetar med fallet tillsammans med en advokat.

Marie-Louise

Att kunna utföra sina arbetsuppgifter och få möjlighet att utvecklas på sitt jobb kan tyckas vara en självklarhet. Men inte för Marie-Louise som valt att anmäla sin arbetsplats (en statlig myndighet) för diskriminering eftersom hon, som har en synnedsättning, bara kan utföra en del av sina egentliga arbetsuppgifter.
—När jag blev anställd fungerade det mesta ganska bra. Alla anställda på min enhet fick samma information via mejl, där vi även kunde få ut uppgifter från andra enheter. Vi skrev allt i Word. Men när jag var på semester i februari förra året beslöt min dåvarande chef att vi hädanefter skulle göra allt detta i ett program som heter Dur Två – utan att ta reda på om det skulle fungera för mig och min arbetskamrat som också har synnedsättning.

Marie-Louise kontaktade hjälpmedelssamordnaren på sin arbetsplats för att ta reda på om programmet gick att tillgängliggöra med Jaws, som är det anpassningsprogram hon använder. Hon fick svaret att frågan skulle utredas. Först ett år och två månader senare hölls ett möte där det beslutades att det kanske ska bildas en arbetsgrupp för detta.
—Mina kollegor fick sedan nya arbetsuppgifter som jag och min synskadade arbetskamrat inte kunde utföra då de byggde på att göra collage av foton samt hantera ärenden som kom på papper via fax. Jag frågade min chef om inte vi borde kunna få andra arbetsuppgifter, för att även vi skulle få möjlighet att utvecklas. Jag fick svaret att de hört sig för med olika enheter på arbetsplatsen och att det inte fanns något som vi kunde utföra. Jag fick aldrig veta vilka enheter de hade tillfrågat och vilka eventuella arbetsuppgifter det hade gällt.

När jag frågar Marie-Louise hur situationen på arbetsplatsen påverkar henne berättar hon att hon får sämre möjligheter till löneförhöjning då lönerna på hennes arbetsplats bland annat styrs av hur mycket man utvecklas.
—Eftersom jag inte har kunnat börja med de nya arbetsuppgifterna får jag inte högre lön. Jag känner heller inte att jag bidrar i arbetsgruppen då jag inte kan utföra alla arbetsuppgifter. Det känns jobbigt att hela tiden behöva fråga mina kollegor om information som står i Dur Två, den typ av information som alla förut fick på mejl. Jag känner mig ifrågasatt och måste försvara mig hela tiden när kollegor frågar varför jag inte skriver direkt i Dur Två som alla andra.

Marie-Louise försökte först driva fallet med hjälp av facket, men möttes av stor okunnighet om tillgänglighetsfrågor. Hon valde då att anmäla till DO. Jag frågar Marie-Louise varför det var viktigt för henne att driva detta som en anmälan om diskriminering?
—Jag ville få prövat om om min arbetsgivare verkligen har vidtagit de förebyggande aktiva åtgärder på det sätt som lagen säger. Jag vill också visa för andra att det det lönar sig att kämpa för sin sak.

DO har valt att inte utreda fallet. Lagen som verktygs jurist Csilla Gradwohl arbetar däremot med en utredning av fallet.

Maria

Lika mycket som det kan verka självklart att kunna jobba och åka kollektivt kan det vara att bli serverad ett glas vin, förutsatt att du är myndig och inte är för berusad.

Maria, som använder rullstol nekades just detta utan att få någon förklaring på en restaurang i Farsta centrum.
—Jag frågade helt lugnt efter ett glas rosévin, men mannen bakom disken bara vinkade bort mig. Då tänkte jag att det här kanske inte var ett sådant ställe som har rosévin så jag bad om ett glas vitt istället. Men han fortsatte att med hjälp av gester avvisa min beställning och var tydlig med att han ville att jag skulle lämna restaurangen.

När Maria var på väg därifrån mötte hon några vakter som servitören hade ringt efter.
—De var lika oförstående som jag, men sa att de inte kunde gå in och hävda min rätt att beställa. Vakterna tyckte dock att det var bra att jag tänkte anmäla händelsen till DO. Enligt Maria finns det flera viktiga anledningar till att hon nu väljer att driva fallet som en fråga om diskriminering.
—Jag tycker det är viktigt att det som händer oss som har funktionsnedsättningar dokumenteras. Först när det finns en en berättelse och bevis bakom statistiken kan vi använda det i vår kamp för rättigheter. Jag ville att andra ska få kunskap om att detta faktiskt händer.

Förutom att det var viktigt för Maria att anmäla händelsen ur ett funktionshinderperspektiv var det även viktigt för henne personligen.
—Det kändes viktigt att få berätta om händelsen för att göra klart både för andra och mig själv att det inte är ok att bli behandlad så här.

När Maria får frågan om hur händelsen på restaurangen påverkat henne berättar hon att det har ökat hennes medvetenhet.
—Själv har jag många gånger upplevt diskriminering i form av bristande tillgänglighet, ofta flera gånger varje dag, men inte detta. Självklart visste jag att andra nekats att beställa alkohol utan att vara påverkade – till exempel på grund av tal- eller balanssvårigheter. Jag vet även att personer som använder ledarhund ofta nekas tillträde till olika ställen och förstår att det måste vara skitjobbigt. Men det är en helt annan sak att vara med om det själv. Efter den här händelsen finns tanken där när jag besöker nya serveringar. Tänk om jag kommer att nekas att beställa nu bara för att jag använder rullstol!

DO har gått vidare med fallet och arbetar nu med en utredning. Jag har fått besvara en del frågor och ta fram ytterligare kompletterande underlag. Förhoppningsvis är det faktum att man inte direkt avskrev ärendet en indikation om att man tar frågan på allvar och kanske kommer gå vidare. Jag hoppas det.

Saga och Melvin

I alla grundskolor runt om i landet genomförs nationella prov i tredje, sjätte och nionde årskurs. Alla elever i hela landet ska göra samma prov i exempelvis matematik eller engelska. Resultaten är vägledande för lärarnas betygsättning. Skolverket reglerar vilken hjälp en elev med funktionsnedsättning kan få för att ha förutsättningar att genomföra proven på jämlika villkor med andra elever.

Jag träffar Saga och hennes kompis Melvin som går i sjätte klass och just har gjort sina nationella prov. Båda har dyslexi. Sagas mamma är också med under intervjun och tillsammans hjälps de åt att förklara hur de nationella provens anpassningar varit otillräckliga för dem, samt hur det kommer sig att de har valt att driva det här ärendet.

Föräldrarna kände redan tidigt under läsåret oro över sina barns förutsättningar att kunna genomföra proven. Därför hade de ett möte med lärarna i matematik och svenska för att få klarhet i vilket stöd barnen kunde få.
—Lärarna som var där sa inte så mycket, utan berättade mest att de inte visste hur de skulle tolka Skolverkets direktiv angående anpassningar, säger Sagas mamma. Vi fick svar två veckor innan proven, vilket stressade både oss och barnen i onödan.

Engelskläraren dök över huvud taget inte upp på några möten, men hade lite mejlkontakt.
—Han kan dock inte ha tagit åt sig mycket av det vi försökt förklara, eftersom han utsatte barnen för ett testprov där de var tvungna att läsa flera långa texter helt utan hjälp av talsyntes som de är vana vid att använda i vanliga fall.

De fick inte heller tillåtelse att sitta i ett mindre rum vilket de har rätt att få. Visserligen fick de längre provtid, men det hjälpte inte. De var förtvivlade och stressade över att inte kunna klara av de riktiga proven. Det kändes hemskt att få hem sina barn så stressade och oroliga.

Saga förtydligar hur den längre provtiden varken varit ett rätt eller tillräckligt stöd:
—Det är som att spela tennis med pingisracket. Det går ju inte.

Hur gick då de riktiga nationella proven?
—När vi hade läsförståelse fick vi frågorna upplästa men inte själva texten, berättar Melvin. Och den måste man ju kunna läsa ordentligt för att svara på frågorna. Det verkar som att de tycker det är fusk att lyssna på texten.

Hos en del dyslektiker kan också arbetsminnet vara nedsatt – med svårigheter att komma ihåg saker som andra lärt sig utantill, exempelvis nyckelord eller multiplikationstabellen.
—När det inte är nationellt prov får jag ha en latmask med mig i matten, berättar Saga. Det är ett papper med hela multiplikationstabellen. När jag inte fick ha med den under nationella provet blev det mycket svårare att göra uppgifterna eftersom jag inte kommer ihåg allt utantill.

Vi konstaterar tillsammans att det är skönt att proven är över för den här gången och kommer in på anledningen till att familjerna har valt att vara med och driva frågan som ett fall av diskriminering. Saga mamma berättar:
—Jag frågade en kompis som är lärare och min man om de krav jag har är orimliga. Själv tycker jag det känns orimligt att barnen ska behöva klara sig utan den talsyntes de alltid använder annars. De läser ju med öronen. Det känns heller inte rättvist att de bedöms på sin stavning som de inte kan rå över själva.

I dyslexiföreningens tidning såg hon att ett par advokater sökte personer som hamnat i den här situationen kring de nationella proven.
—Då tänkte vi: nu bara kör vi.

Till sist berättar Saga att hon vill göra det här för att hjälpa andra.
—För mig har det ju redan hänt och proven är gjorda, men jag hoppas att andra barn får det bättre och mer hjälp och stöd.

Föreningen Med lagen som verktyg arbetar tillsammans med Dyslexiförbundet med att få prövat om elever med främst dyslexi diskrimineras när de inte får tillräckliga anpassningar för att komma i en jämförbar nivå med andra elever.

Något slags hopp

Jag är otroligt tacksam för att jag har fått ta del av och dela med mig av dessa viktiga berättelser. Än en gång kan jag konstatera att alla fall av diskriminering oavsett om det sker i arbetslivet, skolan eller på fritiden ofta leder till begränsningar och sänkt självförtroende för den som utsatts. Samtidigt finns det något slags hopp i att flera personer med funktionsnedsättning har mod och styrka att driva sina ärenden. Jag hoppas att berättelserna från mig själv, Sofia, Marie-Louise, Maria, Saga och Melvin ska inspirera fler personer med funktionsnedsättning att våga synliggöra sina upplevelser av diskriminering genom att anmäla på Anmälningstjänsten. Dessutom hoppas jag att chefer på alla nivåer tänker till lite extra och redan från början vidtar åtgärder för att värna om tillgänglighet och jämlika förutsättningar så att diskriminering inte sker.

Om du har en funktionsnedsättning och vill ha hjälp med att försöka driva ett diskrimineringsärende får du gärna bli medlem i föreningen Med lagen som verktyg. Alla ärenden tas inte upp automatiskt, utan detta beslutas av föreningen Med lagen som verktygs styrelse.

/Jennifer Jungelin

NYHETSBREV: Juni 2018

Läs Lagen som verktygs bok MOTVERKA FUNKTIONSDISKRIMINERING OCH FÖRÄNDRA SAMHÄLLET MED LAGEN SOM VERKTYG som gratis pdf eller beställ tryckt exemplar för 150 kr inklusive frakt. Maila emil@lagensomverktyg.se och sätt in pengar på bg 5040-0522 eller Swish 123 031 75 45 så kommer boken.

Fortsätt läsa ”NYHETSBREV: Juni 2018”

ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning

Lagen som verktygs analys av domen i målet DHR mot Region Gävleborg

Gävle TR T 240-16 dom 20180611

Den 2 januari 2015 skulle Lars-Göran Wadén, som sitter i rullstol resa från Gävle till Österfärnebo för att besöka sin bror. Den planerade resan blev dock inte av eftersom han inte kunde komma ombord på bussen. Den aktuella bussen var visserligen utrustad med en trapplift men eftersom busschauffören inte hade utbildning för dess hantering var bussen inte tillgänglig för Lars-Göran. DO tittade på ärendet efter anmälan, men vidtog inga rättsliga åtgärder trots att de konstaterat att diskriminering kan ha skett. DO skrev i sitt beslut ANM 2015/14 att det var oklart om varaktigheten i relationen mellan Lars-Göran och bussbolaget var tillräckligt omfattande för att händelsen ska klassas som diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Fortsätt läsa ”ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning”

INTERVJU: Anne Ramberg vill vara rättssamhällets vakthund

Anne Ramberg FOTO: Emil Erdtman

Fortsätt läsa ”INTERVJU: Anne Ramberg vill vara rättssamhällets vakthund”

UPPSATS: Har lagändringen om bristande tillgänglighet gjort någon skillnad?

Juristen Csilla Gradwohl har inom ramen för masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid Uppsala universitet skrivit masteruppsatsen Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering – Har lagändringen i diskrimineringslagen gjort någon skillnad sedan 2015? I uppsatsen utforskar hon diskrimineringsförbudet bristande tillgänglighet som infördes  i den svenska diskrimineringslagen 2015. Hon analyserar den rättspraxis som hittills utvecklats: de tre målen angående Vara kommun, Region Gävleborg och Södertörns högskola. Den 13 juni kl 13 presenterar hon uppsatsen på Independent Living Institute i Farsta. Alla är välkomna. Nedan sammanfattas uppsatsen:

Fortsätt läsa ”UPPSATS: Har lagändringen om bristande tillgänglighet gjort någon skillnad?”

RÄTTSNYHET: Region Gävleborg diskriminerade bussresenär

Efter 3,5 år kom domen (Gävle TR T 240-16 dom 20180611) efter tingsrättsförhandlingen den 21 maj. Det var diskriminering när Lars-Göran Wadén inte kunde åka med en buss i Gävle den 2 januari 2015. Region Gävleborg är som huvudman för kollektivtrafiken ansvarig, enligt beslut i Högsta domstolenDiskrimineringsombudsmannen la ner fallet 2015, men DHR drev det vidare i Gävle tingsrätt.

—Det är en unik dom och en stor framgång för DHR och upprättelse Lars-Göran Wadén, skriver DHR på sin webb. För första gången har en organisation drivet ett diskrimineringsärende angående bristande tillgänglighet i domstol och vunnit.

 

BOK: Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg

Bokomslag Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg
Bokomslag Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg

Beställ ditt tryckta exemplar av Lagen som verktygs bok Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg (pdf) genom att maila din postadress till emil@lagensomverktyg.se och sätta in 150 kr (frakt ingår) på bg 5040-0522 eller Swish 123 031 75 45.

Baksida Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg
Baksida Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg

SPEECH: Using the Law as a Tool for Social Change

At Independent Living Institute´s international conference on May 30 professor Gerard Quinn – professor  of Law, Leeds University (UK), former founding director of the Centre for Disability Law & Policy, National University of Ireland (Galway) and currently Wallenberg Chair, Wallenberg Institute & Faculty of Law, University of Lund – held this speech on the rule of strategic litigation in democratic societies.
Gerard Quinn
Gerard Quinn

Fortsätt läsa ”SPEECH: Using the Law as a Tool for Social Change”

UNDERSÖKNING: Kommunerna brister i sin tillsyn av enkelt avhjälpta hinder

Enligt plan- och bygglagen ska ”enkelt avhjälpta hinder” alltid undanröjas, men mycket återstår att göra.  Kommunernas byggnadsnämnder ansvarar för tillsyn över att plan- och bygglagen följs. Lagen som verktygs jurist Anna Zotééva har granskat hur kommunerna hanterar enkelt avhjälpta hinder och finner mycket som behöver utvecklas – inom kommunerna, men också i lagstiftningen. Fortsätt läsa ”UNDERSÖKNING: Kommunerna brister i sin tillsyn av enkelt avhjälpta hinder”