NYHETSBREV: Juni 2018

Läs Lagen som verktygs bok MOTVERKA FUNKTIONSDISKRIMINERING OCH FÖRÄNDRA SAMHÄLLET MED LAGEN SOM VERKTYG som gratis pdf eller beställ tryckt exemplar för 150 kr inklusive frakt. Maila emil@lagensomverktyg.se och sätt in pengar på bg 5040-0522 eller Swish 123 031 75 45 så kommer boken.

Fortsätt läsa ”NYHETSBREV: Juni 2018”

ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning

Lagen som verktygs analys av domen i målet DHR mot Region Gävleborg

Gävle TR T 240-16 dom 20180611

Den 2 januari 2015 skulle Lars-Göran Wadén, som sitter i rullstol resa från Gävle till Österfärnebo för att besöka sin bror. Den planerade resan blev dock inte av eftersom han inte kunde komma ombord på bussen. Den aktuella bussen var visserligen utrustad med en trapplift men eftersom busschauffören inte hade utbildning för dess hantering var bussen inte tillgänglig för Lars-Göran. DO tittade på ärendet efter anmälan, men vidtog inga rättsliga åtgärder trots att de konstaterat att diskriminering kan ha skett. DO skrev i sitt beslut ANM 2015/14 att det var oklart om varaktigheten i relationen mellan Lars-Göran och bussbolaget var tillräckligt omfattande för att händelsen ska klassas som diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Fortsätt läsa ”ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning”

INTERVJU: Anne Ramberg vill vara rättssamhällets vakthund

Anne Ramberg FOTO: Emil Erdtman

Fortsätt läsa ”INTERVJU: Anne Ramberg vill vara rättssamhällets vakthund”

UPPSATS: Har lagändringen om bristande tillgänglighet gjort någon skillnad?

Juristen Csilla Gradwohl har inom ramen för masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid Uppsala universitet skrivit masteruppsatsen Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering – Har lagändringen i diskrimineringslagen gjort någon skillnad sedan 2015? I uppsatsen utforskar hon diskrimineringsförbudet bristande tillgänglighet som infördes  i den svenska diskrimineringslagen 2015. Hon analyserar den rättspraxis som hittills utvecklats: de tre målen angående Vara kommun, Region Gävleborg och Södertörns högskola. Den 13 juni kl 13 presenterar hon uppsatsen på Independent Living Institute i Farsta. Alla är välkomna. Nedan sammanfattas uppsatsen:

Fortsätt läsa ”UPPSATS: Har lagändringen om bristande tillgänglighet gjort någon skillnad?”

RÄTTSNYHET: Region Gävleborg diskriminerade bussresenär

Efter 3,5 år kom domen (Gävle TR T 240-16 dom 20180611) efter tingsrättsförhandlingen den 21 maj. Det var diskriminering när Lars-Göran Wadén inte kunde åka med en buss i Gävle den 2 januari 2015. Region Gävleborg är som huvudman för kollektivtrafiken ansvarig, enligt beslut i Högsta domstolenDiskrimineringsombudsmannen la ner fallet 2015, men DHR drev det vidare i Gävle tingsrätt.

—Det är en unik dom och en stor framgång för DHR och upprättelse Lars-Göran Wadén, skriver DHR på sin webb. För första gången har en organisation drivet ett diskrimineringsärende angående bristande tillgänglighet i domstol och vunnit.

 

BOK: Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg

Bokomslag Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg
Bokomslag Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg

Beställ ditt tryckta exemplar av Lagen som verktygs bok Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg (pdf) genom att maila din postadress till emil@lagensomverktyg.se och sätta in 150 kr (frakt ingår) på bg 5040-0522 eller Swish 123 031 75 45.

Baksida Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg
Baksida Motverka funktionsdiskriminering och förändra samhället med lagen som verktyg

SPEECH: Using the Law as a Tool for Social Change

At Independent Living Institute´s international conference on May 30 professor Gerard Quinn – professor  of Law, Leeds University (UK), former founding director of the Centre for Disability Law & Policy, National University of Ireland (Galway) and currently Wallenberg Chair, Wallenberg Institute & Faculty of Law, University of Lund – held this speech on the rule of strategic litigation in democratic societies.
Gerard Quinn
Gerard Quinn

Fortsätt läsa ”SPEECH: Using the Law as a Tool for Social Change”

UNDERSÖKNING: Kommunerna brister i sin tillsyn av enkelt avhjälpta hinder

Enligt plan- och bygglagen ska ”enkelt avhjälpta hinder” alltid undanröjas, men mycket återstår att göra.  Kommunernas byggnadsnämnder ansvarar för tillsyn över att plan- och bygglagen följs. Lagen som verktygs jurist Anna Zotééva har granskat hur kommunerna hanterar enkelt avhjälpta hinder och finner mycket som behöver utvecklas – inom kommunerna, men också i lagstiftningen. Fortsätt läsa ”UNDERSÖKNING: Kommunerna brister i sin tillsyn av enkelt avhjälpta hinder”

RÄTTSNYHET: Förhandling i mål DHR mot Region Gävleborg

Efter att Högsta domstolen i ett tidigare beslut konstaterat att det är Region Gävleborg som skall hållas ansvarig för eventuella brister i kollektivtrafiken, så togs diskrimineringsfrågan den 21 maj 2018 upp på nytt i Gävle tingsrätt. Fortsätt läsa ”RÄTTSNYHET: Förhandling i mål DHR mot Region Gävleborg”

NYHETSBREV: Maj 2018

Fortsätt läsa ”NYHETSBREV: Maj 2018”

INTERVJU: Agneta Söder – Rätten till utbildning tillgodoses inte

Agneta Söder
Agneta Söder

Rätten till utbildningen fastslås i såväl internationella som nationella bestämmelser. I Barnkonventionens artikel 28 kan man läsa att alla barn, det vill säga personer under 18 år, skall erkännas en gratis grundskoleutbildning och i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning förtydligas i artikel 24 att denna rättighet även tillfaller personer med funktionsnedsättning. Fortsätt läsa ”INTERVJU: Agneta Söder – Rätten till utbildning tillgodoses inte”

OVERVIEW: New articles about Disability Discrimination Law

In 2018 Norway established a new discrimination tribunal. In Finland the Discrimination Board can order the adoption of reasonable accommodation measures. In Denmark, positive treatment of people with disabilities is undertaken in certain areas of society. And what about Iceland – and Sweden? Today The Law as a tool project with support from former project leader and nowadays researcher in Discrimination Law Paul Lappalainen publish an overview of the Discrimination legislation in the Nordic countries.
We also publish an article by student in Human Rights law Csilla Gradwolh about the global development of legal protection against discrimination. This article explores the first anti-discrimination laws in the United States and how they have inspired the rest of the world. Emphasis is given to the key role civil society has played and could play for a stronger protection of Human Rights.
We urge participants at our International conference May 30 to read through and of course comment on any error found.
MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

ÖVERSIKT: Skälig anpassning och skälighetsbedömning

Vad är skälig anpassning?

Att utestänga människor med funktionsnedsättning från olika verksamheter genom att inte göra dessa tillgängliga kan vara diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Alla i samhället har ett ansvar för inkludering enligt principen om universell utformning så att att så många som möjligt kan vara delaktiga. Alla borde vidta de åtgärder för tillgänglighet som kan anses vara skäliga att kräva. Det är ett grundkrav, men det är inte så att vilka åtgärder som helst kan krävas. Åtgärderna måste vara just skäliga. Var gränsen går för skäligheten är en juridisk fråga som definieras i domar från domstolar, så kallad rättspraxis.

Det är alltså inte så – som vissa raljerande ibland hävdar – att människor med funktionsnedsättningar har rätt att kräva vad som helst. Regeln att de åtgärder som krävs ska vara rimliga eller skäliga har funnits med i antidiskrimineringslagarna hela tiden. Det engelska begreppet ”reasonable accommodation” fanns i amerikanska Civil Rights Act från 1964 och infördes sedan i Rehabilitation Act 1973 och Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990. Rättsområdet har i första hand utvecklats för arbetslivet.

Hinder i omgivningen ska avlägsnas genom åtgärder och anpassningar om inte åtgärden innebär en oproportionerligt stor börda (oskälig börda=undue burden) genom att medföra väsentliga svårigheter eller stora kostnader för arbetsgivaren. Om åtgärden inte är skälig att kräva är det alltså inte fråga om att ansvar för diskriminering kan utkrävas av en verksamhetsutövare. FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning från 2006 (Funktionsrättskonventionen) och de allmänna kommentarerna från konventionens övervakningskommitté slår fast att skälig anpassning ska tillhandahållas i hela samhället. Att neka skälig anpassning är en form av diskriminering så länge åtgärden inte medför en orimlig börda för verksamhetsutövaren.

Skälig anpassning och tillgänglighet

Skälig anpassning syftar till att uppnå tillgänglighet, men till skillnad mot generell tillgänglighet och undanröjande av hinder betyder skyldigheten att tillhandahålla skälig anpassning att vidta åtgärder för att en individ ska kunna tillgodogöra sig verksamheten på liknande villkor som andra. Både allmän tillgänglighet och skälig anpassning ryms inom bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering i den svenska diskrimineringslagen.

En viktig komponent i uppfyllelsen av skyldigheten att tillhandahålla skälig anpassning är att verksamhetsutövaren har en dialog om åtgärderna och att förhandling sker med den som åtgärderna angår. Ett exempel från arbetsrätten är individuell arbetsmiljöanpassning. Med detta menas att arbetsplatsen anpassas efter den enskildes fysiska eller psykiska funktionsnedsättning så att denne ska kunna vara kvar i eller återkomma till sitt vanliga arbete. Förhandlingen kan sannolikt ofta i praktiken ske inom ramen för lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL. Enligt Funktionsrättskonventionens normer är det viktiga att den som behöver anpassningen är med i förhandlingen.

Enligt EU:s Arbetslivsdirektiv 2000/78 ska rimliga anpassningsåtgärder vidtas för personer med funktionsnedsättning på arbetslivets område. Direktivet är direkt tillämpligt i Sverige, som implementerat direktivet genom bland annat diskrimineringslagen. Rimlig anpassning definieras i direktivets artikel 5 som att arbetsgivaren ska “vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet för att göra det möjligt för en person med funktionshinder (sic) att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, eller att genomgå utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren.” Med oproportionerlig börda menas inte sådana skyldigheter som framgår av den nationella funktionshinderpolitiken. Språkbruket i EU-rätten skiljer sig något mot exempelvis Funktionsrättskonventionen och svensk rätt, men innehåller i princip samma systematik bakom rättigheten.

Den svenska diskrimineringslagen har ingen definition av vad tillgänglighet eller skälig anpassning är och skiljer inte heller på koncepten. Det finns ingen uppräkning av åtgärder som kan krävas. Regeringen befarade att en sådan lista skulle riskera att uppfattas som uttömmande. Dock ges exempel. I propositionen 2013/14:198 förklarar regeringen att ”[d]e åtgärder för tillgänglighet som avses i diskrimineringsförbudet bör i huvudsak handla om stöd eller personlig service, information och kommunikation samt vissa åtgärder i fråga om den fysiska miljön.” Bedömningen om en åtgärd skäligen kan krävas ska ta sin utgångspunkt i de krav som finns i annan lagstiftning eller författning, inklusive EU-förordningar som reglerar tillgänglighet. Vidare klargörs att ”[d]en som uppfyllt sådana krav bör således kunna utgå från att ytterligare krav inte följer av diskrimineringslagstiftningen.”

Skälighetsbedömning enligt diskrimineringslagen

Från den 1 maj 2018 gäller diskrimineringsförbudet alla företag som tillhandahåller varor och tjänster till allmänheten. Tidigare fanns ett undantag för näringsidkare som hade färre än tio anställda. I prop 2016/17:220 konstaterar regeringen att borttagandet av undantaget i praktiken inte kommer att öka kraven på tillgänglighet på ett oproportionerligt sätt eftersom en skälighetsbedömning fortfarande ska göras. I denna bedömning tas hänsyn till krav enligt lag och annan författning, verksamhetsutövarens praktiska och ekonomiska förutsättningar, och omständigheter i övrigt. Utöver krav enligt lag och annan författning kan bara enklare åtgärder för tillgänglighet krävas.

En ny formulering i förarbetena till lagändringen är att “de åtgärder som kan krävas av ett mindre företag ska stå i rimlig proportion till dess förmåga att vidta dem”. Skrivningen påminner om hur avvägningen ska ske enligt internationell rätt, såsom Europakonventionen, EU-rätten och Funktionsrättskonventionen. Viss vägledning om vilka åtgärder som skäligen kan krävas ges ändå i prop. 2013/14:198: ”[o]m det i en situation är aktuellt med en åtgärd som inte följer av lagstiftning eller annan författning, bör de åtgärder som kan krävas vara av enklare beskaffenhet. I båda situationerna ska en åtgärd dessutom vara skälig med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna hos verksamhetsutövaren.”

Därutöver ska varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde beaktas. Det blir särskilt aktuellt om en anställning eller utbildning är lång, vilket föranleder att mer omfattande åtgärder för tillgänglighet kan krävas. Andra omständigheter av betydelse ska också beaktas, till exempel att en åtgärd kan medföra en hälso- eller säkerhetsrisk för andra eller att en åtgärd får en orimlig inverkan på kulturmiljön. Skälighetsbedömningen är en helhetsbedömning; ”[o]lika omständigheter bör kunna väga olika tungt beroende på situationen i det enskilda fallet.” Alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet ska vägas samman till en helhetsbedömning enligt prop. 2013/14:198.

Ekonomiska förutsättningar

Åtgärder som verksamhetsutövaren inte kan bära kostnaden för ska inte anses skäliga. Det gäller för verksamheter inom såväl den privata som den offentliga sektorn. Regeringen talar om en balans mellan näringsidkarens rätt att driva sin verksamhet och personens intresse av delaktighet. I fallet DO mot Södertörns högskola slog Arbetsdomstolen i dom AD 51/17 fast att FN-konventionen, EU-direktiv eller diskrimineringslagen inte stöder ett krav på att arbetsgivare måste vidta anpassningar till en kostnad av en halv miljon kronor per år, som det enligt DO handlar om. Lagen som verktyg har kritiserat detta och menar att en stor statlig myndighet med en personalbudget på ungefär en halv miljard borde ha råd med denna kostnad. FN-kommitténs allmänna kommentar nr 2 om tillgänglighet skriver dessutom i punkt 41: “Vägran att anpassa en arbetsplats för personer med funktionsnedsättning utgör en förbjuden diskriminerande handling”. Staterna ska enligt konventionens artikel 4 även “med avseende på de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna till fullo utnyttja tillgängliga resurser för att gradvis förverkliga konventionens rättigheter”. Det kan påpekas att högskolan samma år som kostnaden skulle dras redovisade ett överskott på 12 miljoner kronor.

Praktiska förutsättningar

En verksamhetsutövare kan inte förväntas vidta en åtgärd som rent faktiskt inte går att genomföra eller som det föreligger ett rättsligt hinder mot. Det går exempelvis inte att inte begära att en näringsidkare som driver sin verksamhet i en hyrd lokal vidtar omfattande åtgärder om fastighetsägaren inte samtyckt till detta. Det kan dock finnas situationer när det är hyresgästen som är ansvarig för det aktuella hindret. I förarbetena till förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet (prop. 2013/2014:198, s. 62, 107) anges att det är vanligt att hyresgäster vidtar mindre åtgärder som att byta belysningsarmatur, ta bort trösklar och heltäckningsmattor, men även större åtgärder som att flytta icke bärande väggar, installera receptionsdisk, ramp eller dörröppnare. Ansvars- och finansieringsprincipen återspeglas i diskrimineringslagen. Precis som för annan diskriminering är den som utövar verksamheten ansvarig för att inte diskriminera i form av bristande tillgänglighet. I förarbetena diskuterades också om ett andrahandsansvar för bristande tillgänglighet skulle införas eftersom en fastighetsägare kan neka vissa åtgärder, men regeringen valde att inte ta med det i det lagförslag som riksdagen röstade om.

Varaktighet av kontakten med verksamhetsutövaren

I skälighetsbedömningen ska hänsyn tas till karaktären av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde. I propositionen till lagen om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet framgår att högre krav på åtgärder för tillgänglighet kan krävas då förhållandet mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren är att betrakta som långvarigt. Det uppstår ofta sådana varaktiga förhållanden inom arbetslivet och på utbildningsområdet. På övriga områden är åtgärderna som ska vidtas oftast enklare, såvida det inte kan krävas ytterligare åtgärder enligt annan författning.

I förarbetena till lagen berördes inte varaktigt förhållande i konsekvensanalysen. Vägledning kan istället hämtas i syftet med lagstiftningen och regeringens avvägningar i relation till samhällsområdena. Av detta följer att ett alltför strängt krav på ett varaktigt förhållande mellan en person med funktionsnedsättning och en verksamhetsutövare riskerar att urholka diskrimineringsförbudet och motverka samhällets högt ställda ambitioner att göra samhället mer tillgängligt. Skäliga tillgänglighetsåtgärder ska kunna krävas oavsett hur varaktigheten i förhållandet mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ser ut. Utöver det ska man kunna förvänta sig att ytterligare åtgärder tas i de fall där kontakten mellan parterna är varaktig.

Hittills finns mycket begränsad rättspraxis om vad som menas med varaktigt förhållande. I fallet DO mot Vara kommun hävdade DO att relationen mellan skolan och eleven är varaktig eftersom eleven gått på skolan under flera år och kommer, bland annat till följd av skolplikten, även fortsättningsvis att göra detta. Detta bestreds inte av Vara kommun och i domen klarläggs därför att det i situationer likt dessa handlar om ett ”varaktigt förhållande”. Det stämmer med propositionen och en elev med funktionsnedsättning borde därför kunna kräva att skolan vidtar mer omfattande åtgärder än den person som endast ska delta i en kortare utbildning eller läsa en enstaka kurs.

Till skillnad från fallet om skolgång, där man med lätthet kan konstatera att det rör sig om ett varaktigt förhållande, finns det situationer där bedömningen är svårare. I fallet DHR mot Region Gävleborg är det fråga om en situation där den diskriminerade vid ett enstaka tillfälle utnyttjat en samhällstjänst. DO avslutade fallet med att bland annat hänvisa till att: ”[d]et är oklart om Lars-Göran Wadén hade en tillräckligt varaktig kontakt med VS Perssons bussar AB för att för att den anmälda händelsen ska bedömas som bristande tillgänglighet.”

DHR, som drev fallet vidare på egen hand, argumenterar att bedömningen av tillgänglighet inte ska ske utifrån en enskild relation mellan en resenär och ett trafikbolag utan att varaktigheten måste bedömas utifrån alla resenärer och de transportmedel som finns i trafik. En sådan tolkning av rekvisitet skulle innebära att fler situationer av engångskaraktär – till exempel när personen med funktionsnedsättning besöker en biograf, går på restaurang eller, som i detta fall, väljer att resa med en buss – faller in under lagen. Diskrimineringslagen reglerar dock situationer mellan en person och en verksamhetsutövare. Lagen kan därför inte enligt dess ordalydelse tolkas utifrån en hel grupp.

Varaktigheten och omfattningen mellan den enskilde och verksamhetsuövaren togs med som en faktor i bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering. Anledningen kan spåras till resonemang för att inte riskera att redan gällande krav i arbetslivet och högskolan skulle sänkas genom diskrimineringslagen. Skäliga tillgänglighetsåtgärder ska kunna krävas oavsett hur situationen mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ser ut. När kontakten mellan parterna är varaktig kan man därför förvänta sig att ytterligare åtgärder tas. När det gäller kollektivtrafik finns krav på tillgänglighet sedan 1979. Det är därför skäligt att kräva att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig oavsett varaktigheten i förhållandet mellan verksamhetsutövaren och den enskilde. Det styrks av att Statskontoret i sin kostnadsanalys över införande av diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet bedöms de tillkommande kostnaderna för kollektivtrafiken som försumbara. Diskrimineringslagen ansågs inte medföra några nya krav utöver vad som redan gällde.

Tillgänglighetskrav i lag och annan författning

Vilken skyldighet olika aktörer i samhället har att vidta åtgärder för tillgänglighet klargörs i hög grad genom andra lagar och författningar. Diskrimineringslagens förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska således inte ses isolerat utan i samspel med andra mer detaljerade regler i andra författningar. Det framgår direkt av bestämmelsens utformning med hänvisning till krav på tillgänglighet i annan lag eller författning. Diskrimineringslagens bestämmelse om bristande tillgänglighet kompletterar och stärker rätten till tillgänglighet enligt andra författningar.

Lagstiftningshistoriskt viktiga normsystem är plan- och byggförfattningarna och arbetsmiljöförfattningarna eftersom de har bred tillämpbarhet i samhället på centrala områden. De förra skulle något förenklat kunna sägas tillhöra klustret allmän tillgänglighet, medan de senare – som innehåller krav på individuell arbetsmiljöanpassning – ansluter till uttrycket skälig anpassning. Dessa krav blir nämligen bara aktuella om den allmänna tillgängligheten inte räcker till. Även andra tillgänglighetskrav på andra rättsområden får effekt inom diskrimineringsrätten och kan på olika sätt sägas vara allmänna tillgänglighetskrav eller krav på att tillhandahålla skälig anpassning till en enskild.

Krav på tillgänglighet i lag och annan författning ska enligt förarbetena till lagen vara vägledande för om en åtgärd för tillgänglighet kan krävas. Exempelvis ska en arbetsgivare som uppfyllt kraven på anpassning enligt arbetsmiljölagen inte dömas för diskriminering för att inte ytterligare ha anpassat arbetsplatsen för den anställde med funktionsnedsättning. Har arbetsgivaren däremot inte anpassat enligt gällande regler kan det vara skäligt att kräva att anpassningen skulle ha vidtagits, och att underlåtenheten utgör otillåten diskriminering. Om det däremot inte finns krav på tillgänglighet i annan lag eller författning framgår av förarbetena att regeringens avsikt var att bara enklare åtgärder för tillgänglighet kan krävas. I prop. 2013/14:198 går regeringen systematiskt igenom vad den ansåg vara skäligt att kräva i anslutning till de olika samhällsområdena.

Andra omständigheter av betydelse

Vid skälighetsbedömningen ska hänsyn tas till huruvida en person med funktionsnedsättning påtalat sitt behov av särskilt stöd eller anpassning. Inom områdena arbetsliv och utbildning har regeringen dock fastslagit att en åtgärd kan anses skälig även då bristerna inte påtalats. Vidare kan föreskrifter för till exempel brandskydd, trafiksäkerhet och framkomlighet för utryckningsfordon, motiverad hälso- eller säkerhetsrisk för annan eller orimlig påverkan på kulturmiljön vara omständigheter som gör att en åtgärd inte kan krävas.

Alternativa lösningar och undantag

Om det finns olika handlingsalternativ som ger liknande resultat för tillgänglighet men till olika kostnad får verksamhetsutövaren avgöra vilken åtgärd som är lämpligast att vidta. Den som menas sig inte kunna genomföra en tillgänglighetsåtgärd på grund av risk för hälsa eller säkerhet måste först överväga alternativa åtgärder. Ofta går det att avlägsna eller åtminstone minska hälso- eller säkerhetsrisker genom att välja en alternativ åtgärd för tillgänglighet. Om det inte går måste verksamhetsutövaren tydligt kunna motivera orsaken till detta, till exempel genom att visa att åtgärden skulle medföra att säkerhetskrav i lag eller annan föreskrift inte kan uppfyllas. Utan denna regel blir möjligheterna att kringgå lagen alltför stora, ansåg regeringen i prop 2013/14:198 s. 71.

Nekad skälig anpassning som diskriminering

Den svenska implementeringen av Arbetslivsdirektivet uppfyller kraven enligt direktivet genom bestämmelserna om skäliga anpassningsåtgärder i diskrimineringslagen som nu är på plats. Vad gäller kraven enligt Funktionsrättskonventionen är situationen annorlunda. Konventionen är inte direkt tillämplig i Sverige, men eftersom svensk rätt ska tolkas fördragskonformt gentemot rättigheterna enligt Funktionsrättskonventionen kan distinktionen mellan allmän tillgänglighet och skälig anpassning få en viss praktisk effekt. Det förklaras genom att Funktionsrättskonventionens artikel 2 och 5 tydligt slår fast nekad skälig anpassning som en form av diskriminering. Därmed går den svenska lagstiftningen om bristande tillgänglighet på ett sätt längre än kraven enligt Funktionsrättskonventionen när den även innefattar allmän tillgänglighet i bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.

Däremot finns anledning att befara att Sverige inte uppfyller kraven enligt konventionen eftersom Sverige inte är särskilt generöst i vissa fall med att säkerställa skälig anpassning för personer med funktionsnedsättning. Det gäller exempelvis rätten till teckenspråkstolk och anpassade IT-system för synskadade i arbetslivet. Dessutom finns det anledning att ifrågasätta om Sverige uppfyller kraven enligt konventionen eftersom diskrimineringslagens skydd mot nekad skälig anpassning är begränsad till vissa samhällsområden enligt dess andra kapitel.

MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

HISTORIA: 1 maj 2018 – ett steg i kampen för ett universellt utformat samhälle

Idag den 1 maj 2018 träder en principiellt viktig lagändring för att stärka delaktigheten i samhället för personer med funktionsnedsättning i kraft. Diskrimineringslagens (2008:567) undantag för företag med färre än tio arbetstagare tas bort när det gäller bristande tillgänglighet som diskriminering. Det innebär att även mindre arbetsgivare – företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare och som i sin näringsverksamhet tillhandahåller varor och tjänster till allmänheten – omfattas av lagen.

Myndigheten för delaktighet har förslag och tips för företag och myndigheter som vill komma igång med sitt tillgänglighetsarbete. Diskrimineringsombudsmannen har lagt resurser på två filmer om tillgänglighet och informerar på sin webb om vad som nu förväntas av mindre företag. ”Även små åtgärder kan göra stor skillnad”, betonar DO. Lagen som verktyg bidrar med en tillbakablick på den långa kampen för att införa förbud mot bristande tillgänglighet i Sverige.

Tillgänglighet och mänskliga rättigheter

Uttrycket tillgänglighet har många dimensioner. Utifrån de mänskliga rättigheterna handlar det om tillgång och tillträde till mänskliga rättigheter på lika villkor som andra – att inte stänga ute personer på grund av exempelvis ras eller funktionsnedsättning. Det betyder en tydlig koppling till principen om lika rätt och icke-diskriminering.

I den svenska diskrimineringslagen handlar uttrycket bristande tillgänglighet särskilt om grunden funktionsnedsättning. Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning har diskuterat frågorna i en nyligen publicerad allmän kommentar (nr 6) om funktionsrättskonventionens artikel 5, och en tidigare (nr 2) om artikel 9. Funktionsrättskonventionen och nämnda kommentarer är tydliga med att tillgänglighet handlar om att utforma verksamheter och samhället efter principen om universell utformning – för att så många som möjligt, oavsett funktionalitet, ska kunna ta del av verksamheten.

Enligt principen om universell utformning har de som ansvarar för en ny design en skyldighet att utforma den enligt principen oberoende av om det finns en person som frågar efter det, eller om det väntas att verksamheten särskilt kommer besökas av personer med viss funktionsnedsättning. Till exempel kan en stor hiss i anslutning till en tunnelbanestation vara till nytta för fler än personer med vissa funktionsnedsättningar: äldre, gravida och passagerare med större bagage. Det ska inte krävas att tunnelbanan besöks av någon av dessa personer för att verksamheten ska installera en hiss. Den ska ha installerats från början.

Internationella regleringar

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning från 2006 började gälla i Sverige den 14 januari 2009. Den är inte lag, men enligt traktaträtten ska myndigheter och domstolar tolka inhemsk rätt konventionskonformt – det vill säga i ljuset av konventionen. Funktionsrättskonventionen anger att nekad skälig anpassning är diskriminering och uppmanar därmed de länder som ratificerar konventionen att införa förbud mot detta i sin nationella lagstiftning. Den svenska diskrimineringslagen omfattar både brister i den allmänna tillgängligheten och nekad skälig anpassning. Funktionsrättskonventionen har en rimlighetsbedömning endast i förhållande till skälig anpassning.

Den europeiska konventionen från 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen) innehåller ett allmänt icke-uttömmande diskrimineringsförbud i relation till de rättigheter som konventionen tillerkänner enskilda i artikel 14. Artikel 15 i Europarådets reviderade sociala stadga reglerar rätten för personer med funktionsnedsättning till självständighet, social integration och delaktighet i samhällslivet. Stadgan innehåller ett icke-uttömmande diskrimineringsförbud i artikel E som slår fast likabehandling gällande åtnjutandet av rättigheterna i stadgan.

Den Europeiska unionen har drivit fram antidiskrimineringslagar med delvis amerikansk förebild. Amsterdamfördragets artikel 13 från 1997 var ett genombrott för att utvidga EU:s makt angående likabehandling och bekämpande av diskriminering. EU:s antidiskrimineringsdirektiv (2000/43) skulle genomföras och arbetslivsdirektivet (direktiv 2000/78 – ramdirektiv för likabehandling i arbetslivet) uppdrar åt medlemsstaterna att lagstifta om diskrimineringsförbud på arbetsmarknaden.

Direktivet har minimikrav på diskrimineringsskydd som alla länder måste införa. Diskrimineringsformerna i direktivet är direkt och indirekt diskriminering, trakasserier och instruktion att diskriminera. Det stadgas också att arbetsgivare, så långt det är möjligt, ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra för personer med funktionsnedsättning att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet. Artikel 5 innehåller krav på skälig anpassning. Vidare har sedan 2009 EU-stadgan samma rättsliga värde som EU-fördragen. Enligt stadgan är all diskriminering på grund av (bland annat) funktionshinder förbjuden.

Tillgänglighet handlar inte bara om fysiska hinder utan till exempel om att tillhandahålla information på olika format. Att EU:s webbtillgänglighetsdirektiv (EU 2016/2102) om tillgänglighet till myndigheters webbplatser och mobila applikationer år 2018 ska implementeras i svensk lag (Ds 2017:60) har betydelse för diskrimxneringslagens bestämmelse om bristande tillgänglighet. För att förstå dessa ändringar är det viktigt att ha med sig historien om framväxten av lagarna.

Svensk lag mot diskriminering och otillgänglighet

Bestämmelser om “tillgänglighet för funktionshindrade” har funnits i svensk plan- och bygglagstiftning sedan 1966. I plan- och bygglagen från 1987 ställdes krav på att allmänna platser och alla nya tomter för permanent bebyggelse ska vara tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Från 2000 till 2010 gällde den nationella handlingsplanen för funktionshinderpolitiken Från patient till medborgare. I planen ingick krav på att fram till utgången av 2010 åtgärda enkelt avhjälpta hinder i samhället.

Den då införda PBL 8 kap 2 § st. gick tillbaka på Plan- och byggutredningen (SOU 1994:35) som redan 1994 föreslagit ett krav i PBL om att eliminera enkelt åtgärdade hinder mot tillgänglighet. Nu skulle hinder mot tillgängligheten eller användbarheten i lokaler dit allmänheten har tillträde avhjälpas om det låter sig göras utifrån praktiska och ekonomiska förutsättningar. Allmänna platser och verksamheter dit allmänheten har tillträde är sedan dess skyldiga att vidta enklare åtgärder för att en person med funktionsnedsättning ska komma i jämförbar situation med andra.

2001 stiftades Lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan som fastslog att om en högskola inte vidtagit skäliga åtgärder för att göra lokalerna tillgängliga och användbara, och därmed inte försatt en person med en funktionsnedsättning i en likartad situation som en person utan funktionsnedsättningen bröt högskolan mot förbudet mot direkt diskriminering.

Framväxten av antidiskrimineringslagar

Den första antidiskrimineringslagen i Sverige var Jämställdhetslagen som 1980 förbjöd könsdiskriminering i arbetslivet. Lagen mot etnisk diskriminering från 1986 innehöll inget förbud mot etnisk diskriminering, men däremot inrättades Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (som på den tiden ägde namnet Diskrimineringsombudsmannen), som hade opinionsbildning som främsta verktyg.

Handikapputredningen 1989-1992 hämtade mycket av sin inspiration från den amerikanska antidiskrimineringslagen och föreslog en svensk lag om förbud mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Av utredningens första rapport (SOU 1990:19 s. 347) framgår att det var funktionshinderrörelsen och särskilt samarbetsorganet Handikappförbundens Centralkommitté (nuvarande Funktionsrätt Sverige) som var drivande för att motverka diskrimineringen genom att stärka rättsskyddet för personer med funktionsnedsättning. Slutbetänkande  SOU 1992:52 Ett samhälle för alla innehöll ett förslag till lagstiftning som skulle ha inneburit att det hade betraktats som ett otillåtet missgynnande om arbetsgivare underlåtit att vidta vissa aktiva främjandeåtgärder. Detta skulle kunna leda till skadeståndsskyldighet för ideell och ekonomisk skada. Viss underlåtenhet att vidta tillgänglighetsåtgärder bedömdes omfattas av en utökning av brottet olaga diskriminering.

Handikapputredningens förslag om en Handikappombudsman förverkligades 1994 (även denna myndighet saknade juridiska maktbefogenheter) samtidigt som det andra förslaget om en lag för stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) trädde i kraft. Förslaget rörande tillgänglighet och diskriminering ledde däremot inte till någon lagändring.

Diskriminering i arbetslivet

1994 infördes förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet, även om det var svagare än jämställdhetslagen. Även ett krav på arbetsgivare och utbildningsanordnare att vidta aktiva åtgärder för att främja jämställdhet infördes. Regeringen tillsatte 1997 en utredning om ett förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder (som termen löd). Betänkande SOU 1997:176 Förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder låg till grund för Sveriges första lag om diskriminering med funktionshinder som grund: lag (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Diskrimineringsförbudet omfattade underlåtenhet att vidta skäliga anpassningsåtgärder som kunde försätta en person med en funktionsnedsättning i en likartad situation som en person utan funktionsnedsättningen vid anställning, befordran eller utbildning.

I 1999 års antidiskrimineringslagar infördes även skiftad bevisbörda och individualiserat skadestånd. Koncepten skiftad bevisbörda, indirekt diskriminering, trakasserier, jämställdhetsplaner och skäliga anpassningsåtgärder är exempel på juridiska verktyg som Sverige hämtat från USA, Kanada, EU eller europeiska länder som Storbritannien och Nederländerna.

Den diskrimineringsutredning som tillsattes 1999  hade till uppgift att undersöka olaga diskriminering och att överväga behovet av och formerna för ett generellt förbud mot diskriminering i näringsverksamhet av personer med funktionshinder. Nästa diskrimineringsutredning från 2001 konstaterade att lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder behövde kompletteras med ett diskrimineringsförbud i fråga om bristande tillgänglighet i arbetslivet för pågående anställningsförhållanden (och även omfatta yrkespraktikanter) för att uppfylla kraven i EU:s arbetslivsdirektiv. Förslagen infördes flera år senare i diskrimineringslagen genom SFS 2006:1330 efter regeringens proposition 2005/06:207.

Mot en samlad diskrimineringslag

Regeringens proposition 2002/03:65 Ett utvidgat skydd mot diskriminering var en ansträngning för att vidga skyddet mot diskriminering. Flertalet diskrimineringslagar kom att ändras och flera nya samhällsområden omfattas av diskrimineringsförbudet i lag (2003:307) om förbud mot diskriminering. I alla diskrimineringslagar ersattes samtidigt begreppet likartad situation med jämförbar situation.

Diskrimineringskommittén övervägde en sammanhållen diskrimineringslagstiftning och lade med sitt slutbetänkande SOU 2006:22 En sammanhållen diskrimineringslagstiftning grunden för regeringens prop. 2007/08:95 Ett starkare skydd mot diskriminering som resulterade i diskrimineringslagen (2008:567). Lagen innebar en sammanslagning av sju civilrättsliga lagar, samt de olika diskrimineringsombudsmännen till en myndighet. Den 1 januari 2009 slogs följaktligen de olika ombudsmännen ihop till Diskrimineringsombudsmannen, som genom tillsyn, processföring och opinionsbildning ska se till att lagen följs. Ålder och könsidentitet/könsuttryck tillkom som diskrimineringsgrunder år 2009.

Eftersom de varierande bestämmelserna i de tidigare lagarna till stor del levde kvar fortsatte skyddet att variera beroende på diskrimineringsgrund. Ett exempel är att positiv särbehandling i arbetslivet tillåts endast i förhållande till kön, men inte för någon annan grund. Något skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet fanns heller inte i lagen, trots utredningens förslag om det. Regeringen ansåg att frågan om otillgänglighet behövde ytterligare beredning och avsåg att ”skyndsamt låta komplettera Diskrimineringskommitténs överväganden med ytterligare underlag och därefter återkomma till riksdagen” (prop. 2007/08:95).

Kampen för förbud mot bristande tillgänglighet

Tillgänglighetsmarschen

Under åren 2003 till 2012 pågick den årliga demonstrationen Marschen för tillgänglighet runtom i Sverige. Budskapet att ”otillgänglighet är diskriminering” upprepades år från år (bilden till artikeln är från en tillgänglighetsmarsch i Jönköping). Inspirationen till Marschen för tillgänglighet kom från den amerikanska organisationen ADAPT:s aktivism för att införa en assistanslagstiftning i USA. Det berättar Hans Filipsson som 25 år gammal var med och grundade Marschen och sedan var dess språkrör under alla år. Åren 2001-2002 hade Hans varit utbytesstudent i USA och insåg där vilken effekt den amerikanska antidiskrimineringslagen ADA haft på bara ett decennium. För första gången kunde han åka buss kollektivt, välja restaurang utifrån vad han ville äta och röra sig fritt på ett universitet. När diskriminering trots allt skedde fanns antidiskrimineringslagen ADA, som han då använde sig av.

Tillbaka i Sverige blev han förbannad över all den otillgänglighet som fortfarande rådde. Han visste nu att det var möjligt att skapa ett tillgängligt samhälle. Han tyckte att den traditionella svenska funktionshinderrörelsen var feg och saknade ett uttalat rättighetsperspektiv. Det fanns bara ett fåtal personer som betraktade den otillgänglighet de mötte som diskriminering. Hans Filipsson tog initiativ till Marschen för tillgänglighet som han menar var den samlade svenska funktionshinderrörelsen första samling kring en viss fråga. Även företag, organisationer, politiska partier och dess ungdomsförbund kunde ställa sig bakom kravet på att otillgänglighet skulle klassas som diskriminering.

Åren 2005, 2007 och 2009 genomfördes i samband med Marschen anmälningsaktioner där mellan 50 och 200 personer inventerade tillgängligheten på sin ort. Tusentals anmälningar om otillgänglighet skickades till dåvarande Handikappombudsmannen, sedermera Diskrimineringsombudsmannen, via Anmälningstjänsten på Independent Living Institute. Om anmälningen gällde ett “enkelt avhjälpt hinder” skickades det även till respektive kommunal byggnadsnämnd.

Anmälningarna satte frågan om bristande tillgänglighet på den politiska dagordningen och i debatter och skrivelser från HO/DO och departement samt utredningar nämndes Marschen för tillgänglighet. När Hans Filipsson tänker tillbaka på de här åren betonar han att det går att åstadkomma mycket genom ett fåtal personer. I arbetsgruppen jobbade fem till tio personer. Ekonomiskt stöd är dock nödvändigt och det gavs från 2006 genom assistanskooperativet STIL. På hemsidan marschen.se finns historien om Marschen för tillgänglighet bevarad.

Bortom fagert tal

Utredningen Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering (Ds 2010:20) undersökte hur underlåtenhet att vidta tillgänglighetsåtgärder för personer med funktionshinder kunde regleras, vilka samhällsområden det kunde gälla och med vilka potentiella konsekvenser regleringen kunde innebära. Utredaren Hans Ytterberg föreslog att bristande tillgänglighet skulle införas som en form av diskriminering i diskrimineringslagen. Utredningen underströk att ett perspektivskifte särskilt gällande universell utformning av samhället måste ske för att så många som möjligt, inklusive personer med funktionsnedsättning, ska kunna ta del av samhället på lika villkor som andra. Minskade individuella anpassningar och stödinsatser sågs som en positiv konsekvens av den universella anpassningen.

Bortom fagert tal stämplades först som internt arbetsmaterial på regeringskansliet och offentliggjordes inte. Organisationen DHR protesterade utanför regeringskansliet och dess ordförande Maria Johansson drog igång en av de första funktionshinderpolitiska aktionerna via sociala medier. Facebookuppropet Offentliggör diskrimineringsutredningen fick ca 2000 underskrifter – en hel del då i Facebooks barndom.

Utredningen blev så småningom offentlig, men samtidigt fick Statskontoret i uppdrag att räkna på vad det skulle kosta att införa bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen. Siffran landade på 2 700 miljarder – en siffra som Maria Johansson menar var ett resultat av ett missförstånd – medvetet eller omedvetet. Det har aldrig varit fråga om att göra om allt från början, säger hon. Kostnaderna som krävs härrör till stor del från åtgärder som borde ha vidtagits för längesen med redan gällande lagstiftning. Det är inga nya kostnader utan beror på sådant man tidigare struntat i att göra.

Torsdagsaktionen

Remissinstanser från bland annat näringslivet var mycket negativa till Bortom fagert tal och när remisstiden gått ut gick tiden utan att något hände. Efter drygt ett år tog DHR under Maria Johanssons ledning initiativ till en manifestation utanför regeringskansliet. Det var torsdagen den 1 december 2011, ett par dagar före den Internationella funktionshinderdagen. Denna manifestation kom sedan att pågå varje torsdag (med regeringssammanträde) i över två år. Varje torsdagsmorgon mellan kl 8 och 9 delade personer från funktionshinderrörelsen ut flygblad med krav om att regeringen skulle förverkliga utredningsförslaget om att den bristande tillgänglighet många upplever skulle betraktas som diskriminering även i lagens mening. Texten och layout på flygbladet ändrades inte, vilket gjorde att Torsdagsaktionen snart kändes igen på långt håll. Däremot ändrades de stora vita siffrorna med antal dagar som gått efter remisstiden för att visa på den tid som gick utan att regeringen agerade.

Antalet personer som deltog varierade från två till flera hundra. Men även den som inte kunde ta sig till Rosenbad i Stockholm klockan 8 på morgonen kunde delta genom att dela budskapet i sociala medier, skriva egna inlägg och insändare eller kontakta sina lokala riksdagsledamöter. I och med att fler och fler organisationer ställde sig bakom aktionen lades fler loggor till. Först anslöt RBU och Förbundet Unga Rörelsehindrade. Till slut var i princip hela funktionshinderrörelsen med. I mars 2014 tillkännagav äntligen dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning skulle föras in som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen.

Ny diskrimineringsform 2015

Propositionen 2013/14:198 Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering erkänner att ”[d]elaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning är en grundläggande mänsklig rättighet” och att ”[e]tt samhälle som slår vakt om alla människors lika värde är ett samhälle som ger alla möjligheter att utvecklas utifrån sina individuella egenskaper och förutsättningar och efter sin egen förmåga och sina egna val.”

”Att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för att uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Även om mycket har gjorts för att förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning i allmänhet, saknas alltjämt en reell möjlighet för en enskild att på det individuella planet genomdriva sina rättigheter”.

Syftet med förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet är enligt regeringen att: ”skapa en möjlighet för enskilda personer med funktionsnedsättning att göra sin rätt gällande att delta i samhällslivet på likvärdiga villkor som andra utan hinder i form av bristande tillgänglighet”. Förbundet skulle ge enskilda ett effektivt rättsmedel i form av diskrimineringsersättning.

Lagändringen innebar att diskrimineringslagens 1 kap 4§ får en punkt 3 som lyder: ”bristande tillgänglighet: att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt andra omständigheter av betydelse.”

Den nya diskrimineringsformen byggs upp kring begreppen missgynnande, underlåtenhet och jämförbar situation. Bestämmelsen gäller endast om en person med en funktionsnedsättning kan komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättning genom skäliga anpassningsåtgärder.

I samband med lagändringen 2015 byttes ordet funktionshinder i diskrimineringslagen, lagen (2008:568) om Diskrimineringsombudsmannen, skollagen (2010:800) och lagen (2012:854) om uthyrning av arbetstagare ersattes med ordet funktionsnedsättning. Ändringen var enbart språklig och innebär ingen ändring i sak. Den motiverades med att funktionsnedsättning är det begrepp som ”används av organisationer som företräder de människor som är närmast berörda och det är också det ord som används i den svenska översättningen av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, liksom i Socialstyrelsens termbank”.

Undantag för småföretag

I förhållande till Bortom fagert tal tonades kraven ner i lagändringen. När bestämmelsen trädde i kraft 2015 var företag med färre än tio arbetstagare undantagna. Anledningen var att säkerställa förutsättningarna för näringslivets utveckling. Maria Johansson anser att undantaget var en nödvändig kompromiss för att överhuvudtaget få igenom den nya diskrimineringsformen, men tycker att det är sorgligt att vissa trott att några tillgänglighetskrav därmed inte gäller alls för dessa företag. De vanliga kraven i bland annat PBL har gällt hela tiden!

I skrivelsen Utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet (prop. 2016/17:220) föreslog regeringen drygt ett år senare att undantaget skulle tas bort. Regeringen lämnade den 24 augusti proposition 2016/17:220 om lagändring med bedömningen att “fördelarna med att så snart som möjligt få till stånd en starkare och mer heltäckande lagstiftning på diskrimineringsområdet väger tyngre än fördelarna med att avvakta en utveckling av praxis.“ Ansvar för kostnader för tillgänglighetsåtgärder ska täckas inom ramen för den ordinarie verksamheten, enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Miljöer och verksamheter ska utformas och bedrivas så att de blir tillgängliga för alla människor. Kostnaderna för åtgärderna ska ses som en självklar del av de totala kostnaderna för verksamheten. Samtidigt konstaterar regeringen att den skälighetsbedömning som alltid ska göras innebär att kraven ändå inte kommer öka på små företag.

Nu behövs rättspraxis

Efter lång kamp blev bristande tillgänglighet en form av diskriminering år 2015. Sedan dess är det en skyldighet att undanröja hinder och tillhandahålla tillgängliga verksamheter oavsett om en person med funktionsnedsättning begär det eller inte. Från den 1 maj 2018 går det även att ställa krav enligt 1 kap 4§ punkt 3 diskrimineringslagen på mindre företag. Denna lagändring ger enskilda utökad möjlighet till upprättelse – ett rättsmedel, men för att en större samhällsförändring ska ske krävs rättspraxis som förtydligar vad lagen innebär. Vilka brister i tillgängligheten är det som mindre företag ska vidta för att det inte ska vara fråga om diskriminering? För att en lag ska få någon effekt måste fall drivas i domstol eller förlikas. Det är genom prejudikat som lagen kan förbättra situationen ytterligare för personer med funktionsnedsättning.

Enskilda personer måste nu anmäla diskriminerande händelser för att fall ska kunna drivas. Sedan 2015 har bara cirka 50 fall anmälts till Anmälningstjänsten gällande bristande tillgänglighet. Organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och för att samhället ska bli mer tillgängligt och universellt utformat för alla människor måste enas och informera om de rättsliga möjligheter som finns. Vissa organisationer har resurser för att driva egna rättsfall, men generellt måste civilsamhället av politikerna ges bättre förutsättningar att driva principiellt viktiga fall som kan få genomslag i samhället.

Nästa vecka utvecklar vi konceptet skälig anpassning och skälighetsbedömning.

Mer om innehållet i svensk diskrimineringsrätt

Läs om diskrimineringsskyddet i de nordiska länderna

MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94