Vems val? – utförarenivå

Indikatorer som är mest relevanta för aktörer som arbetar inom verksamheter som ansvarar för att utföra tjänster, tillhandahålla produkter eller annat för personer med funktionsnedsättning och/eller för allmänheten samt aktörer som är engagerade i påverkansarbete på denna nivå, såsom civilsamhällets organisationer. Exempel: privata utförare av olika insatser, högskolor/universitet, Statens institutionsstyrelse, statliga bolag och förbund (Samhall), regionägda bolag och förbund samt kommunala bolag och förbund.

Hur fungerar det?

Dekorativ: frågetecken
  • Bedömningsverktyget består av frågeställningar om olika aspekter av förverkligandet av rätten till självbestämmande för personer med funktionsnedsättning i Sverige.
  • När du klickar på frågan syns en kort förklaring som innehåller en definition av vissa specifika begrepp, hur frågan kan besvaras och vad svaret ger för vägledning.
  • Svaren på frågorna indikerar hur långt processen kommit med att förverkliga rätten till självbestämmande i Sverige och anger riktningen framåt.

Frågeställningarna är uppdelade i tre kapitel

Uppdelningen syftar till att aktörer i olika delar av en verksamhet på ett enkelt sätt kan hitta de indikatorer som är mest relevanta för just den delen av verksamheten.

Kapitel 1: Regelskapande

Indikatorer som främst handlar om innehållet i regelverk som till exempel lagstiftning, policy, föreskrifter mm. Dessa indikatorer handlar om vilka principer som ska fastslås eller regleras i olika bestämmelser på olika nivåer för att säkerställa Konventionens förverkligande.

Kapitel 2: Verksamhetens utförande

Indikatorer som handlar om strategisk planering, arbetssätt och andra delar av verksamhetens utförande. De här indikatorerna utvärderar det löpande och praktiska arbetet med att implementera rätten till självbestämmande enligt Artikel 19 samt arbetsprocesser med förändringar i regelverket.

Kapitel 3: Utfall

Indikatorer som handlar om resultat av arbetet med regelskapande och verksamhetens utförande på olika politiska nivåer. Dessa indikatorer fokuserar på att utvärdera resultat genom t.ex. statistik, datainsamling, arbete med indikatorer och analys av uppgifter avseende genomförande av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning för att komma fram till hur långt processen har kommit med att uppnå målet att implementera artikel 19 i Konventionen.

Ett bedömningsverktyg ur det intersektionella perspektivet

Dekorativ: olika färger som blandats ihop

Vissa indikatorer sträcker sig till en bredare krets frågor än de som klassiskt anses vara funktionshinderrelaterade eftersom Konventionen bygger på en intersektionell förståelse av individens relation till självbestämmande, makt och rättigheter. 

Enligt Konventionen ska personer inte förhindras att leva ett självbestämt liv på grund av funktionsnedsättning eller annan del av sin personlighet eller identitet som exempelvis könsidentitet, ålder, etnicitet mm. Därför innehåller verktyget indikatorer kring frågan ifall personen med funktionsnedsättning har hindrats från att leva ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen på grund av någon del av sin identitet eller personlighet.

Individens situation alltid i fokus

Dekorativ: fokus på en person i gruppen

Även när frågorna under varje kapitel ska besvaras av de ansvariga aktörerna finns det fler frågor på dessa nivåer som handlar om den upplevda situationen för personer med funktionsnedsättning och även statistik kring situationen för rättighetsbärare. Dessa frågor syftar till att få fram system för att systematiskt samla in statistik om situationen för individer med funktionsnedsättning samt information från rättighetsbärare om hur de upplever sin situation.

Instanser på högre politiska nivåer behöver antagligen inleda samarbete med aktörer på regionala, kommunala och utförarenivån för att kunna samla in den typen av information. Det ska öka närvaron av personer med funktionsnedsättning i olika analys- och granskningsprocesser som ingår i genomförandet av Konventionen. Sådana system behövs också för att säkerställa att olika slags beslut även på högre politiska nivåer utgår från och tydligt kopplas till situationen för rättighetsbärare. 

OBS!

Dekorativ: en ikon med symbol för uppmärksamhet

Verktyget ger inte facit på alla rättighetsfrågor utan ska inspirera till självgranskning hos olika aktörer inom de handlingsutrymmen de har. Verktyget berör situationen för vuxna. Rättigheter för barn med funktionsnedsättning kräver ett eget verktyg då barns rätt till självbestämmande är annorlunda uppbyggd än vuxnas.

Tveka inte att höra av er till a19projekt@independentliving.org om ni vill veta mer eller diskutera hur verktyget kan användas!

Kapitel 1: Regelskapande

Indikatorer som främst handlar om innehållet i regelverk som till exempel lagstiftning, policy, föreskrifter mm. Dessa indikatorer handlar om vilka principer som ska fastslås eller regleras i olika bestämmelser på olika nivåer för att säkerställa Konventionens förverkligande.

1.1 Finns handlingsplaner för att ta bort hinder för tillgänglighet i samhället för personer med funktionsnedsättning?

Konventionen kräver att det offentliga aktivt och systematiskt arbetar bort hinder för tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. 

Svar: ja/nej beroende på om det finns sådana handlingsplaner eller inte. 

Vägledning: Om sådana handlingsplaner inte finns indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. Det ska finnas handlingsplaner på alla politiska nivåer som ger en tydlig inriktning för arbetet med att undanröja hinder för tillgänglighet i samhället för alla. 


 

Tillgänglighet – det betyder att en person har fysisk, psykisk, sensorisk och kognitiv tillgång och tillträde till en verksamhet samt att den kan orientera sig där. Personen ska kunna använda en tjänst eller produkt och meningsfullt kunna ta del av en verksamhet. Tillgängligheten i samhället ska garanteras för personer med funktionsnedsättning på jämlika villkor.

Verksamhet – en organisation eller aktör t.ex. en butik, myndighet eller skola som tillhandahåller något allmänheten.

1.2 Finns krav på en konsekvensanalys för att förebygga och undanröja funktionshinder i lagstiftningsprocessen, löpande budgetarbete och genomförandet av Funktionsrättskonventionen enligt artikel 4 och 33?

Det ska finnas krav på konsekvensanalyser för att förverkliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och undanröja funktionshinder i lagstiftningsprocessen, löpande budgetarbete och genomförandet av Konventionen enligt artikel 4 och 33. För att kunna förverkliga rättigheterna får staten inte verka i motsatt riktning varken helt eller delvis. Därför måste varje policybeslut granskas utifrån perspektivet att det ska bidra till att skapa förutsättningar för personer med funktionsnedsättning att leva självbestämt i samhällsgemenskapen på jämlika villkor med andra. En utgångspunkt är att förstå rättigheter i sitt bredare sammanhang, det vill säga utifrån hela Konventionen. I Konventionen finns många mänskliga rättigheter som inte handlar enbart om situationen för personer med funktionsnedsättning men det tydliggörs hur dessa rättigheter ska genomföras i det specifika sammanhanget för personer med funktionsnedsättning. Exempelvis kan nämnas rätten till privat- och familjeliv, arbete, utbildning, social trygghet och kontinuerligt förbättrade levnadsvillkor. Därmed bör dessa rättigheter vara i förgrunden för hur artikel 19 genomförs.

Svar: ja/nej beroende på om kravet på sådana konsekvensanalyser finns eller inte. 

Vägledning: Om kravet på sådana konsekvensanalyser inte finns indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att förverkliga Konventionens krav behövs det förändring på olika politiska och administrativa nivåer för att etablera ett krav och därmed ett system för konsekvensanalyser för att förverkliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och undanröja funktionshinder.


 

Funktionshinder – olika saker i samhället som en person med funktionsnedsättning möter som skapar en begränsning i personens självbestämmande eller möjligheten att ta del av något. Funktionshinder t. ex. vara att en person som har telefonskräck blir tvungen att ha telefonsamtal, att en person som använder rullstol tvingas ta sig över trösklar i en byggnad eller att en person som behöver information i lättläst format blir tvungen att läsa informationen som är komplex och otydlig.

Ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen – rätten för personer med funktionsnedsättning att leva som en vanlig människa, ha möjlighet att delta i samhällslivet och göra sådant som de flesta tar för givet. Individen ska kunna bestämma själv vad den vill göra så att självbestämmandet inte begränsas på grund av dens funktionsnedsättning.

Jämlika villkor – personer med funktionsnedsättning har jämlika rättigheter med en person utan funktionsnedsättning. Det betyder att en person ska kunna delta i en viss verksamhet eller ta del av något samhället erbjuder alla. Exempelvis ska en person som använder rullstol kunna komma in via huvudentrén och inte bli tvungen att använda varuintaget.

Social trygghet – tillräcklig ekonomisk trygghet för individen att ha en tillfredsställande levnadsstandard. Personer med funktionsnedsättning ska inte bli utsatta för sämre levnadsstandard på grund av sina funktionsnedsättningar. Detta innebär att de vid behov ska få det ekonomiska stöd som behövs för att tillförsäkra social trygghet och tillfredsställande levnadsstandard på jämlika villkor. Med social trygghet menas inkomsttrygghet och skydd mot oproportionerligt stora kostnader för åtgärder för att åtnjuta sina rättigheter enligt Funktionsrättskonventionen. Detta gäller även vid förändrade levnadsvillkor som anställning, sysselsättning, sjukdom, föräldraledighet eller hög ålder.

1.3 Finns en struktur för att aktivt involvera organisationer av personer med funktionsnedsättning i beslutsprocesser om exempelvis lagar, författningar, handlingsplaner och policyer som gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättning?

Strukturer för aktiv involvering bör finnas inbyggda i lagstiftnings- och normgivningsprocesser samt budgetprocesser inom det allmänna på alla nivåer. Staten bör instruera delar av offentlig sektor som verkar normgivande och som arbetar med budget eller handlingsplaner för genomförande av Konventionen att aktivt involvera funktionsrättsorganisationer i dessa processer. 

Svar: ja/nej beroende på om dessa strukturer finns på plats eller inte. 

Vägledning: Om struktur för att aktivt involvera organisationer av personer med funktionsnedsättning inte finns indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att förverkliga Konventionens krav behövs det förändring på olika politiska och administrativa nivåer för att etablera och utveckla strukturer som möjliggör kontinuerlig aktiv involvering av personer med funktionsnedsättning i beslutsprocesser.


 

Aktiv involvering – är att det offentliga på någon politisk nivå skapar ett system så att personer med funktionsnedsättning kan vara delaktiga på ett sätt som påverkar arbetet med att genomföra Konventionen. Återkoppling mellan sammanträden är en viktig komponent liksom frågan hur beslutsfattarna hanterat synpunkterna?

1.4 Finns handlingsplaner för avinstitutionalisering på olika politiska nivåer?

Konventionen förbjuder segregation och isolering av personer med funktionsnedsättning från samhällets sida. Personer med funktionsnedsättning får inte tvångsvårdas eller hänvisas till särskilda bostadsformer avsedda för personer med funktionsnedsättning utan att bli erbjudna alternativa lösningar med boende i samhällsgemenskapen. För att säkerställa att personer med funktionsnedsättning inte separeras från boende och levnadsformer i samhällsgemenskapen krävs planer som avvecklar och förebygger att personer med funktionsnedsättning finns på särskilda bostadsformer och institutioner mot sin vilja och att det saknas möjligheter till ett aktivt val mellan olika alternativ. 

Svar: ja/nej beroende på om det finns avinstitutionaliseringsplaner för att avveckla och förebygga institutionsboenden.

Vägledning: Om det inte finns handlingsplaner för avinstitutionalisering indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att förverkliga Konventionens krav behövs det handlingsplaner som ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning för möjlighet till boende i samhällsgemenskapen.


 

Avinstitutionalisering – en process att gå ifrån förmyndarskap till frigörelse. Institutionspräglade bostadsformer och stödformer samt långsiktig användning av vårdanstalter t. ex. slutenvård eller sjukhus som bostadsformer för personer med funktionsnedsättning behöver avvecklas. Avinstitutionalisering är en process där institutioner och institutionsliknande bostadsformer och stödformer ersätts med bostadsformer där personer kan bo som en del i samhällsgemenskapen och där de har tillgång till stödformer som ger dem kontroll över sina liv. Avinstitutionalisering möjliggör att personer med funktionsnedsättning kan arbeta, studera, resa, ha en engagerad och meningsfull fritid samt ha förutsättningar för bra sociala relationer enligt egna önskemål och preferenser. “Det handlar inte ”bara” om att bo i en särskild byggnad eller miljö, utan först och främst om att inte förlora sina personliga valmöjligheter och sin autonomi genom att påtvingas vissa levnads- och boendearrangemang. Även om institutionsmiljöer kan skilja sig åt i storlek, namn och upplägg, så finns det vissa definierande kännetecken för dem. Det kan till exempel vara att man är tvungen att dela assistenter med andra och saknar eller har begränsat inflytande över vem man måste acceptera att få assistans av; isolering och segregering från ett självständigt liv i samhällsgemenskapen; brist på kontroll över beslut i vardagen; brist på möjlighet att välja vem man vill leva med; oflexibla rutiner som inte tar hänsyn till personlig vilja och personliga preferenser; identiska aktiviteter på samma ställe för en grupp personer som lyder under en viss auktoritet; ett paternalistiskt synsätt i tillhandahållandet av tjänster; övervakning över ens boendesituation; och vanligen också ett oproportionerligt stort antal personer med funktionsnedsättning som bor på samma ställe.” (allmän kommentar nr 5 p. 16 c)

Bostadsform – en slags bostad där individen bor och förhoppningsvis kan ha ett hem som den önskar. Vanliga bostadsformer är hyresrätt, bostadsrätt, eget hus, lägenhet eller kollektivboende. Det finns olika bostadsformer som är särskilt avsedda för personer med funktionsnedsättning som t.ex. gruppboende och satellitboende. Tillfälliga vistelseplatser som sjukhus, SIS-hem, slutenvård mm. ingår inte i begreppet bostadsform.

Val eller välja – ett aktivt beslut att välja ett bland flera andra meningsfulla alternativ. Motsatsen till ett aktivt val är att antingen inte ha någon valmöjlighet eller att ingen av valmöjligheterna fungerar i praktiken.

1.5 Krävs universell utformning vid skapandet av och förändringar i infrastruktur och allmän samhällsservice?

Universell utformning ska vara utgångspunkten för skapandet av och förändring i infrastruktur och allmän samhällsservice enligt Konventionen. 

Svar: ja/nej beroende på om det finns ett krav på universell utformning vid skapandet av och förändringar i infrastruktur och allmän samhällsservice eller inte. 

Vägledning: Om ett sådant krav inte finns indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att förverkliga Konventionens krav behövs förändring på olika politiska och administrativa nivåer så att universell utformning blir ett krav. Detta är förutsättningen för att tillgodose tillgänglighet i sådant som tillhandahålls allmänheten.


 

Universell utformning – en process för att utforma tjänster, produkter och den byggda miljön för att säkerställa tillgänglighet och användbarhet för så många som möjligt i samhället oavsett funktionalitet. Personer med funktionsnedsättning ska involveras fullt ut i hela utformningsprocessen.

Allmän samhällsservice – sådana tjänster som erbjuds allmänheten t. ex. butiker, banktjänster, vård, skola, utbildning och som inte är riktat specifikt mot personer med funktionsnedsättning.

Kapitel 2: Verksamhetens utförande

Indikatorer som handlar om strategisk planering, arbetssätt och andra delar av verksamhetens utförande. De här indikatorerna utvärderar det löpande och praktiska arbetet med att implementera rätten till självbestämmande enligt Artikel 19 samt arbetsprocesser med förändringar i regelverket.

2.1 I vilken utsträckning upplever individer att de har självbestämmande över sin livsstil och dagliga aktiviteter?

I ju större utsträckning individer med funktionsnedsättning upplever att de har självbestämmande över sin livsstil och dagliga aktiviteter desto bättre är rätten till självbestämmande implementerad i samhället. 

Svar: En indikator som visar i vilken utsträckning personer upplever att de har självbestämmande över sin livsstil och sina dagliga aktiviteter. 

Vägledning: I ju större utsträckning personer upplever att de inte har självbestämmande desto mer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs det förändring i olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer så att alla får tillgång till självbestämmande över sin livsstil och sina dagliga aktiviteter på jämlika villkor.


 

Verksamhet – en organisation eller aktör t.ex. en butik, myndighet eller skola som tillhandahåller något allmänheten.

Jämlika villkor – personer med funktionsnedsättning har jämlika rättigheter med en person utan funktionsnedsättning. Det betyder att en person ska kunna delta i en viss verksamhet eller ta del av något samhället erbjuder alla. Exempelvis ska en person som använder rullstol kunna komma in via huvudentrén och inte bli tvungen att använda varuintaget.

2.2 Hur många personer har fått stöd och information för att förstå olika slags funktionsnedsättningar och hur funktionshinder ska undanröjas?

Ju fler personer som har fått stöd och information för att förstå olika slags funktionsnedsättningar och hur myndigheter ska arbeta med att förebygga och undanröja funktionshinder, desto bättre är rätten till självbestämmande implementerad i samhället. Det kan vara särskilt viktigt för nyanlända migranter som sökt eller fått asyl att snabbt få tillgång till tydlig information från myndigheterna för att förstå sin funktionsnedsättning samt att ansvariga inom myndigheterna har stödet och informationen som behövs för deras arbete med att undanröja funktionshinder. 

Svar: En indikator som visar hur många personer har fått stöd och information för att förstå olika slags funktionsnedsättningar och hur myndigheter ska arbeta med att förebygga och undanröja funktionshinder.

Vägledning: Ju färre personer som fått sådant stöd och information desto mer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att förverkliga Konventionens krav behövs förändring i olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer så att alla får stödet och informationen som behövs.


 

Funktionshinder – olika saker i samhället som en person med funktionsnedsättning möter som skapar en begränsning i personens självbestämmande eller möjligheten att ta del av något. Funktionshinder t. ex. vara att en person som har telefonskräck blir tvungen att ha telefonsamtal, att en person som använder rullstol tvingas ta sig över trösklar i en byggnad eller att en person som behöver information i lättläst format blir tvungen att läsa informationen som är komplex och otydlig.

Myndighet – med myndighet förstås varje organ som ingår i den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen, inklusive regeringen och domstolarna. Myndigheterna ska se till att lagar, beslut och strategiska planer som riksdag och regering har tagit fram blir verkställda i praktiken. Sveriges myndigheter delas in i tre huvudkategorier: regeringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna. Detta innefattar myndigheter som Regeringskansliet och Försäkringskassan men också myndigheter som högskolor eller Allmänna arvsfonden.

2.3 I vilken utsträckning bestämmer personer över det funktionsstöd de behöver för att kunna leva i samhällets gemenskap?

Frågan indikerar i vilken utsträckning personer med funktionsnedsättning har kontroll över funktionsstödet. Enligt Konventionen ska personer med funktionsnedsättning ha rätt till samma materiella val i samhällsgemenskapen och sina liv som personer utan funktionsnedsättning. Genom kontroll över funktionsstödet ges bra förutsättningar för att personen ska kunna fatta egna beslut och göra egna val.

Svar: En indikator på i vilken utsträckning personer bestämmer över sitt funktionsstöd. 

Vägledning: I ju mindre utsträckning personer bestämmer över sitt funktionsstöd desto mer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att förverkliga Konventionens krav behövs förändring i olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer så att personer ska kunna bestämma över sitt funktionsstöd.


 

Funktionsstöd – målet med funktionsstöd är att personen får det stöd från samhället som behövs för att kompensera för funktionshinder i miljön samt att personen ska kunna leva utan att bli begränsad på grund av sin funktionsnedsättning. Exempel: personlig assistans, ledsagning, boendestöd eller liknande beroende på personens behov. Enligt Konventionen ska funktionsstöd organiseras så att personen har kontroll över sitt liv och i vardagen kan välja vad den vill göra, vart, hur den vill göra det, när och med vem. Ett bra exempel som uppfyller kriterierna är personlig assistans som också nämns särskilt i artikel 19 Funktionsrättskonventionen. Stöd som är kopplad till boendet för en person i en särskild bostadsform är också ett slags funktionsstöd. I sådana situationer är det viktigt ur ett rättighetsperspektiv att fundera på olika aspekter av självbestämmande i personens liv. Om personens stöd och boende är i större eller mindre utsträckning sammankopplade, möjliggör det åtnjutandet av personens rätt till självbestämmande när personen ska lämna sitt boende och t. ex. studera, resa, flytta? Kan personen i övrigt bestämma över sin livsstil på jämlika villkor med andra i samhället?

Behov – hur omgivningen ska vara utformad för att passa personen och det stöd eller hjälpmedel hen behöver på grund av personliga preferenser, önskemål, livsstil, identitet, personlighet och funktionalitet. Behov av stöd från en annan person i form av personlig assistans är ett möjlig behov en person kan ha. Ett annat kan vara hur ens boende ska se ut och fungera. Människor har olika behov och de kan tillgodoses på olika sätt beroende på individuella förutsättningar bland annat kopplade till funktionalitet och preferenser. Funktionsstöd kan vara ett medel för att tillgodose ett behov. Individer kan ha behov av stöd för att fatta eller verkställa olika beslut i sitt liv.

Val eller välja – ett aktivt beslut att välja ett bland flera andra meningsfulla alternativ. Motsatsen till ett aktivt val är att antingen inte ha någon valmöjlighet eller att ingen av valmöjligheterna fungerar i praktiken.

2.4 Går det att kontakta myndigheter på olika sätt som fungerar för personer med funktionsnedsättning, exempelvis via digitala kanaler?

För att en myndighet ska vara tillgänglig i enlighet med Konventionen för personer med funktionsnedsättning som använder olika kommunikationsstrategier kan det behövas flera olika sätt att nå myndigheten. Flera olika sätt att nå myndigheten samt en lyhördhet för nya kontaktstrategier är en förutsättning för att uppnå tillgänglighet i kommunikationen mellan myndigheten och personer med funktionsnedsättning. 

Svar: ja/nej beroende på om det går att kontakta myndigheter på olika sätt som fungerar för personer med funktionsnedsättning.

Vägledning: Om det inte går att kontakta myndigheter på olika sätt som fungerar för personer med funktionsnedsättning indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att förverkliga Konventionens krav behövs det förändring i olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer så att alla personer kan nå myndigheter med de kommunikationsstrategier som fungerar för dem.


 

Tillgänglighet – det betyder att en person har fysisk, psykisk, sensorisk och kognitiv tillgång och tillträde till en verksamhet samt att den kan orientera sig där. Personen ska kunna använda en tjänst eller produkt och meningsfullt kunna ta del av en verksamhet. Tillgängligheten i samhället ska garanteras för personer med funktionsnedsättning på jämlika villkor.

2.5 Sker ett effektivt uppföljningsarbete på individ- och systemnivå av beslut, klagomål och rättsliga avgöranden med syfte att säkerställa rättigheter för personer med funktionsnedsättning?

Med ordet klagomål avses en yttring av missnöje som en person kan framföra på olika sätt t.ex skriftligt eller muntligt. Begränsningar i hantering av klagomål ska inte hindra någon från att framföra sitt klagomål på det sätt som fungerar för personen. För att kunna säkerställa rättigheter för personer med funktionsnedsättning behövs ett effektivt arbete med uppföljning av beslut, klagomål och rättsliga avgöranden på både individ- och systemnivå. Uppföljning på individnivå ska vara åtgärder som leder till förändring i personens individuella situation så att personen får tillgång till sina rättigheter och att beslut som berör individens situation verkställs. Uppföljning på systemnivå ska vara åtgärder för förbättring i hur det övergripande systemet fungerar för att säkerställa rättigheterna för personer med funktionsnedsättning och verkställighet av olika beslut som berör olika delar av systemet. Detta är ett led i att säkerställa att individernas ärenden leder till verkställighet eller uppföljning i form av åtgärder som säkerställer tillgång till rättigheter för personer. Sådant uppföljning behövs även på nationell nivå för att se till att eventuella systemfel åtgärdas på ett effektivt sätt över hela landet. Målet med uppföljning och förändringar på systemnivå är att myndigheter och andra ansvariga aktörer ska ge individer det stöd som behövs och genomföra sitt arbete så att rättigheterna tillförsäkras på individnivå. 

Svar: ja/nej beroende på om det sker ett effektivt arbete med uppföljning på individ- och systemnivå av beslut, klagomål och rättsliga avgöranden.  

Vägledning: Om det inte finns ett effektivt uppföljningsarbete av beslut, klagomål och rättsliga avgöranden indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs ett effektivt uppföljningsarbete på individ- och systemnivå etableras och utvecklas så att personer med funktionsnedsättning får tillgång till sina rättigheter enligt Konventionen. 

2.6 I vilken utsträckning är organisationer av personer med funktionsnedsättning aktivt involverade i beslutsprocesser som gäller deras rättigheter?

Enligt Konventionen ska organisationer av personer med funktionsnedsättning vara aktivt involverade i beslutsprocesser som exempelvis att ta fram lagar, författningar, handlingsplaner och policyer som berör deras rättigheter. Med begreppet organisationer av personer med funktionsnedsättning avses organisationer som skapas, kontrolleras och drivs av personer med funktionsnedsättning. Det ska inte vara någon utan funktionsnedsättning som samordnar en grupp personer med funktionsnedsättning och planerar arbetet för gruppen.  

Svar: En indikator som anger i vilken utsträckning organisationer av personer med funktionsnedsättning är aktivt involverade i beslutsprocesser gällande deras rättigheter. 

Vägledning: I ju mindre utsträckning som organisationer av personer med funktionsnedsättning aktivt involveras i beslutsprocesser desto mer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring i olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer så att organisationer av personer med funktionsnedsättning blir aktivt involverade i beslutsprocesser som berör deras rättigheter.


 

Aktiv involvering – är att det offentliga på någon politisk nivå skapar ett system så att personer med funktionsnedsättning kan vara delaktiga på ett sätt som påverkar arbetet med att genomföra Konventionen. Återkoppling mellan sammanträden är en viktig komponent liksom frågan hur beslutsfattarna hanterat synpunkterna?

2.7 I vilken utsträckning det allmänna finansierar forskning om rätten för personer med funktionsnedsättning till ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen?

Forskning är ett verktyg för att upptäcka olika sätt att uppnå bättre implementering av rätten till självbestämmande. Enligt Konventionen ska det allmänna finansiera forskning om rätten till ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen för personer med funktionsnedsättning, vilket ska leda till bättre implementering av rättigheten i samhället. 

Svar: En indikator som anger i vilken utsträckning det allmänna finansierar forskning om rätten till ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen.

Vägledning: I ju mindre utsträckning det allmänna finansierar forskning om rätten till ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen desto mer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att förverkliga Konventionens krav behöver allmän finansiering av sådan forskning då öka så att personer i förlängningen får bättre tillgång till sina rättigheter enligt Konventionen.


 

Ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen – rätten för personer med funktionsnedsättning att leva som en vanlig människa, ha möjlighet att delta i samhällslivet och göra sådant som de flesta tar för givet. Individen ska kunna bestämma själv vad den vill göra så att självbestämmandet inte begränsas på grund av dens funktionsnedsättning.

2.8 Sker en avveckling av institutionsliknande bostadsformer som avsedda särskilt för personer med funktionsnedsättning?

Enligt Konventionen ska institutionsliknande bostadsformer avsedda särskilt för personer med funktionsnedsättning avvecklas, eftersom personer i en sådan bostadsform inte har kontroll över sitt boende och livet i övrigt i samma utsträckning som en person som bor i samhällsgemenskapen har. 

Svar: ja/nej beroende på om det sker en avveckling av institutionsliknande bostadsformer för personer med funktionsnedsättning. 

Vägledning: Om det inte sker en avveckling av institutionsliknande boendeformer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs en förändring på olika politiska och administrativa nivåer så att en process för avveckling av institutionsliknande boenden sker.


 

Avinstitutionalisering – en process att gå ifrån förmyndarskap till frigörelse. Institutionspräglade bostadsformer och stödformer samt långsiktig användning av vårdanstalter t. ex. slutenvård eller sjukhus som bostadsformer för personer med funktionsnedsättning behöver avvecklas. Avinstitutionalisering är en process där institutioner och institutionsliknande bostadsformer och stödformer ersätts med bostadsformer där personer kan bo som en del i samhällsgemenskapen och där de har tillgång till stödformer som ger dem kontroll över sina liv. Avinstitutionalisering möjliggör att personer med funktionsnedsättning kan arbeta, studera, resa, ha en engagerad och meningsfull fritid samt ha förutsättningar för bra sociala relationer enligt egna önskemål och preferenser. “Det handlar inte ”bara” om att bo i en särskild byggnad eller miljö, utan först och främst om att inte förlora sina personliga valmöjligheter och sin autonomi genom att påtvingas vissa levnads- och boendearrangemang. Även om institutionsmiljöer kan skilja sig åt i storlek, namn och upplägg, så finns det vissa definierande kännetecken för dem. Det kan till exempel vara att man är tvungen att dela assistenter med andra och saknar eller har begränsat inflytande över vem man måste acceptera att få assistans av; isolering och segregering från ett självständigt liv i samhällsgemenskapen; brist på kontroll över beslut i vardagen; brist på möjlighet att välja vem man vill leva med; oflexibla rutiner som inte tar hänsyn till personlig vilja och personliga preferenser; identiska aktiviteter på samma ställe för en grupp personer som lyder under en viss auktoritet; ett paternalistiskt synsätt i tillhandahållandet av tjänster; övervakning över ens boendesituation; och vanligen också ett oproportionerligt stort antal personer med funktionsnedsättning som bor på samma ställe.” (allmän kommentar nr 5 p. 16 c)

Bostadsform – en slags bostad där individen bor och förhoppningsvis kan ha ett hem som den önskar. Vanliga bostadsformer är hyresrätt, bostadsrätt, eget hus, lägenhet eller kollektivboende. Det finns olika bostadsformer som är särskilt avsedda för personer med funktionsnedsättning som t.ex. gruppboende och satellitboende. Tillfälliga vistelseplatser som sjukhus, SIS-hem, slutenvård mm. ingår inte i begreppet bostadsform.

2.9 Utformas individstyrda funktionsstöd och allmänna samhällstjänster med målsättning att avveckla institutionsliknande livsförhållanden?

En förutsättning för att kunna avveckla institutionsliknande bostadsformer är att det i samhällsgemenskapen utformas individstyrda funktionsstöd samt allmänna samhällstjänster som kan ersätta avvecklade institutionsliknande bostadsformer och livsförhållanden. Utveckling av universellt utformade och tillgängliga samhällstjänster är viktigt, så att personer med funktionsnedsättning så mycket som möjligt kan använda tjänster, infrastruktur och byggda miljöer på samma sätt som befolkningen i övrigt utan att behöva använda särlösningar avskilda från samhällsgemenskapen. Samtidigt ska personer med funktionsnedsättning ha tillgång till individstyrt funktionsstöd i samhällsgemenskapen för att få stöd med sina personliga behov kopplade till funktionsnedsättningen. 

Svar: ja/nej beroende på om individstyrda funktionsstöd och universellt utformade allmänna samhällstjänster utformas med målsättning att avveckla och förhindra skapandet av institutionsliknande livsförhållanden.

Vägledning: Om det inte utformas individstyrda funktionsstöd och allmänna samhällstjänster för avveckling av institutionsliknande bostadsformer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs en förändring på olika politiska och administrativa nivåer i syfte att ta fram individstyrt funktionsstöd och allmänna samhällstjänster.


 

Allmän samhällsservice – sådana tjänster som erbjuds allmänheten t. ex. butiker, banktjänster, vård, skola, utbildning och som inte är riktat specifikt mot personer med funktionsnedsättning.

Universell utformning – en process för att utforma tjänster, produkter och den byggda miljön för att säkerställa tillgänglighet och användbarhet för så många som möjligt i samhället oavsett funktionalitet. Personer med funktionsnedsättning ska involveras fullt ut i hela utformningsprocessen.

2.10 Säkerställs eller förbättras förutsättningarna för hög kvalitet i funktionsstödet?

Olika förutsättningar, som budget, arbetsvillkor, kompetensutveckling, relationsbyggande och långsiktighet, påverkar kvaliteten i funktionsstödet. Därför är det viktigt att förutsättningarna för ett funktionsstöd av hög kvalitet kontinuerligt säkerställs eller förbättras. 

Svar: ja/nej beroende om förutsättningarna för hög kvalitet i funktionsstödet kontinuerligt säkerställs eller förbättras. 

Vägledning: Om förutsättningarna för hög kvalitet i funktionsstödet inte säkerställs eller förbättras indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring så att förutsättningarna för funktionsstöd av hög kvalitet säkerställs eller förbättras över tid vilket är en förutsättning för bättre tillgång till rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

2.11 Finns det ett aktivt arbete med indikatorer och datainsamling samt analys av uppgifter avseende tillgänglighet till och användbarhet av samhällets allmänna tjänster för personer med funktionsnedsättning?

Det finns skyldigheter för offentligt finansierad verksamhet att aktivt arbeta med indikatorer och datainsamling samt analys av uppgifter avseende tillgänglighet till och användbarhet av samhällets allmänna tjänster. Sådan datainsamling och analys ska ge en tydlig inriktning för arbetet med att utforma tillgängliga och användbara samhällstjänster i enlighet med Konventionen.

Svar: ja/nej beroende på om det finns ett aktivt arbete med indikatorer och datainsamling samt analys av uppgifter avseende tillgänglighet och användbarhet av allmänna tjänster. 

Vägledning: Om det inte finns ett aktivt arbete med indikatorer och datainsamling samt analys av uppgifter avseende tillgänglighet och användbarhet av allmänna tjänster indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring i olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer för att skapa och utveckla systemen för sådan datainsamling och analys gällande tillgänglighet och användbarhet i allmänna tjänster.

2.12 Är universell utformning en del av offentliga upphandlingar och processer för samhällsplanering?

Universell utformning ska vara integrerat i alla skapandeprocesser av infrastruktur, produkter och tjänster inom offentlig sektor, vilket framgår av Konventionen. Offentliga upphandlingar och processer för samhällsplanering omfattas av dessa skyldigheter. Därför ska det finnas krav på och vägledning för hur universell utformning ska användas inom offentlig upphandling eller offentlig samhällsplanering.

Svar: ja/nej beroende på om universell utformning är en del av offentliga upphandlingar och processer för samhällsplanering.  

Vägledning: Om universell utformning inte är en del av offentliga upphandlingar och processer för samhällsplanering indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring inom olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer så att upphandling och samhällsplaneringen följer kraven för universell utformning.

2.13 Tillämpas standarder som utgår ifrån universell utformning?

Det framgår av Konventionen att standarder och riktlinjer för universell utformning ska främjas av det offentliga. Därför ska det ske ett aktivt arbete med standarder och riktlinjer för universell utformning. 

Svar: ja/nej beroende på om standarder som utgår ifrån universell utformning tillämpas eller inte. 

Vägledning: Om det inte tillämpas standarder som utgår ifrån universell utformning indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring på olika politiska och administrativa nivåer så att standarder som utgår från universell utformning tillämpas systematiskt för att skapa ett tillgängligt samhälle för alla.

Kapitel 3: Utfall

Indikatorer som handlar om resultat av arbetet med regelskapande och verksamhetens utförande på olika politiska nivåer. Dessa indikatorer fokuserar på att utvärdera resultat genom t.ex. statistik, datainsamling, arbete med indikatorer och analys av uppgifter avseende genomförande av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning för att komma fram till hur långt processen har kommit med att uppnå målet att implementera artikel 19 i Konventionen.

3.1 Förbättras förutsättningarna för personer att ha ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen på jämlika villkor?

Enligt Konventionen ska det ske en kontinuerlig förbättring av förutsättningarna för personer att ha ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen på jämlika villkor. 

Svar: ja/nej beroende på om förutsättningarna för personer att ha ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen på jämlika villkor förbättras. 

Vägledning: Om förutsättningarna för personer att ha självbestämt liv i samhällsgemenskapen inte förbättras indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring i olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer så att förutsättningarna för rätten till ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen förbättras.


 

Verksamhet – en organisation eller aktör t.ex. en butik, myndighet eller skola som tillhandahåller något allmänheten.

Ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen – rätten för personer med funktionsnedsättning att leva som en vanlig människa, ha möjlighet att delta i samhällslivet och göra sådant som de flesta tar för givet. Individen ska kunna bestämma själv vad den vill göra så att självbestämmandet inte begränsas på grund av dens funktionsnedsättning.

Jämlika villkor – personer med funktionsnedsättning har jämlika rättigheter med en person utan funktionsnedsättning. Det betyder att en person ska kunna delta i en viss verksamhet eller ta del av något samhället erbjuder alla. Exempelvis ska en person som använder rullstol kunna komma in via huvudentrén och inte bli tvungen att använda varuintaget.

3.2 Minskar antalet personer med funktionsnedsättning som befinner sig på institutioner eller lever i institutionsliknande livsförhållanden?

Enligt Konventionen ska antalet personer med funktionsnedsättning som befinner sig på institutioner eller lever i institutionsliknande livsförhållanden kontinuerligt minska för att till slut vara noll. Målet är att alla personer med funktionsnedsättning kan leva i samhällsgemenskapen och bestämma själva i sina liv på jämlika villkor. Återinstitutionalisering är ett direkt brott mot Konventionens bestämmelser. 

Svar: ja/nej beroende på om antalet personer med funktionsnedsättning som befinner sig på institutioner eller lever i institutionsliknande livsförhållanden minskar.

Vägledning: Om antalet personer som befinner sig på institutioner eller i institutionsliknande livsförhållanden inte minskar indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring på olika politiska nivåer som ska leda till att personer kan övergå från institutionsliknande livsförhållanden till ett liv i samhällsgemenskapen. Detta ska ske genom en process med gradvis avinstitutionalisering.


 

Avinstitutionalisering – en process att gå ifrån förmyndarskap till frigörelse. Institutionspräglade bostadsformer och stödformer samt långsiktig användning av vårdanstalter t. ex. slutenvård eller sjukhus som bostadsformer för personer med funktionsnedsättning behöver avvecklas. Avinstitutionalisering är en process där institutioner och institutionsliknande bostadsformer och stödformer ersätts med bostadsformer där personer kan bo som en del i samhällsgemenskapen och där de har tillgång till stödformer som ger dem kontroll över sina liv. Avinstitutionalisering möjliggör att personer med funktionsnedsättning kan arbeta, studera, resa, ha en engagerad och meningsfull fritid samt ha förutsättningar för bra sociala relationer enligt egna önskemål och preferenser. “Det handlar inte ”bara” om att bo i en särskild byggnad eller miljö, utan först och främst om att inte förlora sina personliga valmöjligheter och sin autonomi genom att påtvingas vissa levnads- och boendearrangemang. Även om institutionsmiljöer kan skilja sig åt i storlek, namn och upplägg, så finns det vissa definierande kännetecken för dem. Det kan till exempel vara att man är tvungen att dela assistenter med andra och saknar eller har begränsat inflytande över vem man måste acceptera att få assistans av; isolering och segregering från ett självständigt liv i samhällsgemenskapen; brist på kontroll över beslut i vardagen; brist på möjlighet att välja vem man vill leva med; oflexibla rutiner som inte tar hänsyn till personlig vilja och personliga preferenser; identiska aktiviteter på samma ställe för en grupp personer som lyder under en viss auktoritet; ett paternalistiskt synsätt i tillhandahållandet av tjänster; övervakning över ens boendesituation; och vanligen också ett oproportionerligt stort antal personer med funktionsnedsättning som bor på samma ställe.” (allmän kommentar nr 5 p. 16 c)

3.3 I vilken utsträckning har funktionshinderorganisationer aktivt involverats i beslutsprocesser?

Enligt Konventionen ska organisationer av personer med funktionsnedsättning vara aktivt involverade i beslutsprocesser som exempelvis framtagandet av lagar, författningar, handlingsplaner och policyer som berör deras rättigheter. Med begreppet organisationer av personer med funktionsnedsättning avses organisationer som skapas, kontrolleras och drivs av personer med funktionsnedsättning. Det ska inte vara någon utan funktionsnedsättning som samordnar en grupp personer med funktionsnedsättning och planerar arbetet för gruppen.

Svar: En indikator som anger i vilken utsträckning organisationer av personer med funktionsnedsättning är aktivt involverade i beslutsprocesser gällande deras rättigheter. 

Vägledning: I ju mindre utsträckning organisationer av personer med funktionsnedsättning aktivt involverats i beslutsprocesser desto mer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring i olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer så att organisationer av personer med funktionsnedsättning blir aktivt involverade i beslutsprocesser som berör deras rättigheter.


 

Aktiv involvering – är att det offentliga på någon politisk nivå skapar ett system så att personer med funktionsnedsättning kan vara delaktiga på ett sätt som påverkar arbetet med att genomföra Konventionen. Återkoppling mellan sammanträden är en viktig komponent liksom frågan hur beslutsfattarna hanterat synpunkterna?

3.4 I vilken utsträckning får personer funktionsstöd i alla sammanhang i livet?

Enligt Konventionen ska personer ha rätt till det funktionsstöd de behöver för självbestämmande i sitt liv och för att kunna delta i alla sammanhang i livet. Om personerna inte får rätt till funktionsstöd i sitt liv eller i en viss del av samhällslivet, begränsas personens delaktighet och självbestämmande.  

Svar: En indikator som anger i vilken utsträckning personer får rätt till funktionsstöd inom alla sammanhang i livet. 

Vägledning: I ju mindre utsträckning personer får funktionsstöd i alla sammanhang i livet desto mer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring på olika politiska och administrativa nivåer så den som behöver det får tillgång till funktionsstöd i alla sammanhang i livet.


 

Funktionsstöd – målet med funktionsstöd är att personen får det stöd från samhället som behövs för att kompensera för funktionshinder i miljön samt att personen ska kunna leva utan att bli begränsad på grund av sin funktionsnedsättning. Exempel: personlig assistans, ledsagning, boendestöd eller liknande beroende på personens behov. Enligt Konventionen ska funktionsstöd organiseras så att personen har kontroll över sitt liv och i vardagen kan välja vad den vill göra, vart, hur den vill göra det, när och med vem. Ett bra exempel som uppfyller kriterierna är personlig assistans som också nämns särskilt i artikel 19 Funktionsrättskonventionen. Stöd som är kopplad till boendet för en person i en särskild bostadsform är också ett slags funktionsstöd. I sådana situationer är det viktigt ur ett rättighetsperspektiv att fundera på olika aspekter av självbestämmande i personens liv. Om personens stöd och boende är i större eller mindre utsträckning sammankopplade, möjliggör det åtnjutandet av personens rätt till självbestämmande när personen ska lämna sitt boende och t. ex. studera, resa, flytta? Kan personen i övrigt bestämma över sin livsstil på jämlika villkor med andra i samhället?

I alla sammanhang – enligt Konventionen ska personer med funktionsnedsättning på jämlika villkor ha tillgång till sina rättigheter i livets olika faser och i olika sammanhang och situationer. Exempel: arbete, utbildning, kulturella och politiska aktiviteter, föräldraskap och relationer till familj, släkt och vänner, fritidsaktiviteter och resor.

Behov – hur omgivningen ska vara utformad för att passa personen och det stöd eller hjälpmedel hen behöver på grund av personliga preferenser, önskemål, livsstil, identitet, personlighet och funktionalitet. Behov av stöd från en annan person i form av personlig assistans är ett möjlig behov en person kan ha. Ett annat kan vara hur ens boende ska se ut och fungera. Människor har olika behov och de kan tillgodoses på olika sätt beroende på individuella förutsättningar bland annat kopplade till funktionalitet och preferenser. Funktionsstöd kan vara ett medel för att tillgodose ett behov. Individer kan ha behov av stöd för att fatta eller verkställa olika beslut i sitt liv.

3.5 I vilken utsträckning har personer tillräckligt mycket funktionsstöd för att kunna leva som de vill?

Det är viktigt att personer får det funktionsstöd de behöver för att kunna fatta egna beslut och göra egna val. Brist på funktionsstöd får inte vara orsaken till att en person med funktionsnedsättning inte kan vara en jämlik deltagare i samhällsgemenskapen eller förlorar sitt självbestämmande.

Svar: En indikator som anger i vilken utsträckning personer har tillräckligt mycket funktionsstöd för att kunna leva som de vill.

Vägledning: I ju mindre utsträckning personer har tillräckligt mycket funktionsstöd för att kunna leva som de vill desto mer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs en förändring på olika politiska och administrativa nivåer för att utveckla system för funktionsstöd. Målet är att alla som behöver det får bra tillgång till funktionsstöd så att de inte förhindras att leva som de vill på grund av brist på funktionsstöd.


 

Val eller välja – ett aktivt beslut att välja ett bland flera andra meningsfulla alternativ. Motsatsen till ett aktivt val är att antingen inte ha någon valmöjlighet eller att ingen av valmöjligheterna fungerar i praktiken.

3.6 Blir allmän samhällsservice mer tillgänglig och användbar för personer med funktionsnedsättning?

Konventionen innehåller skyldigheter för det offentliga att progressivt arbeta bort hinder för tillgänglighet i samhället. Arbetet och situationen ska även mätas med mer utförliga indikatorer. 

Svar: ja/nej beroende på om det sker en progressiv förbättring så att allmän samhällsservice blir mer tillgänglig och användbar. 

Vägledning: Om allmän samhällsservice inte blir mer tillgänglig och användbar indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring i olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer för att utveckla tillgänglighet och användbarhet i allmän samhällsservice.


 

Allmän samhällsservice – sådana tjänster som erbjuds allmänheten t. ex. butiker, banktjänster, vård, skola, utbildning och som inte är riktat specifikt mot personer med funktionsnedsättning.

Tillgänglighet – det betyder att en person har fysisk, psykisk, sensorisk och kognitiv tillgång och tillträde till en verksamhet samt att den kan orientera sig där. Personen ska kunna använda en tjänst eller produkt och meningsfullt kunna ta del av en verksamhet. Tillgängligheten i samhället ska garanteras för personer med funktionsnedsättning på jämlika villkor.

Progressivt – kontinuerligt arbete för att tillgodose en ständigt ökande grad av rättighetsåtnjutande över tid. Staten ska använda alla till buds stående medel samt aktivt, genom handlingsplaner och budgettillsättning, se till att arbetet stadigt går framåt i riktning mot fullt förverkligande av rättigheterna.

3.7 Upplever personer med funktionsnedsättning att deras klagomål gällande brister i tillgänglighet ger resultat?

Ifall det systematiska arbetet inte lett till att alla hinder för tillgänglighet försvunnit och det uppstår en situation med klagomål från en person med funktionsnedsättning är det viktigt att det sker en systematisk process där klagomålet hanteras och följs upp med en lämplig åtgärd både på individ- och systemnivå. Med ordet klagomål avses yttring av missnöje som en person kan framföra på olika sätt t. ex skriftligt eller muntligt. Begränsningar i klagomålssystemet ska inte hindra någon från att framföra sitt klagomål på det sättet som fungerar för personen. För att systemen för hantering av klagomål ska vara betydelsefulla är en central aspekt hur effektiva de upplevs av de som anmält brister. 

Svar: ja/nej beroende på om personer upplever att deras klagomål gällande brister i tillgänglighet ger resultat. 

Vägledning: Om personer inte upplever att deras klagomål gällande brister i tillgänglighet ger resultat indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring för att etablera och utveckla systemet för uppföljning av klagomål på systemnivå och på individnivå.

3.8 I vilken utsträckning upplever personer med funktionsnedsättning myndigheter som tillgängliga?

Att samla in erfarenheter från de som söker sig till myndigheter är ett väldigt bra sätt att bedöma graden av tillgänglighet i myndigheter. Det är viktigt att mäta både användares och icke-användares intryck och erfarenheter av olika tjänster. Om det visar sig att personer har erfarenhet med att myndigheter inte varit tillgängliga, är det viktigt att åtgärda brister i tillgänglighet och ge ut tillgänglig information så att alla som behöver det får information om tillgänglighet i myndigheter. Målet med sådant arbete är att personer med funktionsnedsättning ska kunna ha kontakt med myndigheter utan att bli förhindrad på grund av brister i tillgänglighet. 

Svar: En indikator som anger i vilken utsträckning personer upplever myndigheter som tillgängliga.

Vägledning: I ju mindre utsträckning personer upplever myndigheter som tillgängliga desto mer indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. För att uppfylla Konventionens krav behövs förändring i olika delar av verksamheter och på olika politiska och administrativa nivåer för att öka tillgängligheten hos myndigheter.


 

Myndighet – med myndighet förstås varje organ som ingår i den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen, inklusive regeringen och domstolarna. Myndigheterna ska se till att lagar, beslut och strategiska planer som riksdag och regering har tagit fram blir verkställda i praktiken. Sveriges myndigheter delas in i tre huvudkategorier: regeringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna. Detta innefattar myndigheter som Regeringskansliet och Försäkringskassan men också myndigheter som högskolor eller Allmänna arvsfonden.

3.9 Minskar antalet klagomål om brister i rimligt tillmötesgående?

Med ordet klagomål avses yttring av missnöje som en person kan framföra på olika sätt t. ex skriftligt eller muntligt. Begränsningar i klagomålssystemet ska inte hindra någon från att framföra sitt klagomål på det sättet som fungerar för personen. Antalet klagomål om brister i rimligt tillmötesgående när tillgängligheten inte fungerar indikerar hur väl skyldigheterna genomförts. Om det förekommer många klagomål betyder det antagligen att det finns brister i rimligt tillmötesgående.

Svar: ja/nej beroende på om antalet klagomål om brister i rimligt tillmötesgående minskar eller inte. 

Vägledning: Om antalet klagomål om brister i rimligt tillmötesgående inte minskar indikerar det bristande skyldighetsuppfyllelse. Om tillgängligheten brister i stor omfattning och flera klagomål görs utan efterföljande förändring kan det leda till att personer som upplever brister avstår från att klaga. Statistik som visar få eller inga klagomål kan innebära att själva klagomålssystemet inte fungerar. För att uppfylla Konventionens krav behövs det en strukturell förändring för att tillförsäkra rimligt tillmötesgående där det behövs. Om klagomålssystemet är otillgängligt eller inte fungerar ska det åtgärdas som en del i att tillförsäkra rätten till rimligt tillmötesgående för personer med funktionsnedsättning.


 

Rimligt tillmötesgående – en åtgärd för att göra en verksamhet tillgänglig när en person med funktionsnedsättning efterfrågar det. Om det behövs ska en dialog eller förhandling om rimliga lösningar följa. Enbart om det är orimligt ekonomiskt betungande eller praktiskt orimligt får en verksamhet neka en åtgärd. Ibland kallas rimligt tillmötesgående även ’skälig anpassning’.

%d bloggare gillar detta:

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information

Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen och för att vi ska veta hur många besök webbplatsen får med hjälp av Google analytics. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.

Stäng