INTERVJU: Sebastians anmälan ledde till ny rättspraxis och ökad respekt

Sebastian Häregård
Sebastian Häregård

När Sebastian Häregård från Vara var 12 år och gick i 6:an anmälde han sin skola till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Det skulle leda till den första domen om bristande tillgänglighet i Sverige och därmed viktig rättspraxis. Men att vinna i domstol har också gett Sebastian – och hans pappa Mikael – ökat självförtroende. Sebastian, som använder rullstol, berättar varför han anmälde skolan.
—Jag har så less på de dåliga ramperna. Jag hade ramlat bakåt flera gånger. Skolans tyngsta dörr öppnades utåt så jag fick dra i den samtidigt som jag med ett hjul utanför kanten kastade mig bakåt för komma in.

Sebastian minns att en tjej tidigare hade slutat på skolan på grund av riskerna att skadas. Han har själv fått mindre skador. En fast stenbänk stod rakt nedanför en ramp och riskerade hela tiden att slå honom på smalbenen. Problemen med tillgängligheten på skolan började också gå ut över skolarbetet och lärande. Han kände sig rädd och ledsen.

För Lagen som verktyg avslöjar Sebastian att det egentligen var pappa Mikael som övertalade honom att göra en anmälan om diskriminering. Mikael, också rullstolsanvändare, gick på Nästegårdsskolan under 80-talet när de undermåliga ramperna lades ut.

Under Sebastians mellanstadietid var Mikael i kontakt med skolan flera gånger och undrade varför inget förbättrats på 30 år. Rektorerna (som avlöste varandra) tog upp problemen med kommunen. Även Mikael hade kontakt med kommunens byggnadsavdelning.
—Jag brukar alltid lyckas genom att arbeta mig uppåt i hierarkin, säger han. Men i det här fallet var det som att hälla vatten på en gås. Fram till den 1 januari 2015 var vi maktlösa och hade ingenstans att vända oss. Då äntligen blev bristande tillgänglighet en form av diskriminering enligt diskrimineringslagen.

Inga plåtdörrar och stängsel

Sebastians anmälan gällde därför det som han utsatts för efter 1 januari 2015. Två jurister från DO var i kontakt med Mikael och Sebastian. En av dem kom ut till skolan för att mäta och fotografera. Huvudförhandlingen ägde rum den 3 maj 2017 i Skaraborgs tingsrätt i Skövde.

För Sebastian var det första gången han var i en rättssal.
—Sånt hade jag bara sett på tv och jag trodde det skulle vara en massa plåtdörrar och stängsel, säger han.

Så var det inte riktigt. I rätten fick Sebastian själv redogöra för hur han upplevt situationen på skolan.
—Visst var det lite nervöst att prata inför domarna, säger han. Men det kändes som att de tyckte det jag sa var bra.

Sebastian tycker snarare det var kommunens jurist som verkade nervös.
—Han hade så konstiga argument, bara om hur dyrt det var med ramper och sånt, säger Sebastian. Domaren fick säga till honom att de inte var där för att prata om pengar utan om det var diskriminering elle inte.

Var säker på att vinna

Sebastians klasskompisar hade trott att kommunen skulle medge att det rörde sig om diskriminering, men kommunens fastighetschef, som också vittnade, menade att problemen som Sebastian upplevt inte var så farliga.
—Men vi hade konkreta bildbevis, säger Sebastian stolt. Fotograferna från skolan blev viktigt bevismaterial.

Sebastian var hela tiden säker på att vinna. Och mycket riktigt kom tingsrätten i sin dom från den 24 maj 2017 fram till att kommunen diskriminerat honom. Diskrimineringsersättningen satte domstolen däremot till 30.000 kr, istället för de 75,000 kr som DO yrkat.
—30,000 är ju löjligt lite, inflikar Mikael. Det finns ingen kraft i det. En ersättning ska vara kännbar.

DO överklagade domen på grund av den låga ersättningen. Kommunen överklagade i sakfrågan, men när det var dags för förhandling i Göta hovrätt i Jönköping ville kommunen göra upp före förhandlingen. Sebastian Häregård och DO ville förhandla, men strax innan sakframställningarna skulle äga rum medgav Vara kommun DO:s yrkande.
—Jag trodde han skämtade, säger Mikael. Är detta något förhandlingstrick?

DO:s jurister ringde till huvudkontoret i Stockholm och fick klartecken att acceptera kommunens bud, men utan att bjuda på några rättegångskostnader.

Vara kommun medgav höjd ersättning

I domen från 15 maj 2018 fastslog Göta hovrätt skyldigheten för kommunen att betala diskrimineringsersättning på 75.000 kr samt rättegångskostnader i tingsrätten, men att parterna skulle ta sina egna kostnader i hovrätten. Därmed är processen avklarad.

Hade kommunen därmed ändrat inställning sedan förhandlingen i tingsrätten? Sebastian berättar att domaren frågade om kommunen erkände diskriminering och att han då fick det medgivande han hela tiden väntat på. DO:s jurist Karin Ernfors har tidigare påpekat för Lagen som verktyg att kommunen inte berörde om de ansåg att diskrimineringen berättigade till just detta belopp.

Varför ville då inte Vara kommun fortsätta processen? Mikael Häregård har sin bild klar.
—Kommunen ville nog bara få slut på det här. Under det gångna året har Vara kommun fått mycket negativ publicitet.
När Lagen som verktyg strax efter domen samtalade med kommunens jurist Christoffer Jensen pekade han istället på “processekonomiska” skäl som avgörande för kommunens agerande.

Sebastian hade däremot varit beredd att gå vidare till Högsta domstolen om det hade behövts.
—DO frågade om vi var villiga att gå hela vägen och det var vi, berättar Mikael. Det är ju viktigt att få en slutgiltig vägledning om hur man ska döma i framtiden.

Att bidra till Sveriges första dom om bristande tillgänglighet som diskriminering var förstås spännande.
—I en domstol kan det ju bära eller brista, säger Mikael. Eftersom detta var första domen för en ny lagparagraf visste vi inte hur våra argument skulle tas emot.

Nöjda med DO:s arbete

Sebastian är nöjd med domen, men tycker att det tog lite väl lång tid med hela rättsprocessen. Men han tror att det beror på att myndigheterna gör ett grundligt arbete.
—Och det var värt att vänta eftersom det gav resultat, säger han.

Mikael och Sebastian är också väldigt nöjda med hur DO drivit deras ärende.
—DO:s jurister har varit väldigt trevliga och bra att prata med, säger Mikael. De har varit lätta att nå och svarat snabbt.

De lokala medierna tog upp Sebastians fall, men nyheten spreds inte i riksmedierna i någon större omfattning. Ändå har andra hört av sig till familjen Häregård med frågor om hur de ska göra i liknande fall.
—Det känns bra att kunna hjälpa andra och sprida kunskap om detta, säger Mikael.

Han brukar rekommendera andra att få med sig en organisation – om inte DO driver fallet. Att driva ett fall som privatperson kan innebära extremt höga kostnader om man förlorar.

Sebastian är beredd att driva fler fall om det dyker upp nya problem.
—Nu vet jag ju hur man gör, säger han. Samtidigt vore det skönt att slippa bråka så mycket. Det bästa är om myndigheterna följer lagen från början.

Mikael håller med.
—Man ska egentligen inte behöva gå till domstol för att en sådan småsak. Men händer det inget blir man ju tvungen.

I deras fall räckte det egentligen med “hot” om domstol för att kommunen skulle agera. När Sebastians anmälan kommit in och DO kontaktade Vara kommun tog det inte lång tid förrän skolan hade nya ramper, perfekta vilplan och skyddsräcken överallt.
—I och med DO-anmälan fattade kommunen att det var allvar och gjorde det som borde åtgärdats för länge sen, säger Mikael.

Men då var den juridiska processen redan igång. Att det sedan blev en dom har nu många glädje av. Det betyder att rättspraxis har börjat att bildas på ett område där ingen tidigare visste exakt vad lagen innebär. Nu vet man till exempel att behov av “ekonomiskt manöverutrymme” inte är ett acceptabelt argument för att inte vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet.

Mikael Häregård
Mikael Häregård

Inte så smart att strunta i tillgängligheten

Mikael Häregård hoppas att domen blir en ögonöppnare för andra kommuner och landsting.
—Det är en tankeställare om att det inte är så smart att strunta i tillgängligheten. Finns det riktlinjer så måste de följas.

Mikael tror också att det hade blivit billigare för kommunen att vidta tillgänglighetsåtgärder från början, särskilt eftersom anpassningar många gånger varken är speciellt dyra eller komplicerade. Han nämner en skoaffär i Vara som förut hade ett trappa, men tog bort gatstenen, fyllde upp med sand så att det blev en liten kulle och sedan la tillbaka gatstenen.
—Så skulle många butiker med trappor kunna göra, säger han.

Mikael tror att det många gånger är en fråga om prioriteringar. Vara kommun köpte till exempel in ett konstverk till Nästegårdsskolan (med stenarna som syns på en av bilderna nedan) samtidigt som behovet av tillgänglighetsåtgärder fanns.
—Det var ynkligt att inte sätta tillgängligheten högre än så, säger Mikael.

Något annat som skrämmer honom är den inkompetens han mött hos kommunens företrädare.
—Både kommuner och statliga myndigheter måste utveckla sin kompetens på det här området, säger han. En chef jag pratade med sa att han var ny, men det tycker jag inte ska spela någon roll. Den som jobbar med byggfrågor ska kunna lagar och förordningar på sitt område. Man ska inte kunna gömma sig bakom att man inte kände till lagen. Och har man inte kompetensen får man faktiskt uppdatera sig. Lagen om att avlägsna enkelt avhjälpta hinder har gällt i plan- och bygglagen sedan 2001 och från 2015 räknas bristande tillgänglighet som diskriminering i diskrimineringslagen.

Möts med respekt efter domen

Mikael Häregårds tips är att ta hjälp av funktionshinderorganisationer istället för att lita på att alla har ”läst på”.
—Fråga oss som lever med funktionsnedsättning, säger han. Det är vi som vet vad som funkar och inte. Men tyvärr ses vi fortfarande ibland som mindre vetande och till och med mindre begåvade.

Att inte bli lyssnad till ger känslan av att inte vara lika mycket värda som andra, tycker Mikael. Han berättar att han i hela mitt liv känt sig undanskuffad och mindre värd. Men att rättsprocessen stärkt honom.
—Efter domen möts jag av en helt annan respekt. När jag ringde kommunen för ett tag sedan märkte jag hur tonläget ändrades så fort jag sa sitt namn.

Även Sebastian berättar om en händelse där han fick ett helt annat bemötande efter att ha sagt sitt efternamn. I Vara är det inte längre någon som struntar i Häregårds.

/Emil Erdtman

Tidigare artiklar:

Bilder:

REPORTAGE: Diskriminering skadar självförtroendet, men de rättsliga verktygen ger hopp

Lagen som verktygs frilansare Jennifer Jungelin har intervjuat fem personer om konsekvenserna av att utsättas för diskriminering, men också om det hopp som finns i att kunna anmäla och driva sin sak. Här kommer hennes text:

Vid den här tiden för två år sedan anmälde jag företaget som diskriminerade mig när de nekade mig ett sommarjobb på deras äldreboende. Jag hade till och med fått jobbet genom kommunens särskilda satsning att hitta sommarjobb till ungdomar med funktionsnedsättning. Anmälan gjorde jag av principskäl då arbetsgivare kopplade till kommunen inte har möjlighet att välja vilka sommarjobbare de tar emot, men framför allt för att deras skäl att inte ta emot mig uteslutande rörde min synnedsättning.

Händelsen har påverkat mitt självförtroende gentemot arbetsmarknaden negativt. Visserligen fick jag ett annat sommarjobb inom socialpsykiatrin, som jag klarade utan problem, men följande sommar sökte jag mig tillbaka till denna gamla trygga arbetsplats fast att jag egentligen velat testa på något nytt, exempelvis med barn eller inom äldreomsorgen. Men jag vågade helt enkelt inte – kanske också just för att min anmälan lades ned så att jag inte fick rätt i sak även på pappret.

Senare nekades jag plats på en skrivarlinje på en folkhögskola, inte på grund av min nivå på skrivandet, utan av praktiska orsaker. De menade att de hade svårt att hitta en ledsagare under lunchen och att deras digitala plattform inte var tillgänglig. De hade behövt mejla mig uppgifterna. Då hade jag inte kraft och ork att göra en anmälan om diskriminering. Jag påverkades av händelsen, inte bara för att jag inte fick gå just den utbildningen utan även för att jag sedan dess inte har haft modet att söka andra skrivkurser. Tänk om jag bli bemött på samma sätt!

Ändå har den diskriminering jag utsatts för paradoxalt nog gjort att jag utvecklats som person. Det har gett mig nya möjligheter. Exempelvis kände jag mig stark när jag skickade in min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och åtminstone fick medias uppmärksamhet. Utan dessa händelser hade jag inte heller fått kontakt med Lagen som verktyg, och då inte fått möjligheten att skriva denna artikel.

Jag blev nyfiken på hur andra personer med funktionsnedsättning påverkas av olika typer av diskriminering. Och jag funderar ofta över om de chefer, skolledare, restaurangägare och myndighetspersonal som utsätter en person för diskriminering förstår vilka konsekvenser diskrimineringen faktiskt får för individen bakom ärendet. Jag har valt att intervjua några personer med olika typer av funktionsnedsättning som drivit sina fall av diskriminering för att sprida deras berättelser och förmedla någon slags kunskap till allmänheten.

Sofia

Att kunna resa med kollektivtrafiken på sin hemort är en självklarhet för de flesta. Men inte för Sofia Thoresdotter som har syn- och hörselnedsättning. Hon har valt att anmäla Örebro länstrafik samt bussbolaget Nobina för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Hon beskriver bussarnas hållplatsutrop som opålitliga.
—På min linje fungerar utropen aldrig på vissa hållplatser, alltid på andra. När jag flyttade hit försökte jag först be varje busschaufför att ropa ut samtliga hållplatser, men oftast ville de bara säga till vid min hållplats. Detta innebär att jag ofta inte vet var jag är och sedan måste klättra ut hastigt med grejer, ledarhund och allt. Jag har inte tid att förbereda mig redan vid hållplatsen innan.  Dessutom glömmer chaufförerna ofta att ropa ut bara en enda hållplats, vilket innebär en stor osäkerhet.

Sofia har haft möte med regionen, som då skyllt på bussbolaget som enligt regionen hade dålig utrustning.
—De sa att utropen kanske kan funka efter 2019, då de ska byta system. Bussbolaget skyllde i sin tur på regionens upphandlingar.

Hon berättar vidare att nästan alla bussar har linjeutrop, det vill säga utrop på utsidan på bussen som talar om vilken buss det är och vart den går. Men det finns ställen där flera bussar kommer in till samma hållplats samtidigt.
—Om den buss jag ska åka med kommer bakom den första hör jag inte den – och missar den, säger Sofia. Då är inte linjeutropen till någon hjälp. Det finns inga taktila ledstråk heller eller någon talande information om när bussen kommer – den information som seende får via informationstavlan på hållplatsen.

Regionen har inte heller anammat Sofias förslag med stationsvärdar på dessa hållplatser.
—Det skulle vara en hjälp för många människor med alla möjliga behov.

Jag frågar Sofia hur den otillgängliga busstrafiken påverkar hennes vardagsliv.
—Jag har mycket högre tröskel för att ge mig iväg på saker nu, som att gå på konserter eller träffa vänner. Från min hållplats går det visserligen bara en buss in till stan, men sedan måste jag ju åka hem från de stora hållplatserna. Därför reser jag oftast bara iväg i jobbärenden.

Sofia berättar att det går åt mycket energi och vardagsstress i onödan för att hitta strategier för att kunna ta sig hem.
—Jag kan också bli förbannad, för jag betalar ju faktiskt för mina bussbiljetter samt skatt till regionen precis som alla andra. Dessutom skriver regionen på sin hemsida hur viktigt det är med tillgänglighet… Men tydligen inte för alla. Det är därför jag anmälde till DO med hjälp av Anmälningstjänsten, avslutar Sofia vårt samtal.

DO gick inte vidare med fallet, men Örebro Rättighetscenter har utrett det och föreningen Med lagen som verktyg arbetar med fallet tillsammans med en advokat.

Marie-Louise

Att kunna utföra sina arbetsuppgifter och få möjlighet att utvecklas på sitt jobb kan tyckas vara en självklarhet. Men inte för Marie-Louise som valt att anmäla sin arbetsplats (en statlig myndighet) för diskriminering eftersom hon, som har en synnedsättning, bara kan utföra en del av sina egentliga arbetsuppgifter.
—När jag blev anställd fungerade det mesta ganska bra. Alla anställda på min enhet fick samma information via mejl, där vi även kunde få ut uppgifter från andra enheter. Vi skrev allt i Word. Men när jag var på semester i februari förra året beslöt min dåvarande chef att vi hädanefter skulle göra allt detta i ett program som heter Dur Två – utan att ta reda på om det skulle fungera för mig och min arbetskamrat som också har synnedsättning.

Marie-Louise kontaktade hjälpmedelssamordnaren på sin arbetsplats för att ta reda på om programmet gick att tillgängliggöra med Jaws, som är det anpassningsprogram hon använder. Hon fick svaret att frågan skulle utredas. Först ett år och två månader senare hölls ett möte där det beslutades att det kanske ska bildas en arbetsgrupp för detta.
—Mina kollegor fick sedan nya arbetsuppgifter som jag och min synskadade arbetskamrat inte kunde utföra då de byggde på att göra collage av foton samt hantera ärenden som kom på papper via fax. Jag frågade min chef om inte vi borde kunna få andra arbetsuppgifter, för att även vi skulle få möjlighet att utvecklas. Jag fick svaret att de hört sig för med olika enheter på arbetsplatsen och att det inte fanns något som vi kunde utföra. Jag fick aldrig veta vilka enheter de hade tillfrågat och vilka eventuella arbetsuppgifter det hade gällt.

När jag frågar Marie-Louise hur situationen på arbetsplatsen påverkar henne berättar hon att hon får sämre möjligheter till löneförhöjning då lönerna på hennes arbetsplats bland annat styrs av hur mycket man utvecklas.
—Eftersom jag inte har kunnat börja med de nya arbetsuppgifterna får jag inte högre lön. Jag känner heller inte att jag bidrar i arbetsgruppen då jag inte kan utföra alla arbetsuppgifter. Det känns jobbigt att hela tiden behöva fråga mina kollegor om information som står i Dur Två, den typ av information som alla förut fick på mejl. Jag känner mig ifrågasatt och måste försvara mig hela tiden när kollegor frågar varför jag inte skriver direkt i Dur Två som alla andra.

Marie-Louise försökte först driva fallet med hjälp av facket, men möttes av stor okunnighet om tillgänglighetsfrågor. Hon valde då att anmäla till DO. Jag frågar Marie-Louise varför det var viktigt för henne att driva detta som en anmälan om diskriminering?
—Jag ville få prövat om om min arbetsgivare verkligen har vidtagit de förebyggande aktiva åtgärder på det sätt som lagen säger. Jag vill också visa för andra att det det lönar sig att kämpa för sin sak.

DO har valt att inte utreda fallet. Lagen som verktygs jurist Csilla Gradwohl arbetar däremot med en utredning av fallet.

Maria

Lika mycket som det kan verka självklart att kunna jobba och åka kollektivt kan det vara att bli serverad ett glas vin, förutsatt att du är myndig och inte är för berusad.

Maria, som använder rullstol nekades just detta utan att få någon förklaring på en restaurang i Farsta centrum.
—Jag frågade helt lugnt efter ett glas rosévin, men mannen bakom disken bara vinkade bort mig. Då tänkte jag att det här kanske inte var ett sådant ställe som har rosévin så jag bad om ett glas vitt istället. Men han fortsatte att med hjälp av gester avvisa min beställning och var tydlig med att han ville att jag skulle lämna restaurangen.

När Maria var på väg därifrån mötte hon några vakter som servitören hade ringt efter.
—De var lika oförstående som jag, men sa att de inte kunde gå in och hävda min rätt att beställa. Vakterna tyckte dock att det var bra att jag tänkte anmäla händelsen till DO. Enligt Maria finns det flera viktiga anledningar till att hon nu väljer att driva fallet som en fråga om diskriminering.
—Jag tycker det är viktigt att det som händer oss som har funktionsnedsättningar dokumenteras. Först när det finns en en berättelse och bevis bakom statistiken kan vi använda det i vår kamp för rättigheter. Jag ville att andra ska få kunskap om att detta faktiskt händer.

Förutom att det var viktigt för Maria att anmäla händelsen ur ett funktionshinderperspektiv var det även viktigt för henne personligen.
—Det kändes viktigt att få berätta om händelsen för att göra klart både för andra och mig själv att det inte är ok att bli behandlad så här.

När Maria får frågan om hur händelsen på restaurangen påverkat henne berättar hon att det har ökat hennes medvetenhet.
—Själv har jag många gånger upplevt diskriminering i form av bristande tillgänglighet, ofta flera gånger varje dag, men inte detta. Självklart visste jag att andra nekats att beställa alkohol utan att vara påverkade – till exempel på grund av tal- eller balanssvårigheter. Jag vet även att personer som använder ledarhund ofta nekas tillträde till olika ställen och förstår att det måste vara skitjobbigt. Men det är en helt annan sak att vara med om det själv. Efter den här händelsen finns tanken där när jag besöker nya serveringar. Tänk om jag kommer att nekas att beställa nu bara för att jag använder rullstol!

DO har gått vidare med fallet och arbetar nu med en utredning. Jag har fått besvara en del frågor och ta fram ytterligare kompletterande underlag. Förhoppningsvis är det faktum att man inte direkt avskrev ärendet en indikation om att man tar frågan på allvar och kanske kommer gå vidare. Jag hoppas det.

Saga och Melvin

I alla grundskolor runt om i landet genomförs nationella prov i tredje, sjätte och nionde årskurs. Alla elever i hela landet ska göra samma prov i exempelvis matematik eller engelska. Resultaten är vägledande för lärarnas betygsättning. Skolverket reglerar vilken hjälp en elev med funktionsnedsättning kan få för att ha förutsättningar att genomföra proven på jämlika villkor med andra elever.

Jag träffar Saga och hennes kompis Melvin som går i sjätte klass och just har gjort sina nationella prov. Båda har dyslexi. Sagas mamma är också med under intervjun och tillsammans hjälps de åt att förklara hur de nationella provens anpassningar varit otillräckliga för dem, samt hur det kommer sig att de har valt att driva det här ärendet.

Föräldrarna kände redan tidigt under läsåret oro över sina barns förutsättningar att kunna genomföra proven. Därför hade de ett möte med lärarna i matematik och svenska för att få klarhet i vilket stöd barnen kunde få.
—Lärarna som var där sa inte så mycket, utan berättade mest att de inte visste hur de skulle tolka Skolverkets direktiv angående anpassningar, säger Sagas mamma. Vi fick svar två veckor innan proven, vilket stressade både oss och barnen i onödan.

Engelskläraren dök över huvud taget inte upp på några möten, men hade lite mejlkontakt.
—Han kan dock inte ha tagit åt sig mycket av det vi försökt förklara, eftersom han utsatte barnen för ett testprov där de var tvungna att läsa flera långa texter helt utan hjälp av talsyntes som de är vana vid att använda i vanliga fall.

De fick inte heller tillåtelse att sitta i ett mindre rum vilket de har rätt att få. Visserligen fick de längre provtid, men det hjälpte inte. De var förtvivlade och stressade över att inte kunna klara av de riktiga proven. Det kändes hemskt att få hem sina barn så stressade och oroliga.

Saga förtydligar hur den längre provtiden varken varit ett rätt eller tillräckligt stöd:
—Det är som att spela tennis med pingisracket. Det går ju inte.

Hur gick då de riktiga nationella proven?
—När vi hade läsförståelse fick vi frågorna upplästa men inte själva texten, berättar Melvin. Och den måste man ju kunna läsa ordentligt för att svara på frågorna. Det verkar som att de tycker det är fusk att lyssna på texten.

Hos en del dyslektiker kan också arbetsminnet vara nedsatt – med svårigheter att komma ihåg saker som andra lärt sig utantill, exempelvis nyckelord eller multiplikationstabellen.
—När det inte är nationellt prov får jag ha en latmask med mig i matten, berättar Saga. Det är ett papper med hela multiplikationstabellen. När jag inte fick ha med den under nationella provet blev det mycket svårare att göra uppgifterna eftersom jag inte kommer ihåg allt utantill.

Vi konstaterar tillsammans att det är skönt att proven är över för den här gången och kommer in på anledningen till att familjerna har valt att vara med och driva frågan som ett fall av diskriminering. Saga mamma berättar:
—Jag frågade en kompis som är lärare och min man om de krav jag har är orimliga. Själv tycker jag det känns orimligt att barnen ska behöva klara sig utan den talsyntes de alltid använder annars. De läser ju med öronen. Det känns heller inte rättvist att de bedöms på sin stavning som de inte kan rå över själva.

I dyslexiföreningens tidning såg hon att ett par advokater sökte personer som hamnat i den här situationen kring de nationella proven.
—Då tänkte vi: nu bara kör vi.

Till sist berättar Saga att hon vill göra det här för att hjälpa andra.
—För mig har det ju redan hänt och proven är gjorda, men jag hoppas att andra barn får det bättre och mer hjälp och stöd.

Föreningen Med lagen som verktyg arbetar tillsammans med Dyslexiförbundet med att få prövat om elever med främst dyslexi diskrimineras när de inte får tillräckliga anpassningar för att komma i en jämförbar nivå med andra elever.

Något slags hopp

Jag är otroligt tacksam för att jag har fått ta del av och dela med mig av dessa viktiga berättelser. Än en gång kan jag konstatera att alla fall av diskriminering oavsett om det sker i arbetslivet, skolan eller på fritiden ofta leder till begränsningar och sänkt självförtroende för den som utsatts. Samtidigt finns det något slags hopp i att flera personer med funktionsnedsättning har mod och styrka att driva sina ärenden. Jag hoppas att berättelserna från mig själv, Sofia, Marie-Louise, Maria, Saga och Melvin ska inspirera fler personer med funktionsnedsättning att våga synliggöra sina upplevelser av diskriminering genom att anmäla på Anmälningstjänsten. Dessutom hoppas jag att chefer på alla nivåer tänker till lite extra och redan från början vidtar åtgärder för att värna om tillgänglighet och jämlika förutsättningar så att diskriminering inte sker.

Om du har en funktionsnedsättning och vill ha hjälp med att försöka driva ett diskrimineringsärende får du gärna bli medlem i föreningen Med lagen som verktyg. Alla ärenden tas inte upp automatiskt, utan detta beslutas av föreningen Med lagen som verktygs styrelse.

/Jennifer Jungelin

RÄTTSNYHET: Vara kommun medgav höjd diskrimineringsersättning

I fallet där Vara kommun 2017 dömdes som ansvarig för diskriminering i form av bristande tillgänglighet har Göta hovrätt höjt diskrimineringsersättningen från 30.000 kr till 75.000 kr. Domen kom 15 maj 2018 efter att kommunen medgivit det höjda beloppet. Lagen som verktyg har nu efterforskat anledningen.

Skaraborgs tingsrätts dom den 24 maj 2017 var den första gällande bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering sedan lagändringen 2015. Vara kommun ansågs som ansvarig för diskriminering av eleven Sebastian Häregård, som utsatts för bristande tillgänglighet på sin grundskola Nästegårdsskolan i Vara. DO hade yrkat på 75.000 kr i diskrimineringsersättning, men domstolen kom fram till 30.000 kr. DO överklagade därför domen.

Tingsrättsdomen innehåller flera intressanta resonemang, som är av stort värde för förståelsen av den nya formen av diskriminering. Vissa resonemang kunde ha utvecklats mer för att vägleda andra hur bestämmelserna ska tolkas. Därför var det positivt att hovrätten meddelade prövningstillstånd och att processen fortskred rörande diskrimineringsersättningens storlek. Datum för huvudförhandling sattes ut och allt pekade på att saken skulle prövas av hovrätten.

Av hovrättens dom framgår däremot att Vara kommun medgett Diskrimineringsombudsmannens, DO, yrkande om att tillerkänna Sebastian Häregård diskrimineringsersättning om 75 000 kr. Eftersom yrkandet medgivits fann hovrätten att det fanns grund för att avgöra målet genom dom som slog fast skyldighet att betala diskrimineringsersättningen. Därmed avslutades målet i hovrätten.

DO:s hemsida har processföraren Anna Rosenmüller Nordlander sagt: ”Att kommunen nu väljer att medge den högre ersättningen är positivt eftersom det understryker allvaret i den här frågan. Det ska vara kännbart för utbildningsanordnaren att inte ha en skolmiljö som är anpassad för elever med funktionsnedsättning.”

DO:s processförare Karin Ernfors berättar för Lagen som verktyg att kommunen medgav talan under huvudförhandlingen innan sakframställningarna skulle genomföras. Under förhandlingen berördes inte om kommunen medgav talan för att de ansåg att diskrimineringen berättigade beloppet. Enligt DO är Sebastian nöjd med utgången i målet.

Christoffer Jensen, ombud för Vara kommun, uppgav för Lagen som verktyg  processekonomiska skäl som enda skäl till medgivandet av DO:s yrkade i hovrätten. Man kan bara spekulera i vad som ligger bakom kommunens beslut. Av någon anledning ansåg man det inte värt att fortsätta processen.

Även om det inte framgår av domen att kommunen anser att diskrimineringens natur berättigar diskrimineringsersättning om 75 000 kr välkomnar Lagen som verktyg hovrättsdomen. Det är visserligen olyckligt att hovrätten inte i sak prövade grunderna för de yrkanden som de lagts fram, men positivt att det yrkade beloppet dömts ut.

—Det är genom praxis från högre rätt och utvecklade resonemang som diskrimineringsskyddet får en tydligare innebörd, säger Ola Linder, jurist hos Lagen som verktyg. Oavsett parternas inställning till den utdömda ersättningens storlek kan domen ha en positiv verkan – bortom att Sebastian fått upprättelse – genom att användas som underlag i andra processer. Däremot hade domen sannolikt haft bättre effekt om den innehållit resonemang från rättens sida om kränkningens allvar.

UPPSATS: Har lagändringen om bristande tillgänglighet gjort någon skillnad?

Juristen Csilla Gradwohl har inom ramen för masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid Uppsala universitet skrivit masteruppsatsen Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering – Har lagändringen i diskrimineringslagen gjort någon skillnad sedan 2015? I uppsatsen utforskar hon diskrimineringsförbudet bristande tillgänglighet som infördes  i den svenska diskrimineringslagen 2015. Hon analyserar den rättspraxis som hittills utvecklats: de tre målen angående Vara kommun, Region Gävleborg och Södertörns högskola. Den 13 juni kl 13 presenterar hon uppsatsen på Independent Living Institute i Farsta. Alla är välkomna. Nedan sammanfattas uppsatsen:

Fortsätt läsa ”UPPSATS: Har lagändringen om bristande tillgänglighet gjort någon skillnad?”

RÄTTSNYHET: Region Gävleborg diskriminerade bussresenär

Efter 3,5 år kom domen (Gävle TR T 240-16 dom 20180611) efter tingsrättsförhandlingen den 21 maj. Det var diskriminering när Lars-Göran Wadén inte kunde åka med en buss i Gävle den 2 januari 2015. Region Gävleborg är som huvudman för kollektivtrafiken ansvarig, enligt beslut i Högsta domstolenDiskrimineringsombudsmannen la ner fallet 2015, men DHR drev det vidare i Gävle tingsrätt.

—Det är en unik dom och en stor framgång för DHR och upprättelse Lars-Göran Wadén, skriver DHR på sin webb. För första gången har en organisation drivet ett diskrimineringsärende angående bristande tillgänglighet i domstol och vunnit.

 

RÄTTSNYHET: Förhandling i mål DHR mot Region Gävleborg

Efter att Högsta domstolen i ett tidigare beslut konstaterat att det är Region Gävleborg som skall hållas ansvarig för eventuella brister i kollektivtrafiken, så togs diskrimineringsfrågan den 21 maj 2018 upp på nytt i Gävle tingsrätt. Fortsätt läsa ”RÄTTSNYHET: Förhandling i mål DHR mot Region Gävleborg”

OVERVIEW: New articles about Disability Discrimination Law

In 2018 Norway established a new discrimination tribunal. In Finland the Discrimination Board can order the adoption of reasonable accommodation measures. In Denmark, positive treatment of people with disabilities is undertaken in certain areas of society. And what about Iceland – and Sweden? Today The Law as a tool project with support from former project leader and nowadays researcher in Discrimination Law Paul Lappalainen publish an overview of the Discrimination legislation in the Nordic countries.
We also publish an article by student in Human Rights law Csilla Gradwolh about the global development of legal protection against discrimination. This article explores the first anti-discrimination laws in the United States and how they have inspired the rest of the world. Emphasis is given to the key role civil society has played and could play for a stronger protection of Human Rights.
We urge participants at our International conference May 30 to read through and of course comment on any error found.
MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

GUIDE: Svensk diskrimineringsrätt

Lagen som verktyg beskriver på denna sida det gällande materiella juridiska skyddet mot diskriminering i svensk rätt. Fokus är på diskrimineringslagen och redogörelsen underlättar bedömning om det skett olaglig diskriminering i enskilda fall. Texten publiceras i fem avsnitt under vecka 12 2018.

Innehåll

Fortsätt läsa ”GUIDE: Svensk diskrimineringsrätt”

ÖVERSIKT: Diskrimineringsrätt i Norden

Lagen som verktygs sammanställning över diskrimineringsrätt i Norden:

Norge har från 2018 en ny diskrimineringsdomstol, i Finland kan Diskrimineringsnämnden förelägga om att vidta anpassningsåtgärder och i Danmark sker positiv särbehandling av personer med funktionsnedsättning på vissa områden.

Fortsätt läsa ”ÖVERSIKT: Diskrimineringsrätt i Norden”

REPORTAGE: Bristande stöd i skolan kan vara diskriminering

Jennifer Jungelin har intervjuat fem skolelever med funktionsnedsättning om stöd och anpassningar som de har rätt till, men inte alltid får. Artikeln beskriver hur bristande stöd ska förstås enligt lagen och

Jennifer Jungelin Foto: Emil ErdtmanJennifer Jungelin Foto: Emil Erdtman
Jennifer Jungelin Foto: Emil Erdtman

Av Lagen som verktygs gästskribent Jennifer Jungelin

Hur fungerar det särskilda stödet i skolan? Vad händer när en elev inte får gynnsamma förutsättningar för att uppnå en jämlik utbildningsnivå? När kan bristande stöd i skolan klassas som diskriminering i form av bristande tillgänglighet? Fortsätt läsa ”REPORTAGE: Bristande stöd i skolan kan vara diskriminering”

SYNPUNKTER TILL FN: Remissvar för allmän kommentar om jämlikhet och icke-diskriminering

Independent Living Institute har tillsammans med Funktionsrätt Sverige lämnat in synpunkter på det utkast till Allmän kommentar nummer 6 om artikel 5 i Funktionsrättskonventionen som  FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning skrivit under hösten.

Artikel 5 handlar om jämlikhet och icke-diskriminering och innehåller både ett diskrimineringsförbud och förpliktelser för staterna att vidta andra åtgärder för att uppnå jämlikhet på andra sätt.

FN-kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning tar fram allmänna kommentarer till de olika artiklarna i konventionen för att fördjupa förståelsen för rättigheternas innebörd och klargöra staternas förpliktelser.

Utkastet börjar med en beskrivning av rättigheternas sammanhang och historia, en diskussion av ”the human rights model of disability” och den rättsliga karaktären av icke-diskriminering och jämlikhet. Sedan följer en del som fördjupar det normativa innehållet i artikeln och vilka skyldigheter staterna har. Slutligen behandlades artikelns förhållande till andra artiklar i konventionen och en vägledning för nationell implementering.

Vårt svar underströk att initiativet med Allmän kommentar från kommittén är välkommet och kan bidra till en ökad förståelse för diskrimineringsskyddet och staternas förpliktelser att motverka diskriminering. Det är viktigt att klargöra olika begrepp för att stärka förståelsen för diskrimineringsskyddet och andra åtgärder som ska bidra till de facto jämlikhet i samhället.

Särskilt behövs förtydligande av förhållandet mellan diskrimineringsförbudet, skälig anpassning (reasonable accomodation), och särskilda åtgärder för de facto jämlikhet (specific measures), vilket kan vara exempelvis positiv särbehandling. Hur ska skälig anpassning förhandlas och garanteras på arbetsplatsen i tillräckligt samråd med brukaren? Hur ska tillräckligt stöd till brukaren garanteras? Dessa frågor och många fler behöver svar. Även staternas förpliktelser behöver förtydligas i slutversionen av den allmänna kommentaren.

Våra synpunkter ligger även på FN:s hemsida.

UPPSATS: Bristande tillgänglighet i grundskolans fysiska miljö

Maria Chöler
Maria Chöler

Personer med funktionsnedsättning har lägre utbildningsnivå än befolkningen i övrigt. Lägst utbildningsnivå har personer med fysiska funktionsnedsättningar. Den bristande tillgängligheten i den fysiska miljön är en av orsakerna. Fortsätt läsa ”UPPSATS: Bristande tillgänglighet i grundskolans fysiska miljö”

REPORTAGE: Lagen som verktyg föreläste för ledarhundsförare

Maria Chöler och Ola Linder från Lagen som verktyg föreläser för Sveriges ledarhundsförare
Maria Chöler och Ola Linder från Lagen som verktyg föreläser för Sveriges ledarhundsförare

Den lilla stugan i Skatås, Göteborg, fylldes av aktivitet då ledarhundsekipagen anlände den 18 november (2017). Stämningen var god, det pratades och skrattades och ett antal stora labradorer nosade intresserat på varandra. Det tog lite tid innan alla hunnit finna en sittplats vid de stora träborden i lokalen och hundarna rullat ihop sig likt kringlor vid sina hussar och mattars fötter, men därefter kunde dagens kurs starta. Fortsätt läsa ”REPORTAGE: Lagen som verktyg föreläste för ledarhundsförare”

DEBATT: Nya regler om lönebidrag urholkar diskrimineringsskyddet för arbetssökande med funktionsnedsättning

Juristen Richard Sahlin skriver ett debattinlägg om lönebidragets funktion och frågan om den nya förordningens regler strider mot Funktionsrättskonventionen.

Richard Sahlin
Richard Sahlin

Från den 1 juli i år gäller nya regler för lönebidrag. Juristen Richard Sahlin argumenterar för att de nya bestämmelserna skapar onödiga inlåsningseffekter och urholkar det diskrimineringsskydd som lönebidraget kan bidra till.

Richard Sahlin:

Alla arbetsgivare är skyldiga att tillgängliggöra sina arbetsplatser, men det finns ett undantag i diskrimineringslagen för kostnader som inte kan anses vara skäliga (1 kap. 4 § tredje punkten). Rättspraxis visar att Arbetsdomstolen tolkar undantaget vidsträckt så att arbetsgivare oberoende av storlek kan hävda att det är alltför kostsamt och belastande att anställa vissa arbetssökande med funktionsnedsättning. Fortsätt läsa ”DEBATT: Nya regler om lönebidrag urholkar diskrimineringsskyddet för arbetssökande med funktionsnedsättning”

REPORTAGE: Stat, region, kommun och civilsamhälle i Uppsala samarbetar för bättre tillgänglighet

Lagen som verktygs jurist Maria Chöler skriver om det förebyggande arbetet för bättre tillgänglighet och därmed mindre diskriminering i Uppsala.

Ljus trapphall i Uppsalas Universitetshus
Universitetshuset

Den 19 oktober bjöd Uppsala Universitet, Uppsala kommun, HSO Uppsala kommun och HSO Uppsala län in till en nationell konferens på temat samverkan och tillgänglighet för att berätta om hur de tillsammans arbetat för ett mer inkluderande samhälle. Konferensen gästades av 25 föreläsare som alla gav exempel på framgångsrika tillgänglighetsarbeten inom olika områden i Uppsala. Fortsätt läsa ”REPORTAGE: Stat, region, kommun och civilsamhälle i Uppsala samarbetar för bättre tillgänglighet”