Andreas Pettersson, lektor i juridik – ”Domstolarna spelar Svarte Petter med synskadade”

Andreas Pettersson
Synskadade drabbas av myten om den fullt ut tillgängliga kollektivtrafiken när färdtjänsttillstånd dras in eller inte beviljas. Det hävdar Andreas Pettersson som anser att det som sker bryter mot Funktionsrättskonventionen.

På Synskadades Riksförbunds, SRFs, hemsida kan vi läsa om en man, Vilmer (vi skriver inte ut efternamnet i denna artikel, efter personens önskan) som är 21 år och blind. Trots att han uppges ha allvarliga svårigheter att resa med allmän kollektivtrafik, och att hans syncentral medgett att det i vissa fall är förenat med livsfara, nekar Region Stockholm honom färdtjänsttillstånd. Hans överklagande har avslagits och Högsta förvaltningsdomstolen, HFD (Mål nr 180 – 21) har nekat prövningstillstånd. Enligt SRF riskerar tusentals synskadade och blinda efter beslutet i HFD att bli av med sina färdtjänsttillstånd.
– Domen får orimliga konsekvenser och hotar att bli förödande för samtliga landets blinda och synskadade, säger förbundsordföranden Niklas Mattsson på SRF:s hemsida.

”Väsentliga svårigheter” i Färdtjänstlagen

I 7 § lagen (1997:736) om färdtjänst sägs det att tillstånd till färdtjänst ska beviljas den som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.

EU förordningar driver på utvecklingen

Andreas Pettersson, lektor i juridik på Södertörns Högskola, har skrivit en avhandling om rätten för människor med funktionshinder att kunna resa på egen hand i vardagen. Han säger att bakgrunden till att färdtjänst nu ifrågasätts för synskadade är att kommuner alltmer hävdar att kollektivtrafiken är anpassad för den gruppen och att färdtjänst därför inte behövs. Han säger att bakgrunden till stor del är en rättslig och politisk ambition på EU-nivån att allmän kollektivtrafik ska bli tillgänglig.
– EU styr ganska hårt, tidigare med direktiv, men numera med tvingande förordningar. Och visst, det har blivit enklare för tex personer med rörelsehinder att rulla av och på tåg och bussar. Flyget har anpassats med samlingsplatser där man kan begära hjälp, hissar och prioritet vid ombordstigning. För synskadade har det däremot inte hänt så mycket de senaste 20 åren och vägen fram till busshållplatsen eller stationen är helt olöst och det finns ingen plan för hur det ska lösas heller.

Två rundor i Förvaltningsdomstolarna

I Vilmers fall har det varit två vändor i förvaltningsdomstolarna. I första rundan gick Förvaltningsrätten i Stockholm i feb 2019 (Mål nr 28182-18) mot kommunen och beslutade att han skulle beviljas färdtjänst, sedan fick han nej i okt 2019 i Kammarrätten i Stockholm (Mål nr 1672-19). I andra rundan fick Vilmer nej i sep 2020 i Förvaltningsrätten i Stockholm (Mål nr 13341-20) och Kammarrätten i Stockholm (Mål nr 6559-20) och HFD nekade därefter att ta upp ärendet till prövning. I senaste förvaltningsrättsdomen sägs det:
Av läkarintyg framgår att Vilmer har nedsatt synskärpa och grav synfältsinskränkning på båda ögonen samt att han saknar ledsyn. I läkarintyg och även i intyg från kurator anges att Vilmers synnedsättning innebär att han inte kan orientera sig i trafikerad miljö utan att fara för egen eller annans säkerhet uppstår och att han inte kan se skyltar och annan trafikinformation.

Därefter sägs det att kollektivtrafiken anpassats för att synskadade ska få hjälp och vägledning och att sådan tillgänglighetsanpassning även finns i händelse av tillfälliga trafikavbrott och andra avvikelser. Vilmers svårigheter att orientera sig i trafiken medförde därför inte att han ansågs ha väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationer.

Domarna beskriver en fantasi

Andreas Pettersson anser att den verklighet som beskrivs i domen liknar en fantasi.
– Eftersom det finns en målsättning att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig låtsas man som att den är det! Men målsättningen och verkligheten är inte samma sak.
Andreas Pettersson anser att man inte ser till helheten och helt glömmer bort tex att personen behöver ta sig till och från kollektivtrafiken.
– Man bryr sig inte om kontexten, ska han ha syn på vägen till och från kollektivtrafiken?

Ta sig till okända platser bör vara ”väsentliga svårigheter”

Andreas Pettersson påpekar även att situationer där man behöver ta sig till platser där man aldrig varit och inte känner till i Vilmers fall bör omfattas av begreppet ”väsentliga svårigheter” i färdtjänstlagen.
– Ja, och det är exakt detta som domstolarna ofta är helt oförstående till i sina bedömningar av synskadades rätt till färdtjänst. Det skulle krävas ett kontextuellt tänkande, att tolka lagens syfte och bry sig om dessa personer och förstå att reglerna är utformade som de är för att tillgodose syftet att de behöver ta sig någonstans.

Domstolarna spelar Svarte Petter

Domstolarnas mer restriktiva syn grundas alltså i föreställningen att allmän kollektivtrafik blivit mer tillgänglig, säger Andreas Pettersson. Han anser att domstolarna och kommunerna spelar Svarte Petter med synskadade gentemot regionerna som är ansvariga för kollektivtrafiken.
– De vill trycka på och göra kollektivtrafiken mer tillgänglig och använder dessa personer som spelbrickor gentemot kollektivtrafikhuvudmännen.

Även ledsagning saknas

Ett parallellt problem är att det saknas samordning i kommunerna för ledsagning när rätt till färdtjänst försvinner, säger Andreas Pettersson. En rationell tanke vore att om färdtjänsten försvinner så behövs det mer ledsagning, vilket han säger är en väg som valts i Danmark.
– Där finns en lagfäst miniminivå på timmar ledsagning, 20–25 timmar i månaden, du styr om du behöver den hela resan eller fram till hållplatsen. Det är inget perfekt system men någon har i alla fall tänkt att om vi inte kan ge färdtjänst så måste samhället lösa det på ett annat sätt, även om ledsagning är dyrare och mer ineffektivt än färdtjänst. Men det finns inte på kartan i Sverige.

HFD saknar respekt för funktionshindrades rättigheter

Att just HFD inte gav prövningstillstånd i Vilmers fall har stor inverkan, säger Andreas Pettersson, eftersom HFD leder rättstillämpningen. Han anser att HFD ofta gör ett dåligt jobb vad gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
–Tyvärr ser vi på många områden, även i LSS och assistansfrågor, att HFD ofta saknar respekt för funktionshindrades rättigheter, de släpper den juridiska metoden som annars sitter starkt etablerad i hur man behandlar rättskällor. De borde förhålla sig till lagstiftningen och sätta in detta i en funktionshinderrättslig ram. Normalt ska en prövning göras utifrån lagens syfte och målsättning, men det brister ofta när HFD hanterar funktionshinderrättsliga frågor.

Ser inte helheten

Domare i Förvaltningsrätt, Kammarrätt och HFD är enligt Andreas Pettersson ofta inte kunniga i funktionshinderfrågor och saknar ofta specifik socialrättslig kompetens. Det juridiska beslutsfattandet sker enligt Andreas Pettersson i ett vakuum där man inte tar in helheten utan tittar mycket avgränsat på enskilda fall.
– Efter vad jag sett förstår man inte alltid hur prejudicerande dessa domar blir, det verkar som att de på allvar tänker att de bara avgör ett individuellt fall, de förstår inte att så fort de stänger en dörr så kommer 290 kommuner och 21 regioner och säger YES där satt den! Och sedan faller andra ansökningar som käglor.

Domstolarna struntar i förarbetena

Andreas Pettersson anser att domstolarna ska gå mer på vad som står i lagtexten och i förarbetena till lagstiftningen, och att man sällan gör det när det gäller funktionshindrades rättigheter.
– I färdtjänstärenden och i andra funktionshinderrättsliga frågor går man inte till förarbetena, där det beskrivs vilka grupper och situationer reglerna är avsedda för, hur ska detta tolkas och tillämpas. Effekten blir att man undergräver viktiga rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.

Bryter mot Artikel 19 och Artikel 20

Att synskadade nu i allt större utsträckning inte bedöms ha väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel, anser Andreas Pettersson bryter mot Funktionsrättskonventionen.
– Artikel 20 specificerar rätten till fri rörlighet i samhället på dina egna villkor. Staten ska göra allt i dess makt, inte vad vi känner för eller vad vi har råd med och prioriterar. Om man skriver på detta sätt att den här personen har inga väsentliga svårigheter då är man ytterst ansvarig på att vara säker att det också är så och den utredningen har inte gjorts.
På vilket sätt krockar detta med Artikel 19?
– Artikel 19 är mer övergripande och innebär att du ska kunna ha rätt att existera, röra dig, leva, bo, utbilda dig och bli gammal i samhället, sedan specificeras den fria rörligheten specifikt i Artikel 20. Och läser man ihop dessa så följer inte detta konventionen på något sätt.

Nordiska människorättsparadoxen

Andreas Pettersson anser att det ofta saknas kunskap om vad Sverige åtagit sig i Funktionsrättskonventionen och talar om den nordiska människorättsparadoxen.
– Jag betvivlar att de som dömt i Vilmers fall ens känner till Artikel 20 i Funktionsrättskonventionen. I Sverige har vi alltid varit pigga på att ansluta oss till konventioner. Tillträdesutredningarna inför konventionerna ser ofta likadana ut, en lunta av checkningar där alla nordiska länder kommer fram till att vi kan tillträda vilken konvention som helst utan att behöva göra något för vi är redan bättre än alla andra länder långt där borta som inte har demokrati och välfärdsstat.

Tvingas ut att snubbla på sparkcyklar?

Synskadade och personer med komplex problematik drabbas alltså av myten om den fullt ut tillgängliga kollektivtrafiken, säger Andreas Pettersson. Han tror inte att kommunerna vill tvinga ut synskadade att snubbla över sparkcyklar men det blir nu konsekvensen, menar han.
– Detta skapar problem på två nivåer, dels strukturellt genom att dessa människor inte kommer ut till arbete och utbildning, konsumtion och kultur med mera. Dels individuellt, bortsett från elsparkcyklar kan det vara direkt farligt för en person med synskada att navigera i okända miljöer.

Vem driver på i kommunerna?

Vi frågar Andreas Pettersson vilka delar i kommunen som han bedömer driver på mest att inte bevilja eller återkalla färdtjänsttillstånd för denna grupp personer. Är det tjänstemännen, de valda politikerna, jurister eller handläggare?
– Min generella spaning är att när praxis i myndigheten (tex Färdtjänstnämnden i Stockholms region) ändras på det här sättet har det så att säga varit i säck innan det kom i påse, dvs att beslutet som rent formellt har tagits av en tjänsteman har beretts internt genom diskussioner både med chefer och företrädare för den politiska majoriteten. Detta är förstås rena spekulationer från min sida, å andra sidan en ”erfarenhetsbaserad gissning”.
Andreas Pettersson menar att rättsosäkerheten och oförutsägbarheten i kommunerna i bedömningarna av färdtjänst för synskadade förstärks av det kommunala självstyret som han beskriver som ett problem i hela det nordiska systemet.
– Jag brukar raljant säga att antingen har vi demokrati och rättssäkerhet eller så har vi kommunalt självstyre och i Norden har vi valt det senare.

Staten behöver ta över ansvar från kommunerna

Vad behöver då göras åt situationen? Andreas Pettersson säger att två grundproblem är dels att färdtjänsten saknar en ansvarig statlig tillsynsmyndighet, dels att staten inte tar något ansvar för styrningen i en så viktig sektorsövergripande fråga som färdtjänsten.
– När rätten till färdtjänst faller för enskilda får det allvarliga konsekvenser även på arbetsmarknaden, i utbildningssektorn, för samhällsekonomin och för samhällslivet i stort. Regeringen skulle kunna göra en stor insats genom att staten tar ansvar för sina egna utfästelser och internationella åtaganden och inte lägger över hela ansvaret på kommuner och regioner.

Grupper med resurser har det lättare

Andreas Pettersson jämför slutligen situationen för synskadade med situationen för personlig assistans där det fria fallet ner i avgrunden vänt upp. De senaste åren har det kommit flera lagändringar som stärker rätt till personlig assistans.
– Och fler är nu på gång från utredningen ”Stärkt rätt till personlig assistans”. För att uppnå dessa förbättringar har det krävts ett enormt arbete av RBU, STIL, IfA, Assistanskoll osv. Kunde man få ett motsvarande arbete i fråga med synskadades rättigheter till rörlighet vore det bra, men jag tror tyvärr inte att vi är där att detta blir en valfråga.
Detta blir ju oerhört orättvist mellan olika grupper…
– Ja verkligen. De grupper som inte har lika tydlig, stark röst eller samma resurser bakom sig i att driva sina rättigheter missgynnas, säger Andreas Pettersson.

Andreas Pettersson intervjuades av Kenneth Westberg 2021-11-02

En kommentar till “Andreas Pettersson, lektor i juridik – ”Domstolarna spelar Svarte Petter med synskadade””

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: