Antidiskrimineringsbyråerna överhopade med jobb

Det är bara Diskrimineringsombudsmannen (DO) och Antidiskrimineringsbyråerna (ADB:erna) som får statliga medel för att driva ärenden i domstol. Men DO driver nästan inga samtidigt som Antidiskrimineringsbyråerna är överhopade av arbete.
Jannie Lehman, Antidiskrimineringsbyrån Norra Skåne, är kritisk mot DO.
– Som den myndighet som ska bevaka de här frågorna känns det som de borde ta ansvar och driva fler enskilda fall.

Jannie står framför ett fönster och tittar i kameran.

Samtidigt som Jannie Lehman säger sig älska sitt jobb på Antidiskrimineringsbyrån Norra Skåne så uttrycker hon en viss frustration. De är överhopade med jobb och de, som många andra diskrimineringsbyråer, tvingas till att sätta ärendestopp.
– Vi måste tacka nej till många för vi inte kan ta emot fler. Det blir helt enkelt inte bra om vi tar på oss för många. Fast vi erbjuder ju fortfarande att hjälpa till genom rådgivning eller hänvisar till någon advokatbyrå som vi vet jobbar med sådana ärenden.
Jannie Lehman är en av två heltidsanställda på Antidiskrimineringsbyrån Norra Skåne. Båda är jurister på deltid som de kompletterar med en annan befattning.
Situationen gör att de tvingas till hårda prioriteringar.
– Vi prioriterar främst principiellt viktiga fall som kan hjälpa många, säger hon.

Bara ADB.erna och facket som driver fall

Även Disability Rights Defenders Sweden, SRF, DHR och andra funktionshinderorganisationer driver enskilda fall men det är bara DO och ADB:erna som får statliga medel för att driva ärenden i domstol. Men i praktiken driver DO ytterst få fall, trots att Lars Arrhenius, ny DO från december 2020, har uttalat en ambition att driva fler. Inte heller varken Funktionsrätt Sveriges nystartade projekt Funktionsrättsbyrån eller det kommande MR-institutet kommer att driva enskilda fall i domstol.
– Så i praktiken är det bara ADB:erna, funktionssättsorganisationerna och ibland facket som driver ärenden i domstol. Personen kan också driva målet själv och bli företrädda av ombud, men det kostar mycket pengar, säger Jannie Lehman.
Hon är mycket kritisk till DO.
– Som den myndighet som ska bevaka de här frågorna känns det som de borde ta ansvar och driva fler enskilda fall.
I en intervju här på vår hemsida föreslog Lise Bergh, den förre MR-instituts-utredaren, att Antidiskrimineringsbyråerna skulle få ökade anslag för att kunna driva fler fall..
– Det vore ju fantastiskt, säger Jannie Lehman.

Antidiskrimineringsbyråerna

Det finns 18 Antidiskrimineringsbyråer utspridda över hela landet.

Enligt förordningen (2002:989) om statligt stöd som förebygger och motverkar diskriminering, är byråernas uppdrag att ge kostnadsfri rådgivning till enskilda personer om diskriminering samt att utbilda, informera och opinionsbilda om diskriminering.

Alla Antidiskrimineringsbyråer är ideella föreningar, oftast stiftelser eller studieförbund eller annan ideell organisation. Verksamheterna finansieras av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som är en svensk statlig förvaltningsmyndighet.

Nekad att göra lumpen p.g.a. NPF-diagnos

Just Norra Skånes Antidiskrimineringsbyrå har, tillsammans med Attention, drivit fallet med personen som blev nekad att göra lumpen endast på grund av en neuropsykiatrisk diagnos som vi skrivit om tidigare här på hemsidan. De stämde Försvarsmakten för diskriminering som svarade med att göra något som kallas för ett strategisk medgivande, alltså att köpa sig fri genom att betala skadeståndet utan att skuldfrågan togs upp i domstol, något som svenska processregler ger möjlighet till.  Fallet såg ut att vara avslutat men har nu fått en ny något överraskande vändning.
– Ett liknande fall anmäldes till EU-domstolen som kom då fram till att Sverige inte får göra så: man måste pröva ansvarsfrågan och då stämde vi Försvarsmakten igen. Så vi ska alltså få något ansvarig i skuldfrågan eller att de åtminstone få den utredd. Där är vi nu.

Riskerar förlora mer än vad man har chans att vinna

Samtidigt som diskrimineringsbyråerna är överhopade av arbete är det paradoxalt nog för få personer som vill driva sina fall, för att det i praktiken ska kunna hindra diskriminering i samhället. Orsaken kan beskrivas som ett systemfel som gör att den enskilde har för mycket att förlora jämfört med hur lite hen har att vinna.
– Om personen förlorar fallet tvingas personen själv att betala motpartens rättegångskostnader och det kan bli många hundra tusen, samtidigt som skadeståndet som man kan få om man vinner är en bråkdel. Många som råkar ut för diskriminering har inte råd att chansa och därmed i praktiken  inte tillgång till rättsväsendet. Motparten har i regel större ekonomiska muskler och  möjligheter att dra ut på tiden och göra så att det blir väldigt dyrt. Nu säger jag inte att alla gör så men det är en väldigt ofördelaktig och ojämlik situation.

”Öppnar upp för nya samarbeten”

Trots att Funktionsrättsbyrån och MR-institutet inte får driva fall ser Jannie Lehman mycket positivt på att blir nya aktörer som arbetar mot diskriminering. Ju fler som jobbar med frågorna desto bättre, resonerar hon.
– Framför allt tänker jag att själva synergin mellan ADB.erna, Funktionsrättsbyrån och MR-institutet kan betyda mycket. Det öppnar ju upp för många nya samarbeten.
Hur ska diskriminering minska i samhället?
– Jag tror absolut att det är viktigt att medvetandegöra frågorna… men om man känner att man kommer undan väldigt billigt finns det ingen anledning att ändra på sig. En sådan här tandlös lagstiftning övertygar ju ingen som inte redan tror på den.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: