Utredningen Stärkt rätt till assistans har mer eller mindre hyllats av IL-rörelsen, inklusive Independent Living Institute, ILI, från början till slut. Men den medför vissa farhågor. I värsta fall kan den bidra till att cementera ”grundläggande behov” och det finns risk att den bidrar till att assistansen både professionaliseras och medikaliseras, något Funktionsrättskonventionen vänder sig starkt emot. Det säger Mari Siilsalu, jurist i Artikel 19 som verktyg.
Den 1.a oktober skickade ILI in sitt remissvar till utredningen Stärkt rätt till personlig assistans. På det hela taget är Mari Siilsalu, liksom resten av IL-rörelsen, mycket positiv till utredningens förslag: Föräldraansvaret smalnas av och rätten till personlig assistans stärks på en rad områden. Mari Siilsalu framhåller särskilt på det sätt utredningen genomförts och att den hade ett tydligt MR-perspektiv.
– Jag gillar att de ser personlig assistans som en rättighet, det i sig är en väldigt bra utgångspunkt. Dessutom är utredningens bakgrundsmaterial av bra kvalité med bland annat Anna Bruces rapport som nämns många gånger i resonemanget bakom förslagen. Så det finns mycket positivt att säga om utredningen.
65-årsgränsen saknades…
Som flera i IL-rörelsen säger Mari Siilsalu att problemen men utredningen snarast är det som inte fanns med bland utredningens direktiv, viktiga frågor som alltså förblir outredda. En av de frågorna är 65-årsgränsen, att personer som fyllt 65 år inte kan nybeviljas assistans.
– Den regeln är helt enkelt diskriminerande. En utredning skulle behöva titta på den och komma med förslag för hur den ska förändras.
…liksom behovsbedömningarna
En annan fråga är bedömningen av grundläggande behov, alltså det sätt som Försäkringskassan idag räknar ut om en person är berättigad personlig assistans och som efter en rad vägledande domar blivit så snävt att det är mycket svårt att beviljas assistans.
– Jag hade naturligtvis önskat att man även hade utrett grundläggande behov. Vi vill se att i princip alla behov skulle bedömas som grundläggande behov och inte bara de behov som enligt nuvarande definitioner anses vara det.
Risk för att behovsbedömningarna cementeras
I viss mening spökar ändå just frågan om grundläggande behov i den här utredningen. Utredningen föreslår att förstärka samtliga grundläggande behov med ett tillägg att behoven även ska gälla motiverande eller vägledande stöd plus ersätta det så kallade 5e. grundläggande behovet med två nya mer specifika grundläggande behov. Risken finns att man därmed cementerar det dåliga systemet med förbättringar på detaljnivå. Mari Siilsalu säger att de ändå känner sig tvungna att ställa sig positiva till förslagen.
– I vårt svar var vi tydliga med att det behövs en utredning om att få bort det grundläggande behov-baserade bedömningssystemet men som svar på förslagen ställde vi oss ändå positiva. Fler människor i akut behov av personlig assistans kommer sannolikt att få det.
Men samtidigt ställer hon sig frågan hur många fler som verkligen i praktiken kommer att få assistans, med tanke just på hur behovsbedömningen går till idag.
– Hur mycket kommer det motiverande och vägledande stödet verkligen öka tillgången till assistans när vi fortsätter att använda samma bedömningsmetod som vi har haft hittills? Hur många sekunder som går åt för att säga åt en person att till exempel äta eller duscha, om man räknar på det sättet? Risken är att förändringen i praktiken inte kommer att bli så stor.
Medikalisering
Utfallet av utredningen riskerar också på ett paradoxalt sätt att urholka två olika hörnstenar i hur IL-rörelsen vill definiera den personliga assistansen. Den ena hörnstenen handlar om risken att det bidrar till ett mer medicinskt, till skillnad från socialt, sätt att betrakta personlig assistans. Det handlar framför allt om förslagen om egenvård och att behov av sjukvårdande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen ska kunna beviljas som personlig assistans.
– Å ena sidan är det mycket positivt och bra att de som behöver assistans med egenvård eller sjukvårdande insatser kan få det av sina personliga assistenter. Men när vi läste utredningen kände vi en stark oro för att medikaliseringen tar överhand och att personlig assistans starkare kommer att förknippas med vård- och omsorg, något som går helt emot Funktionsrättskonventionens grundtanke om personlig assistans. Det är viktigt att inte blanda ihop personlig assistans med sjukvård.
Professionalisering
Det andra som riskerar att urholka den sociala definitionen av personlig assistans är det som Mari Siilsalu kallar assistansens ”individstyrda struktur”, där assistansanvändaren ska styra insatsen och inte ”professionella” eller en ”expertis”.
– När vi läser förslagen om hur bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen kan se ut så kunde vi se att assistans ska kunna beviljas för sjukvårdande insatser efter en överenskommelse mellan sjukvårds-huvudmannen och anordnaren där assistansanvändaren inte ens skulle bli en part i överenskommelsen. Det är ett av flera exempel som visar på en sådan tendens. Det är väldigt viktigt att den individstyrda assistansen inte försvinner när assistenten ska ge stöd med de här behoven och att personen har kontroll också över den delen av insatsen.
”Ett av Sveriges åtaganden”
Kommer reformerna leda oss närmare Funktionsrättskonventionens genomförande i svensk lagstiftning?
– Ja, det tror jag. Men sen är det viktigt att komma ihåg att staterna enligt artikel 4 ska förändra sina lagstiftningar och regler så att de blir enligt konventionen. Så detta är en del av Sveriges åtagande att införa förändringar i regelverket kring personlig assistans i enlighet med konventionens krav. Vi måste göra det, säger Mari Siilsalu.