KRÖNIKA: Att ta tillbaka – av Sofia Thoresdotter

Krönika av Sofia Thoresdotter

Vi som har vuxit upp med en grav synnedsättning har vant oss vid att saker inte är gjorda för oss. Det mesta i samhället är till för dem som ser. Vi har lärt oss att nöja oss med särlösningar och halvdana anpassningar. Vi nöjer oss med det näst bästa. Ja, vi inte bara nöjer oss, ofta är vi dessutom tacksamma för det. Vi vet att vi lättare får hjälp om vi är snälla och glada, ingen tycker om en krävande person.

Det här har vi fått lära oss sedan vi var små. Första gången jag reflekterade över det var när jag undervisade personer som hade förlorat synen som vuxna i punktskrift. De var vana vid att ha det som de flesta har det och hade inte skolats in i snällhet och tacksamhet. Nej, de blev upprörda och  uppriktigt förvånade när de blev utestängda och uteslutna ur sammanhang. De krävde att bli behandlade som fullvärdiga medborgare.

Det var en spännande – ja, rent av hissnande känsla för mig. Den andra gången jag blev uppmärksammad på fenomenet var när jag deltog i en musikterapikonferens i Australien. När jag kom till mitt hotellrum låg ett kongressprogram på cd och en taktil karta över konferensanläggningen och väntade på mig.

Jag blev så glad och rörd att jag började gråta för att de hade tänkt på mig. Sen slog det mig att detta var precis vad alla andra kongressdeltagare hade fått och då blev jag arg. Arg och ledsen för att jag var så ovan vid att bli behandlad som alla andra att jag började gråta när det för en gångs skull hände.

När jag flyttade till Örebro och upptäckte att bussarnas hållplatsutrop inte fungerade tänkte jag först att det var något som jag fick finna mig i. Jag vet ju hur man gör. Jag har strategier för att lösa det. Det är krångligt, men det går.

Men så en kväll lekte jag med tanken vad som skulle hända om bussbolaget skulle behandla de seende resenärerna på samma sätt som de behandlade mig. Sen skrev jag en insändare: Tänk om det en dag skulle vara så att bussarna inte hade några nummer. Du fick stå på hållplatsen och vara orolig för att ta fel buss. Du skulle också oroa dig för hur det skulle bli om flera bussar kom in till hållplatsen samtidigt. Det skulle bli rörigt, och medan du försökte hitta någon som kunde hjälpa dig, kanske din buss skulle ha åkt sin väg.

Och tänk om det skulle vara så att bussens fönster skulle vara förtäckta, så att du inte kunde titta ut. Då skulle du sitta där och oroa dig för om du skulle komma av på rätt plats. Du skulle inte kunna läsa eller göra något annat avkopplande under resan, eftersom det visade sig att displayen inte heller funkade.

Du skulle sitta som på nålar. Antagligen skulle du be föraren säga till vid din hållplats. Om du hade tur skulle han inte bli sur för att du bad honom. Om du hade tur skulle han inte glömma bort dig, men du skulle inte kunna vara säker. Du kunde lika gärna missa din hållplats och komma försent till ditt möte eller till jobbet. Det här scenariot är inte särskilt realistiskt tänker du, men där har du fel. För mig, som har en grav synnedsättning är det exakt såhär att åka buss i Örebro.

Vissa saker går inte att tillgängliggöra. Det kommer alltid att finnas saker som fungerar sämre när man inte ser – jag vet, men det som går att ordna, det måste vi ha rätt att förvänta oss! Varför ska vi nöja oss med det näst bästa om vi inte måste?

Så har jag börjat tänka allt oftare, men det är ovant. Det dyker alltid upp pekfingerpekande och tillrättavisande tankar som förmanar mig att inte bråka, inte vara så krävande och besvärlig. Men jag övar mig på att inte lyssna på dem för jag tror att så länge jag nöjer mig med mindre än andra så signalerar jag både till mig själv och omvärlden att jag är värd lite mindre, att det inte är så noga med mig.

Så när bristerna i tillgängligheten inte åtgärdades bestämde jag mig till slut för att stämma bussbolaget. Jag gjorde det inte själv utan med hjälp av föreningen Med lagen som verktyg. Det var en långdragen och krånglig process och jag hade aldrig orkat genomföra den utan deras stöd, men häromdagen gav det till slut resultat. Jag fick ett skadestånd på 20 000 kronor.

Det förändrar väl ingenting, kan man tänka, det är fortfarande lika krångligt att åka buss i Örebro. Men något har ändå förändrats. Det har ju blivit en del publicitet kring mitt ärende och då har det visat sig att många människor tycker att jag har rätt. En kvinna ringde till exempel en kväll efter ett inslag på lokalnyheterna:
– Är du den Sofia Thoresdotter som har stämt Nobina, frågade hon med myndig stämma.
– Ja, sa jag.
– Det var bra, nästan röt hon och det hördes att hon verkligen tyckte det.

Andra, både vänner och obekanta, har också hört av sig och sagt att jag har gjort rätt. De tycker helt enkelt att jag ska ha samma service som andra örebroare. För dem är det självklart att vi alla har samma värde och samma rättigheter. Det har fått mig att bli rörd fler än en gång.

Skadeståndet är också ett bevis på att bussbolaget erkänner att de har gjort fel när de har diskriminerat mig. Jag skulle naturligtvis önska att det var självklart för dem att alla deras kunder har samma värde, att de skulle göra allt som stod i deras makt för att vi skulle få samma service utan påtryckningar, men så är det inte. Ett skadestånd och dålig publicitet, däremot, kanske kan få dem att lära sig något, det får framtiden utvisa.

För egen del har hela det här äventyret fått mig att se med nya ögon både på mig själv och på andra. Kanske behöver jag inte nöja mig med det näst bästa, kanske har jag rätt att kräva min rätt. För egentligen är det sant som jag hörde på en föreläsning en gång. Det är inte så att vi som har en funktionsnedsättning ska få våra rättigheter, vi ska få tillbaks dem! Ett diskriminerande samhälle tar ifrån oss rättigheter som vi har, samma rättigheter som alla andra.

/Sofia Thoresdotter

(denna text är tidigare publicerad i tidningen Syskonbandet nr1/2019)

Läs mer om förlikningen och stämningsansökan

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.