Staten saknar sammanhållen strategi

Gapanalysen, Mind the Gap, är en juridisk analys av skillnaden mellan Artikel 19 och den svenska lagstiftningen. Det är en beskrivning av de rättigheter för personer med funktionsnedsättning som artikel 19 innehåller, statens ansvar att agera, en översikt av vad Sverige gör och en analys av vad som återstår. Ola Linder, tidigare projektledare i Artikel 19 som verktyg, har gjort analysen:
– Det viktigaste är att politiker börjar agera i de här frågorna. Vi behöver inse att det krävs ett kontinuerligt, strukturerat och långsiktigt arbete och här är ett brett och aktuellt underlag.
Den 17.e mars anordnade vi ett webbinarium om Gapanalysen med bland andra Ola Linder. Se inspelningen på Youtube.

Ola Linder. Utdrag ur skämdump från webbinarium.

De största och allvarligaste bristerna, säger Ola Linder, handlar om det mest grundläggande: att ha en struktur för hur konventionen ska genomföras, alltså om de Allmänna åtagandena i Artikel 4 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Funktionsrättskonventionen.
– Vi saknar ett sammanhållet system för att aktivt arbeta och progressivt genomföra rättigheterna i konventionen i Sverige idag. Där tar staten inte sitt fulla ansvar. Det är ett problem som spänner över flera rättighetsområden.
Så det viktigaste ansvaret för att få till förändringar på hela området ligger på riksdag- och regeringsnivå?
– Ja, riksdag och regering bör jobba med det mer aktivt. Det finns ju olika sätt att pusha för en förändring och jag har inte gått in i detalj i alla frågor. Analysen visar på viktiga gap och viktiga steg mot ett mer heltäckande regelverk. Ett första krav skulle kunna vara att regeringskansliet ska ta fram direktiv till en utredning som handlar om just det, hur rättigheterna ska kunna säkerställas fullt ut.

EU bättre än Sverige

Många fortsätter att ha föreställningen om att Sverige är bäst i världen på det här området men det stämmer inte. På många områden är EU före och driver frågorna.
– Det finns mycket att kritisera EU för, till exempel investeringar i olika former av institutionspräglade boendeformer via strukturfonderna. Men annars är EU i grunden en kraft som tar sitt konventionsåtagande på allvar och vill integrera det i olika processer på olika politikområden och tar in Funktonsrättskonventionen i skapande av politik på ett helt annat sätt än vad man gör i Sverige.
Ett relativt enkelt steg som skulle kunna göra Sverige mer likt EU i det avseendet är en ändring i kommittéförordningen som styr de statliga utredningarna, enligt Ola Linder.
– Funktionsrättsrörelsen har tidigare krävt att statliga utredningar ska ha med konsekvensanalyser utifrån Sveriges internationella åtaganden, i det här fallet funktionsrättskonventionen. Det skulle kunna vara ett enkelt steg att integrera konventionen i den statliga politikutvecklingen. Regleringen från EU för tillgänglighet har formats mycket av funktionsrättskonventionen.

”Åtagandena förpliktar”

Direktivet till utredningen ”Stärkt rätt till personlig assistans” kan sägas vara ett undantag. Utredningen förväntades att aktivt jobba med konventionen. Det fick också enligt Ola Linder genomslag i utredningens förslag. Han är förstås positiv till det men menar samtidigt att utgångspunkten inte enbart handlade om viljan att följa internationell rätt.
– Det handlade mer om att lösa praktiska problem snarare än följa internationell juridik. Det är förstås positivt att det händer saker på området där man utgår ifrån en idé om att personlig assistans ska värnas och utvecklas, men det är viktigt att regeringskansliet förstår att den praktiska politiken måste vara med på att åtagandena som följer av att staten ratificerat konventionen också förpliktar. De sätter ramarna för politiken och det är något som politiken själv har valt att göra.

Skillnad på funktionsrätt och funktionshinder

När Ola Linder tar tempen på hur MR-frågor betraktas och behandlas i Sverige idag blir det en blandning av sött och surt. Nästan på varje område ser han framsteg men samtidigt stora brister. Ola Linder tar upp att man gärna använder begreppet ”funktionshinderspolitik” och inte ”funktionsrättspolitik” i politiska sammanhang. Det är två olika ingångar till frågorna.
– Att kalla det för funktionshinder är en signal om det enbart handlar om hinder och att hindren ska bort men funktionsrätten handlar om mycket mer än så, säger han och tar Artikel 19c om tillgänglighet som exempel: tillgänglighet handlar inte bara om att riva hinder utan om att bygga ett samhälle för alla.
– Tillgängligheten är en förutsättning för att inkludera personer med funktionsnedsättning i samhällsgemenskapen. Men det får inte bara blir prat om tillgänglighet på ett förenklat sätt utan vi kan göra stora vinster av att ta ett större grepp om tillgänglighetsfrågan som tar hänsyn till alla människors olika funktionalitet. Mycket har gjorts på det området, det genom EU, men vi skulle behöva jobba mycket mer inkluderande till exempel på myndigheter för att stödja människor i till exempel ansökningsprocesser. Det finns en fara i att byråkratisera processerna med hänvisning till rättssäkerhet och att tillämpa lagen lika för alla genom att ofta ge avslag för att man inte åberopat rätt omständigheter. Myndigheterna borde istället guida människor i ansökningsprocesserna.

Felställd utgångspunkt

Ola Linder minns en övning på ett seminarium som SKR anordnade på MR-dagarna. Premissen, säger han, var att de måste skära ner i den kommunala budgeten för att få den i balans. För att göra det så kunde deltagarna antingen stänga en vårdavdelning eller stänga en skola med sviktande elevunderlag. Övningen var att tänka rättighetsbaserat i valet av vilken verksamhet som skulle stängas.
– Frågan var felställd. Vi behöver inte hamna där. Vi behöver fokusera på hur vi kan säkerställa rättigheter för alla som befinner sig i kommunen. Och då blir det ju känsligt när man kommer till finanser och beskattning men det är otroligt viktigt när man jobbar rättighetsbaserat att man inte osynliggör de dimensionerna av rättigheterna och skyldigheterna eftersom att arbeta med mänskliga rättigheter också handlar om pengar, samhällsstyrning och prioriteringar. Det är ett bättre sätt att ta rättigheterna och förpliktelserna på allvar. Ratificering av en MR-konvention kan på ett sätt sägas vara en självpåtagen begränsning av den formella demokratins handlingsutrymme i syfte att uppnå de mänskliga rättigheterna.

Sviktande demokratier

Ola Linder säger att det plötsliga utbrottet av krig i Europa ger en tankeställare som borde uppmana till att än mer värna om mänskliga rättigheter. Han säger att folkrätten utmanas och att demokratin trycks bakåt, och han syftar då långt ifrån bara om Vladimir Putin.
– Då är det viktigt att vi värnar folkrätten och internationella mänskliga rättigheter  även på hemmaplan och visar att det går att ta dem på allvar. Hur kan vi annars kräva att andra gör det? När staten avlägger ett löfte att den ska jobba med de här frågorna måste hela det offentliga hålla det som lovats eftersom det annars finns en risk att förlora förtroende och legitimitet.
Du är inte rädd för motsatta reaktioner nu när det utlovas miljardsatsningar på militär upprustning? Att man hävdar att ”alla ska hjälpa till” och reflexmässigt vill spara pengar på personer med funktionsnedsättningar?
– Det finns mycket att säga om det. Det som är absolut tydligt i internationell rätt är att det kan tillåtas vissa åtstramningar om det föreligger krig i landet eller en riktigt djup ekonomisk kris. Men det får inte ske på ett diskriminerande sätt, man får inte rikta besparingsåtgärder mot en särskild grupp och de system som är så viktiga för dem. Så länge vi kan ska vi använda varje till buds stående medel för att progressivt säkerställa åtnjutandet av de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna.

Mind the gap

Just nu ligger hundratals ex. av den lilla skriften med det eleganta namnet ”Mind the Gap” i kartonger på ILI:s kontor i Farsta.
Hur vill du att den ska tas emot?
– Med både en viss ödmjukhet och handlingskraft. Internationell rätt kan bli ganska invecklat. Det är många frågor som berörs i konventionen och Artikel 4 och Artikel 19 genomförs inte i en handvändning utan det handlar om att inse att det krävs ett kontinuerligt, strukturerat och långsiktigt arbete. Utredningen inför ratificeringen blev tyvärr något ytlig. Det viktigaste nu är nog att politiker börjar agera långsiktigt med bestämdhet om att rättigheterna ska komma alla och envar till del. Och då är det här ett aktuellt och brett underlag. Det finns ju också många andra källor till inspiration men det här är en ansats att systematisera de viktigaste frågorna kopplat till Artikel 19, säger Ola Linder.

Se webbinariet om Mind the Gap på den här länken.

Ta del av vårt material!

ILI- och Allmänna arvsfonds-projektet Artikel 19 som verktyg tar slut den sista mars och Gapanalysen är en av projektets fem slutprodukter. Varje produkt har (eller har snart)  en  sida (i högermarginalen på hemsidan eller länk nedan) med material som antingen kan beställas eller laddas ner kostnadsfritt. Följ länkarna nedan.

Varje produkt har också presenterats i varsitt  webbinarium som har spelats in och går att se på Youtube. Till varje webbinarium finns också en introducerande intervjuartikel och ett kort referat.  Följ länkarna nedan för att hitta youtubeinspelningarna och artiklarna.

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta:

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information

Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen och för att vi ska veta hur många besök webbplatsen får med hjälp av Google analytics. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.

Stäng