Som tolktjänsten är organiserad idag missgynnas döva och hörselskadade på arbetsmarkansden, i utbildning och i sociala sammanhang. Det sa Mattias Lundekvam, Förbundsordförande i Hörselskadades Riksförbund på ett webbinarium som Independent Living Institute, Disability Right Defenders Sweden, och STIL anordnade i veckan före påsk.
Med anledning av den rapport Ola Linder nyligen skrivit, Rimligt tillmötesgående, tolktjänst och Independent Living – En utforskning av vägar mot deltagande i paritet för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet inom arbetslivet och bortom anordnade Independent Living Institute, ILI, Disability Right Defenders Sweden, DRDS (f.d. föreningen Lagen som verktyg), och STIL, i förrförra veckan ett webbinarium. Ola Linders fråga var hur rätten till jämlikhet för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet kan stärkas. Men webbinariet fokuserade mest med på hur tolktjänsten fungerar idag och hur den skulle kunna förbättras och fungera som de primära tolkanvändarna själva önskar.
”Tolksystemet riktigt uruselt”
Generellt var deltagarna positiva till rapporten och det fanns en konsensus kring den bild rapporten beskriver – att tolktjänsten idag fungerar dåligt och att det gäller generellt, på samhällets alla områden.
– Som tolktjänsten är organiserad idag missgynnas döva och hörselskadade på arbetsmarkansden, i utbildning och i sociala sammanhang, sa Mattias Lundekvam, ordförande i Hörselskadades riksförbund, HRF. Han fortsätter:
– Det är uppfriskande att få nya perspektiv på frågorna. Jag tror att vi alla är rörande överens om att lapptäcket och att tolksystemet är riktigt uruselt och inte fungerar som det ska. Vi inom hörsel- och dövförbunden har i många år jobbat med frågorna och kanske inte riktigt lyckats att nå fram till politiken för att åstadkomma den förändring som behövs. Så det är välkommet med en bredare diskussion så det faktiskt blir en funktionshinderpolitisk fråga på riktigt.
Inspiration från independent living-ideologin
Bakgrunden till Ola Linders rapport är fallet Richard Sahlin mot Sverige. Richard Sahlin förlorade först i svensk domstol om rätten till tolk i arbetet han sökte. Men med hjälp av DRDS, Sveriges Dövas Riksförbund, SDR, och Sveriges Dövas Ungdomsförbund, SDUF, klagade han hos FN och vann; FN-kommittén fann att svenska staten hade diskriminerat Richard Sahlin. Det hela resulterade i att DRDS sökte och fick pengar, 60 000 kronor, från stiftelsen Independent Living i utveckling och Ola Linder fick möjlighet att göra en rättsanalys sett ur Independent Living-perspektiv på frågan om tolktjänst.
– Det är uppenbart att det behövs en ökad individuell makt för de primära tolkanvändarna där jag tror Independent Living-ideologin borde kunna inspirera, sa Ola Linder.
Staten borde ta ansvaret
Framför allt är det röran som under webbinariet beskrevs som största problemet och Mattias Lundekvam vill se en statlig samordning, något som de flesta höll med om.
– Det vi ser idag är en massa huvudmän och mängder av lagstiftningar. Det är ett lapptäcke och det är allmänt sätt rörigt. Det gör att tolkanvändaren själv måste bli samordnare och det är svårt för individen att förstå hur det är uppbyggt med all lagstiftning, sa Mattias Lundekvam.
Små aktörer kan inte ta ansvaret
Idag sprids ansvaret och kostnaderna att tillhandahålla tolk på en rad enskilda, ibland mycket små, aktörer. Det innebär i sin tur att vissa avstår från att låta personer ur målgruppen delta i aktiviteter de anordnar. Frida Inghamn, styrelseledamot STIL och representant för Förbundet Sveriges dövblinda, sa att det är vanlig att man nekas tolk utan att få en förklaring till orsaken eftersom beslutet inte behöver rapporteras.
– När vissa enskilda aktörer inser vilken stor kostnad det blir nekar de tolkanvändare att delta. Man kan välkomnas upprepade gånger men sedan stängas ute när det blir tal om tolkar. Det är väldigt frustrerade. Man upplever sig som ett kostnadsobjekt.
– Det är katastrofalt att en användare inte får veta motiveringen till beslutet, kommenterade Ola Linder.
Ansvars- och finansieringsprincipen fungerar inte
Lars Lindberg, styrelseledamot DRDS, som själv jobbat med hörsel- och dövfrågor under många år, sa att det framför allt var bra med ett nytt perspektiv på frågan om tolktjänst, som han menar länge stått stilla och trampat vatten trots rader av utredningar. Lars Lindberg lyfte bland annat ansvars- och finansieringsprincipen, som Ola Linder tagit upp i rapporten.
– Ansvars- och finansieringsprincipen är i och för sig väldigt viktig och en fråga funktionsrättsrörelsen drivit i många år. Den växte fram som en reaktion på att andra sektorer som näringslivet och kommunerna inte tog något ansvar utan bollade över ansvaret på staten. Men för att fungera måste det följas upp av verktyg i form av lagstiftning.
Mattias Lundekvam följde upp det Lars Lindberg sagt.
– Att förvänta sig att små arbetsgivare och utbildningsanordnare ska ta ansvar som det är tänkt idag kommer aldrig fungera. Staten måste ta ansvaret och kostnaderna. Det är en fråga vi driver väldigt hårt.
Inte möjlighet till medling
En annan sak Lars Lindberg tog upp är bristen på dialog som blev tydlig i Richard Sahlin-fallet. Richard Sahlin hade själv förslag på kompromisser men dessa togs inte till vara och han fick ingen möjlighet att förhandla med Södertörns högskola där han sökte jobbet.
– I många andra länder finns något som heter mediation, medling, som innebär att man försöker hitta en oberoende medlande part för att komma fram till en lösning. I Sverige är det antingen ja eller nej, sa Lars Lindberg.
Kontantstödsprincipen ger möjligheter
För snart ett år sedan tillsattes Utredningen om förstärkt tolktjänst för jämlikhet och delaktighet (S 2020:11). Den ska bland annat lämna lagförslag och ta fram en handlingsplan utifrån en fördjupad analys av tidigare utredningar på området. Sveriges dövas riksförbund, SDR, har gjort en skuggutredning och en alternativ plan för tolktjänstens framtid jämfört med de betänkanden som statliga utredningar lämnat. Ola Linder säger att skuggutredningens förslag påminner om en rättighetslagstiftning, liknande LSS och assistansen.
– Den är intressant men däremot finns det mycket att fundera över kring independent living-praktiken.
Ola Linder tog upp kontantstödsprincipen som han också skrivit om i sin rapport.
– Kontantstödsprincipen handlar om att få loss pengar från sådant som individen inte efterfrågar utan mer eller mindre påtvingas. I stället borde möjligheten finnas att själv få använda de medlen för att organisera sin egen service. Det har fungerat väldigt väl inom assistansen och frågan är om det tolktjänsten också kan vara ett aktuellt område för kontantstöd.
Timbank i skuggutredningen
Just frågan om kontantstöd och andra jämförelser med personlig assistans gick som en röd tråd genom diskussionen. Frida Inghamn, som är primär tolkanvändare, var positiv och sa att kontantstöd skulle kunna innebära ökat självbestämmande för individen och en förstärkt förhandlingsposition. Jonas Franksson menade att kontantstöd skulle kunna revolutionera tolktjänsten och innebära att tolkanvändarna skulle slippa den ”paternalistiska mellanhanden”. Men tanken på kontantstöd väckte inte lika stor entusiasm bland alla.
– Vi vill förstås få ökad valfrihet och makt över vilka tolkar vi får eller vad för metoder som används men frågan är om kontantstöd är rätt modell för just det? sa Mattias Lundekvam.
Alla var dock överens om det goda med en timpott, det vill säga att var och en har antal timmars tolktjänst att själv disponera över.
– I vår skuggrapport förslår vi en timbank. Det finns redan ett system i Norge och Finland som fungerar på det sättet och som vi har kikat på. Vi känner att det skulle kunna vara bästa löningen för oss och vår målgrupp, sa Åsa Henningsson, Förbundsordförande, Sveriges Dövas Riksförbund, SDR.
Behovet av förankring i målgruppen
Åsa Henningsson poängterade vikten av att de kommande förslagen måste ha en djup förankring i målgruppen. Generellt var hon positiv till Ola Linders rapport och till initiativet till webbinariet men var samtidigt kritisk:
– Förslagen inte har föregåtts av dialog med målgruppen. En viktig del i Independent Living-ideologin är att individerna själva är experter på sina behov, vilket ju bör prägla kommande arbete. SDR har en ganska radikal vision om hur tolktjänsten kan se ut och vi kräver rätten till förändring. Vi har verkligen en hård bevakning på det här området och vi har redan lyft många av de frågor som tagits upp under kvällen men har kanske en annan bild av lösningen helt enkelt.
Målgruppen experterna
Som svar på undertonen av kritik underströk IL-rörelsens ”representanter” vid upprepade tillfällen att det är personerna ur målgruppen, det vill säga vissa primära tolkanvändare, som måste få rätt att välja väg och besluta om vilket stöd de tycker är bäst.
– Det är användarna som är experterna och det är ni som måste driva era frågor och bestämma hur det ska se ut. Men vi samarbetar gärna med er som bollplank och stöd, sa Jonas Franksson.
– Min förhoppning är att rapporten leder till en fortsatt diskussion kring de här frågorna utifrån det här perspektivet och om ni vill använda det så blir jag väldigt glad, sa Ola Linder.
”Lyft blicken!”
Susanne Berg sade att tolktjänsten idag påminde henne om hur det var innan assistansen kom.
– Den enskilde har inte rätt till något utan att någon sitter och gör en bedömning om det är deras skyldighet att tillhanda service som täcker det området. Det gör att den enskilde hela tiden befinner sig i ett sorts maktlöst tillstånd och inte kan planera någonting. Den enskilde borde ha rätt att styra över alla sina timmar, att man ska ha rätt till en pott som ska täcka allt ifrån tolkning till ett sjukhusbesök, till jobbet eller att gå ut med kompisar.
Komplexiteten i systemen just nu menar hon lurar in en i en snäv blick på hur detaljer skulle kunna förbättras istället för att höja blicken och fråga sig hur man vill ha det.
– Vi är så vana att bara titta på det vi har och försöker dutta runt med det och ibland tänker jag släpp det! och tänk hur vill vi ha det? Hur ska det se ut för att det ska fungera bäst för oss? Ibland tror jag att man måste lyfta blicken och inte tänka på vad som är möjligt utan på vad man vill.