Urban Fernquist fick, utan någon förklaring, sin ledsagning sänkt från 24
timmar i månaden till 20. Förklaringen fick han först genom Södermalms
stadsdelsnämnds yttrande över hans överklagande till
förvaltningsrätten: han har en motionscykel hemma och att den gör det inte motiverat med regelbundna promenader.
Urban Fernquist, f.d. verksamhetschef på SRF, Synskadades riksförbund, beskriver sig som i det närmaste helt blind. Orsaken är kroniska inflammationer som dessutom ger värk och problem med lederna. Han har också fått en diabetesdiagnos. Rörelse och motion är enligt hans läkare a och o.
De ökade behoven gjorde att han på en omprövning 2019 fick 24 istället för de 20 han hade fått tidigare. Men i somras var det dags för en ny omprövning.
– Då ringde de först och sa att de inte skulle göra hembesök eftersom det är Coronatider utan bara undrade per telefon om något hade förändrats sen senast och jag svarade ”nej, jag är lika blind som förut och jag har min diabetes och mina stela leder”.
Men när nya beslutet kom visade det sig att de dragit tillbaka det ned till 20 timmar i månaden, utan att nämna någon orsak till det.
– Det står bara ungefär att ”vi bedömer att 20 timmar tillgodoser Urbans behov för att uppnå skäliga levnadsvillkor”.
Ville först inte överklaga
Urban Fernquist säger att han blev förbannad:
– Det är ju märkligt att man kan sänka från ett år till ett annat utan att något har förändrats och att man inte ens talar om varför man gör det, säger han.
Trots det ville han först inte överklaga.
– Jag har blivit ganska luttrad med åren och är så less på att ”bråka” så jag kände ”nej fan jag skiter i det där”.
Men många av hans vänner och bekanta hörde av sig och tyckte att han absolut måste överklaga.
– ”Det här är inte klokt! Du gör det ju för många andras skull också!” sa de. Det visade sig också att det var som en våg på Söder, att de sänkt mer eller mindre för alla och vissa hade råkat ännu värre ut än jag hade gjort. Så blev jag peppad att överklaga till förvaltningsrätten.
Fick inte prövningstillstånd i kammarrätten
Förvaltningsrätten avslog Urban Fernquist överklagande. Men genom stadsdelsnämndens yttrande till rätten fick Urban Fernquist äntligen en förklaring på varför de sänkt antalet timmars ledsagning.
– Där hade de skrivit att jag kunde tillgodose mitt behov av motion och träning genom att cykla på min motionscykel hemma. Det var det enda argumentet de hade, säger Urban Fernquist med ett skratt.
Med lite hjälp av Anna Quarnström, jurist på SRF, överklagade Urban Fernquist även till kammarrätten men fick inte prövningstillstånd.
– Så det är som det är. Det är bara att inse att man inte har en chans mot kommuner och rättsväsende. Vi får se om de tänker sänka nästa år igen, säger Urban Fernquist.
Mot principen om gynnande
besluts negativa rättskraft
I Sverige finns principen om gynnande
besluts negativa rättskraft, något förenklat: ett gynnande förvaltningsbeslut ska inte omprövas. Å andra sidan fanns, enligt Anna Quarnström, ett omprövningsförbehåll i Urbans fall, vilket gav rätten till en ny bedömning.
– Men lagen och JO säger att det i sådana fall måste ske restriktivt eftersom den enskilde har rätt till förutsebarhet och kontinuitet. Så om de medicinska omständigheterna eller omständigheterna i övrigt inte har ändrats så är det mycket tveksamt om det är rättssäkert att ändra så kraftigt i beslut utan vidare beslutsmotivering. Denna invändning prövades dock aldrig i kammarrätten.
Ledsagarservice viktigaste insatsen
Anna Quarnström förklarar att personer med synskador har rätt till en mängd insatser på ett flertal områden: merkostnadsersättning, hjälpmedel, färdtjänst, bostadsanpassning och visst stöd i arbetslivet. Men när det gäller stöd i livsföringen är det ledsagning och hemtjänst som är det vanligaste.
– Och där är ledsagning tveklöst den viktigaste. Ledsagningen gör det möjligt att komma ut och vara aktivt i samhället, utföra ärenden, träffa folk, besöka kulturevenemang, motionera och göra och uppleva saker. Det är också en insats där den enskilde får synstöd och förklarat för sig om vad som händer runt omkring. Med ledsagning får också individen ett visst mått av självbestämmande och förutsättningar att leva som andra.
Har fallit utanför LSS
Till saken hör att ledsagning finns både som en insats i LSS, (där den kallas Ledsagarservice) och i Socialtjänstlagen, SoL (där den ingår i biståndsparagrafen som ”stöd för livsföringen i övrigt”). Skillnaden i praktiken är att ledsagarservice enligt LSS ger fler timmar och rätten att få gå med samma person. Men nuförtiden är det inte många som får ledsagning som LSS-insats.
– När LSS bildades ingick synskadade i personkrets 3 i LSS, vilket också anges i förarbetena, och hade därmed rätt till ledsagarservice enlig LSS. Men gruppen har undan för undan fallit utanför LSS och blir istället hänvisade till bistånd enligt SoL.
Det är dessutom så att en del kommuner inte ens tillhandahåller ledsagning utan bara hemtjänst, vilket gör att många knappt alls kommer ut.
– Hemtjänst åtgärdar bara problem: att beställa eller hämta mat, det kan vara färdiga matlådor eller att hemtjänstpersonalen går och handlar i närmsta butik. Det är förstås bra att detta finns men enligt min mening ger det inte skäliga levnadsvillkor så länge personen själv inte får inflytande över det. De flesta vill till exempel kunna få gå och handla med ledsagare som berättar om vad som finns för varor, priser och rabatter och få beskrivet för sig vad som ser gott ut och så vidare. En del synskadade kommer endast ut med stöd en timma i veckan och lever i övrigt i isolering.
Städar och lagar mat själv
Urban Fernquist säger har konsekvent tackat nej till hemtjänst eftersom han städar och lagar sin mat själv. Detta trots att stadsdelen erbjuder honom ledsagning genom hemtjänsten.
– Jag förstår att de vill det för den får man ju pröjsa själv. Men nej, jag behöver orienteringshjälp och syntolkning när jag är ute och motionerar och även i butiker för att hitta och få färger förklarade och hjälp att läsa på produkter.
Han tror också att det finns en risk att förlora ledsagningstid om han tar emot hemtjänst.
– Ja, jag är rädd för det. De tjatar på att jag kan använda hemtjänstpersonalen som ledsagare men det vet jag ju att de inte har tid att var ute och gå en mil med mig.
Från skäliga till goda levnadsvillkor i teorin…
I kampen för bättre levnadsvillkor för synskadade blandas framsteg med motgångar. I september publicerade vi en artikel på Artikel 19 som verktygs hemsida om Lars Nordin, som också fått sin ledsagning neddragen, i det fallet från 25 timmar per månad till 17. Även där handlade det om tid till motion som läkare ordinerat. I domen hänvisade man till en ny praxis efter en dom 2015 där man sänker kraven för vad som behövs för att en person ska erhålla ”skäliga levnadsvillkor” som gäller i SoL (till skillnad från ”goda levnadsvillkor” i LSS). Samma dom spökar i fallet med Urban Fernquist. Detta sker dock samtidigt som man i Stockholms kommun beslutat att höja tröskeln för bedömning av behov för ledsagning från skäliga levnadsvillkor till goda levnadsvillkor. Det var ett positivt besked säger Anna Quarnström.
– Det markerade tydligt att man såg utvecklingen inom ledsagningsområdet som negativ och därför ville ha en ambitionshöjning. Staden anser uppenbarligen att ”skäliga levnadsnivå” uppenbart inte ger humana förhållanden utan att staden bör göra bättre än så.
…men inte i praktiken
Men i praktiken lever man inte upp till ambitionerna i Stockholm.
– Tyvärr är det är svårt att få stadsdelarna att följa stadens riktlinjer när de samtidigt inte anser sig inte ha pengar nog att satsa på ledsagning vilket har medfört att synskadade inte får det stöd som staden har önskat.
Ett annat positivt beslut för synskadade i Stockholm är att de får rätt att använda ledsagning till att handla i anslutning till en annan aktivitet.
– Ja, för de som kan. Men det kräver att man har ledsagningstimmar för aktiviteter för att kunna nyttja denna ”förmån”.
Men det imponerar ändå inte särskilt på Anna Quarnström.
– För egen del kan jag tycka att det är nästan oförskämt att synskadade förväntas vara glada för att de får möjlighet att gå att handla. Lagen och tillämpningen av lagen har tappat verklighetsförankring.
Positiv till ”elfte insatsen”
SRF kämpar för att LSS åter ska gälla för synskadade, precis som det står i lagens förarbeten. Ett annat krav de ställer är att den enskilde själv ska ha rätt att bestämma vad hen ska använda sitt stöd till och de vill också ha bort de ”kortfristiga och verklighetsfrånvända biståndsbesluten”, som Anna Quarnström säger. Ett annat viktigt krav är att synskadade inte förutsetts få stöd från anhöriga.
– Personer som har anhöriga berövas sitt stöd för att de förväntas ställa upp istället. Det berövar den enskilde självbestämmande och självständighet, säger Anna Quarnström.
SRF ser positivt på den så kallade ”elfte LSS-insatsen” som i den stora LSS-utredningen går under namnet personlig service och boendestöd.
– Absolut, eftersom ledsagarservice kommer ingå.
SRF är dock kritiska till just LSS-utredningens förslag.
– För det första att personkretsen inte förtydligas i utredningen vilket innebär att synskadade även fortsatt kommer att exkluderas från lagen och insatsen. För det andra att den elfte insatsen befaras leda till att bli ”assistans light” som kan komma att urholka stödet för flera grupper men också kan leda till en ytterligare urvattnad form av ledsagning vilket vi redan idag ser i praxis. Samtidigt är vi positiva till att insatsen får ges i hemmet och även omfatta behov som föräldrar har. Vilket är på tiden.
Skulle kunna gå en mil om dagen
Till skillnad mot de flest andra ägare av motionscyklar (red.s gissning) använder Urban Fernquist sin motionscykel.
– Ja, dels tycker jag det är kul att träna men jag har också ganska ont i mina knän och i min rygg och så jag måste röra mig för att hålla mig någorlunda rörlig.
Men Urban Fernquist hade mycket hellre velat vara ute och promenera.
– Jag gillar ju att vara ute och gå långa promenader och jag har hittat en bra ledsagare som verkligen kan gå fort. Men med de här ledsagningstimmarna kan jag bara gå på långpromenad en gång i veckan. Jag brukar säga till min handläggare att skulle jag själv fått välja skulle jag gå en sådan promenad varje dag.
”Ett jäkla planerande”
Men 20 timmars ledsagning i månaden räcker inte långt och Urban Fernquist säger att det är mycket pusslande med timmarna.
– Det är alltid en massa annat man måste göra: gå vårdcentralen, göra inköp och annat. Det kan ju dyka upp spontana grejer så man måste se till att inte göra sig av med timmarna på en gång i månaden. Så det är ett jäkla planerande. Fem timmar i veckan är verkligen inte mycket.
Och att vara ute på egen hand är svårt nuförtiden.
– Jag brukar knalla lite runt kvarteret men det blir ju ingen motion, jag kan inte gå fort, särskilt inte nu när det står en jädrans massa såna där elsparkscyklar och skit överallt. Det handlar mer om att försöka ta sig fram helskinnad. Och alla går och tittar sina i sina mobiler. Hela tiden springer folk på mig, ”oj!” säger dom, ”ursäkta!” De har bara koll på sina mobiler…