Referat från konferens och seminarier 24-25 november

Sid Wolinsky, Adolf Ratzka och Pat Kirkpatrick
Sid Wolinsky, Adolf Ratzka och Pat Kirkpatrick

Den 24 november höll projektet Lagen som verktyg en konferens om hur strategisk processföring kan användas för att stärka diskrimineringsskyddet för personer med funktionsnedsättning och implementera funktionsrättskonventionen (CRPD) i Sverige.

Konferensen inleddes av Adolf Ratzka med orden: ”Sverige är en välfärdsstat, men vi har fortfarande andra klassens medborgare. Det finns diskriminering. Det vill vi ändra på”. Paul Lappalainen konstaterade vidare att det är en myt att lagar är normativa. ”Resultat genom domstolspraxis behövs”, sa han.

Konferensens två huvudtalare var Sid Wolinsky, en av grundarna till Disability Rights Advocates, en organisation som drivit rättsutvecklingen framåt och stärkt skyddet mot diskriminering som har samband med funktionsnedsättning, samt Pat Kirkpatrick som talade om fundraising för att möjliggöra att rättsfall drivs i domstol.

Susanne Berg, Annika Jyrwall Åkerberg och Andrea Bondesson
Susanne Berg, Annika Jyrwall Åkerberg och Andrea Bondesson

Annika Jyrwall Åkerberg, jurist på Civil Rights Defenders, Susanne Berg, chef för politik och metod på STIL och Andrea Bondesson, jurist i projektet Från snack till verkstad, reflekterade över talarnas inlägg.

Susanne Berg underströk att svensk rätt drar rättsprocesser mot förlikning, vilket leder till bristande praxisformering. ”Nu är det dags att fullfölja stämningarna till domslut”, sa hon.

En film visades om det norska assistanskooperativet ULOBA:s framkomst och syfte. Filmen illustrerar hur kampen mot diskriminering som har samband med funktionsnedsättning och delaktighet är mänskliga rättigheter.

Stellan Gärde och Pat Kirkpatrick
Stellan Gärde och Pat Kirkpatrick
Mai Greitz och Sid Wolinsky
Mai Greitz och Sid Wolinsky
Paul Lappalainen och Mia Ahlgren
Paul Lappalainen och Mia Ahlgren

 

Den 25 november genomfördes två seminarier, det första på temat juristernas roll i tillämpningen av diskrimineringsskyddet. Adolf Ratzka och Paul Lappalainen inledde och professor Gerard Quinn, en av arkitekterna bakom Funktionsrättskonventionen, bidrog med ett förinspelat inlägg. Han underströk att juridiska och politiska processer är lika viktiga som rättigheterna i sig.

Sid Wolinsky berättade om strategisk processföring i praktiken och Pat Kirkpatrick pratade om vikten av innovativ fundraising för att driva långsiktigt hållbar juridisk verksamhet om diskrimineringsprocesser som har samband med funktionsnedsättning. Mai Greitz och Stellan Gärde reflekterade över talarnas inlägg.

Det andra seminariet hölls på Ersta Sköndal högskola och handlade om det civila samhällets roll i arbetet mot diskriminering och för att stärka de mänskliga rättigheterna i praktiken.

Gerard Quinn talade via ett videoklipp om CRPD och vikten av att civila samhället engagerar sig i juridiska processer för att motverka diskriminering. Han underströk att det utan civila samhället hade Funktionsrättskonventionen CRPD inte existerat.

Pat Krikpatrick pratade om finansieringsmodeller som inkluderar det civila samhället för diskrimineringsprocesser som har samband med funktionsnedsättning. Sid Wolinsky berättade om strategisk processföring i samarbete med civila samhället. Utan förankring i funktionshinderrörelsen kommer rätt fall som får stort genomslag inte att kunna drivas.

Lars Trägårdh
Lars Trägårdh

Lars Trägårdh och Adolf Ratzka samtalade avslutningsvis med Pat Kirkpatrick och Sid Wolinsky. ”Vi är inte bekväma med välgörenhetens återkomst i Sverige, men vi kommer se en strukturförskjutning som innebär stärkta möjligheter för det civila samhället,” sa Lars Trägårdh.

Intervju med Paul Lappalainen i tidningen Funktionshinderpolitik

Tidningen Funktionshinderpolitik har publicerat en intervju med Paul Lappalainen med titeln Därför blir juridiken viktigare. ”Juridiken är ett maktmedel som inte ska lämnas över till politiker och tjänstemän”, säger Paul Lappalainen i artikeln.

Det finns brist på kunskap om diskrimineringsrätt inom både funktionshinderrörelsen och bland jurister. Inte alla vet att intresseorganisationer har möjlighet att föra talan i domstol när det gäller diskrimineringsmål. Sedan behövs kunskap och målmedvetenhet för att vinna i domstol.

I artikeln säger Paul Lappalainen också att funktionshinderrörelsen borde samarbeta mer för att få fram fall som utmanar lagstiftningen. Ett sådant område som berör många är tillgänglighetsfrågan.

Fokus måste flytta från att påverka själva lagstiftningen till att påverka tolkningar av lagen. I så fall kommer funktionshinderrörelsens kamper i framtiden utspela sig i domstolarna, avslutar Paul artikeln.

Notis om en dom från Europadomstolen

En turkisk medborgare nekades tillträde till en utbildning i musik eftersom hon var blind. Europadomstolen fann att det skett en kränkning av hennes rätt att inte diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning i kombination med rätten till utbildning när hon nekades tillträde till utbildningen och de turkiska myndigheterna inte undersökte eller vidtog rimliga anpassningsåtgärder. (Dom 23 februari 2016, ansökningsnummer 51500/08, domstolens juridiska sammanfattning på engelska).

Debattartikel i Dagens Juridik

Paul Lappalainen och Ola Linder
Paul Lappalainen och Ola Linder

Lagen som verktygs jurister Paul Lappalainen och Ola Linder skriver idag (21 november 2016) en debattartikel i Dagens Juridik om behovet av ökad kompetens om diskriminering, men framför ett behov av tydligare rättspraxis.

Här följer texten i debattartikeln:

”Diskrimineringslagen har gällt i åtta år och förstärktes 2015 med att bristande tillgänglighet tillkom som en form av diskriminering. Däremot har rättspraxis inte utvecklats i någon större utsträckning. Det gäller i synnerhet för bristande tillgänglighet som en form av diskriminering och diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning.

Därför har funktionshinderrörelsen bestämt sig för att se till att fler fall ska drivas i domstol. Det är dags att lagens innebörd klargörs.

För att fler fall ska drivas måste allmänheten och funktionshinderrörelsen ha bättre kunskaper om diskrimineringslagens skydd för personer som missgynnas på sätt som har samband med en funktionsnedsättning. Dessutom behövs ett större intresse och en bättre förståelse för lagstiftningen hos jurister.

Det är anledningar till att flera funktionshinderorganisationer med Independent Living Institute i spetsen har startat projektet Med lagen som verktyg med stöd från Arvsfonden. Genom en kunskapshöjning ska projektet bidra till att rättspraxis skapas som förhoppningsvis innebär en rättsutveckling som stärker diskrimineringsskyddet i praktiken.

I princip har alla juridiska verktyg mot diskriminering i Sverige fått inspiration från andra länders och internationella rättssystem – i synnerhet EU, FN och USA. Skiftad bevisbörda, indirekt diskriminering, trakasserier, jämställdhetsplaner och skäliga anpassningsåtgärder är exempel i svensk diskrimineringsrätt som har föregångare i utlandet. Ganska ofta kan kärnan hittas i rättspraxis som utvecklats i USA.

Sverige har tagit in formerna för diskrimineringsskyddet i lagarna utan att ännu tillräckligt väl förstå hur de ska få sitt praktiska innehåll. Den bristande utvecklingen av rättspraxis beror därav.

Att ha rätt är en sak, och att rätt är en annan. Därför är det nu läge att hämta inspiration angående hur man kan få rätt. Som del i projektet har vi därför bjudit in två utländska experter till en konferens den 24-25 november som kan ge en inblick i möjligheterna som har skapats genom FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD), europarätten och utvecklingen i rättspraxis i USA på funktionshinderområdet.

Professor Gerard Quinn, en av arkitekterna bakom CRPD och expert på EU-rätt, har understrukit vikten av funktionshinderrörelsen i framtagningen av CRPD. Därtill anser han att en nyckel till de reella samhällsförändringarna som CRPD är tänkt att leda till är att funktionshinderrörelsen arbetar mer strategiskt med juridiken, till exempel genom processföring.

Domstolarna och andra behöver förstå att samhället har gått ifrån en tidigare syn där omhändertagande var i fokus till att det är numera en fråga om rättigheter som ska konkretiseras.

Advokat Sid Wolinsky från Disability Rights Advocates i San Francisco har framgångsrikt drivit många rättsfall som varit ägnade att leda till stort genomslag (high impact cases). Det är genom att driva rättsprocesser som människor med funktionsnedsättningar i USA har uppnått större respekt, jämlikhet och delaktighet i samhället.

Det räckte inte med att ha en lag, att ha rätt, utan man måste också få rätt. Det uppnåddes genom att driva ”class actions”, vilket är ett sätt att se till att motparten vaknar till genom att höja kostnadsriskerna. Därtill var det viktigt att en del advokater har medverkat pro bono för att se till att vissa principiellt viktiga samhällsfrågor prövades i rätten.

I Sverige är sådana ideér relativt sett nya och outvecklade. När det gäller ”public interest law firms” som motsvarar Disability Rights Advocates finns det i bästa fall två – Civil Rights Defenders och Centrum för rättvisa.

Idén om grupptalan har inte prövats och utvecklats speciellt mycket även om möjligheten har funnits under ett antal år genom att lag (2002:599) om grupprättegång trädde i kraft. Och strategin att åberopa högre rätt i form av grundlagen, EU-rätt, Europakonventionen eller FN-konventioner är i sin linda.

Ett annat problem är den motsägelsefulla tanken i Sverige att om att lagar i sig är normerande. Detta leder i sin tur till att lagar mot diskriminering till slut verkar vara mer symbolhandlingar eftersom de ska leda till attitydförändringar snarare än ändringar i beteenden. Samtidigt som attityder inte är det stora problemet i Sverige, utan hur ”välmenande” människor beter sig.

Naturligtvis finns det civilsamhällesaktörer, såsom arbetsgivare och fack, som testar och utvecklar lagens gränser. Däremot har funktionshinderrörelsen till stor del förmåtts att avvakta lagens normerande effekter. Men en ändring är på gång.”

Länk till Dagens Juridik

Uttalanden från FN angående mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Den FN-kommitté som är kopplad till Konventionen och Tilläggsprotokollet om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning tar emot klagomål från personer som uttömt rättsliga medel i sina hemländer.

Hur processen kan gå till finns att läsa i fallet Jungelins klagomål mot FN.

Här följer en förteckning över de klagomål som tagits upp av FN-kommittén:

Session 7: 16 – 20 april 2012

Session 8: 17 – 28 september 2012

Session 9: 5 – 19 april 2013

Session 10: 2 – 13 september 2013

Session 11: 31 mars – 11 april 2014

Session 12: 15 september – 3 oktober 2014

Session 13: 25 mars – 17 april 2015

Session 14: 17 augusti – 4 september 2015

Nyhetsbrev november 2016

Kalendarium

Vi drar till Malmö

Den 17 och 18 november finns Lagen som verktyg på MR-dagarna i Malmö. På torsdagen kl 11-12 bjuder vi tillsammans med Handikappförbundens projekt Från snack till verkstad in till ett seminarium med titeln ”Funktionshinderrörelsen mobiliserar sig: det är dags att få rätt!”.

Lokalen heter Live 6+7 och paneldeltagare är juristerna:

  • Andrea Bondesson, Från snack till verkstad
  • Stellan Gärde, Apply Human Rights
  • Paul Lappalainen, Med lagen som verktyg

Konferens och seminarier närmar sig

Den 24 november blir det konferens för funktionshinderrörelsen i Gotlandssalen på Söder i Stockholm. Den 25 november bjuder KFO in till seminarium och juristernas roll och på fredagseftermiddagen bjuder Ersta Sköndal högskola till seminarium och civilsamhällets roll. Konferensspråket blir engelska, men vi kommer att filma alla föredrag för att senare publicera dem med svensk text.

Några av de medverkande:

  • Sid Wolinsky, Disability Rights Advocates
  • Gerard Quinn, University of Ireland, Galway
  • Lars Trägårdh, Ersta Sköndal Högskola
  • Stellan Gärde, Apply Human Rights
  • Mai Greitz, Internationella Juristkommissionen, Sverige
  • Anna Bruce, Lunds universitet
  • Andrea Bondesson, Från snack till verkstad, Handikappförbunden
  • Susanne Berg, STIL
  • Annika Jyrwall Åkerberg, Civil Rights Defenders
  • Adolf Ratzka, Independent Living Institute
  • Paul Lappalainen, Lagen som verktyg, Independent Living Institute

Realizing the promise of CRPD and disability discrimination law: strategic litigation and human rights enforcement

  • Tid: Torsdagen den 24 november kl 13 – 16.30
  • Plats: Gotlandsgatan 44, Skanstull, Stockholm.

Enforcing disability law – the role of lawyers and lawyering

  • Tid: Fredagen den 25 november kl 10 – 12 den 25 november
  • Plats: Sensus, våning 9, Klara Södra Kyrkogata 1, Stockholm

Enforcing disability law – the role of civil society

  • Tid: Kl 14 – 16 den 25 november
  • Plats: Ersta Sköndals högskola, Stigbergsgatan 30, Stockholm

Anmälan görs till caroline@independentliving.org. Ange vilken/vilka av de tre eventen du vill delta på.

För uppdateringar av program och mer information

Invitation and information in English

Sen sist

Release för hemsidan

Måndagen den 7 november var det release för hemsidan lagensomverktyg.se. I vårt kontorsrum bjöds på allt från belgiska våfflor till chilenska empanadas med hemsidans olika delar gicks igenom av Emil Erdtman. Var och en ombads följa genomgången på sin egen mobil eller platta för att se hur designen fungerar där.

Ola Linder

Projektet Lagen som verktyg har fått förstärkning av juristen Ola Linder. Ola är utbildad vid Stockholms universitet och har fokuserat på mänskliga rättigheter och internationell rätt i studierna och arbetet efter examen. Hans rättsutredningar om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering och skälig anpassning med mera kommer att skickas via nyhetsbrevet längre fram.

Dom från Europadomstolen

En turkisk medborgare nekades tillträde till en utbildning i musik eftersom hon var blind. Europadomstolen fann att det skett en kränkning av hennes rätt att inte diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning i kombination med rätten till utbildning när hon nekades tillträde till utbildningen och de turkiska myndigheterna inte undersökte eller vidtog rimliga anpassningsåtgärder. (Dom 23 februari 2016, ansökningsnummer 51500/08)

Läs pressreleasen

Publicerat

DHR driver rättsfall i domstol

Rasmus Isaksson intervjuas av Emil Erdtman
Rasmus Isaksson intervjuas av Emil Erdtman

När DO lade ner en diskrimineringsanmälan mot kollektivtrafiken i Gävleborg bestämde sig funktionshinderorganisationen DHR för att som organisation driva fallet i domstol. Det är första gången DHR gör detta och även första gången Diskrimineringslagens tillägg om otillgänglighet. DHR:s ordförande berättar om processen och ger tips till andra organisationer.

Läs hela artikeln om DHR:s arbete med strategisk processföring

Jungelins klagomål till FN

Sverigess sten i FN-parken
Sverigess sten i FN-parken

Den tidigare genomgången av rättsfallet Jungelin mot Försäkringskassan har nu kompletterats med en redogörelse för hur Riksorganisationen Unga Synskadade drev Jungelins fall till FN:s kommitté för Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Efter fyra års granskning beslöt FN-kommittén att inte kritisera domen i Arbetsdomstolen. En avvikande grupp gick däremot på Jungelins linje.

Läs hela artikeln om Jungelins klagomål till FN

Intervju med advokat Anders Karlsson

Bild på Anders Karlsson
Anders Karlsson

Advokat Anders Karlsson har drivit många diskrimineringsärenden åt såväl Diskrimineringsombudsmannen som enskilda personer, bland annat i Jungelin mot Försäkringskassan. I en intervju för Lagen som verktyg uppmanar han funktionshinderrörelsen att bli mer aktiv och stämma dem som diskriminerar. Allt som behövs finns: jurister, kunskap och diskrimineringsfall. Ibland blir informationsarbete en ursäkt för att inte komma igång, tycker Anders Karlsson.

Läs hela intervjun med Anders Karlsson

Från föreningen

Föreningen Med lagen som verktyg stöder bland annat sina medlemmar att driva diskrimineringsärenden. Information om föreningen finns på föreningens sida lagensomverktyg.se/foreningen

Fram till årsskiftet kan du som ännu inte är medlem betala in medlemsavgiften för 2016 så bjuder vi på 2017 års medlemskap. Medlemsavgiften är 250 kr och betalas in på bg 631-5725. Maila samtidigt dina kontaktuppgifter till caroline@lagensomverktyg.org

Frågor om rättsliga ärenden besvaras av föreningens ordförande adolf@independentliving.org

Frågor om medlemskap mm besvaras av föreningens kanslist caroline@independentliving.org

Från anmälningstjänsten

Independent Living Institutes Anmälningstjänst har funnits i cirka 15 år och innehåller en unik faktabas över diskrimineringen i Sverige. Anmälningstjänsten utgör nu en viktig del av Lagen som verktyg. Projektet och föreningen uppmanar till användning av Anmälningstjänsten eftersom anmälan går till både DO och vår egen sökbara faktabank.

De senaste anmälningarna

Den 26 oktober inkom en anmälan om att restaurang Plock i Uppsala diskriminerar synskadade som använder ledarhund. Anmälan hade föregåtts av en brevväxling via mail där restaurang Plock skriftligen uttrycker att de inte välkomnar synskadade personer som har ledarhund.

Läs alla anmälningar i fulltext

Faktaruta

Projektkansli

  • Paul Lappalainen, jurist/projektledare – 08-506 221 83
  • Emil Erdtman, journalist/kommunikatör – 08-506 221 60
  • Carolina van Mourik, informatör/rådgivare – 08-506 221 62
  • Ola Linder, jurist – 076-945 27 49

Vill du rekommendera andra att prenumerera på detta nyhetsbrev kan du skicka dem länken utskick.assistanskoll.se/?p=subscribe&id=4

Om du inte vill få flera brev klicka på Avsluta prenumeration

Följ @lagensomverktyg på Twitter för nyheter och länkar! Vi har också en sida på Facebook för kontinuerlig information och diskussion.

Projektet Med lagen som verktyg drivs av Independent Living institute med stöd från Arvsfonden

DHR:s arbete med strategisk processföring

Rasmus Isaksson intervjuas av Emil Erdtman
Rasmus Isaksson intervjuas av Emil Erdtman

Tillgänglighetsmarschen och Torsdagsaktionen var den svenska funktionshindersrörelsens metod att kräva en skärpt diskrimineringslagstiftning som även inkluderar otillgänglighet som en form av diskriminering.

Torsdagsaktionen bestod av personer från alla delar av rörelsen som varje torsdagsmorgon under tre år stod utanför Regeringskansliet när ministrarna tågade in till sitt veckomöte. Initiativet kom från  DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, som länge haft fysisk tillgänglighet som sin allra viktigaste intressepolitiska fråga. Den 1 januari 2015 kom segern när lagens tillägg om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering trädde i kraft.

När den förbättrade lagen bara var en dag gammalt skulle DHR-medlemmen Lars-Göran Wadén ta bussen till sin bror i Österfärnebo utanför Gävle. Bussen kom, men Lars-Göran fick inte åka med. Lars-Göran anmälde då Region Gävleborgs trafikbolag X-trafik till Diskrimineringsombudsmannen (DO).

DO lade ner ärendet

Lars-Göran Wadén fick vänta i nästan ett år på besked från DO. Då var beskedet att man visserligen misstänkte diskriminering, men att oklarhet rådde kring varaktighetsbegreppet i lagen. Lagen innehåller nämligen en svårtolkad skrivning om att hänsyn ska tas till varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde.

I beslutet att avsluta ärendet vägde DO också in att ombudsmannen gjort så kallad tillsyn. I detta fall innebar det att DO begärt in skriftliga yttranden och haft ett par telefonsamtal med X-trafik. De hade då lovat att bättra sig genom att se över sina rutiner och utbilda personalen i hur trappliftarna fungerar.

Lars-Göran Wadén tyckte att det var märkligt att DO misstänkte diskriminering, men ändå inte drev fallet i domstol.
—Om DO lägger ner det här ärendet och sedan inga fler fall drivs är ju nivån satt, säger han.

Lars-Göran funderade därför på att driva målet på egen hand, men insåg att det kunde bli dyrt om han tvingades betala motpartens rättegångskostnader vid en förlust.

För- och nackdelar med att stämma

När Lars-Göran Wadén tvekade att själv gå vidare tog DHR upp frågan om att som organisation driva fallet. Enligt Diskrimineringslagen från 2009 har organisationer rätt att föra talan i domstol för sina medlemmar.

Rasmus Isaksson är förbundsordförande i DHR och berättar att det beslutet inte var självklart att fatta för styrelsen. Man gick igenom för- och nackdelar med att som organisation gå in och driva ett fall i domstol. Även organisationer riskerar ju att få betala motpartens rättegångskostnader.

DHR hörde sig därför för med organisationens försäkringsbolag som meddelade att rättegångskostnader och eventuella skadeståndskostnader skulle täckas upp till ett visst belopp.

DHR räknar även med den möjlighet som finns att just i diskrimineringsfall låta var och en står för sina egna rättegångskostnader. Det är ett undantag från huvudregeln som domaren kan besluta om ifall den som förlorar anses ha haft skälig anledning att få saken prövad, alltså att det inte är en fråga som helt går utanför lagen.

En allvarligare risk för DHR är att en förlust ska leda till sämre rättspraxis ur medlemmarnas perspektiv. Rasmus Isaksson tycker att det trots allt är viktigt att pröva vad lagen egentligen betyder – även om man riskerar att förlora.
—Så länge vi inte har några domar vet ingen hur man ska förhålla sig till lagen, säger han. Att få fram domar är viktigt eftersom dessa ger tydliga indikationer på hur lagar ska tolkas.

En annan oklarhet som DHR vill ha utredd är vem som är ansvarig i olika diskrimineringsärenden. I Lars-Göran Wadéns fall är det enligt DHR:s uppfattning trafikhuvudmannen Region Gävleborg som anvsvarar för trafiken och som därför ska stå till svars. Enligt Region Gävleborg är det däremot bussbolaget som kör den aktuella sträckan på entreprenad för X-trafik som brustit i sina rutiner. I ett annat fall som DHR i Skåne driver är det oklart om det är en arena eller ett hockeylag som ska svara för att en åskådare diskriminerades.
—Här finns motsägelsefulla uppgifter från DO om vad som gäller, tycker Rasmus Isaksson.

Gott rättsläge

Efter dessa överväganden beslöt DHR att för första gången i organisationens historia driva ett mål i domstol och som första aktör pröva tillägget om otillgänglighet som diskriminering. DHR gjorde en överenskommelse med juristbyrån Lagborg och Charlotta Lagnander blev juridiskt ombud i fallet.

Juristbyrån tyckte att det var juridiskt intressant att driva ärendet.  Charlotta Lagnander tycker att rättsläget är gott. Sedan 1979 finns i Sverige en lag om att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig och även EU-direktivet om persontrafik ställer höga krav.

I januari 2016 lämnades stämningsansökan in till tingsrätten i Gävle, den enda domstol som var aktuell att vända sig till. Kravet på diskrimineringsersättning sattes till 100 000 kr, men då var bara 1 000 kr för den så kallade reparativa delen – ersättning för den skada Lars-Göran Wadén lidit.

Resten utgjordes av den så kallade preventiva delen, som ska sända signaler till motparten och övriga samhället om att otillgänglighet straffar sig.
—Vi driver inte målet för det personliga skadeståndet utan för att testa lagen, säger Rasmus Isaksson.

Lars-Göran Wadén är nöjd med att DHR driver hans ärende vidare, men tycker att DO och diskrimineringsbyråerna borde ge bättre stöd till privatpersoner att driva sina mål. Två år har snart gått sedan han anmälde X-trafik.
—Det är lång tid, men det är också viktigt att det görs ett gediget förarbete inför den kommande rättegången, säger han.

Förhandlingar pågår

DHR:s förbundssekreterare Ken Gammelgård var med en stund i den förberedande förhandling som hållits via telefon från tingsrätten i Gävle. Han tycker att det är viktigt att tänka taktiskt när man som organisation funderar på att driva ett mål i domstol.
—Driver man mot småföretag slår sympatierna lätt över till deras fördel, säger han. Man ska välja större företag eller organisationer som motpart för att få genomslag. Region Gävleborg är en sådan ideal motpart.

Rasmus Isaksson är inne på samma linje. Han har arbetat med kommunikationsplanen kring ärendet.
—Det måste finnas beredskap för att mötas av kritik i medierna.
Han tycker att man ska informera varje gång något händer, men också när ingenting händer. Intresset måste hållas igång även under vänteperioderna.

Det finns även sådant man inte ska gå ut med under pågående process.
—Och om olika personer ger olika besked kan det slå tillbaka på oss själva.

Just därför tycker Rasmus Isaksson att det är en trygghet att ha ett juridiskt ombud som uttalar sig.

Del i intressepolitiken

För Rasmus Isaksson är det viktigt att kommunikationen kring ett rättsfall – och hela det rättsliga området – går hand i hand med organisationens intressepolitiska påverkansarbete.

Att driva ett fall i domstol är inget självändamål utan underordnat organisationens intressepolitiska mål om ett tillgängligt samhälle.
—Processföring är ibland rätt medel, men ibland kan tillsyn vara fullt tillräckligt, säger han. Men i Lars-Göran Wadéns fall kände vi oss inte trygga med X-trafiks besked att de bättrat sig. När de säger det erkänner de ju samtidigt att de gjorde fel.

Rasmus Isaksson vill som ordförande att DHR ska vara en stark röst i samhällsdebatten och inte bara ses som offer eller reagera på det andra säger. Ett missförstånd han är angelägen att reda ut är näringslivets påstående att småföretag skulle drivas i konkurs bara för att de måste bygga tillgängligt.
—Jag har inte sett något exempel på det, säger han. Skälighetsbedömningen är ju till för att undvika orimliga krav.

Men Rasmus Isaksson tycker inte man behöver skämmas för att stämma någon som inte åtgärdat så kallade enkelt avhjälpta hinder.
—Redan 2001 sattes grundnivån ”enkelt avhjälpta hinder” för tillgänglighet. Serviceföretag som inte gjort något sedan dess har prioriterat att använda sina resurser till annat. Då är det hög tid att de inser att en stor del av deras kundunderlag har funktionsnedsättningar.

Viktigt att anmäla

Rasmus Isaksson tycker att det är bra att tillägget om otillgänglighet nu finns på plats. Men DHR ställer ibland ännu högre kvar än vad lagen kräver gällande tillgänglighet. Till exempel tillämpar många av DHR:s medlemmar principen att inte gå in via bakdörrar och varuhissar.

En annan princip är att inte behöva förvarna om att man kommer för att på sätt låta serviceutföraren fixa till tillgängligheten.
—Sådana krav hindrar mig från att vara spontan och innebär högre krav på mig än på andra människor, säger Rasmus Isaksson.

Men det viktigaste är att fler anmäler den diskriminering som hela tiden sker. Ytterst få anmälningar har kommit in mot bristande tillgänglighet sedan 1 januari 2015.
—Om ingen anmäler tolkas det i samhället som att det inte finns några problem, säger Rasmus Isaksson.

Han tycker slutligen att fler funktionshinderorganisationer borde utnyttja sin rätt att agera i domstol.
—Att processa i domstol är inte någon missriktad bråkighet. Det är en civiliserad form av bråkighet. Och när DO lägger ner våra fall tvingas vi som ideella organisationer att ta ansvar för rättsutvecklingen.

Pressmeddelande om konferens

logotyp Lagen som verktygAtt ha rätt är en sak, att få rätt en annan!

Trots att Diskrimineringslagen gällt i åtta år och sedan 2015 förstärkts med tillägg om att otillgänglighet är diskriminering har väldigt lite rättspraxis utvecklats i Sverige. Det gäller i synnerhet diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning.

I USA finns advokatbyråer som helt ägnar sig åt att driva ärenden åt personer med funktionsnedsättning. Advokat Sid Wolinsky från Disability Rights Advocates har framgångsrikt drivit många sådana rättsfall. Den 24 och 25 november talar han på en konferens och två seminarier som arrangeras av Independent Living Institutes projekt Lagen som verktyg.

– Genom att driva rättsprocesser har människor med funktionsnedsättningar i USA uppnått större respekt, jämlikhet och delaktighet i samhället, säger Sid Wolinsky.

Den andra huvudtalaren är den irländske juridikprofessorn Gerard Quinn från Centre on International Disability Law and Policy på Irland. Som en av ”arkitekterna” bakom FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning kommer han att beröra hur Funktionshinderkonventionen och även EU-rätt ska förverkligas i Sverige.

– För att lagar ska leda till en samhällsförändring måste svensk funktionshinderrörelse arbeta mer strategiskt med juridiken, till exempel genom processföring, säger Gerard Quinn.

Avsändare

Independent Living Institute driver med Arvsfondsmedel projektet Lagen som verktyg för att använda lagarna och utveckla den juridiska kompetensen om diskriminering som har samband med funktionsnedsättning.

I nära samverkan med föreningen Med lagen som verktyg inspireras svenska funktionshinderorganisationer till att använda lagarna och driva ärenden i domstol.

– Civilsamhället spelar en viktig roll i att få fram lagändringar, men också i att bidra till utvecklingen av vägledande domar, säger Paul Lappalainen, projektledare för Lagen som verktyg.

Konferens och seminarier 24 och 25 november

Den 24 november hålls en konferens om hur det civila samhället kan förverkliga diskrimineringslagar och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning genom strategisk processföring.

Konferensen och seminarierna är huvudsakligen på engelska. Det finns ett fåtal platser kvar. Anmälan till: caroline@independentliving.org

  • Konferens om att förverkliga Funktionshinderkonventionen och diskrimineringslagar genom strategisk processföring
    Tid: 24 november 2016 kl 13-16.30
    Plats: Gotlandsgatan 44, Skanstull, Stockholm.
  • Seminarium om juristernas roll i tillämpningen av lagen
    Tid: 25 november 2016 kl 10 – 12
    Plats: Sensus, våning 9, Klara Södra Kyrkogata 1, Stockholm
  • Seminarium om civilsamhällets roll i tillämpningen av lagen
    Tid: 25 november 2016 kl 14 – 16
    Plats: Ersta Sköndals högskola, Stigbergsgatan 30, Stockholm

Kontakt

Prenumerera på vårt nyhetsbrev via länken utskick.assistanskoll.se/?p=subscribe&id=4

Följ @lagensomverktyg på Twitter för nyheter och länkar! På Facebook finns vi som Lagen som verktyg.

Projektet Med lagen som verktyg drivs av Independent Living Institute med stöd från Arvsfonden.

Jungelins klagomål till FN

FN-parken i Genève
FN-parken i Genève

Efter Arbetsdomstolens dom i februari 2010 (som vi skrivit om tidigare) gick livet vidare för Marie-Louise Jungelin. Hon skilde sig (och bytte efternamn) och hade tre barn att försörja.
—Att fortsätta med rättsprocessen var inte högsta prioritet, säger hon.

Däremot tyckte Riksorganisationen Unga Synskadade (US) att det vore intressant att driva fallet vidare. Eftersom Arbetsdomstolens domar inte går att överklaga ansåg US att ärendet borde prövas i förhållande till FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionshinderkonventionen). Denna antogs inom FN 2006 och började gälla i Sverige 2009 tillsammans med det tilläggsprotokoll som ger enskilda människor rätt att lämna in klagomål om brott mot Funktionshinderkonventionen.

Fullmakt

Marie-Louise Jungelin gav US fullmakt att driva ärendet och även Synskadades riksförbund ställde sig bakom ett klagomål. Mikael Ståhl var vid den här tiden politisk sekreterare på US.
—Vi tyckte det var principiellt intressant att en så stor och viktig myndighet som Försäkringskassan inte behövde anpassa sina system, säger han. Om domen i Arbetsdomstolen blev slutgiltig skulle liknande fall i fortsättningen inte heller räknas som diskriminering, resonerade man på Unga Synskadade.

Styrelsen beslutade att skriva till den FN-kommitté som tar emot och behandlar klagomål som rör Funktionshinderkonventionen. Mikael Ståhl läste in sig på ämnet och skrev alla inlagorna till FN.
—Det var spännande eftersom Funktionshinderkonventionen ar ny, men vi insåg inte hur mycket tid det skulle ta, säger han. Han fick lov att sätta sig in både i internationell juridik och FN-byråkratin.

Klagomålet

Klagomålet skickades in till FN-kommittén i februari 2011. Att även den tidigare FN-rapportören i funktionshinderfrågor Bengt Lindqvist skrev under ökade trovärdigheten, tyckte man. Klagomålet argumenterade för att Arbetsdomstolens dom stred mot konventionsartiklarna 5 om icke-diskriminering och 27 om arbete och anställning samt artikel 36 om situationen generellt för personer med funktionsnedsättning. Att inte anpassa en arbetsplats för att ge en person möjlighet till arbete på jämförbara villkor är diskriminering.

I klagomålsskrivelsen lyftes även in att anpassning för en person leder till att flera personer med funktionsnedsättning kommer att kunna få arbete i framtiden. Ett annat argument var att Arbetsdomstolens dom utgjorde en kränkning av Jungelins rättigheter enligt Funktionshinderkonventionen. AD borde ha prövat fallet mot konventionen eftersom den gällde i Sverige när domen kom 2010.

Frågan om klagorätt

Internationella kommittéer som den för Funktionshinderkonventionen har kriterier för att pröva ett fall eller inte. Det kan handla om tiden för händelsen eller att händelsen ska gälla en åtgärd eller underlåtenhet som berör enbart en individ.

Det första svaret från FN var oväntat negativt. Handlingarna skickades tillbaka med en lista över flera skäl till varför ärendet inte kunde tas upp till prövning av FN-kommittén. Bland annat hävdade svaret att klagomål måste inlämnas av den berörda personen själv eller en auktoriserad representant. När Mikael Ståhl läste Tilläggsprotokollets avsnitt om individuell klagorätt såg han klart och tydligt att såväl individer som grupper av individer kan klaga. Och visst borde väl Unga Synskadade räknas som auktoriserad representant? Han blev förvånad över att FN-kommittén bedömde att klagomålet inte kunde granskas.

fn1
FN-byggnad i Genève

Tilläggsprotokollet säger också att kommittén inte tar upp klagomål som är anonyma eller handlar om sådant som tidigare prövats.  Man måste dessutom ha uttömt tillgängliga och effektiva inhemska rättsmedel. Det kan handla om att först ha överklagat nationella domstolars och myndigheters beslut hela instansordningen ut. Klagomålet får slutligen inte vara uppenbart ogrundat.

Kommittén prövar i regel inte heller händelser som inträffat innan det aktuella landet godkänt kommitténs granskande roll genom att ratificera tilläggsprotokollet, om det inte är så att omständigheter i målet fortsatt att löpa och därmed skett efter ratificeringsdatumet. Just detta skulle bli en knäckfråga för beslutet om FN-kommittén för Funktionshinderkonventionen skulle ta upp Jungelins klagomål till prövning eller inte.

Statens observationer

Mikael Ståhl svarade FN-kommittén med argument som var grundade på tilläggsprotokollet. Det resulterade i att kommittén trots allt tog upp ärendet och – enligt Tilläggsprotokollet – begärde att staten inom ett halvår skulle ge sin syn på saken.

Svenska statens svar från 2012 ifrågasätter däremot om det är rätt av FN-kommittén att ta upp fallet till prövning. Staten har främst två juridiska invändningar. För det första påstår staten att klagomålsskrivelsen huvudsakligen är ett abstrakt resonemang om hur svensk lagstiftning förhåller sig till Funktionshinderkonventionen och inte fokuserar på det individuella fallet. En sådan invändning kallas ”actio popularis” och kan medföra att ärendet inte ska prövas eftersom de klagande parten egentligen inte varit direkt berörd av statens agerade.

Den andra processinvändningen handlar om vilka omständigheter i tiden som FN-kommittén har mandat att uttala som om. Den händelse som Arbetsdomstolen tog upp ägde rum 2006 och FN-kommittén gavs inte rätt att pröva svenska individuella ärenden förrän 2009, då Sverige förband sig till Tilläggsprotokollet. Det är nämligen en folkrättslig princip att inte tillämpa konventioner på tiden innan de trätt i kraft.

Vidare ansåg staten att konventionens krav redan uppfylls av den svenska grundlagen (Regeringsformen 1:2). De svenska kraven på att anpassningar ska vara skäliga ansågs ligga helt i linje med artikel 5 och 27 i Funktionshinderkonventionen. Ytterligare ett argument var att Diskrimineringsombudsmannen varit ombud och att AD är en specialiserad domstol på arbetsrätt. Staten ansåg att detta talar för att processen varit korrekt och domslutet riktigt.

Kommitténs beslut

I april 2013 kom FN-kommitténs slutgiltiga beslut att ändå ta upp klagomålet till granskning. Kommittén fann för det första att det inte fanns något hinder mot att ta upp fallet på grunden actio popularis. Jungelin var direkt berörd genom att Arbetsdomstolen gjorde en individuell prövning av hennes fall. Enligt kommittén handlade alltså inte domen om abstrakta lagstiftningsfrågor.

Däremot var tidsfrågan mer komplicerad. Kommittén för ett långt resonemang om detta, men kommer fram till att domen från 2010 var en relevant del av händelseförloppet och alltså låg inom den tidsperiod då Funktionshinderskonventionen och Tilläggsprotokollet var i kraft i Sverige. De inhemska rättsmedlen hade dessutom uttömts. FN-kommittén såg slutligen inga processhinder och menade sig ha mandat att ta upp ärendet till granskning.

Efter en sista vända med inlagor kom FN-kommitténs slutgiltiga beslut i november 2014. Huvudfrågan var om den svenska Arbetsdomstolen skyddat Jungelins rättigheter enligt Funktionshinderkonventionen eller inte. Kommittén pekar i sitt slutgiltiga utlåtande på att svenska lagar inte kräver att myndigheter ska vara tillgängliga, men att de som arbetsgivare har ett ansvar att skapa tillgänglighet för framtida arbetstagare.

Artikel 5 i Funktionshinderkonventionen beskriver skäliga anpassningar som ”nödvändiga och lämpliga justeringar” som staten ska ålägga arbetsgivarna att genomföra. Men för att anpassningarna ska vara utkrävbara får de inte innebära en alltför stor ekonomisk börda för arbetsgivaren.. När det gäller att bedöma vad som är skälig anpassning ger Funktionshinderkonventionen staterna utrymme för en egen ”bedömningsmarginal” där de enskilda staterna själva avgör vad som är skäligt i landet. Kommittén såg heller inga uppenbara rättsliga felaktigheter i domen och drog därför slutsatsen att den svenska domen inte stred mot Funktionshinderkonventionen.

En oenig kommitté

Sex av kommitténs 16 ledamöter var inte eniga med majoritetens beslut. Dessa oliktänkande skrev en gemensam bilaga som i stora drag följer argumentationen i det svenska klagomålet. De menar att Försäkringskassan inte tillräckligt utredde de anpassningsåtgärder som Diskrimineringsombudsmannen förde fram i Arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen borde också ha tagit hänsyn till andra möjliga stödåtgärder, till exempel lönebidrag och personligt biträde.

Fem av de avvikande menar att de föreslagna anpassningarna också bidrar till Försäkringskassans förmåga att kunna anställa fler personer med likartad funktionsnedsättning i framtiden, och att den dimensionen ska tas med i bedömningen av vad som är skälig anpassning. Att ge fler personer med funktionsnedsättning möjlighet till jobb väger tyngre än engångskostnaden, enligt den avvikande gruppen. Anpassningar är visserligen individuella, men även nyttan för en större grupp människor ska vägas in.

Theresia Degener var en av de fem oliktänkande. Hon forskar om funktionshinderjuridik i tyska Bochum och tycker det är viktigt att avvikande meningar läggs till handlingarna eftersom de bidrar till att rättsutvecklingen drivs framåt.
—Här bidrog vi till en utveckling av begreppet skäliga anpassningsåtgärder, säger hon.
Den sjätte personen av de avvikande ställde sig inte bakom argumentet att framtida anställningar ska vägas in i skälighetsbedömningar som rör individuella diskrimineringsärenden.

I backspegeln

När Mikael Ståhl ser tillbaka på de fyra år det tog att driva ärendet i FN är han eftertänksam..
—Vi visade på möjligheten att klaga när svenska rättsmedel är uttömda, säger han. Samtidigt var intresset utanför funktionshinderrörelsen litet. Någon studenttidning skrev om det, inte mer.
Hans råd till organisationer som vill driva liknande ärenden och inte har egna jurister är att driva fallen tillsammans med diskrimineringsbyråer eller samarbeta mer med Diskrimineringsombudsmannen. Mikael tycker själv att man måste vara helt säker på att vinna för att det ska vara mödan värt att klaga till FN-kommittén.
—Det krävs nog ganska mycket för att FN ska gå emot nationella domstolar, tror han.

/Emil Erdtman och Ola Linder

Tack till Caroline Tovatt för foton!

Sveriges sten i FN-parken
Sveriges sten i FN-parken

Det rådgivande EU-organet EESK föreslår nytt funktionshinderår 2021

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är ett rådgivande EU-organ som i oktober 2016 på eget initiativ antagit ett yttrande om slutsatserna från FN:s kommitté för konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och behovet av en ny strategi för personer med funktionsnedsättning inom EU.

EESK noterar att institutioner för personer med funktionsnedsättning inte kommer elimineras i Europa om inte EU arbetar hårdare för avinstitutionalisering. Kommittén är fast övertygad om att EU:s pengar ska gå till tjänster som gör att personer med funktionsnedsättning kan leva mer självständigt i lokalsamhället, och inte till att upprätthålla institutionaliseringsstrukturer.

EESK tycker också att EU-kommissionen – bland annat genom så kallade kontaktpunkter inom kommissionens verksamheter – ska involvera funktionshinderorganisationer i beslutsfattandet som rör EU:s lagstiftning, politik och program.

Ett förslag handlar om bättre statistik över personer med funktionsnedsättningar – något inte praktiseras i Sverige – för att mäta hur FN-konventionen påverkar personer med funktionsnedsättning i Europa.

Ett annat förslag som ligger en bit från svensk verklighet är det om positiv särbehandling på arbetsmarknaden, med  särskilda uttagningsprov för att öka antalet anställda med funktionsnedsättning.

Ett program bör inrättas för att alla ska bli lika inför lagen, och t ex har samma möjligheter som andra att rösta i europeiska val.
EESK uppmanar alla EU-institutioner att slutföra förhandlingarna om direktivet om tillgängligheten till offentliga myndigheters webbplatser samt den Europeiska rättsakten om tillgänglighet.

När det gäller direktivet om likabehandling måste dödläget i förhandlingarna brytas, enligt EESK. Kommissionen bör samarbeta med andra EU-organ för att utarbeta den globala agendan för funktionsnedsattas rättigheter för perioden 2020–2030. Denna bör ingå i andra strategier, som t ex Europa 2020.

Som övergripande synpunkt anser EESK att EU bör revidera funktionshinderstrategin och inkludera en analys av gapet mellan Funktionshinderkonventionen och EU-rätten. Ett år för ”funktionsnedsattas rättigheter” föreslås till 2021.