Debattartikel i Dagens Juridik

Paul Lappalainen och Ola Linder
Paul Lappalainen och Ola Linder

Lagen som verktygs jurister Paul Lappalainen och Ola Linder skriver idag (21 november 2016) en debattartikel i Dagens Juridik om behovet av ökad kompetens om diskriminering, men framför ett behov av tydligare rättspraxis.

Här följer texten i debattartikeln:

”Diskrimineringslagen har gällt i åtta år och förstärktes 2015 med att bristande tillgänglighet tillkom som en form av diskriminering. Däremot har rättspraxis inte utvecklats i någon större utsträckning. Det gäller i synnerhet för bristande tillgänglighet som en form av diskriminering och diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning.

Därför har funktionshinderrörelsen bestämt sig för att se till att fler fall ska drivas i domstol. Det är dags att lagens innebörd klargörs.

För att fler fall ska drivas måste allmänheten och funktionshinderrörelsen ha bättre kunskaper om diskrimineringslagens skydd för personer som missgynnas på sätt som har samband med en funktionsnedsättning. Dessutom behövs ett större intresse och en bättre förståelse för lagstiftningen hos jurister.

Det är anledningar till att flera funktionshinderorganisationer med Independent Living Institute i spetsen har startat projektet Med lagen som verktyg med stöd från Arvsfonden. Genom en kunskapshöjning ska projektet bidra till att rättspraxis skapas som förhoppningsvis innebär en rättsutveckling som stärker diskrimineringsskyddet i praktiken.

I princip har alla juridiska verktyg mot diskriminering i Sverige fått inspiration från andra länders och internationella rättssystem – i synnerhet EU, FN och USA. Skiftad bevisbörda, indirekt diskriminering, trakasserier, jämställdhetsplaner och skäliga anpassningsåtgärder är exempel i svensk diskrimineringsrätt som har föregångare i utlandet. Ganska ofta kan kärnan hittas i rättspraxis som utvecklats i USA.

Sverige har tagit in formerna för diskrimineringsskyddet i lagarna utan att ännu tillräckligt väl förstå hur de ska få sitt praktiska innehåll. Den bristande utvecklingen av rättspraxis beror därav.

Att ha rätt är en sak, och att rätt är en annan. Därför är det nu läge att hämta inspiration angående hur man kan få rätt. Som del i projektet har vi därför bjudit in två utländska experter till en konferens den 24-25 november som kan ge en inblick i möjligheterna som har skapats genom FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD), europarätten och utvecklingen i rättspraxis i USA på funktionshinderområdet.

Professor Gerard Quinn, en av arkitekterna bakom CRPD och expert på EU-rätt, har understrukit vikten av funktionshinderrörelsen i framtagningen av CRPD. Därtill anser han att en nyckel till de reella samhällsförändringarna som CRPD är tänkt att leda till är att funktionshinderrörelsen arbetar mer strategiskt med juridiken, till exempel genom processföring.

Domstolarna och andra behöver förstå att samhället har gått ifrån en tidigare syn där omhändertagande var i fokus till att det är numera en fråga om rättigheter som ska konkretiseras.

Advokat Sid Wolinsky från Disability Rights Advocates i San Francisco har framgångsrikt drivit många rättsfall som varit ägnade att leda till stort genomslag (high impact cases). Det är genom att driva rättsprocesser som människor med funktionsnedsättningar i USA har uppnått större respekt, jämlikhet och delaktighet i samhället.

Det räckte inte med att ha en lag, att ha rätt, utan man måste också få rätt. Det uppnåddes genom att driva ”class actions”, vilket är ett sätt att se till att motparten vaknar till genom att höja kostnadsriskerna. Därtill var det viktigt att en del advokater har medverkat pro bono för att se till att vissa principiellt viktiga samhällsfrågor prövades i rätten.

I Sverige är sådana ideér relativt sett nya och outvecklade. När det gäller ”public interest law firms” som motsvarar Disability Rights Advocates finns det i bästa fall två – Civil Rights Defenders och Centrum för rättvisa.

Idén om grupptalan har inte prövats och utvecklats speciellt mycket även om möjligheten har funnits under ett antal år genom att lag (2002:599) om grupprättegång trädde i kraft. Och strategin att åberopa högre rätt i form av grundlagen, EU-rätt, Europakonventionen eller FN-konventioner är i sin linda.

Ett annat problem är den motsägelsefulla tanken i Sverige att om att lagar i sig är normerande. Detta leder i sin tur till att lagar mot diskriminering till slut verkar vara mer symbolhandlingar eftersom de ska leda till attitydförändringar snarare än ändringar i beteenden. Samtidigt som attityder inte är det stora problemet i Sverige, utan hur ”välmenande” människor beter sig.

Naturligtvis finns det civilsamhällesaktörer, såsom arbetsgivare och fack, som testar och utvecklar lagens gränser. Däremot har funktionshinderrörelsen till stor del förmåtts att avvakta lagens normerande effekter. Men en ändring är på gång.”

Länk till Dagens Juridik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *