CIVILSAMHÄLLET: DHR:s arbete med strategisk processföring

Rasmus Isaksson intervjuas av Emil Erdtman
Rasmus Isaksson intervjuas av Emil Erdtman

Tillgänglighetsmarschen och Torsdagsaktionen var den svenska funktionshindersrörelsens metod att kräva en skärpt diskrimineringslagstiftning som även inkluderar otillgänglighet som en form av diskriminering.

Torsdagsaktionen bestod av personer från alla delar av rörelsen som varje torsdagsmorgon under tre år stod utanför Regeringskansliet när ministrarna tågade in till sitt veckomöte. Initiativet kom från  DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, som länge haft fysisk tillgänglighet som sin allra viktigaste intressepolitiska fråga. Den 1 januari 2015 kom segern när lagens tillägg om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering trädde i kraft.

När den förbättrade lagen bara var en dag gammalt skulle DHR-medlemmen Lars-Göran Wadén ta bussen till sin bror i Österfärnebo utanför Gävle. Bussen kom, men Lars-Göran fick inte åka med. Lars-Göran anmälde då Region Gävleborgs trafikbolag X-trafik till Diskrimineringsombudsmannen (DO).

DO lade ner ärendet

Lars-Göran Wadén fick vänta i nästan ett år på besked från DO. Då var beskedet att man visserligen misstänkte diskriminering, men att oklarhet rådde kring varaktighetsbegreppet i lagen. Lagen innehåller nämligen en svårtolkad skrivning om att hänsyn ska tas till varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde.

I beslutet att avsluta ärendet vägde DO också in att ombudsmannen gjort så kallad tillsyn. I detta fall innebar det att DO begärt in skriftliga yttranden och haft ett par telefonsamtal med X-trafik. De hade då lovat att bättra sig genom att se över sina rutiner och utbilda personalen i hur trappliftarna fungerar.

Lars-Göran Wadén tyckte att det var märkligt att DO misstänkte diskriminering, men ändå inte drev fallet i domstol.
—Om DO lägger ner det här ärendet och sedan inga fler fall drivs är ju nivån satt, säger han.

Lars-Göran funderade därför på att driva målet på egen hand, men insåg att det kunde bli dyrt om han tvingades betala motpartens rättegångskostnader vid en förlust.

För- och nackdelar med att stämma

När Lars-Göran Wadén tvekade att själv gå vidare tog DHR upp frågan om att som organisation driva fallet. Enligt Diskrimineringslagen från 2009 har organisationer rätt att föra talan i domstol för sina medlemmar.

Rasmus Isaksson är förbundsordförande i DHR och berättar att det beslutet inte var självklart att fatta för styrelsen. Man gick igenom för- och nackdelar med att som organisation gå in och driva ett fall i domstol. Även organisationer riskerar ju att få betala motpartens rättegångskostnader.

DHR hörde sig därför för med organisationens försäkringsbolag som meddelade att rättegångskostnader och eventuella skadeståndskostnader skulle täckas upp till ett visst belopp.

DHR räknar även med den möjlighet som finns att just i diskrimineringsfall låta var och en står för sina egna rättegångskostnader. Det är ett undantag från huvudregeln som domaren kan besluta om ifall den som förlorar anses ha haft skälig anledning att få saken prövad, alltså att det inte är en fråga som helt går utanför lagen.

En allvarligare risk för DHR är att en förlust ska leda till sämre rättspraxis ur medlemmarnas perspektiv. Rasmus Isaksson tycker att det trots allt är viktigt att pröva vad lagen egentligen betyder – även om man riskerar att förlora.
—Så länge vi inte har några domar vet ingen hur man ska förhålla sig till lagen, säger han. Att få fram domar är viktigt eftersom dessa ger tydliga indikationer på hur lagar ska tolkas.

En annan oklarhet som DHR vill ha utredd är vem som är ansvarig i olika diskrimineringsärenden. I Lars-Göran Wadéns fall är det enligt DHR:s uppfattning trafikhuvudmannen Region Gävleborg som anvsvarar för trafiken och som därför ska stå till svars. Enligt Region Gävleborg är det däremot bussbolaget som kör den aktuella sträckan på entreprenad för X-trafik som brustit i sina rutiner. I ett annat fall som DHR i Skåne driver är det oklart om det är en arena eller ett hockeylag som ska svara för att en åskådare diskriminerades.
—Här finns motsägelsefulla uppgifter från DO om vad som gäller, tycker Rasmus Isaksson.

Gott rättsläge

Efter dessa överväganden beslöt DHR att för första gången i organisationens historia driva ett mål i domstol och som första aktör pröva tillägget om otillgänglighet som diskriminering. DHR gjorde en överenskommelse med juristbyrån Lagborg och Charlotta Lagnander blev juridiskt ombud i fallet.

Juristbyrån tyckte att det var juridiskt intressant att driva ärendet.  Charlotta Lagnander tycker att rättsläget är gott. Sedan 1979 finns i Sverige en lag om att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig och även EU-direktivet om persontrafik ställer höga krav.

I januari 2016 lämnades stämningsansökan in till tingsrätten i Gävle, den enda domstol som var aktuell att vända sig till. Kravet på diskrimineringsersättning sattes till 100 000 kr, men då var bara 1 000 kr för den så kallade reparativa delen – ersättning för den skada Lars-Göran Wadén lidit.

Resten utgjordes av den så kallade preventiva delen, som ska sända signaler till motparten och övriga samhället om att otillgänglighet straffar sig.
—Vi driver inte målet för det personliga skadeståndet utan för att testa lagen, säger Rasmus Isaksson.

Lars-Göran Wadén är nöjd med att DHR driver hans ärende vidare, men tycker att DO och diskrimineringsbyråerna borde ge bättre stöd till privatpersoner att driva sina mål. Två år har snart gått sedan han anmälde X-trafik.
—Det är lång tid, men det är också viktigt att det görs ett gediget förarbete inför den kommande rättegången, säger han.

Förhandlingar pågår

DHR:s förbundssekreterare Ken Gammelgård var med en stund i den förberedande förhandling som hållits via telefon från tingsrätten i Gävle. Han tycker att det är viktigt att tänka taktiskt när man som organisation funderar på att driva ett mål i domstol.
—Driver man mot småföretag slår sympatierna lätt över till deras fördel, säger han. Man ska välja större företag eller organisationer som motpart för att få genomslag. Region Gävleborg är en sådan ideal motpart.

Rasmus Isaksson är inne på samma linje. Han har arbetat med kommunikationsplanen kring ärendet.
—Det måste finnas beredskap för att mötas av kritik i medierna.
Han tycker att man ska informera varje gång något händer, men också när ingenting händer. Intresset måste hållas igång även under vänteperioderna.

Det finns även sådant man inte ska gå ut med under pågående process.
—Och om olika personer ger olika besked kan det slå tillbaka på oss själva.

Just därför tycker Rasmus Isaksson att det är en trygghet att ha ett juridiskt ombud som uttalar sig.

Del i intressepolitiken

För Rasmus Isaksson är det viktigt att kommunikationen kring ett rättsfall – och hela det rättsliga området – går hand i hand med organisationens intressepolitiska påverkansarbete.

Att driva ett fall i domstol är inget självändamål utan underordnat organisationens intressepolitiska mål om ett tillgängligt samhälle.
—Processföring är ibland rätt medel, men ibland kan tillsyn vara fullt tillräckligt, säger han. Men i Lars-Göran Wadéns fall kände vi oss inte trygga med X-trafiks besked att de bättrat sig. När de säger det erkänner de ju samtidigt att de gjorde fel.

Rasmus Isaksson vill som ordförande att DHR ska vara en stark röst i samhällsdebatten och inte bara ses som offer eller reagera på det andra säger. Ett missförstånd han är angelägen att reda ut är näringslivets påstående att småföretag skulle drivas i konkurs bara för att de måste bygga tillgängligt.
—Jag har inte sett något exempel på det, säger han. Skälighetsbedömningen är ju till för att undvika orimliga krav.

Men Rasmus Isaksson tycker inte man behöver skämmas för att stämma någon som inte åtgärdat så kallade enkelt avhjälpta hinder.
—Redan 2001 sattes grundnivån ”enkelt avhjälpta hinder” för tillgänglighet. Serviceföretag som inte gjort något sedan dess har prioriterat att använda sina resurser till annat. Då är det hög tid att de inser att en stor del av deras kundunderlag har funktionsnedsättningar.

Viktigt att anmäla

Rasmus Isaksson tycker att det är bra att tillägget om otillgänglighet nu finns på plats. Men DHR ställer ibland ännu högre kvar än vad lagen kräver gällande tillgänglighet. Till exempel tillämpar många av DHR:s medlemmar principen att inte gå in via bakdörrar och varuhissar.

En annan princip är att inte behöva förvarna om att man kommer för att på sätt låta serviceutföraren fixa till tillgängligheten.
—Sådana krav hindrar mig från att vara spontan och innebär högre krav på mig än på andra människor, säger Rasmus Isaksson.

Men det viktigaste är att fler anmäler den diskriminering som hela tiden sker. Ytterst få anmälningar har kommit in mot bristande tillgänglighet sedan 1 januari 2015.
—Om ingen anmäler tolkas det i samhället som att det inte finns några problem, säger Rasmus Isaksson.

Han tycker slutligen att fler funktionshinderorganisationer borde utnyttja sin rätt att agera i domstol.
—Att processa i domstol är inte någon missriktad bråkighet. Det är en civiliserad form av bråkighet. Och när DO lägger ner våra fall tvingas vi som ideella organisationer att ta ansvar för rättsutvecklingen.

En kommentar till “CIVILSAMHÄLLET: DHR:s arbete med strategisk processföring”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *