Sveriges ledarhundsförare vill ha tydligare diskrimineringslag

Till Anmälningstjänsten har det kommit in 46 anmälningar från personer som använder ledarhund och nekats inträde till affärer, restauranger, bussar, gym, kyrkor, biografer, teatrar och konsertlokaler. Synskadade har nekats anställning och utbildning med hänvisning till att de använder ledarhund.

År 2014 anmäldes Hotell Svanen i Kalmar när en person inte fick boka rum med hänvisning till ledarhund. Det var totalt djurförbud, meddelade receptionisten. Några månader senare pågick en agilitytävling i staden och samma hotell skrev då på sin hemsida att man välkomnade tävlingsdeltagare med sina hundar som gäster.

Förening vill ha tydligare lag

Föreningen Sveriges ledarhundsförare (SLHF) har funnits sedan 1977 och organiserar cirka 100 av Sveriges cirka 300 ledarhundsförare. Från att mestadels ordna sociala aktiviteter försöker föreningen från 2006 att påverka politiskt för att diskrimineringslagen (DL) ska inkludera ledarhundsförare. SLHF har ett nära samarbete med Service- och assistanshundförbundet. Assistanshund används ibland som en samlingsbeteckning för tjänstehundar till personer med funktionsnedsättning.

Finn Hellman
Finn Hellman Foto: Tage Olsson

Finn Hellman är ordförande i SLHF. Han berättar med inlevelse vilken frihet det innebar för honom att få sin första ledarhund.
—Jag kunde på ett helt annat sätt leva ett självständigt liv. Ett konkret exempel är att jag – precis som seende – skulle kunna resa mig från den här intervjun när jag vill och lämna rummet, säger Finn. Utan ledarhund blir jag beroende av att den jag kanske blivit osams med hjälper mig ut.
Samtidigt har tiden med ledarhund inneburit mycket frustration. Redan på planet hem från hundskolan där Finn hämtade sin ledarhund blev det tjafs med en barnfamilj.
—Jag fick sätta mig längst bak i planet och kände mig som paria, som någon smittobärare som folk flyr ifrån.

Finn är också aktiv i HBTQ-rörelsen och berättar om hur han en kväll under Pride-veckan blev nekad inträde på fyra uteställen.
—Det är ju surrealistiskt. Pride firar mångfald, självständighet och antidiskriminering. Men ibland känns det som att det inte gäller diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning. En del av mig skulle firas men en annan del skulle gömmas undan.

Ständigt gnagande oro

Sara Shamloo
Sara Shamloo Foto: Öyvind Vågen

Sara Shamloo har också erfarenhet av att ha blivit nekad tillträde på grund av sin ledarhund. En gång skulle hon föreläsa på en skola men blev stoppad eftersom skolsköterskan trodde att det skulle kunna finnas allergiker bland eleverna. Och på en ICA-butik dit hon gått i flera år blev hon en dag hindrad från att handla.

—Det är svårt att planera sitt liv när det är så godtyckligt, säger Sara Shamloo. Allt beror på attityden hos enskilda anställda. En annan gång i samma affär blev en kund orolig, men då sa en i personalen bestämt till att det där är en ledarhund med rätt att vara här.
—Att aldrig vara säker på om att bli insläppt eller inte skapar en konstant stress och oro i kroppen, säger Sara Shamloo. Finn Hellman håller med:
—Det är psykologiskt stressande att hela tiden behöva gå runt med en gnagande oro för att konflikter ska uppstå. Även de gånger jag får komma in påverkar det mej. Jag måste alltid vara beredd på att förklara, försvara och lirka.

Att inte bli insläppt påverkar också det sociala livet. Man sitter själv med en matlåda istället för att följa med kollegorna ut på lunch. Det finns inte tid – och kanske inte heller tålamod – att gå runt och leta efter tillgängliga matställen under en lunchrast. Och när man står där i krogdörren kl 23 på kvällen och inte blir insläppt, ska man då förvänta sig att hela sällskapet ställer upp och letar efter ett annat ställe?

Förmodade intressekonflikter

Många blir avvisade utan att det egentligen finns någon person med allergi på plats, utan bara på grund av att det kanske skulle kunna komma in någon. Ett exempel är Catrin Strömvall som sökte jobb som handledare och kom till intervju med rekryterare och senare med en områdeschef. Catrin informerade områdeschefen om att hon är beroende av sin ledarhund men att den skulle ligga inne på hennes kontorsrum och inte komma i kontakt med övrig personal.

Catrin Strömvall erbjöds tjänsten, men när hon en vecka innan jobbstart besökte sin nya arbetsplats med sin ledarhund blev stämningen upprörd. Man oroades för allergier och menade att det fanns personal och deltagare som av kulturella skäl inte kunde vistas i närheten av hundar. Morgonen efter denna händelse ringde områdeschefen och hänvisade till lagstiftning och arbetsmiljöproblem och meddelade att provanställningen inte skulle påbörjas.

Från Arbetsförmedlingen har Catrin Strömvall fått beskedet att deltagare och anställda som vill jobba hos en viss stöd- och matchningsleverantör och har ledarhund kan välja en där det inte redan finns någon person med allergi. Skulle det senare komma någon med allergi får denne välja en annan leverantör, enligt principen om ”först på plats”.

Problemlösning vid intressekonflikter

När det verkligen finns två eller flera personer med allergi och synskadade finns sedan 1970-talet en överenskommelse mellan Synskadades riksförbund och Astma- och allergiförbundet som går ut på att intressekonflikter mellan synskadade med ledarhund och allergiker ska “hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation”.

Principen är att båda har lika rätt och man ska hitta praktiska former för hur den rätten ska tillgodoses. Detta bygger på en ömsesidig respekt och en vilja att lösa problemet. “I de flesta fall går detta att åstadkomma, t ex genom att lokaler separeras, olika ingångar används och framför allt genom att visa god vilja” står det i överenskommelsen. Om det inte går att hitta en lösning rekommenderas att de respektive organisationerna kopplas in.

Men det kan vara svårt att leva upp till överenskommelsen. Sofia Thoresdotter skulle i sitt jobb gå på en obligatorisk föreläsning i en stor aula på universitetssjukhuset i Örebro. När hon satt sig ner med ledarhunden under stolen sade någon (som inte presenterade sig) att hunden inte kunde vara där eftersom en person med ett uppdrag i samband med föreläsningen var mycket allergisk. Förslaget var att ledarhunden skulle lämnas i en informationsdisk utanför aulan. Sofia ville istället prata direkt med den berörda personen enligt överenskommelsen, men nekades detta.

Sofias fackförbund Akademikerförbundet SSR ansåg det vara ett missgynnande som anställd att inte få samma utbildning som andra och krävde skadestånd. Arbetsgivaren Region Örebro län nekade detta med motiveringen att Sofia själv lämnat lokalen och inte varit villig till en kompromisslösning.

Få ledarhundar i samhället

Det finns olika uppgifter om hur många som har allvarlig hundallergi. Astma- och allergiförbundet gjorde 2016 en enkätundersökning om allergier bland sina medlemmar och en till allmänheten om just hundallergi. Så mycket som en tredjedel hos allmänheten uppgav egen eller barns hundallergi och tyckte samtidigt att det var svårt att vistas i vissa miljöer – främst bland sällskapsdjur hemma hos släkt och vänner, men därefter i kollektivtrafik och i affärer.

Nästan var fjärde avstår enligt enkäten från vissa miljöer någon gång i veckan. Bland förbundets medlemmar – där en tredjedel har allergi mot pälsdjur – uppger en majoritet att de stängs ute och diskrimineras på olika sätt. Bristande tillgänglighet och delaktighet påverkar livskvaliteten negativt, enligt Astma- och allergiförbundet.

SLHF tar i sin argumentation stöd från professor Magnus Wickman som menar att det som sätter igång allergiska reaktioner mot ett specifikt pälsdjur är de allergen som man utsätts för från just det pälsdjuret.
—Ganska många reagerar först när de utsätts för måttliga eller stora mängder allergen. Ett fåtal reagerar när de utsätts för mycket små mängder. Allergen från hund, katt och andra vanliga husdjur finns överallt där människor vistas även om pälsdjuret inte finns där eller har varit där tidigare, säger han.

Bland allergiforskare finns olika uppfattningar om hur allergi fungerar. Just Magnus Wickman talar om en ”passiv exponering” för pälsdjur i samhället och menar att de allra flesta med allergi kan åka kommunalt, vara i butiker och handla, gå på bio, café och restaurang trots höga nivåer av allergen. De få ledarhundar som finns i samhället tillför enligt Magnus Wickman på det stora hela nästan ingen mängd allergen alls.

Ledarhundarna ligger dessutom för det mesta still och sprider därför mindre allergen än till exempel en hundägande människa med hund i rörelse.
—Det som är speciellt allergisk mot hund kan reagera om det finns en ledarhund i samma lokal, men då bör man alltid ha sin akutmedicin med sig. Att ta luftrörsvidgande medicin och allergimedicin brukar lösa problemet, säger Magnus Wickman, som också påpekar att det kan vara svårare för den som inte ser att till exempel hitta en ny restaurang.

Politiken kring ledarhundar

Den 3 december 2012 uppvaktade SLHF dåvarande demokratiministern Erik Ullenhag med 1700 namnunderskrifter och en bunt utskrivna DO-anmälningar. Till riksdagen kom det under samma period in flera motioner – 2013/14:A237 (S), 2013/14:A258 (S) och 2013/14:A395 (MP) – om ledar- och assistanshundar. SLHF hoppades inför lagändringen 2015 att ledarhundsförare skulle inkluderas i den nya diskrimineringsformen bristande tillgänglighet.

—I vårt fall kan man inte skylla på att det blir för dyrt, säger Finn Hellman. Inget behöver byggas om, inga dyra anpassningar behövs.
Riksdagens arbetsmarknadsutskott skriver däremot i sitt utskottsbetänkande Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering (2013/14:AU8) att det inte är “lämpligt att i den nya lagstiftningen om bristande tillgänglighet särskilt peka ut vissa situationer som bristande tillgänglighet. Med anledning av det anser utskottet att det inte finns något skäl att särskilt lagstifta om tillgänglighet för assistans- och ledarhundar.”

År 2013 fick dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag en ”skriftlig fråga” från riksdagsledamoten Catharina Bråkenhielm (S) om vilka åtgärder han tänkte vidta mot diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning som har ledarhund eller assistanshund. Hon skriver bland annat: ”Svensk lagstiftning är otillräcklig när det gäller rätten för föraren och ledarhunden att vistas i offentliga miljöer. På många ställen är det förbjudet att medföra ledarhund. Det är självklart mycket negativt för den synskadade person som inte kan vistas i alla miljöer.”

Bråkenhjelm använder också argumentet att staten årligen lägger ner många miljoner på ledarhundsverksamheten och att det får anses vara en “gigantisk felinvestering om ledarhundarna inte får användas fullt ut”.
Erik Ullenhag svarade att det redan finns ett skydd mot diskriminering på grund av funktionshinder (som termen löd 2013) i Diskrimineringslagen: ”Personer som har en synskada eller annat funktionshinder och som använder ledarhund eller assistanshund skyddas av förbudet”, slog han fast.

Oklart rättsläge

Finn Hellman och Sara Shamloo tycker att det är svårt att få ihop politikernas och DO:s uttalanden om att nuvarande lagstiftning räcker som diskrimineringsskydd, samtidigt som DO inte driver några fall för att få praxis. De hänvisar till lagen (2008:568) om diskrimineringsombudsmannen där det står att DO ska ”hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering”.
—Nu överlåter de det jobbet på små föreningar som vår, säger Finn Hellman.

Diskrimineringsombudsmannen har alltså inte drivit något fall där en ledarhundsförare nekats tillträde till domstol, men har utrett två fall från 2015. Det första fallet anmäldes av en kvinna som nekades att komma in på en ögonklinik där hon bokat tid. Kliniken erbjöd sedan en tid sist på dagen så att de kunde städa lokalen efteråt. DO menar att kvinnan kan ha utsatts för diskriminering och uppmanar kliniken att se över sina rutiner.

Den andra anmälan gällde en synskadad person med ledarhund som nekats att träna med sin ledarhund på Friskis&Svettis Kungsholmen med hänvisning till att det kan finnas allergiker och att gymmet skulle kunna förlora kunder. DO bedömde att gymmets åtgärder att lägga ledarhunden i ett angränsande rum och erbjuda viss ledsagning från personalen var tillräckliga.

Den 17 februari 2017 hade SLHF ett möte med DO, där ombudsmannen redogjorde för sin syn på juridiken, till exempel att varje situation måste prövas för sig.
—Men en sådan juridik är inte användbar i det dagliga livet, säger Finn Hellman. Jag vill veta vad som gäller på gym, inte vad som gäller på ett enskilt gym vid en viss tidpunkt och under vissa omständigheter. Kan jag kräva mänsklig ledsagning på andra gym nu? Ska jag då skrika ut över hela gymmet att jag vill byta maskin eller gå på toa? Nä, tänk så mycket enklare det är med ledarhunden vid sidan om. Och ögonkliniken? Betyder DO:s tillsynsbeslut att jag måste boka den sista tiden på dagen på alla ställen? Särlösningar och “bakvägar” skapar alltid problem och begränsningar, säger Finn Hellman.

Vill inte separeras

Sara Shamloo anser efter sitt möte med DO att myndigheten har dålig kunskap om vad det innebär att leva med ledarhund. Hon tycker att det är märkligt att DO accepterar att man ska tvingas lämna sin hund.
—Inte begär man att någon ska ställa ifrån sin sin rullstol? funderar hon. För min ledarhund är inget sällskapsdjur som jag kan lämna hur och var som helst. Jag har en mycket närmare arbetsrelation än så. Att ha hunden nära ger en mental trygghet och säkerhet som försvinner direkt om hunden är i annat rum. Utan hunden blir jag tafatt. Vi sitter ihop!

När Finn Hellman simmade på Eriksdalsbadet tvingades han till en sådan lösning. Efter att ha gå ut i media med att han inte var välkommen i simhallen erbjöds ledarhunden en hundkoja utomhus.
—Jag simmade med hjärtat i halsgropen, säger Finn. Till slut inträffade något som gjorde att jag inte ville ha ledarhunden ensam och exponerad för alla som gick förbi.

För personer med andra funktionsnedsättningar är också hundens närvaro det väsentliga. Vad gör till exempel en diabeteshund för nytta i ett angränsande rum? Finn Hellman påpekar också att ledarhundarna är oförsäkrade och att det är oklart vem som bär ansvaret om något händer.
—Detta borde väl vara intressant att pröva juridiskt, tycker han.

Livet blir omständligare än det borde

Alla ledarhundsförare upplever inte samma grad av problem. Vissa hävdar att bemötandet beror på hur man själv uppför sig. Finn Hellman tror snarare att det är så att många människor med funktionsnedsättningar inte lever särskilt aktiva liv.
—Många har sina dagliga rutiner och utsätter sig inte för nya situationer. Då märker man inte diskrimineringen, säger han. Men för oss som vill leva självständiga och aktiva liv är dagens situation ohållbar.

Livet är så mycket omständligare än vad det egentligen skulle kunna vara. Det går inte planera någonting om vem som helst kan hitta på egna regler i stunden – kanske utifrån fördomar och helt felaktiga föreställningar. Ska man till exempel ha rätt att hindra andra människor bara för att man tror att det kan komma en allergiker?
—Jag vill bli insläppt överallt, säger Finn Hellman. Om de nekar mig vill jag ha en tydlig lag att hänvisa till. En lag med påföljder för den som diskriminerar.

Länder som enligt SLHF har lagar som skyddar mot diskriminering av ledarhundsförare
Länder som enligt SLHF har lagar som skyddar mot diskriminering av ledarhundsförare

På mötet med DO överlämnade SLHF därför en inramad världskarta där de länder som föreningen tycker har en godkänd lagstiftning är markerade. Sverige gapar tomt mellan grannländerna Norge, Finland, Ryssland, och Tyskland. Särskilt lyfter SLHF Australien där det finns en lag som uttryckligen säger att man inte får neka någon tillträde med hänvisning till assistans- eller ledarhund. Hundarna får vara där deras förare får vara.
—Med en sådan lag kanske DO skulle driva något fall till domstol, så att vi får rättspraxis, avslutar Finn Hellman och Sara Shamloo. Idag sitter vi i ett låst läge där diskrimineringen fortsätter dag efter dag.

/Emil Erdtman

I del 2 av denna serie går vi in på juridiken och analyserar rättsläget utifrån lagstiftning och praxis. DO kommer att uttala sig.

Nyhetsbrev april 2017

Det strategiska arbetet

Föreningen Med lagen som verktyg har haft årsmöte med val av ny styrelse. Den 14 mars hölls ett medlemsmöte med en intressant modell för hur diskrimineringsfall kan diskuteras och tas vidare rättsligt.

Grunden för att hitta fall att driva är att det görs många anmälningar till Anmälningstjänsten. Hjälp oss därför att sprida vår annons om Anmälningstjänsten!

Anmälningsskola

…Men för att anmäla behövs kunskap om vad som är diskriminering i lagens mening och träning i hur en anmälan bör formuleras för att hålla rättsligt. Därför bjuder vi in till Anmälningsskola med juristen och pedagogen Hanna Gerdes den 2 juni. Hon kommer att leda praktiska övningar och fördjupa kunskapen om diskrimineringslagen och hur man agerar om man anser sig ha blivit diskriminerad. Frågor som kommer att tas upp är bland annat vilka kriterier som måste vara uppfyllda och vilken dokumentation som krävs. Missa inte detta unika tillfälle!

Mer information om Anmälningsskolan

Framtidsseminarium

Projektet säljer utbildningar och den ideella föreningen har en processfond. Men hur bygger vi en ekonomiskt hållbar verksamhet som arbetar för samhällsförändring och stärkt diskrimineringsskydd i praktiken genom att driva enskildas diskrimineringsfall till domstol? Den 12 maj presenterar vi en idéskiss som vi vill diskutera med de som arbetar juridiskt inom funktionshinderrörelsen – och med andra intresserade.

Läs mer om Framtidsseminarium

Utbildning med antidiskrimineringsbyråer

Den 21 april medverkar Lagen som verktyg på en utbildningsdag för antidiskrimineringsbyråernas personal. Till detta första tilfälle i Myndigheten för delaktighets lokaler i Sundbyberg kommer deltagare från de två antidiskrimineringsbyråer som finns i Stockholm och den i Uppsala. Ola Linder håller passet ”Skydd mot funktionsdiskriminering – bristande tillgänglighet och funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund”, Maria Chöler har gjort en konventionsquiz och Emil Erdtman modererar dagen.

I Örebro upprepas konceptet den 29 maj kl 13-16.30 och då ansluter antidiskrimineringsbyråerna i Värmland, Dalarna, Eskilstuna/Västerås samt Norrköping. Här blir det också ett kvällsseminarium kl 18-20 dit alla intresserade från funktionshinderrörelsen är välkomna.

Fler praktikanter

Maria Chöler har gjort en god insats som juristpraktikant. Hennes genomgång av diskrimineringslagen och plan- och bygglagen ligger på hemsidan och fler artiklar kommer. Nu söker vi praktikant för hösten 2017. Du ska åtminstone ha avklarat sex terminer på juristprogrammet, gärna med egen erfarenhet av funktionsnedsättning. Ansökan och CV till emil@independentliving.org senast 19 maj.

Läs mer om att bli praktikant i Lagen som verktyg

Publicerat

Hanna Gerdes vill göra juridiken tillgänglig

Hanna GerdesJuristen Hanna Gerdes byggde upp antidiskrimineringsbyrån i Norrköping och har jobbat på Diskrimineringsombudsmannen och Försvarsmakten. Hon utbildar nu jurister och organisationer i mänskliga rättigheter och ickediskriminering. Den 2 juni håller hon i Lagen som verktygs Anmälningsskola.

Läs intervjun med Hanna Gerdes

Rapport från kurs i Trier

Maria ChölerLagen som verktygs praktikant Maria Chöler har tillsammans med Julius Mvenyi från Independent Living Institute varit på en kurs om europeiska funktionshinderlagar och implementeringar av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. En av de många aspekter som togs upp var behovet av supportpersoner som stöttar dem med intellektuella och psykiska funktionsnedsättningar att fatta egna beslut och därmed utnyttja sin rätt till självbestämmande.

Läs Maria Chölers rapport från kurser i Trier

Workshop om bostadsdiskriminering

Ola Linder håller workshop om bostadsdiskrimineringDen 28 mars höll Ola Linder en workshop om bostadsdiskriminering på en konferens som Malmö mot diskriminering (MmD) anordnade. Det finns bara tre rättsfall om bostadsdiskriminering från hovrätterna, varav ett drivits av MmD. Metoderna för bevissäkring behöver utvecklas och där kan funktionshinderrörelsen spela en roll. Att bostadsmarknadens aktörer i diskrimineringslagen undantas från ansvar för bristande tillgänglighet är förstås ett problem och rimmar illa med Funktionsrättskonventionen.

Läs rapport från konferensen om bostadsdiskriminering

Håll utkik efter vår genomgång av rättsläget för personer med assistans- och ledarhund. Snart kommer en längre artikel om kampen mot diskrimineringen och de juridiska komplikationerna.

Föreningen

Årsmöteshandlingar

Den 29 mars hade föreningen Med lagen som verktyg sitt årsmöte. Stefan Käll och Andrea Bondesson är nya i styrelsen. Protokollet med verksamhetsberättelse för 2016, verksamhetsplan för 2017 och ekonomiska handlingar ligger på hemsidan.

Länk till årsmöteshandlingarna

Medlemsmöte den 14 mars

På medlemsmötet den 14 mars togs några av de fall föreningsmedlemmar driver upp till diskussion. Eftersom Caroline van Mourik var sjuk redogjorde Maria Chöler för hennes fall om bristande tillgänglighet vid Arbetsförmedlingen Spånga-Kista. Catrin Strömvall berättade om hur en erbjuden tjänst drogs tillbaka på grund av ledarhund. Även Softa Thoresdotter tog upp ett ärende med ledarhund och ett om uteblivna hållplatsutrop i Örebro. Juristerna Ola Linder, Annika Jyrwall Åkerberg och Stellan Gärde analyserade fallen och gav råd.

Läs mer om medlemsmöte om diskriminering

Anmälningstjänsten

Nu vill vi att fler använder Anmälningstjänsten för att anmäla diskriminering. Anmälningarna går till Diskrimineringsombudsmannen och om man vill till kommunal byggnadsnämnd. På Anmälningstjänsten är anmälningar sökbara – utan personuppgifter. Det betyder att man får en överblick och bättre chans att hitta ärenden än hos DO.

Sprid denna annons om Anmälningstjänsten

Några inkomna anmälningar

X-trafik, Söderhamn

En person med grav synskada och orienteringssvårigheter kan inte resa ut ur sin kommun. Färdtjänsten är begränsad till kommunen och om personen till exempel ska in till stan måste hen ta färdtjänst till kommungränsen och sedan ta sig till en hållplats i den andra kommunen för att ta en ny färdtjänst därifrån. Det finns också behov av hjälp vid på- och avstigning på bussar och tåg. Att springa fram till rätt dörr på tåget när det rullar in är omöjligt – liksom att veta var man är i tåget, när man ska gå av och var man då hamnar. X-trafik beslutar över färdtjänsten, men hänvisar till kommunen som hänvisar tillbaka till X-trafik.

Läs fullständig anmälan av X-trafik

Västtrafik, Göteborg

Person med synnedsättning rapporterar att det inte var något utrop på utsidan av spårvagn 10 på Valands hållplats. Detta är ett återkommande problem och personen får ofta försöka kliva på flera inkommande spårvagnar för att fråga vilken det är. Skulle seende acceptera att spårvagnsnumren togs bort? undrar anmälaren.

Läs fullständig anmälan av Västtrafik

SF bio, Stockholm

Person med rörelsehinder kunde inte boka biobiljetter på hemsidan eller i appen, eftersom det inte gick att boka rullstolsplatser annat än på telefontiden. Den är fram till 17 på vardagar och 16 på helgdagar.

Läs fullständig anmälan av SF Bio

Faktaruta

Projektkansli

Emil Erdtman, projektledare/kommunikatör – 08-506 221 60
Carolina van Mourik, informatör/rådgivare – 08-506 221 62
Ola Linder, jurist – 08-506 221 83
Maria Chöler, juristpraktikant – 08-506 221 83

Telefontid för rådgivning på torsdagar kl 15-17: 08-506 221 62

Vill du rekommendera andra att prenumerera på detta nyhetsbrev kan du skicka dem länken utskick.assistanskoll.se/?p=subscribe&id=4

Följ @lagensomverktyg på Twitter för nyheter och länkar! Vi har också en sida på Facebook för kontinuerlig information och diskussion.

Projektet Med lagen som verktyg drivs av Independent Living Institute med stöd från Arvsfonden

Framtidsseminarium

Ägde rum 12 maj 2017 på Sensus möte.

Rättsskyddet i Sverige för fri- och rättighetskränkningar, inklussive i diskrimineringsfall, är bristfälligt. Projektet Lagen som verktyg och föreningen Med lagen som verktyg vill därför bygga en ekonomiskt hållbar verksamhet som arbetar för samhällsförändring och stärkt diskrimineringsskydd genom att driva diskrimineringsfall till domstol.

Projektet säljer redan utbildningar och föreläsningar. Den ideella föreningen planerar att bygga en processfond. Dessutom vill några aktörer starta en insamlingsstiftelse för att finansiera strategiska rättsfall på alla diskrimineringsgrunder.

Det finns goda förebilder internationellt där NGO:er framgångsrikt bekämpar funktionshinderdiskriminering med utbildning och juridik. Men organisation, finansiering och juridiska metoder måste förmodligen anpassas till svenska förhållanden.

Att driva strategiska rättsfall i domstol kan innebära påtagliga ekonomiska risker. Och förutom finansiering handlar det även om organisering av processverksamheten. Hur ska till exempel jurister engageras och strategiska fall fångas upp?

Den 12 maj presenterar vi en idéskiss som vi vill diskutera med de som arbetar juridiskt inom funktionshinderrörelsen – och med andra intresserade.

Frågor att diskutera är bland annat:

  • Hur ska strategiska fall fångas upp?
  • När är ett fall strategiskt och vilka ska bestämma det?
  • Hur ska jurister engageras och den enskilde klagandes ekonomiska risker minimeras?
  • I vilken associationsform ska verksamheten bedrivas?

Dokumentation och diskussionsunderlag från seminariet kommer under juni 2017.

Lagen som verktyg söker juristpraktikant

böcker om juridik och mänskliga rättigheter
Välkommen till Lagen som verktyg!

Projektet Lagen som verktyg har som syfte att förbättra möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta i samhället på lika villkor. För att främja lika rättigheter i praktiken jobbar vi med att öka den juridiska kompetensen och handlingskraften i frågorna hos funktionshinderrörelsen, juristkåren och allmänheten.

Till hösten 2017 söker vi en praktikant som åtminstone avklarat sex terminer på juristprogrammet, gärna med egen erfarenhet av funktionsnedsättning. Under praktikperioden erbjuds handledning och meriterande arbetserfarenhet av att främja mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Vi diskuterar också gärna uppslag för examensarbeten.

Praktikperioden behöver vara minst 10 veckor. Antal timmar per vecka och starttid är flexibelt. Viss ersättning utgår. Skicka din ansökan och CV senast den 19 maj till caroline@independentliving.org. Mer information finns på lagensomverktyg.se och independentliving.org. Du kan även maila projektledaren på emil@independentliving.org för frågor.

_________________________________________

Lagen som verktyg drivs av Independent Living Institute som är en tankesmedja som i över 30 år arbetat för självbestämmande för personer med funktionsnedsättning genom pilotprojekt, utbildning och påverkansarbete. Vi har tillgängliga kontor i Farsta Centrum.

Anmäl diskriminering med Anmälningstjänsten

Genom Anmälningstjänsten går din anmälan till Diskrimineringsombudsmannen och om du vill till din kommunala byggnadsnämnd. På Anmälningstjänsten är anmälningar sökbara – utan personuppgifter.

Kvinna anmäler via mobilen och har lagbok i knät
Anmäl diskriminering till Anmälningstjänsten! Foto: Emil Erdtman

Daniel fick inte ta med sin servicehund in i matbutiken. Amira kunde inte ta bussen eftersom rampen var trasig. Monica fick aldrig jobbet eftersom det inte gick att anlita teckenspråkstolk. Har du också missgynnats på grund av din funktionsnedsättning?

Enligt lagen är det diskriminering om du i vissa situationer med hänvisning till din funktionsnedsättning behandlas sämre än andra. Det kan även vara diskriminering om tillgängligheten brister så att du inte kan delta på liknande villkor som personer utan funktionsnedsättning.

Att anmäla funktionsdiskriminering är enkelt och gratis. Genom Anmälningstjänsten går din anmälan till Diskrimineringsombudsmannen och om du vill till din kommunala byggnadsnämnd. På Anmälningstjänsten är anmälningar sökbara – utan personuppgifter.

Din anmälan bidrar på sikt till ett bättre samhälle för alla!

Lagen som verktyg har telefonrådgivning torsdagar kl 15-17 på 08-506 221 62.

Hanna Gerdes vill göra juridiken tillgänglig

Juristen Hanna Gerdes utbildar jurister och organisationer i mänskliga rättigheter och ickediskriminering. Den 2 juni leder hon Lagen som verktygs workshop om att skriva diskrimineringsanmälningar.

Den 2 juni håller Hanna Gerdes en Anmälningsskola för alla som vill lära sig mer om diskrimineringslagen och hur man kan gå vidare om man anser sig ha blivit diskriminerad.

Hanna Gerdes
Hanna Gerdes Foto: Emil Erdtman

Hanna Gerdes är juristen som vill öka kunskapen om mänskliga rättigheter och ickediskriminering på bred front. Hon utbildar jurister och organisationer och har skrivit flera böcker om mänskliga rättigheter.

På CV:t kommer också sakkunnig åt liberalernas Birgitta Ohlson, men hon ser det som ett problem att frågor om mänskliga rättigheter ofta politiseras och felaktigt görs till en fråga om höger och vänster.
—De mänskliga rättigheterna måste föras tillbaka till juridiken. När det till exempel gäller personer med funktionsnedsättning är det individens rätt att inte bli missgynnad på grund av sin funktionsnedsättning som är det centrala.

Byggde upp en av Sveriges första antidiskrimineringsbyråer

Efter juristexamen med specialisering inom folkrätt flyttade Hanna Gerdes från Stockholm till Norrköping för att bygga upp en av landets första antidiskrimineringsbyråer.
—Jag var ung och blev ansvarig för en hel verksamhet. Det var fantastiskt!
Hon har därefter hunnit med att jobba på Statsrådsberedningen och Fonden för mänskliga rättigheter.

Hon har även varit ansvarig för likabehandlings- och funktionshinderfrågor inom Försvarsmakten.
—Det finns en förenklad bild av soldaten som någon som är fri från funktionsnedsättningar, säger Hanna Gerdes. Men i verkligheten har de anställda inom Försvaret hörselnedsättningar och diabetes precis som överallt annars i samhället. Precis som på alla andra arbetsplatser bör personer bedömas som individer och utifrån de krav som ställs på en befattning.

Hanna Gerdes har numera egen juristbyrå där hon bland annat håller i kurser och workshops för beslutsfattare, jurister, fackförbund och organisationer. Hon trivs med att vara sin egen chef och uppskattar särskilt att kunna ha många olika samarbeten på gång samtidigt.

I år har flera utbildningar gällt ”aktiva åtgärder” – den förändring i Diskrimineringslagens kapitel 3 som trädde i kraft den 1 januari 2017. Förut gällde kravet på arbetsgivare och utbildningsanordnare att arbeta aktivt med förebyggande åtgärder mot diskriminering endast diskrimineringsgrunderna kön och etnicitet. Nu innefattas alla diskrimineringsgrunder, alltså även funktionsnedsättning.

Tillgängliga utbildningar

Hanna Gerdes har ofta fått höra att hon borde bli brottmålsadvokat, men hon ser inte sin främsta roll just i rättssalen, utan i det pedagogiska arbetet med att medvetandegöra kring juridikens innebörd.
—Fortbildning av beslutsfattare och experter är viktig för att den samhällsförändring som rättsprocesserna syftar till ska bli verklighet. Det räcker inte att kunna lagen om man inte lyckas förmedla den på ett begripligt sätt. Det är först då man kan få brett genomslag utöver det enskilda fallet.

Varje litet ärende är en del i det stora förändringsarbetet. De enskilda fallen är också viktiga att utgå från i utbildningarna. Även om Hanna Gerdes alltså inte varit processande jurist har hon arbetat med hundratals diskrimineringsärenden tillsammans med processförande advokater i domstol.

Hanna Gerdes vill att hennes utbildningar ska vara tillgängliga både till innehållet och formen. Hon jobbar mycket med interaktiva övningar eftersom det är genom att själv vara aktiv som deltagarna verkligen lär sig – inte genom att bara lyssna på en föreläsning. Hon plockar fortfarande en hel del övningar från Europarådets kampanj Alla olika–alla lika som hon en gång i tiden var kampanjledare för. Kampanjens metodmaterial vann på sin tid publishingpriset för bästa lärmaterial.
—Rättegångsspel är också bra, eftersom det blir konkret och man får träda in i olika roller.

—Men visst finns det pedagogiska utmaningar i möten där deltagarna har väldigt olika funktionsnedsättningar. För vissa som behöver röra på sig är fyrahörnövningar perfekta. Powerpointbilder är bra för många, men behöver syntolkas för dem som inte ser…

Viktigt att anmäla det som är diskriminering

Hanna Gerdes uppmanar människor att våga använda sig av lagstiftningen, bland annat genom att anmäla diskriminering till Anmälningstjänsten. Men också att lära sig när det är diskriminering och när det inte är det.

För att det ska räknas som diskriminering i lagens mening krävs att vissa villkor (rekvisit) är uppfyllda.
—Många är med om jobbiga händelser som inte uppfyller lagens krav på diskriminering. Som jurist är det viktigt att i samtalen med människor undersöka om det är ett missgynnande, vad som skulle vara en jämförbar situation och så vidare.

Hanna lyfter att fördelen med de lokala antidiskrimineringsbyråerna är att människor där kan få direktkontakt och träffa någon som lyssnar och hjälper till med anmälan. Det är något helt annat än att sitta framför ett opersonligt formulär på nätet.

Det finns fall som inte anmäls eftersom många inte tänker på sig själva som någon med funktionsnedsättning. Hanna har till exempel jobbat med kvinnor från religiösa minoriteter. Flera har haft funktionsnedsättningar, men i just det arbetet stod religionen i centrum.
—Lagen tvingar oss delvis att kategorisera upplevelser. Det är paradoxalt eftersom lagens syfte är just att få bort diskriminering utifrån dessa kategorier.

Civilsamhället måste samarbeta

Redan på antidiskrimineringsbyrån i Norrköping knöt Hanna Gerdes kontakt med olika delar av civilsamhället – fackförbund, studieförbund, företag och trossamfund.
—En antidiskrimineringsbyrå ska vara en kontaktpunkt på den lokala orten. Samarbete krävs också eftersom antidiskrimineringsbyråerna är små och har begränsat med personal. Varför inte gå samman om en juristtjänst där sådan fattas?

Det finns många potentiella samarbetsorganisationer som arbetar med rättighetsfrågor och kommer i kontakt med funktionsdiskriminering utan att riktigt förstå det själva. Hur många seminarier om mänskliga rättigheter eller barnrättsfrågor har till exempel inte arrangerats i otillgängliga lokaler?

Hanna Gerdes har haft en hel del uppdrag inom funktionshinderrörelsen. Hon tycker att kunskapen om hur man kan arbeta med juridiska verktyg har blivit bättre de senaste åren. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har väckt intresset för internationella ramverk – och även för diskrimineringslagen, som ska omsätta de internationella principerna till nationell lag.
—Men visst behövs det en kompetenshöjning  även inom funktionshinderrörelsen, säger hon med en vänlig blinkning åt Lagen som verktyg.

Anmälningsaktioner gav resultat

Aktioner är också viktiga. Som exempel på en framgångsrik sådan nämner hon Independent Livning Institutes anmälningskampanjer om bristande tillgänglighet.
—På den tiden satt jag själv på andra sidan – som jurist på Handikappombudsmannen – och det var frustrerande att för hundraelfte gången svara att tillgänglighet inte omfattas av lagen. Men jag medger att det var en mycket bra aktion. Sedan 2015 är ju bristande tillgänglighet diskriminering.

Andra tips till projektet och föreningen Med lagen som verktyg är att bistå med utbildningar om funktionsdiskriminering till företag och andra privata aktörer.
—Många vill göra rätt, och minst lika många inser att de skulle tjäna mer pengar och få fler kunder genom att ha koll på tillgänglighetskraven.

Men även jurister behöver fortbildning. Bara för att man kan lagstiftningen innebär det inte att man kan praktiska detaljer kring tillgänglighet eller hur det är att leva med funktionsnedsättning.

När det gäller att driva rättsfall anser Hanna Gerdes att juristerna bör driva de fall som ger svar på viktiga rättsliga gränsdragningar. Samtidigt påpekar hon att när det gäller bristande tillgänglighet är alla mål intressanta eftersom det hittills inte finns någon rättspraxis.

Det juridiska arbetet måste också finansieras. Även om man får en jurist att arbeta utan lön – pro bono, behövs det pengar för rättegångskostnader. Hanna Gerdes tror här att det gå att samla in pengar till enskilda processer.
—Det är svårt att ”fundraisa” generellt till en organisation, men om det finns en berättelse som engagerar är det många vill bidra, även om det bara är med en hundralapp var.

Avslutningsvis säger Hanna Gerdes att juridiken är ett viktigt verktyg för att skydda demokratin.
—Kunskapen om våra grundläggande rättigheter behövs mer än någonsin just nu.

/Text: Emil Erdtman

Anmäl diskriminering till Anmälningstjänsten! Välkommen till Anmälningsskola 2 juni!

Anmälningsskola med Hanna Gerdes – få koll på diskrimineringslagen!

Hanna Gerdes
Hanna Gerdes

Kom och lär dig mer om diskrimineringslagen och hur du går vidare om du anser sig ha blivit diskriminerad! Vilka villkor måste vara uppfyllda för att det ska vara diskriminering i lagens mening? Vilka bevis krävs och vilka instanser gör vad? Juristen och pedagogen Hanna Gerdes leder workshopen som innehåller diskussioner om fall och praktiska övningar.

Tid: Fredag 2 juni kl 10 – 15
Plats: konferensrum Havet, ILI/STIL, Storforsplan 36:10tr, Farsta
Arrangör: Lagen som verktyg
Anmälan senast 21 maj: mail till emil@lagensomverktyg.se

Maria Chölers rapport från kursen EU disability law and the UN convention on the rights of persons with disability

Maria Chöler skriver från en kurs om europeiska funktionshinderlagar och implementeringar av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Trier:

miljö från föreläsning i Trier
Kursen EU disability law and the UN convention on the rights of persons with disability i Trier

Det hade hunnit bli kväll då vi landade på flygplatsen i Luxemburg men det var fortfarande varmt i luften. Här var det vår! Körsbärsträden var fyllda med rosa knoppar och nickande påskliljor välkomnade oss under den fortsatta taxiresan mot Tyskland. Jag och Julius från Independent Living Institute var på väg till Trier, en av de äldsta städerna i Tyskland, för att delta på en kurs rörande FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, nedan kallad Funktionsrättskonventionen.

Kursen anordnades av Academy of European Law (ERA) en organisation som arbetar med att sprida kunskap kring de bestämmelser som fattas inom den Europeiska Unionen (EU) och granska att utvecklingen av den så kallade ”Europalagen” sker i rätt riktning. Academy of European Law anordnar kurser inom en rad olika områden och under dessa tidiga vårdagar hade fem talare med olika bakgrund bjudits in för att föreläsa om några av de rättigheter som stadgas i Funktionsrättskonventionen.

Samhörighet genom Funktionsrättskonventionen

Sverige är bundet till en rad olika avtal och den nationella lagen präglas till stor del av de beslut som fattas på den internationella arenan. I och med att nationer ansluter sig till olika samarbetsorgan och tillsammans upprättar bestämmelser (minimikrav) inom olika områden är det svårt att tala om en ”fristående nationell lagstiftning” utan vår svenska reglering utformas efter vad som bestäms mellan länderna.

Sverige är bland annat en medlem i Förenta Nationerna (FN), den viktigaste globala aktören när det gäller mänskliga rättigheter, och många av de konventioner (internationella bestämmelser) som detta samarbetsorgan arbetat fram har vi förpliktigat oss att följa. Vi har till exempel ratificerat, det vill säga åtagit oss att följa, Funktionsrättskonventionen. Vi har även ratificerat det frivilliga tilläggsprotokollet.

Sedan den 14 januari 2009 – då konventionen blev gällande i Sverige – har således enskilda personer och organisationer möjlighet att klaga  till Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, nedan kallad Kommittén, om de anser att deras rättigheter kränkts.

Det finns en övervakningskommitté till varje konvention och dessa kommittéer ska övervaka genomförandet och efterlevnaden av konventionerna. Denna granskning utmynnar slutligen i en kommentar på hur det aktuella landet uppfyllt sina förpliktelser.  Övervakningskommittéerna har även i uppdrag att precisera de rättigheter som fastslås i konventionerna så att konventionsländerna vet vad som förväntas av dem.

En förändrad syn på personer med funktionsnedsättningar

På kursen deltog ett fyrtiotal personer från olika länder inom Europa. Här fanns jurister, medlemmar av icke-statliga organisationer och akademiker. Alla närvarande engagerar sig på olika sätt i frågor rörande diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Tack vare
Funktionsrättskonventionen – som ger konventionsstaterna en gemensam grund att stå på – kunde vi föra en givande diskussion kring de problem som finns på detta område.

Det internationella arbetet för mänskliga rättigheter tar sin utgångspunkt i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. De rättigheter som inryms i förklaringen har sedan förts in och vidareutvecklats i ett antal konventioner som är bindande för de
anslutna staterna.

Alla människor omfattas av de rättigheter som ställs upp i de konventioner som staterna ratificerat, men trots detta har personer med funktionsnedsättningar behandlats sämre än andra genom tiderna. De har ansetts tillhöra en grupp som samhället måste ta hand om.
Diskriminering av denna grupp har varit – och är fortfarande – vanligt förekommande.

En av anledningarna till införandet av Funktionsrättskonventionen var därför att komma till rätta med detta problem. I konventionen stadgas inga nya rättigheter utan konventionens syfte är att stärka de rättigheter som personer med funktionsnedsättningar har enligt de internationella överenskommelser som redan finns.

I Funktionsrättskonventionen poängteras att funktionshinder uppstår då samhället inte anpassas efter människors olika behov. Det är alltså inte individen som är orsaken till ett visst problem utan samhället och det hinder (trösklar, trappor, svårförstådd information m.m.) som individen möter. I Funktionsrättskonventionen fastslås att sådana hinder ska elimineras och att detta kan komma att gynna hela samhället.

Tack vare Funktionsrättskonventionen har synen på personer med funktionsnedsättningar kommit att förändras. I bestämmelsen kan man finna ett antal artiklar som styrker att dessa individer skall tillförsäkras samma rättigheter som alla andra. Ett exempel på detta är
artikel. 12, ”likhet inför lagen”.

Funktionsrättskonventionens artikel 12 om Likhet inför lagen

Med orden ”Funktionsrättskonventionen skyddar personer med funktionsnedsättningar mot staten”, inledde Oliver Lewis, den brittiske människorättsadvokaten och läraren, sin föreläsning med att säga. Han, som under många år arbetat för att personer med psykiska och intellektuella  funktionsnedsättningar ska erkännas som personer i lagens mening och åtnjuta rättskapacitet på samma villkor som andra i alla hänseenden, redogjorde för Kommitténs kommentar till Funktionsrättskonventionen artikel. 12 (likhet inför lagen).

Kommittén har i sin kommentar bland annat fastslagit att de rättigheter som fastslås i artikel 12 kränks om personer med funktionsnedsättningar inte ges självbestämmanderätt, det vill säga rätt att fatta egna beslut. Det är aldrig tillåtet att fatta beslut över huvudet på en person utan konventionsstaterna ska istället, genom att upprätta ett så kallat supportsystem, få den hjälpbehövande individen att fatta egna beslut. Supportsystemet är främst tänkt för att säkerställa att personer med psykiska och intellektuella funktionsnedsättningar får sin vilja respekterad.

Tanken med supportsystemet är att varje person som är i behov av hjälp till följd av en psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning ska tilldelas en supportperson som hjälper denne att fatta beslut i olika sammanhang. Supportpersonen får dock inte att fatta beslut åt personen med funktionsnedsättning utan dennes uppgift är endast att stötta den hjälpbehövande så att denne kan utnyttja sin självbestämmanderätt.

Supportpersoner ska ge stöd vid beslutsfattande

Supportpersonen kan till exempel vara behjälplig med att hitta alternativa lösningar på ett särskilt problem, presentera för- och nackdelar med olika beslut eller ta fram information som beslutsfattaren kan förstå. Detta – strävan efter ett system där man inte fattar beslut åt personer med funktionsnedsättningar utan i stället ger det stöd som krävs för att dessa ska kunna fatta beslut på egen hand – vittnar om en radikal förändring på hur man ser på denna grupp.

Det finns dock situationer där det är omöjligt för en person att fatta ett eget beslut. Det kan handla om att denne har demens eller ligger i koma. Då är det nödvändigt att supportpersonen fattar beslut åt den hjälpbehövande. Enligt Kommittén får sådana beslut dock inte fattas  utifrån vad som kan anses vara bäst för den enskilda personen utan avgörande ska i stället vara vad personen hade velat om denne kunnat styra över sig själv.

En person kan uttrycka sin vilja på ett otal olika sätt. Oliver Lewis poängterar vikten av att man som supportperson lär sig att tolka de signaler som den hjälpbehövande förmedlar. Man bör även ha god kännedom om personens liv. Vem är han/hon? Har han/hon familj? Vad har  han/hon för drömmar och förhoppningar? Det är först när man vet detta som man kan gå från att endast ta hand om personen till att faktiskt förverkliga dennes önskemål.

För att supportsystem ska fungera krävs det att de som blivit utsedda till supportpersoner granskas så att dessa inte utnyttjar personen med funktionsnedsättningens utlämnade läge och när det är tveksamt huruvida en supportperson fattat ett beslut utifrån den behövandes vilja
måste frågan kunna prövas av tredje part, till exempel av en oberoende domstol. Det kan även bli läge att pröva en fråga i domstol om personen med funktionsnedsättning företräds av olika personer och dessa inte kan enas kring vilket beslut som rimmar bäst med dennes egen vilja.

Runt om i Europa kan man finna olika varianter av supportsystem och i Sverige kan enligt Föräldrabalken 11 kapitlet den som behöver stöd med att tillvarata sin rättskapacitet tilldelas en god man eller förvaltare. Till skillnad från den person som har en god man så förlorar den som tilldelas en förvaltare helt eller delvis sin rättshandlingsförmåga.

En förvaltare har, med andra ord, rätt att ingå rättshandlingar för huvudmannens räkning utan dennes samtycke. Förvaltarskap innebär således ett stort ingrepp i den personliga integriteten och ska därför användas restriktivt. Det är överförmyndarnämnden som avgör när en sådan insats ska bli aktuell. Här kan frågan väckas huruvida denna bestämmelse är förenlig med konventionen.

Lagen speglar inte verkligheten

Funktionsrättskonventionen innehåller en mängd bestämmelser som ska underlätta tillvaron för personer med funktionsnedsättning. I såväl denna reglering som i de nationella lagarna kan man exempelvis hitta krav på tillgänglighet. På kursen framkommer dock att inget land lyckats uppfylla konventionen på ett tillfredställande sätt. Den rullstolsburna juristen från Italien konstaterar att hon fortfarande har stora problem med att ta sig runt i Rom eftersom trottoarkanterna är så höga, den blinda läraren från Litauen blev nekad att ha med sig sin ledarhund på flyget och juristen från Tjeckien talar om ett utbildningsväsende som inte tillgodoser studenternas olika behov. Liknande problem har rapporterats i det svenska samhället.

Deltagarnas olika erfarenheter av ländernas misslyckanden att uppfylla konventionen bekräftas också av föreläsaren Paula Campos Pinto från Portugal. Hon, som bland annat övervakade implementeringen av Funktionsrättskonventionen i Portugal, berättar att konventionsstaterna är skyldiga att lämna rapporter till Kommittén så att den kan övervaka att konventionen faktiskt respekteras i de stater som ratificerat bestämmelsen.

Som underlag för denna bedömning har Kommittén även tillgång till information, parallellrapporter, från icke-statliga organisationer. De statliga rapporterna överensstämmer dock sällan med den information som kommer från det civila samhället. Gemensamt för konventionsstaterna tycks således vara att lagen inte speglar verkligheten!

Det blir fel även om man gör rätt

Det finns fortfarande mycket kvar att göra för att förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar runt om i Europa men många konventionsstater arbetar aktivt med denna fråga. Flera av kursens deltagare menar att det blivit lättare att ta sig runt i deras  respektive hemländer sedan rullstolsramper monterats på allmänna byggnader, transportmedel anpassats efter personer med begränsad rörelseförmåga och olika automater, till exempel biljettautomater, gjorts mer användarvänliga. Men, som sagt, det kvarstår många brister på detta område.

I Funktionsrättskonventionen artikel. 9 (tillgänglighet) framgår att konventionsstaterna ska vidta ändamålsmässiga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan fungera i vardagen på liknande sätt som alla andra. Detta innebär att denna grupp ska få
tillgång till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation, innefattande informations- och kommunikationsteknik (IT) och system samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten i städer och på landsbygden.

Den brittiska föreläsaren Ann Frye, som är specialist på tillgänglighetsfrågor, konstaterade i likhet med övriga kursdeltagare att många länder arbetar aktivt för att uppfylla ovan nämnda krav och att tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar därför förbättrats på  många platser runtom i Europa.

En bidragande orsak till detta är att det idag finns ett antal direktiv, tillexempel Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr. 181/2011 om passagerares rättigheter vid busstransporter, som ska säkerställa att denna grupp kan ta sig runt i samhället på liknande villkor som andra.

De flesta länder har dessutom infört bestämmelser rörande tillgänglighet i den nationella lagen. I den svenska Plan- och Bygglagenkan man exempelvis finna krav på hur byggnader ska byggas för att alla ska kunna utnyttja dessa och motsvarande regler finns på andra håll i Europa.

På inget håll i Europa tycks lagarna dock spegla den verklighet som personer med funktionsnedsättningar möter och Ann Frye konstaterar att även i de situationer där en konventionsstat faktiskt genomfört sina åtaganden enligt Funktionsrättskonventionen är det inte säkert att tillvaron för personer med funktionsnedsättning förbättrats. ”Vilken nytta har en rullstolsramp om den inleds med ett trappsteg och hur ska rullstolsburna personer kunna använda en ramp om denna pyntats med en blomsterkruka i mitten?”, frågar Ann Frye kursens deltagare. Frågorna är befogade. Många gånger tänker samhället rätt men det blir fel.

För att samhället ska bli mer tillgängligt för personer med funktionsnedsättningar så krävs mer än lagstiftning. Men alla tänkbara situationer kan inte regleras genom lag utan många gånger krävs annat – såsom sunt förnuft och välvilja – för att denna grupp ska kunna leva under samma villkor som andra. ”Det är synd att man inte kan stifta en lag för sunt förnuft,”, säger Ann Frye.

Går vi en ljusare framtid till mötes?

Efter två intensiva och mycket lärorika dagar i Trier var det dags för mig och Julius att lämna staden. Vi lämnar kursen med en positiv känsla. Ser man ur ett historiskt perspektiv så har det hänt otroligt mycket på detta område. Det finns ett antal olika bestämmelser som slår fast de
rättigheter som personer med funktionsnedsättningar har och tillgänglighetsfrågan tycks uppmärksammas på flera olika håll. Det finns fortfarande många brister som måste lösas och givetvis hade såväl jag som övriga kursdeltagare önskat att utvecklingen mot ett mer
inkluderande samhälle gick fortare, men – i likhet med våren – så är vi på gång. Känslan efter kursen är att vi går en ljusare framtid till mötes!

/Maria Chöler

Lagen som verktyg höll workshop om bostadsdiskriminering

Lagen som verktygs jurist Ola Linder höll den 28 mars 2017 en workshop om funktionsdiskriminering och bostadsmarknaden.

Ola Linder håller en workshop i Malmö om bostadsdiskriminering
Ola Linder håller en workshop i Malmö om bostadsdiskriminering FOTO: Jenny Mörk

Vad är diskriminering på bostadsmarknaden, vilka drabbas och vad kan göras för att främja lika rätt i praktiken? Det var några av frågorna som behandlades under en konferens om bostadsdiskriminering som hölls under tisdagen den 28 mars 2017.

Malmö mot Diskriminering, MmD, stod som värd och bjöd på ett rikt schema med föreläsningar och workshops. Konferensen modererades av Ellinor Mehari från Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa.

Johanna Ingemarsson och Disa Nordling, jurister på MmD, pratade om deras tidigare bostadsprojekt. De konstaterade att det inte finns fler än tre rättsfall om bostadsdiskriminering från hovrätterna, varav det senaste drevs av MmD.

Diskrimineringsombudsmannen har inte drivit något bostadsdiskrimineringsfall till dom sedan 2010. MmD avser att fortsätta arbeta med frågorna, men konstaterar att det inte är hållbart att det inte finns fler aktörer som driver saken.

Karin Törnström från Antidiskrimineringsbyrån Helsingborg och Johanna Ingemarsson från MmD höll ett givande och insiktsfullt pass om bevis i diskrimineringsmål. Frågor om bevisbörda, beviskrav och hur enskilda kan säkra tillräcklig bevisning för att kunna bedriva framgångsrik talan behandlades.

Att samla bevis som kan styrka ett påstående om att diskriminering skett är nödvändigt för att diskrimineringsskyddet ska vara effektivt. Funktionshinderrörelsen kan och bör ta en nyckelroll i att utveckla metoder för bevissäkring som kan stärka diskrimineringsskyddet i praktiken.

Lagen som verktygs jurist Ola Linder höll en workshop om funktionsdiskriminering och bostadsmarknaden. Workshopen utgick ifrån funktionsdiskriminering och bostadsmarknaden – vad är det, hur ser det ut i samhället och hur kan vi angripa det juridiskt?

Workshopen problematiserade kring konsekvenserna att bostadsmarknadens aktörer undantagits från ansvar för bristande tillgänglighet enligt diskrimineringslagen 2:12 c. Frågor om skillnader mellan diskrimineringsskyddet i svensk rätt och Sveriges internationella förpliktelser genom Funktionsrättskonventionen diskuterades.

Ali Ahmed, professor vid Linköpings universitet, föreläste sedan om vetenskapliga studier som kartlagt etnisk diskriminering på bostadsmarknaden. Han konstaterade att etnisk bostadsdiskriminering finns i Sverige, men att mer forskning behövs för att bättre förstå dess strukturer. Mycket av forskningen som finns har gjorts utan anslag, och det finns ett stort behov av ökat forskningsanslag för framtiden för att vi bättre ska kunna förstå bostadsdiskrimineringens orsaker och konsekvenser.

Övriga föreläsningar och workshops under dagen fokuserade på afrofobi, romska villkor på bostadsmarknaden, diskriminering genom inkomstkrav, och barns villkor i ljuset av ökande bostadsbrist. Konferensen avslutades av MmD med konstaterandet att det behövs fler aktörer som driver fall om bostadsdiskriminering i domstol och en fortsatt och stärkt mobilisering för att verkligen kunna motarbeta diskriminering på bostadsmarknaden och främja lika rätt.

Fullt program: http://www.malmomotdiskriminering.se/mmd-bjuder-in-till-konferens