Första domen om bristande tillgänglighet som diskriminering
Sebastian Häregård utsattes för diskriminering i form av bristande tillgänglighet i hans grundskola Nästegårdsskolan. Vara kommun hade inte vidtagit åtgärder som kan krävas när det gäller skolmiljöer. De undermåliga ramper och tunga dörrar som inte åtgärdats gjorde att Sebastian Häregård inte försatts i en jämförbar situation med andra elever.
Lagen som verktyg har tidigare refererat huvudförhandlingen i Skaraborgs tingsrätt, där Diskrimineringsombudsmannen (DO) stämt Vara kommun för diskriminering i form av bristande tillgänglighet vid Nästegårdsskolan. Idag avkunnades dom (Mål nr T 2447-16) som slår fast att Vara kommun är skyldig att betala 30 000 kr i diskrimineringsersättning till Sebastian Häregård. Vara kommun ska även ersätta DO för rättegångskostnader med 44 218 kr, varav 40 351 kr för ombudsarvode.
Domskälen
Inledningsvis prövade Tingsrätten om Sebastian försatts i en jämförbar situation med elever utan hans funktionsnedsättning. Tingsrätten fann att Sebastians skolgång påverkats negativt av de brister som funnits avseende ramper, vilplan och dörröppnare. För att på ett säkert sätt få tillgång till skolans lokaler var han beroende av hjälp från kamrater eller personal som öppnade dörrar mm. Därmed fann tingsrätten att han inte försatts i en jämförbar situation med elever utan hans funktionsnedsättning.
Tingsrätten prövade därefter om kommunen underlåtit att vidta skäliga åtgärder som hade gjort skolan tillgänglig och försatt Sebastian i en jämförbar situation med elever utan hans funktiosnedsättning. Omständigheterna att kommunen prioriterat läckande tak och dåliga fönster samt att det rådde osäkerhet kring skolans fortlevnad antogs inte av Tingsrätten som acceptabla skäl för kommunen att underlåta att vidta skäliga åtgärder.
Kommunen har dessutom vetat om bristerna under tiden som löpt från den 1 januari 2015 till slutet av vårterminen 2016. Tingsrätten fann därmed att kommunen inte vidtagit de åtgärder som kan krävas för att öka tillgängligheten på Nästegårdsskolan.
Sebastian Häreskog har därför enligt Tingsrätten utsatts för diskriminering i form av bristande tillgänglighet enligt 1 kap 4 § 3 p. diskrimineringslagen (2008:567) (DL) i strid mot diskrimineringsförbudet i 2 kap 5 § gällande utbildning. Han är därmed berättigad till diskrimineringsersättning av Vara kommun för den kränkning som diskrimineringen har inneburit för honom enligt 5 kap 1 § DL.
Diskrimineringsersättning och rättegångskostnader
Diskrimineringsersättning ska både kompensera den drabbade och motverka förekomsten av diskriminering i samhället. I sitt resonemang om erdättningen menar tingsrätten att kommunen haft både praktiska och ekonomiska förutsättningar att åtgärda den bristande tillgängligheten. Man kan dessutom ställa höga krav på att skolmiljöer görs tillgängliga.
Sebastian har visserligen kunnat delta i skolans undervisning, men har enligt tingsrätten kränks i och med “obehag och oro inför den bristande tillgängligheten”. Tingsrätten beaktar här att kränkningen pågått under en längre tid och att den skett i skolan, där Sebastian är skyldig att vistas enligt skolplikten.
Vid prövningen av yrkandena för ersättning av rättegångskostnaderna konstaterade tingsrätten att Diskrimineringsombudsmannen har vunnit i huvudfrågan, men gav inte DO fullt bifall i frågan om ersättningens storlek. Vid en samlad bedömning sattes diskrimineringsersättningen till 30 000 kr, till skillnad från yrkandet om 75 000 kr.
Överklagande av domen kan göras till Göta hovrätt senast den 14 juni 2017.
Lagen som verktyg kommenterar
Ola Linder, jurist på Lagen som verktyg, tycker att det är ett bra domslut i sak där tingsrätten tydligt har beaktat Sebastians berättelse om hur kommunens underlåtenhet att vidta åtgärder mot den bristande tillgängligheten har missgynnat honom i hans skolgång.
—Det är också välkommet att kommunens argument om ekonomiskt manöverutrymme inte accepteras av rätten som skäl för kommunen att inte vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet, säger Ola Linder.
I domskälen saknar han däremot utförliga resonemang om vissa juridiska frågor, särskilt om diskrimineringsersättningens storlek.
Lagen som verktyg fortsätter att följa fallet och ser fram emot ytterligare rättsutveckling.
Den 24 maj kommer det första utslaget från en domstol om bristande tillgänglighet som diskriminering. Det är Skaraborgs tingsrätt som prövar ett mål där Vara kommun blivit stämd för bristande tillgänglighet på en grundskola. Domen är viktig eftersom den kan klargöra hur bestämmelserna om bristande tillgänglighet som diskriminering fungerar, och förstås ge upprättelse till eleven som utsatts. Lagen som verktygs jurister Ola Linder och Maria Chöler var på plats vid förhandlingen och pratade med Sebastian som diskriminerats, Diskrimineringsombudsmannens processförare och motpartens jurist.
Högsta domstolen (HD) har den 8 maj delvis meddelat prövningstillstånd i fallet DHR mot Region Gävleborg om bristande tillgänglighet i kollektivtrafiken. Av två frågor som hänskjutits till HD genom RB 56:13 med parternas samtycke från Gävleborgs tingsrätt har prövningstillstånd meddelats för en fråga. Parterna kan nu få prövat av HD om Region Gävleborg har tillhandahållit en tjänst till Lars-Göran Wadén när han skulle åka buss men inte kunde komma på. Svaret på frågan förväntas bli avgörande för bedömningen om Region Gävleborg är rätt part i diskrimineringsmålet. Målnummer i HD: Ö 556-17.
Workshop på Astma- och allergiförbundet
Projektets jurist Ola Linder höll den 13 maj en workshop på Astma- och allergiförbundets riksträff. Han gick igenom Diskrimineringslagen och diskuterade tre scenarion som tagits fram av förbundet. Rikard Åsgård är projektledare för Bra mat för alla på Astma- och allergiförbundet och säger att förbundet kommer ha stor nytta av workshopen och ska jobba vidare med frågor om diskriminering som har samband med funktionsnedsättning.
Den 21 april medverkade Lagen som verktyg i en utbildning för antidiskrimineringsbyråer i Stockholm och Uppsala. Till byråerna kommer det regelbundet in fall som rör funktionsdiskriminering och intresset att diskutera hur dessa ska utredas och vilka som kan drivas med framgång i rätten är stort. Den 29 maj hålls motsvarande utbildning i Örebro med deltagande från antidiskrimineringsbyråerna i Värmland, Dalarna, Västmanland/Sörmland och Östergötland. Samma kväll hålls ett seminarium om hur civilsamhället kan arbeta med CRPD. Det finns fortfarande platser kvar, men anmäl före 23 maj via länken nedan!
På ett möte med det regionala samarbetsorganet för funktionshindersrörelsen HSO Skåne fick Lagen som verktyg en förevisning av Konventionskollen. Det är ett verktyg för att testa i vilken grad olika miljöer och vardagssituationer – till exempel en tågresa eller en arbetsplats – lever upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. När man sänt den ifyllda enkäten ges förslag på vad man kan göra åt situationen och vart man kan vända sig.
Projektet har haft ett första möte med Raoul Wallenberg-institutet vid Lunds universitet. Eventuella samarbeten inom utbildning och forskning diskuterades med denna internationella forskningsinstitution på området mänskliga rättigheter. På Skåneresan hanns även ett möte med Autism- och aspergerförbundet Region Skåne med. Här diskuterades konkreta fall och utbildningsbehov inom lokalföreningarna.
Vill ni också ha ett besök från Lagen som verktyg? Kontakta projektledare Emil Erdtman på emil@lagensomverktyg.se
Svar om tillgång till rättssystemet
Lagen som verktyg har samarbetat med Funktionsrätt Sverige (tidigare Handikappförbunden) om ett svar till FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter angående artikel 13 om tillgång till rättssystement i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Svaret tar bland annat upp kunskapsbristerna om funktionshinder inom det svenska rättsväsendet. Det saknas också stödinsatser för till exempel personer med hörselnedsättning eller talsvårigheter. Ett annat problem är att det är svårt att veta vart man ska vända sig i olika frågor i Sverige. Svaret publiceras senare.
Publicerat
Personer med ledarhund vill ha tydligare lag
Anmälningstjänsten har fått in nästan 50 anmälningar om diskriminering från personer som använder ledarhund eller annan form av assistanshund. Till DO har ett sjuttiotal anmälningar kommit in sedan 2009. Föreningen Sveriges ledarhundsförare driver frågan om lagstiftning som specifikt skyddar ledarhundsförare. Avgående ordförande Finn Hellman uppvaktade tillsammans med Sara Shamloo i februari Diskrimineringsombudsmannen med en inramad karta där de markerat vilka länder de ser som förebilder.
Vad gäller juridiskt när personer med ledarhund avvisas eller nekas tillträde? Trots alla anmälningar har inget fall drivits till domstol. Det finns alltså ingen rättspraxis, men Diskrimineringsombudsmannen har genomfört två tillsynsärenden och utrett fallen som diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Men för såväl indirekt diskriminering som bristande tillgänglighet finns undantag och någon rätt att överallt komma in med ledarhund finns inte, säger DO:s jurist Patricia Isakson Rivas i artikeln.
Hur ska lagens uttryck ”varaktig relation” tolkas?
I diskrimineringslagen framgår att en åtgärd kan vara skälig att kräva utifrån ett antal faktorer. Varaktigheten och omfattningen av förhållandet mellan den enskilde och verksamhetsutövaren är en sådan faktor som ska beaktas i bedömningen. Men det finns olika uppfattningar om hur detta uttryck ska tolkas och användas. Snart färdiga juristen Maria Chöler skriver att varaktigheten snarare stärker än begränsar tillgänglighetskraven. När det till exempel gäller kollektivtrafik kan det – som DHR gjort i Gävleborgs tingsrätt – vara riskfyllt att fokusera på varaktigheten.
Ett konstituerande styrelsemöte hölls den 26 april. En av frågorna som diskuterades var hur föreningen bättre kan se till att diskrimineringsärenden når domstol. En åsikt som framfördes var att föreningens nätverk kan utreda ärenden i vilka en processjurist sedan inkopplas för en mindre engångssumma. Ett alternativ är att använda de pengar föreningen har till att i förenklade tvistemål täcka anmälningsavgiften till tingsrätten och vid en eventuell förlust även motpartens rättegångskostnader motsvarande en timmes juridisk rådgivning (enligt RB 18:8 a) om det finns en pro bonojurist i rättsprocessen. Styrelsen påminner också alla medlemmar om att verka för att fler fall anmäls och kommer in till styrelsen. Anmälningstjänsten är ett bra verktyg för att fånga upp fall.
Anmälningstjänsten så dagens ljus redan 1996, då internet var ungt. Sedan dess har tusentals anmälningar kommit in. 2005, 2007 och 2009 genomfördes kampanjer för tillgänglighet som generade nästan 3 000 anmälningar – och bidrog till att bristande tillgänglighet blev diskriminering 2015. De senaste åren har flödet varit ganska stabilt. Anmälningstjänsten administreras nu av projektet Lagen som verktyg och hittills i år har 26 anmälningar gjorts. Sprid gärna denna annons så att fler anmälningar görs. Vi har också tryckt ett kort med punktskrift om vikten av att anmäla. Beställ en bunt gratis av emil@lagensomverktyg.se.
Inkomna anmälningar
Under den gångna månaden har en anmälning gjorts gällande Filmstaden Sergel i Stockholm. En person med rörelsenedsättning kunde inte besöka bion, eftersom hissen till salongen var trasig. Dessutom påpekar anmälaren att den som behöver rullstolsplats bara kan boka och betala via telefon och då endast före kl 16 på en söndag. Andra kan boka på internet när som helst.
Vid Independent Living Institutes Framtidsseminarium den 12 maj deltog flera jurister och representanter för funktionshinderrörelsen. Inför seminariet lades ett förslag om en ny oberoende organisation fram. Den är tänkt att arbeta med utbildning och kompetensutveckling inom området mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning – och om nödvändigt driva funktionshindersrörelsens strategiska rättsfall i domstol. Bakgrunden till idén är att den kompetens som nu byggs upp av projektet måste tas tillvara så att den inte försvinner när arvsfondens projektstöd tar slut om mindre än två år. Den processförande verksamheten inom föreningen Med lagen som verktyg behöver också utvecklas och bli mer effektiv.
Kontakta Adolf Ratzka på adolf@independentliving.org om du tillhör en funktionshinderorganisation, mr-organisation, juristbyrå, företag eller annan organisation och är intresserade av att diskutera och stödja initiativet.
Internationellt
På Independent Living Institutes webb finns nu en engelsk sida med filmerna från konferensen i höstas. Sprid gärna den till intresserade runt om i världen. Vi har också startat specialistgruppen Disability Rights Defenders på LinkedIn. Gruppen arbetar bland annat för en internationell konferens i juni 2018. Alla är välkomna att söka medlemskap i gruppen via LinkedIn!
14-årige Sebastian använder rullstol och hans grundskola var på olika sätt otillgänglig under flera års tid. Han anmälde sitt fall till DO som gick vidare med det och lämnade sommaren 2016 in en ansökan om stämning mot Vara kommun.
Huvudförhandling hölls den 3 maj 2017 i Skaraborgs Tingsrätt. Dom kommer den 24 maj kl. 11:00 och blir den första av sitt slag sedan lagen om bristande tillgänglighet trädde ikraft 2015. Lagen som verktyg var på plats för att lyssna på förhandlingarna och få ett ord med parterna och med Sebastian själv.
Processen
Omständigheterna i målet rör den bristande fysiska tillgängligheten i Sebastians grundskola Nästegårdsskolan, en kommunal grundskola i Vara kommun. En grundskola ska vara säker och tillgänglig för alla elever, men det har den inte varit för Sebastian.
DO har yrkat att kommunen ska förpliktas att utge 75 000 kr i diskrimineringsersättning till Sebastian. På beloppet yrkas ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för delgivning av stämning till dess full betalning sker.
Grunden för yrkandet är att Sebastian missgynnats genom att kommunen inte vidtagit tillgänglighetsåtgärder som varit skäliga att kräva. Den bristande tillgängligheten har främst bestått i att ramperna in till olika delar av skolan har varit bristfälliga vad gäller lutning, avsaknad av fallskydd och vilplan för att öppna dörrar. Dessutom har det uppstått fördröjning vid dörröppning eftersom det saknats dörröppnare på tunga dörrar.
Därför påstår DO att Sebastian inte har försatts i en jämförbar situation med elever utan hans funktionsnedsättning. Underlåtenheten att vidta åtgärder har orsakat honom obehag, försvårat hans skolgång och utsatt honom för risk för personskada.
Kommunen bestrider yrkandet i sin helhet förutom beräkningen av ränta. Kommunen gör gällande att Sebastian inte har missgynnats eftersom han har kunnat delta i undervisningen i skolan på lika villkor som andra elever. Vidare hävdar kommunen att man har vidtagit skäliga åtgärder för tillgänglighet efter det att kommunen fått kännedom om förhållandena. Därmed menar kommunen att man har uppfyllt sin förpliktelse att försätta Sebastian i en jämförbar situation med andra elever utan hans funktionsnedsättning.
Den period som är aktuell i målet är 1 januari 2015 till och med juni 2016. Bristerna har funnits längre, och påtalats tidigare, men talan är avgränsad till den period som diskriminering i form av bristande tillgänglighet varit en del av diskrimineringslagen (2008:567) och som den bristande tillgängligheten pågått.
Kommunen har under hösten 2016, vilket är efter det att stämningsansökan lämnats in och efter den period som målet rör, vidtagit tillgänglighetsåtgärder genom att byta till tillgängliga ramper och installera dörröppnare vid vissa tunga dörrar.
Parternas talan
Rätten började med att fråga om parterna kunde tänka sig en förlikning i saken. Kommunen kunde tänka sig en förlikning om ett mindre belopp. Sebastian och DO ville däremot driva målet till dom. När en förlikning inte kunde nås inleddes huvudförhandlingen. Parterna presenterade sina respektive inställningar i målet och grunderna därför.
DO:s talan
DO utvecklade talan enligt följande: De faktiska förhållandena innehåller flera exempel på brister i den fysiska tillgängligheten. Dörrautomatik fattades, för höga trösklar fanns i entréer, trappor saknade ledstänger, dörrar var i behov av breddning, kontrastmarkering fattades i trappor, och ramperna var på olika ställen bristfälliga genom att avlastningsytorna var för små och lutningen för brant under den aktuella perioden i målet.
De konstaterade bristerna har stått i strid mot tillgänglighetsregleringar i bland annat Plan- och bygglagen (2010:900) 8:2 2 st. och Arbetsmiljölagen (1977:1160). Arbetsmiljöverkets föreskrifter AFS 2001:1 om systematiskt arbetsmiljöarbete och AFS 1994:1 om arbetsanpassning föranleder att kommunen skulle ha känt till bristerna. Boverkets föreskrifter BFS 2011:6 och 2013:9 om ramper och enkelt avhjälpta hinder har inte iakttagits.
Diskriminering i form av bristande tillgänglighet utgår från missgynnande, underlåtenhet och jämförbar situation. DO anförde att de angivna omständigheterna har missgynnat Sebastian och att kommunen inte vidtagit åtgärder som hade försatt honom i en jämförbar situation med elever utan hans funktionsnedsättning.
DO anförde vidare att den skälighetsbedömning som ska göras ska utgå ifrån tillgänglighetsreglering i annan lag eller författning, som framgår av prop. 2013/14:198 s. 64, vilka kommunen inte iakttagit. Dessutom ska de ekonomiska och praktiska förutsättningarna beaktas. Om inte en kommun har ekonomiska förutsättningar, vilken huvudman har det då? argumenterade DO.
Den långa varaktigheten som råder för Sebastian i relation till Nästegårdsskolan gör att det är skäligt att kräva mer långtgående anpassningar än om varaktigheten varit kort. Att han omfattas av skolplikt talar också för att det är skäligt att kräva omfattande tillgänglighetsåtgärder.
Vara kommuns talan
Kommunen utvecklade sin talan och inledde med att påstå att Sebastian inte missgynnats eftersom han kunnat delta i all undervisning på samma villkor som andra. Skäliga åtgärder har vidtagits i dialog med Sebastian och hans vårdnadshavare. Ingen diskriminering har skett och därför ska ingen diskrimineringsersättning utgå.
Vidare anförde kommunen att den inväntat sin interna skolutredning innan åtgärder vidtogs eftersom det varit ovisst hur organiseringen av den kommunala skolan skulle se ut. Även andra renoveringar avvaktades tills beslut fattades om Nästegårdsskolan över huvud taget skulle finnas kvar. Därför har Sebastian inte missgynnats i förhållande till andra elever.
Kommunfullmäktige beslutade tidigt under 2016 att skolan ska fortsätta att ha verksamhet. Därefter har tillgänglighetsåtgärder vidtagits.
Kommunen anförde att tillgänglighetsanpassning gjorts enligt lagar, föreskrifter och allmänna råd. Argumentationen fortsatte med att konstatera att kostnaderna bör vara rimliga och bör kunna bäras i den löpande verksamheten för att det ska vara skäligt att kräva åtgärden (enligt prop. 2013/14:198 s. 128).
I sitt svaromål har kommunen medgett att det varit önskvärt att den politiska processen och kommunens verksamhet varit mer effektiv för att åtgärderna för tillgänglighet skulle kunnat ha vidtagits tidigare.
Bevisupptagning
Normalt sett hörs parterna först i bevisupptagningen. I det aktuella fallet är DO part som för talan åt Sebastian, varför han hördes först även om han inte formellt sett är part i målet. Eftersom han vid huvudförhandlingen inte fyllt 15 år kunde han inte avlägga vittnesed.
Sebastians redogörelse
Sebastian berättade att han har en kronisk muskelsjukdom som gör att han progressivt tappar rörligheten i benen, varför han använder rullstol. Vidare berättade han utförligt om hur han mött hinder i skolan som inte åtgärdats. Han beskrev detaljerat hur hindren försvårat hans skolgång, särskilt i hemkunskap och slöjd.
Ramperna som han var hänvisad till att använda för att komma in och ur byggnaderna var svåra att använda och dörrarna svåra att komma in genom. Han beskrev hur han utanför en entré var tvungen att ha ett hjul utanför kanten och balansera för att överhuvudtaget kunna öppna dörren och komma in.
Han beskrev vidare hur den bristande tillgängligheten är en säkerhetsrisk. Han har ramlat bakåt i en alltför lutande ramp, och ramlat av olika ramper vid ett par tillfällen så att han gjort illa ryggen och svanskotan.
En bänk satt fast i marken precis framför en av ramperna. Sebastian berättade hur hans smalben fått stoppa farten när han åkte ner för den rampen, vilket gjort mycket ont.
Sebastian berättade att han känt sig rädd för att använda ramperna och att skolgången känts meningslös. Han visade bilder på den bristande tillgängligheten för rätten och beskrev hur han kände sig rädd och ledsen, mått dåligt och känt sig mindre värd på grund av den bristande tillgängligheten i skolan. Han uppgav att den bristande tillgängligheten gjort att mycket av hans energi gått åt till att må dåligt istället för inlärning i skolan.
Ytterligare vittnen
Parterna hade kallat ytterligare vittnen för att styrka olika omständigheter. DO hade kallat Sebastians sjukgymnast till vittnesförhör för att visa den bristande fysiska tillgängligheten i skolan i relation till hans funktionsnedsättning. Hon berättade om att hon som sjukgymnast träffar Sebastian ofta och att den bristande tillgängligheten i skolan har kommit upp i samtalen.
Sjukgymnasten hade besökt skolan och översiktligt sett att flera brister behövde åtgärdas för att skolan ska vara tillgänglig för Sebastian. Hon skrev därför en snabb lista på olika brister, och vissa åtgärder som behövde vidtas för att skolan ska bli mer tillgänglig för Sebastian. Skolledningen fick kännedom om detta i december 2014. Hon sa att kommunens bemötande av hennes synpunkter varit nonchalant.
Slutligen hade kommunen kallat sin fastighetschef i syfte att klargöra de åtgärder som hade vidtagits efter att kommunen fått kännedom om bristerna. Fastighetschefen uppgav att under den period som målet gäller så visste han om bristerna i tillgängligheten under 2015, och att det hade dröjt till 2016 innan någon konkret åtgärd påbörjades.
Åtgärderna hade varit klara september 2016. Att notera är att de många av de åtgärder som färdigställts är till byggnaderna och lokalerna som tillhör mellanstadiet. Sebastian började höstterminen 2016 i högstadiet, varför han till stor del har sin skolgång i andra delar av skolan. “Hade ramperna stått där i fyran hade vi inte suttit här idag”, kommenterade Sebastian.
Slutanföranden
I sitt slutanförande konstaterade DO att omständigheterna i målet är tillräckliga för att det föreligger grund för att kommunen ska förpliktas utge diskrimineringsersättning till Sebastian. Den bristande tillgängligheten har missgynnat Sebastian, och kommunen har inte vidtagit tillgänglighetsåtgärder under den period som målet gäller som skulle ha försatt honom i en jämförbar situation med elever utan hans funktionsnedsättning.
Storleken på ersättningen ska beräknas utifrån Högsta Domstolens modell enligt NJA 2014 s. 499 del I, där utgångspunkten är att den del som gäller prevention ska vara lika stor som den ideella skadans värde. Vidare anfördes att kommunen känt till bristerna utan att agera, och att kommunen dessutom skulle ha undersökt tillgängligheten enligt gällande rätt, något som ska tas med i beräkningen av ersättningen.
Kommunen anförde att skäliga åtgärder för tillgänglighet har vidtagits. Eftersom inget missgynnande skett och kommunen vidtagit åtgärder som skäligen kan krävas har kommunen inte diskriminerat Sebastian. Därför ska ersättning inte utgå. I bedömningen ska särskilt beaktas kommunens ekonomiska förutsättningar.
Enligt prop. 2013/14:198 s. 120 ska kostnader kunna bäras inom ramen för den ordinarie verksamheten. När kommunen under 2016 hade budgeterat för åtgärderna har de varit skäliga att kräva. Vid det tillfället vidtog kommunen åtgärderna, varför diskriminering i form av bristande tillgänglighet inte kan konstateras ha skett. Därmed saknas grund för DOs yrkande.
Parterna yrkade att motparten ska ersätta sina respektive rättegångskostnader i målet. Båda yrkandena var nära 50 000 kr för 25 timmars arbete och 5 timmars huvudförhandling i tingsrätten.
Domen kommer den 24 maj kl. 11. Lagen som verktyg fortsätter bevaka den viktiga rättsprocessen.
Strategiskt mål för DO
DO driver fallet för att Sebastian ska få upprättelse för de år av bristande tillgänglighet och som han utsatts för. Fallet är dessutom av strategiskt värde eftersom det är ett av de första målen någonsin som rör bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.
DO tar inte alla fall som kommer in till myndigheten, men DOs processförare berättade för Lagen som verktyg att Sebastians fall kom in i rätt tid och i ett tidigt skede verkade vara ett fall som kunde drivas med framgång. Dessutom är det av strategiskt värde för genomslag i samhället och rättsutvecklingen – en faktor som enligt DO:s egna rutiner styr vilka fall myndigheten driver.
Även utanför rättssalen underströk DOs processförare att målet handlar om alla elevers rätt till en säker skolgång på lika villkor och tolkningen av en bestämmelse med ett syfte att förbättra tillgängligheten i sahmhället. Kommunens ombud kommenterade att målet handlar om vilket handlingsutrymme som kommuner har i sin verksamhet.
Maria Chöler, juristpraktikant i Lagen som verktyg
I bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering framgår att en åtgärd kan vara skälig att kräva utifrån ett antal faktorer. Varaktigheten och omfattningen av förhållandet mellan den enskilde och verksamhetsutövaren är en sådan faktor som ska beaktas i bedömningen. I artikeln utreder Maria Chöler uttrycket.
Det har uppstått frågetecken kring just uttrycket ”varaktigt förhållande” och hur det ska användas. I propositionen (s. 68-69) till lagen om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet framgår att högre krav på åtgärder för tillgänglighet kan krävas då förhållandet mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren är att betrakta som långvarigt.
Vid bedömningen av om en verksamhetsutövare varit skyldig att vidta en tillgänglighetsåtgärd måste hänsyn tas till förhållandet mellan parterna. Om det rör sig om en kortvarig kontakt ställs inte samma krav på åtgärder för ökad tillgänglighet som vid längre och mer omfattande relationer mellan verksamhetsutövare och enskilda.
Exempel från pågående fall
Det saknas rättspraxis och vägledande fall på detta område, men genom att titta på det fåtal stämningsansökningar som finns kan man ändå utveckla diskussionen om uttrycket ”varaktigt förhållande” och dess innebörd.
I skrivande stund har det första fallet rörande diskrimineringsformen ”bristande tillgänglighet” tagits upp till prövning av Skövde Tingsrätt. Den 24 maj kommer domen och vi får då se hur rätten resonerar kring innebörden av bestämmelsens olika delar.
Varaktigt förhållande mellan skola och elev
Diskrimineringsombudsmannen, som i detta ärende företräds av processförarna Anna Rosenmuller Nordlander och Karin Ernfors, har stämt en skola i Vara kommun eftersom denna inte vidtagit skäliga tillgänglighetsåtgärder i den fysiska miljön för att en rullstolsburen elev ska kunna delta i utbildningen på liknande villkor som övriga elever. DO menar att eleven missgynnats och att diskrimineringsersättning därför ska utgå.
Christoffer Jensen, kommunjurist i Vara kommun, bestrider detta och menar att eleven inte missgynnats eftersom han kunnat delta i den ordinarie skolundervisningen. Han säger att kommunen vidtagit åtgärder då de uppmärksammats på problemen och att de därför uppfyllt sina förpliktelser.
Diskrimineringsombudsmannen hävdar att relationen mellan skolan och eleven med funktionsnedsättning är varaktig. Eleven har gått på skolan under flera år och kommer, bland annat till följd av skolplikten, även fortsättningsvis att göra det. Detta konstaterande bestreds inte av Christoffer Jensen och i situationer likt dessa måste det därför anses klarlagt att det handlar om ett ”varaktigt förhållande”.
I enlighet med propositionen borde eleven med funktionsnedsättning därför kunna kräva att skolan vidtar mer omfattande åtgärder för att denne ska kunna delta i undervisningen på liknande villkor som övriga studenter än den person som endast ska delta i en kortare utbildning eller läsa en enstaka kurs.
Till skillnad från detta fall, där man med lätthet kan konstatera att det rör sig om ett varaktigt förhållande, finns det dock situationer där bedömningen av vad som ska anses vara ett ”varaktigt förhållande” inte är lika okomplicerad.
Ett varaktigt förhållande mellan den enskilde och bussbolaget
Det finns ytterligare ett fall rörande diskrimineringsformen bristande tillgänglighet som väntar på att avgöras. Här har den ideella organisationen DHR lämnat in en stämningsansökan till Gävle tingsrätt sedan en rullstolsburen man inte kunnat komma ombord på en buss trots de bestämmelser som finns om att bussar ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar.
Förutom förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet som stadgas i Diskrimineringslagen 1 kap 4 § 3 st. kan man även finna bestämmelser rörande detta i EU:s förordning om passagerares rättigheter vid busstransport och Sveriges lag (2010:1065) om kollektivtrafik.
I fall likt dessa, när en person med funktionsnedsättning endast vid ett enstaka tillfälle utnyttjat en samhällstjänst, uppstår inte ett ”varaktigt förhållande” av det slag som ovan nämnts om skolan och eleven och frågan är hur kontakten mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ska bedömas för att rekvisitet – och de övriga regleringar som finns på området – ska uppfyllas.
DHR har fullföljt argumentationen att bedömningen av tillgänglighet inte kan ske utifrån en enskild relation mellan en resenär och ett trafikbolag utan att varaktigheten måste bedömas utifrån resenärkollektivet och de bussar, och andra transportmedel, som finns i trafik.
En sådan tolkning av rekvisitet skulle givetvis innebära att fler situationer av engångskaraktär – till exempel när personen med funktionsnedsättning besöker en biograf, går på restaurang eller, som i detta fall, väljer att resa med en särskild buss – faller in under uttrycket.
Frågan är om detta resonemang är korrekt ur juridisk synvinkel och om man, genom att resonera på ett annat sätt, skulle kunna öka chanserna till en mer gynnsam rättspraxis.
Kan man verkligen tala om ett rekvisit?
I Diskrimineringslagen 1 kap 4 § st. 3 räknas ett antal rekvisit upp som måste uppfyllas för att diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska föreligga. Vidare står att de krav på tillgänglighetsåtgärder som kan krävas ska vara skäliga med hänsyn till de praktiska och ekonomiska förutsättningarna, varaktigheten och omständigheterna i övrigt.
Vid avgörandet om diskriminering i form av bristande tillgänglighet föreligger måste alltså en skälighetsbedömning göras och det är inte säkert att de omständigheter som ska beaktas vid denna ska liknas vid rekvisit som måste uppfyllas.
I propositionen fastslås att det ofta uppstår ”varaktiga förhållanden” inom arbetslivet och på utbildningsområdet. På de övriga samhällsområden som diskrimineringslagen omfattar är kontakterna däremot av en annan karaktär och de åtgärder som här ska vidtas för att diskriminering inte ska föreligga bör oftast vara av enklare karaktär, såvida det inte kan krävas ytterligare åtgärder enligt annan författning som är tillämplig i den enskilda situationen.
Inför införandet av diskrimineringsförbudet i form av bristande tillgänglighet gjordes en konsekvensanalys och där utreddes bland annat hur den kommunala sektorn (kommuner och landsting) skulle komma att påverkas av lagförslaget. I denna framgår följande beträffande transporter:
”Kommuner och landsting ansvarar för transporter genom kollektivtrafiken. Eftersom förslaget inte innebär några nya uppgifter och skälighetsbedömningen inte bör leda till några krav utöver vad som redan finns i annan lagstiftning, så torde kostnaderna vara försumbara.”
Gällande kollektivtrafiken har varaktigheten alltså inte berörts i förarbetena och denna faktor borde därför spela en mindre roll i skälighetsbedömningen.
Riskfyllt resonemang av DHR
Utan att fördjupa mig i rättsfilosofiska resonemang vill jag här poängtera att Sverige har en rättstradition som präglas av rättspositivism. Det innebär att gällande rätt utgår från de rättskällor som de facto används. På den grunden kan ifrågasättas om DHRs resonemang om att varaktigheten ska bedömas utifrån resekollektivet är juridiskt korrekt.
I Diskrimineringslagen regleras nämligen situationer mellan en person med funktionsnedsättning och en verksamhetsutövare. Frågan är om varaktigheten då verkligen kan tolkas utifrån en hel grupp.
Istället kan det vara mer ändamålsenligt att inför skälighetsbedömningen påstå att kollektivtrafikens beskaffenhet ska ses som ”en annan omständighet av betydelse”. Eftersom kollektivtrafikens tillgänglighet regleras i annan lag är det skäligt att kräva att kollektivtrafiken i sig ska vara tillgänglig oavsett varaktigheten i förhållandet mellan verksamhetsutövaren och den enskilde.
Syftet med kollektivtrafiken är att den ska kunna användas av allmänheten efter individuella behov. Varaktigheten är bara en faktor av flera i helhetsbedömningen av om en åtgärd är skälig att kräva i det enskilda fallet. Om DHRs resonemang får gehör av rätten finns en risk att varaktigheten får en större betydelse i skälighetsbedömningen än nödvändigt.
Varaktigheten ska hjälpa, inte stjälpa
Förhållandet mellan verksamhetsutövaren och den enskilde är av viss betydelse vid bedömningen huruvida en viss tillgänglighetsåtgärd ska anses skälig att kräva. Men det finns en risk att lagens syfte att öka möjligheterna till deltagande i samhället undergrävs om alltför mycket vikt läggs på parternas relation och om skälighetsbedömningen samtidigt görs restriktivt.
I Regeringsformen 1 kap 2 § fastslås principen om alla människors lika värde. Här stadgas att det allmänna ska motverka diskriminering av personer med funktionsnedsättning och arbeta för att denna samhällsgrupp, som i jämförelse med andra grupper har en utsatt position i samhället, blir delaktiga i samhällslivet.
Att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar är en förutsättning för att uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och således en av huvudorsakerna till varför diskrimineringsformen ”bristande tillgänglighet” infördes. Lagstiftaren ville härmed ge den enskilde individen en reell möjlighet att på det individuella planet genomdriva sina rättigheter.
Det kan tyckas motsägelsefullt att upprätta ett alltför strängt krav på ett varaktigt förhållande mellan en person med funktionsnedsättning och en verksamhetsutövare. Risken finns att diskrimineringsförbudet urholkas genom användningen av ett sådant förhållningssätt. Detta skulle stå i strid med samhällets högt ställda ambitioner om att göra samhället mer tillgängligt.
Skäliga tillgänglighetsåtgärder ska kunna krävas oavsett hur situationen mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ser ut. I de fall där kontakten mellan parterna är varaktig kan man dessutom förvänta sig att ytterligare åtgärder tas. En sådan tolkning av lagen torde vara riktig enligt lagstiftarens intentioner, och inte minst önskvärd ur ett rättighetsperspektiv.
Ledarhund betyder att kunna ta sig fram på egen hand
I artikeln Sveriges ledarhundsförare vill ha tydligare diskrimineringslag beskriver representanter för föreningen Sveriges ledarhundsförare sin frustration över att gång på gång nekas tillträde till arbete, utbildning, restauranger och hotell (med mera) på grund av att de använder ledarhund.
Anmälningstjänsten på Independent Living Institute har mottagit 46 anmälningar från personer som använder ledarhund och Diskrimineringsombudsmannen rapporterar sedan 2009 ett sjuttiotal anmälningar som rör ledar- eller assistanshund. Assistanshund är en samlingsbeteckning, men här används mestadels ledarhund eftersom fokus i de flesta anmälningarna har varit personer med synnedsättning.
Det finns ingen systematisk sammanställning av anmälningarna som inkommit till DO. Forskaren Kristina Engwall kategoriserar i sin aktstudie av diskrimineringsanmälningar på grund av funktionsnedsättning anmälningar om ledarhund i facket ”att nekas använda sitt hjälpmedel”.
Hon tar upp ett fall där en kvinna med ledarhund nekas att gå på ett museum med sina barn. Istället får ledsagaren gå in med barnen och hon tvingas vänta utanför. En annan kvinna med servicehund blir avvisad från en butik vilket får konsekvensen att hon sedan sällan går till butiker över huvud taget. Engwall konstaterar att ett sådant agerande får stora konsekvenser för individen.
Diskrimineringsskyddet
En person med ledarhund har som utgångspunkt samma rätt som andra att vara i lokaler dit allmänheten har tillträde. Om en person ändå nekas att komma in eller får delta på sämre villkor kan det bryta mot förbudet att diskriminera någon med hänvisning till dennes funktionsnedsättning.
Diskrimineringsskyddet finns i svensk rätt främst i diskrimineringslagen och utgår från tre huvudsakliga kriterier. Händelsen måste innehålla ett missgynnande som har samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna och utgöra en form av diskriminering som finns i lagen. Vidare måste händelsen röra ett av de samhällsområden som omfattas av skyddet i andra kapitlet i diskrimineringslagen (2008:567).
Om händelsen utgör diskriminering i lagens mening i strid mot ett diskrimineringsförbud och ärendet drivs i domstol kan domstolen komma fram till att den ansvariga verksamheten ska betala diskrimineringsersättning till den som har diskriminerats.
I det konkreta fallet måste det dokumenteras på vilket sätt missgynnandet skett. Utan bevisning är det svårt att driva en framgångsrik talan om diskrimineringsersättning. Bevisningen kan till exempel vara inspelningar, vittnesmål eller skriftlig dokumentation.
Olika former av diskriminering aktuella
I diskrimineringslagen finns sex former av diskriminering. I fall som har samband med ledarhundar är det enligt Diskrimineringsombudsmannen i första hand fråga om indirekt diskriminering eller diskriminering i form av bristande tillgänglighet.
Indirekt diskriminering innebär att en person särskilt missgynnas genom att en verksamhet har tillämpat en bestämmelse eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som särskilt missgynnar personer med (i detta fall) en viss funktionsnedsättning. Hundförbud är exempel på en bestämmelse som särskilt kan missgynna synskadade personer och andra som till följd av en funktionsnedsättning är i behov av och faktiskt använder assistanshund.
Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering regleras sedan 2015 i diskrimineringslagen 1 kap. 4 § 3 punkten. Med bristande tillgänglighet avses att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättning.
Vad som är en skälig åtgärd beror delvis på de krav på tillgänglighet som finns i andra lagar och författningar. Hänsyn ska också tas till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna hos verksamheten, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt andra omständigheter.
—Bestämmelsen om bristande tillgänglighet som diskriminering är komplex, särskilt gällande den skälighetsprövning som ska göras för att avgöra om en viss åtgärd för tillgänglighet kan krävas, säger Ola Linder, som skrivit en rättsutredning om bristande tillgänglighet. Regeln kan ses som ett rättsmedel som trycker på en verksamhetsutövare att genomföra krav på tillgänglighet som redan skulle ha uppfyllts enligt annan lag eller författning – till exempel Plan- och bygglagen.
Lagstiftaren har understrukit att diskrimineringslagen i princip bara ger stöd för att kräva enklare anpassningsåtgärder för tillgänglighet om de inte regleras i annan författning. Det kan enligt propositionen Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering vara personlig service, information på annat sätt eller enklare fysiska åtgärder. Vad som är skäligt att kräva avgörs från fall till fall utifrån en helhetsbedömning. Det finns även vissa undantag vid denna form av diskriminering – till exempel omfattas inte verksamheter med färre än tio anställda.
Ledarhundar i svensk rätt
Diskrimineringslagen har inte reglerat särskilda företeelser i samhället som exempelvis ledarhundar, utan förlitar sig på generella skrivningar som ska tillämpas i det enskilda fallet. Visserligen innebär bristande tillgänglighet som en form av diskriminering en skyldighet att handla på ett visst sätt innan personen möter hindret, men det är inte förrän efter det inträffade som prövningen kan göras av en domstol – och diskrimineringsersättning dömas ut.
Det finns heller inte någon annan svensk lag som särskilt eller uttryckligen reglerar en rätt för ledarhundsförare att gå med sina hundar i utrymmen dit allmänheten har tillträde. När det inte finns en lag får vägledning sökas i andra rättskällor.
I till exempel Livsmedelsverkets föreskrifter skyddas främst intresset av att livsmedel inte kontamineras. Däremot framgår i Livsmedelsverkets rekommendation “Vägledning Hygien” avsnitt 5.7.9.3 att ”funktionshindrad person bör få medföra ledarhund, servicehund eller signalhund i serveringslokal och i vissa delar av en butik, under förutsättning att detta inte medför risk för att livsmedlen kontamineras.”
Det är verksamhetsutövaren som ska avgöra om det finns risk för kontaminering. Det är alltså smittorisker som tas upp här, inte till exempel allergier. Rekommendationen kan användas för att tolka rättsläget gällande tillgänglighet i brist på annan författning.
I dagligvaruhandelns branschriktlinjer 5.7 står att ägaren till en restaurang bör släppa in ledarhundar och att ledarhundar får vistas i alla utrymmen i en affär utom där opaketerade varor saluförs. Även om branschriktlinjerna inte är gällande rätt kan de tala för skälighet vid en prövning.
Tillgänglighet ingen absolut rättighet
Att inte få tillträde till exempel restaurang, butik, gym eller vårdinrättning på grund av ledarhund omfattas enligt DO av diskrimineringslagen. De former av diskriminering som i första hand skulle kunna vara aktuella i en sådan situation är bristande tillgänglighet och indirekt diskriminering.
—Men det finns undantag i diskrimineringsförbudet, säger Patricia Isakson Rivas som är jurist på Diskrimineringsombudsmannen. Det gäller vid alla situationer där indirekt diskriminering och bristande tillgänglighet som diskriminering tillämpas – inte bara för situationer med assistanshund. En konsekvens av undantaget är att det inte finns något absolut förbud mot diskriminering och heller ingen absolut rättighet att ta med sig en assistanshund i alla verksamheter.
Indirekt diskriminering
För indirekt diskriminering finns undantag som – i fall när en person med assistanshund blir missgynnad på ett sätt som har samband med funktionsnedsättning – innebär att verksamheten som avvisat personen kan ha tillämpat en bestämmelse, ett kriterium eller förfaringssätt som har ett berättigat syfte.
—Risk för kontaminering av livsmedel kan vara ett exempel på ett berättigat syfte, säger Patricia Isakson Rivas. Det andra undantaget gäller de medel och metoder som använts för att uppnå det berättigade syftet. Om dessa är lämpliga och nödvändiga i den aktuella situationen avgörs från fall till fall. Om till exempel ett hundförbud bedöms vara ett lämpligt och nödvändigt medel utgör missgynnandet inte diskriminering.
Men om det skulle finnas ett lämpligare sätt för verksamheten att uppnå samma syfte skulle situationen kunna utgöra indirekt diskriminering. Att lämna ledarhunden vid receptionen eller i ett särskilt rum så att ingen kontakt sker med mat under tillredning skulle kanske kunna vara ett sådant alternativ om den synskadade personen får ledsagning i lokalen. Patricia Isakson Rivas betonar att hon inte kan uttala sig generellt utan att bedömningen görs i varje enskilt fall utifrån de särskilda omständigheter som finns i just det fallet.
Bristande tillgänglighet
Om situationen däremot bedöms utifrån det nya förbudet om diskriminering i form av bristande tillgänglighet inträder delvis andra frågor, främst om verksamheten har vidtagit skäliga åtgärder för att en person med funktionsnedsättning ska komma i en jämförbar situation med andra personer utan funktionsnedsättning. När bedömningen om vilka åtgärder som är skäliga att kräva görs tas hänsyn till helheten och även till verksamhetsutövarens särskilda omständigheter.
Tillsyn i fall med ledarhundar
Diskrimineringsombudsmannen har hittills inte drivit något fall rörande assistans- och ledarhundar i domstol. DO:s huvudinriktning är inte längre att driva ärenden i domstol, utan att genomföra tillsynsutredningar. En tillsynsutredning avslutas i de flesta fall med ett tillsynsbeslut med DO:s bedömning. DO förutsätter sedan att den aktuella verksamhetsutövaren frivilligt rättar sig efter bedömningen.
Efter att förbudet för diskriminering i form av bristande tillgänglighet tillkom 2015 har 18 anmälningar gjorts rörande assistanshund. Av dessa har DO utövat tillsyn och fattat beslut i två ärenden. Ett tredje ärende rörande diabeteshund på köpcentrum är för närvarande under utredning.
—Att DO tar upp ett fall till tillsyn innebär att DO vill utreda frågan ytterligare och utgår från att situationen omfattas av diskrimineringslagstiftningen, säger Patricia Isakson Rivas. De ärenden DO väljer att utreda är de man anser kan få störst genomslag och skapa samhällsförändring. Men av de cirka 2500 anmälningar DO får in årligen kan man bara utreda var tionde.
—Men vi går igenom alla anmälningar noggrant, säger Patricia Isakson Rivas.
Hon anser att DO tittat på frågan om assistanshundar i relativt stor utsträckning i förhållande till hur många personer som berörs. Hon betonar också att DO gärna ser en fortsatt dialog i frågor som rör tillgänglighet för personer med assistanshund.
Aveny ögonklinik
Det första tillsynsärendet (ANM 2015/421) anmäldes av en kvinna som nekades att ta med sin ledarhund vid ett besök på Aveny ögonklinik i Göteborg, där hon bokat tid. Hälso- och sjukvård är ett av de områden som omfattas av diskrimineringslagen och DO valde att utreda ärendet utifrån det nya förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet.
Ögonkliniken erbjöd först ledsagning och föreslog senare en besökstid allra sist på arbetsdagen, strax innan städningen av lokalen. DO bedömde att personen i fråga kan ha blivit utsatt för diskriminering i form av bristande tillgänglighet när hon nekades att besöka ögonkliniken med sin ledarhund, och att ögonkliniken borde ha kunnat justera sina rutiner vid den första kontakten med patienten.
Diskrimineringsombudsmannen avslutade ärendet med att förutsätta att Aveny ögonklinik ”ser över sina rutiner så att de uppfyller kraven på en tillgänglig vård enligt diskrimineringslagen”. Det påpekas också att den här typen av anpassningar inte innebär några extra kostnader.
Friskis & Svettis Kungsholmen
Det andra tillsynsärendet är också från 2015 (ANM 2015/1845) och gällde en synskadad person med ledarhund som nekats att träna med sin ledarhund på Friskis&Svettis Kungsholmen med hänvisning till att det kan finnas allergiker och att gymmet skulle kunna förlora kunder.
Även detta ärende utredde DO för att pröva den nya formen av diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Friskis&Svettis Kungsholmen föreslog ett andra gym som välkomnar ledarhundsförare. Detta skulle innebära längre och krångligare väg för personen i fråga, kanske även merkostnader.
Till Friskis&Svettis Kungsholmen var man däremot välkommen att ta med en ledsagare ”utan extra kostnad”. Personal och instruktörer kunde också ställa upp som ledsagare. Det kräver i och för sig en överenskommelse i förväg och risk att få sitta och vänta vissa stunder under träningen.
Medan utredningen pågick fattade Friskis&Svettis i Storstockholm beslut att låta ledarhundar vänta i ett anslutande rum, som personalrum eller konferensrum.
DO:s bedömning blev att Friskis&Svettis Kungsholmen genom att möjliggöra för ledarhunden att stanna i ett angränsande rum och erbjuda viss ledsagning från personal hade vidtagit de åtgärder som man skäligen kan kräva för att anmälaren ska komma i en jämförbar situation med kunder utan anmälarens funktionsnedsättning.
Diskrimineringsombudsmannen resonerar alltså i sin bedömning utifrån att personen ska kunna komma i en jämförbar situation med andra personer utan funktionsnedsättning och kunna få del av den aktuella verksamheten i sig. Enligt DO:s tolkning av förarbetena till lagen innebär det inte nödvändigtvis att man har rätt till att få exakt samma behandling som andra, men skillnaden får inte ”vara större än vad som är sakligt påkallat”.
Nödvändigt att pröva lagen
I de två tillsynsärenden som DO tagit upp har tillgängligheten för personen med ledarhund bedömts mot bestämmelsen om bristande tillgänglighet. Men juristen Annika Jyrwall Åkerberg säger att det egentligen inte fastslagits i rättspraxis om rätten att ta med sig sin hund är en fråga om tillgänglighet eller inte.
Ett uttalande från Handikappombudsmannen (som uppgick i Diskrimineringsombudsmannen 2009) tyder på det, men det är ingen dom.
—Eftersom det inte finns någon rättspraxis vet vi inte om lagändringen 2015 inneburit någon förbättring, säger Annika Jyrwall Åkerberg. Vi vet inte om det är lagen som brister eller om det är tolkningen av den som behöver förbättras.
Hon tror att det faktum att det inte finns några prejudikat kan skapa en rädsla att driva processer. Om en process leder till ett negativt domslut kan det få negativa konsekvenser för rättsläget och den som anmält.
—Det är nu nödvändigt att pröva lagen för att nå samhällsförändring, säger Ola Linder. Frågan om individuell upprättelse lämnas obesvarad om juridiken inte används.
Eventuella negativa prejudikat kan ge ny kunskap om att lagen faktiskt inte räcker och därmed avgöra om kampen för tillgänglighet i en specifik fråga ska drivas i domstolarna eller i riksdagen.
/Emil Erdtman med juridisk granskning av Ola Linder
