Ola Linder är jurist på Lagen som verktyg och har här gjort en juridisk utredning av ändringen i diskrimineringslagen (2008:567) om införandet av bristande tillgänglighet som en form av diskriminering. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2015 och omfattar inte händelser före ikraftträdandet.
Adolf Ratzka, initiativtagaren till föreningen Med lagen som verktyg, älskar klassisk musik och har länge velat gå på konserterna i Slottskyrkan, men inte kunnat komma in med sin elrullstol.
Den 3 juni 2016 besökte han tillsammans med sitt juridiska ombud Carin Apelmo från Byrån För Lika Rättigheter det Kungliga slottet för att undersöka om de lokaler som är öppna för allmänheten verkligen är öppna för alla.
Slottet har hissar, men från Bernadottevåningen ner till Rikssalen och Ordenssalarna är det trappor utan hiss. Vid den södra ingången finns trappsteg för att komma upp till nästa plan.
Slottskyrkan nås via en svängd trappa. Det finns visserligen en bakväg in till kyrkan – något som enligt lagen hade varit acceptabelt – men där begränsas allmänhetens tillträde av säkerhetsföreskrifterna. Ingången är alltför nära kungens och drottningens arbetsrum.
Aktionen
Adolf Ratzkas besök på Slottet rapporterades i Sveriges Television, Sveriges Radio och Dagens Nyheter. Han överväger i samråd med sitt juridiska ombud att stämma Slottet för diskriminering på grund av bristande tillgänglighet. Under hösten har de tillsammans granskat förutsättningarna för en stämning.
—Adolf utsattes för en kränkning eftersom han inte kunde ta del av verksamheten som andra betalande besökare, säger Carin Apelmo. Men innan en stämning kan göras måste vissa frågor utredas. Först vilka tekniska lösningar som finns.
Adolf Ratzka vid slottets södra port
—Dessa åtgärder måste också vara skäliga att kräva med tanke på vad som är praktiskt och ekonomiskt rimligt för motparten, säger Carin Apelmo vidare. Till exempel hade en domstol vid en skälighetsbedömning förmodligen ansett det oproportionerligt att flytta på kungens och drottningens arbetsrum för att kunna gå bakvägen.
Utredningen
För att undersöka vad som går att åtgärda bokade Carin Apelmo in ett möte med representanter för Kungliga slottet, Statens fastighetsverk och Myndigheten för delaktighet samt två företag som tillhandahåller tillgänglighetslösningar.
Vid mötet framkom att det under hösten köpts in två trappklättrare till Slottet. Av dessa är en på plats, men den fungerar endast för manuella rullstolar. Den andra – som ska fungera för större elrullstol – har ännu inte kommit från leverantören.
Adolf Ratzka och Carin Apelmo ställdes nu inför frågan om de åtgärder som vidtagits varit tillräckliga. Medför åtgärderna att Adolf hamnar i en jämförbar situation som andra besökare?
Carin Apelmo utgår i sitt arbete från klientens individuella behov. Hade till exempel en grupp av personer med manuell rullstol övervägt grupptalan hade ärendet slutat här. Då hade tillgänglighetsfrågan nämligen varit löst. Nu behöver frågan utredas vidare.
Slottets åtgärder
Morgan Gerle är chef för den publika verksamheten och den som sett till att trappklättrarna köpts in.
—Vi har diskuterat tillgänglighet i många år, men inte kommit till skott. Nu fick vi en skjuts framåt i och med Adolf Ratzkas besök, säger han.
Slottets lokaler ägs av Statens Fastighetsverk, som därmed ansvarar för hissar och större installationer. Det är en myndighet som måste följa upphandlingslagen och i fallet med äldre byggnader även Riksantikvarieämbetets regler. Exempelvis har det tidigare talats om en hiss mellan två trappor, men i slutändan ansetts alltför ”förvanskande”.
Morgan Gerle arbetar däremot på Ståthållarämbetet som bedriver verksamhet i Slottet och som står för lös utrustning som till exempel vissa hjälpmedel. Ståthållarämbetet är trots namnet ingen myndighet och Morgan Gerle har därför ganska fritt kunnat söka lösningar utifrån vad han tror skulle fungera bäst. Han googlade och kontaktade kommuner och företag för att få referenser på olika lösningar.
Trappklättrare
Vid sina sökningar på nätet hittade han olika trappklättrare och föll för en flyttbar som går på band. Modellen Tryggve Flex fungerar för manuell rullstol och står nu framme i en av salarna.
—Den används flera gånger i veckan och har varit väldigt bra för många av våra besökare som av olika skäl har svårt att gå i trappor, säger Morgan Gerle. Arbetsledarna inom personalen har fått utbildning i att använda den.
Tryggve MultiFlex Foto:Tunbjer.se
Han väntar nu spänt på den större modellen Tryggve Multiflex som har en plattform där större elrullstolar ska kunna fästas. Den ska enligt beskrivningen anpassa sig efter olika lutningar och känna av när trapporna börjar och slutar så att den hela tiden håller sig stabilt upprätt. Det återstår att se om den även klarar den svängda trappan till Slottskyrkan. Han har på Färdtjänsten sett en trappklättrare som klarar svängda trappor, men bara för manuell rullstol.
Bedömning
Adolf Ratzka ställer sig tveksam till flyttbara anordningar.
—Trappan och lift måste vara kompatibla, säger han. Jag vill inte färdas i några äventyrliga ekipage, utan vill känna mig trygg och säker.
Adolf Ratzka säger att hiss oftast är den bästa lösningen. Han tycker att man på Slottet borde tagit in sakkunnig expertis istället för att söka på nätet. Tryggve MultiFlex tar enligt beskrivningen bara 230 kg vilket är alldeles för lite med tanke på att stora elrullstolar i sig (utan personen) kan väga upp mot 200 kg.
För Adolf Ratzka är det dessutom viktigt att lösningarna är acceptabla för dem som ska använda dem. De ska inte vara alltför uppseendeväckande och skrymmande.
Carin Apelmo medger att juridikens kvarnar mal långsamt. Om rättsliga åtgärder kommer att vidtas beror på om de införda lösningarna fungerar för hennes klient. Men oavsett om ärendet leder till en stämning eller inte konstaterar hon att Adolf Ratzkas slottsbesök lett till ökad tillgänglighet för en stor grupp besökare som tidigare inte kom in.
Gerard Quinn är professor i juridik och föreståndare för Centre on International Disability Law & Policy vid National University i Galway, Irland – ett pionjäruniversitet med masters- och doktorandkurser i lagstiftning om diskriminering och funktionshinder. Quinn var en av ”arkitekterna” bakom Funktionsrättskonventionen CRPD.
Här är hans videoinlägg på de seminarier som projektet Med lagen som verktyg anordnade den 25 november 2016 om hur juridiken kan användas för att införliva konventionen i praktiken – och civilsamhällets roll. Filmen är textad på både svenska och engelska. Klicka på symbolen för UNDERTEXTER för textning och INSTÄLLNINGAR för att byta språk.
Inför videoinlägget hade projektledaren och juristen Paul Lappalainen ställt några frågor till Gerard Quinn om Funktionsrättskonventionens tillkomst, det civila samhällets roll och hur jurister kan använda konventionen och internationell rätt i praktiken.
Inledningsvis talar Gerard Quinn om det civila samhällets roll i utarbetandet av Funktionsrättskonventionen; ”Konventionen skulle inte ha kommit till utan mycket aktiva inspel från det civila samhället runtom i världen.”
Han påminde om att det finns ett förslag till konvention om rättigheter för äldre personer, och konstaterade att funktionshinderrörelsen var långt före icke-statliga organisationer som arbetar för äldre personer i det internationella samordningsarbetet.
Vid framtagandet av Funktionsrättskonventionen var många nationella funktionshinderrörelser på plats i förhandlingsrummet och gjorde verklighet av det kända uttrycket ”ingenting om oss utan oss,” vilket även genomsyrar den slutliga konventionstexten.
”Engagemanget från det civila samhället på lokal, regional och nationell nivå – och nu på internationell nivå – är mycket viktigt för att upprätthålla en synlighet hos frågorna och trycka på för förändring.”
På Paul Lappalainens fråga om vi behöver nationella lagar för att införliva rättigheterna i konventionen lokalt svarade Gerard Quinn ”Ja, inom FN-systemet måste man ta med dem hem och internalisera dem.”
Han underströk vidare att seriella förändringsprocesser är lika viktiga som innehållet i konventionerna för att göra innehållet verkligt och påtagligt för personer på marken i samhället.
Han uppmuntrade till mer samverkan inom det civila samhället och gav som exempel den sommarskola inom funktionsrätt där han själv medverkat. Den samlade 160 deltagare från 47 länder förra året.
Att etablera law clinics genom att engagera juriststudenter vid juridiska institutioner för att driva fall till domstolar är ett sätt att öka kunskapen inom juristkåren och driva på rättsutvecklingen.
”Fler och fler regeringar ser strategiska rättsprocesser som ett konstruktivt bidrag och ett direkt deltagande i utarbetandet av den rättsliga utvecklingen.” Det är därför av demokratiska skäl viktigt att processerna är förankrade i samhället och i synnerhet funktionshinderrörelsen.
CRPD tillerkänner enskilda med funktionsnedsättning rätt till samhällsdelaktighet, och går på så sätt mycket längre än ett förbud mot diskriminering. Europadomstolen har långsamt och stegvis införlivat CRPD i sin analys av frågor om rättskapacitet och inkluderande undervisning.
Den Europeiska kommittén för sociala rättigheter har uppvisat stor förståelse för funktionsrätt i sin praxis, och bör enligt Gerard Quinn användas i större utsträckning – ”Europeiska jurister blir bättre på att använda argument grundade i internationell rätt, men de kan bli ännu bättre på det.”
Gerard Quinn uppmanar funktionshinderrörelsen att vara mer aktiv i analysen av rättsläget för att påvisa hur konventionen bättre kan implementeras i lagstiftningen och praktiken. Att använda sig av samarbeten med akademier och advokatsamfund runt om Europa bedömde han vara ett bra sätt för att påverka.
Professor Quinn avslutar med att retoriskt fråga ”skulle det civila samhället luta sig tillbaka och lita på den goda viljan hos andra? Nej jag tror att hela poängen med föreställningen om hur vi ändrar förändringsprocesser i konventionen är att rösten från personer med funktionshinder lyfts fram.
Detta betyder inte nödvändigtvis att man undergräver social konsensus eller avfärdar positiva resultat av den tidigare socialpolitiska inriktningen. Det är bara en ny typ av partnerskap i samproduktion av lagar och offentlig politik med större påverkan för individen.”
