Vi pratar mycket om rättigheter men sällan om utkrävbarhet eller effektivitet. Hur ska rättigheterna bli till verklighet? Med den frågan inledde Ola Linder vårt seminarium Var finns tänderna? som genomfördes i samarbete med föreningen Med lagen som verktyg. Svaret blev att det är många utmaningar på vägen och att det finns anledning att arbeta på flera fronter samtidigt.
Glappet mellan rättigheterna i FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar och den svenska verkligheten åskådliggjordes på många sätt på Artikel 19 som verktygs seminarium Var finns tänderna? i förra veckan. Seminariet var tänkt som en början på en fördjupad diskussion om funktionsrätt och rättsstaten. Och de svåra frågorna avlöste varandra.
Det måste kosta att diskriminera
En av frågorna var om pengar – att acceptera en summa som ett plåster på såren för att sedan släppa frågan ifrån sig. De flesta var överens om att det också kunde innebära att motparten därmed kan fortsätta att diskriminera om beloppet inte är kännbart högt. Så är det inte idag, sa Susanne Berg, ordförande i Föreningen lagen som verktyg, och tog upp ett fall som gällde bristen på utrop i lokaltrafiken i Örebro där det blev förlikning.
– Så man betalade sig fri, men problemet är ju att man sedan fortsätter att diskriminera.
Susanne Berg menar att man måste ha högre diskrimineringsersättningar.
– Det kostar för lite att diskriminera. Det måste kosta mer att göra fel än vad det gör att göra rätt, det måste vara är en grundprincip.
Nora exempel på brott mot artikel 19
Ola Linder har gjort en mycket åskådlig schematisk bild, en överblick på rättigheternas utkrävbarhet, där han jämför rättighetsartiklarna i Funktionsrättskonventionen med svensk lagstiftning. Artikel 19 menar han kan vara svår att jobba med i enskilda fall eftersom den är så abstrakt men han tar ändå upp artikel 19 b som handlar om att staten aktivt ska tillhandahålla stöd och service för att ge möjlighet att leva som andra. Han tar upp Nora Eklöv som exempel. Nora Eklöv skulle ha deltagit på seminariet men var sjuk och inlagd på sjukhus.
– Att hon mår som hon mår hör delvis samman med att hon inte har fått tillgång till assistans, alla fall inte i tillräcklig omfattning. Det har tagit en enorm tid att processa för henne. Hon är inne på tredje året av överklaganden. Så hon kan inte leva ett fullgott liv i samhällsgemenskapen. Det är ett konkret exempel på hur det kan gå fel när myndigheterna förhalar och inte litar på det personen säger om behovet av assistans utan istället medikaliserar och gör bedömningen otroligt strikt och konsekvenserna ser vi här idag – hon är inte här.
Att backa från konventionen brott mot artikel 4
Ola Linder har också tagit med Artikel 4 i översikten trots att den inte är en rättighetsartikel.
– Den är så otroligt viktig eftersom som staterna som skriver under måste genomföra ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter progressivt – man kan inte bara säga att det är en målsättning utan man måste arbeta aktivt för att uppnå dem.
Han tar upp nedskärningarna i assistansen som exempel.
– Det är ju ett direkt brott mot artikel 4, sade han.
Det jämförande schemat uppdateras längre fram här på hemsidan.
Många utmaningar
Utmaningarna är många för att rättigheterna ska bli verklighet och att det är många problem som måste lösas på vägen dit. Människorättsjuristen Annika Jyrwall Åkerberg, Civil Rights Defenders, sade att det helt enkelt är ”förbaskat svårt att få sina rättigheter tillgodosedda idag”. En avgörande sak menar hon är dagens system med rättshjälp.
– Det system vi har idag måste utvecklas för det är ett elände att få den juridiska kompetens man behöver för att kunna driva de här strategiska fallen.
Hon menar rättigheterna är klart och tydligt skrivna i konventionen men påminde om att det är den svenska lagen som gäller i Sverige. Hon tog upp det som kallas konventionskonform tolkning som innebär att lagen, när den är otydlig, ska tolkas i konventionernas anda. Det står bland annat i regeringens strategi för mänskliga rättigheter. Men i praktiken görs det inte, menar Annika Jyrwall Åkerberg. Hon nämner en studie som visar att svenska myndigheter och domstolar är väldigt dåliga på att använda konventionskonform tolkning, vilket gör det mycket svårt för den enskilde i en rättsprocess.
– Man måste ha ett ombud som har koll på den internationella konventionen och de svenska lagarna och det är inte enkelt att hitta i Sverige idag. Och ska man ha ett ombud som inte redan är insatt i CRPD utan ska leta rätt på alla rättigheter från början kostar det pengar… och vem betalar det?
Se mer om konventionskonform tolkning i vår artikel om detta och studien från Uppsala universitet här.
Ny bank av jurister för att påverka praxis
Annika Jyrwall Åkerberg är tveksam till att bara ändra lagarna.
– Jag tror vi måste bygga upp en ny bank av jurister som kan driva fall på det sett som vi förtjänar eller alla har rätt till. Det är också ett sätt att utbilda domstolarna. Jag tror vi behöver praxis som gör det tydligt. Det är praxis som gör att LSS försämras nu, trots att lagen inte ändrats.
Susanne Berg höll med om det:
– Men problemet är mycket större än så. Vi har rättsprocesser och domstolar som inte fattar diskriminering och medborgarrätt. Och som gärna går maktens vägar.
Grupptalan fördelar bördorna
Så kallad grupptalan diskuterades som en möjlig väg att gå. Grupptalan är då flera personer tillsammans driver ett fall där fördelen är att bördorna fördelas på fler personer och därmed sänker riskerna. Sven Aivert påminde om det kanske största grupptalans-fallet i Sverige – neurosedynfallet i början av 60-talet och Annika Jyrwall Åkerberg tog upp ett fall där hon själv var inblandad genom Civil Rights Defenders. Det handlade om registreringar av romer av polisen i Skåne. Utfallet av det var mycket bra.
– Det resulterade i att våra klienter fick 35000 var men också att alla som var med i registret fick 5000 kronor var i skadestånd. Så det var väldigt framgångsrikt.
Surfa på barnkonventionen
Både Annika Jyrwall Åkerberg och Susanne Berg tror att det faktum att barnkonventionen blir lag nu vid årsskiftet kan höja statusen även för funktionsrättskonventionen. Och Susanne Berg tror på att driva fall:
– Man måste hitta bra fall, bra jurister, ha bra underlag och bra strategier och så måste man börja driva fall – för att skapa ett tryck och för att påverka folk pedagogiskt som får folk börjar prata om rättigheterna.
Mia Ahlgren, Funktionsrätt Sverige, fick sista ordet:
– Vi kan göra flera saker. Vi ska naturligtvis både bedriva rättsfall och samtidigt kämpa för en bättre lagstiftning. Jag tror vi måste tjata som sjutton om saker som vi behöver förändra i lagstiftningen men samtidigt lära oss konventionen och driva rättsfall. Så vi måste kämpa på flera fronter samtidigt.