Vems val 01, Podden om artikel 19 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Vems val? Podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande är skapad av Artikel 19 som verktyg, ett Arvsfondsprojekt som granskar hur det går för Sverige att genomföra artikel 19 i funktionsrättskonventionen.Vems Val podcast logotyp

Mari Siilsalu, funktionsrättsaktivist och rådgivare på Independent Living Institute, och Ola Linder, jurist på Independent Living Institute, pratar juridik, rättigheter och politik som kretsar omkring artikel 19 i FNs konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning – funktionsrättskonventionen. Gäster kommer i senare avsnitt.

I detta första avsnitt berättar Mari om sin bakgrund och independent living. Sedan diskuterar Mari och Ola kring funktionsrättskonventionens status i Sverige,  institutioner och rätten till bostad samt olika syn på funktionshinder. Nedan finns en transkribering av det talade innehållet.

Podden i text:

Vems val? Podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande är skapad av Artikel 19 som verktyg, ett Arvsfondsprojekt som granskar hur det går för Sverige att genomföra artikel 19 i funktionsrättskonventionen och informerar människor om sina rättigheter och det här är första avsnittet.

I podden kommer vi att prata om olika teman, ta in gäster och diskutera allt möjligt kring juridik, rättigheter och politik. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som också kallas funktionsrättskonventionen kommer ifrån FN och togs fram i samverkan med funktionsrättsorganisationer. Artikel 19 i konventionen kräver att staten ska arbeta för att människor med funktionsnedsättningar får leva ett självbestämt i samhället. Det ställer stora krav på regeringarna, men vad innebär det? Vi ska diskutera detta och mycket mer i podden Vems val. Jag heter Ola Linder och är jurist på Independent Living Institute.

Jag heter Mari Siilsalu och jag är funktionsrättsaktivist och jobbar också som rådgivare på projektet Artikel 19 som verktyg, så om du funderar på hur du kunde få din stöd från kommunen eller LSS eller hur du kunde använda din rätt till ett självbestämt liv så kan du ringa eller skriva till mig.

Men nu ska jag berätta vad jag vet om ett självbestämt liv. Som många andra människor med funktionsnedsättning lärde jag mig först vad ett självständigt liv inte är. Jag föddes i Estland och levde mina första 17 år utan att uppleva någon funktionsnedsättning och tänkte inte ens på att jag levde ett självbestämt liv. Efter en sjukdom blev jag rullstolsanvändare och insåg snabbt att jag inte längre levde ett självständigt liv. Den största skillnaden var att de medborgerliga rättigheterna inte längre gällde i mitt fall på samma sätt.

Alla ungdomar hade en medborgerlig rätt till utbildning förutom mig.

Varför hade inte jag rätt till utbildning när alla ungdomar ska ha det? För att jag inte längre var som alla andra ungdomar. Jag var en ungdom med funktionsnedsättning och det var för krångligt och för dyrt för att ge mig rätten till utbildning.

Till slut fick jag gå tillbaka till skolan ändå, men inte på grund av någon självklar medborgerlig rättighet. Jag fick det efter några månaders ständig protest och ett undantagsbeslut att kommunen faktiskt har resurser för att bevilja mig assistans för min utbildning eftersom det verkade som jag ändå väldigt gärna ville gå i skolan.

Självbestämt liv, på engelska Independent Living, är ett begrepp och en folkrörelse med sitt ursprung i 60-talets USA. Där fanns det en grupp av på den tiden galenförklarade människor med funktionsnedsättning som bestämde sig att vi vill vara helt vanliga människor. Vi vill faktiskt göra det alla andra gör. Att vi vill vara med där och det andra är vi har fått nog av att bo avskilt och göra saker som bara människor med funktionsnedsättning gör. Att aldrig lämna det så att säga funktionsnedsättningsbubblan.

Just denna strävan efter att vara en helt vanlig människa är andan i filosofin om självständigt liv och senare också funktionsrättskonventionens artikel 19. För att människor med funktionsnedsättning ska kunna vara helt vanliga människor behöver samhället inse att någon funktionsnedsättning inte är en ursäkt för att ta ifrån människans medborgarrättigheter. En medborgare är en medborgare. Medborgare med funktionsnedsättning ska ha samma rättigheter som alla andra medborgare. Nu för att människor med funktionsnedsättning skulle kunna på riktigt ta åt sig alla sina med medborgerliga rättigheter och skyldigheter, som alla helt vanliga människor gör, behöver vi tillgänglighet och stödinsatser. Hur det blir för oss kan illustreras av följande exempel:

En rullstolsanvändare är inte förhindrad på något sätt så länge vägen framåt är platt och man har en personlig assistent. Däremot blir rullstolsanvändare direkt förhindrade vid första trappan utan en hiss eller när hen är tvungen att vara utan personlig assistans.

En person med dyslexi är inte förhindrad när hen kan använda lämpliga hjälpmedel när hen ska läsa en text. Däremot blir en människa med dyslexi förhindrad så fort hen är tvungen att läsa texten utan hjälpmedel.

Så egentligen är människan inte automatiskt förhindrad bara för att hen har en funktionsnedsättning. Däremot kan människan med funktionsnedsättning vara förhindrad om samhället är byggt eller organiserat på ett förhindrande eller förtryckande sätt. Så målet med tillgänglighet och stödinsatser är att samhället blir omorganiserat så att det inte förhindrar eller förtrycker människor med funktionsnedsättning.

Så funktionsrättskonventionens artikel 19 kräver att samhället ska vara tillgängligt och att det ska finnas stödinsatser alla människor med funktionsnedsättning kan leva ett självständigt liv som alla andra vanliga människor gör. Och Sverige har skrivit under. När vi säger att Sverige har skrivit under funktionsrättskonventionen artikel 19, vad betyder det egentligen är? Är funktionsrättskonventionens artikel 19 en lag i Sverige? Vad tror du Ola?

Ola:

Nej den är ju inte lag i Sverige. Den är ju en del av en internationell konvention som Sverige inte bara skrivit under utan även ratificerat som heter på juridiska. Det betyder ju att Sverige har åtagit sig gentemot de andra staterna som också ratificerat konventionen att genomföra det som framgår av konventionen, alltså de allmänna antaganden som följer av konvetionen och garantera att de som finns i landet de rättigheter som också slås fast i konventionen, så det är ganska långtgående åtaganden som finns där och ganska långtgående skyldigheter gentemot de som befinner sig inom landet. Det är lite intressant, i just den här konventionen, för att den inte innehåller en bestämmelse om exakt vilka den gäller. Så brukar det vara så att det står att inom landets territorium eller på något sätt att finns en reglering kring var någonstans konventionen ska gälla eller när, men den här konversationen så finns det inte. Vi kan väl utgå ifrån att det gäller på de flesta platserna i Sverige och där Sveriges offentliga makt på något sätt påverkar människor finns det i vart fall en skyldighet att genomföra det som står i konventionen.

Mari:

Okej den riktigt märklig grej att den faktiska platsen inte är specificerad eller vem den gäller. Till exempel, gäller det alla människor som befinner sig vid svenska statsgränsen eller gäller det bara människor som är medborgare i Sverige eller liksom vilka sociala grupper det gäller.

Ola:

Precis, det är en obesvarad fråga men jag tror att generellt är så att den sträcker sig ganska långt. Vi har sett att människor kan åberopa sina rättigheter inför funktionsrättskommittén. På olika sätt får ju effekt, den inte verkningslös, men vet inte precis var gränserna går. Till skillnad mot en lag som antas Sveriges Riksdag så är ju i alla fall svenska myndigheter inte lika benägna att använda konventionen utan de använder sig utav lagstiftningen främst och andra svenska rättskällor.

Mari:

Rent juridiskt, vad är skillnaden mellan den här konventionen i Sverige och en svensk nationell lagstiftning?

Ola:

Ja den formella skillnaden lite förenklat är att den svenska lagstiftningen är antagen av vår riksdag av våra folkvalda på demokratisk väg som i sin tur stiftar lag, så de skriver den svenska lagen som ska gälla hela Sverige. Konventionen är tänkt att gälla globalt, men då krävs det att staterna signerar och sen ratificerar konventionen för att de ska betyda att den får rättslig kraft och börjar gälla som juridiskt bindande mellan staterna. Men sen är det ju alltid det som blir problemet, vad händer då? Är relationen mellan stat och människorna? Det är det som blir nästa steg som är riktigt intressant. Där gör ju staterna på olika sätt. I vissa länder så börjar konventionen gälla direkt som lag så att den ska ha gälla på samma sätt direkt inom hela landet, men i andra länder, såsom till exempel i Sverige, då så har vi ett annat system som heter det dualistiska systemet eller den dualistiska principen, som betyder att för att konventionen ska få direkt effekt så måste riksdagen skriva lagstiftning som för in olika bestämmelser i konventionen i svensk lag så att de blir lag i så att den blir direkt tillämplig i Sverige

Mari:

Precis. Det är ju där vi kommer in i diskussionen runt Barnkonvention. Barnkonventionen är också en FN-konvention såsom funktionsrättskonventionen, men den handlar specifikt om barnens rättigheter. I Sverige ska barnkonventionen direkt inkorporeras i svensk lagstiftning. Det betyder att den ska föras in, hela texten, i svensk lagstiftning så den skulle börja gälla mer jämlikt med svensk nationell lagstiftning. Har jag förstått det rätt?

Ola:

Ja, just det. Vi befinner oss verkligen i en intressant tid nu om vi tittar på konventionerna och deras ställning i Sverige eftersom Sveriges Riksdag har bestämt dig nu för att just, som du säger, inkorporera barnkonventionen i svensk lag och det har gjorts vid ett tidigare tillfälle. Det var ju 94 när riksdagen gjorde så med Europakonventionen att man tog Europakonventionen och inkorporerade den i svensk lag och sedan dess har den gällt på samma nivå som svensk lag. Den har också lite annan ställning, men på ett sätt går det att jämföra de två med varandra i normhierarkisk mening att du finns de båda, eller Barnkonventionen från 1 januari nästa år så det är inte så långt kvar, men då börjar den gälla på lagnivå också. Vi får ju se sen hur domstolarna och andra myndigheter kommer att tillämpa det här. Jag vet jag att många myndigheter och kommuner redan har börjat förbereda sig inför att den just börjar gälla som lag. Den har ju på så sätt fått ganska tydlig effekt redan nu i vissa delar av vårt samhälle.

Mari:

Vill vi att funktionsrättskonventionen ska också inkorporeras såsom barnkonventionen?

Ola:

Ja, vad tycker du?

Mari: Det är en märklig fråga. Först känns det väldigt lockande att den ska bli exakt, eller i vart fall väldigt mycket mer jämlik, med den nationella lagstiftningen och användas på det sättet i nationella domstolssystemen och sådär, men sen så har jag också hört såna där motargument till det. Det har det kommit fram lite motargument. Ett är att funktionsrättskonventionen inte är skriven för att få att bli en del i nationella lagstiftningen. Det finns liksom skillnad mellan hur man skriver olika typer av lagstiftning för att den är helt enkelt inte gjord för att bli en del av nationella lagstiftningen och det kan skapa problem och sen är det också att det tar så pass mycket energi från rörelserna att få det att funka så att en internationell konvention inkorporeras i nationella lagstiftningen. Egentligen så har vi redan skrivit under funktionsrättskonventionen, den är redan som det är, liksom, Sverige är skyldig att genomföra den. Då känns det liksom inte riktigt värt det att jobba mot att den ska inkorporeras.

Ola:

Nej, det finns en rörelse nu som som kräver det. Det är flera organisationer som står utanför riksdagen nu och kräver att den ska bli lag med argumentet framförallt att man kan inte kan göra bara en konvention till lag, utan då måste man göra alla. Det finns en bra poäng med det för att om vi redan har börjat nu och göra olika internationella avtal till svensk lag, varför ska man inte göra så med alla som gäller mänskliga rättigheter? Jag kan förstå det argumentet. Jag tycker att det ligger mycket i det. Sen kan jag också se att det finns faror med att föra in det som är traktat i svensk lag, att lämna över allt genomförande av konventionerna till domstolarna, eftersom de här konventionerna inte är skrivna såsom lagstiftning ser ut typiskt sett, precis som du sa, det står ju i konventionerna att “konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att”, till exempel här då att barnet skyddas mot alla former av diskriminering, jag läser ur barnkonventionen. Och då är frågan, vad betyder då det? Det betyder att staten ska göra olika saker för att garantera det, men det finns ju redan ett åtagande folkrättsligt, så vad gör det då för skillnad att föra in det på lagnivå går ju ställa sig frågan. Många bestämmelser sig funktionsrättskovnentionen är konstruerade utefter att det åläggs staterna skyldigheter gentemot andra stater då snarare än att ge direkta rättigheter. Men det där ska bli jättespännande att följa upp sen, hur det går med tillämpningen av barnkonventionen i svensk lag nu då efter att den träder i kraft. Vi får se hur domstolarna och myndigheterna skiftar eventuellt då, och även om det nu finns krav på att göra för funktionsrättskonventionen till lag så lär det dröja innan det faktiskt blir det om det blir det, så vi har ju all anledning att bevaka och analysera hur det går med barnkonventionen.

Mari:

Det är definitivt något som kommer vara med i senare poddavsnitt också. Nu är det en till väldigt grundläggande princip i artikel 19 i funktionsrättskonventionen och det är att människor med funktionsnedsättning ska inte tvingas att bo i institutioner.

Institution, vad är det för något? Det är faktiskt en fråga som är mycket större än så här, alltså det är inte en av de frågorna som till exempel vad är en vattenglas för något? Sen svarar man på den rent tekniskt. Institution. Det finns ju en allmän kommentar, som den kommittén inom FN som granskar funktionsrättskonventionen har skrivit, för att förklara konventionens text. Det finns många allmänna kommentarer faktiskt, men vi tittar nu på allmän kommentar nr 5 som kommittén har skrivit just för Artikel 19.

Det finns väldigt många paragrafer om begreppet institution och vad en institution är för något. Det är något som kommittén lägger tyngd på i den där allmänna kommentaren är att institution definieras inte genom att beskriva ett särskilt typ av boende för människor med funktionsnedsättning eller en särskild typ av stödinsats eller hur många människor som delar på en stödinsats eller sådana saker. Institution definieras genom att det är en boendeform där människor med funktionsnedsättning inte har valfrihet och möjlighet att välja vad, hur, med vem och när. Liksom vad man vill göra, hur, med vem vill man bo och när man ska göra det. Kan man inte välja det då bor man i en institution. De där kraven öppnar en ganska kontroversiell och intressant diskussion om vi tittar på olika boende- och stödformer i Sverige. Hur ser det ut då när vi tittar på olika gruppboenden, boenden med servicebas, kan vi kalla det för institution?

Vad tycker du Ola?

Ola:

Jag håller med dig att det går att problematisera kring de här olika boendeformerna, men för att backa något steg innan vi går in på det, så är det att utgångspunkten måste vara att alla människor har samma rättigheter och skyldigheter i samhället att både försörja sig och skaffa en egen bostad och har rätt till skydd för sin bostad när du har den och så. Samtidigt så krävs det  stöd för att människor ska få tillgång till bostäder och då är vi inne på statens positiva förpliktelser att på olika sätt främja rätten till bostad. Det blir ju särskilt intressant när vi pratar om rätten till bostad för personer med funktionsnedsättning, i alla fall historiskt ett särskilt när många har varit hänvisade till stora sjukhus och stora institutioner egentligen utan att det har funnits några fria val att flytta till dem. Många har ju hänvisats dit på grund nån sorts informellt tvång eller kanske till och med aktivt tvång. Det är en helt annan sak än att fritt kunna välja sitt boende och att man har rättigheter och skyldigheter i ett samhälle. Helt plötsligt så befinner vi oss i en helt annan dimension av samhällsbygget som inte är en särskilt trevligt del av svensk historia eller historia på andra platser i världen. Och det är väl mot den bakgrunden som vi måste förstå begreppet institution också, för att det visar ju kanske inte så mycket för gemene man när vi pratar om institutionsboende, men det handlar just om att inte bo på en plats som är en del av det allmänna samhället utan att det är någon form av segregering där du inte har kontroll över ditt liv till fullo, utan det kanske finns sjukvårdspersonal på samma  plats, olika typer av vård där och så.

Mari:

Konventionen ger rättigheten att inte tvingas bo på en institution. Konventionen ger rättigheten att välja boendeform också. Men man går inte riktigt till sin biståndshandläggare eller LSS-handläggare och säger: “Här är konventionens artikel 19. Jag har rätt till att inte bo på en institution och nu få du lösa det. “ Det finns någonting emellan, det är just den svenska lagstiftningen.

Ola:

Det finns inga artikel 19-handläggare.

Mari:

Nej tyvärr det finns inte. Kan du berätta lite hur det funkar. Hur får man faktiskt sin rätt att inte bo på en institution i praktiken?

Ola:

Det en jättesvår fråga och en av de frågor vi möter hela tiden i vår projekt. Frågor som: Hur kan jag få tillgång till större frihet på olika sätt? Hur kan jag få tillgång till större självbestämmande. Många frågor rör ju många gånger både rätten till ett eget boende till exempel om du har ett boende som är kollektivt. Jag menar att du söker ett eget boende för större kontroll, då är frågan hur ska du göra det? Det kan vara en jätteutmaning ibland för människor i olika situationer i samhället särskilt när kommunerna i Sverige är de som har ansvar för att genomföra det yttersta skyddsnätet för personer genom socialtjänstlagen och också genomföra de flesta insatserna i det som kallas för lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, en reform som genomfördes på 90-talet. Där finns det ju både de är kollektiva boendeformerna genom gruppbostäder och även servicebostäder och så, men även rätten till personlig assistans som är betydligt mer individcentrerad serviceform som kan skapa, till natur i vart fall, betydligt större självbestämmande. Det är alltid svårt att allmänt förklara hur människor ska kunna komma till en plats i livet där de har fullt självbestämmande. Men det är klart att det går att jobba med de här olika serviceformerna av olika sätt att ha en dialog med sina olika handläggare, men också faktiskt använda sig av konventionen som sådant för att hitta vägledning till vad kan ge större klara självbestämmande. Där är just den allmänna kommentaren nummer fem så otroligt intressant för att den tittar på till exempel personlig assistans, för den nämns faktiskt särskilt i konventionstexten som en bra serviceform för att främja självbestämmandet. I den svenska översättningen så har personlig assistans blivit översatt med personligt stöd som är något missvisande. Men i konventionstexten så står det att assistans är en bra service form för att främja självbestämmande. Men också i den allmänna kommentaren som framgår det vad som måste finnas med i det och det handlar ju bland annat rätten att kunna anställa den som som genomför servicen, du måste kunna styra den själv som användare av assistans och så att det måste finnas kontantstöd på olika sätt så att du har en kontroll över hela kedjan. Det kan man ställa i relation till att du bor i ett kollektivt boende där du inte har kontroll över servicen när till exempel personalen bestämmer när de ska serveras middag, vad som ska lagas och vidare och så. Vi kan vi återkomma till en fördjupad diskussion.

Mari:

Ja precis, den där friktionen mellan att konventionen har särskilt nämnt personlig assistans som är bra, men när man bor i ett gruppboende, egentligen så har man ju liksom lite mindre självbestämmande, man delar personal med andra, och man kan inte bara dra iväg och göra sin grej. Man samarbetar i en kollektiv på ett sätt som man inte nödvändigtvis gör med personlig assistans. Jag tyckte faktiskt väldigt mycket om hur du sa, att liksom det inte riktigt går att svara på frågan direkt så där, hur får man sin rättighet om att inte bor på en institution, att du sa att det finns egentligen vissa möjligheter, det finns LSS-lagstiftningen, det finns konventionen. Jag kan tänka mig att det där kan kopplas ihop – varför vi kallar vår projekt för Artikel 19 som verktyg. Det är ett verktyg som man kan använda för att få bättre tillgång till sina rättigheter. Både i svensk nationell lagstiftning och också konventionen, det är som en verktygslåda alla dessa grejor går att använda på olika sätt för att organisera sitt liv och få mera självbestämmande i sitt eget liv.

Ola:

Ja precis, och vi tittar ju på olika nivåer, men särskilt intressant tycker vi att det är ju för människor i slutändan. Konventionen heter konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning på den svenska översättningen. Vad tycker du om det uttrycket?

Mari:

Det kommer vi in på diskussionen om begrepp. Varför säger vi människor med funktionsnedsättning? Det är viktigt att ha fokus på att det är en människa, som har en funktionsnedsättning, men eftersom det är en människa så gäller mänskliga rättigheter ändå som resten av samhället. Så en en människa som har en funktionsnedsättning ska ha samma rättigheter som alla andra människor. Det är det som den här begreppet fokusera på just perspektivet med mänskliga rättigheter och hur de faktiskt gäller för alla på samma sätt.  Att människor med funktionsnedsättning ska kunna få alla sina rättigheter då måste samhället omorganiseras på ett sätt så att man får det stöd som man behöver med sin funktionsnedsättning. Så att man använder sina rättigheter på samma sätt som granen gör eller som familjemedlemmen gör som som inte har någon funktionsnedsättning.

Vad tycker du om det?

Ola:

Ja, samtidigt så utgår ju ordet funktionsnedsättning ifrån att det finns en norm, att människor ska ha en viss funktionalitet, att människor med funktionsnedsättningar på något sätt har någon sorts underskott jämfört med normen, och det tycker jag inte om egentligen, att tänka på att någon sorts underskott hos människor. Människor är ju på olika sätt att det är okej med hela en del av den mänskliga mångfalden och ändå så heter det lagstiftningen att personer med funktionsnedsättning och så vidare. Samtidigt så illustrerar det i alla fall i vissa delar ganska tydligt de olika samhällsproblem och olika saker som vi behöver hantera.

Mari:

Sedan finns det också argumentation om att vi vill inte förneka att man har en funktionsnedsättning, att det är någonting kroppsligt som skapar problem. Man kan ha ont på grund av funktionsnedsättning, man kan ha på något sätt svårt och att man inte behöver förneka det för att kunna få tillgång till sin mänskliga rättigheter.

Ola:

Eller så är just det att det faktum att du har ont kan göra att du inte kan göra vissa saker och att det är det som blir, om vi kallar det för din funktionsnedsättning, eller att det är det som blir det funktionshindrande momentet. Om du har väldigt ont kanske du inte kan koncentrera dig lika länge som om du inte hade haft ont.

Mari:

Man behöver inte ta bort det är för att få tillgång till sina rättigheter.

Ola:

Det är viktigt, du har tillgång till rättigheterna oavsett.

Mari:

Så måste samhället och anpassas så att så att säga även nu när du har ont så har du alla dina rättigheter och kan leva som andra människor gör.

Ola:

Ibland brukar du säga funktionshindrade människor. Varför säger du det? Vad menar du med det?

Mari:

Det är ganska mycket inspirerat av den sociala modellen av funktionsnedsättning, eller funktionshinder skulle den sociala modellen säga. Funktionshinder i sociala modellen är saker som förhindrar människan med funktionsnedsättning att leva sitt liv. Så funktionshinder kan till exempel vara otillgänglighet, socialt stigma, funkofobi. Alltså funkofobi är en form av social stigma mot människor med funktionsnedsättning. Alla de där saker som gör att det blir svårt för människor med funktionsnedsättning att leva sitt liv på ett smidigt sätt är funktionshinder. När man möter de där funktionshindren, då är man funktionshindrad. Den där begreppet “funktionshindrad människa” lägger tyngd på att det är ingen fel på människan utan det är fel i samhället. Att samhället är organiserat på ett sätt så att det finns funktionshinder, så att när människan försöker leva sitt liv på ett normalt sätt så som möter man funktionshinder. Men du kom lite in på det förut när vi pratade om funktionsnedsättning, då kom du in på “normativa”. Kan du förklara lite närmare? Vad vad betyder det där normativa teorin, hur kan det kopplas till människor med funktionsnedsättning?

Ola:

Ja det finns ju många maktordningar i samhället och en är funktionsmaktsordningen, kan vi kalla den. Typiskt sett så har människor med normföljande funktionalitet bättre tillgång till rättigheter och är mer privilegierade i samhället än människor med funktionsnedsättningar eller normbrytande funktionalitet och då är det ju ibland svårt att precis definiera vad är normen. Jag tycker för det mesta så går det att förstå det, de flesta förstår ungefär var normen ligger någonstans. Jag hörde begreppet första gången för några år sedan, det var Christine Bylund som pratade i något offentligt tillfälle. Jag tyckte att det var mycket bättre än att prata om personer med funktionsnedsättningar för att den inte har det där värderande ordet i slutet, utan inte definitivt värderande. Att istället gå tillbaka till att prata om människor med normbrytande funktionalitet att det går inte att se när människor inte fungerar på samma sätt som man typiskt sett förväntar oss när någonting sticker ut utan att då nedvärdera eller uppvärdera den istället erkännande normen, men inte värdera om man avviker från den.

Mari:

Precis, att det är ett sätt att fungera som bryter mot normen, men varken dåligt eller bra. Det bara bryter mot normen, det ger en neutral utgångspunkt i diskussionen. Det är positivt.

Ola:

Samtidigt vet vi att om du bryter mot normer så har du typiskt sett sämre tillgång till dina rättigheter. Då pratar vi både om könsmaktsordningen och vi pratar om “ableism” i den här världen, vi pratade om funktionsmaktsordningen i så fall. Du ska vara på ett könsnormativt sätt i relationer och sånt där. Det kan vara lättare att följa normen i sådana sammanhang också inte minst en etnicitet, om du om du följer vithetsnormen sa har du typisk sätt lättare tillgång till arbete och annat jämfört med om du har ett annat efternamn som låter typiskt svenskt. På samma sätt så kan vi förstå funktionsmaktsordningen som en del i det här.

Mari:

Sedan har vi ju in till begrepp som faktiskt också lägger tyngd på just fungerande. Man vill inte säga att människan sticker ut på något sätt. Man ville bara säga att en funktionsvariation för oss som människor är vi ju egentligen väldigt olika. Och sen kan det kännas konstigt att säga att ja, men du har en funktionsnedsättning, men vad betyder det att inte ha funktionsnedsättning för att egentligen fungerar vi alla olika. Hur säger man människa med funktionsvariation? Hur reagerar du på den här begreppet  funktionsvariation?

Ola:

Funktionsvariation? Jag personligen tycker inte att det säger så mycket om någonting egentligen, eftersom varje människa har olika funktionsuppsättningar och att en person har en variation det betyder ju ingenting.

Mari:

Nej, precis. Jag skulle tycka om det här begreppet om det verkligen skulle användas för alla människor. Människor utan funktionsnedsättning skulle också kallas för människor med funktionsvariation. Det skulle vara, fair enough, I understand, men det blir ju ändå så att människor med funktionsvariation är människor som egentligen har en funktionsnedsättning. Ingen säger om människan som till exempel är otroligt musikalisk och sjunger väldigt fint att den där människan har en funktionsvariation. Funktionsvariation har ändå en negativ bakgrund. Då är det bättre att säga människan med funktionsnedsättningar och så kan man vara ärlig om hur det är.

Det här var ett avsnitt av Vems val, Podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande. Tack för att du lyssnat!

Gitarrmusik av Ola.

Slut.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.