Till Anmälningstjänsten har det kommit in 46 anmälningar från personer som använder ledarhund och nekats inträde till affärer, restauranger, bussar, gym, kyrkor, biografer, teatrar och konsertlokaler. Synskadade har nekats anställning och utbildning med hänvisning till att de använder ledarhund.
År 2014 anmäldes Hotell Svanen i Kalmar när en person inte fick boka rum med hänvisning till ledarhund. Det var totalt djurförbud, meddelade receptionisten. Några månader senare pågick en agilitytävling i staden och samma hotell skrev då på sin hemsida att man välkomnade tävlingsdeltagare med sina hundar som gäster.
Förening vill ha tydligare lag
Föreningen Sveriges ledarhundsförare (SLHF) har funnits sedan 1977 och organiserar cirka 100 av Sveriges cirka 300 ledarhundsförare. Från att mestadels ordna sociala aktiviteter försöker föreningen från 2006 att påverka politiskt för att diskrimineringslagen (DL) ska inkludera ledarhundsförare. SLHF har ett nära samarbete med Service- och assistanshundförbundet. Assistanshund används ibland som en samlingsbeteckning för tjänstehundar till personer med funktionsnedsättning.
Finn Hellman är ordförande i SLHF. Han berättar med inlevelse vilken frihet det innebar för honom att få sin första ledarhund.
—Jag kunde på ett helt annat sätt leva ett självständigt liv. Ett konkret exempel är att jag – precis som seende – skulle kunna resa mig från den här intervjun när jag vill och lämna rummet, säger Finn. Utan ledarhund blir jag beroende av att den jag kanske blivit osams med hjälper mig ut.
Samtidigt har tiden med ledarhund inneburit mycket frustration. Redan på planet hem från hundskolan där Finn hämtade sin ledarhund blev det tjafs med en barnfamilj.
—Jag fick sätta mig längst bak i planet och kände mig som paria, som någon smittobärare som folk flyr ifrån.
Finn är också aktiv i HBTQ-rörelsen och berättar om hur han en kväll under Pride-veckan blev nekad inträde på fyra uteställen.
—Det är ju surrealistiskt. Pride firar mångfald, självständighet och antidiskriminering. Men ibland känns det som att det inte gäller diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning. En del av mig skulle firas men en annan del skulle gömmas undan.
Ständigt gnagande oro
Sara Shamloo har också erfarenhet av att ha blivit nekad tillträde på grund av sin ledarhund. En gång skulle hon föreläsa på en skola men blev stoppad eftersom skolsköterskan trodde att det skulle kunna finnas allergiker bland eleverna. Och på en ICA-butik dit hon gått i flera år blev hon en dag hindrad från att handla.
—Det är svårt att planera sitt liv när det är så godtyckligt, säger Sara Shamloo. Allt beror på attityden hos enskilda anställda. En annan gång i samma affär blev en kund orolig, men då sa en i personalen bestämt till att det där är en ledarhund med rätt att vara här.
—Att aldrig vara säker på om att bli insläppt eller inte skapar en konstant stress och oro i kroppen, säger Sara Shamloo. Finn Hellman håller med:
—Det är psykologiskt stressande att hela tiden behöva gå runt med en gnagande oro för att konflikter ska uppstå. Även de gånger jag får komma in påverkar det mej. Jag måste alltid vara beredd på att förklara, försvara och lirka.
Att inte bli insläppt påverkar också det sociala livet. Man sitter själv med en matlåda istället för att följa med kollegorna ut på lunch. Det finns inte tid – och kanske inte heller tålamod – att gå runt och leta efter tillgängliga matställen under en lunchrast. Och när man står där i krogdörren kl 23 på kvällen och inte blir insläppt, ska man då förvänta sig att hela sällskapet ställer upp och letar efter ett annat ställe?
Förmodade intressekonflikter
Många blir avvisade utan att det egentligen finns någon person med allergi på plats, utan bara på grund av att det kanske skulle kunna komma in någon. Ett exempel är Catrin Strömvall som sökte jobb som handledare och kom till intervju med rekryterare och senare med en områdeschef. Catrin informerade områdeschefen om att hon är beroende av sin ledarhund men att den skulle ligga inne på hennes kontorsrum och inte komma i kontakt med övrig personal.
Catrin Strömvall erbjöds tjänsten, men när hon en vecka innan jobbstart besökte sin nya arbetsplats med sin ledarhund blev stämningen upprörd. Man oroades för allergier och menade att det fanns personal och deltagare som av kulturella skäl inte kunde vistas i närheten av hundar. Morgonen efter denna händelse ringde områdeschefen och hänvisade till lagstiftning och arbetsmiljöproblem och meddelade att provanställningen inte skulle påbörjas.
Från Arbetsförmedlingen har Catrin Strömvall fått beskedet att deltagare och anställda som vill jobba hos en viss stöd- och matchningsleverantör och har ledarhund kan välja en där det inte redan finns någon person med allergi. Skulle det senare komma någon med allergi får denne välja en annan leverantör, enligt principen om ”först på plats”.
Problemlösning vid intressekonflikter
När det verkligen finns två eller flera personer med allergi och synskadade finns sedan 1970-talet en överenskommelse mellan Synskadades riksförbund och Astma- och allergiförbundet som går ut på att intressekonflikter mellan synskadade med ledarhund och allergiker ska “hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation”.
Principen är att båda har lika rätt och man ska hitta praktiska former för hur den rätten ska tillgodoses. Detta bygger på en ömsesidig respekt och en vilja att lösa problemet. “I de flesta fall går detta att åstadkomma, t ex genom att lokaler separeras, olika ingångar används och framför allt genom att visa god vilja” står det i överenskommelsen. Om det inte går att hitta en lösning rekommenderas att de respektive organisationerna kopplas in.
Men det kan vara svårt att leva upp till överenskommelsen. Sofia Thoresdotter skulle i sitt jobb gå på en obligatorisk föreläsning i en stor aula på universitetssjukhuset i Örebro. När hon satt sig ner med ledarhunden under stolen sade någon (som inte presenterade sig) att hunden inte kunde vara där eftersom en person med ett uppdrag i samband med föreläsningen var mycket allergisk. Förslaget var att ledarhunden skulle lämnas i en informationsdisk utanför aulan. Sofia ville istället prata direkt med den berörda personen enligt överenskommelsen, men nekades detta.
Sofias fackförbund Akademikerförbundet SSR ansåg det vara ett missgynnande som anställd att inte få samma utbildning som andra och krävde skadestånd. Arbetsgivaren Region Örebro län nekade detta med motiveringen att Sofia själv lämnat lokalen och inte varit villig till en kompromisslösning.
Få ledarhundar i samhället
Det finns olika uppgifter om hur många som har allvarlig hundallergi. Astma- och allergiförbundet gjorde 2016 en enkätundersökning om allergier bland sina medlemmar och en till allmänheten om just hundallergi. Så mycket som en tredjedel hos allmänheten uppgav egen eller barns hundallergi och tyckte samtidigt att det var svårt att vistas i vissa miljöer – främst bland sällskapsdjur hemma hos släkt och vänner, men därefter i kollektivtrafik och i affärer.
Nästan var fjärde avstår enligt enkäten från vissa miljöer någon gång i veckan. Bland förbundets medlemmar – där en tredjedel har allergi mot pälsdjur – uppger en majoritet att de stängs ute och diskrimineras på olika sätt. Bristande tillgänglighet och delaktighet påverkar livskvaliteten negativt, enligt Astma- och allergiförbundet.
SLHF tar i sin argumentation stöd från professor Magnus Wickman som menar att det som sätter igång allergiska reaktioner mot ett specifikt pälsdjur är de allergen som man utsätts för från just det pälsdjuret.
—Ganska många reagerar först när de utsätts för måttliga eller stora mängder allergen. Ett fåtal reagerar när de utsätts för mycket små mängder. Allergen från hund, katt och andra vanliga husdjur finns överallt där människor vistas även om pälsdjuret inte finns där eller har varit där tidigare, säger han.
Bland allergiforskare finns olika uppfattningar om hur allergi fungerar. Just Magnus Wickman talar om en ”passiv exponering” för pälsdjur i samhället och menar att de allra flesta med allergi kan åka kommunalt, vara i butiker och handla, gå på bio, café och restaurang trots höga nivåer av allergen. De få ledarhundar som finns i samhället tillför enligt Magnus Wickman på det stora hela nästan ingen mängd allergen alls.
Ledarhundarna ligger dessutom för det mesta still och sprider därför mindre allergen än till exempel en hundägande människa med hund i rörelse.
—Det som är speciellt allergisk mot hund kan reagera om det finns en ledarhund i samma lokal, men då bör man alltid ha sin akutmedicin med sig. Att ta luftrörsvidgande medicin och allergimedicin brukar lösa problemet, säger Magnus Wickman, som också påpekar att det kan vara svårare för den som inte ser att till exempel hitta en ny restaurang.
Politiken kring ledarhundar
Den 3 december 2012 uppvaktade SLHF dåvarande demokratiministern Erik Ullenhag med 1700 namnunderskrifter och en bunt utskrivna DO-anmälningar. Till riksdagen kom det under samma period in flera motioner – 2013/14:A237 (S), 2013/14:A258 (S) och 2013/14:A395 (MP) – om ledar- och assistanshundar. SLHF hoppades inför lagändringen 2015 att ledarhundsförare skulle inkluderas i den nya diskrimineringsformen bristande tillgänglighet.
—I vårt fall kan man inte skylla på att det blir för dyrt, säger Finn Hellman. Inget behöver byggas om, inga dyra anpassningar behövs.
Riksdagens arbetsmarknadsutskott skriver däremot i sitt utskottsbetänkande Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering (2013/14:AU8) att det inte är “lämpligt att i den nya lagstiftningen om bristande tillgänglighet särskilt peka ut vissa situationer som bristande tillgänglighet. Med anledning av det anser utskottet att det inte finns något skäl att särskilt lagstifta om tillgänglighet för assistans- och ledarhundar.”
År 2013 fick dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag en ”skriftlig fråga” från riksdagsledamoten Catharina Bråkenhielm (S) om vilka åtgärder han tänkte vidta mot diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning som har ledarhund eller assistanshund. Hon skriver bland annat: ”Svensk lagstiftning är otillräcklig när det gäller rätten för föraren och ledarhunden att vistas i offentliga miljöer. På många ställen är det förbjudet att medföra ledarhund. Det är självklart mycket negativt för den synskadade person som inte kan vistas i alla miljöer.”
Bråkenhjelm använder också argumentet att staten årligen lägger ner många miljoner på ledarhundsverksamheten och att det får anses vara en “gigantisk felinvestering om ledarhundarna inte får användas fullt ut”.
Erik Ullenhag svarade att det redan finns ett skydd mot diskriminering på grund av funktionshinder (som termen löd 2013) i Diskrimineringslagen: ”Personer som har en synskada eller annat funktionshinder och som använder ledarhund eller assistanshund skyddas av förbudet”, slog han fast.
Oklart rättsläge
Finn Hellman och Sara Shamloo tycker att det är svårt att få ihop politikernas och DO:s uttalanden om att nuvarande lagstiftning räcker som diskrimineringsskydd, samtidigt som DO inte driver några fall för att få praxis. De hänvisar till lagen (2008:568) om diskrimineringsombudsmannen där det står att DO ska ”hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering”.
—Nu överlåter de det jobbet på små föreningar som vår, säger Finn Hellman.
Diskrimineringsombudsmannen har alltså inte drivit något fall där en ledarhundsförare nekats tillträde till domstol, men har utrett två fall från 2015. Det första fallet anmäldes av en kvinna som nekades att komma in på en ögonklinik där hon bokat tid. Kliniken erbjöd sedan en tid sist på dagen så att de kunde städa lokalen efteråt. DO menar att kvinnan kan ha utsatts för diskriminering och uppmanar kliniken att se över sina rutiner.
Den andra anmälan gällde en synskadad person med ledarhund som nekats att träna med sin ledarhund på Friskis&Svettis Kungsholmen med hänvisning till att det kan finnas allergiker och att gymmet skulle kunna förlora kunder. DO bedömde att gymmets åtgärder att lägga ledarhunden i ett angränsande rum och erbjuda viss ledsagning från personalen var tillräckliga.
Den 17 februari 2017 hade SLHF ett möte med DO, där ombudsmannen redogjorde för sin syn på juridiken, till exempel att varje situation måste prövas för sig.
—Men en sådan juridik är inte användbar i det dagliga livet, säger Finn Hellman. Jag vill veta vad som gäller på gym, inte vad som gäller på ett enskilt gym vid en viss tidpunkt och under vissa omständigheter. Kan jag kräva mänsklig ledsagning på andra gym nu? Ska jag då skrika ut över hela gymmet att jag vill byta maskin eller gå på toa? Nä, tänk så mycket enklare det är med ledarhunden vid sidan om. Och ögonkliniken? Betyder DO:s tillsynsbeslut att jag måste boka den sista tiden på dagen på alla ställen? Särlösningar och “bakvägar” skapar alltid problem och begränsningar, säger Finn Hellman.
Vill inte separeras
Sara Shamloo anser efter sitt möte med DO att myndigheten har dålig kunskap om vad det innebär att leva med ledarhund. Hon tycker att det är märkligt att DO accepterar att man ska tvingas lämna sin hund.
—Inte begär man att någon ska ställa ifrån sin sin rullstol? funderar hon. För min ledarhund är inget sällskapsdjur som jag kan lämna hur och var som helst. Jag har en mycket närmare arbetsrelation än så. Att ha hunden nära ger en mental trygghet och säkerhet som försvinner direkt om hunden är i annat rum. Utan hunden blir jag tafatt. Vi sitter ihop!
När Finn Hellman simmade på Eriksdalsbadet tvingades han till en sådan lösning. Efter att ha gå ut i media med att han inte var välkommen i simhallen erbjöds ledarhunden en hundkoja utomhus.
—Jag simmade med hjärtat i halsgropen, säger Finn. Till slut inträffade något som gjorde att jag inte ville ha ledarhunden ensam och exponerad för alla som gick förbi.
För personer med andra funktionsnedsättningar är också hundens närvaro det väsentliga. Vad gör till exempel en diabeteshund för nytta i ett angränsande rum? Finn Hellman påpekar också att ledarhundarna är oförsäkrade och att det är oklart vem som bär ansvaret om något händer.
—Detta borde väl vara intressant att pröva juridiskt, tycker han.
Livet blir omständligare än det borde
Alla ledarhundsförare upplever inte samma grad av problem. Vissa hävdar att bemötandet beror på hur man själv uppför sig. Finn Hellman tror snarare att det är så att många människor med funktionsnedsättningar inte lever särskilt aktiva liv.
—Många har sina dagliga rutiner och utsätter sig inte för nya situationer. Då märker man inte diskrimineringen, säger han. Men för oss som vill leva självständiga och aktiva liv är dagens situation ohållbar.
Livet är så mycket omständligare än vad det egentligen skulle kunna vara. Det går inte planera någonting om vem som helst kan hitta på egna regler i stunden – kanske utifrån fördomar och helt felaktiga föreställningar. Ska man till exempel ha rätt att hindra andra människor bara för att man tror att det kan komma en allergiker?
—Jag vill bli insläppt överallt, säger Finn Hellman. Om de nekar mig vill jag ha en tydlig lag att hänvisa till. En lag med påföljder för den som diskriminerar.
På mötet med DO överlämnade SLHF därför en inramad världskarta där de länder som föreningen tycker har en godkänd lagstiftning är markerade. Sverige gapar tomt mellan grannländerna Norge, Finland, Ryssland, och Tyskland. Särskilt lyfter SLHF Australien där det finns en lag som uttryckligen säger att man inte får neka någon tillträde med hänvisning till assistans- eller ledarhund. Hundarna får vara där deras förare får vara.
—Med en sådan lag kanske DO skulle driva något fall till domstol, så att vi får rättspraxis, avslutar Finn Hellman och Sara Shamloo. Idag sitter vi i ett låst läge där diskrimineringen fortsätter dag efter dag.
/Emil Erdtman
I del 2 av denna serie går vi in på juridiken och analyserar rättsläget utifrån lagstiftning och praxis. DO kommer att uttala sig.
är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall 
Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94