INTERVJU: Sebastians anmälan ledde till ny rättspraxis och ökad respekt

Sebastian Häregård
Sebastian Häregård

När Sebastian Häregård från Vara var 12 år och gick i 6:an anmälde han sin skola till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Det skulle leda till den första domen om bristande tillgänglighet i Sverige och därmed viktig rättspraxis. Men att vinna i domstol har också gett Sebastian – och hans pappa Mikael – ökat självförtroende. Sebastian, som använder rullstol, berättar varför han anmälde skolan.
—Jag har så less på de dåliga ramperna. Jag hade ramlat bakåt flera gånger. Skolans tyngsta dörr öppnades utåt så jag fick dra i den samtidigt som jag med ett hjul utanför kanten kastade mig bakåt för komma in.

Sebastian minns att en tjej tidigare hade slutat på skolan på grund av riskerna att skadas. Han har själv fått mindre skador. En fast stenbänk stod rakt nedanför en ramp och riskerade hela tiden att slå honom på smalbenen. Problemen med tillgängligheten på skolan började också gå ut över skolarbetet och lärande. Han kände sig rädd och ledsen.

För Lagen som verktyg avslöjar Sebastian att det egentligen var pappa Mikael som övertalade honom att göra en anmälan om diskriminering. Mikael, också rullstolsanvändare, gick på Nästegårdsskolan under 80-talet när de undermåliga ramperna lades ut.

Under Sebastians mellanstadietid var Mikael i kontakt med skolan flera gånger och undrade varför inget förbättrats på 30 år. Rektorerna (som avlöste varandra) tog upp problemen med kommunen. Även Mikael hade kontakt med kommunens byggnadsavdelning.
—Jag brukar alltid lyckas genom att arbeta mig uppåt i hierarkin, säger han. Men i det här fallet var det som att hälla vatten på en gås. Fram till den 1 januari 2015 var vi maktlösa och hade ingenstans att vända oss. Då äntligen blev bristande tillgänglighet en form av diskriminering enligt diskrimineringslagen.

Inga plåtdörrar och stängsel

Sebastians anmälan gällde därför det som han utsatts för efter 1 januari 2015. Två jurister från DO var i kontakt med Mikael och Sebastian. En av dem kom ut till skolan för att mäta och fotografera. Huvudförhandlingen ägde rum den 3 maj 2017 i Skaraborgs tingsrätt i Skövde.

För Sebastian var det första gången han var i en rättssal.
—Sånt hade jag bara sett på tv och jag trodde det skulle vara en massa plåtdörrar och stängsel, säger han.

Så var det inte riktigt. I rätten fick Sebastian själv redogöra för hur han upplevt situationen på skolan.
—Visst var det lite nervöst att prata inför domarna, säger han. Men det kändes som att de tyckte det jag sa var bra.

Sebastian tycker snarare det var kommunens jurist som verkade nervös.
—Han hade så konstiga argument, bara om hur dyrt det var med ramper och sånt, säger Sebastian. Domaren fick säga till honom att de inte var där för att prata om pengar utan om det var diskriminering elle inte.

Var säker på att vinna

Sebastians klasskompisar hade trott att kommunen skulle medge att det rörde sig om diskriminering, men kommunens fastighetschef, som också vittnade, menade att problemen som Sebastian upplevt inte var så farliga.
—Men vi hade konkreta bildbevis, säger Sebastian stolt. Fotograferna från skolan blev viktigt bevismaterial.

Sebastian var hela tiden säker på att vinna. Och mycket riktigt kom tingsrätten i sin dom från den 24 maj 2017 fram till att kommunen diskriminerat honom. Diskrimineringsersättningen satte domstolen däremot till 30.000 kr, istället för de 75,000 kr som DO yrkat.
—30,000 är ju löjligt lite, inflikar Mikael. Det finns ingen kraft i det. En ersättning ska vara kännbar.

DO överklagade domen på grund av den låga ersättningen. Kommunen överklagade i sakfrågan, men när det var dags för förhandling i Göta hovrätt i Jönköping ville kommunen göra upp före förhandlingen. Sebastian Häregård och DO ville förhandla, men strax innan sakframställningarna skulle äga rum medgav Vara kommun DO:s yrkande.
—Jag trodde han skämtade, säger Mikael. Är detta något förhandlingstrick?

DO:s jurister ringde till huvudkontoret i Stockholm och fick klartecken att acceptera kommunens bud, men utan att bjuda på några rättegångskostnader.

Vara kommun medgav höjd ersättning

I domen från 15 maj 2018 fastslog Göta hovrätt skyldigheten för kommunen att betala diskrimineringsersättning på 75.000 kr samt rättegångskostnader i tingsrätten, men att parterna skulle ta sina egna kostnader i hovrätten. Därmed är processen avklarad.

Hade kommunen därmed ändrat inställning sedan förhandlingen i tingsrätten? Sebastian berättar att domaren frågade om kommunen erkände diskriminering och att han då fick det medgivande han hela tiden väntat på. DO:s jurist Karin Ernfors har tidigare påpekat för Lagen som verktyg att kommunen inte berörde om de ansåg att diskrimineringen berättigade till just detta belopp.

Varför ville då inte Vara kommun fortsätta processen? Mikael Häregård har sin bild klar.
—Kommunen ville nog bara få slut på det här. Under det gångna året har Vara kommun fått mycket negativ publicitet.
När Lagen som verktyg strax efter domen samtalade med kommunens jurist Christoffer Jensen pekade han istället på “processekonomiska” skäl som avgörande för kommunens agerande.

Sebastian hade däremot varit beredd att gå vidare till Högsta domstolen om det hade behövts.
—DO frågade om vi var villiga att gå hela vägen och det var vi, berättar Mikael. Det är ju viktigt att få en slutgiltig vägledning om hur man ska döma i framtiden.

Att bidra till Sveriges första dom om bristande tillgänglighet som diskriminering var förstås spännande.
—I en domstol kan det ju bära eller brista, säger Mikael. Eftersom detta var första domen för en ny lagparagraf visste vi inte hur våra argument skulle tas emot.

Nöjda med DO:s arbete

Sebastian är nöjd med domen, men tycker att det tog lite väl lång tid med hela rättsprocessen. Men han tror att det beror på att myndigheterna gör ett grundligt arbete.
—Och det var värt att vänta eftersom det gav resultat, säger han.

Mikael och Sebastian är också väldigt nöjda med hur DO drivit deras ärende.
—DO:s jurister har varit väldigt trevliga och bra att prata med, säger Mikael. De har varit lätta att nå och svarat snabbt.

De lokala medierna tog upp Sebastians fall, men nyheten spreds inte i riksmedierna i någon större omfattning. Ändå har andra hört av sig till familjen Häregård med frågor om hur de ska göra i liknande fall.
—Det känns bra att kunna hjälpa andra och sprida kunskap om detta, säger Mikael.

Han brukar rekommendera andra att få med sig en organisation – om inte DO driver fallet. Att driva ett fall som privatperson kan innebära extremt höga kostnader om man förlorar.

Sebastian är beredd att driva fler fall om det dyker upp nya problem.
—Nu vet jag ju hur man gör, säger han. Samtidigt vore det skönt att slippa bråka så mycket. Det bästa är om myndigheterna följer lagen från början.

Mikael håller med.
—Man ska egentligen inte behöva gå till domstol för att en sådan småsak. Men händer det inget blir man ju tvungen.

I deras fall räckte det egentligen med “hot” om domstol för att kommunen skulle agera. När Sebastians anmälan kommit in och DO kontaktade Vara kommun tog det inte lång tid förrän skolan hade nya ramper, perfekta vilplan och skyddsräcken överallt.
—I och med DO-anmälan fattade kommunen att det var allvar och gjorde det som borde åtgärdats för länge sen, säger Mikael.

Men då var den juridiska processen redan igång. Att det sedan blev en dom har nu många glädje av. Det betyder att rättspraxis har börjat att bildas på ett område där ingen tidigare visste exakt vad lagen innebär. Nu vet man till exempel att behov av “ekonomiskt manöverutrymme” inte är ett acceptabelt argument för att inte vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet.

Mikael Häregård
Mikael Häregård

Inte så smart att strunta i tillgängligheten

Mikael Häregård hoppas att domen blir en ögonöppnare för andra kommuner och landsting.
—Det är en tankeställare om att det inte är så smart att strunta i tillgängligheten. Finns det riktlinjer så måste de följas.

Mikael tror också att det hade blivit billigare för kommunen att vidta tillgänglighetsåtgärder från början, särskilt eftersom anpassningar många gånger varken är speciellt dyra eller komplicerade. Han nämner en skoaffär i Vara som förut hade ett trappa, men tog bort gatstenen, fyllde upp med sand så att det blev en liten kulle och sedan la tillbaka gatstenen.
—Så skulle många butiker med trappor kunna göra, säger han.

Mikael tror att det många gånger är en fråga om prioriteringar. Vara kommun köpte till exempel in ett konstverk till Nästegårdsskolan (med stenarna som syns på en av bilderna nedan) samtidigt som behovet av tillgänglighetsåtgärder fanns.
—Det var ynkligt att inte sätta tillgängligheten högre än så, säger Mikael.

Något annat som skrämmer honom är den inkompetens han mött hos kommunens företrädare.
—Både kommuner och statliga myndigheter måste utveckla sin kompetens på det här området, säger han. En chef jag pratade med sa att han var ny, men det tycker jag inte ska spela någon roll. Den som jobbar med byggfrågor ska kunna lagar och förordningar på sitt område. Man ska inte kunna gömma sig bakom att man inte kände till lagen. Och har man inte kompetensen får man faktiskt uppdatera sig. Lagen om att avlägsna enkelt avhjälpta hinder har gällt i plan- och bygglagen sedan 2001 och från 2015 räknas bristande tillgänglighet som diskriminering i diskrimineringslagen.

Möts med respekt efter domen

Mikael Häregårds tips är att ta hjälp av funktionshinderorganisationer istället för att lita på att alla har ”läst på”.
—Fråga oss som lever med funktionsnedsättning, säger han. Det är vi som vet vad som funkar och inte. Men tyvärr ses vi fortfarande ibland som mindre vetande och till och med mindre begåvade.

Att inte bli lyssnad till ger känslan av att inte vara lika mycket värda som andra, tycker Mikael. Han berättar att han i hela mitt liv känt sig undanskuffad och mindre värd. Men att rättsprocessen stärkt honom.
—Efter domen möts jag av en helt annan respekt. När jag ringde kommunen för ett tag sedan märkte jag hur tonläget ändrades så fort jag sa sitt namn.

Även Sebastian berättar om en händelse där han fick ett helt annat bemötande efter att ha sagt sitt efternamn. I Vara är det inte längre någon som struntar i Häregårds.

/Emil Erdtman

Tidigare artiklar:

Bilder:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.