GUIDE: Rättsliga vägar mot upprättelse och samhällsförändring

Denna vecka kommer Lagen som verktyg skriva om vad enskilda och organisationer kan göra för att rättsligt motverka diskriminering. Inledningsvis kommer rättsmedlen att diskuteras, det vill säga de verktyg som finns i lagen för att få upprättelse när diskriminering sker, men också för att genom rättspraxis åstadkomma en större samhällsförändring på längre sikt. Fokus ligger på diskrimineringsersättningen.

Under veckan följer sedan praktiska tips, processuella och strategiska diskussioner för att underlätta ett ställningstagande om rättsliga åtgärder ska vidtas eller inte. För organisationer är det viktigt att arbeta strategiskt med sina rättsfall och därför bör denna artikel vara till hjälp. Länkarna går till Lagen som verktygs samling av rättspraxis där vi kort redogör för svenska och internationella fall.

Rättsmedel mot diskriminering

Den svenska diskrimineringsrättens huvudsakliga rättsmedel för att angripa diskriminering är att rikta ett anspråk på diskrimineringsersättning mot den som diskriminerat i strid mot ett förbud. Andra möjligheter finns i vissa situationer, såsom ogiltigförklaring av uppsägning och annan rättshandling, eller att stämma staten i allmän domstol för brott mot Europakonventionen, vilket kan vara skadeståndsgrundande.

Diskrimineringsersättning

Den som bryter mot ett diskrimineringsförbud ska betala diskrimineringsersättning för den kränkning som överträdelsen innebär (5 kap 1 § 1 st DL). Diskrimineringsersättningen ska tillgodose det dubbla syftet av att dels kompensera den enskilde för den personliga kränkning som diskrimineringen inneburit och dels verka avskräckande genom att den diskriminerande aktören tvingas betala. Därför ska den ansvarige enligt huvudregeln betala ett preventionspåslag som motsvarar storleken på den ersättning som ska kompensera för den personliga kränkningen (prop. 2007/08:95 s. 390 ff. och Högsta domstolens dom om Diskrimineringsersättningens kompenserande och preventiva syfte (NJA 2014 s. 499 I och II). EU-rätten ställer krav på att ersättningen ska vara effektiv, kännbar och proportionerlig.

Den skada som den personliga kränkningen innebär bedöms med utgångspunkt i den allmänna skadeståndsrätten om kränkningsersättning, vilket förtydligas i den refererade HD-domen (NJA 2014 s. 499 I p. 28; “…diskrimineringens allvar sett ur den kränktes perspektiv i princip ska bestämmas efter en objektiverad bedömning.”) Det betyder att skadan måste bevisas. Den är inte beroende av den diskriminerande partens avsikt.

I samma dom framgår av p. 30 att “[p]å motsvarande sätt som vid kränkning av andra rättigheter bestäms allvaret av diskrimineringen efter främst de negativa känslor av förnedring, ringaktande, utsatthet eller liknande som kränkningen – i betraktande av dess orsak, art, omfattning och verkningar och med beaktande av omständigheterna runt denna – typiskt sett är ägnad att framkalla (jfr NJA 2013 s. 842 p. 58).” Uttalandet illustrerar att den ideella karaktären av diskrimineringsersättningen får genomslag i vägledande praxis.

I förarbetena till diskrimineringslagen (prop. 2007/08:98 s. 398 f) beskrivs att överträdelser är allvarligare om den får mer ingripande konsekvenser för den drabbade, till exempel om den diskriminerade förlorar arbete, bostad eller möjlighet till utbildning. Uttalandet hänvisas till i Svea hovrätts dom i fallet DO mot Sigtuna kommun  där kommunen dömdes vara ansvarig att betala 150 000 kr i diskrimineringsersättning till var och en av tre familjemedlemmar, sammanlagt 450 000 kr. Kommunen hade omhändertagit ett nyfött barn från mamman som hade en psykisk funktionsnedsättning utan att bedöma hennes egen föräldraförmåga. Hovrätten konstaterade att kommunen utgick från förutfattade meningar och generella antaganden om föräldraförmågan hos personer med funktionsnedsättning. Det var en allvarlig kränkning att inte ha fått rätt till samma bedömning och prövning som andra blivande mödrar, med de negativa konsekvenser som missgynnandet innebär.

I Skaraborgs tingsrätts dom i mål DO mot Vara kommun fann rätten i sitt resonemang om ersättningen att Vara kommun haft både praktiska och ekonomiska förutsättningar att åtgärda den aktuella bristande tillgängligheten i en grundskola. Rätten konstaterade att höga krav kunde ställas på att skolmiljöer görs tillgängliga. Eleven hade visserligen kunnat delta i skolans undervisning, men hade enligt tingsrätten kränks i och med “obehag och oro inför den bristande tillgängligheten”. Tingsrätten beaktade att kränkningen pågått under en längre tid och att den skett i skolan där eleven omfattats av skolplikt. Eleven tillerkändes 30 000 kr i diskrimineringsersättning. DO har yrkat 75 000 kr, och har överklagat domen till Göta hovrätt.

Diskrimineringsersättning om 5 000 kronor dömdes ut enligt Stockholms tingsrätts dom i fallet DO mot Karolinska institutet (KI. Målet handlade om en religiös tandläkarstudent som inte fick använda engångsärmar under tandläkarutbildningen, vilket konstaterades utgöra indirekt diskriminering på grund av religion. Beloppet bestämdes lågt med hänsyn till att Karolinska institutet undersökt de medicinska förutsättningarna för anpassning, varför den personliga kränkningen bedömdes vara måttlig och behovet av preventionspåslag som obefintligt. Domen överklagades inte av någon part, varefter den vann laga kraft. Beräkningen av diskrimineringsersättningen i fallet kan ifrågasättas när det ställs i relation till uttalandena i Diskrimineringsersättningens kompenserande och preventiva syfte (NJA 2014 s. 499 II p. 17-23) om att 10 000 kronor ska tillerkännas som minimiersättning om ingen annan upprättelse lämnats – som ursäkt och utfästelse att diskriminering inte kommer att ske igen.

Ogiltigförklaring av vissa rättshandlingar

Om en uppsägning eller ett avskedande grundas på diskriminering som har samband med en av diskrimineringslagens skyddade grunder kan den ogiltigförklaras med stöd av diskrimineringslagen 5 kap. 3 §. Ett ogiltigförklarande kan prövas om den som diskriminerats begär det inom två veckor från uppsägningen eller avskedet enligt 6 kap. 4 § DL och 40 § LAS.

Även avtal eller kollektivavtal kan förklaras ogiltiga, helt eller delvis, om de innehåller diskriminerande bestämmelser. Detta rättsmedel används inte särskilt ofta, men kan vara ett bra alternativ i vissa särskilda situationer. Mer om detta finns i prop. 2007/08:95 s. 409-419. Fristerna för dessa åtgärder är som utgångspunkt fyra månader enligt 6 kap. 4 § DL och 41 § LAS.

Stämma staten för kränkning

Enligt Europakonventionen är Sverige förpliktat att tillhandahålla effektiva rättsmedel för att enskilda ska kunna få sina påståenden om statens överträdelser av Europakonventionen prövade. Om det saknas andra möjligheter för att komma till rätta med en kränkning finns ett rättsmedel genom att föra en civilrättslig talan om skadestånd mot staten eller kommun för att på så sätt få en rättslig prövning av den påstådda kränkningen. Kraven på nationella effektiva rättsmedel som kan ge gottgörelse för kränkning framgår av subsidiaritetsprincipen enligt Europakonventionens artiklar 13, 35 och 41 (se även exempelvis fallet Kudla mot Polen. Att ordningen rättsligt i princip fungerar i Sverige är tydligt enligt svensk rättspraxis. Regeringen har i proposition 2017/18:7 Skadestånd och Europakonventionen föreslagit en kodifiering av denna praxis för att klargöra dess rättsliga ställning. Enligt NJA 2009 s. 463 kan kommuner hållas skadeståndsskyldiga på grund av kränkningar av rättigheter som skyddas av Europakonventionen.

Artikel 14 i Europakonventionen förbjuder diskriminering i relation till konventionsrättigheterna. Trots att diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning inte nämns uttryckligen i konventionstexten är det en skyddad grund enligt konventionen. Det framgår exempelvis av fallet Cam mot Turkiet (para 55) och fallet Glor mot Schweiz (para 80) att skyddet mot diskriminering innefattar grunden funktionsnedsättning.

I Svea hovrätts dom i mål DO mot Sigtuna kommun (nr T 5095-13) konstaterades att omständigheterna i fallet rörde diskrimineringslagens förbud, men också Europakonventionens förbud mot diskriminering i artikel 14 i kombination med rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8. På så sätt kunde domstolarna garantera en prövning av rättigheterna enligt konventionen i svensk domstol, men det kan ha räckt med diskrimineringslagens regler. I flertalet fall som käranden har fått rätt i har talan grundats direkt på att konventionsrättigheter har kränkts, se till exempel NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 584 och NJA 2012 s. 211.

Tips för framgång i en rättsprocess

För att med framgång kunna använda sig av rättsmedlen mot diskriminering finns några saker som vanligtvis behövs. Nedan beskrivs olika aspekter sßom kan stärka utsikterna för framgång i en förlikningsförhandling, domstolsprocess eller ett bredare förändringsarbete.

Kartlägg rättigheterna

Att känna till sina rättigheter och vara bekant med de skyddsmekanismer som finns underlättar ett lyckat arbete mot diskriminerande handlingar och strukturer. Det är viktigt att skilja på rättighetskränkningar, juridisk diskriminering och orättvisa. Att ta kontakt med en jurist, antidiskrimineringsbyrå eller annan kunnig på området kan underlätta för att avgöra om rättigheterna berörts negativt på ett sätt som har att göra med juridisk diskriminering – och om något går att göra för att motverka effekten.

Sakkunniga på tillgänglighetsområdet är bra att konsultera i just frågor om tillgänglighet, eftersom området är komplext både juridiskt och tekniskt. Kunskap om andra lagar och författningar än diskrimineringslagen behövs ofta för att bedöma om diskriminering skett eller inte. I del 2 har DLs skydd beskrivits, men även om det skulle vara svårt att applicera diskrimineringslagen på ett enskilt fall kan ett strategiskt förhållningssätt anläggas i förhållande till andra lagar. Vi vill däremot uppmana till kreativt tänkande om DL och tillämpligheten av internationell rätt ur ett perspektiv som bygger på lika rätt. Dessutom kan andra nationella rättsmedel vara tillämpliga samtidigt som DL, som exempelvis ekonomiskt skadestånd enligt LAS.

Säkra bevisning om diskrimineringen

Enligt diskrimineringslagens bestämmelser om rättegång finns en särskild regel om bevisbördan i diskrimineringstvister, 6 kap. 3 §. Den slår fast att den som diskriminerats ska visa omständigheter som ger anledning att anta att diskriminering skett. I så fall ska motparten visa att diskriminering inte skett. Tanken är att regeln ska utgöra en bevislättnad för den diskriminerade jämfört med de allmänna bevisreglerna i dispositiva tvistemål. I vissa domar har dock bevisregeln tolkats strikt till nackdel för den diskriminerade trots avsikterna.

Att säkra bevisning är i många fall helt avgörande för huruvida det går att med framgång driva sin sak rättsligt. Eftersom diskriminering ofta uppstår på grund av ojämlika förhållanden finns den skiftade bevisbördan. Däremot räcker inte bevislättnaden utan bra bevisning.

I en rättsprocess måste anges vilken bevisning som ska åberopas till stöd för talan. Det är dessutom ett krav att ange mer preciserat vilka sakomständigheter som ska styrkas med varje bevis, vilket kallas bevistema. Det går inte att ange att beviset ska visa att diskriminering skett, utan ett mer preciserat rättsfaktum behöver anges. Därför är det viktigt att tänka igenom vad som är tänkt att visas med den specifika bevisningen. Exempel: “Vittnesförhör med X ska styrka att Y vetat om att bristerna i tillgängligheten fanns den 14 maj 2017”, eller “I sms från arbetsgivaren framgår att anställningen inte längre ska fortsätta efter den 22 augusti 2015”.

Vittnen kan vara ett mycket värdefullt sätt att bevisa olika omständigheter. Inför ett vittnesförhör är det bra att träffa vittnet och diskutera vad som kommer att hända i rättssalen och träna på att svara på ombudets frågor, både gynnande och eventuella frågor som talar emot kärandens sak.

För att kunna nå upp till beviskraven är det bra med annan bevisning än muntlig bevisning från den som diskriminerats. Om det bara finns muntliga uppgifter som bevisning kan det leda till en situation där ord stå mot ord. Exempel på sätt att säkra bevisning är att spela in telefonsamtal för att kunna visa rätten vad som skett. Det är tillåtet att spela in samtal som en själv deltar i utan att andra deltagare vet om inspelningen. Även att spara dokumentation i olika former, allt ifrån brev, e-mail och egna anteckningar i anslutning till händelsen kan vara viktig bevisning i en rättegång. Ett tips är att begära ut samtalslistor från telefonbolagen, vilket åtminstone kan visa att ett telefonsamtal skett, även om det inte kan styrka vad som sagts.

Situation testing, eller ibland kallade diskrimineringstester, kan vara en bra metod för att samla in bevisning. I korthet innebär diskrimineringstester att bevisning framtvingas från motparten. Kända exempel är att skicka in flera i princip identiska ansökningar om bostad eller arbete med den enda skillnaden att namnen är typiskt svenskklingande respektive tydligt kopplat till annan etnisk härkomst. Ett annat exempel är att gå till en verksamhet, exempelvis ett museum eller ett café, och sedan inte komma in med rullstol eller ledarhund, och samtidigt filma vad som sker för att säkerställa att det bevaras inför en domstolsprocess. I litteraturförteckningen finns tips på fördjupad läsning om diskrimineringstester.

Innan kontakt tas med en jurist eller annan kunnig på området är det värdefullt att förbereda sig. Genom att ha prövat att förklara den diskriminerande situationen för sig själv och ha samlat dokumentation och annat material som kan vara av värde kan kontakten bli mer effektiv och konstruktiv. Har du inte möjlighet att förbereda dig, eller är det brådskande, ska kontakten naturligtvis tas direkt. Det viktigaste är att kontakten kommer igång, och att alla inblandade kan klargöra sina roller och förväntningar under det inledande skedet.

Andra praktiska frågor inför diskrimineringsprocesser

En mycket viktig aspekt vid hanteringen av ett ärende är preskriptionstiderna, vilket betyder den tid som diskrimineringen kan angripas rättsligt. Som huvudregel kan ett anspråk om diskrimineringsersättning göras gällande inom två år från diskrimineringstillfället. För händelser som rör barn inträder preskription inte förrän två år efter 18-årsdagen. Preskriptionen är däremot betydligt kortare i arbetslivet, och så kort som två veckor för ogiltigförklaring av uppsägning, se LAS 40 och 41 §§. För övriga omständigheter inom arbetslivet gäller fristerna som anges i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet 64-66 och 68 §§ enligt DL 6 kap. 4§. Om det är fråga om en pågående kränkning kan i vissa lägen omständigheter bortom preskriptionstiden ligga till grund för talan. DO kan enligt DL 6 kap. 5 § göra ett preskriptionsavbrott på arbetslivets område om saken rör vissa angivna brott mot LAS.

I en inledande kontakt mellan klient och ombud är det viktigt att etablera ett tydligt och gemensamt mål med processen. För ett bra resultat behöver det skapas ett samförstånd om vad processen ska innehålla, hur talan läggs upp och varför det utformas på det valda sättet. Det är viktigt att vara medveten om att processen kan bli lång, särskilt om den avgörs av flera instanser. Sammantaget kan det handla om flera år. En mycket generaliserad tidsram är att det tar ungefär ett år per instans i allmän domstol.

Processtrategiska avvägningar

Det civila samhället har en viktig roll att spela i förändringsarbete generellt och mot diskriminering i synnerhet. Att driva frågor rättsligt genom till exempel en rättsprocess i domstol är ett av flera sätt att påverka samhällsutvecklingen. Det ska ses som en del av det större påverkansarbetet som en organisation utför. När och hur det är dags att ta till juridiken är något organisationen i demokratisk ordning får ta ställning till utifrån kunskap och bedömningar av risker och möjliga vinster, både i rätten och i opinionen. Organisationer har möjligheter att rättsligt driva rättsprocesser för att påverka samhällsutvecklingen med juridiken som medel. Nedan behandlas de formella kraven för talerätt enligt diskrimineringslagen.

Strategisk processföring

Att arbeta strategiskt med rättsfall är ett verktyg som civilsamhället har för att förverkliga rättigheterna och faktiskt få rätt i sakfrågan. Strategisk processföring innebär att en organisation eller individ tar sig an ett rättsfall för att bidra till eller åstadkomma en bredare samhällsförändring. Ett rättsfall kan skapa förändring om det leder till att lagar, policyer eller praxis påverkas. Det kan också ske en förändring genom att rättsfallet belyser en orättvisa, höjer medvetenheten eller på annat sätt bidrar till en bredare förändringsprocess i samhället. Maktens perspektiv utmanas om man kommer med genomtänkta argument.

Strategisk processföring bygger på att uppnå en samhällsförändring genom ett enskilt fall. Vissa föreningar och organisationer har sedan 2009 talerätt i diskrimineringsmål, vilket betyder att de har möjlighet att driva rättsärenden i domstol. Ett juridiskt ombud kan komma från den egna organisationen eller anlitas utifrån. För bredare genomslag kan flera processer om samma frågor anhänginggöras, det vill säga drivas parallellt.

I en bredare förändringsstrategi är andra verktyg också viktiga. För strategiskt förändringsarbete kan mobilisering, demonstrationer, lobbyarbete och medial uppmärksamhet ibland vara mer effektiva medel eller vara nödvändiga komplement i anslutning till en rättsprocess.

Strategisk processföring är riskfyllt och organisationen behöver ha viss styrka, men tvärtemot vad många tror kan rättsfall om de drivs effektivt ha ett stort juridiskt och politiskt genomslag även om målet förloras. Sådana fall klargör vad man kan vänta sig av lagen och kan sätta tryck på nya lagändringar samt ökad medvetenhet.

Ett bra fall att driva ska vara väl dokumenterat och strida mot lagen, men det bör också illustrera diskrimineringen på ett tydligt sätt. Organisationen bör överväga vad man vill uppnå med att driva ett fall och utifrån det välja ett passande fall. Det kan ibland bli fråga om att “söka” efter ett lämpligt fall att driva och någon som är beredd att driva sin sak. Preskriptionstider, ekonomiska risker och val av domstol är faktorer som behöver vägas in. Domstolen ska ha jurisdiktion (behörighet), det vill säga ha makten att döma i fallet. Inför en domstol krävs i princip att fallet innehåller en juridisk fråga och/eller en överträdelse av juridiskt erkända rättigheter. Det är ibland lämpligare med andra forum som ombudsman, nationell institution för mänskliga rättigheter, sanningskommission eller internationella och regionala forum som de kommittéer som övervakar de olika FN-konventionerna (t ex Funktionsrättskonventionen), Europadomstolen eller EU-domstolen.

Lagen som verktyg har gjort en manual för strategisk processföring och även skrivit om organisationer som arbetar med dessa metoder, bland andra DHR, RFSL och Centrum för rättvisa. I genomgången av rättspraxis refereras strategiska avvägningar i DHR mot Region Gävleborg, DO mot Vara kommun, DO mot Södertörns högskola.

Finansiering och kostnadsrisker i diskrimineringsmål

Kostnader för att driva diskrimineringsprocesser är ofta en avskräckande faktor som gör att de inte blir av. Ibland talas det om rätten till rättvisa, eller på engelska access to Justice. Det går att ifrågasätta om den ordning som gör att enskilda avstår från att driva sin sak, ofta om sina grundläggande mänskliga rättigheter, är en rimlig ordning ur flera perspektiv. Bland andra Independent Living Institute arbetar långsiktigt för en förändring av detta. Här förklaras kostnadsriskerna och den reglering som ligger bakom för att underlätta en enskilds eller organisations ställningstaganden till om en process ska inledas.

Kostnader kan uppstå vid juridisk rådgivning om du vänder dig till en advokatbyrå. Vissa advokatbyråer erbjuder inledande kostnadsfri juridisk rådgivning för att avgöra vilken typ av rådgivning som är aktuell. DO har en upplysningstjänst via telefon, men bedömer inte enskilda fall via denna tjänst. DO kan i vissa fall utreda ett fall, utöva tillsyn eller ta ett ärende till domstol med klientens samtycke. Antidiskrimineringsbyråerna ger juridisk rådgivning i ärenden som rör diskriminering och vissa har även möjlighet att driva vissa processer i domstol. Däremot räcker inte deras resurser för att hantera alla ärenden om diskriminering. Därför kan de som processar behöva stå för kostnader i anslutning till processerna. Att anlita en advokat eller jurist är ett bra sätt att få rätt kompetens, men som utgångspunkt kostar det. Däremot är det väldigt sällan som personer som diskrimineras, och ofta tillhör utsatta grupper, själva har råd att finansiera en diskrimineringsprocess i flera instanser. Advokater kan erbjuda sig att driva ett fall pro bono, utan ersättning för den goda sakens skull, men det räcker inte för att garantera enskilda rätten till rättvisa på bred skala.

Rättsskydd och rättshjälp

Om du har en hemförsäkring så ingår ett rättsskydd, som i regel upp till ett visst belopp täcker 80 procent av kostnaderna för en tvist. Det kan ändå bli relativt stora kostnader för en enskild med rättsskydd. Staten tillhandahåller rättshjälp till de vars ekonomiska underlag – det vill säga beräknade årsinkomst sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet, förmögenhetsförhållanden och skuldsättning – inte överstiger 260 000 kr. Det betyder att bara en liten del av Sveriges befolkning omfattas av rättshjälpen. Dessutom är rättshjälpen förenad med bestämmelser om en rättshjälpsavgift som kan uppgå till kännbara belopp. För den som  bedömer risken att betala självrisken respektive rättshjälpsavgiften vid förlust är för stor betyder reglerna om fördelning av rättegångskostnader i mål om diskriminering att de ofta avstår från att driva sin sak rättsligt. Det är ett hinder mot principen om access to justice och det kan finnas aspekter av rätten till ett inhemskt rättsmedel enligt Europakonventionens artikel 13 som bör undersökas närmare.

I en förlikning kan kostnader för biträden förhandlas fritt. Om ombud anlitats är detta viktigt att ta med i beräkningen vid en förlikningsförhandling så att inte hela ersättningen i förlikningen går åt till ombudskostnader. Om ärendet går till förhandling i domstol är huvudregeln att den förlorande parten får betala den vinnande partens rättegångskostnader. Det finns en regel i diskrimineringslagen om att en förlorande part inte behöver betala motpartens kostnader om det “fanns skälig anledning att få saken prövad”. Det betyder att domstolen kan bestämma att parterna ska stå för sina egna rättegångskostnader i ett diskrimineringsmål. Ett problem med detta är att regeln sällan tillämpas. Det har även hänt att en underinstans bedömt att regeln ska tillämpas medan en högre instans funnit att så inte ska vara fallet Stora rättegångskostnader i AD (AD dom 57/15), vilket resulterade i att käranden i slutändan fick betala omfattande rättegångskostnader.

Förenklade tvistemål och andra lösningar

Ett sätt att få ner kostnaderna är att processa i ett förenklat tvistemål, även kallade småmål. Då hålls kostnadsriskerna nere betydligt, eftersom parten bara står för sin egen kostnad och en rättshjälpstimme för motparten. En betydande negativ aspekt av förenklade tvistemål är att yrkandet inte får överstiga ett halvt prisbasbelopp (22 750 kronor för 2018), varefter nivåerna på diskrimineringsersättningen hålls nere. På lång sikt finns det en risk att diskrimineringsersättningen hålls på en låg nivå om tvisterna prövas som förenklade tvistemål. Det kan ifrågasättas om den ordningen stämmer överens med principen om att det ska kosta att diskriminera, och vara proportionerligt mot kränkningen enligt EU-rätten.

Enskilda och även organisationer upplever ofta kostnadsrisker som avskräckande, men ett fortsatt arbete med att finna bra försäkringslösningar kan vara ett sätt att komma över de värsta hindren för tillgången till rättvisa. Ett exempel på god lösning av kostnadsfrågan är ett fall rörande bristande tillgänglighet i Örebro länstrafik. En advokat har åtagit sig att driva fallet pro bono (utan ersättning), och en ideell förening har tagit på sig att täcka övriga eventuella processkostnader som uppstår. Det är av strategiskt värde att få saken prövad, dels för att trycka på för en lösning på tillgänglighetsproblemet, och dels för att andra regioner och landsting bättre ska arbeta bort, och inte upphandla nya, brister i tillgängligheten i kollektivtrafiken. Målet ska begäras att handläggas som ett förenklat tvistemål för att få ner kostnadsrisken.

Sakfrågan i fallet om Örebro länstrafik handlar om att utropen på bussarna och vid hållplatserna inte fungerat som de ska under en längre tid. Det har skapat en situation som gjort det påtagligt svårt och ibland omöjligt att använda kollektivtrafiken för flera synskadade. En person som missgynnats av detta har anmält det och fallet har utretts som diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Länstrafiken vet om bristerna i tillgängligheten och har hänvisat till en kommande upphandling, då de anser att de själva bör kunna lösa problemen.

”The Real Law” – allmänhetens dom

Det är viktigt att fånga “kärnan” i målet så tidigt som möjligt. Det är mycket lättare att ta fram en bra stämningsansökan och därmed en rättslig ram för processen om det går att fånga en trovärdig och tilltalande teori om vad som hänt. Därefter går det att ställa teorin i relation till den rättsliga regleringen och processen. I alla processer finns en kärna som kommer att bli avgörande för utgången i processen som helhet. Kanske finns det rena juridiska svaret lättillgängligt, men att få med sig opinionen och få positivt utrymme i media är också viktigt för att få genomslag i samhället.

Det kanske tydligaste exemplet är fallet Hirst mot Förenade Kungariket inför Europadomstolen som rörde rätten att rösta i allmänna val för personer som dömts för grova brott. Hirst fick rätt i domstolen, men inte i den allmänna opinionen. Domslutet och dess stora spridning i media bidrog i Storbritannien till skepsis mot europeiskt samarbete och en uppfattning att det gått för långt med de mänskliga rättigheterna. Därför är det viktigt att bygga fallet utifrån en genomtänkt berättelse och klart syfte.

Ett tänkbart scenario där det kan bli svårt att motivera talan i allmänhetens ögon är en talan om diskrimineringsersättning i fall om bristande tillgänglighet gentemot en mindre verksamhetsutövare. Om det istället hade funnits en möjlighet att yrka på ett föreläggande att åtgärda bristerna hade en kärande inte behövt kräva pengar av verksamhetsutövaren. Ett intressant exempel finns i Kalifornien med möjligheten att yrka på equitable relief. Det är ett rättsmedel som innebär att en motpart kan åläggas att vidta en viss åtgärd för tillgänglighet, vilket betyder en påtryckning för att förbättra tillgängligheten och därigenom minska diskrimineringen utan att kräva skadestånd av motparten. I de målen kan ersättning för rättegångskostnader ges till käranden.

Talerätt och olika typer av talan

Diskrimineringslagens regler om rätt att föra talan

Som utgångspunkt har enskilda rätt att föra sin egen talan inför domstol. Det framgår av den allmänna processrättsliga påståendedoktrinen som betyder att om du anser dig ha ett anspråk och påstår det inför rätten ska det påståendet kunna prövas. Det gäller även talan om diskrimineringsersättning och andra rättsverkningar som följer av diskrimineringslagen.

DL 6 kap. 2 § ger även andra aktörer rätt att föra talan. Enligt tredje stycket i bestämmelsen har centrala fackförbund en prioriterad talerätt. Det betyder att DO eller annan organisation inte får föra talan förrän fackförbundet meddelat att den inte tänker driva saken rättsligt, även det under förutsättning att den enskilde medger detta. Skälet till att facken har företräde kan förklaras av arbetsmarknadens parters starka ställning på svensk arbetsmarknad.

Vissa föreningar ges en särskild, men villkorad, talerätt. Villkoren är att de måste kunna visa att de har som syfte att tillvarata sina medlemmars intressen och att de kan bära vissa processkostnader. Både antidiskrimineringsbyråerna och andra ideella organisationer, som DHR, har kunnat använda denna rätt att föra talan i domstol. Se mer om detta i prop. 2007/08:95 på s. 559:

Grupptalan

Så kallad grupptalan regleras i lag (2002:599) om grupprättegång och kan användas i diskrimineringsmål. Talerätten i denna typ av mål är mycket speciell eftersom talan och domen omfattar fler än kärandeparten, även kallad gruppföreträdare. Käranden måste vara en fysisk eller juridisk person som själv har ett anspråk. När företrädaren utsetts kan andra med liknande anspråk ansluta sig till gruppen, och därmed omfattas av domens rättskraft. En fördel med den typen av talan är att många mindre anspråk ackumuleras gentemot motpartens ofta starkare ställning jämfört med en enskild. Det är ett krav att ombudet för en grupprättegång ska vara advokat, om det inte finns särskilda skäl som talar för ett annat ombud.

Stämma staten för brott mot Europakonventionen

Endast enskilda eller organisationer som kränkts kan driva talan om skadestånd mot staten. DO har inte varit med i någon sådan process offentligt. Påståendedoktrinen gäller alltjämt på detta område. Syftet med en sådan talan kan vara, förutom att få upprättelse när en diskriminering inte omfattas av DL, att saken kan nå Europadomstolen när de rättsliga nationella instanserna uttömts.

Fortsättning följer…

MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *