REPORTAGE: Lagen som verktyg föreläste för ledarhundsförare

Maria Chöler och Ola Linder från Lagen som verktyg föreläser för Sveriges ledarhundsförare
Maria Chöler och Ola Linder från Lagen som verktyg föreläser för Sveriges ledarhundsförare

Den lilla stugan i Skatås, Göteborg, fylldes av aktivitet då ledarhundsekipagen anlände den 18 november (2017). Stämningen var god, det pratades och skrattades och ett antal stora labradorer nosade intresserat på varandra. Det tog lite tid innan alla hunnit finna en sittplats vid de stora träborden i lokalen och hundarna rullat ihop sig likt kringlor vid sina hussar och mattars fötter, men därefter kunde dagens kurs starta.

Den religiöst och politiskt obundna föreningen Sveriges ledarhundsförare, SLHF hade bjudit in för att diskutera framtidens ledarhundsverksamhet och diskriminering av ledarhundsekipage. Mikael Haraldsson, vice ordförande och informationsansvarig, inledde dagen med att redogöra för de förändringar som sker i ledarhundssverige just nu.

Myndigheten för delaktighet tar över ansvaret

Sedan 2006 har Synskadades Riksförbunds ledarhundsverksamhet varit reglerad i lag och organisationen har fått knappt 24 miljoner om året för att driva verksamheten. I regeringens höstbudget för 2018 framkom att regeringen vill höja anslaget till ledarhundsverksamheten med två miljoner kronor till 26 miljoner kronor. I regeringens budgetförslag för 2018 står även:

”Verksamheten med ledarhundar är i dag uppdelad och ligger på den ideella föreningen Synskadades Riksförbund, Socialstyrelsen och Myndigheten för delaktighet. För att få till stånd en mer ändamålsenlig hantering avser regeringen att samla verksamheten till Myndigheten för delaktighet.”

Enligt Synskadades riksförbund föreslog Myndigheten för delaktighet och Socialdepartementet i januari 2017 att överföra verksamheten med ledarhundar från MFD. Den främsta anledningen till att ansvaret för ledarhundsfrågan skall flyttas till Myndigheten för delaktighet är att det nuvarande systemet inte är rättssäkert för den enskilde individen, det vill säga för ledarhundsföraren.

—Det är inte rimligt att en ideell förening agerar myndighet, konstaterade Mikael Haraldsson. Innan Myndigheten för delaktigheten bildats ansåg man dock att Synskadades riksförbund var den förening som bäst kunde ansvara för dessa frågor. Det fanns inga bättre alternativ.

Alla är dock inte enbart glada åt att ansvaret för ledarhundsverksamheten flyttas över till Myndigheten för delaktighet. Några av kursdeltagarna befarar att denna myndighet är alldeles för stelbent och menar att det krävs ett särskilt tankesätt då man har att göra med hundförare och ledarhundar.
—I likhet med människor så är alla hundar olika och man måste därför pröva om personen med synnedsättning och ledarhunden passar för varandra, förklarar Mikael Haraldsson.

Till skillnad från den verksamhet som bedrivs inom många andra områden kan man därför inte upprätta ett traditionellt kösystem där den person som står först på tur tilldelas den ledarhund som först finns tillgänglig. Det är nämligen inte säkert att den person som väntat längst och den ledarhund som först erbjuds arbetar bra ihop.

Oklarhet kring ansvarsfördelningen

Det är framför allt upphandling av färdigdresserade ledarhundar och tilldelning och återtagande av dispositionsrätten av ledarhund som omfattas av myndighetsuppdraget och som Myndigheten för delaktighet därför skall ansvara för. Det är dock oklart vem som skall ansvara för övrig verksamhet inom ledarhundsområdet. I dag erbjuder Synskadades riksförbund exempelvis support och kurser för sina förare och frågan är om organisationen även fortsättningsvis skall göra detta eller om även dessa arbetsuppgifter bör tillfalla Myndigheten för delaktighet.

I dagsläget finns ingen uttalad plan för hur överföringen till Myndigheten för delaktighet skall gå till. Under våren 2018 kommer flytten av ansvarsområdet att diskuteras och därefter skall regeringen presentera ett konkret förslag på hur omstruktureringen skall gå till. Själva flytten förväntas ske i januari 2019. 

Ett skitbra undantag – en fråga om bajs

Finn Hellman Foto: SLHF
Finn Hellman Foto: SLHF

Efter en kortare paus där ledarhundarna, som under kursens första del tålmodigt legat vid sina ägares fötter, fått möjlighet att uträtta sina behov på gräsplätten utanför stugan diskuterades möjligheten för personer som är blinda att plocka upp bajset efter sina hundar.
—Jag försöker alltid plocka upp efter min hund, berättade Finn Hellman, som sitter med i styrelsen för Sveriges ledarhundsförare. Jag rastar min hund på samma ställe varje dag och hon – han klappar sin gula labrador – har på så sätt lärt sig var hon skall gå på toaletten. Eftersom hon uträttar sina behov på samma ställe varje dag så är det lättare för mig att plocka upp bajset och jag har lärt mig var närmaste papperskorg finns. Mycket praktiskt!

Den som inte plockar upp efter sin hund gör sig skyldig till nerskräpning enligt miljöbalken. Det är dock inte alltid som en synskadad person har möjlighet att plocka upp bajset efter sin hund. Så kan exempelvis vara fallet om hunden uträttat sina behov i samband med att den sprungit lös. Det skall poängteras att personer med synnedsättning i de flesta fall är undantagna från förbudet att lämna hundbajs i offentlig miljö.
—Bestämmelserna på detta område skiljer sig lite mellan olika kommuner och jag rekommenderar därför att personer med synnedsättning hör av sig till den kommun där de befinner sig för att dubbelkolla huruvida de är undantagna kravet på att plocka upp efter hunden, konstaterar Finn Hellman.

Vad säger diskrimineringslagen?

Kursen avslutades med att vi, juristerna från projektet ”Med lagen som verktyg”, föreläste om diskrimineringen av hundförare och ledarhundar och avslutningsvis diskuterades allmänhetens attityd gentemot hundekipage. Det har tidigare skrivits om den juridik som omfattar ledarhundsförare, och nedan ges därför enbart en kortare presentation av indirekt diskriminering, det vill säga den diskrimineringsform som torde vara vanligast förekommande vid diskriminering av personer med synnedsättning.

berättigat syfte gör handling acceptabel

Med indirekt diskriminering menas att en bestämmelse, en regel eller ett kriterium framstår som neutralt men missgynnar en person tillhörande en viss diskrimineringsgrund. När det är fråga om personer med synnedsättning så skulle en indirekt diskriminerande bestämmelse kunna utgöras av ett hundförbud. Hundförbudet gäller visserligen för alla men den person som är i behov av sin hund för att klara sig i vardagen missgynnas särskilt till följd av bestämmelsen.

En handling som framstår som diskriminerande kan vara acceptabel om den har ett berättigat syfte. Det kan exempelvis vara ok med ett generellt hundförbud i situationer där det finns en risk för kontaminering av livsmedel. Vid avgörandet huruvida en viss handling är diskriminerande eller inte skall därför en intresseavvägning göras. Här skall man undersöka huruvida:
– syftet med åtgärden är godtagbar.
– åtgärden är lämplig – här görs en proportionalitetsbedömning.
Anser man att syftet med en diskriminerande handling kunnat uppnås genom andra – mindre ingripande åtgärder – så rör det sig om indirekt diskriminering.

Ledarhundar välkomna på offentliga platser

I diskrimineringslagen regleras inte särskilda företeelser i samhället och det finns inte heller någon annan lag, förordning eller föreskrift där det framkommer att en ledarhundsförares rätt att vistas på offentliga områden tillsammans med sin hund skulle vara begränsad.

I Livsmedelverkets rekommendation ”Vägledning Hygien” avsnitt 5.7.9.3 fastslås att ”en funktionshindrad person bör få medföra ledarhund, servicehund eller signalhund i serveringslokal och i vissa delar av en butik, under förutsättning att detta inte medför risk för att livsmedlen kontamineras”. På de flesta platser – förutom i restaurangkök och operationssalar – borde det alltså vara accepterat att ta med sig hunden. Det är verksamhetsutövaren som bestämmer huruvida en hund är välkommen eller inte.

Mot bakgrund av ovanstående torde man kunna fastslå att ledarhundar skall välkomnas på offentliga platser, men trots detta är det många ledarhundekipage som nekas inträde till ställen dit allmänheten är välkommen. Flera av kursdeltagarna vittnade om en allmänt negativ attityd gentemot personer med synnedsättning och deras ledarhundar och många har någon gång fått frågan ”tänker du inte på de allergiska personerna?” då de åkt kollektivtrafik med sina ledarhundar.
—Till och med personer som inte lider av allergiska besvär ifrågasätter vår rätt att åka kollektivt, sade en av kursdeltagarna. Det tycks viktigare att hundallergiker får möjlighet att röra sig oberört i samhället än att vi, som har olika synnedsättningar, kan röra oss fritt på offentliga platser genom våra ledarhundar.

Under mötet fördes även en diskussion kring olika rön på området och hur farligt allergen från en stillaliggande hund egentligen är. Det påstods bland annat att en person som bär en kappa där det fastnat hund- eller katthår på kan vara lika allergiframkallande som själva djuret. Till skillnad från en hund så kan man dock inte förbjuda människor som varit i kontakt med pälsdjur från att åka kollektivt eller på annat sätt röra sig bland allmänheten.

Lagar löser inte allt

Situationer där två likvärdiga intressen kolliderar med varandra löses inte alltid bäst genom lag. Lagen är ”stel” och här gäller det att vara flexibel. Hänsyn skall tas till bägge parter och det bästa är om man tillsammans kan komma fram till en lösning utanför förhandlingssalen. Genom sunt förnuft och välvilja torde man finna alternativa lösningar som möjliggör för allergiska personer och ledarhundsförare att vistas i den offentliga miljön under liknande villkor.

Om situationen omöjligt kan lösas kan saken behandlas i domstol. Fördelen med det är att det då bildas praxis, det vill säga ett rättsligt avgörande som klargör ett rättsområde. Eftersom sådana klargöranden saknas när det gäller tillgänglighet för personer som använder ledarhund uppmanar  Lagen som verktyg alla som utsätts för diskriminering att dokumentera händelsen väl och anmäla det via Anmälningstjänsten.

/Maria Chöler

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *