ÖVERSIKT: Diskrimineringsrätt i Norden

Norge har från 2018 en ny diskrimineringsdomstol, i Finland kan Diskrimineringsnämnden förelägga om att vidta anpassningsåtgärder och i Danmark sker positiv särbehandling av personer med funktionsnedsättning på vissa områden.

Finland

I Finland finns diskrimineringsskydd för personer med funktionsnedsättning sedan 1995 i grundlagen (731/1999). 2 kap. 6 § lyder: ”Alla är lika inför lagen. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.”

Diskrimineringslagen

Den finska diskriminerings- och jämställdhetslagen (1325/2014) från 2014 tillåter i 3 kap 9 § positiv särbehandling. Enligt 2 kap 5§ ska myndigheterna främja likabehandling.

Myndigheter, utbildningsanordnare, arbetsgivare och de som tillhandahåller varor eller tjänster ska vidare enligt 3 kap 15 § göra ändamålsenliga och rimliga anpassningar för att möjliggöra för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra uträtta ärenden hos myndigheter och få utbildning och arbete samt varor och tjänster som tillhandahålls allmänheten och att klara av sina arbetsuppgifter och avancera i arbetet.

Vid bedömningen av vilka anpassningar som är rimliga ska behoven hos personer med funktionsnedsättning beaktas, men även aktörens storlek och ekonomiska ställning, arten och omfattningen av aktörens verksamhet, de uppskattade kostnaderna för anpassningarna och stöd som kan fås för åtgärderna.

Tillsynsmyndigheter

Diskrimineringsombudsmannen, diskriminerings- och jämställdhetsnämnden och arbetarskyddsmyndigheterna övervakar efterlevnaden av diskrimineringslagen.

Diskrimineringsombudsmannen

Diskrimineringsombudsmannen ska bistå dem som har utsatts för diskriminering och ge rekommendationer om hur diskriminering kan förebyggas och likabehandling främjas. Ombudsmannen kan i enskilda fall lämna motiverade ståndpunkter för att förebygga ett förfarande som strider mot denna lag eller för att förhindra att ett sådant förfarande fortsätter eller upprepas, om det inte är fråga om ett ärende som omfattas av en arbetarskyddsmyndighets tillsynsbehörighet eller gäller tolkning av arbets- eller tjänstekollektivavtal.

Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden

Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden (lag 1327/2014) är ett självständigt och oberoende rättsskyddsorgan som övervakar iakttagandet av diskriminerings- och jämställdhetslagen i privat verksamhet samt i offentlig förvaltning och affärsverksamhet. Nämndens ska ge rättsskydd till dem som upplever sig ha blivit diskriminerade eller utsatts för förbjudna repressalier i anslutning till diskriminering.

Nämnden tar inte ut några avgifter och parterna svarar själva för sina rättegångskostnader. Ändring i nämndens beslut kan sökas hos förvaltningsdomstol. Dess behörighet omfattar inte ärenden som gäller privat- och familjelivet eller religionsutövning. Utanför nämndens tillsyn faller även verksamhet som utövas av republikens president, statsrådens allmänna sammanträden, domstolarna och andra rättskipningsorgan samt Justitiekanslern och Justitieombudsmannen.

Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden fastställer förlikningar (som får verkställas så som en lagakraftvunnen dom) och kan på begäran av en domstol, diskrimineringsombudsmannen eller en annan myndighet eller av sammanslutning som främjar likabehandling ge utlåtanden.

Nämnden kan även förbjuda aktörer som diskriminerar att fortsätta eller upprepa diskrimineringen eller repressalierna eller förelägga aktören att inom en skälig tid vidta åtgärder för att fullgöra sina skyldigheter enligt diskrimineringslagen. Nämnden kan utdöma vite, men inte förordna gottgörelse eller annan ersättning till enskilda.

Arbetsmarknaden

Arbetarskyddsmyndigheterna övervakar enligt 22 § efterlevnaden av diskrimineringslagen när det gäller arbetsavtalsförhållanden och offentligrättsliga anställningar, arbetspraktik med mera. De ska vidta  åtgärder vid klagomål och kan begära utlåtande av diskrimineringsombudsmannen eller diskriminerings- och jämställdhetsnämnden.

Strafflagen

Det finns även ett diskrimineringsförbud i strafflagens 11 kap 9 § där grunden ”hälsotillstånd” innefattar funktionsnedsättning: ”Den som i näringsverksamhet, yrkesutövning, betjäning av allmänheten, tjänsteutövning eller något annat offentligt uppdrag eller vid anordnande av en offentlig tillställning eller ett allmänt möte utan godtagbart skäl 1) inte betjänar någon viss person på gängse villkor, 2) förvägrar någon tillträde till tillställningen eller mötet eller avlägsnar någon därifrån eller 3) försätter någon i en uppenbart ojämlik eller väsentligt sämre ställning än andra på grund av dennes ras, nationella eller etniska ursprung, hudfärg, språk, kön, ålder, familjeförhållanden, sexuella inriktning eller hälsotillstånd eller religion, samhälleliga åsikter, politiska eller fackliga verksamhet eller någon annan därmed jämförbar omständighet skall, om gärningen inte skall bestraffas som diskriminering i arbetslivet, för diskriminering dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.”

I strafflagen 47 kap 3§ om diskriminering i arbetslivet står att den arbetsgivare som utan godtagbart skäl försätter en arbetssökande eller arbetstagare i ofördelaktig ställning på grund av bland annat funktionsnedsättning ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Det gäller vid annonsering, rekrytering eller under anställningsförhållandet.

Lagen om arbetsavtal

Det finns även ett allmänt diskrimineringsförbud i lagen om arbetsavtal, som också hänvisar till diskrimineringslagen. Ingen får utan fog ges en annan ställning än andra på grund av börd, religion, kön, ålder, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet eller någon annan därmed jämförbar omständighet.

2 kap 2§ om Arbetsgivarens skyldigheter (30.12.2014/1331): ”Arbetsgivaren ska bemöta arbetstagarna opartiskt, om inte det med hänsyn till arbetstagarnas uppgifter och ställning finns anledning att avvika från detta. … I anställningsförhållanden för viss tid eller på deltid får det inte enbart på grund av arbetsavtalets giltighetstid eller arbetstidens längd tillämpas ofördelaktigare anställningsvillkor än i andra anställningsförhållanden, om det inte är motiverat av objektiva skäl.”

Nationell MR-institution

Finland har sedan 2012 en nationell MR-institution. Det är Människorättscentret, Människorättsdelegationen och riksdagens justitieombudsman som tillsammans bildar människorättsinstitutionen. Institutionens aktörer är alla oavhängiga och självständiga i förhållande till riksdagen. MR-institutionen tar inte emot klagomål från enskilda.

Åland

Det autonoma landskapet Åland har samma lagar som Finland innehållsmässigt, men kan under autonomin ta dem i bruk i annan takt än övriga landet, förklarar Pirkko Mahlamäki, generalsekreterare för Handikappforum i Finland. Det åländska diskrimineringsförbudet gäller inom den offentliga sektorn på så sätt att landskapet och kommunerna på Åland särskilt ska möjliggöra för personer med funktionsnedsättning att kunna verka som tjänsteman och vidareutbilda sig och befordras som sådana.

Norge

 

Sedan 2009 gäller Lagen om diskriminering och tillgänglighet (Lov 2008-06-20 nr 42). Lagen innehåller ett allmänt förbud mot direkt och indirekt diskriminering och krav på allmänt och individuellt främjande arbete. Bristande tillgänglighet räknas som en form av diskriminering och lagen ställer krav på universell utformning.

Samlad diskrimineringslag från 2018 

Från 2018 har Norge samlat fyra tidigare antidiskrimineringslagar i en samlad jämställdhets- och diskrimineringslag som ska harmonisera allt diskrimineringsskydd. Diskrimineringsgrunderna är kön, graviditet, mammaledighet eller adoption, omsorgsansvar, etnicitet, religion, övertygelse, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck och ålder. Den norska antidiskrimineringslagstiftningen har en bred definition av vem som skyddas och omfattar kombination av diskrimineringsgrunden, vilket gör den till en av få diskrimineringslagar som uttryckligen omfattar intersektionalitet.  Positiv särbehandling tillåts enligt 11§ inom vissa begränsade ramar i förhållande till de olika diskrimineringsgrunderna.

Krav på universell utformning

Lagens kapitel 3, avsnitt 17-19, fastställer krav på universell utformning. Enligt 17 § har offentliga och privata verksamheter som riktar sig till allmänheten skyldighet att främja universell utformning, så länge det inte innebär en oproportionerlig börda för verksamheten. Så många som möjligt ska kunna använda verksamheten.

Universell utformning omfattar byggnader och byggda utomhusområden, transport samt informations- och kommunikationsteknik. Det finns regler för byggnader och transport med juridiskt bindande standarder som visar vilka krav som måste uppfyllas för att säkerställa universell utformning. Verksamheter ska enligt avsnitt 19 arbeta aktivt för att främja universell utformning. Kravet gäller även där det inte finns krav i andra lagar. Kungen kan utfärda föreskrifter för områden som inte omfattas av kraven.

Enligt Berit Vegheim, på norska stiftelsen Stopp diskrimineringen, är en svaghet i lagen att det inte finns några slutgiltiga tidsfrister för när byggnader och transport ska utformas universellt. Inom informations- och kommunikationsteknik finns en tidsfrist som kräver att all befintlig IKT ska vara universellt utformad senast 2021. IKT är särskilt reglerat i avsnitt 18.

Individuella anpassningar

• 20 §: Rätt till individuell anpassning gäller för kommunala tjänster där personer med funktionsnedsättning har rätt till likvärdiga tjänster som andra.
• 21 §: Individuell anpassning inom utbildningsväsendet ger rätt till anpassad lärmiljö, undervisning, läromedel och examen för att säkra likvärdiga möjligheter till utbildning.
• 22 §: Individuell anpassning i arbetslivet ger rätt till anpassning av arbetsplats och arbetsuppgifter för att kunna behålla arbete, få utbildning och kompetensutveckling samt framgång i arbete på samma sätt som andra.

Anpassningarna kan krävas om de inte innebär en oproportionerlig börda för verksamheten. Vid denna värdering ska hänsyn tas till anpassningarnas effekt att minska funktionshindret. Om det är en offentlig verksamhet även resurser och säkerhetshänsyn.

Ny ”domstol” för diskriminering

Från och med 2018 behandlar Likestillings- og diskrimineringsombudet (LDO) inte längre några klagomål, utan informerar bara om rättigheter, förbud mot diskriminering och hur överträdelser kan rapporteras, samt motiveras. LDO kan dock fortfarande väcka talan i domstol.

Istället ska alla klagomål från och med 2018 lämnas till Likestillings- og diskrimineringsnämnden, som blir en mer självständig institution med större befogenheter än tidigare. Då kunde LDN konstatera brott mot diskrimineringslagen och enbart förelägga om böter när någon av nämndens order inte följts. För ersättning och upprättelse fick man driva processen vidare på egen hand.

Den nya LDN, som i Norge kallats för ”diskrimineringsdomstolen”, sitter i Bergen och består av tre domare. Den kommer att kunna fatta rättsligt bindande beslut om upprättelse och fastslå diskrimineringsersättning. Domstolen kommer handha all form av diskriminering förutom sexuella trakasserier.

Strafflagen

Från 2013 finns skydd mot diskriminering och hatbrott i strafflagen (straffeloven lov 20. mai 2005 nr. 28). 186 § anger fängelse i högst 6 månader för den som nekar en person varor eller tjänster eller tillgång till offentliga sammankomst på grund av bland annat (punkt d) nedsatt funktionsförmåga – såvida inte nekandet beror på bristande fysisk anpassning.

Förbudet omfattar diskriminering på uteställen. Den som till exempel inte blir insläppt med ledarhund kan anmäla det till Polisen, som följer de straffrättsliga bestämmelserna.

Strafflagens bestämmelser om hatfulla yttringar och hatbrott (§§ 185, 272-274 vold og § 351 Skadeverk) inkluderar funktionsnedsättning som en av de omständigheter som kan skärpa straffet.

Inkorporering av konventioner

I Norge gäller Barnkonventionen som lag sedan 2003 och enligt diskrimineringslagens §5 gäller även FN:s rasdiskrimineringskonvention nu som norsk lag. Kvinnokonventionen och Funktionsrättskonventionen är däremot inte lag. Norge har en nationell MR-institution knuten Oslo universitet.

Danmark

Den danska grundlagen har ett skydd mot godtycklig diskriminering i offentlig verksamhet. Det betyder att individer har rätt att få diskriminering prövad av domstolar, även om det är sällsynt förekommande. Förvaltningslagen och förvaltningsrättsliga regler ger ett generellt skydd mot särbehandling utan saklig grund.

Funktionsnedsättning utgör en diskrimineringsgrund sedan 2008.
1996 års lag om förbud mot diskriminering på arbetsmarknaden innehöll först inte diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning, men den infördes i och med 2008 års lag som implementerade EU:s likabehandlingsdirektiv 2000/78 som gäller för arbetslivet.

Diskrimineringsskydd för personer med funktionsnedsättning gäller dock endast arbetsmarknaden och till exempel inte utbildningsområdet. Bristande tillgänglighet har inte genomförts i diskrimineringslagen, men den danska bygglagstiftningen innehåller regler om att det som byggs nytt och renoveras ska utgå från nationella tillgänglighetsstandarder. Dessa täcker inte alla aspekter av funktionshinder och det finns heller inga sanktioner för den som inte uppfyller byggreglerna.

Likabehandlingsnämnden

Klagomål om diskriminering på grund av funktionsnedsättning i arbetslivet kan inlämnas till Ligebehandlingsnævnet (Likabehandlingsnämnden) som tillhör Ankestyrelsen, ett överprövningsorgan inom arbetsmarknad, utbildning och sociala frågor.

Likabehandlingsnämnden kan bara handlägga ärenden som gäller arbetsmarknaden när det gäller diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Det finns utöver detta en mängd olika organ under olika departement med delansvar för diskrimineringsfrågor. För att till exempel lämna in klagomål på transporter eller civilflyg gäller olika instanser.

Positiv särbehandling

På vissa samhällsområden är positiv särbehandling av personer med funktionsnedsättning tillåten. På arbetsmarknaden har till exempel personer med funktionsnedsättning rätt att komma till intervju om de är lika kvalificerade för arbetet som andra sökande. Positiv särbehandling kan också tillämpas när det gäller vissa allmänna försäljningsställen som korvkiosker och för taxikörkort.

Nationell MR-institution

Danmark har en nationell MR-institution, Dansk Institut for Menneskerettigheder (DIHR), som lämnar årliga rapporter till Folketinget om hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i Danmark. Folketinget beslöt 2010 att DIHR ska främja, skydda och övervaka genomförandet av Funktionsrättskonventionen i Danmark, men skriver också på sin hemsida att de vill bidra till en debatt om vad konventionen konkret betyder för personer med funktionsnedsättning i Danmark. På institutets Ligebehandlingsrådgivning får den som utsatts för diskriminering råd och stöd om hur man kan gå vidare med sin sak.

Motstånd mot MR-perspektiv

Enligt Stig Langvad, som ingår i FN-kommitténs för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, präglas den danska lagstiftningen fortfarande av ett medicinskt synsätt på funktionsnedsättning. Människorättsmodellen har än så länge inte fått genomslag. Bland annat ser han hos Ankestyrelsen ett motstånd mot att inkorporera ett människorättsperspektiv i besluten. Han hoppas att Folketingets (riksdagen) pågående diskussioner om en utvidgning av diskrimineringsskyddet ska bli mer i linje med EU:s direktiv om icke-diskriminering och framför allt med Funktionsrättskonventionen.

Island

Artikel 65 i Islands konstitution säger: ”Alla ska vara lika inför lagen och oavsett kön, religion, åsikt, nationellt ursprung, ras, hudfärg, egendom, börd eller ställning i övrigt åtnjuta de mänskliga rättigheterna.”

Article 76(1) säger: “Lagen ska garantera alla nödvändig assistans vid sjukdom, invaliditet, svaghet på grund av hög ålder, arbetslöshet eller liknande omständigheter.”

Island har ingen specifik diskrimineringslagstiftning som skyddar personer med funktionsnedsättning, men har ratificerat Funktionsrättskonventionen och förhåller sig till EU-domstolens domar, även om t ex EU: s direktiv om likabehandling i arbetslivet (2000/78) inte ingår i EES-avtalet som Island är anslutet till.

Den isländska funktionshinderlagen (nr 59/1992) är en ramlag som gäller service hos stat och kommun för bland annat personer med funktionsnedsättning. I artikel 1 står att hänsyn ska tas till de internationella skyldigheter som Island åtagit sig vid verkställighet av lagen. På Välfärdsdepartementet finns Rättighetsvakten som bevakar rättsliga frågor om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

_______________

Ovanstående text har reviderats efter påpekanden från experter. Påpeka gärna fler fel och brister genom att skriva i kommentarsfältet eller maila emil@lagensomverktyg.se.

Läs mer i denna rapport från Nordens välfärdscenter (2017) om Diskrimineringsskyddet i Norden 

Experter från de nordiska länderna kommer att föreläsa på vår internationella konferens den 30 maj i Stockholm. Läs mer och anmäl dig redan nu!