Artikel 19 som verktyg har tillsammans med Disability Rights Defenders genomfört en internationell studie om rättsmedel, alltså åtgärder för att ge en person upprättelse då hen blivit utsatt för en rättighetsöverträdelse. Genom att få en inblick i hur detta behandlas i andra länder, till exempel vid individuell upplevelse av diskriminering, är tanken att undersökningen ska ge fingervisningar om hur vi kan göra det bättre i Sverige.
Bakgrunden till undersökningen är att det rättsmedel som i Sverige används i diskrimineringsärenden är ersättning i form av pengar, vilket finns en finns en rad problem med.
– Traditionellt inom skadeståndsrätten ersätts skador med pengar, men det är inte alltid den typen av kompensation som en person är ute efter för att läka kränkningen, säger Ola Linder, jurist på Independent Living Institute, projektledare för Artikel 19 som verktyg och initiativtagare till undersökningen.
Inga åtgärder för att rätta till problemet krävs
Generellt ställs inga direkta krav på att en den eller de som diskriminerar ska åtgärda det som gav upphov till diskrimineringen och därmed sluta diskriminera.
– När det gäller bristande tillgänglighet är det ibland mycket bättre att hantera bristerna istället för att betala en summa pengar till personen som har kränkts. Då riskerar personen att kränkas igen eftersom hindret inte tagits bort om hen kommer tillbaka till samma verksamhet igen.
Ett annat problem är att skadestånd i form av pengar ”ser illa ut” – att somliga uppfattar det som att man ”bara är ute efter pengar”.
– Det kan se dåligt ut att kräva pengar. Ett fall kan få dålig press på sig och om kravet är för stort till och med domstolen emot sig.
”Bara en start”
Genom att få en inblick i hur rättsmedel ser ut i andra länder är tanken att det ska ge fingervisningar om hur man kan göra i Sverige. Tillsammans med Ola Linder och Selina Griesser har Annemarie Isbert genomfört studien genom att fråga medlemmarna i DRD, Disability Rights Defenders, stora nätverk som består av tusentals personer från över 100 olika länder.
– Där har vi samlad kunskap från olika länder och de kan förklara vad för rättsmedel som används i en funktionshinderkontext hos dem, hur de används, hur ofta och vilka som är problemen, säger Annemarie Isbert.
Samtidigt har alla inblandade varit helt på det klara med att det här är ett mycket stort ämne som dessutom hänger tätt ihop med en rad andra stora frågor som till exempel tillgång till rättvisa generellt.
– Den här undersökningen är bara en start. Vi gräver inte så djupt utan öppnar upp fältet för att se hur det ser ut och ta reda på vilka frågor ska ställa nästa gång.
Hur undersökningen gått till
De sammanställde ett frågeformulär som de sedan delade bland medlemmarna i nätverket. Frågorna de ställde var:
1) Var ifrån kommer du? / Till vilket rättssystem hänvisar du till?
2) Vilka rättsmedel finns tillgängliga för frågor relaterade till funktionshinder i ditt land? (till exempel: skadestånd för diskriminering, förelägganden för bristande tillgänglighet eller överklagande av negativa beslut om ansökningar om personlig assistans)
3) Vilka åtgärder används ofta, vilka används sällan? Varför?
4) Vad saknar du i ditt land angående rättsmedel riktat mot kränkningar av rättigheter för personer med funktionsnedsättningar?
5) Vad hindrar människor i ditt land från att sin sak till domstol?
6) Tror du att en diskussion om rättsmedel skulle vara till hjälp i din kamp för rättigheter? Eller vad föreslår du skulle vara till hjälp?
Varför man inte går till domstol
Intresset visade sig vara stort. De fick 30 svar från 20 olika länder med en sinsemellan mycket stor geografisk spridning.
En slutsats de drar av svaren är att det råder en stor brist på, det Ola Linder kallar juridisk kapacitet. Många går inte till domstol på grund av att det saknas personliga resurser i form av kunskap, uthållighet och ekonomi trots att de uppenbarligen har ett rimligt påstående om att sina rättigheter kränkts.
– Det måst bli billigare att kräva sin rätt, säger Ola Linder.
– Folk har inte kunskaper eller har inte ekonomiska resurser nog att våga ta de ofta stora kostnader och risker det innebär att gå till domstol, fortsätter Annemarie Isbert.
Funktionsrättskonventionens olika status
Det är svårt att jämföra systemen i de olika länderna eftersom det är många bakomliggande parametrar som ligger bakom. En sådan är vilken status FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Funktionsrättskonventionen, har. I Sverige har den till exempel inte status som lag utan ”bara” ett internationellt fördrag till skillnad mot vissa andra länder där den bär samma status som de andra nationella lagarna.
– Det är klart att ju starkare ställning Funktionsrättskonventionen har desto lättare är det att få rättigheterna tillgodosedda och att värderingarna bakom konventionen får genomslag i samhället, säger Ola Linder.
Hålla sig väl med finansiärerna
En annan diskussion som uppstod var frågan huruvida funktionsrättsorganisationerna ska samarbeta med politikerna i ett land, eller inte, om de ska vara allierade eller oppositionella. I vissa länder var frågan mycket tillspetsad.
– I vissa situationer måste de helt enkelt hålla sig väl med politikerna eftersom finansieringen av organisationerna är helt beroende av politikernas goda vilja. Det förekom bland många svar.
Ola Linder fortsätter:
– Det problemet har vi även här men det är kanske inget man inte säger rakt ut. Får en organisation pengar från staten för att organisera personer med funktionsnedsättning kan det vara jobbigt om samma organisation stämmer staten för att de diskriminerar eller inte säkerställer tillgänglighet för personer med olika behov till exempelvis en myndighet. Det är klart att det finns en risk att skrämma bort vissa finansiärer om en angriper maktstrukturerna de upprätthåller.
Vad kan Sverige lära?
Det vore ju bekvämt att hitta ett speciellt land som kunde fungera som en förebild för Sverige och vars system vi kan kopiera. Men så lätt är det inte, det går inte att peka på ett specifikt land, säger Annemarie Isbert och Ola Linder fortsätter:
– Det finns lösningar på det problem vi har, samtidigt som de inte är unika problem utan är ganska gemensamma med många av de andra länderna – att det är svårt att kräva sin rätt.
Annemarie Isbert upprepar att den här undersökningen bara rört toppen på de här frågorna.
– Vi måste gräva djupare och måste diskutera vilka rättsmedel som skulle passa i Sverige. Sedan handlar det som vanligt att på olika sätt påverka politiker och beslutsfattare, avslutar Annemarie Isbert.