Maria Johansson är ordförande för Lika unika, en federation av sex funktionshinderförbund. Hon har tidigare varit både ombudsman (2002-2007) och ordförande (2007-2013) för förbundet DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet. Tillgänglighetsfrågor är ett av hennes stora intressen. Ja, hon kallar sig till och med nörd på området.
—Jag jobbar för ett samhälle för alla – på riktigt, säger hon.
Fast engagemanget i funktionshinderpolitiska frågor kom relativt sent i livet. Under uppväxten i Norrköping var hon inte aktiv i någon funktionshinderförening. Men hennes föräldrar var socialt engagerade och trodde på människors lika rättigheter – och skyldigheter. De var måna om att Maria skulle gå i ”vanlig” skola, något som på den tiden inte var självklart med hennes funktionsnedsättning.
—Mamma och pappa inpräntade i mig att jag hade rätt till samma drömmar som alla andra, men också att samma krav gällde för mig.
En av de ”bråkiga” i skolan
Redan i skolan var Maria Johansson en av de där ”bråkiga” som anförde klasskompisarna i allehanda uppror och protester. I nian skällde hon ut studierektorn för att skolan hade för få mattetimmar – och alla som ville erbjöds specialundervisning av skolans bästa mattelärare inför gymnasiet. Maria var nöjd.
Men när det gäller tillgänglighet accepterade Maria både det ena och andra.
—Jag har blivit buren både upp och ner, fram och tillbaka, säger hon. När jag senare började hänga med kompisarna på krogen blev det varuintag och mathissar. Det var priset jag fick betala för att vara en i gänget.
Vissa samhällstjänster var inte alls tillgängliga. När de andra hoppade på bussen eller spårvagnen fick Maria följa efter i färdtjänst. Så plötsligt en varm sommardag hemma i Norrköping slog det henne hur konstigt detta egentligen är.
—Varför har inte jag tillgång till samhället på samma sätt som andra? Det stämmer ju inte med det mina föräldrar sagt om alla människors lika värde och möjligheter.
Från IT till tillgänglighet
Maria Johansson pluggade modedesign i Linköping och textilkunskap i Stockholm. Det blev även studier i medie- och kommunikationsvetenskap och tre terminer på juristlinjen. Karriären började inom IT-branschen där hon bland annat jobbade med Johan Staël von Holsteins e-handelsföretag LetsBuyIt.com. Från det företaget minns hon en bra inställning till tillgänglighet.
—Det var en självklarhet att allt skulle fungera, säger hon. Om vi till exempel skulle ut på en resa behövde jag aldrig säga till om att de skulle hyra en buss med lift.
Efter företagets konkurs blev Maria Johansson ombudsman på DHR och klev på allvar in i det funktionshinderpolitiska. Tron på att det går att förändra – som hon också fått med sig hemifrån – var en bra grund. Av kolleger som inspirerade och lärde upp henne nämner hon Ken Gammelgård, Jaan Kaur och Nils Duwähl på DHR Stockholm. Lagar och regler om tillgänglighet lärde hon sig av bland andra Maj Almén.
Det dröjde inte länge förrän hon insåg hur många tillgänglighetskrav och byggregler det fanns, men som inte följdes. Bestämmelser om “tillgänglighet för funktionshindrade” hade funnits i svensk plan- och bygglagstiftning sedan 1966. I plan- och bygglagen från 1987 ställdes krav på att allmänna platser och alla nya tomter för permanent bebyggelse ska vara tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
—Jag minns hur förvånad jag blev när jag till exempel insåg att tvättstugor i flerfamiljshus egentligen ska vara tillgängliga och användbara. Jag hade ju aldrig sett en tvättstuga där jag som sittande kunde hänga tvätt eller där den som inte ser kunde ställa in reglagen. Det har jag fortfarande inte.
Ett decennium mot enkelt avhjälpta hinder
Från 2000 till utgången av 2010 gällde den nationella handlingsplanen för funktionshinderpolitiken Från patient till medborgare. Planen var att det skulle ske ett perspektivskifte i samhället. Funktionshinderperspektivet skulle inte begränsas till socialnämnder och socialdepartement, utan hanteras där det hör hemma – det vill säga inom varje politikområde. Utgångspunkten var att kvinnor och män, flickor och pojkar är en naturlig del av samhället.
I planen ingick krav på att fram till utgången av 2010 åtgärda enkelt avhjälpta hinder i samhället. Den nya lagen gick tillbaka på Plan- och byggutredningen (SOU 1994:35) som redan 1994 föreslagit ett krav i PBL om att eliminera enkelt åtgärdade hinder mot tillgänglighet. I PBL 8 kap 2 § st. 2 infördes att hinder mot tillgängligheten eller användbarheten i lokaler dit allmänheten har tillträde ska avhjälpas om detta låter sig göras utifrån praktiska och ekonomiska förutsättningar. Allmänna platser och verksamheter dit allmänheten har tillträde är sedan dess skyldiga att vidta enklare åtgärder för att en person med funktionsnedsättning ska komma i jämförbar situation med andra.
Samråd med Boverket
Vad är då enkelt avhjälpta hinder? Det är myndigheten Boverket i Karlskrona som enligt plan- och byggförordningen 10 kap 2 och 10 §§ ska meddela föreskrifter och allmänna råd om tillgänglighetskrav i samband med nybyggnad och ändring av allmänna platser, samt vilka hinder mot tillgänglighet och användbarhet som ska klassas som enkelt avhjälpta.
Den första föreskriften (HIN 1) kom 2003. Boverket gjorde en konsekvensbeskrivning och samarbetade – helt i enlighet med den nationella handlingsplanen Från patient till medborgare – med flera funktionshinderorganisationer. Maria Johansson minns att tjänstemännen var mycket engagerade. Dåvarande generaldirektören Ines Uusman satt själv som ordförande för samrådsgruppen – en markering av hur viktigt detta var. DHR drev bland annat med frågan om ramplutningar (där kravet nu är 1:20 – och om det inte går på annat sätt är 1:12 tillåtet).
Intresset för tillgänglighet spred sig. Läckö slott vid Vänern byggde om och Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm satsade på ”värdig entré”. Samtidigt pågick projekt som Design för alla (2005-2008) och Bygg klokt där rörelsehinderförbunden samarbetade med Synskadades riksförbund och Hörselskadades riksförbund för att förbättra tillgängligheten i byggd miljö.
—Det fanns energi i tillgänglighetsfrågorna, säger Maria Johansson.
Finns motstånd mot tillgänglighet
Något hände sedan efter regeringsskiftet 2006.
—Nu skulle man inte ställa så höga krav längre, minns Maria. Det blev helt ok att se tillgänglighetskrav som problematiskt. Bostadsminister Stefan Attefall tyckte inte kraven som gäller för nybyggnation skulle gälla vid ombyggnation – något som klart och tydligt står i Boverkets föreskrifter. Han tyckte inte heller att studentbostäder behövde vara tillgängliga och att det räckte att människor med funktionsnedsättningar kom in på bottenplanet på miljonprogrammets bostadshus. Att en minister – som är ansvarig inför både nationella och internationella åtaganden för tillgänglighet – framför en sådan syn är katastrofalt för utvecklingen, säger Maria Johansson.
DHR protesterade, men fick inte så mycket gehör längre. Hade allt hängt på enskilda personers engagemang eller inträffade ett skifte i synen på tillgänglighet? Även på Boverket gick det utför. Maria Johansson minns ett av sina sista möten i Karlskrona, där informationsavdelningen på egen hand tagit fram ett material om tillgängliga lekplatser.
—Bilderna visade miljöer som inte alls var användbara. Jag var helt förstummad. De hade inte ens använt den interna kompetens som fanns på myndigheten.
Maria Johansson menar att det i samhället finns ett utbrett motstånd mot mer tillgänglighet.
—Många tycker nog att vi som har funktionsnedsättningar kan flytta eller söka jobb där det funkar och bara gå till ställen där vi kommer in. Den finns en utbredd uppfattning om att det är dyrt och krångligt och fult och dessutom endast handlar om några få personer. Det finns en uppfattning om att tillgänglighet är ett särintresse. Men så är det ju inte. Hur vi utformar samhället: att alla kan ta sig fram, att ingen utestängs genom miljöer som det inte går att orientera sig i, genom brister i ljudmiljön eller avsaknad av talad respektive skriftlig information, eller genom onödiga trappsteg – allt det är i högsta grad ett allmänintresse.
Ingen brist på kunskap
Ibland hänvisar man till kunskapsbrist, men Maria Johanssons erfarenhet är att – åtminstone myndigheter och stora företag – vet vilka lagar och regler som gäller och därmed hur det borde vara. Ändå byggs fortfarande sådant som står i strid med regelverken.
—Lagar och även riktlinjer på detaljnivå är till stor del på plats, men de efterlevs inte, säger Maria Johansson. Jag tror heller inte att alla de brister som leder till hinder för delaktighet för personer med funktionsnedsättning beror på bristande kunskap. Kunskapen finns, men den efterfrågas inte, den används inte.
Maria menar istället att frågan handlar om politisk styrning och politiskt synliggörande. Hennes erfarenhet är att politiker visar stort intresse före och strax efter att de blivit valda. Under mandatperiodens gång brukar intresset svalna och kunskaperna hinner aldrig omsättas i handling.
—Jag har hunnit med några omgångar av nya engagerade politiker som vill lära sig, säger hon. De lyssnar och antecknar och frågar ”varför har ingen berättat det här tidigare” som om de plötsligt sett ljuset. Sedan händer inte så mycket.
Förbud mot bristande tillgänglighet
Bristen på handling gällde även åren fram till år 2010, trots kraven på att avlägsna enkelt avhjälpta hinder. För DHR blev det tydligt att det behövdes ett lagstadgat förbud mot bristande tillgänglighet. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning från 2006 angav att nekad skälig anpassning är diskriminering och uppmanar därmed de stater som undertecknar konventionen – Sverige gjorde det 2007 – att införa ett sådant förbud i sin lagstiftning.
Det fanns ett förslag om att införa bristande tillgänglighet som diskriminering i utredningen om en samlad diskrimineringslag, men genomfördes aldrig när denna lag stiftades 2008. Ett nytt förslag kom med Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering (Ds 2010:20).
När utredningen var klar stämplades den som internt arbetsmaterial på regeringskansliet och offentliggjordes inte. DHR protesterade utanför regeringskansliet och Maria Johansson drog igång en av de första funktionshinderpolitiska aktionerna via sociala medier. Facebookuppropet Offentliggör diskrimineringsutredningen fick ca 2000 underskrifter – en hel del då i Facebooks barndom.
Utredningen offentliggjordes, men samtidigt fick Statskontoret i uppdrag att räkna på vad det skulle kosta att införa bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen. Siffran landade på 2 700 miljarder – en siffra som Maria Johansson menar var ett resultat av ett missförstånd – medvetet eller omedvetet – om vad lagändringen skulle innebära.
—Självklart kostar det, säger Maria Johansson. Men det har aldrig varit fråga om att göra om allt från början. Kostnaderna härrör till stor del från åtgärder som borde ha vidtagits för längesen med redan gällande lagstiftning. Det är inga nya kostnader utan sådant man tidigare struntat i att göra.
Stod utanför Rosenbad i två år
När remisstiden för att svara på Bortom fagert tal gått ut gick tiden utan att något hände. Efter drygt ett år tog DHR under Maria Johanssons ledning initiativ till en manifestation utanför regeringskansliet. Det var torsdagen den 1 december 2011, ett par dagar före den Internationella funktionshinderdagen.
Denna manifestation kom sedan att pågå varje torsdag (med regeringssammanträde) i över två år, till och med början av mars 2014, då integrationsminister Erik Ullenhag tillkännagav att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning skulle komma att föras in som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen.
Torsdagsaktionen gick till så att personer från funktionshinderrörelsen delade ut flygblad inför regeringens möte klockan 9 varje torsdag. Text och layout på flygbladet med krav på att regeringen skulle förverkliga utredningsförslaget ändrades inte, vilket gjorde att Torsdagsaktionen snart kändes igen på långt håll. Däremot ändrades de stora vita siffrorna med antal dagar som gått efter remisstidens slut, för att visa på den tid som gick utan att regeringen agerade.
Antalet personer som deltog varierade från två till flera hundra. Den som inte kunde ta sig till Rosenbad i Stockholm klockan 8 på morgonen kunde delta genom att dela budskapet i sociala medier, skriva egna inlägg och insändare eller kontakta sina lokala riksdagsledamöter.
Fler och fler organisationer ställde sig bakom aktionen och till slut var i princip hela funktionshinderrörelsen med.
—Budskapet hölls på en övergripande och gemensam nivå utan att gå in på detaljer eller dela upp oss i olika funktionsnedsättningar, säger Maria Johansson. Att stå ute i blåst och spöregn – och som lägst 18 grader minus – i flera år på samma plats visade på uthållighet.
Hon menar att aktionen satte tryck på regeringen.
—Vi lät dem aldrig slå sig till ro och tro att vi glömt frågan eller börjat fokusera på annat. En gång i veckan blev statsråden fysiskt påminda om vårt krav. Och jag tror det har betydelse att de såg att andra i samhället såg oss.
Undantaget en nödvändig kompromiss
Maria Johansson ser enigheten och bredden av organisationer som en nyckelfaktor till att lagändringen verkligen blev av, men hon betonar att det inte enbart var torsdagsaktionen som åstadkom en lagändring. Marschen för tillgänglighet lade en grund och före den alla debattartiklar, skrivelser och uppvaktningar från mitten av 90-talet och framåt.
—Kanske var Torsdagsaktionen dock droppen som urholkade stenen, säger hon.
När propositionen Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering (prop 2013/14:198) kom hade kraven i utredningen tonats ner. När bestämmelsen trädde i kraft 2015 var företag med färre än tio arbetstagare undantagna.
Maria Johansson anser att undantaget var en nödvändig kompromiss för att överhuvudtaget få igenom den nya diskrimineringsformen, men tycker att det är sorgligt att vissa trott att några tillgänglighetskrav därmed inte gäller alls för dessa företag.
—Alla de vanliga kraven har ju gällt hela tiden.
Hon är glad över att riksdagen valt att från 1 maj 2018 ta bort undantaget, även om regeringen i proposition 2016/17:220 konstaterade att kraven i praktiken inte kommer att öka på mindre företag eftersom en skälighetsbedömning alltid ska göras.
Mänskligt att inte orka anmäla
Den långa kampen för den nya diskrimineringsformen utmynnade i att väldigt få anmälde diskriminering när lagen väl var på plats.
—Vi måste verkligen lära oss att använda de verktyg vi har, säger Maria Johansson. Många fler måste uppmärksamma och anmäla brister.
Samtidigt erkänner hon att hon själv inte orkar anmäla så mycket som hon skulle vilja.
—Dagligen befinner jag mig i miljöer eller ställs inför situationer där det är tydligt att den bristande tillgängligheten inte borde funnits där om man följt gällande bestämmelser. Men mänskligt sett blir det omöjligt att anmäla allt och samtidigt leva ett fungerande vardagsliv. Det går inte leva om man bara ser alla hinder och blir upprörd varje gång.
Hon tror att det är mänskligt att välja det man vet funkar och gå till ställen där man kommer in.
—Därför behövs fler planerade anmälningskampanjer. Att som till exempel Caroline van Mourik bestämma sig för att anmäla något varje dag under en månad tyckte hon var ett bra initiativ.
Vad Maria Johansson däremot gör är att skriva om sina upplevelser på sociala medier.
—Sociala medier är kanske inte det bästa medlet för att sprida exakt kunskap, men däremot för att driva opinion och förklara varför något bör vara på ett visst sätt och varför en fråga är viktig.
Ett av hennes senaste inläggen handlar om hur hon en sen fredagseftermiddag nekats att köpa ett glas vin. Restaurangägaren sa visserligen inte att det berodde på funktionsnedsättningen, men det är det enda Maria kan tänka sig att det handlade om. Hon kom direkt från ett möte där bara automatkaffe serverades.
DO en del av problemet
Restaurangen Sam & Co anmälde hon till Diskrimineringsombudsmannen via Anmälningstjänsten. Men särskilt stort hopp sätter hon kanske inte till DO, den myndighet som ska övervaka att diskrimineringslagen följs.
—Min bild är att DO skulle behöva förstärka sin kompetens om tillgänglighet och bristande tillgänglighet, säger hon.
Särskilt tänker hon på beslutet att den 27 november 2015 avsluta Lars-Göran Wadéns ärende om en nekad bussresa den 2 januari 2015 med att bland annat hänvisa till varaktigheten hos förhållandet mellan kund och kollektivtrafik. DO skriver i beslutet (ANM 2015/14 handling 22):
”Det är oklart om Lars-Göran Wadén hade en tillräckligt varaktig kontakt med VS Perssons bussar AB för att för att den anmälda händelsen ska bedömas som bristande tillgänglighet.”
Maria Johansson var förvånad och upprörd efter att ha läst beslutet.
—Läser inte DO förarbetena? Varaktighet togs med som en faktor i helhetsbedömningen om en åtgärd är skälig att kräva för att inte riskera att redan gällande krav i arbetslivet och högskolan skulle sänkas. Skäliga tillgänglighetsåtgärder ska kunna krävas oavsett hur situationen mellan personen med funktionsnedsättning och verksamhetsutövaren ser ut.
Propositionen säger att om kontakten mellan parterna är varaktig kan man förvänta sig att ytterligare åtgärder tas. De exempel som ges på varaktiga förhållanden är de som uppstår inom arbetsliv och utbildning. När det gäller kollektivtrafik finns krav på tillgänglighet sedan 1979. Det är därför skäligt att kräva att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig oavsett varaktigheten i förhållandet mellan verksamhetsutövaren och den enskilde.
—Varaktigheten ska tolkas positivt för individen, säger Maria Johansson. Det är ett extra skydd, men DO använde det tvärtom mot lagstiftarens intention och avsikt. Till och med i Statskontorets kostnadsanalys bedöms de nya kostnaderna för kollektivtrafiken försumbara, eftersom diskrimineringslagen inte ansågs medföra några krav utöver vad som redan gällde.
Absurd tolkning
Maria tycker dessutom att DO:s tolkning av varaktigheten blir absurd.
—Om det skulle krävas en varaktig relation för att lagen skulle gälla utesluts ju alla otillgängliga ställen eftersom man ändå inte kommer in, kan använda en hemsida och så vidare – och därmed få en relation. Att det inte är så det ska tolkas borde var och en förstå.
Hon nämner också en planerad informationskampanj om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering där DO funderade på att använda flyttande av blomkrukor som stod i vägen som exempel.
—Det är självklart bra och viktigt det också, men man hjälper ingen genom att tona ned de krav som ställs i lagen. Det är som om myndigheter och politiker ibland vill dölja problemen, kanske för att man är så rädd att kraven ska upplevas för höga. Men sådan rädsla kan leda till att man hamnar fel. Det förflyttar inte utvecklingen framåt.
Men hon ger DO beröm för att det första fallet som drevs till domslut gällde en grundskola som inte var tillgänglig.
—Att ett barn under flera års tid missgynnas på detta sätt är så fruktansvärt pinsamt för Sverige. Och även här fanns ju skollagen och plan- och bygglagen redan, lägger hon till.
Rättighetsperspektivet har inte trängt igenom
Funktionshinderrörelsen måste komma ut från de stängda mötesrummen och bli mer aktivistisk, anser Maria Johansson. Men framför allt måste rörelsen landa i rättighetsperspektivet – bli en MR-rörelse.
—För många är det fortfarande ett nytt sätt att tänka, säger hon. Vi måste ha rättigheterna i oss. Vi måste kunna och vi måste använda våra lagar och vi måste använda konventionen betydligt mer. Hon berömmer Sveriges dövas riksförbund som i februari lämnade in ett klagomål till FN-kommittén.
Det handlar också om att leva som man lär. Alltför många förbund driver bara ”sitt eget” perspektiv.
—Styrkan får vi när vi börjar ställa krav och efterfråga tillgänglighet åt varandra, säger Maria Johansson. Alla ska till exempel kräva hörslinga i konferenslokaler. Om inte vi ställer upp för varandra, hur kan vi då förvänta oss att andra ska ställa upp för oss? Om vi gör det kommer våra frågor in i andra delar av civilsamhället också.
Hon tar exemplet RFSL som nu antagit en bra tillgänglighetspolicy och därmed erkänner att tillgänglighet och funktionshinderperspektiv är viktigt för alla.
Alla har personligt ansvar
Varje person har också ett eget ansvar. För att själv visa på otillgängligheten i samhället har Maria Johansson bestämt sig för att inte längre acceptera bristande tillgänglighet.
—Jag ville inte legitimera otillgänglighet och indirekt godkänna att det får fortsätta så här.
När hon blir inbjuden som exempelvis talare är hon från början tydlig med att hon måste kunna komma in genom samma entré som andra och kunna komma upp på scenen själv.
—Det händer att de säger att det är så, men att verkligheten visar sig vara en annan, berättar hon. Då vänder jag direkt. Ingen ska tro att jag accepterar en sidoingång eller vill bli puttad eller buren upp på en otillgänglig scen. Ibland har jag medverkat från golvet när jag inte kommer upp på scenen och då blir otillgängligheten tydlig och påtaglig för alla närvarande. Hade jag accepterat att bli hjälpt upp hade signalen i stället blivit att ”det gick ju bra trots att det inte är användbart här”.
Maria Johansson menar att dessa tillfällen är ypperliga för att förklara hur det borde vara. En gång när hon bjöds in till SVT:s Gomorron Sverige fick hon förklara hur en ramp upp till podiet ska luta och meddelade flera gånger att hon inte ställde upp om studion var otillgänglig. Det slutade med att snickare kallades in för att bygga en ramp natten innan programmet.
—Det var tydligen en bra strategi, för fortfarande tio år senare fick jag höra att det talas om detta på SVT. När jag var där nyligen var studion ombyggd, och de visade stolt den nybyggda integrerade rampen.
Det enda hon tycker var tråkigt var att programledaren den aktuella morgonen kommenterade hur dyr denna anpassning blivit.
—De betalar ju flyg, hotell och taxi och allt möjligt åt sina gäster, så varför inte betala för tillgänglighet som gynnar många efter mig.
Politisk balansgång
Att Maria Johanssons krav på tillgänglighet emellanåt är högre än vad som går att kräva enligt lag kanske hänger samman med hennes politiska drivkraft. Hon vill ligga steget före och tänker i visioner för ett hållbart samhälle.
—Tillgänglighet är en förutsättning för det. Eller ännu hellre Universell utformning. Ju bättre tillgänglighet desto mindre diskriminering. Om samhället utformas universellt – för alla – från början undviker man segdragna och arbetsamma rättsprocesser. Detta blir också lönsammare för både näringsliv och samhället i stort eftersom som färre stängs ute.
Maria Johansson står på Liberalernas riksdagslista och stockholmslista inför höstens val. 2014 kandiderade hon till Europaparlamentet. Men att kombinera rollen som förtroendevald inom funktionshinderrörelsen och samtidigt arbeta för ett politiskt parti kan vara en svår balansgång.
—Det finns en gräns för hur länge man kan säga att man står bakom ett partis uppfattningar. Det kan ju hända att man legitimerar sådant man inte vill. När det gäller frågor där jag har en tydlig bestämd uppfattning skulle jag aldrig kompromissa. Man kan inte säga en sak med en hatt på sig och ha en annan uppfattning i en annan roll. Då måste man reservera sig. Det handlar om integritet, självrespekt och förtroende.
Finns mycket att göra på kommunal nivå
Maria Johansson menar att stat, landsting och kommun skulle kunna göra mycket mer om viljan bara fanns. Till exempel kan kommunen koppla tillståndsprövning till krav på tillgänglighet och icke-diskriminering.
—Om till exempel restaurangen som diskriminerade mig hade riskerat att bli av med serveringstillståndet hade nog viljan till förändring varit större, funderar hon. Hon tycker inte heller att otillgängliga ställen ska ha serveringstillstånd.
Maria Johansson har under många år ingått i stockholmsstadsdelen Kungsholmens funktionshinderråd. Rådet avstyrker beviljande av tillstånd för restauranger som genom otillgänglighet inte välkomnar alla. Det noteras i rådets protokoll som läses av nämndens ledamöter. Det har lett till att tillgängligheten nu tas upp i stadsdelens tjänstemannautlåtande. Från Stockholms stad har detta noterats, men också sagts att det inte behövs och inte spelar någon roll, men hela nämnden står bakom att frågan lyfts även om det formellt inte ska bedömas i ärenden av detta slag.
Denna mandatperiod sitter Maria Johansson själv i nämnden och hon och en annan ledamot reserverar sig mot alla beslut om serveringstillstånd till otillgängliga barer och restauranger.
—Även om det inte finns politisk majoritet för avslag eller reservation har vi kommit så långt att hänsyn till tillgängligheten nu nämns i varje beslutsärende, säger hon.
Det politiska budskapet påverkar
Maria Johansson blir lätt missmodig när hon tänker på att utvecklingen gått i stå – eller till och med bakåt. Hon förstår att många – särskilt de som är äldre och tidigare levt på institution – idag upplever en skräck inför framtiden.
—Idag måste vi till och med försvara de rättigheter vi en gång uppnått. Men vi får aldrig tappa modet eller slå oss till ro. Rättigheter är inte gratis, utan måste erövras. Och tyvärr också återerövras.
Maria Johansson tycker inte man ska förneka problemen, men heller inte fastna i att samhället inte fungerar.
—Rättigheterna är ju trots allt på vår sida. Regler och lagar har blivit så mycket starkare bara de senaste 20 åren. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning gäller med dess Allmänna principer och Allmänna kommentarer. Den allmänna kommentaren om artikel 9 (tillgänglighet) är tydlig med att universell utformning ska gälla i alla nya riktlinjer. Sedan 1 januari 2016 gäller FNs nya utvecklingsmål i Agenda 2030. Där finns ett tydligt funktionshinderperspektiv särskilt gällande arbete och utbildning. Även institutioner som Världsbanken driver utvecklingen framåt.
När en tung politisk kommentator i Aktuellts 21-sändning nyligen förutsåg att personlig assistans kan bli en valfråga fick Maria Johansson hoppet tillbaka.
—För vilket politiskt budskap som sänds ut har betydelse. Tänk om Göran Persson år 2000 suttit i SVT Agenda och allvarligt berättat om vad som nu krävs av hela samhället för att enkelt avhjälpta hinder ska vara borta 2010. Tänk om Fredrik Reinfeldt i sitt Almedalstal år 2007 förklarat vilken samhällsförändring på alla plan som den nyligen ratificerade FN-konventionen innebär. Och tänk om Stefan Löfven brett gått ut i alla medier inför att bristande tillgänglighet blev diskriminering 2015 och sagt: Nu ska vi sluta med den medvetna utestängningen av en stor del av befolkningen. Det är allas ansvar att göra sin del!
/Emil Erdtman
Läs mer på Lagen som verktyg:
- Tillgänglighetskrav i några lagar och författningar
- Vad säger lagar och byggnormer och bristande tillgänglighet
- Varaktigt förhållande och bristande tillgänglighet
- Fler intervjuer på Lagen som verktyg
är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall 
Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94