REPORTAGE: Bristande stöd i skolan kan vara diskriminering

Jennifer Jungelin har intervjuat fem skolelever med funktionsnedsättning om stöd och anpassningar som de har rätt till, men inte alltid får. Artikeln beskriver hur bristande stöd ska förstås enligt lagen och

Jennifer Jungelin Foto: Emil ErdtmanJennifer Jungelin Foto: Emil Erdtman
Jennifer Jungelin Foto: Emil Erdtman

Av Lagen som verktygs gästskribent Jennifer Jungelin

Hur fungerar det särskilda stödet i skolan? Vad händer när en elev inte får gynnsamma förutsättningar för att uppnå en jämlik utbildningsnivå? När kan bristande stöd i skolan klassas som diskriminering i form av bristande tillgänglighet?

Jag har i denna artikel intervjuat fem skolungdomar om deras upplevelser av särskilt stöd i skolan. Därefter diskuterar jag vad det är som gör att elever med funktionsnedsättning får en ojämlik utbildningsnivå. Avslutningsvis finns lite tips på hjälp som du som elev eller vårdnadshavare har rätt till när skolstödet brister. Alla som medverkar i artikeln har fingerade namn.

Vad säger lagen?

Skollagens tredje kapitel 3 § säger att alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.

Vidare står i skollagens tredje kapitel 5 a § att om det på olika sätt framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen. Om det kan befaras att en elev inte kommer att nå kunskapskraven trots stöd eller om stödet inte är tillräckligt ska detta anmälas till rektorn.

Och enligt tredje kapitlets 8 § ska rektorn se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Behovet av särskilt stöd ska enligt denna paragraf även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.

Ett tillägg i skollagen kommer att träda i kraft den 29 juni 2018 så att även ”användning av nationellt bedömningsstöd” blir en grund för att bedömning av hur eleven når målen. Regeringen anser i sin senaste proposition om nationella prov att kunskapsbedömning och betygssättning inte bara ska göras utifrån nationella prov utan också bedömningsstöd som till exempel diagnostiska prov, kartläggningar och andra uppgifter.

Vidare får enligt diskrimineringslagens andra kapitel 5 § inte den som bedriver verksamhet som avses i skollagen diskriminera barn eller elev på grund av funktionsnedsättning. Sedan 2015 gäller även förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Skolan måste göra anpassningar för att det inte ska kunna räknas som diskriminering på grund av bristande tillgänglighet.

Enligt den proposition som förtydligar vad som menas med lagändringen om bristande tillgänglighet gäller kravet inte bara fysisk tillgänglighet utan även sådant som stöd eller personlig service, information och kommunikation. För att det ska klassas som diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska en skälighetsbedömning göras som tar hänsyn till verksamhetens ekonomiska och praktiska förutsättningar, varaktighet och förhållandet mellan verksamheten. Bedömning av vad som kan krävas ska göras i varje enskilt fall. En kan utgå ifrån att det oftast inte går att kräva mer än vad som går att kräva enligt annan lag eller författning, till exempel skollagen.

Linn fick ingen utredning förrän hon bytte skola

När Linn gick i sjätte klass drabbades hon av en psykisk blockering vars konsekvenser gjorde att hon miste sin förmåga att räkna.
—Jag kunde inte ens räkna ett plus ett så det var tydligt för mig, mina föräldrar och mina lärare att jag inte skulle kunna uppnå kunskapskraven i matematik, säger Linn. Men ingen utredning påbörjades. Vi tog upp detta vid ett flertal tillfällen, men skolledningen sköt hela tiden upp problemet. De sa att det kunde vänta eftersom jag inte skulle få betyg förrän i åttan.

Det som räddade Linn var att hon i sjuan bytte skola. På den nya skolan utreddes hon av specialpedagog i samarbete med skolläkare och barnneurologen på närmaste sjukhus. Efter utredningen fick Linn enskild undervisning i matematik, vilket lätt kunde ordnas eftersom hon från början hade elevassistent av andra anledningar.
—På min nya skola fick jag den hjälp jag behöver för att få ett godkänt betyg i matematik i nian, men vem vet vad som hade hänt om jag gått kvar i den första skolan?

Om Linn inte bytt skola och fått rätt stöd för att klara matematiken hade hon troligtvis inte kunnat söka in till gymnasiet eftersom det krävs godkänt betyg i matematik, svenska och engelska för att antas till en gymnasieutbildning. Men även om det bristfälliga stödet kunnat få långtgående konsekvenser i Linns liv skulle en nekad antagning troligtvis inte klassas som diskriminering eftersom det inte är en diskriminerande regel att kräva vissa kunskaper för att söka en högre utbildning, till exempel gymnasium.

Dock är det enligt skollagen förbjudet att inte utreda en elevs särskilda stödbehov när rektorn blivit informerad om att eleven riskerar att inte uppnå de kunskapskrav som krävs för att få godkänt. Därför är det troligt att skolan i detta fall bröt mot skollagen och även mot förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Linn berättar även om bristande förståelse och kränkande behandling från lärare och personal.
—Ofta skrattade lärarna åt mig när något blev fel, säger hon. Jag fick inte heller någon hjälp när mina hjälpmedel krånglade. Exempelvis fick jag ingen hjälp att lösa situationen när talsyntesen inte läste upp proven ordentligt.

Även om den här typen av bristande stöd och kränkningar inte per automatik är diskriminering i lagens mening är det viktigt att situationen tas upp till skolledningen för att eleven ska kunna uppnå utbildningens kunskapskrav och inte minst trivas i skolan. Ibland kan situationen lösas genom medling mellan elev, målsman, resursperson och ledning. Ibland krävs att eleven som blivit kränkt helt enkelt får byta resursperson. Du som elev eller målsman kan få stöd av kurator på habilitering eller barn- och ungdomspsykiatrin.

Melissa fick inte sitt stödbehov utrett

Melissa som har två minnesdiagnoser och dyslexi fick inte heller någon utredning om särskilt stöd i gymnasieskolan.
—Jag informerade rektorn när jag började gymnasiet om vilka diagnoser jag hade och vilken hjälp jag trodde att jag behövde, säger Melissa. Rektorn sa att jag behövde ta med mig intyg på mina diagnoser för att skolan skulle kunna hjälpa mig. Men eftersom jag har problem med både minne och struktur så glömde jag hela tiden bort det och fick därför inget stöd.

Vid ett par tillfällen försökte Melissa be om att få ha med sig en granskad lapp med minnesanteckningar vid proven i skolan, eftersom proven byggde mer på reflektioner och analyser än rena faktakunskaper.
—Då fick jag svaret att så fungerar det inte senare på universitetet och att det var bra träning inför vuxenlivet att lära sig att komma ihåg saker.

När jag frågar Melissa om vilken typ av stöd hon skulle ha behövt för att bättre klara gymnasiet vet hon inte i vilken ände hon ska börja.
—Jag hade behövt stöd med typ allt, att förstå och tolka uppgifter, strukturer för att hålla saker i minnet och komma igång med uppgifter. Ibland hade jag behövt anpassade uppgifter som prov där en får ta hjälp av läromedel och egna anteckningar istället för salstentor där inga hjälpmedel tilläts.

Det intressanta med Melissas fall är att det i skollagen inte står att någon diagnos måste intygas för att behovet av särskilt stöd ska utredas. Det ska räcka med en upplysning från en lärare, vårdnadshavare eller eleven själv om att eleven kan få svårt att uppnå kunskapskraven. Vidare står det att åtgärdsprogram inte ska upprättas utifrån allmänna fakta om en medicinsk diagnos utan utifrån elevens individuella behov. I och med att Melissa inte fick sitt behov av särskilt stöd utrett och åtgärdat kan det enligt diskrimineringslagen betraktas som diskriminering på grund av bristande tillgänglighet.

Diskriminering i form av bristande tillgänglighet kan dels röra sig om fysisk tillgänglighet, det vill säga hur skolans lokaler är utformade, men i Melissas fall rör det sig mer om bristande tillgänglighet i anpassningar och personlig service. Eftersom enklare anpassning av uppgifter som utformande av prov inte borde inneburit stora merkostnader eller försvårande omständigheter för skolans personal samt att en gymnasieutbildning är en varaktig kontakt mellan elev och skola under minst tre års tid hade det sannolikt kunnat anses att skolan inte vidtagit skäliga åtgärder för att ge Melissa en skolgång med jämförbara förutsättningar med andra elever.

Därför tror jag att Melissas fall skulle klassas som diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Dock har bara ett fall av diskriminering i form av bristande tillgänglighet i skolan prövats i domstol sedan denna bestämmelse infördes i diskrimineringslagen 2015. Det fallet rörde anpassningar av den fysiska skolmiljön varför det är svårt att använda nuvarande domar som vägledning.

Carmen sattes i en grupp med för lätta uppgifter

När Carmen som har en grav synnedsättning och dyslexi skulle börja i högstadiet fick hon veta att hon behövde börja i kommunens särskilda undervisningsgrupp för att kunna få ett hemklassrum.
—Jag använder mig av en cc-tv, ett stort förstoringshjälpmedel som är svårt att flytta, och därför tyckte rektorn att jag skulle börja i den särskilda undervisningsgruppen – utan att någon utredning gjordes vad jag vet, berättar Carmen.

Hon kände sig malplacerad i undervisningsgruppen, samtidigt som hon upplevde att hon inte fick rätt typ av stöd.
—Uppgifterna var alldeles för enkla för mig eftersom jag var på en högre nivå än mina klasskamrater. Men uppgifterna var ofta otillgängliga och jag fick inga stödinsatser som talböcker, e-böcker eller en resursperson. Vi hade många och omfattande läxor som därför var svårlästa för mig och tog massor av tid.

Skollagens bestämmelse i tredje kapitlets 11 § om undervisning i särskild undervisningsgrupp säger att det ska finnas ”särskilda skäl” för beslut om att placera en elev i särskild undervisningsgrupp. Samtidigt ska undervisningen syfta till att eleven ska nå de mål som krävs för att kunna söka till högre studier.

Carmen berättar också att sina erfarenheter av en stödperson i samverkansgruppen.
—Hen tog över lärarnas lektioner, säger Carmen. Bland annat fick jag inte känna efter hur mycket mjöl det var i decilitermåttet på hemkunskapen eftersom det skulle vara ohygieniskt trots att jag inte kunde se det med ögonen. Men allvarligare var det när stödpersonen struntade helt i mig när jag kom bort under en idrottsdag. Jag fick irra runt på stan alldeles ensam i flera timmar innan jag visste var jag var så att någon kunde hämta mig.

I Carmens fall hade en adekvat anpassning enligt diskrimineringslagens förbud mot bristande tillgänglighet kunnat röra sig om att planera om schemat så att Carmen fick ha alla teoretiska ämnen i ett och samma klassrum, istället för att sätta Carmen i en särskild undervisningsgrupp utan att göra en utredning om hennes inlärnings- och koncentrationsförmåga – samt att ge Carmen läroböckerna på tillgängligt media, i det här fallet ljud eller e-boksformat.

Katrin överklagade betyget efter enskild undervisning

Skollagens tredje kapitel 11 § gäller även enskild undervisning. Katrin som på grund av sin funktionsnedsättning, i det här fallet blindhet, hade svårt att delta i den ordinarie idrottsundervisningen på gymnasiet fick tillstånd av läraren att utöva idrotten på ett gym med hjälp av sin elevassistent – utan att någon utredning gjordes.

Läraren deltog inte i Katrins idrottslektioner, vilket resulterade i att läraren hade svårigheter att ge henne ett betyg på kursen.
—Allt hon såg av mina prestationer under ett helt år var en skriftlig uppgift samt en uppgift där jag skulle skapa en dans och visa för henne, säger Katrin. Men jag fick aldrig visa henne dansen, eftersom hon inte ville låta mig visa upp den för henne utan krävde att jag skulle filma den, trots att jag inte kan hantera en filmkamera.

Läraren meddelade Katrin hennes låga betyg utan någon motivering, vilket Katrin inte ville acceptera.
—Jag överklagade betyget till rektorn och fick det upprivet. Nu får jag läsa om kursen med en annan idrottslärare. Jag är inte säker på att jag kommer att få ett bättre betyg den här gången, men jag vill åtminstone få en ärlig chans att visa vad jag går för.

Visserligen fick Katrin rätt när hon överklagade sitt betyg, men idrottslärarens beteende skulle ändå kunna klassas som direkt diskriminering, eftersom hon gavs sämre förutsättningar av idrottsläraren på grund av sina särskilda behov. Samtidigt som läraren inte hade rätt att besluta om enskild undervisning utan utredning av rektor.

En lärare som är osäker på hur hen bör bedöma en elev med funktionsnedsättning kan få hjälp med rådgivning av Specialpedagogiska skolmyndigheten, vilket Katrins lärare inte gjorde.

Katrin beskriver också stressen i skolan.
—Mina klasskamrater var stressade över betygshetsen lika ofta som jag, men jag fick hela tiden en massa extra stressmoment. Exempelvis har jag ofta fått jaga mina lärare för att de ska ge min resursperson material i tid, samtidigt som jag ofta fick stressa med att skicka för mig oläsbara pdf-filer från läraren till min resursperson.

Henry fick mer stöd i ”vanlig” klass

Henry som har Aspergers syndrom och adhd gick hela grundskolan i en friskola som specialiserat sig på barn med olika neuropsykiatriska diagnoser, trots att han då inte ens hade fått sina diagnoser fastställda.
—De första åren var helt hemska, berättar Henry. Skolan var nystartad och lokalerna räckte inte till. Personalen var för få och de anställda som fanns hade inte kunskap om mina behov. Å andra sidan mobbade ingen mig, vi hade ju alla diagnos så ingen hade anledning att hacka på någon.

Henry gick sedan gymnasiet i en ”vanlig” klass och trots den starka gemenskapen på friskolan föredrar han sin gymnasietid.
—Visserligen var gruppen markant större – från som mest 8 till nästan 30 elever. Men för första gången fick jag kontakt med en specialpedagog som kunde hjälpa mig att lägga upp en plan för mina studier. Dessutom hade lärarna mer tid och möjlighet att ge mig stöd, eftersom alla i klassen inte hade så pass stora behov.

Det kan låta positivt att få ingå i en gemenskap där ingen lämnas utanför, men Henry fick bättre stöd under sin gymnasietid än i den specialanpassade skolan. Eftersom lokalerna var för små och adekvat specialutbildad personal saknades kan en fråga sig hur ändamålsenliga lokaler skolan hade och hur väl skolan uppfyllde sitt syfte att vara en specialanpassad skola för barn och ungdomar med olika diagnoser.

Vad orsakar den ojämlika utbildningsnivån?

I Myndigheten för delaktighets Utvärdering och analys av funktionshinderspolitiken 2011-2016 lyfts ett flertal faktorer fram som kan vara bidragande till att elever med funktionsnedsättning inte får en jämlik utbildningsnivå.

Bland annat hänvisas till Folkhälsomyndighetens rapport Skolbarns hälsovanor, där det står att ungdomar med funktionsnedsättning är mer stressade över skolarbetet än andra. Det bekräftas i Carmens och Katrins berättelser.

I Carmens fall tror jag att stressfaktorerna hade kunnat undvikas om skolan komprimerat ett stort antal uppgifter till ett mindre antal där viktiga kunskapskrav prövas. Det skulle kunna ge eleven med dyslexi färre texter att skriva samtidigt som kunskapskraven prövas på ett adekvat sätt. Det skulle kunna vara till hjälp för elever med svårigheter att prioritera mellan mycket viktiga och mindre viktiga uppgifter.

Visserligen riskerar en allt för stor komprimering av uppgifter att vissa bedömningstillfällen uteblir, men för att ge en elev rätt förutsättningar för att klara ett kunskapskrav skulle det kunna lösas med extra kompletteringsuppgifter och att vid behov möjlighet att komplettera muntligt.

En annan aspekt som tas upp i MFD:s utvärdering med hänvisning till Barnombudsmannens rapport Välkomna till verkligheten är kränkande behandling och bristande stöd från resurspersoner och lärare. Det faktum att lärarna har bristande kunskap kring de hjälpmedel som används lyfts även upp som något som kan leda till ojämlika villkor i skolan.

Om skolpersonalen har otillräcklig kunskap kring hjälpmedel som är viktiga för elevens lärande är ett tips att skolan tillsammans med eleven utbildas i hjälpmedlet genom hjälpmedelscentralen, habiliteringen, eller syncentralen beroende på vilken verksamhet som förskriver berörda hjälpmedel. Det är viktigt att du som elev begär detta om det inte sker.

Att överklaga och anmäla diskriminering

Som elev över sexton år eller som vårdnadshavare har du rätt att överklaga beslut om insatser om särskilt stöd i skolan till skolans överklagandenämnd. Överklagan ska skickas till den som fattat beslutet, det vill säga skolchef eller huvudman för att de antingen ska ändra beslutet eller skicka det vidare till överklagandenämnden. Överklagan ska innehålla elevens personnummer, namn och telefonnummer. Om en vårdnadshavare överklagar ska även dennes personuppgifter ingå. I överklagan bör du skriva vad i beslutet du vill överklaga och vad i skolans beslut du anser är felaktigt och varför.

Om du eller ditt barn på grund av sin funktionsnedsättning upplever diskriminering i skolan kan du göra en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, via deras hemsida do.se. Använd gärna Anmälningstjänsten så blir anmälan sökbar på nätet samtidigt som den går till DO.

Om du behöver hjälp med att överklaga eller anmäla kan du ibland få juridisk hjälp av intresseorganisationer för personer med funktionsnedsättning. Exempelvis har Synskadades riksförbund, Neuroförbundet, FUB och Autism- och Aspergerförbundet egna jurister.
Elevombudsmannen tar också emot anmälningar om mobbning och kränkningar i skolan.

Läs på!

Om du vill läsa skollagen finns den bland annat på skolverket.se, Diskrimineringslagen finns på diskrimineringsombudsmannen.se.

Några rapporter om läget för elever med funktionsnedsättning är Folkhälsomyndighetens rapport Skolbarns hälsovanor från 2015, Barnombudsmannens rapport Välkomna till verkligheter från 2015, Skolinspektionens rapporter Skolsituationen för elever med funktionsnedsättningen ADHD från 2014 och Elevhälsa från 2015. Se också NSPH:s rapport Lyssna på oss ungdomar! från 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.