ANALYS: Viktig dom – men utan fördragskonform tolkning

Lagen som verktygs analys av domen i målet DHR mot Region Gävleborg

Gävle TR T 240-16 dom 20180611

Den 2 januari 2015 skulle Lars-Göran Wadén, som sitter i rullstol resa från Gävle till Österfärnebo för att besöka sin bror. Den planerade resan blev dock inte av eftersom han inte kunde komma ombord på bussen. Den aktuella bussen var visserligen utrustad med en trapplift men eftersom busschauffören inte hade utbildning för dess hantering var bussen inte tillgänglig för Lars-Göran. DO tittade på ärendet efter anmälan, men vidtog inga rättsliga åtgärder trots att de konstaterat att diskriminering kan ha skett. DO skrev i sitt beslut ANM 2015/14 att det var oklart om varaktigheten i relationen mellan Lars-Göran och bussbolaget var tillräckligt omfattande för att händelsen ska klassas som diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Organisationen DHR, Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet, stämde därför Region Gävleborg vid Gävle tingsrätt i början av 2016 och gjorde gällande att regionen gjort sig skyldig till diskriminering i form av bristande tillgänglighet, diskrimineringslagen 1 kap. 4 § p. 3. DHR yrkade att Region Gävleborg, i enlighet med bestämmelserna i diskrimineringslagen 5 kap. 1 §, skulle betala 100 000 kronor i diskrimineringsersättning till Lars-Göran.

Gävle tingsrätt kunde dock inte avgöra i målet innan ansvarsfrågan blivit avgjord och ärendet hänsköts därför till Högsta domstolen, som fastslog att huvudmannen för kollektivtrafiken i regionen är ansvarig för tillgängligheten, och inte enbart entreprenörerna som utför trafiken.

På grund av osäkerheten kring ansvarsfrågan har väntan på dom varit lång men i veckan kom det slutliga avgörandet i fallet. Efter tre och ett halvt år är det nu fastslaget att Lars-Göran utsattes för diskriminering i form av bristande tillgänglighet när han inte kunnat nyttja kollektivtrafiken.

Parternas talan

DHR gjorde i tingsrättsförhandlingen gällande att Region Gävleborg utsatt Lars-Göran för diskriminering i form av bristande tillgänglighet eftersom han inte kunnat komma ombord på den aktuella bussen. DHR påpekade att Region Gävleborg (X-trafik) är en stor verksamhet med ekonomiska möjligheter att tillgodose behovet av att personer med funktionsnedsättning kommer i en situation som är jämförbar med andra. Organisationen hänvisade genom sitt juridiska ombud Lotta Lagnander på Langeborg juridik hänvisade bland annat till EU-förordningen (EU 181/2011) om passagerares rättigheter vid busstransport där vikten av tillgängliga transporter markeras.

Region Gävleborg menade att man inte gjort sig skyldig till diskriminering i form av bristande tillgänglighet eftersom regionen gjort vad som kan krävas för att underlätta för personer med funktionsnedsättning. Majoriteten av bussarna är av låggolvstyp, vilket innebär att de har ett lågt insteg vid fram- och mittdörr och förarna ska vara behjälpliga med ramp eller lift då detta är nödvändigt för att en person ska kunna använda sig av tjänsten samt att det finns särskilda platser för personer med funktionsnedsättning.

Region Gävleborg informerade även om en särskild rullstolsgaranti som innebär att den som av någon anledning inte kan resa med den buss som planerats har möjlighet att få taxi via serviceresor.

Domskäl

Tingsrätten fastslog i domen att Lars-Göran utsatts för diskriminering i form av bristande tillgänglighet sedan han inte kunnat komma ombord på bussen. På den ljudinspelning som finns från det aktuella tillfället (Lars-Göran dokumenterade händelsen för att kunna redogöra för vad som skett) hör man visserligen att busschauffören var välvillig och erbjuda sig att bära ombord Lars-Göran, men detta föranledde inte någon annan bedömning i rätten. Det kan upplevas som förnedrande att behöva bli buren och dessutom kan en sådan särlösning innebära risk att både den som bär som den som blir buren skadas.

I den aktuella diskrimineringssituationen frågade Lars-Göran om den aktuella resegarantin men eftersom chauffören inte gav honom någon ytterligare information rörande serviceresorna så har han inte försatts i en situation som är jämförbar med situationen för personer utan funktionsnedsättning. Enligt tingsrättens bedömning kan det inte ankomma på den enskilde att vidta de åtgärder som krävs för att tjänsteutövaren ska fullgöra sina garantiåtaganden. Även detta var en otillåten underlåtenhet som utgjorde diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Diskrimineringsersättning

Gävle tingsrätt fastslog att Region Gävleborg gjort sig skyldig till diskriminering i form av bristande tillgänglighet men diskrimineringsersättningen blev betydligt lägre än vad käranden yrkat. Tingsrätten förpliktade Region Gävleborg att utge 16 000 kronor i diskrimineringsersättning till Lars-Göran.

Bestämmelserna rörande diskrimineringsersättningen finns stadgade i diskrimineringslagen 5 kap 1 § och här framkommer att denna består av två delar. Den ena delen ska kompensera den kränkning som den enskilde utsatts för och den andra delen ska motverka fortsatt diskriminering. Finns särskilda skäl kan ersättningen enligt 5 kap 1 § st. 3 helt eller delvis sättas ner. Här följer en kortare genomgång av dessa delar.

Kompenserande del

Vid beräkningen av diskrimineringsersättningens kompenserande del ska hänsyn tas till allvaret i den överträdelse som skett, en bedömning som inte är helt okomplicerad eftersom många omständigheter ska beaktas. Domstolen ska bland annat se till överträdelsens art och omfattning, vari den diskriminerades intresse av att reglerna upprätthålls och dennes personliga upplevelse av kränkningen är av betydelse.

När rätten ska bedöma en kränkningens allvar tar den inte hänsyn till vad den enskilde faktiskt känt utan vad en fiktiv person i motsvarande situation haft anledning att uppleva. Rätten ska beakta de värderingar som råder i samhället vid denna bedömning. För att fastställa en lämplig diskrimineringsersättning måste dock viss hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet och eftersom diskrimineringsfallen i mångt och mycket liknar den typ av kränkningar som förekommer inom skadeståndsrätten så hämtas ledning för denna bedömning från detta rättsområde. Det innebär att diskrimineringsersättningen blir högre då den drabbade diskriminerats offentligt eller om lagöverträdelsen på annat sätt väckt allmän uppmärksamhet.

En annan försvårande omständighet kan vara att lagöverträdelsen tagit sig skändliga uttryck eller om åsidosättandet av lagen haft stora konsekvenser för den som diskriminerats, exempelvis om denne förlorat ett arbete, en bostad eller en möjlighet till utbildning. Rätten har även möjlighet att sätta ner en diskrimineringsersättning, vilket exempelvis kan ske om den diskriminerande parten utfört den kränkande handlingen utan att inse att denne begått en lagöverträdelse, eller om den som kränkt någon annan givit en uppriktig ursäkt i anslutning till händelsen.

Preventiv del

Preventionspåslaget kan liknas vid ett straff och diskrimineringsersättningen rymmer således överväganden som avviker från allmänna skadeståndsrättsliga principer. Till skillnad från fastställandet av diskrimineringsersättningens kompenserande del finns därmed ingen vägledning i den allmänna skadeståndsrätten, vilken är kompensatorisk i grunden.

Preventionspåslaget får inte bli så stort att upprättelseersättningen framstår som oväsentlig. En riktpunkt är därför att den preventiva delen ska vara lika stor som den kompenserande delen. Diskrimineringsersättningen kommer således bli högre än ersättningen för andra likvärdiga kränkningar samtidigt som kontakten med den allmänna ersättningsnivån inom skadeståndsrätten inte går förlorad. Att upprättelseersättningen är avgörande vid bedömningen av den preventiva ersättningens storlek rimmar dessutom väl med bestämmelsen att det är kränkningens allvar som ska vara avgörande.

I likhet med vad som gäller för upprättelseersättningen kan även preventionspåslaget justeras uppåt eller neråt beroende på omständigheterna. Utrymmet för att höja den allmänpreventiva ersättningen är ganska stort. I de situationer då försvårande omständigheter råder kan ersättningen komma att fördubblas och i allvarliga diskrimineringsfall kan ytterligare en höjning bli aktuell. En höjning av preventionspåslaget kan komma i fråga då den diskriminerande parten, eller någon som denne velat gynna, dragit fördel av diskrimineringen eller då lagöverträdelsen ägt rum vid upprepade tillfällen.

Vidare ska hänsyn även tas till den diskriminerande partens ekonomiska situation och förhållandet mellan parterna. Om den diskriminerande parten är ett stort företag behöver ersättningen sättas högre än för mindre företag för att den avskräckande effekten ska uppnås. En höjning av preventionspåslaget är även motiverat då den som diskriminerat innehar en särskild befattning och det finns skäl att förvänta sig en särskild omsorg från denne.

I och med att diskrimineringsersättningen måste sättas högre än den ersättning som exempelvis utgår inom skadeståndsrätten för att den skadelidande ska få en rimlig upprättelse så bör en justering nedåt endast ske i undantagsfall. En omständighet som skulle kunna motivera en sänkning är om den diskriminerande handlingen utförts av tanklöshet. Det har också en viss betydelse om den diskriminerande parten i efterhand gett den drabbade parten en uppriktig ursäkt eller på annat sätt försökt ställa till rätta diskrimineringens skadeverkningar. Här ska dock poängteras att syftet med preventionspåslaget är att förebygga fortsatt diskriminering och att en uppriktig ursäkt från den diskriminerande parten inte räcker för att uppfylla detta. En sådan ursäkt bör således inte medföra en sänkning av diskrimineringsersättningen utan ska endast utgöra skäl för att avstå från en höjning av preventionspåslaget.

Här kan även påpekas att en konsekvens med att den preventiva delen av diskrimineringsersättningen är att se som ett straffskadestånd är att om flera personer diskrimineras genom en och samma handling så får de lägre ersättning ju fler de är. Ingen skall straffas två gånger för samma gärning och det samlade beloppet skall därför fördelas mellan de diskriminerande i förhållande till upprättelsersättningen. Rimligheten i detta kan ifrågasättas men, å andra sidan, riskerar en annan ordning att leda till ersättnings den diskriminerande parten tvingas utbetala oproportionerligt höga diskrimineringsersättningar,

Fastställandet av diskrimineringsersättningen

Efter en gedigen redogörelse kring vilka regler domstolen har att förhålla sig till vid fastställandet av diskrimineringsersättning granskade tingsrätten omständigheterna i det aktuella fallet. Rätten konstaterade att chauffören varit välvilligt inställd och presenterat förslag på hur Lars-Göran skulle kunna komma ombord på bussen. Inga hårda ord utväxlades i diskrimineringssituationen. Tingsrätten noterade även att Lars-Göran, som var på väg till sin bror, inte drabbats av några större förluster på grund av den uteblivna resan. Han har inte missat några viktigare möten, förlorat en arbetsmöjlighet eller råkat ut för någon annan konsekvens av mer allvarligt slag.

Det finns inget i fallet som tyder på att Region Gävleborg skulle vara mindre tillmötesgående mot personer med funktionsnedsättning, snarare tvärtom. De arbetar aktivt för att förbättra förutsättningarna för att personer med olika behov ska kunna resa kollektivt och i regionens policys fastslås bland annat att den som inte kan utnyttja den ordinarie trafiken ska erbjudas serviceresor genom den så kallade resegarantin. Den 2 januari 2015 erbjöds Lars-Göran inte någon sådan resa men han, som frekvent nyttjar de tjänster som Region Gävleborg erbjuder, har uppgivit att det normalt fungerar bra.

Mot bakgrund av dessa omständigheter fastslår tingsrätten att diskrimineringen skett på ett sätt och i ett sammanhang som måste bedömas som en mindre allvarlig händelse och storleken på diskrimineringsersättningen fastslås därför till 16 000 kronor, varav 8 000 avser ersättning för upprättelse och resterande 8 000 kronor avser preventionspåslaget.

Otydliga domskäl

Tingsrätten fastslog att Region Gävleborg gjort sig skyldiga till diskriminering i form av bristande tillgänglighet sedan Lars-Göran inte kunnat utnyttja deras tjänster och denna dom är förstås varmt välkomnad, inte minst av funktionshinderrörelsen. Men trots den positiva domen vill vi här lyfta några aspekter som kan ses kan ses som problematiska.

För att bestämmelserna i diskrimineringslagen ska klarna krävs tydliga domar på området, lagarna måste preciseras. I detta fall konstaterade tingsrätten att diskriminering förelåg utan att närmare behandla rekvisiten i bestämmelsen om bristande tillgänglighet. Förståelsen för vad som är att anse som diskriminering i andra situationer ökar således inte genom denna dom och det torde därför bli svårt att referera till domen i liknande fall. Tingsrättens tankar kring beslutet rörande diskrimineringsersättningen finns dock presenterat på ett tydligt sätt.

Hänvisning till konventionen saknas i domen

Sverige har ratificerat Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och under huvudförhandlingen i Gävle tingsrätt hänvisade DHR vid flertalet tillfällen till bestämmelserna i denna, framförallt till artikel 9 rörande rätten till tillgänglighet, men även artikel 19 om delaktighet i samhället. I domskäl nämns dock inte Sveriges förpliktelser enligt detta dokument, vilket kan tyckas anmärkningsvärt.

Låg diskrimineringsersättning

DHR hade yrkat på 100 000 i diskrimineringsersättning men domstolen sänkte denna summa betydligt och Region Gävleborg förpliktades att betala 16 000 kronor till Lars-Göran.. Mot bakgrund av lagstiftarens ambition om att diskrimineringsersättningen ska verka avskräckande så kan denna blygsamma summa diskuteras. Risken finns att den diskriminerande parten tillåts ”köpa sig fri” i alltför många situationer.

Rättens tillämpning av bevisreglerna

Förhöret med Lars-Göran under sanningsförsäkran och inspelningen räckte för att rätten skulle finna att det fanns anledning att anta att diskriminering har skett. Därefter har inte motparten presterat bevisning eller argumentation som fått rätten att finna det visat att diskriminering inte skett, och därmed konstaterade rätten att Lars-Göran Wadén på ett otillåtet sätt diskriminerats. Det är ett mycket tydligt exempel på hur bevislättnadsregeln i 6 kap. 3 § diskrimineringslagen har fungerat väl i detta fall. Det faktum att Lars-Göran Wadén spelade in händelserna gjorde att bevisningen i målet varit stark, och är ett bra exempel på bevisinsamling för en lyckad talan i rätten om diskrimineringsersättning och att få upprättelse.

Civilsamhället stärks

Det är mycket glädjande att DHR fick rätt i Gävle tingsrätt, men detta innebär inte att domen är den bästa. Lagen som verktyg hade hoppats på mer vägledande domskäl och en betydligt högre diskrimineringsersättning. Men ur funktionshinderrörelsens synvinkel är denna dom värd att fira. Vi hoppas nu att civilsamhället stärks genom denna framgång så att fler vågar anmäla och driva fall rörande diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Det behövs mer rättspraxis! Lagen ska användas som verktyg!

Domen har inte vunnit laga kraft och parterna har till den 2 juli 2018 på sig att överklaga domen.   

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.