Ola Linder slutar som projektledare på Artikel 19 som verktyg.
När han nu, efter snart två och ett halvt år, sammanfattar sin tid i projektet säger han att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättnings artikel 19 innehåller så mycket substans att den hela tiden varit intressant att jobba med.
– Och då är det bara en artikel…
När nu projektet Artikel 19 som verktyg ska göra de sista sju månaderna av projektet genomför vi vissa personella förändringar. Ola Linder slutar som projektledare för att gå till Funktionsrätt Sveriges nya projekt Funktionsrättsbyrån. Ny projektledare på deltid blir Jamie Bolling, som också är verksamhetsledare på Independent Living Institute, ILI. De juridiska uppgifterna kommer att skötas av Mari Siilsalu, som redan jobbar i projektet, och Stefan Käll, f.d. riksdagsledamot, jurist och med lång erfarenhet från funktionsrättsrörelsen, som börjar nu i september.
Fungerat bra trots pandemin
Det är och kommer fortsättningsvis vara ett spännande projekt att följa, säger Ola Linder.
– Det väcker engagemang hos både de primära målgrupperna och de sekundära, alltså både personer med funktionsnedsättning och de runt omkring. Artikeln 19 innehåller så mycket substans att den hela tiden har varit intressant att jobba med och reflektera kring under de här åren. Och då är det bara en artikel…
Nästan hela projektet har fått genomföras medan Corona-pandemin pågått. Hur tycker du att det gått?
– Det har gått bra, trots allt. Det har ju varit svårare, särskilt vid den direkta omställningen, då vi inte kunnat träffas i vanliga konferenslokaler och så, men det har ändå fungerat att gå över till digitalt format och genomföra olika sorters möten och aktiviteter via zoom.
Juridiska analysen
Just nu, under de sista veckorna i projektet, jobbar Ola Linder med ”Gapanalysen”, en juridisk analys av skillnaden mellan Artikel 19 och den svenska lagstiftningen. Gapanalysen ska färdigställas under den sista projekttiden av Stefan Käll och andra engagerade i projektet.
Kan du säga något om hur du tror slutprodukten kommer att bli?
– Den innehåller idag påbörjade delar av det som ska bli en mer fullständig beskrivning av de rättigheter för personer med funktionsnedsättning som artikel 19 innehåller, statens ansvar att agera, en översikt av vad Sverige gör och en analys av vad som återstår. Förhoppningsvis kan den peka på en tydlig riktning och ett antal konkreta åtgärder som bättre kan säkerställa rättigheter för personer med funktionsnedsättning enligt FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Funktionsrättskonventionen.
Bedömningsverktyget
En annan av projektets viktigaste uppgifter har varit att ta fram ett bedömningsverktyg som kan mäta hur bra eller dåligt vi i Sverige lever upp till artikel 19 i Funktionsrättskonventionen . Verktyget gjordes klart under våren och lanserades här på hemsidan i slutet av juni. De övervaknings- och uppföljningsverktyg som redan används har saknat individens egna perspektiv och erfarenheter, inte minst vad gäller rätten till självbestämmande så en viktig del av vårt verktyg är att individen kan testa sin egen situation genom en självskattning. Arbetet bakom bedömningsverktyget har handlat mycket om att möta, dels olika målgrupper med funktionsnedsättning, men också representanter från ”andra sidan”, det vill säga politiker, beslutsfattare, chefer eller anställda i det offentliga. Generellt har intresset och engagemanget varit stort, säger Ola Linder
– Självbestämmandet sätts ju inte alltid i första rummet utan det kan vara andra intressen som styr. Många verkar gilla att projektet skakar om perspektiven lite, så flera av de som arbetar inom förvaltningar eller i det offentliga har en positiv syn på det och har därför velat engagera sig i projektet.
Kritik och diskussioner
Samtidigt har det också inneburit kritik och diskussioner, som Ola Linder varit mycket positiv till.
– Det har fått oss att bli skarpare, att vi drar fastare slutsatser i och med att vi har fått en del kritiska frågor om Independent Living och hur långt konventionen sträcker sig juridiskt.
På vissa punkter har han och Mari Siilsalu fått tänka om, säger han.
– Vissa boendeformer har inneboende egenskaper som pekar på att graden av institutionalisering följer i större utsträckning jämfört med mainstream-bostäder och individstyrd service. Det är det individuella valet och vilka faktiska valmöjligheter som funnits som är avgörande, inte formen på byggnaden eller vad levnadsformen kallas.
Laddat kring kommunal budget
”Andra intressen som styr”, som Ola nämnde ovan, betyder i regel pengar. Insatserna som konventionen kräver ska tas från offentliga budgetar.
– Det kan ganska snabbt bli laddat kring det här. Jag ser att kommuner försöker jobba med de här frågorna inom de ramar som redan finns, alltså på ett sätt som kanske inte kostar så mycket. Jag tror att det finns en inneboende rädsla hos en del politiker och andra ansvariga inom det offentliga för att inte nå budgetmål som ofta är snävt satta och efter helt andra kriterier än vad konventionen säger. Konventionen är tyvärr inte alltid första prioritet.
Kommunal eller statlig nivå?
Många inom funktionsrättsrörelsens olika förbund anser att flera av de insatser där kommunerna idag är huvudman skulle vara bättre om de låg på en statlig nivå. Förutom (hela) personliga assistansen också till exempel hjälpmedel och ledsagning.
– Jag gissar också att det finns de som ifrågasätter att färdtjänsten ska vara lokalt avgränsad för att det är svårt att röra sig över kommun- eller regiongränserna. För att göra det måste individen söka riksfärdtjänst och det är ett annat ganska bökigt system. Vi ser att det är många på lokal nivå som har ett motstånd till hur det ser ut och då finns en idé att lägga ansvaret på statlig nivå i stället.
Generellt önskar Ola Linder att blicken höjs.
– Jag är inte säker på att det skulle bli så mycket dyrare om vi följde konventionen bättre. Vi kan omorganisera en del utifrån ett självbestämmandeperspektiv. Vissa utgifter skulle bli större men andra skulle samtidigt bli mindre. Många fler skulle kunna bidra i olika delar av landet. Men i slutändan är rättigheterna viktigare än kostnaderna.
Fattigdom – en Artikel 19-fråga
Efter att ha arbetat intensivt med Artikel 19 under de här två åren finns saker som överraskat Ola Linder. En sådan sak är hur dålig privatekonomi, även rent av fattigdom, blivit en tydlig Artikel 19-fråga. Vi skrev många artiklar om fattigdom här på hemsidan under våren och som ligger samlade i maj månads nyhetsbrev. Ola Linder säger att privatekonomi inte var det första han tänkte på när han läste Artikel 19 från början men att det ändrats under projektets gång.
– Det lätt att inse att fattigdom påverkar människors möjligheter att utöva självbestämmande och att vara en del av samhällsgemenskapen. I samhället som det ser ut måste individen ha pengar för att göra många helt grundläggande saker, så när vi lever under sådana förhållanden påverkar privatekonomin naturligtvis individens åtnjutande av rättigheter. Många har vittnat om att det mesta kan funka helt okej, men om de är fattiga så de kan inte göra saker som andra kan, vilket riskerar att skapa exkludering och att förstärka ojämlikhet i samhällsdeltagandet.
Många problem kring boendet
En annan fråga som Ola Linder ofta återkommer till är boende och bostäder.
– Många personer med funktionsnedsättning har svårt att få tillgång till bostäder på den öppna bostadsmarknaden, vilket delvis förklaras av bristande försörjningsmöjligheter, avsaknad av universell utformning av bostäder och otillräckliga system för bostadsanpassning. Det finns även svårigheter att få individstyrd service som personlig assistans och ledsagning. Detta riskerar att leda till en ökad grad av isolering och segregation av personer med funktionsnedsättning i ”omsorgsbyar”, institutioner och andra begränsande levnadssituationer.
Kommunerna avgör själva
Dessutom pekar Ola Linder på att kommunerna har stora möjligheter att mer eller mindre placera personer som blivit beviljad bostad med särskild service. Kommunerna kan själva avgöra om boendet eller insatserna, uppfyller lagens krav på goda levnadsvillkor för de som omfattas av LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
– När kommunen plötsligt av någon anledning vill flytta en person så har personen ifråga väldigt lite och säga till om. Det är helt i strid med Artikel 19a, alltså rätten att själv få välja var och med vem en vill bo. Men som det ser ut juridiskt nu har kommunerna en så stark rätt att kontrollera människors boendeplatser när de tar emot stöd via LSS eller SoL, Socialtjänstlagen. Det är uppenbart att det ofta är fråga om kostnader och inte om att göra det bra så som möjligt för individen.
Saknar aktiv bostadspolitik
I grund och botten saknas en progressiv bostadspolitik som möjliggör för individuellt självbestämmande, fortsätter Ola Linder.
– Den politik som vi har idag snarare avvecklar än bygger upp. Vi skulle behöva en politik som möjliggör olika former av självvalt boende och som inte är alltför dyrt. Om bostäderna är för dyra är det svårt att röra sig mellan vissa platser och individen riskerar att bli hänvisad till det som finns inom socialtjänst och LSS. Detta skulle sannolikt förvärras med ytterligare avregleringar av hyressystemet och införande av marknadshyror. Dessa frågor berörs inte direkt av skrivningarna i artikel 19, men en förskjutning från det gemensamma till särskilda levnadsförhållanden riskerar att öka segregationen och isoleringen, vilket konventionen tydligt motsäger.
Transformativ kraft i artikel 19
Ola Linders starka känsla för artikel 19 sitter mycket i det han kallar ”den transformativa kraft” som finns i artikeln. Men den kraften har inte tillräckligt omsatts i praktiken, menar han.
– Artikeln är tänkt att ändra strukturerna och bygga om samhället så att personer med funktionsnedsättning får förutsättningar och möjligheter till självbestämmande och ett jämlikt deltagande i alla samhällssektorer. Åren efter 1994 när LSS kom reagerade samhället kraftigt emot de värsta formerna av institutionalisering och det pratades om att möjliggöra för individer att gå ”från patient till medborgare”. Så när FN-konventionen trädde i kraft 2009 fungerade LSS relativt bra och Sverige var en av de stora internationella förebilderna på området.
”Vi är aldrig klara”
Men det var innan åtstramningarna, fortsätter Ola Linder.
– Många kanske tänkte att inget mer fanns att göra. Men det kanske viktigaste budskapet i konventionen är att vi aldrig är klara, utan att vi måste fortsätta värdera, expandera och progressivt genomföra rättigheter. Vi måste jobba aktivt med lagstiftning och överväga att inkorporera funktionsrättskonventionen i svensk lag, ungefär som med barnkonventionen.
Samtidigt poängterar han att en inkorporering inte räcker.
– Det är nästan lite naivt att det ska lösa allting. Parallellt med en sådan process måste samhället jobba aktivt även med att uppdatera andra lagar, säkerställa tillräcklig budget för insatser och inte bara förlita sig till en inkorporeringsprocess.
Vilken anser du vara den viktigaste frågan just nu?
– Vissa har de flesta av sina rättigheter tillgodosedda i praktiken, medan det för andra är långt därifrån. Det finns en risk att människors liv osynliggörs i abstrakta diskussioner och budgetprioriteringar. Jag är orolig för ökad isolering och segregation av personer med funktionsnedsättning. Genom att ta rättigheterna enligt Funktionsrättskonventionen och artikel 19 på allvar kan en annan väg säkerställas.