Med anledning av EU:s tillgänglighetsdirektiv genomförde Artikel 19 som verktyg en workshop om hur funktionsrättsrörelsen ska kunna påverka det svenska genomförandet av direktivet. Tillgänglighetsdirektivet innebär att det ställs gemensamma krav på tillgänglighet för vissa varor och tjänster i hela EU.
Tillgänglighetsdirektivet antogs våren 2019 och håller nu på att implementeras i en lagstiftningsprocess. En särskild utredare, Magnus Larsson, har tillsatts för att analysera hur svensk rätt förhåller sig till direktivet. Tanken är att utredningen ska vara klar och lämna förslag på ändringar i författningen i slutet av maj nästa år.
Med i referensgruppen
Funktionsrättsrörelsen sitter med i en referensgrupp kopplad till utredningen och ska i nästa vecka ha ett möte med utredningskansliet. Så ett syfte med workshopen var att samla förslag på krav på förändringar.
– Jag hoppas vi kan få en ökad förståelse för vilka krav vi kan ställa på en effektiv tillsyn och effektiva rättsmedel vad gäller rätten till tillgänglighet på produkter och tjänster, sade Ola Linder, jurist på Independent Living Institute, projektledare för Artikel 19 som verktyg och som höll i mötet.
Frågor från utredningen
Ola Linder hade med sig två frågor från utredningskansliet som diskuterades:
- Vilka erfarenheter har ni av möjligheterna att framföra klagomål avseende brister i tillgänglighet och liknande?
- Vilka medskick, tankar och önskemål har ni angående hur kontroller bör utformas nu när tillgänglighetsdirektivet ska genomföras?
– Vi har alltså ett fönster till utredningen att arbeta med de här frågorna i. Det är en konsekvens av att vi har uppmärksammat utredningen om att det här är viktiga frågor för oss, sade Ola Linder.
Stort ansvar på myndigheterna
Bland annat diskuterades problem med att anmäla och alla var överens om att det finns stora poänger med att det finns flera olika sätt att anmäla: genom ett mejl, ett telefonsamtal, ett formulär eller genom ett enskilt möte. Linda Bergfeldt, kanslichef Afasiförbundet, sade att vissa grupper i just Afasiförbundet hörde till de som hade störst problem.
– För det första att ha kännedom att man har rätt att anmäla och för det andra att veta hur man gör det.
Linda Bergfeldt skulle vilja se mer proaktiva initiativ från myndigheternas sida.
– För vissa av våra grupper är det svårt att klara av att göra anmälningar och om man vill gå de som normalt inte kommer till tals, ”icke-användarna”, till mötes måste man jobba på ett helt annat sätt och ta till nya grepp.
Även Mia Ahlgren, Funktionsrätt Sverige och expert i utredningen om tillgänglighetsdirektivet, menar att det myndigheterna har ett stort ansvar.
– Minns att Handikappombudsmannen ville försöka få människor att kunna lagen och hänvisa till den och den paragrafen men det kommer aldrig att ske om man ska få in anmälningar. Istället kan myndigheter se att människor som anmäler hinder bidrar till att hitta problem som behöver åtgärdas, även om det saknas stöd i lagen. Kunskap om hinder behöver systematiseras. Och då måste man vara kreativa på myndigheterna.
Fragmenterat
Ett annat problem är att det är så fragmenterat och finns så många olika myndigheter. Själva processen att anmäla blir lång och krånglig.
– Det blir en enorm börda på individen att springa runt på olika ställen och rätta sig efter en massa olika aktörer istället för att de rättar sig efter individen, sade Mia Ahlgren.
Ett förslag från workshopen blev en enda ”entrypoint”.
– Det skulle vara bra med en kanal in, en enda myndighet som man kan vända sig till, som sedan kan vidarebefordra den till den myndighet som har ansvaret, sa Henrik Götesson, handläggare på Synskadades riksförbund, SRF.
Mia Ahlgren är också mycket frustrerad över att många myndigheter behöver bli bättre på att ta till vara på inspel från medborgare och återkoppla. Hon skulle vilja se en generell attitydförändring till klagomål och anmälningar.
– Jag tycker att klagomål ska redovisas transparant, utan personuppgifter förstås och att man ska se varje klagomål som ett lärdomstillfälle.
Tekniskt komplicerat att göra det tillgängligt
Tillgänglighetsdirektivet innebär att företag som inte lever upp till de nya kraven som kommer att ställas kommer att riskera att inte kunna sälja sina varor inom EU. Philip Day, IT-ansvarig på ILI, tog upp många tekniska aspekter på direktivet. Philip, som sköter ILI.s webbsida anmälningstjänsten.se, säger att det är svårt att göra till exempel en hemsida tillgänglig.
– Det tar lång tid och det kommer att krävas mycket av de som tillverkar produkterna. Det är också svårt att testa om den är tillgängligt eller inte, det går till exempel inte att göra det kognitivt tillgängligt utan att testa på riktiga personer. Man kan inte enbart testa det själv.
Positivt men krångligt
Det råder ingen tvekan om att tillgänglighetsdirektivet är något mycket positivt och kan innebära ett stort steg framåt för personer med funktionsnedsättning och en väg mot ett samhälle för alla. Samtidigt konstaterade man i workshopen att frågorna är mycket komplexa. Ola Linder suckade lite uppgivet vid ett tillfälle då han och Mia Ahlgren försökte få grepp om en mycket tilltrasslad fråga av byråkratisk natur (vilken myndighet som har ansvar för CE-märkningen):
– Det är intressant hur mycket information vi är tvungna att processa för att förstå hur det här är tänkt att fungera. Det blir väldigt snabbt kognitivt otillgängligt, tänker jag, det är inte lätt, jag har svårt att riktigt ta till mig hur man ska tänka. Det är så fragmenterat och så många olika steg i både statens genomförande vem kan anmäla vad till vem… man tappar bort det här med att få resultat…
Mia Ahlgren höll med men fortsatte i en annan ände:
– Jag som jobbat med de här frågorna så himla länge tänker att vi nu kommer in i strukturer där personer med funktionsnedsättning inte funnits tidigare, så jag tycker att vi ska se det här som en möjlighet, även om det är krångligt: Tänk att t.ex. banker måste tänka på att personer med funktionsnedsättning existerar och att de riskerar att åka ut från marknaden om de inte följer de här bestämmelserna. Det är stort tycker jag.
Något Ola Linder förstås höll med om.
Webbtillgänglighetesdirektivet
I samma andetag som man pratar om Tillgänglighetsdirektivet brukar också webbtillgänglighetsdirektivet nämnas, vilken är en annan sak. Webbtillgänglighetsdirektivet ställer krav på att webbplatser, extranät, intranät, dokument och appar ska uppfylla kraven på tillgänglighet enligt standarden EN301549. Tillsynsansvaret ligger hos en nybildad myndighet: DIGG, Myndigheten för digital förvaltning.
Tillgänglighetsdirektivet förväntas vara genomfört i svensk lag senast den 28 juni 2022, vilken måste börja gälla senast 28 juni 2025.