Artikel 19 som verktygs samarbete med RFSL Stockholm.s projekt Jag är berättaren är särskilt intressant eftersom vi därigenom får insikt om intersektionalitet – när två eller flera diskrimineringsgrunder samspelar.
Mari Siilsalu har haft workshops med gruppen.
För att ta reda på hur bra eller dåligt Sverige lever upp till sina åtaganden i Funktionsrättskonventionen (FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar) samarbetar vi med en rad olika grupper.
Jag är berättaren
En sådan grupp har varit Jag är berättaren – ett projekt som RFSL Stockholm drivit. Jag är berättaren riktades till hbtq-personer som bor i gruppbostad och/eller jobbar i en daglig verksamhet och utgick ifrån deltagarnas behov att själva berätta om sig själva och sina egna erfarenheter. Detta som en motvikt till allt som andra säger och skriver om dem och hävdar är deras behov. Tillsammans skrev de tre böcker: Min verklighet, Min stolthet och Min makt. Projektet, som pågick mellan 2017 och 2020, finansierades av Allmänna Arvsfonden.
Träffarna safespace för deltagarna
Mari Siilsalu, jurist och medarbetare i Artikel 19 som verktyg, fick möjlighet att träffa gruppen och lyssna på deras erfarenheter på ett antal workshops. Men de undanbad sig närvaro av en journalist. Mari Siilsalu förklarar varför.
– Det var flera orsaker. Först och främst ville de inte ha så många nya personer i gruppen över huvud taget. Det var okej att jag var med men i övrigt ville de begränsa antalet nya personer.
En annan sak är att projektets träffar fungerade som en safespace för deltagarna.
– Tanken var att skapa ett så tryggt rum som möjligt där det ska kännas tryggt att berätta personliga berättelser och vara hela sig själv i en gemenskap med andra med liknande erfarenheter. Och då blir saken förstås inte bättra av att den nya främmande personen ”broadcastar” därifrån.
Intersektionellt perspektiv
Utifrån vårt arbete med att göra ett bedömningsinstrument, som ska kunna mäta huruvida en person får sina behov av stöd tillfredsställda enligt artikel 19, eller ej, var RFSL-gruppen särskilt intressant av ett skäl: intersektionalitet. Intersektionalitet är ett begrepp som kortfattat betyder att två eller flera diskrimineringsgrunder samspelar.
– Vi fick ut väldigt mycket av mötena med dem – bland annat just insikt i intersektionalitetsperspektivet på HBTQ / funktionsnedsättning, och därmed möjligheten till ett intersektionalitet-perspektiv i bedömningsverktyget, säger Mari Siilsalu.
Respekterar inte pronomen
Mari berättar att en av de saker som kom fram var att det finns stöd för funktionsnedsättningen och det finns verksamheter som är anpassade till personer med HBTQ-bakgrund men att stödet bara fungerar för antingen det ena eller det andra.
– När två normbrytande perspektiv möts är det väldigt svårt att få stöd. I den dagliga verksamheten tilläts man till exempel inte välja det pronomen (han, hon etc.) de själva ville kallas för utan personalen använde det ”gamla” pronomenet. Samma sak var det med namnet efter eller under könsbekräftande behandling (det som förut kallades könskorrigering) – att personal fortsatte att använda personens tidigare namn. Fast de betonade också att det inte gäller all personal utan att det är stora skillnader på personal emellan.
Stigman som styr
En annan sak handlar om att vara synlig och att få vara den man är. Till exempel få utveckla och uttrycka sin identitet, både ifråga om könsidentitet eller sin sexualitet.
– Till exempel att inte öppet kunna säga ”jag har den här könsidentiteten”. I det sammanhanget upplever de att gamla konventioner och stigman styr personalen väldigt starkt. Det är svårt att hitta sin identitet när det saknas inkännande för de behov man har och inte tas hänsyn till personens hbtq-bakgrund.
Svårigheten att ”tala fritt” gäller också annat.
– Det kan till exempel handa om att tala om psykisk ohälsa eller att känna trygghet när man vill säga att till exempel en information inte är tillgänglig.
Oro för hedersrelaterat våld tas inte på allvar
Några av deltagarna har, på grund av sin homosexualitet eller sin könsidentitet, råkat illa ut tidigare i livet. Mari berättar om ett vittnesmål som skvallrar om nonchalans mot den erfarenheten. I det här fallet handlar det om en person som tidigare utsatts för hedersrelaterat våld.
– Personalen tog inte hänsyn till det. Personen i fråga var mycket orolig och gjorde klart för personalen att inte släppa in någon i hens lägenhet utan godkännande när det ringde på dörren. Men personalen struntade i det.
Kontakten kvar genom HBTQ-hänget
Projektet Jag är berättaren är som sagt avslutat men eftersom vi i Artikel 19 som verktyg vill ha fortsatt kontakt med personerna i projektet har vi det genom hbtq-hänget, som är en permanent träffverksamhet som RFSL Stockholm driver.