Juristen Csilla Gradwohl har inom ramen för masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid Uppsala universitet skrivit masteruppsatsen Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering – Har lagändringen i diskrimineringslagen gjort någon skillnad sedan 2015? I uppsatsen utforskar hon diskrimineringsförbudet bristande tillgänglighet som infördes i den svenska diskrimineringslagen 2015. Hon analyserar den rättspraxis som hittills utvecklats: de tre målen angående Vara kommun, Region Gävleborg och Södertörns högskola. Den 13 juni kl 13 presenterar hon uppsatsen på Independent Living Institute i Farsta. Alla är välkomna. Nedan sammanfattas uppsatsen:
Innehåll
En bestämmelse för delaktighet utan att hindras av otillgänglighet
Personer med funktionsnedsättning upplever brister i tillgängligheten i olika vardagssituationer inom de flesta samhällsområden, exempelvis när det gäller tillgång till transport, utbildning, politisk delaktighet osv. Flera rapporter pekar på bristande tillgänglighet som en möjlig förklaring till att personer med funktionsnedsättning upplever utanförskap i samhället.
Sverige har ratificerat och valt att transformera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Idag ska denna vara utgångspunkten för landets funktionshinderpolitik. Inför ratificeringen undersöktes hur den svenska rätten förhåller sig till bestämmelserna i CRPD och bedömningen gjordes att det inte fanns några hinder mot att godkänna konventionen utan att göra några lagändringar. Genom ratificeringen är Sverige folkrättsligt förpliktad av CRPD och domstolarna är skyldiga att tillämpa svenska lagar i överensstämmelse med konventionen, s.k. fördragskonform tolkning.
CRPD innehåller förbud mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning, däribland underlåtenhet att göra skälig anpassning (artiklarna 2 och 5). Artikel 9 i CRPD innehåller långtgående bestämmelser för att säkerställa att samhället utformas på ett tillgängligt sätt. Att den svenska diskrimineringslagen sedan 2015 klassificerar bristande tillgänglighet som en form av diskriminering kan anses vara ett viktigt steg mot uppfyllandet av de åtaganden och krav som ställs om tillgänglighet i konventionens artiklar.
Förarbetena till den lagändringen klargjorde att syftet med det nya förbudet mot diskriminering var ”att skapa en möjlighet för enskilda personer med funktionsnedsättning att göra sin rätt gällande att delta i samhällslivet på likvärdiga villkor som andra utan hinder i form av bristande tillgänglighet”. De nya reglerna i diskrimineringslagen kompletterar annan lagstiftning som redan finns på området tillgänglighet. Regeringen ansåg att reglerna som syftar till att förbättra tillgängligheten behöver förstärkas med en möjlighet till ett effektivt rättsmedel i form av diskrimineringsersättning, med syfte att både ge kompensation åt den som drabbas och att motverka förekomsten av diskriminering i samhället.
Trots att de bestämmelserna om bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen varit på plats i mer än tre år finns fortfarande få domar inom området. Frågan är därför om lagändringen har gjort någon skillnad? Min uppsats söker svar på huruvida diskrimineringslagens regler om bristande tillgänglighet kan uppfylla de krav som ställs om tillgänglighet i CRPD i praktiken och därmed bidra till samhällsförändringar i en positiv riktning i Sverige. För att kunna svara på frågan undersöker uppsatsen den praktiska erfarenheten av att tillämpa de nya reglerna om bristande tillgänglighet genom att analysera avgöranden i svenska domstolar.
Uppsatsen tillämpar den rättsdogmatiska metoden och den rättsanalytiska metoden. Analysen av rättstillämpningen sker utifrån ett funktionshinderperspektiv som ger uppsatsen sitt teoretiska ramverk. Funktionshinderperspektivet inom ramen för uppsatsen betraktar funktionshinder som ett hinder som uppstår i relationen mellan en individ och omgivningen. En begreppsmässig skillnad mellan funktionshinder och funktionsnedsättning tillämpas i enlighet med den sociala modellen och den människorättsbaserade modellen av funktionshinder. Enligt funktionshinderperspektivet ska fokus ligga på samhällets utformning istället för kroppens funktioner.
Vidare innebär ett funktionshinderperspektiv att tillgänglighet ses som utifrån den människorättsbaserade modellen – ett begrepp nära relaterat till mänskliga rättigheter och en allmän förutsättning för personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter och delta fullt och jämlikt i samhället. Funktionshinderperspektivet träder fram när jag undersöker domstolarnas rättspraxis inom området för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. När jag analyserar de rättsfall som finns och undersöker hur domstolarna dömer på det undersökta rättsområdet ligger fokus på huruvida domare argumenterar och läser rättskällorna utifrån funktionshinderperspektivet eller inte.
Bestämmelsen om bristande tillgänglighet
I diskrimineringslagen avses med diskriminering i form av bristande tillgänglighet:
att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till
– de ekonomiska och praktiska förutsättningarna,
– varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt
– andra omständigheter av betydelse.
Diskrimineringsformen bristande tillgänglighet byggs upp kring rekvisiten: missgynnande, underlåtenhet att vidta åtgärder och jämförbar situation. Lagen definierar inte vad skälig anpassning betyder och gör inte heller en skillnad mellan begreppet tillgänglighet och skälig anpassning. Det hör till domstolens behörighet att bedöma vilka åtgärder som är skäliga att kräva i ett visst fall. Även om vägledning finns i lagtexten, innehåller den inte en uppräkning av alla kriterier som ska beaktas vid skälighetsbedömningen. På de områden där det finns bestämmelser om tillgänglighet i lag eller annan författning ska de vara utgångspunkt för bedömningen.
Förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet gäller inom samhällsområdena: arbetsliv; utbildning; arbetsmarknadspolitisk verksamhet och arbetsförmedling utan offentligt uppdrag; start eller bedrivande av näringsverksamhet samt yrkesbehörighet; medlemskap i vissa organisationer; varor, tjänster och bostäder; hälso- och sjukvården samt socialtjänsten; socialförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen och statligt studiestöd; värnplikt och civilplikt; och slutligen offentlig anställning. Således omfattas inte alla samhällsområden av lagens diskrimineringsförbud, vilket kan vara problematiskt.
Målet mot Vara kommun
(Skaraborgs tingsrätt, mål nr T 2447-16)
I det första analyserade målet har DO drivit domstolsprocess mot Vara kommun. DO argumenterade att kommunen har utsatt en rullstolsburen elev med funktionsnedsättning, som gick på en grundskola i kommunen, för diskriminering genom underlåtenhet att vidta skäliga åtgärder för att förbättra tillgängligheten på skolan. DO yrkade på att kommunen skulle betala 75 000 kronor i diskrimineringsersättning till eleven.
Tingsrätten fann att elevens skolgång påverkats negativt av de brister som funnits i skolan avseende ramper, vilplan och dörröppnare, och därmed hade inte eleven försatts i en jämförbar situation med elever utan hens funktionsnedsättning. Utifrån funktionshinderperspektivet är det positivt att domstolens fokus låg på barriärerna i omgivningen. Dessutom syns ett tydligt spår av den människorättsbaserade modellen genom att tingsrätten tagit hänsyn till värdet av att självständigt kunna förflytta sig mellan de olika lokalerna.
Tingsrätten fann att både skolan och kommunen varit medvetna om den bristande tillgängligheten som försvårade elevens skolgång under en längre tid och att det har gått mer än ett och halvt år innan kommunen åtgärdat de brister i tillgängligheten som funnits. Kommunens förklaring att de sena åtgärderna berodde på att kommunen var tvungen att prioritera att åtgärda andra typer av brister i skolan, såsom dåliga, fönster accepterades inte. Därmed fann tingsrätten att kommunen inte har vidtagit åtgärder som var skäliga att kräva för att öka tillgängligheten på skolan. I tingsrättens dom framträder funktionshinderperspektivet genom att kostnader för eliminering av hinder inte får användas som en ursäkt för att undvika att gradvis och effektivt undanröja barriärerna.
Tingsrätten fann att eleven inte försatts i en jämförbar situation med elever utan hens funktionsnedsättning på grund av att kommunen underlåtit att vidta skäliga tillgänglighetsåtgärder på skolan. Detta innebar att eleven hade utsatts för diskriminering i form av bristande tillgänglighet och därmed var berättigad till diskrimineringsersättning. Tingsrätten beslutade att Vara kommun ska betala 30 000 kronor till eleven, till skillnad från yrkandet om 75 000 kronor. Med tanke på att det finns en signifikant skillnad mellan dessa två belopp uppstår frågan om storleken på den utdömde diskrimineringsersättningen kan anses uppfylla lagstiftarens motiv med denna ersättning.
När det gäller ersättningens första funktion – att kompensera för den kränkning som diskrimineringen inneburit – är det positivt utifrån rättighetsperspektivet att tingsrätten ser otillgängligheten i skolan som ett allvarligt problem. Det kan dock ha varit viktigt att betona utifrån funktionshinderperspektivet, att bristande tillgänglighet är ett allvarligt problem. Även om skolplikten utgör en särskild konstruktion är det lika viktigt vid andra utbildningsformer, där det inte råder skolplikt, att säkerställa tillgängligheten som en grundläggande förutsättning för att en elev med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta sin rätt till utbildning och delta jämlikt i samhället.
När det gäller ersättningens preventiva syfte, att motverka överträdelser av diskrimineringslagen, tog tingsrätten hänsyn till att förhållandet mellan eleven och kommunen kan kännetecknas av en långvarig relation, där kommunen hade både de praktiska och ekonomiska förutsättningarna som krävs för att öka tillgängligheten. Här kommer den människorättsbaserade modellen till uttryck genom att tingsrätten betraktar funktionshinder som en social konstruktion som kan och bör elimineras utan dröjsmål. Däremot saknas ett resonemang kring diskrimineringsersättningens avskräckande syfte. Förarbetena till diskrimineringslagen betonar att det ska kosta att diskriminera och påföljden ska vara ”kännbar för den skyldige”. Det nämns att ”det finns anledning att tro att diskriminering kan undvikas om kostnaden för diskriminering anses tillräckligt avskräckande”. Om domskälen skulle ta hänsyn till lagstiftarens ovan angivna motiv skulle det finnas särskilda skäl för att höja båda typerna av ersättning.
Den första domen om bristande tillgänglighet sedan lagändringen trädde i kraft är viktig eftersom den betonar att en skolmiljö måste vara tillgänglig för elever med funktionsnedsättning. Dock lämnar domen vissa juridiska frågor obesvarade. När uppsatsen skrevs var frågan föremål för prövning i Göta hovrätt, som sedan höjde diskrimineringsersättningen till 75 000 kronor, utan att föra ett mer detaljerat resonemang angående diskrimineringsersättningens storlek, detta eftersom kommunen medgett DO:s yrkande och dragit tillbaka sina egna.
Målet mot Region Gävleborg
(Gävle tingsrätt, mål nr T 240-16 och Högsta Domstolen, NJA 2017 s. 1065)
Det andra analyserade målet rör tillgängligheten i kollektivtrafik. En person med funktionsnedsättning, nedan kallad Y, som använder rullstol, kunde inte komma ombord och åka med en buss inom Region Gävleborgs kollektivtrafik på grund av att bussens trapplift inte fungerat. Y anmälde händelsen till DO som konstaterade att hen kan ha blivit utsatt för diskriminering, men valde att avsluta ärendet utan rättsliga åtgärder. Den ideella organisationen Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet (DHR) – av och för personer med nedsatt rörelseförmåga – tog över ärendet och väckte talan mot Region Gävleborg/X-trafik. Förutom diskrimineringslagen och andra lagar som innehåller bestämmelser om tillgänglighet hänvisade DHR även till CRPD och dess artiklar 9 och 19, och argumenterade att svaranden har utsatt Y diskriminering genom underlåtenhet att vidta skäliga anpassningar i trafiken. Svaranden bestred yrkandet och argumenterade att ansvaret för tillgängligheten på bussen ligger på det företag som trafikerar sträckan.
För att avgöra vem som är ansvarig för att diskrimineringslagen efterlevs, valde tingsrätten att hänskjuta frågan till Högsta domstolens prövning. Högsta domstolen (HD) konstaterade att det för resenärerna framstår som att det är X-trafik som tillhandahåller tjänsten eftersom t dessa säljer biljetter och presenterar tidtabeller och priser , Därmed ansvarar X-trafik för tillgängligheten på bussarna (bussresor). Vidare fann HD att intäkterna från biljettförsäljningen tillfaller Region Gävleborg och inte det bussbolaget som anlitats av X-trafiken för att trafikera den aktuella linjen. Mot denna bakgrund slog HD fast att Region Gävleborg genom X-trafik ”anses vara den som har tillhandahållit tjänsten färd med buss i diskrimineringslagens mening” och därigenom kan hållas ansvarig, vidare det bussbolaget som anlitats av X-trafik ska ”likställas med Region Gävleborg”.
Även om HD:s avgörande enbart syftar till att avgöra om Region Gävleborg ansvarade för att diskriminering inte ska förekomma anser jag att detta beslut innehåller ett uttalande som är relevant för ytterligare rättspraxis om bristande tillgänglighet. Att HD inte fann regionens argument acceptabelt att flytta ansvaret för tillgängligheten på bussen till det företag som anlitats av X-trafik, är mycket positivt, precis som att det klargjordes att bussbolaget ska likställas med regionen. HD:s beslut visar tydligt att flera aktörer kan vara ansvariga för samma företeelse, vilket stärker rätten för personer med funktionsnedsättning att rikta anspråk på upprättelse. Det är alltid möjligt att ta reda på vem som är ansvarig, även om det kan tyckas vara komplicerat i en viss situation.
Den 11 juni 2018 kom ett avgörande i frågan huruvida Y råkat ut för diskriminering i form av bristande tillgänglighet sedan hen inte kunnat komma ombord på en buss. Tingsrätten ansåg att Y blivit diskriminerad av Region Gävleborg och beslutade att regionen ska betala 16 000 kronor i diskrimineringsersättning till Y, varav 8 000 kronor avser ersättning för upprättelse och resterande 8 000 kronor avser preventionspåslag. Med tanke på att otillgängligheten i kollektivtrafiken är ett allvarligt problem är det positivt att tingsrätten förde ett detaljerat resonemang kring diskrimineringsersättningens avskräckande syfte. Domen visar tydligt att organisationer inom funktionshinderrörelsen kan agera effektivt mot diskriminering och främja tillgången till rättvisa i en större utsträckning för personer med funktionsnedsättning.
Tyvärr har Gävle tingsrätt inte tillämpat den fördragskonforma tolkningen, trots att DHR hänvisade till CRPD och dess artiklar 9 och 19 som har särskilt betydelse i fallet. Trots detta är domen viktig eftersom den bekräftar att kollektivtrafiken måste vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Domen kommer troligen att bli relevant för ytterligare diskrimineringsfall som rör kollektivtrafiken och kommer att påverka verksamhetsutövarnas ansvar för tillgänglighetsarbete i kollektivtrafiken eftersom personer med funktionsnedsättning också måste ha tillgång till olika kollektiva transportmedel på lika villkor.
Målet mot staten genom Södertörns högskola
(Arbetsdomstolen, AD 2017 nr. 51)
Det tredje analyserade rättsfallet rör anpassningar i arbetslivet. I målet har DO drivit domstolsprocess mot staten genom Södertörns högskola, och yrkade på att staten skulle betala 100 000 kronor i diskrimineringsersättning till en döv juris doktor, nedan kallad Z, som ansökt om anställning vid högskolan. Enligt högskolans bedömning var Z den mest kvalificerade sökande, men trots detta erbjöds hen inte anställningen. DO argumenterade att högskolan utsatt Z för diskriminering genom att besluta att avbryta tillsättningen av den annonserade tjänsten och inte vidta skäliga tillgänglighetsåtgärder för att Z skulle komma i en jämförbar situation med personer utan hens funktionsnedsättning. DO hänvisade även till CRPD och förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av funktionshinderpolitiken.
AD behövde undersöka huruvida de åtgärder för tillgänglighet som högskolan hade behövt vidta till en årlig kostnad om drygt 500 000 kronor var skäliga eller inte. I sin rättsliga argumentation hänvisade domstolen till diskrimineringslagen och dess förarbeten, EU:s arbetslivsdirektiv, CRPD, CRPD-kommitténs praxis och även till AD:s tidigare rättspraxis. Det mål som domstolen hänvisat till (AD 2010 nr 13) rörde en arbetssökande med grav synskada som nekats anställning på Försäkringskassan eftersom det datorsystem som hen skulle arbeta med inte var anpassat för personer med synskada. Det konstaterades att en omprogrammering av det interna datasystemet hade varit nödvändigt, vilket ansågs alltför kostnadskrävande. Vid en intresseavvägning fann AD att det inte var skäligt att kräva de föreslagna anpassningsåtgärderna även om Försäkringskassan är en resursstark arbetsgivare med ett särskilt ansvar att verka för anpassningar för personer med funktionsnedsättning.
I det aktuella fallet kom AD till en liknande slutsats och fann att CRPD, arbetslivsdirektivet, diskrimineringslagen och dess förarbeten inte gav stöd för att det var skäligt att kräva att arbetsgivaren ska vidta åtgärder för tillgänglighet till en merkostnad om ca 500 000 kronor per år. Således fann domstolen att högskolan inte har utsatt Z för diskriminering i form av bristande tillgänglighet.
Även om AD avslog DO:s talan är det positivt att den fördragskonforma tolkningen gällande CRPD har tillämpats i fallet, genom att domstolen hänvisade till de artiklar i konventionen som bedömts vara aktuella. Dessutom påpekades det specifikt att dessa artiklar borde beaktas vid tolkningen av diskrimineringslagens bestämmelser om bristande tillgänglighet. Dock uppstår frågan om domstolen faktiskt har beaktat konventionen enligt vilken konventionsstaterna ska vidta åtgärder ”och till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser” för att trygga att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet (artikel 4). Konventionsstaterna ska även främja förverkligande av rätten till arbete, bl.a. genom att anställa personer med funktionsnedsättning i den offentliga sektorn (artikel 27, 1 g) och säkerställa att skälig anpassning på arbetsplatsen erbjuds personer med funktionsnedsättning (artikel 27, 1 i). AD hänvisade uttryckligen till CRPD-kommitténs arbete.
Däremot tog domstolen inte hänsyn till CRPD-kommitténs uttalande i sin allmänna kommentar nr 2 om tillgänglighet, enligt vilken ”vägran att anpassa en arbetsplats för personer med funktionsnedsättning utgör en förbjuden diskriminerande handling”. Det vore önskvärt utifrån den människorättsbaserade modellen att AD baserar sin argumentation på de här delarna av konventionen och dess allmänna kommentar genom att beskriva nödvändiga tillgänglighetsanpassningar som ett sätt att förhindra diskriminering.
Enligt min åsikt saknas ett grundligt resonemang i domskälen kring varför domstolen inte kunde finna att CRPD, arbetslivsdirektivet, diskrimineringslagen eller dess förarbeten gav stöd för att det var skäligt att kräva att en arbetsgivare, i en situation som den aktuella, skulle svara för tillgänglighetsåtgärder av aktuellt slag. Att åtgärderna för tillgänglighet inte av AD ansågs vara skäliga, utan för kostsamma, tyder på att de ekonomiska aspekterna bedöms vara de viktigaste. Inget utförligt resonemang om konventionens krav på ”undue burden test” gjordes.
Det skulle kunna argumenteras huruvida en stor statlig arbetsgivare har förmåga att bära kostnaderna för tillgänglighetsåtgärderna eller inte, med särskild hänsyn till det faktum att kostnaden för åtgärderna inte skulle ha varit av engångskaraktär (som i AD 2010 nr 13) och därför hade varit lättare att planera. Det är dock viktigare att peka på att fokus i fallet låg på kostnaderna för eliminering av hinder, istället för rättighetsperspektivet, dvs. att tillgänglighet är en fråga om mänskliga rättigheter. En tydlig koppling till den människorättsbaserade modellen, som CRPD baseras på, saknas här, med tanke på att det inte betonas att tillgänglighet är en nödvändig förutsättning för att personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter – i det här fallet rätten till arbete på lika villkor som andra.
Z var inte nöjd med domen och kritiserade DO:s processföring eftersom den fokuserade på de ekonomiska aspekterna. När högskolan fann att det var för kostsamt att erbjuda tjänsten kom Z med olika förslag om hur tolkkostnaderna skulle kunna reduceras – exempelvis genom alternativa arbetsuppgifter som inte kräver tolk, såsom att erbjuda digitalundervisning för studenterna, kommunikation via en kostnadsfri digital tolktjänst samt egen forskning. Högskolan ville dock inte överväga dessa anpassningar som möjliga alternativ. Z menade att DO gjorde en felaktig bedömning genom att inte bemöta högskolans påstående att den gjort en grundlig utredning av vilka åtgärder för tillgänglighet som skulle vidtas. Det kan vara en orsak till att AD fokuserade på kostnadsfrågan istället för att även ta in andra aspekter samtidigt, såsom arbetsanpassning.
Uppfylls Funktionsrättskonventionens krav om tillgänglighet?
Kan de nya reglerna om bristande tillgänglighet uppfylla de krav som ställs i CRPD om tillgänglighet? Utifrån funktionshinderperspektivet är det positivt att domarnas fokus i de analyserade rättsfallen inte ligger på funktionsnedsättningar hos människor utan på barriärerna i omgivningen. Å andra sidan är det problematiskt att kostnaderna för att eliminera dessa hinder i samhället kan spela en väsentlig roll vid domstolarnas bedömning utan att det görs en prövning om ”undue burden”. I det första analyserade fallet ser man ett tydligt spår av den människorättsbaserade modellen, där kostnaderna för att eliminera hinder i omgivningen inte får användas som en ursäkt för att undvika undanröjandet av dem, medan det i det tredje fallet saknas en sådan koppling. Medan tillgänglighet är en fråga om mänskliga rättigheter snarare än kostnader, åtminstone teoretiskt, tenderade domstolen i det tredje fallet, att fokusera på kostnadsfrågan istället för rättighetsdiskussionen.
CRPD bygger på synsättet att konventionsstaterna progressivt ska förbättra levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning, och detta gäller även tillgängligheten. Barriärerna ska tas bort gradvis, men kontinuerligt och systematiskt. Baserat på detta kan man ifrågasätta en rättspraxis som hänvisar till ett åtta år gammalt rättsfall avseende kostnadsfrågan. Om man alltid har samma inställning till kostnaderna för tillgänglighetsanpassningar kommer situationen aldrig att förändras för personer med funktionsnedsättning och barriärerna kommer aldrig att tas bort. Under sådana omständigheter kan exempelvis personer med vissa funktionsnedsättningar aldrig få ett kvalificerat jobb, även om de har de nödvändiga kvalifikationerna.
CRPD slår fast att det utgör diskriminering att inte vidta skäliga anpassningar som inte innebär en oproportionerlig börda för verksamhetsutövaren. Det kan ifrågasättas om diskrimineringslagens regler uppfyller kraven om tillgänglighet enligt CRPD, eftersom lagens skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet är begränsat till vissa samhällsområden enligt kapitel 2 i lagen. Till exempel omfattas inte rättsväsendet, som omfattar polis, åklagare, domstol och kriminalvård, av lagens skydd. Därmed skyddas inte personer med funktionsnedsättning på de samhällsområden där lagstiftningen inte föreskriver regler om bristande tillgänglighet, vilket utgör ett stort problem med tanke på att personer med funktionsnedsättning i stor utsträckning missgynnas inom alla samhällsområden genom bristande tillgänglighet.
Beaktas funktionshinderperspektivet?
Genom analysen av rättspraxis utifrån ett funktionshinderperspektiv har uppsatsen kommit fram till att lagändringen avseende införandet av reglerna om bristande tillgänglighet utgör ett viktigt steg på vägen mot att öka inkluderingen av personer med funktionsnedsättning i samhället, men Sverige har fortfarande en lång väg att gå tills alla samhällsområden blir tillgängliga för alla personer på lika villkor. Utifrån den människorättsbaserade modellen kan reglerna om bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen bara delvis uppfylla de krav som ställs i CRPD om tillgänglighet: delvis på grund av den begränsning som görs i diskrimineringslagen avseende samhällsområdena och delvis på grund av de utmaningar som kan komma upp vid tillämpningen av reglerna.
Att diskrimineringslagens bestämmelser bara gäller på vissa samhällsområden och inte överallt i samhället stämmer inte överens med de krav som ställs om tillgänglighet i CRPD eftersom konventionen är väldigt tydlig med att skälig anpassning ska ske i hela samhället. Tillgänglighet som en allmän princip ska genomsyra hela samhället. På de samhällsområden där diskrimineringslagen föreskriver regler om bristande tillgänglighet finns det inte med säkerhet problem med lagstiftningen, utan det är bristen på implementering av diskrimineringsskyddet som i vissa fall hindrar att samhället görs tillgängligt för alla på lika villkor.
I det tredje analyserade rättsfallet var tillämpningen av reglerna om bristande tillgänglighet bristfälliga utifrån den människorättsbaserade modellen. Funktionsperspektivet kräver att man istället för att fokusera på kostnaderna för eliminering av hinder ska göra en bedömning som utgår från att motverka kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är viktigt mot bakgrund av att diskrimineringslagen inte ställer några krav på att vidta några åtgärder vid dom som konstaterar diskriminering. Diskrimineringsersättningen kan kompensera individen för diskriminering, men den leder inte automatiskt till bättre tillgänglighet, utan är tänkt att verka indirekt.
Utifrån den rättspraxis som nu finns kan slutsatsen dras att en svårighet inträffar när personer med funktionsnedsättning vill få sina rättigheter tillgodosedda och väcka talan om diskriminering inför en domstol med hjälp av de nya reglerna om tillgänglighet. De har oftast en begränsad förmåga att utöva sina rättigheter i praktiken på grund av de ekonomiska riskerna med att driva en diskrimineringsprocess och att stämma en mäktig motpart. Denna problematik är relaterad till användningen av diskrimineringslagen i allmänhet. Problematiken är dock av särskild betydelse för den nyligen införda formen av diskriminering med tanke på att det fortfarande finns väldigt få domar, trots alla de anmälningar som har kommit in DO under tre år. En bred rättspraxis behövs för att bättre klargöra vad lagen innebär i konkreta fall och vilka slags tillgänglighetsåtgärder människor kan kräva enligt lagen.
Enligt diskrimineringslagen har DO och de ideella föreningar som enligt sina stadgar har att ta till vara sina medlemmars intressen rätt att föra talan för en enskild som påstår sig vara diskriminerad. DO driver rättsfall men som framgår av uppsatsen hanterar myndigheten inte alla ärenden om diskriminering och dessutom är myndighetens sätt att hantera olika ärenden ofta kritiserat. Exempelvis använder DO sin talerätt bara i fall som anses vara av principiell betydelse för rättsutvecklingen, vilket innebär att myndigheten ofta avslutar ärenden där diskriminering bedöms ha förekommit. I det andra analyserade fallet konstaterade DO att individen som kände sig diskriminerad kan ha blivit utsatt för diskriminering, men valde att avsluta ärendet utan rättsliga åtgärder. I det tredje analyserade fallet drev DO domstolsprocess men fokuserade enbart på vissa aspekter i sin stämningsansökan. Den processförande partens argumentation genomsyrades inte av den människorättsbaserade modellen eller klientens yttersta intresse, vilket i sin tur resulterade i skapandet av ett negativ prejudikat utifrån funktionshinderperspektivet.
För att de nya reglerna om bristande tillgänglighet ska uppnå dess avsedda syfte måste fler rättsfall drivas strategiskt i domstol. Det civila samhället har spelat en nyckelroll i att utveckla diskrimineringsskyddet för en verklig samhällsförändring. Förekomsten av välformulerade regler i diskrimineringslagen är dock inte tillräckligt. Även när diskriminering har förbjudits de jure med avseende på tillgänglighet, fortsätter personer med funktionsnedsättning att diskrimineras på olika samhällsområden, såsom arbetsmarknaden eller kollektivtrafiken. Diskrimineringslagens regler om bristande tillgänglighet måste därför aktivt användas som verktyg för att kunna göra samhället tillgängligt i större utsträckning. Genom skapandet av välresonerade prejudikat kan lagen i praktiken stärka deltagandet av personer med funktionsnedsättning i samhället.
Uppsatsens förslag
Genom analysen har uppsatsen kommit fram till olika förslag som skulle kunna förbättra tillgängligheten och öka inkluderingen av personer med funktionsnedsättning i samhället. Enligt uppsatsens förslag bör det övervägas huruvida diskrimineringslagens förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska utvidgas till alla samhällsområden. Uppsatsen uppmärksammade även betydelsen av rättspraxis som klargör vad reglerna betyder i konkreta fall och vad människor kan kräva enligt lagen. Om diskrimineringslagens andra kapitel hade omfattat fler samhällsområden skulle det kunna ha bidragit till förekomsten av fler rättsfall, åtminstone teoretiskt. Genom att strategiskt driva processer kan rättspraxis skapas som tvingar fram positiva samhällsförändringar.
För att de krav som ställs i CRPD om tillgänglighet ska få större genomslag i det svenska rättssystemet behöver domstolarna använda funktionshinderperspektivet och människorättsperspektivet i en större utsträckning, genom att tillämpa den fördragskonforma tolkningen konsekvent. Det är inte enbart domstolarnas ansvar att tolka nationell rätt mot bakgrund av CRPD, utan även för den som representerar den diskriminerade parten är det viktigt att bygga juridiska argument utifrån internationella mänskliga rättigheter och även internationell rättspraxis när sådan finns. Det räcker bevisligen inte, som i det tredje analyserade fallet, att bara hänvisa till konventionen, och sedan låta motparten argumentera utifrån kommitténs praxis utan att bemöta argumentationen ur ett partsperspektiv. Ett annat sätt att visa att man tar CRPD på allvar kan vara att inkorporera CRPD i svensk lag för att på så sätt de jure uppnå ett bättre skydd och öka förutsättningarna för att skapa fullt genomslag för rättigheterna i konventionen.
Uppsatsen finns på DIVA-portalen
/Csilla Gradwohl