Diskrimineringslagens bestämmelse om bristande tillgänglighet (1 kap. 4§ p3) kompletterar och stärker de krav på tillgänglighet som finns i andra lagar och författningar. Vad som är diskriminering i form av bristande tillgänglighet enligt diskrimineringslagen bestäms av andra lagar – till exempel plan- och bygglagen eller arbetsmiljölagen. Den som uppfyller tillgänglighetskrav i dessa lagar kan därmed inte dömas för diskriminering. Här tar vi upp några av de lagar och författningar som rör krav på tillgänglighet.
Innehåll
Tillgänglighetskrav enligt ”lag och annan författning”
Vilken skyldighet olika aktörer i samhället har att vidta åtgärder för tillgänglighet klargörs i hög grad genom andra lagar och författningar. Diskrimineringslagens förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska således inte ses isolerat, utan i samspel med andra mer detaljerade regler, i andra författningar. Det framgår direkt av bestämmelsens utformning med hänvisning till krav på tillgänglighet i annan lag eller författning.
Diskrimineringslagens bestämmelse om bristande tillgänglighet kompletterar och stärker rätten till tillgänglighet enligt andra författningar. Lagstiftningshistoriskt viktiga normsystem är plan- och byggförfattningarna och arbetsmiljöförfattningarna eftersom de har bred tillämpbarhet i samhället på centrala områden. Även andra tillgänglighetskrav på andra rättsområden får effekt inom diskrimineringsrätten, och särskilt genom bestämmelsen om bristande tillgänglighet.
Plan- och bygglagen
I plan- och bygglagen finns regler rörande utformningen av den fysiska miljön och dess bestämmelse ska tas som utgångspunkt för vad som kan krävas med stöd av diskrimineringsförbudet bristande tillgänglighet. I 2 kap 3 § framgår bland annat att man vid planläggning ska arbeta för en miljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper. I 8 kap 1 § ställs mer detaljerade krav på tillgänglighet och användbarhet i samband med ny- och tillbyggnation. Här stadgas att ”en byggnad ska vara tillgänglig och användbar för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga”.
Till skillnad från diskrimineringslagens förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet gäller detta krav alltså inte i förhållande till alla personer med funktionsnedsättning, utan endast till de med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Vad som menas med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga är inte definierat i lag, men i förarbetena framgår att personer med rörelsenedsättningar, synnedsättningar och hörselnedsättningar omfattas av lagen. Som exempel på nedsatt orienteringsförmåga nämns nedsatt kognitiv förmåga som exempelvis uppkommit av en utvecklingsstörning eller hjärnskada.
Enkelt avhjälpta hinder
Enligt plan- och bygglagen 8 kap 2 § st. 3 är alla publika verksamheter skyldiga att vidta enklare åtgärder för att en person med en funktionsnedsättning ska få tillträde på liknande villkor som en person utan denna funktionsnedsättning. Detta innebär att hinder mot tillgängligheten och användbarheten i lokaler dit allmänheten har tillträde, såsom biografer och restauranger, och på allmänna platser, såsom parker och torg, alltid ska avhjälpas om det låter sig göras på ett enkelt sätt. I förarbetena till plan- och bygglagen kan läsas att ambitionen med bestämmelsen var att alla enkelt avhjälpta hinder skulle vara borta år 2010. Denna ambition blev dock inte verklighet.
Lagstiftaren har valt att inte precisera närmare vad som menas med enkelt avhjälpta hinder och har uttryckt en oro för att hinder som är enkla att undanröja inte kommer att avhjälpas om begreppets innebörd klargörs mer ingående i lag. Svenska lagar är ofta allmänt hållna och riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda förordningar där lagarnas innehåll förtydligas. Ibland krävs dock mer än lagar och förordningar för att en bestämmelse ska bli så pass klar att den faktiskt kan användas i enlighet med sitt syfte. Regeringen kan då bemyndiga en myndighet att författa särskilda föreskrifter, det vill säga mer detaljerade regler.
Huruvida ett hinder är enkelt avhjälpt beror på situationen i det enskilda fallet med beaktande av de praktiska och ekonomiska förutsättningarna. De praktiska förutsättningarna handlar om det som fysiskt behöver göras för att avhjälpa ett visst hinder. Det kan till exempel vara att ersätta ett antal trappsteg i en entré med en rullstolsramp. En sådan åtgärd är lätt att genomföra på breda gator där det finns mycket utrymme, men låter sig inte göras lika lätt i trängre miljöer, exempelvis på smala trottoarer. De ekonomiska förutsättningarna handlar om kostnaderna för avhjälpandet. En åtgärd som anses som orimligt betungande för en verksamhet kan vara genomförbar för en annan.
Boverkets föreskrifter
För att få en bättre förståelse för vad som menas med exempelvis ”enkelt avhjälpta hinder” måste man titta på bestämmelserna i plan- och byggförordningen. Här fastslås att Boverket, den myndighet som arbetar med samhällsplanering, byggande och boende, får meddela föreskrifter där det framkommer vilka hinder mot tillgänglighet och användbarhet som enligt plan- och bygglagen ska klassas som ”enkelt avhjälpta hinder”. För att förstå innebörden av begreppet måste man följa hela kedjan – lag, förordning och föreskrift.
I Boverkets föreskrifter, BFS 2013:9 HIN 3, förtydligas och ges exempel på vilka åtgärder som en verksamhet måste vidta för att en person med funktionsnedsättning ska komma i en situation som är jämförbar med en person utan funktionsnedsättning. I 6 § står till exempel att ”fysiska hinder i form av mindre nivåskillnader, tunga dörrar och felaktigt placerade eller felaktigt utformade manöverdon ska undanröjas”. I det allmänna rådet till föreskriften föreslås att mindre nivåskillnader bör “överbyggas” genom ramper. Innebörden av ordet ”undanröja” tyder på att det inte är tillräckligt att en verksamhet har en ramp som läggs ut vid behov. Sådana hjälpmedel ska vara permanenta.
Eftersom bara ett fåtal fall prövats på detta område är det svårt att veta i vilka situationer man med framgång kan hävda att ett hinder bör avhjälpas. Viss vägledning kan hämtas från Bostadsrättsföreningen i Lund mål nr 10038-08 där byggnadsnämnden i Lund förpliktigat en bostadsrättsförening att vidta åtgärder för att undanröja två enkelt avhjälpa hinder. Det som krävdes var en höjning av marknivån så att nivåskillnaderna minimerades samt montering av dörrautomatik i två centralt belägna butiker. Av detta rättsfall kan man utläsa att mer omfattande tillgänglighetsåtgärder kan krävas från sådana verksamheter som ligger på offentliga platser där många människor är i rörelse. På centrala gågator och större torg är behovet av tillgänglighet större. Här var ansvars- och finansprincipen betydande vid bedömningen.
Arbetsmiljölagen
I enlighet med den grundläggande bestämmelsen i arbetsmiljölagen 2 kap 1 § ska arbetsgivaren anpassa arbetsplatsens utformning efter såväl generella som individuella behov. Arbetsgivaren ska ta hänsyn till arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga individuella förutsättningar, såväl fysiska som psykiska. I arbetsmiljölagen 3 kap 3 § stadgas att arbetsgivaren vid planläggningen och anordnandet av ett arbete ska beakta att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika. I lagens proposition omnämns dessa olika förutsättningar som ”arbetshandikapp” och det poängteras att sådana är vanligt förekommande. Genom särskilda individuella stödinsatser eller individinriktade åtgärder i miljön kan man dock underlätta arbetssituationen. Det kan handla om tekniska åtgärder, anpassning av arbetsredskap, arbetsorganisation och åtgärder för att förbättra den psykosociala arbetsmiljön.
Arbetsmiljöverket har i uppdrag att se till att lagar om arbetsmiljö- och arbetstider följs av företag och organisationer. Myndigheten har i sina föreskrifter beskrivit mer detaljerat vad som åligger en arbetsgivare. Här kan man bland annat hitta riktlinjer gällande exempelvis belysning, inomhusluft, tillgång till dagsljus, akustik, toaletter och personalutrymmen.
I EU:s så kallade arbetslivsdirektiv (EU 2000/78) framkommer att ”rimliga anpassningsåtgärder ska vidtas” för att personer med funktionsnedsättning ska få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet på liknande villkor som personer utan funktionsnedsättning. Vad som anses vara en ”rimlig anpassningsåtgärd” går inte att bestämma i lagtext, utan hänsyn ska tas till verksamhetens ekonomi och de praktiska möjligheterna. En avvägning ska göras mellan rätt till ”likabehandling” och de kostnader som detta kan medföra för arbetsgivaren. Mer ingripande tillgänglighetsåtgärder kan enligt direktivet krävas av större arbetsgivare.
Lagen om offentlig upphandling
Lagen om offentlig upphandling, som trädde i kraft den 1 januari 2017 och bygger på att EU:s upphandlingsdirektiv (LOU-direktivet) ska tillämpas vid upphandlingar som görs för att köpa in varor, tjänster eller byggentreprenader genom tilldelning av kontrakt. På uppdrag av EU-kommissionen har en gemensam Europeisk standard för krav på tillgänglighet vid offentlig upphandling av IT-varor och tjänster (EN 301549) tagits fram. Denna standard ligger till grund för LOU-direktivet, som gäller i samtliga medlemsstater.
I och med direktivets tillkomst har bland annat kravet på tillgänglighet fått en tydligare formulering. I lagen om offentlig upphandling 9 kap 2 § fastslås att ”när det som ska anskaffas ska användas av fysiska personer ska de tekniska specifikationerna bestämmas med beaktande av samtliga användares behov, däribland tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning”. Till skillnad från tidigare, då skrivningen endast innehöll ett ”bör-krav”, är alltså den upphandlande myndigheten idag skyldig att ställa krav på tillgänglighet. Mot bakgrund av att det som upphandlas många gånger används av alla kategorier av människor är denna bestämmelse välbehövlig.
Även om de nya upphandlingslagarna är strängare innebär detta emellertid inte att den upphandlande myndigheten måste ställa krav på tillgänglighet i alla sammanhang. I lagen om offentlig upphandling 9 kap 2 § framgår att undantag får göras om det finns ”särskilda skäl”. Detta undantag överensstämmer med den möjlighet att bortse från tillgänglighetsaspekten som ges i LOU-direktivet artikel 42.1 fjärde stycket. Här framkommer att tillgängligheten ska beaktas vid offentliga upphandlingar, utom i ”vederbörligen motiverade fall”.
Det framgår dock inte i direktivet vad som menas med detta begrepp, men i propositionen till lagen framgår att den upphandlande myndigheten kan bortse från kravet på tillgänglighet om det redan från början står klart att det som ska upphandlas inte kommer användas av personer med funktionsnedsättning. Det är den part som bortsett från kravet på tillgänglighet som måste bevisa att undantagsbestämmelsen är användbar i det enskilda fallet, det vill säga att ”särskilda skäl” föreligger.
Regler vid direktupphandling
Ett annat undantag från kravet på tillgänglighet vid offentlig upphandling är om det beräknade värdet av en offentlig upphandling understiger det tröskelvärde som gäller enligt 5 kap 1 §. Då ska i stället bestämmelserna i 19 kap användas. I detta kapitel finns regler rörande direktupphandling, det vill säga offentliga upphandlingar utan krav på viss form.
En direktupphandling genomförs vanligtvis då upphandlingens värde understiger det bestämda tröskelvärdet men – i enlighet med lagen om offentlig upphandling 6 kap 12 – 19 §§ – kan bestämmelserna i kap 19 även bli gällande i vissa andra situationer. Det kan till exempel handla om att den upphandlande myndigheten genomfört ett öppet förfarande men inte fått in några lämpliga anbud, att det som ska upphandlas på grund av konstnärliga eller tekniska skäl endast tillhandahålls av en viss leverantör eller att situationen är brådskande. Enligt lagen om offentlig upphandling 19 kap 7 § st. 3 får en direktupphandling även ske om det finns synnerliga skäl till detta, till exempel om den upphandlande myndigheten genom en direktupphandling kan göra ett extra förmånligt köp. Vad som utgör synnerliga skäl kan variera mellan olika fall.
Vid direktupphandlingar föreligger inte lika stränga formkrav och den främsta fördelen med sådana upphandlingsförfaranden är att de går betydligt fortare än andra. Nackdelen med direktupphandlingarna är att den upphandlande myndigheten tillåts bortse från vissa viktiga bestämmelser. I lagen om offentlig upphandling 19 kap 2 § listas vilka bestämmelser som ska tillämpas vid direktupphandlingar och på denna lista finns inte kravet på tillgänglighet enligt 9 kap 2 § med. De nya reglerna gäller således endast på offentliga upphandlingar över tröskelvärdena.
Den upphandlande myndigheten får själv avgöra vilka krav som ska ställas på inköp av lägre belopp och anbudsgivarens lämplighet granskas sedan utifrån dessa så kallade kvalificeringskrav. Om reglerna rörande tillgänglighet beaktas även vid mindre upphandlingar och inköp kan dessa regler blir normerande.
Webbtillgänglighetsdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv EU 2016/2102 av den 26 oktober 2016 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer (webbtillgänglighetsdirektivet) syftar till att reglera krav på tillgänglighet för viss offentligt finansierad digital service. Direktivet kräver att vissa offentligt finansierade aktörer, såsom myndigheter, kommuner och landsting, ska se till att webbplatser, appar och de dokument som sprids genom dessa, är möjliga att uppfatta, hantera och begripa. Regeringen har tagit fram promemorian Genomförande av webbtillgänglighetsdirektivet (Ds 2017:60), som innehåller förslag till en ny lag som ska implementera direktivet i Sverige. När den föreslagna lagen träder i kraft kan direktivet användas för att tolka lagens innebörd, enligt principen om indirekt effekt för EU-direktiv. Om Sverige misslyckas med att implementera direktivet kan det få direkt effekt för enskilda som berörts av den bristande implementeringen. Det är oklart vilken verkan ett bristfälligt implementerat direktiv kan få i en talan om diskriminering i form av bristande tillgänglighet, och då särskilt faktorn “lag och annan författning” i skälighetsbedömningen.
Längre artikel om lagar och byggnormer om bristande tillgänglighet
Svensk diskrimineringsrätt – bl a om diskrimineringsformen bristande tillgänglighe
är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall 
Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94