Under två månaders praktik på Lagen som verktyg (som drivs av Independent living institute) har juridikstuderande Erik Sandström gjort en intervjustudie om hur landets 16 antidiskrimineringsbyråer stöder personer som diskriminerats på grund av sin funktionsnedsättning. Här är hans rapport:
Innehåll
Antidiskrimineringsbyråer (ADB)
De antidiskrimineringsbyråer som deltagit i studien är ideella föreningar som har till uppgift att hjälpa personer som råkat ut för diskriminering enligt diskrimineringslagen, där funktionsnedsättning ingår som en av sju diskrimineringsgrunder. Sedan 2015 ingår även bristande tillgänglighet som en diskrimineringsform i lagen.
I Sverige finns i dagsläget 16 antidiskrimineringsbyråer som arbetar regionalt. Deras huvudsakliga arbetsuppgifter är förutom att ge kostnadsfri juridisk rådgivning och stöd till personer som upplever sig ha blivit diskriminerade också att arbeta förebyggande med utbildningsinsatser och opinionsbildning kring diskrimineringsfrågor. Det finns områden i landet utan antidiskrimineringsbyrå vilket innebär att personer som råkat ut för situationer som kan ha inneburit diskriminering får vända sig till den antidiskrimineringsbyrå som ligger närmast.
De flesta byråer har minst en anställd jurist, men alla byråer har juridiska kunskaper om diskrimineringsfrågor vilket också är en förutsättning för att de ska kunna få sin verksamhet finansierad av bidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, (MUCF). Bidragen från MUCF kommer årsvis men det finns planer på att dela ut bidragen vart tredje år för att ge byråerna bättre möjlighet att arbeta mer långsiktigt, vilket är svårare idag då byråerna måste ansöka om nya bidrag varje år.
De ekonomiska förutsättningarna varierar något mellan byråerna då vissa byråer förutom de statliga bidragen från MUCF också får bidrag på kommunal och regional nivå. Byråerna säger också att de arbetar olika mycket med juridiska tillvägagångssätt för att lösa problem som uppstått genom diskriminering. Vissa byråer har exempelvis haft möjlighet att ta ärenden till domstol medan andra byråer säger att det är uteslutet att göra detta på grund av de kostnader som en domstolsprocess skulle riskera att medföra.
Diskriminering på grund av funktionsnedsättning
Innan studiens början har mitt fokus varit att samla förkunskaper på diskrimineringsområdet genom att titta på funktionsrättskonventionen, diskrimineringslagen och SOU 2016:87.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Funktionsrättskonventionen förtydligar de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Konventionen är bindande för Sverige och precis som det förut fanns en diskussion om att göra barnkonventionen till svensk lag finns det nu också en diskussion om att detsamma borde göras med funktionsrättskonventionen.
Funktionsrättskonventionen består av artiklar som säger att personer med funktionsnedsättning i så stor utsträckning som möjligt ska ges möjlighet att delta på samma villkor som personer utan funktionsnedsättning i arbetsliv och utbildning, samt fritidsliv som idrott och kultur.
Diskrimineringslagen (2008:567)
Diskrimineringslagen säger att det är förbjudet att utsätta någon för diskriminering på grund av någon av diskrimineringslagens sju diskrimineringsgrunder. Diskrimineringslagen säger att bristande tillgänglighet kan utgöra diskriminering. Ifall bristande tillgänglighet har förekommit eller inte är en bedömning som får göras från fall till fall av en domstol.
Utredningen Bättre skydd mot diskriminering
I Statens offentliga utredningar SOU 2016:87 (Bättre skydd mot diskriminering) behandlas frågan om hur diskriminering bättre ska kunna bekämpas. Utredningen tar upp hur antidiskrimineringsbyråernas förutsättningar ser ut för att kunna erbjuda hjälp till de som utsätts för diskriminering.
I utredningen behandlas också frågan om en diskrimineringsnämnd borde införas. Idén har hämtat inspiration från allmänna reklamationsnämnden och går ut på att en diskrimineringsnämnd skulle kunna utföra icke bindande beslut om diskriminering skett eller inte. Även om besluten inte är bindande skulle dessa offentliga beslut kunna sätta press på den som anses ha diskriminerat samtidigt som fler diskrimineringsärenden lättare skulle kunna tas upp då diskrimineringsmål inte sällan är kostsamma och tidskrävande.
Metod för studien
Samtliga 16 antidiskrimineringsbyråer har blivit kontaktade via mail. De byråer som svarade fick intervjufrågor på mail som de erbjöds svara på skriftligen eller muntligen. Av de tio byråer som svarade har tre stycken svarat skriftligt, en byrå hade möjlighet att träffas för en intervju och resten har blivit intervjuade på telefon.
Den ursprungliga idén var att låta varje byrå som ingick i studien svara både muntligt och skriftligt på intervjufrågorna, men efter att ha märkt att de flesta byråer hellre svarade muntligt än skriftligt på intervjufrågor, blev insikten att det var mer tidseffektivt att få klart intervjuer med så många byråer som möjligt än att lägga ner tid på att få alla byråer att ge skriftliga svar.
Efter att samtliga tio intervjuer blivit avklarade har några stycken av byråerna som tidigare medverkat på intervjuer fått skriftliga kompletteringsfrågor som tagit upp saker som inte diskuterats i de ordinarie intervjuerna och som har att göra med hur byråernas rutiner ser ut kring kostnadsfrågor för enskilda som får hjälp att driva sina fall i domstol, om det finns någon rutin som säger att byråerna står för dessa kostnader eller inte.
Att det funnits byråer som svarat skriftligt på intervjufrågorna har underlättat sammanställningen av information eftersom det krävs mindre förkunskaper för att tolka skriftliga data än att samla information på muntlig väg genom intervjuer. Detta hade dock kunnat förenklas genom att spela in de intervjuer som skett muntligen, men att spela in intervjuer hade kunnat fungera som en begränsande faktor både för mig som intervjuar och möjligen också för representanter från byråerna som blivit intervjuade.
Mitt mål har varit att göra de muntliga intervjuerna så fria och bekväma som möjligt för att få dem att täcka in mer av byråernas arbete än vad de konkreta intervjufrågorna gör i sig. Sammanfattningsvis har de skriftliga intervjusvaren och de muntliga intervjusvaren kompletterat varandra bra. De skriftliga intervjusvaren har generellt varit väldigt konkreta och lättare att gå tillbaka till än de muntliga, medan de muntliga intervjusvaren har gett mer bakgrundsinformation och inspiration om saker som kan vara intressant att plocka med i studien, som exempelvis antidiskrimineringsbyråernas roll gentemot diskrimineringsombudsmannen, (DO).
Sammanfattning av intervjusvaren
Flera byråer tar upp att det behöver drivas fler rättsfall på området om bristande tillgänglighet. Byråerna säger också att nästan alla diskrimineringsärenden de får in om funktionsnedsättning har att göra med bristande tillgänglighet, som är en form av diskriminering på grund av funktionsnedsättning. En byrå tar upp att de haft några enstaka ärenden som har haft att göra med trakasserier på grund av funktionsnedsättning, men att resten av ärendena om funktionsnedsättning har handlat om bristande tillgänglighet.
Funktionsnedsättning är en vanlig form av diskriminering i jämförelse med andra diskrimineringsgrunder enligt intervjusvaren från byråerna. En byrå påpekar dock att man ska se försiktigt på statistik eftersom en person som råkat ut för diskriminering i en rättsprocess bara kan göra gällande en diskrimineringsgrund även om man utsatts för diskriminering som involverat flera diskrimineringsgrunder samtidigt, exempelvis ålder och könstillhörighet. Generellt säger byråerna att diskriminering på grund av funktionsnedsättning är den tredje eller näst vanligaste diskrimineringsorsaken även om statistiken kan variera något från år till år. En byrå uppger att funktionsnedsättning är på delad förstaplats för diskrimineringsärenden de fått in hittills i år.
En av intervjufrågorna tog upp vad det finns för orsaker till varför diskriminering uppstår på grund av funktionsnedsättning, om det är fördomar eller brist på resurser som är den vanligaste orsaken. De flesta byråer svarar här att deras uppfattning är att det är okunskap hos den som diskriminerar som är det största problemet till varför diskrimineringssituationer uppkommer. Exempelvis säger några byråer att det förekommer fall där de som diskriminerar inte säger sig veta om att det är diskriminering att inte anpassa tillgängligheten. Det finns också byråer som påpekar att orsaken spelar mindre roll, utan det viktiga är om diskriminering förekommit eller inte. Dessutom kan den som diskriminerar uppge att okunskap eller bristande resurser är orsaken även om det egentligen kan finnas andra motiv till varför man diskriminerat.
Byråerna säger att de möts av olika reaktioner när de tar kontakt med de som anses ha diskriminerat. En del ber om ursäkt och vill anpassa sig efter att ha fått höra att det strider mot diskrimineringslagen att inte vidta vissa åtgärder, medan andra är mer motvilliga till att göra anpassningar och gå den diskriminerade till mötes. Några byråer pekar på att en möjlig orsak till denna motvilja att anpassa sig kan utgöras av att den som diskriminerar utgår från att anpassningar bara kommer leda till nya anpassningskrav istället för positiv feed-back över att förbättringar gjorts. Dock påpekar en del byråer att det förekommer fall där de möts av arrogans och ointresse från den som diskriminerar, som anser att diskriminering inte förekommit fastän det finns fakta som tyder på det.
En byrå säger att diskrimineringsfall ofta kan vara komplicerade och påpekar att de flera gånger råkat ut för situationer där den som diskriminerat och den som diskriminerar inte är överens om hur diskrimineringen har gått till. Vissa diskrimineringsfall kan också handla om vad som hänt bakåt i tiden innan åtgärder mot diskriminering vidtagits, exempelvis att det förekommit bristande tillgänglighet som påverkat en persons villkor men som hunnit åtgärdas innan personen ifråga vänt sig till en antidiskrimineringsbyrå.
Insatser men sällan talan i domstol
Flera byråer säger att de drivit insatser i diskrimineringsärenden om funktionsnedsättning, men det är lite olika från byrå till byrå vilka typer av insatser som man använt sig utav. Vissa byråer har exempelvis mer erfarenhet än andra när det gäller att göra stämningar eller att ta ärenden till förlikning. Det framkommer också att byråer definierar insatser lite olika. Vissa fokuserar mer på att skillnaden mellan insats och rådgivning är den arbetstid man lägger ner på ett ärende, medan andra byråer mer resonerat utifrån om en tredje part kontaktats eller inte. Dock säger de flesta byråer att det är betydligt vanligare att ge rådgivning än att driva insatser. En byrå påpekar att deras insatsärenden är långt färre än rådgivningsärendena, men att insatserna tar mer av byråns tid än vad rådgivningen gör.
Vidare när det gäller att föra talan i domstol har de flesta byråerna i studien aldrig gjort det. Dock finns det byråer som säger att flera ärenden i stället slutar med förlikning, och att det i flera fall kan sluta med bättre villkor för den som drabbats av diskriminering än vad en vinnande dom i domstol skulle ha gjort. En byrå säger här att diskrimineringsersättning som kan dömas ut enligt diskrimineringslagen ofta är lägre än vad som går att få genom en förlikning. En förlikning innebär att den diskriminerade och den som diskriminerat kommer överens om en lösning, vilket exempelvis kan innebära att man avtalar om att tillgänglighetsanpassning skall ske, vilket är ett alternativ som inte ges enligt diskrimineringslagen. Hur vanligt det är att tillgänglighetsanpassningar blir en del av de förlikningar som görs är något som den här studien inte följt upp.
Att det är få antidiskrimineringsbyråer som fört talan i domstol beskrivs av byråerna som en konsekvens av att det saknas resurser. Att det saknas resurser för byråerna att föra talan i domstol är en viktig fråga eftersom flera byråer anser att DO driver för få fall och därmed inte hjälper så många personer som utsätts för diskriminering som man skulle kunna göra. En av antidiskrimineringsbyråerna beskriver arbetsfördelningen mellan antidiskrimineringsbyråerna och DO på så sätt att ADB:erna driver mängdärenden medan DO driver prejudikatfall som har principiell betydelse för att förtydliga rättsläget på diskrimineringsområdet.
I fråga om relationen mellan ADB och DO säger en byrå att det förekommit att DO plockat upp ett fall som enkelt hade kunnat lösas av antidiskrimineringsbyrån, samtidigt som byrån får ta fall som är komplicerade och som enligt dem hade passat bättre för DO.
Skillnader mellan olika diskrimineringsgrunder
När det gäller skillnaden mellan olika diskrimineringsgrunder säger flera byråer att det är en fördel med diskrimineringsärenden som har att göra med funktionsnedsättning på det sättet att det finns funktionshinderorganisationer som det går att vända sig till med frågor. Å andra sidan säger en byrå att det har förekommit att integritetskänsliga situationer har uppstått för personer som råkat ut för diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Att till exempel avgöra hur funktionsnedsatt en person är för att kunna ha rätt till en viss åtgärdär ett perspektiv som ofta inte är lika närvarande när det gäller andra diskrimineringsgrunder.
Flera byråer säger att många diskrimineringsärenden på grund av funktionsnedsättning uppkommer inom utbildning eller arbetsliv. En av byråerna säger exempelvis at de får in många ärenden från föräldrar som har barn som behöver anpassning i skolan på grund av dyslexi.
Vidare när det gäller bristande tillgänglighet i skolan har ett fall uppmärksammats i media om rätten att få använda hjälpmedel vid nationella prov för läsförståelse för elever med dyslexi, då elever – som i vanliga fall använder hjälpmedel – får klara sig utan när det är nationella prov.
En sak som kom fram i ett samtal med en byrå var att det händer att de kommer i kontakt med personer som på grund av funktionsnedsättning känner sig utsatta även innan en diskrimineringssituation har uppkommit. När diskrimineringssituationer väl sker händer det att personer som diskriminerats vill få sina ärenden avslutade så snabbt som möjligt.
Enligt en av byråerna är det heller inte ovanligt att personer som vänt sig till diskrimineringsbyrån fortsätter att befinna sig i en konfliktzon efter att deras diskrimineringsärende avslutats. I sådana situationer vill den diskriminerade inte att för offensiva åtgärder används mot den som diskriminerar på grund av rädsla för att detta ska straffa sig senare, exempelvis om man upplevt diskriminering i arbetslivet och fortsätter att arbeta kvar på samma arbetsplats efter att ens diskrimineringsärende avslutats.
En byrå säger att det är viktigt att påminna sig om att ingen vill utsättas för diskriminering. Att vända sig till en antidiskrimineringsbyrå gör personer för att de måste. Att få diskrimineringsersättning är inte drivkraften för de som byrån kommer i kontakt med, utan viljan att få en upprättelse är det som motiverar. Många känner att det är viktigt att få en ursäkt från den som diskriminerat.
Hur kan byråernas arbete underlättas
Bland intervjufrågorna som gavs till byråerna fanns det en fråga som hade att göra med hur byråerna ser på vad som skulle kunna göra deras arbete lättare. Ett par byråer svarar här att det behövs åtgärder som gör det lättare att föra talan i domstol. En byrå tar upp att grundregeln i rättegångsbalken om att den som förlorar ett mål i domstol ska betala motpartens rättegångskostnader ofta tillämpas i diskrimineringsmål, vilket är en stor kostnad för en ADB.
En byrå påpekar att det enligt diskrimineringslagen finns möjlighet att endast stå för sina egna rättegångskostnader även om man förlorar ett diskrimineringsmål, om domstolen kommer fram till att det fanns uppenbart skäl till att inleda en process. Dock har den regeln sällan använts och det är svårt att förutsäga på förhand vad en sådan bedömning skulle landa i.
En av byråerna var positiv till om det i framtiden skulle gå att ordna så att det blir en grundregel att varje part står för sina egna kostnader i diskrimineringsmål medan en av de andra byråerna var mer negativ. Byrån som hade en negativ inställning till en sådan förändring menade att en sådan lagändring hade kunnat leda till att personer försöker driva diskrimineringsmål fastän de skulle sakna förutsättningar för att driva en process. Den byrå som var mer positiv menade istället att fler fall hade kunnat drivas i domstol om det ekonomiska risktagandet hade varit mindre, samtidigt som den som inte har fog för sin talan ändå hade kunnat belastas med motpartens rättegångskostnader.
Samarbete och konkurrens mellan byråerna
När det gäller utmaningar och möjligheter för byråerna säger flera byråer att man arbetar med uppföljning av ärenden och målsättningar inför framtiden på individuell nivå för byrån, men ingen byrå har nämnt om det görs något liknande på riksnivå.
Representanter för de olika byråerna träffas regelbundet. Efter att ha besökt ett möte med flera närvarande representanter för byråerna, ser det ut som det finns ett bra samarbete mellan byråerna. Dock är det ändå flera representanter som efterfrågar stärkt samverkan mellan byråerna. Här finns en utmaning i att föreslå hur ett sådant stärkt samarbete skulle kunna se ut. 2015 bildades en riksorganisation för Sveriges antidiskrimineringsbyråer som flera byråer anslöt sig till. Efter ett tag lades satsningen ner då man inte hade lyckats få organisationen att fungera som det var tänkt. Det gör det till en utmaning inför framtiden att komma fram till hur ett stärkt samarbete mellan byråerna skulle kunna se ut. I fråga om samarbete mellan byråer finns det en byrå som efterfrågar ökad möjlighet att kunna hänvisa ärenden till andra byråer vid hög arbetsbelastning eller när det behövs specialistkompetens som saknas på den egna byrån.
Eftersom byråerna till största delen får sin finansiering genom statliga bidrag kan en konkurrenssituation uppstå mellan byråer om medel till den verksamheten. Exempelvis har det förekommit att byråernas ekonomiska situation har påverkats då en nyöppnad byrå innebär mindre pengar att dela på för resten av byråerna samtidigt som en byrå som avslutar sin verksamhet ger mer pengar över till de byråer som finns kvar.
Flera byråer påpekar vidare att det är en utmaning med kontinuitet, då exempelvis hög personalomsättning gör det svårt att planera långsiktigt. Vidare är det flera byråer som säger att det behövs mer resurser för att kunna föra talan i domstol. Även personalfrågan spelar in här, då det behövs rutiner som gör det lättare att hantera mer krävande insatser för byråerna, exempelvis att man alltid är flera som arbetar med mer komplicerade ärenden. En byrå tog upp att en process drevs på byrån av en anställd som sedan slutade. Då tog denna person av egen fri vilja och följde upp ärendet eftersom byrån hade det svårt med att fortsätta driva fallet när den person som tidigare hade hand om det slutade på byrån.
Vidare när det gäller samverkan mellan byråerna finns det en byrå som säger att det uppstått situationer när en person vänder sig till en byrå med ett ärende och som sedan vänder sig till andra byråer med samma ärende, vilket riskerat att flera byråer lagt ner tid på samma ärende utan att vara medvetna om detta själva. Den här typen av situationer är oerhört sällsynta, inte minst eftersom byråerna redan har rutiner för vilka som kan vända sig till dem eftersom de arbetar på regional nivå, men när sällsynta fall av den här karaktären uppstår behövs ett effektivt samarbete mellan byråerna för att inte dyrbar tid ska tas från andra ärenden.
Förhållandet till DO
Den här studien har fokuserat på antidiskrimineringsbyråernas arbetssituation, men i flera samtal har frågan om relationen mellan ADB:erna och DO tagits upp. Några av ADB:erna har varit inne på att ADB:erna i dagsläget tar en del av det ansvar som DO egentligen har eftersom DO hänvisar diskrimineringsärenden till ADB:erna, trotsatt byråerna inte har de resurser som krävs för att man ska kunna fylla detta ansvar.
Därmed finns det risk för att många som diskrimineras får svårt att göra sina rättigheter gällande, oavsett om man vänder sig till DO eller en ADB eftersom ingen av dem driver särskilt många domstolsprocesser. En av ADB:erna säger dessutom redan på förhand att man inte driver domstolsprocesser hur bra ett ärende än skulle vara för att göra detta.
Arbete med förebyggande insatser
En av antidiskrimineringsbyråernas uppgifter är att arbeta med förebyggande insatser för att hindra diskriminering och för att upplysa om vad som kan räknas som diskriminering enligt diskrimineringslagen, och då ingår diskriminering på grund av funktionsnedsättning som en diskrimineringsgrund. Generell säger byråerna att detta arbete har varit framgångsrikt. En byrå säger att det är genom utbildningar och andra evenemang som personer får kännedom om byråns verksamhet, och att detta fungerar mer effektivt än att skicka ut marknadsföring på internet.
En del av byråerna har också erfarenhet av att delta på event som har fokuserat på diskriminering på grund av funktionsnedsättning, och en representant från en av byråerna säger att denne varit med på träffar där personer med funktionsnedsättning berättar om sin livssituation och talar om vilka typer diskriminering som de upplever som vanliga utifrån sin funktionsnedsättning.
Vidare har antidiskrimineringsbyråerna en viktig uppgift när det gäller att erbjuda hjälp till personer som diskriminerats och som inte har någon annanstans att vända sig. En byrå påpekar att en ADB är den man vänder sig till i sista hand, då det förekommer att många så långt som möjligt försöker hitta andra lösningar på egen hand innan man bestämmer sig för att höra av sig till en antidiskrimineringsbyrå.
Flera av representanterna för de olika byråerna berättar att de har ett personligt engagemang för diskrimineringsfrågor, vilket är en fördel då det förekommer att ärenden är krävande och svåra att reda ut. Samtidigt känns det väldigt positivt för personal på antidiskrimineringsbyråerna att kunna ge stöd till den som diskrimineras och göra dennes situation bättre.
Reflektioner
Under studiens gång har det framkommit flera intressanta saker. Till att börja med är det vanligt att personer hör av sig till antidiskrimineringsbyråerna angående funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund, och att de flesta av dessa ärenden beror på bristande tillgänglighet.
Bristande tillgänglighet var ett nytt perspektiv som lades till diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning år 2015. Det kan konstateras ha varit ett betydelsefullt tillägg nu efteråt när man ser hur många ärenden som handlar om tillgänglighetsfrågan.
Flera representanter för de olika byråerna säger att det är viktigt att fler fall börjar drivas i domstol på området om bristande tillgänglighet, men att det saknas konkreta idéer i nuläget för hur fler fall ska kunna drivas mer än att varje byrå behöver mer resurser.
En av byråerna var inne på att deras arbetssituation skulle förenklas genom ett stärkt samarbete med andra byråer för att kunna hänvisa fall vidare vid hög arbetsbelastning eller när det saknas kompetens på den egna byrån som det kan finnas mer av på någon av de andra byråerna. Möjligheten att hänvisa ärenden till andra byråer finns redan men samarbete med andra byråer är något som alltid kan utvecklas.
Tanken fanns också om vissa byråer skulle vara specialiserade på vissa former av diskriminering. Detta gav mig idén om att ge några få byråer extra kapacitet för att föra talan i domstol. Idén kan säkert låta klumpig, inte minst på grund av att vissa byråer skulle få en väldigt tung arbetsbörda över sig, då de får ett ansvar för ärenden utanför deras egen regionala hemvist, men frågan är om inte denna strategi skulle leda till att fler domstolsärenden skulle kunna tas upp då än vad som görs i nuläget. En urvalsprocess mellan olika lämpliga ärenden att föra i domstol skulle ändå ske av de mindre byråerna, och om de finner något ärende som lämpligt att driva i domstol, skulle detta ärende kunnat skickas vidare till en byrå med resurser för att föra domstolsprocesser.
En annan tanke för att hitta en väg framåt för att driva fler domstolsprocesser är om det går att ordna ett samarbete på nationell nivå mellan byråerna där man fördelar extra pengar till en byrå som väljer att driva en process, för att minska det ekonomiska risktagandet för byråerna.
På det mer visionära planet var det en byrå som kom med ett intressant förslag om att man i framtiden skulle kunna vända på det så att DO driver mängdärenden medan ADB:;er driver praxisärenden och på så sätt följer upp det som DO missar i sitt arbete. Idén är kreativ, och även om det skulle vara svårt att genomföra en sådan idé är min uppfattning att det behövs idéer för att leda utvecklingen framåt, olika alternativ behöver ställas mot varandra.
Efterfrågan om mer resurser är med all rätt närvarande men en annan viktig aspekt är också vilka rutiner som krävs för att tillvarata utökade resurser ifall möjligheten skulle uppstå att ge varje byrå bättre ekonomiska förutsättningar. Frågan är viktig om det blir mest effektivt ifall alla byråer arbetar på samma sätt eller blir det mer effektivt om vissa byråer arbetar mer med utbildningsinsatser och har samarbeten med skolor m.m. medan andra arbetar mer med andra insatsärenden och lägger mindre tid på sådant som andra byråer gör mer av.
Ifall det finns byråer som verkar nära varandra kan det säkert vara ett alternativ att dela upp ansvarsuppgifter mellan sig, och en idé kan vara att så många byråer som möjligt ska ha ett extra nära samarbete med den byrå som de har närmast. På det sättet kan man ta sig runt problemet att det finns ärenden som avslutas i samband med att en person som driver ett ärende ensam slutar på en byrå, om det nu går att ordna så att personal på andra byråer kan vara delaktiga i ärenden som kräver att minst två personer arbetar med det.
Vidare säger flera byråer att de värdesätter samverkan med andra organisationer som är aktiva mot diskriminering. Flera byråer pratar positivt om funktionshinderorganisationer samt projektet Lagen som verktyg som har specialistkunskap som byråerna kan luta sig emot. Några av byråerna drivs också i samarbete med studieförbund vilket gör att det finns möjlighet att driva utbildningar och studiecirklar för personer som kan tänka sig att engagera sig för att motverka diskriminering som sker på grund av funktionsnedsättning.
/Erik Sandström