FÖRENINGEN: Medlemsmöte om diskriminering

Ola Linder, Annika Jyrwall Åkerberg och Stellan Gärde
Ola Linder, Annika Jyrwall Åkerberg och Stellan Gärde

I vilka situationer är bristande tillgänglighet diskriminering? Vilka fall är möjliga och lämpliga att driva? Hur gör man det effektivast? Föreningen Med lagen som verktyg bjöd den 14 mars in medlemmar och andra intresserade till presentation och juridisk diskussion om några utvalda ärenden som föreningen medlemmar driver.

En panel med tre kunniga jurister kommenterade fallen utifrån lag, praxis och egna erfarenheter. De var:

  • Stellan Gärde, jurist och ordförande för Apply Human Rights och författare till boken Rättsgrunder för skadestånd vid kränkning
  • Annika Jyrwall Åkerberg, jurist på Civil Rights Defenders och författare till boken Diskriminering på grund av funktionsnedsättning
  • Ola Linder, jurist i projektet Lagen som verktyg, har bl a skrivit en rättsutredning om bristande tillgänglighet

Frågor som juristerna diskuterade:

  • Bedömer du att någonting i berättelsen faller under diskrimineringslagens olika skyddsbestämmelser, och hur?
  • Om ja, hur kan det angripas rättsligt, samt vilka utsikter till framgång bedömer du att fallet har?
  • Finns ett strategiskt värde av att driva fallet för genomslag i samhället?

Bristande tillgänglighet på Arbetsförmedlingen

Maria Chöler inledde med att redogöra för den diskriminering som Caroline van Mourik upplevt under ett möte med Arbetsförmedlingen i Spånga-Kista. Här handlar det om bristande tillgänglighet i form av:

  • Ojämna ramper utan ledstång.
  • ”Dubbla trösklar” som tillsammans är högre än 1,5-2 cm.
  • Felplacerad dörröppnare vid ytterdörren.
  • Ingen dörröppnare vid hissen.
  • Avsaknad av RH-parkeringsplatser (för rörelsehindrade) och orimligt lång omväg från närmaste RH-parkering.
  • Bristande bemötande, förståelse/kompetens kring problemet.

Juristerna i panelen fastslog att det rör sig om en diskriminering i form av bristande tillgänglighet och att dessa hinder – som kan klassas som ”enkelt avhjälpa hinder” – bör åtgärdas.

Stellan Gärde föreslog att Caroline van Mourik ska driva diskrimineringsärendet på egen hand genom ett ombud. Detta ombud ska utreda det inträffade och ett skadeståndsyrkande ska fastställas.

I detta fall är motparten Arbetsförmedlingen – alltså staten – och innan ärendet tas upp i domstol ska kravet (skadeståndsyrkandet) diskuteras med Arbetsförmedlingen. Om motparten accepterar de skadeståndskrav som den diskriminerade fastställt så behöver ärendet inte behandlas i domstol. Det skulle bara innebära onödiga rättegångskostnader.

Det är om parterna inte är överens som diskrimineringsärendet tas upp i rätten. Detta görs genom en sedvanlig tvisteprocess, dvs att den som blivit diskriminerad stämmer sin motpart.

Juristen Annika Jyrvall Åkerberg förklarade att den som utsatts för diskriminering även kan vända sig till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Det är visserligen mycket sällan som DO väljer att ta sig an något av de fall som inkommer men det är ändå viktigt att den som utsatts för diskriminering anmäler så att DO får en bild över vilken typ av diskriminering som människor upplever i samhället.

Annika Jyrvall Åkerberg föreslog även att den som utsatts för diskriminering tar kontakt med den närmaste antidiskrimineringsbyrån för att se om de kan driva det aktuella fallet. Antidiskrimineringsbyråerna har ofta mycket begränsade resurser men det är värt ett försök. Det finns heller inget som hindrar att den som utsatts för diskriminering hör av sig till flera aktörer för att få sitt fall behandlat.

Utebliven provanställning på grund av ledarhund

Catrin Strömvall sökte i november 2016 jobb som handledare och kom till intervju med rekryterare och senare med en områdeschef. Catrin informerade områdeschefen om att hon är beroende av sin ledarhund men att den skulle ligga inne på hennes kontorsrum och inte komma i kontakt med övrig personal.

Catrin erbjöds tjänsten, arbetsförmedlaren ordnade alla handlingar avseende anställningsstöd och hjälpmedelsspecialister besökte arbetsplatsen och konstaterade att det inte förelåg några tillgänglighetsproblem.

När hon en vecka innan tjänsten skulle påbörjas besökte sin nya arbetsplats med sin ledarhund blev stämningen upprörd. Man oroades för allergier och menade att det fanns personal och deltagare som av kulturella skäl inte kunde vistas i närheten av hundar. Morgonen efter denna händelse ringde områdeschefen och hänvisade till lagstiftning och arbetsmiljöproblem och meddelade att provanställningen inte skulle påbörjas.

Stellan Gärde konstaterade att det rör sig om en avbruten provanställning och att Catrin Strömvall har rätt till femton dagars varseltid. Juristpanelen konstaterar sedan att ledarhundsfrågan är komplicerad och att många frågor på detta område ännu inte besvarats.

Annika Jyrvall Åkerberg sa att det inte fastslagits i praxis om rätten att ta med sig sin hund är en fråga om tillgänglighet eller inte. Ett uttalande från Handikappombudsmannen (nedlagd 2008) säger det, men det är ingen dom.

I Diskrimineringslagen skiljer man på direkt diskriminering och indirekt diskriminering och i ärenden rörande ledarhundar måste man utreda om den synskadade blivit diskriminerad på grund av hunden eller på grund av funktionsnedsättningen.

Vid generella hundförbud rör det sig om en indirekt diskriminering. Då har man alltså att göra med en bestämmelse som framstår som neutral men som särskilt missgynnar synskadade och andra som till följd av en funktionsnedsättning är i behov av sina ledarhundar för att klara sig i vardagen.

I samband med diskussionen kring direkt och indirekt diskriminering påtalade Sofia Thoresdotter det märkliga i att man separerar på synskadade och deras ledarhundar. I likhet med en rullstolsburen som är i behov av sin rullstol så är man som synskadad i behov av sin ledarhund. Men ingen skulle säga till någon som använder rullstol: ”vi kan gärna släppa in dig men inte din rullstol”.

Men det kan uppstå en intressekollision när en synskadad med ledarhund ska vistas på samma plats som en allergiker. Sedan lång tid finns en överenskommelse mellan Synskadades riksförbund och Astma- och allergiförbundet om att de inblandade personerna ska hitta en lösning utan flera parter inblandade. Denna överenskommelse har dock ingen juridisk tyngd.

Catrin hänvisade till en annan lösning som gjorts för deltagare som ska välja Stöd- och matchningsleverantör inom Arbetsförmedlingen. Den som har ledarhund ska då kontakta den leverantör man vill välja och om det inte redan finns någon med allergi där kan den leverantören väljas. Skulle det senare komma någon med allergi dit får denne välja en annan leverantör. Principen ”först på plats” ska enligt Arbetsförmedlingen även gälla vid anställningar hos dessa leverantörsföretag.

I Catrin Strömvalls fall är det oklart om det verkligen fanns någon person med allergi på arbetsplatsen. Annika Jyrvall Åkerberg sa att det vore intressant att pröva ett fall där det uttalats ett generellt antagande om en risk att det skulle kunna finnas allergiska personer på platsen. Men det faktum att det inte finns några prejudikat gör ibland att det uppstår en rädsla att driva processer. Om den leder till ett negativt domslut är risken att det blir prejudicerande och får negativa konsekvenser för rättsläget och den som anmält.

Avvisad från utbildning som ingick i arbetet

Sofia Thoresdotter skulle på en föreläsning i en stor aula på universitetssjukhuset i Örebro. Denna föreläsning ingick i hennes arbetsuppgifter på Örebro läns landsting. Sofia har ledarhund och när hon tagit plats i lokalen så kommer någon fram och säger att hunden inte får vara där eftersom en person – som har ett uppdrag i samband med föreläsningen – är allergisk.

Det föreslogs att ledarhunden skulle lämnas i en informationsdisk utanför aulan. Sofia ville istället prata direkt med den berörda personen men nekades detta. En chefsperson ställde sig ovanför Sofia i en trappa och förklarade att ledarhunden inte kunde vistas i lokalen. Sofia lämnade lokalen.

I mars 2015 hölls ett möte om tvisteförhandlingsframställan från Akademikerförbundet SSR där Örebro läns landsting/Region Örebro län menade att Sofia lämnat lokalen och inte varit villig till en kompromisslösning. Kravet på skadestånd avvisades därför. DO avslutade senare ärendet (ANM 2015/125).

Eftersom personen med allergi i denna situation hade en funktion vid föreläsningen tror inte Annika Jyrvall Åkerberg att Sofia Thoresdotter skulle få framgång i fallet. Men det krävs generellt mer praxis för att klargöra vad som gäller i ärenden som rör ledarhundar. Idag vet vi inte om det är lagen som brister eller om det är tolkningen av den som behöver förbättras, sa Annika Jyrwall Åkerberg. Till dess vi fått praxis måste problemen lösas på andra sätt.

Juristerna menade att man vid den här typen av intressekollisioner måste söka alternativa lösningar till problemet. Hade personen med allergi och Sofia kunnat sitta i olika delar av den stora lokalen? Hade Sofia kunnat ta del av föreläsningen från ett angränsande rum (via till exempel mobilen)? Stellan Gärde menade att man kan kräva av den som anordnar denna typ av föreläsningar att alla ska kunna vara med, och för det måste man finna praktiska lösningar.

Uteblivna hållplatsutrop i Örebro

Sofia Thoresdotter bor i Örebro och begränsas av att det inte längre ropas ut vid vilken busshållplats bussarna stannar. Sofia och hennes sambo har påtalat detta många gånger men hittills har ingenting hänt. Det betyder att Sofia måste be busschaufförerna om att särskilt upplysa henne om när de stannar vid den busshållplats där hon vill stiga av. Det är inte alltid de vill göra det eller kommer ihåg att säga till vid rätt hållplats.

Juristerna diskuterade hur frågor rörande tillgänglighet ska behandlas när det rör sig om upphandlade tjänster. Har rätt krav ställts i upphandlingen (något som EU:s upphandlingsdirektiv kräver)? Dessa frågor är ännu inte utredda i fallet. Det är också oklart hur länge landstinget kan säga att ”vi skall titta på tillgängligheten” utan att genomföra några faktiska åtgärder.

Vidare diskuterades vikten av att man dokumenterar diskrimineringen på ett utförligt sätt. Sofia uppmanades att ta hjälp av sin sambo och dokumentera på film, till exempel skylten och frånvaron av ljud samt när Sofia inte kommer av vid rätt hållplats. Ju fler ”bevis” som finns desto bättre, avslutade Stellan Gärde.

Seminarium med Lagen som verktyg
Seminarium med Lagen som verktyg

Råd och tips

Juristpanelen ställde sig tveksamma till om det räcker med pro bono-jurister (frivilliga) för att komma tillrätta med diskrimineringsproblematiken. Det är lättare att ställa krav på en jurist som arbetar mot betalning.

Stellan Gärde hoppas ändå att blivande jurister ska bli mer intresserade av att ta sig an pro bono-fall. Han föreslår även att man tar kontakt med några av de större juristbyråerna och ber dessa driva några diskrimineringsfall.

Tips för dig som vill anmäla diskriminering:

  • Dokumentera den diskriminering du utsätts för!
  • Anmäl med hjälp av Anmälningstjänsten (då blir fallen offentliga och lättare att arbeta vidare med för föreningen Med lagen som verktyg).
  • Stäng inga dörrar! Den som utsatts för diskriminering kan driva fallet genom flera förfaranden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.