Kerstin Burman är jurist på LO-TCO Rättsskydd, där hon driver fall åt fackförbundens medlemmar. Hon berättar att de inte får in så många fall som rör funktionsnedsättning.
—Många vet kanske inte att vi tar upp alla typer av frågor som rör arbetslivet, säger hon.
Ett fall som Kerstin Burman drev 2012 till 2014 var Torolf Janssons. Han hade varit ”prickfri” lokförare i 30 år, men när han fick diagnosen Aspergers syndrom ville Transportstyrelsen stänga av honom från jobbet. Myndigheten hade gjort en egen lista över diagnoser som utesluter lokföraryrket. När Torolf Jansson inte fick dispens från myndighetens regelverk fick han hjälp av Kerstin Burman att driva sitt fall.
Hon vann både i Kammarrätten och Tingsrätten i Norrköping, som bedömde att Transportstyrelsen gjort sig skyldig till indirekt diskriminering genom att dra generella slutsatser utifrån diagnoser utan att göra en individuell bedömning. Diskrimineringsersättningen blev 100 000 kronor.
Arbetar tillsammans med hbtq-rörelsen
Kerstin Burman kommer från en familj där kopplingen mellan partipolitik, föreningsliv och juridik är självklar. Att arbeta juridiskt tillsammans med organisationer som vill förändra strukturer och lösa samhällsproblem har därför fallit sig naturligt.
Framför allt har Kerstin Burman samarbetat med organisationer inom hbtq-rörelsen. Hon har framgångsrikt drivit mål om föräldrar som inte får stå registrerade som föräldrar till sina barn.
—Män registrerades av Skatteverket som ”mor” om de tidigare haft ”kvinnligt” personnummer.
Hon drev frågan i flera förvaltningsrätter och argumenterade med framgång att regeln stred mot Europakonventionsrättens bestämmelse om att könskorrigering ska få full rättslig verkan.
Kerstin Burman hänvisar ofta till internationell rätt och särskilt europarätten. Hon har haft framgång med det även i svenska förvaltningsdomstolar. Hennes tips är att hänga upp argumentationen på enskilda avgöranden i internationell rättspraxis, inte bara referera lite allmänt till konventionsartiklarna.
Hon tror också på att använda FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, eftersom svensk lag ska tolkas utifrån den. Idag är det också lätt att kolla upp hur andra länder har använt konventionen och hänvisa till det.
Kring namnlagen har hon drivit två fall, där ett gällde ett försäkringsbolag som inte godtog en persons namn på grund av att det inte stämde med personnumrets ”kön”. Det andra fallet avgjordes i Högsta förvaltningsdomstolens mål RÅ 2009 ref 55, där domstolen bestämde att förnamn inte får bedömas utifrån kön. Efter den domen går det bra att byta namn utan att Skatteverket undersöker namnets lämplighet i förhållande till könstillhörigheten.
Strategi mot tvångssteriliseringar
Kerstin Burman skrev sitt examensarbete i juridik om diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet och uttryck. När hon därefter jobbade på Byrån för lika rättigheter började hon närvara på hbtq-rörelsens ”sociala caféer”, där medlemmarna berättade om sina liv och olika problemställningar.
Genom denna process identifierade medlemmarna själva att transpersoners rättigheter var ett område där grova rättighetskränkningar pågick. Särskilt kränkande upplevde många kravet på sterilisering när man vill ändra sitt juridiska kön till det man identifierar sig med.
Frågan valdes av organisationerna som det viktigaste problemet att förändra. I strategin som lades upp ingick att driva rättsfall för att i slutändan förändra könstillhörighetslagen.
Men för att driva rättsfall behövs ”klienter”. Organisationerna gick därför ut och efterlyste medlemmar som varit med om sterilisering eller som var på väg in i utredningen.
—Även om alla tycker en fråga är viktig är det inte självklart att det finns personer som ställer upp på en rättsprocess, säger Kerstin Burman. Hon tillägger att det är bra att gå ut och fråga efter personer som kan tänka sig att vara med om en händelse, eftersom man då kan planera för en bra dokumentation.
När den offentliga processen väl var igång hörde fler potentiella klienter av sig, men Kerstin Burman valde att driva ett enda fall, och organisationen lade det mediala och politiska krutet på det.
—Ofta är det bra att driva ett typfall, men ibland kan parallella processer vara bättre, säger Kerstin Burman.
Ett exempel på det var när Skatteverket tillämpade namnlagen olika runt om i landet. Kerstin Burman drev flera fall i olika kammarrätter och när dessa gav olika utslag var processen ganska snabbt uppe i Högsta förvaltningsdomstolen.
Politik och juridik går hand i hand
Kerstin Burman betonar att hennes roll i hbtq-rörelsens kamp mot tvångssteriliseringarna var som processjurist och att andra hade den strategiska överblicken. Organisationerna bestämde hur problembilden skulle sättas och vilka begrepp som skulle användas, och därmed hur man ville att folk skulle prata om detta i och utanför den egna rörelsen.
RFSL föreslog ordet tvångssterilisering och Kerstin Burman kom fram till att termen även kunde användas juridiskt. Ordet knyter an till de tvångssteriliseringar som utfördes lagligt i Sverige fram till 1970-talet.
—Att använda samma begrepp är viktigt, även om en domstol och en debattartikel använder ord på olika sätt, säger hon. I domstolen är det förstås strikt juridik som gäller, men i samhällsdebatten och gentemot medlemmarna är processen politisk. För att få upp engagemanget måste man göra processen så politisk som det bara går. Medlemmarna måste känna att det här handlar om våra rättigheter och att nu gäller det att förändra.
Ett exempel på hur på hur det politiska och juridiska arbetet integrerades var att RFSL styrde över medierelationerna, men lät Kerstin Burman ta en del av intervjuerna eftersom genomslaget i media blev större när en jurist uttalade sig.
Kammarrätten gick slutligen på Kerstin Burmans linje och beslöt i december 2012 att tvångssteriliseringarna stred mot såväl svensk grundlag som Europakonventionen. Socialstyrelsen slutade då att kräva steriliseringar och året därpå ändrade riksdagen könstillhörighetslagen. När Kerstin Burman ser tillbaka på den långa kampen ser hon förutom de juridiska segrarna att samhällsklimatet gentemot transpersoner ändrades.
Driver fall pro bono
Kerstin Burman har fortsatt att driva vissa fall om hbtq-personers rättigheter, bland annat skadeståndsanspråk för de hundratals personer som steriliserats. Det har skett utan ersättning och hon är därmed en av få svenska jurister som arbetar pro bono. Hennes inställning är att det finns massor av viktiga ärenden som går att driva till domstol.
—Om ingen annan gör något får jag göra det, säger hon. Jag har fått med mig hemifrån att: tror man att man kan förändra något så ska man försöka göra det.
Men hon betonar också att hon fått stöd och uppmuntran från sin arbetsgivare. Inte så att hon fått avsätta arbetstid, men hon fick till exempel tjänstledigt för att arbeta med RFSL. Andra arbetsgivare – till exempel internationella advokatbyråer – tillåter eller uppmuntrar att en mindre del av arbetstiden ägnas åt pro bono.
—Sådana lösningar är bra, säger hon. Att förvänta sig att jurister ska arbeta extra på sin fritid – och kanske bränna ut sig – är inte hållbart.
Att DO skulle utöka processverksamheten och driva många fler fall har Kerstin Burman inga förhoppningar om. Hon ser också fördelar med att civilsamhället driver fall.
—DO är en myndighet och kan inte vara lika progressiv som vi andra. Den fackliga rörelsen – där jag själv jobbar och som ju också är en del av det civila samhället – driver medlemmarnas intressen på ett annat sätt.
Att organisera civilsamhällets juridiska arbete har diskuterats i flera omgångar. Förslag har lagts om att olika organisationer ska bidra till en grundplåt och att delar av skadestånd och ombudskostnader med tiden kan finansiera en rättsfond.
En sådan konstruktion innebär att jurister i ett uppstartsskede måste arbeta pro bono. Kerstin Burman kan tänka sig det, men hon minns också ett möte där hon tappade lusten. När frågan diskuterades var de unga kvinnorna positiva till pro bono, medan de äldre männen inte tänkte jobba gratis.
Arbetsdomstolen striktare än tingsrätterna
Det senaste fallet som DO drev gällde bristande tillgänglighet vid en anställning på Södertörns högskola. Enligt diskrimineringslagen är det Arbetsdomstolen som bedömer diskriminering inom samhällsområdet arbetsmarknad, medan diskriminering inom alla de andra områdena drivs i tingsrätt.
Kerstin Burman anser att Arbetsdomstolen varit väldigt hårda i diskrmineringsmål – även för etnisk diskriminering. Juridiskt kallar hon AD:s domar i diskrimineringsmål för strikta.
—Arbetsdomstolen tillämpar till exempel en mycket striktare tolkning av bevisbördereglerna än tingsrätterna, säger hon och hänvisar till att detta även konstateras i utredningen om stärkt diskrimineringsskydd SOU 2016:87. Men i diskrimineringslagen är bevisbördereglerna förändrade för att vara till individens fördel.
Kerstin Burman menar att Arbetsdomstolens tradition är att väga arbetsmarknadens parters intressen mot varandra.
—De ses som jämnstarka, men i diskrimineringsmål ska de olika intressena väga olika tungt. Utgångspunkten är individuella rättigheter och upprättelse, medan Arbetsdomstolens arbetssätt är mer lösningsorienterat.
Detta får enligt Kerstin Burma konsekvenser för hur man till exempel bedömer vad som är skäligt att anpassa på en arbetsplats. När det gäller vilka anpassningar som ska anses vara skäliga att kräva tar hon också upp den bedömningsmarginal (margin of appreciation) som finns i Europakonventionen, och som betyder att varje stat i många fall har ett utrymme att bedöma vad som är skäligt i det egna landet.
—Detta vore intressant att pröva, eftersom praxis för vissa diskrimineringsgrunder – som kön och sexuell läggning – visar att det ska vara en snävt utrymme, medan det för bristande tillgänglighet blivit ett brett utrymme. Varför denna skillnad?
Kerstin Burmans analys är att det är lättare att nå framgång i andra domstolar än i Arbetsdomstolen, även om hon som jurist aldrig kan säga säkert att ett utslag skulle bli helt annorlunda i andra domstolar.
—Men mot bakgrund av den kunskap som finns bör det övervägas om Arbetsdomstolen verkligen är rätt forum att bedöma diskrimineringsfrågor. Diskrimineringslagen bör ses över på denna punkt.
Juridik när politiken inte räcker
Kerstin Burman menar att det politiska arbetet alltid kommer i första hand, och tycker att facket är ett bra exempel på det arbetssättet. Förhandlingar, men med ett ständigt överhängande hot om rättsprocess.
—Politiska lösningar är bättre än juridiska, säger hon. Då blir det en helhet och resurser kan avsättas för det aktuella samhällsproblemet. Men när politikerna slutat lyssna och det politiska arbetet kommit till vägs ände finns alternativet att driva saken i domstol.
Hon menar att funktionsrättsrörelsen har befunnit sig där länge nu.
—Politikerna har slutat lyssna och lobbyarbetet har gått i stå. Då är det dags att driva fall rättsligt!
/Emil Erdtman