Vad kan den som utsatts för diskriminering göra? Vilka olika handlingsmöjligheter finns och vad leder de till? Desideria Jungelin har intervjuat Sofia, Adolf och Maria som på olika sätt driver sina fall. Fallen har tidigare beskrivits på Lagen som verktyg, men här kommer senaste nytt i processerna.
Innehåll
Inledning
Många av oss som har en eller flera funktionsnedsättningar har sannolikt någon gång upplevt diskriminering. Det kan exempelvis vara när vi inte får prov och tentor på anpassat media, när vi inte kan ta ett jobb eftersom arbetsplatsen har trösklar eller ett för visuellt datorsystem, eller när vi nekats inträde för att vi använder ledarhund eller rullstol.
De flesta av oss vet även att diskriminering på grund av funktionsnedsättning är förbjudet enligt lag. Kanske vet en och annan också att det finns en diskrimineringsombudsman dit det går att anmäla händelser. Men vad som händer med anmälan, hur utredning och ev rättsprocess går till, och vad som kan tänkas bli påföljderna för den myndighet eller företag som ärendet gäller kan te sig mer oklart. Vi vet att det troligtvis inte går till som i deckare och kriminalserier med brottsplatsundersökning, polisförhör av misstänkta och dramatiska upplösningar. Det är diskrimineringsombudsmannens tjänstepersoner som utreder inkomna ärenden, men frågan kvarstår – hur går det till?
När jag för två år sedan valde att DO-anmäla företaget som nekat mig anställning på grund av min synnedsättning skickade jag med hjälp av en mer rättskunnig person in anmälan via e-post. Ett par veckor efter det blev jag uppringd av en anställd på DO som berättade att de skulle utreda mitt fall. Jag fick svara på lite mer specifika frågor kring vad som hade sagts under samtalet med verksamhetschefen på möten och via telefon. Under de följande veckorna blev jag kontaktad av flera journalister både från dagstidningar och radio som ville att jag skulle uttala mig, vilket jag tog som ett gott tecken.
Ungefär tre månader efter att anmälan gjorts fick jag ett utredningsunderlag där företagets personalansvariga hade lämnat sina synpunkter på anmälan. De förnekade helt att jag diskriminerats och att verksamhetschefen skulle ha gett mig nedsättande kommentarer. Samtidigt påpekade de säkerhetsrisker med att anställa en synnedsatt. Trots att jag då påpekade felaktigheterna i företagets redogörelse över vad som hade hänt lades ärendet kort därefter ned.
Jag har förstått det som att jag inte på något sätt är ensam, utan att DO sällan går vidare med ärenden som gäller diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Dock finns det ändå de som har lyckats driva sina egna ärenden genom juridiskt stöd bland annat från föreningen Med lagen som verktyg. Jag blev nyfiken på hur deras processer sett ut rent praktiskt och tänker att både jag personligen och många andra skulle kunna få praktiska tips på hur en kan gå tillväga med att driva sitt ärende, samt motivation och mod att faktiskt göra detsamma.
Därför har jag intervjuat tre personer som valt att anmäla den diskriminering de utsatts för och vars ärenden på något sätt har gått vidare. Det görs i syfte att kunna ge konkreta exempel och bättre kunna förklara de juridiska processerna och praktiska möjligheterna på ett sätt som är tydligt nog för oss som inte har juridiska kunskaper i övrigt.
Sofia stämde med hjälp av pro bono-jurister
Sofia som har en grav synnedsättning/blindhet har stämt länstrafiken i Örebro, samt bussbolaget Nobina för diskriminering. Detta på grund av stora brister i bussens hållplatsutrop, och linjeutrop. Hon berättar att hon i samråd med föreningen Med lagen som verktyg tog beslutet att stämma båda parterna då det i nuläget är otydligt vem som ligger bakom diskrimineringen.
—De bara skyllde på varandra hela tiden. Antingen så fick jag veta att landstingets upphandlade system fungerade dåligt eftersom företaget som skapat systemet hade gått i konkurs och service på systemet inte hade upphandlats eller så kunde jag få höra att bristande utrop kan bero på att förarna har missat att logga in sig i ett system och då fungerar inte utropen. Jag har föreslagit att om chauffören inte lyckas logga in eller systemet inte fungerar så skulle ju chauffören kunna ropa ut hållplatserna manuellt. Men då fick jag som motargument höra att detta inte gick eftersom chaufförerna inte alltid kör samma rutt. Men då tänker jag att det enkelt skulle kunna lösas genom att alla förarna har en lapp framför sig med hållplatserna. Jag kräver ju inte att de ska kunna dem utantill, säger Sofia och suckar irriterat.
När Sofia ska berätta om hur processen har gått till från början har hon först svårt att minnas exakt vad som hänt och när. Det har tagit så lång tid, säger hon. Men hon berättar att hon denna gång inte anmälde till DO. Det har hon gjort med andra ärenden tidigare, men alla har lagts ned. Istället valde hon att ta hjälp av föreningen Med lagen som verktyg.
—Föreningen kontaktade Örebro rättighetscenter som gjorde en juridisk utredning, för att undersöka om fallet gick att driva vidare. Genom Lagen som verktyg fick vi sedan tag på en advokat som ville hjälpa oss att driva fallet. Men denne slutade jobba efter ett tag och då fick jag vänta lite innan ett nytt ombud kopplades in. Vårt nästa steg blev att skicka in ett skadeståndskrav till berörda parter. Skadeståndskrav är en formell handling som används innan en stämningsansökan. Den behandlas endast av motparten och inte av en domstol eller liknande.
Sofia fick veta att hon behövde skaffa fram filmbevis på att utropen inte fungerade. Med hjälp av sin seende sambo filmade hon ett par olika bussturer där utrop saknades. Bussnummer och tid framkom på inspelningen. Trots detta valde länstrafiken att avslå skadeståndskravet då de inte ansåg att de gjort sig skyldiga till diskriminering. Då gick Sofia och föreningen vidare genom att skicka in en stämningsansökan till Örebro tingsrätt. Där kommer det troligtvis först att ske en muntlig förberedelse mellan Sofia och de andra parterna.
Muntlig förberedelse är en förhandling som syftar till att meningsskiljaktigheterna ska lösas utan rättegång. Medlar gör ofta en domare eller lagman. Som jag har förstått det, så har advokater höga timarvoden samt att rättegångskostnader vilka du får betala om du förlorar ett privat mål som du driver på egen hand inte heller är billiga. Jag frågar därför hur Sofia har gått till väga för att kunna finansiera detta.
–Advokaterna som hjälper föreningen Med lagen som verktyg jobbar ideellt (pro bono) och om jag förlorar en eventuell rättegång står föreningen för kostnaderna. De samlar in pengar till det på olika sätt och jag vill att folk ska veta att det går att donera pengar dit.
Sofia vittnar om en utdragen rättsprocess samt att när hon tidigare anmält diskriminering så har inget ärende gått vidare. Men ändå fortsätter hon envist att hävda sin rätt. Jag blir nyfiken på vad hon hoppas att hennes anmälan skulle kunna leda till i bästa fall.
—Jag vill att de som inte tillgängliggör sina tjänster ska få konsekvenser som gör det så pass obekvämt för dem att de ändrar på sig. För även om ev skadestånd inte drabbar dem så hårt ekonomiskt ger det dålig uppmärksamhet. När min stämningsansökan blev offentlig kunde vi kontakta tidningar och radio och det är bra för då får allmänheten reda på hur min och andras verklighet faktiskt ser ut. Det finns så många som tror att allt bara funkar för oss, men det gör det inte.
Adolf undersöker tekniska lösningar
När Adolf Ratzka, som använder elektrisk rullstol, tillsammans med Sveriges television besökte Kungliga Slottet i Stockholm i juni 2016 kunde han inte ta del av alla utställningsobjekt som andra betalande besökare kunde. Detta berodde bland annat på att rullstolsramper och/eller trappliftar som kan användas i vissa typer av trappor saknades. Dessutom kunde en person i rullstol utan ledsagare inte använda de hissar som fanns utan personalens hjälp. Information om detta fanns på Kungliga Slottets hemsida utan vare sig ursäkter eller planer på att åtgärda den bristande tillgängligheten, trots att det sedan 2015 är förbjudet att diskriminera genom just bristande tillgänglighet.
—Det fanns flera objekt som jag inte kunde besöka, trots att Slottet är en viktig historisk plats både för oss svenskar och för turister, säger Adolf. Slottet är, som jag ser det, en del av vår nationella identitet. Men det som är mest betydelsefullt för mig personligen är Slottskyrkan, då jag är intresserad av barockmusik. Slottskyrkan är en viktig plats för det. På 70-talet hade jag en mindre och lättare rullstol och två färdtjänstchaufförer kunde rulla upp mig för trappan till Slottskyrkan så att jag kunde lyssna på konsert. Men sedan blev den rullstolen för gammal. Den rullstol jag har nu är elektrisk och tyngre och kan inte rullas upp på bakhjulen.
Efter att Sveriges television m fl gjort inslag om Kungliga Slottet ordnades ett möte i november 2016 där Adolfs juridiska ombud, folk anställda på Slottet och Statens Fastighetsverk samt representanter från två företag i anpassningsbranschen deltog. Ett av företagen nämnde möjligheten att närmare undersöka förutsättningarna för installation av en trapplift i den svängda trappan med 25 trappsteg upp till Slottskyrkan samt att åtgärda brister i övriga lokaler. Enligt diskrimineringslagen ska en skälighetsbedömning göras där bland annat ekonomiska och tekniska förutsättningar beaktas innan det kan bestämmas om det är diskriminering eller inte.
Sedan mötet i november 2016 har Adolf inte hört något mer om eventuella beslut eller åtgärder i saken från Slottets sida. Efter att ha väntat i nästan ett och ett halvt år på nästa steg, började han själv leta efter företag med tekniska lösningar för svängda trappor och fick tag i ett svenskt bolag som kan installera trappliftar för den typen av trappa. Enligt företaget kan lyftplattan, när den inte är i bruk, fällas upp och parkeras på ett sådant sätt att den inte stör andra besökare. Installationen kanske kostar upp till 300 000 kr.
—Det borde inte vara en för stor del av Slottets budget, säger Adolf.
För att kunna lämna en offert måste företaget först mäta upp trappan och ta fram ritningar, ett arbete som kan påbörjas i december 2018 och som för övrigt bekostas av den allmännyttiga föreningen Med lagen som verktyg. Sedan är det upp till Statens Fastighetsverk att gå vidare.
—De kanske säger att de måste göra en upphandling där flera aktörer tävlar och då får de väl göra det, säger Adolf. Men om man fortfarande inte gör något alls i förhoppningen om att vi försvinner av oss själva, kommer vi att undersöka möjligheterna till en stämningsansökan. Vi vill verkligen pröva det här ärendet eftersom Slottet som sagt är en viktig historisk och kulturell plats med stor budget och ett stort antal besökare.
Adolf har fått juridiskt stöd från en antidiskrimineringsbyrå i Stockholm och på sistone från advokatfirman Axelsson & Karlsson. Adolf berättar om ett exempel som får honom att tro på att en lösning faktiskt är möjlig.
—Ibland är jag i Rom och då har jag besökt Colosseum. Byggt över 1 500 år före Slottet har byggnaden en modern hiss av glas och stål av märket Schindler. Den passar naturligt in i byggnaden och används av många besökare – inte enbart rullstolsanvändare.
Jag avslutar med att fråga Adolf om han vid sitt besök på Slottet fick betala reducerad avgift då han inte kunde uppleva verksamheten fullt ut.
—Nej, jag betalade fullt pris. Jag vill betala fullt och få fullt tillbaka. Jag tänker inte sälja mina rättigheter.
Maria vill att DO går till domstol
Våren 2018 gjorde Maria, som använder rullstol, en anmälan till diskrimineringsombudsmannen efter ett restaurangbesök där hon nekades att köpa ett glas vin. Hon fick ingen förklaring till varför de inte ville servera henne och dessutom tillkallades ordningsvakter. Till en lokaltidning angav restaurangen en vecka senare som förklaring att Maria varit berusad.
—Detta gjorde mig om möjligt ännu mer upprörd, säger Maria. Det är en efterkonstruktion som inte hade något med verkligheten att göra. Jag kom direkt från ett föreläsaruppdrag, följt av lite shopping. Jag har styrkt min berättelse från timmarna runt det aktuella besöket med kontoutdrag, foton och intyg från människor jag träffade.
I utredningen som DO har gjort efter anmälan skiljer sig Marias och restaurangens beskrivningar av vad som hände åt.
—Men nu har utredaren på DO fått kontakt med vaktbolaget och ordningsvakterna jag pratade med då jag blivit avvisad. De intygar att de inte uppfattade mig som berusad, och att de inte förstod varför jag blivit avvisad. Det känns naturligtvis jättebra att få min historia bekräftad. Jag försökte nämligen själv att kontakta bolaget, bad arbetsledaren lämna mina kontaktuppgifter till de vakter som varit i tjänst den aktuella eftermiddagen, men de återkom aldrig.
Maria kallades i slutet av november 2018 till ett möte på DO med utredaren och dennes kollega. Återigen fick hon berätta sin historia kring vad som hände.
—Vi gick igenom hela händelseförloppet en gång till och jag fick bemöta den andra sidans berättelse. På flera punkter skiljer sig våra beskrivningar åt. Nu ska restaurangen få möjlighet att kommentera uppgifterna innan DO ska ta ställning till om de ska ta fallet till domstol eller inte.
Maria säger att hon vet att det kan ta tid innan något beslut kommer, men att det på det hela taget kändes bra och att hon hoppas att DO bestämmer sig för att gå vidare.
—Jag har inte själv upplevt något liknande tidigare, men jag vet att det är oerhört vanligt. Därför vore det bra med en fällande dom.
/Desideria Jungelin
Mer om att anmäla diskriminering
är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall 
Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94