När Lars Lööw år 1992 började som förbundsjurist på Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning (FUB) – där han är medlem som förälder till en son med funktionsnedsättning – var han så gott som den enda anställda juristen i funktionsrättsrörelsen. Det fanns visserligen jurister bland förtroendevalda och chefer. En av dem var Allan Everitt, tidigare chef på FUB och mentor för Lars Lööw. En annan tidig mentor var socialministern Bengt Lindqvist som år 1989 tillsatte den så kallade Handikapputredningen – där Everitt var en av sekreterarna.
Utredningen arbetade till 1992 och föreslog bland annat en diskrimineringslag, en handikappombudsman och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Men viktigare än de konkreta lösningarna tycker Lars Lööw det är att se de slutsatser som låg till grund för förslagen.
—Handikapputredningen visade att den tidens lagar inte gjort människor med funktionsnedsättning mer jämlika med andra i samhället.
Lag 1974:13 om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen) och lag 1979:558 om handikappanpassad kollektivtrafik är exempel på två välmenande lagar som inte hade haft någon verkan.
—Ingen använde sig av dessa lagar som redskap. Lagar fungerar nämligen inte med automatik, utan någon måste ta upp redskapet och börja använda det. Problemet med 70-talets lagar var också att ingen riktigt hade mandat att bruka dem. Länsarbetsnämnderna hade viss möjlighet att ställa krav på arbetsgivare, men gjorde det aldrig.
Motstånd mot rättighetslagar och krav på åtgärder
Handikappreformen ville tvinga fram en förändring genom att ge individen större möjligheter att få rätt mot stat och myndigheter. Den innebar en övergång från ett kollektivistiskt synsätt till ett rättighetsperspektiv. Inspiration kom från arbetet med USA:s antidiskrimineringslag ADA och dess motsvarighet i Storbritannien. Men Lars Lööw betonar att förändringen i Sverige påbörjades långt tidigare genom funktionsrättsrörelseprofiler som Rickard Sterner på förbundet RBU och Bengt Nirje på FUB – och fortsatte att drivas av starka företrädare som den nyligen avlidna Barbro Carlsson och de likaså inom DHR aktiva Birgitta Andersson och Vilhelm Ekensteen.
I Sverige fanns – och finns – enligt Lars Lööw på många håll ett motstånd mot rättighetslagar. Arbetsmarknadens parter ville heller inte ha funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund, utan tyckte i bästa fall att den gamla främjandelagen räckte. Det gjorde att en diskrimineringslag med grunden “funktionshinder” dröjde till 1999 och då gällde enbart arbetslivet. Även Handikapputredningens förslag gällande krav på att vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder dröjde, och många länder i Europa var långt före Sverige.
—Jag har svårt att förstå det enorma motståndet mot krav på att näringsidkare och andra ska vidta skäliga åtgärder, säger Lars Lööw. Att endast vidta skäliga åtgärder är verkligen inte för mycket begärt.
Juridiskt behov i funktionsrättsrörelsen
Införandet av LSS år 1994 ökade behovet av juridisk kompetens inom funktionsrättsrörelsen. Rättigheterna behövde försvaras dels genom att stödja utsatta individer och dels genom att bygga kunskap om hur lagarna ska tolkas. De få jurister som arbetade med detta på myndigheter och i rörelsen bildade ett informellt nätverk och brukade äta lunch tillsammans. Den organisation som idag är Funktionsrätt Sverige byggde upp en juridisk kapacitet med Tomas Agdalen som den förste juristen. Andra förbund, som nuvarande Autism- och Aspergerförbundet, skaffade under denna tid också egen juridisk kompetens efter att tidigare ha samarbetat med Lars Lööw på FUB.
Lars Lööw var 1997-99 ordförande för Handikappförbundens samarbetsorgan, det som idag är Funktionsrätt Sverige. Det han nu i efterhand ser som en av de viktigaste insatserna var inrättandet av ett dialogforum med regeringen – den så kallade Funktionshinderdelegationen. Grunden för att bilda ett sådant organ fanns i 1993 års Standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet.
—Men precis som med lagar är delegationen ett redskap som bara gör nytta om man använder det på rätt sätt. Den största framgången var att övertyga den dåvarande statsministern Göran Persson om att arbeta fram en nationell handlingsplan för funktionshinderpolitiken – en plan som riksdagen antog år 1999 och gällde åren 2000-2010.
Handikappombudsmannen förflyttade positionerna
Lars Lööws nästa jobb var som Handikappombudsman. Han utsågs av regeringen 1999. Han minns att det redan första dagen på nya jobbet ringde massor av journalister.
—Det var en kontrast mot arbetet på Handikappförbunden, där det sällan ringde – och som faktiskt var en resursstarkare organisation än HO.
Men Lars Lööw menar att det går att åstadkomma mycket även med begränsade resurser om mandatet är tydligt. Med färre än tio anställda var det viktigt att prioritera de frågor som var viktigast att driva för att skapa möjligheter till delaktighet för så många personer med funktionsnedsättning som möjligt.
När de stora anmälningsaktionerna genomfördes 2005 till 2009 i samband med Tillgänglighetsmarschen fick HO något år in nästan tusen anmälningar gällande bristande tillgänglighet.
—Det arbete som initiativtagaren till marschen Hans Filipsson och andra gjorde var effektivt och strategiskt, kommenterar Lars Lööw. Det innebar förstås en massa administration för oss, men var ett starkt statement som vi fick förvalta och framföra till regeringen. Handikappombudsmannens rapporter påverkade den politiska dialogen och förflyttade positionerna.
Få inser juridikens möjligheter
Detta stämmer väl med Lars Lööws syn på juridik som ett redskap för att bevaka positioner och förflytta prioriteringar i samhället. Politik och juridik hänger ihop, även om politik traditionellt varit överordnat i Sverige och få insett juridikens möjligheter. Som handikappombudsman arbetade han dagligen med diskrimineringslagen. Redan tidigt fanns en kritik mot att den inte är tillräckligt effektiv och att den bara skyddar den ”elit” av personer med funktionsnedsättning som kan konkurrera på arbetsmarknaden.
—Diskrimineringslagen är ett redskap bland andra, säger Lars Lööw. Den löser inte allt, men kanske en del. Framför allt måste gällande lagar användas och prövas så att rättspraxis växer fram och lagens innebörd tydliggörs.
Han påpekar att det även gäller LSS.
—I princip alla ställer sig till exempel bakom att alla ska ha det bra, men för att något ska förändras behöver vi definiera vad det betyder att ha det bra – att ha goda levnadsvillkor, att leva som andra och så vidare. Det är när lagar testas och blir praxis som man kan veta vad de går för och var gränserna går. När sedan juridiken inte lyckas får man söka sig andra vägar. Om utslaget inte blir det önskade måste man gå till politikerna och fråga: var det så här vi ville ha det?
Startade eget efter att ha varit chef på Samhall
Lars Lööw var Handikappombudsman i sju år och har sedan innehaft flera typer av positioner. Under fem år var han utvecklings- och kommunikationsdirektör på ett av Sveriges största företag (i antalet anställda), Samhall. Erfarenheterna av hur svårt det var att nå unga med funktionsnedsättning bidrog till att han därefter tillsammans med Stefan Tengman och Fredrik Hillelson på Novare Human Capital startade företaget Peritos Ungdomsrekrytering AB, idag Novare Peritos.
—Det var en ny typ av affärsmodell för rekrytering och skapar ett mer direkt värde för näringsliv och individer än vad Samhall gjorde, säger Lars Lööw.
I sitt ”stall” hade Peritos över 100 ungdomar med främst intellektuell funktionsnedsättning som under rekryteringsfasen hyrdes ut till olika företag som därigenom efter en tid hade lättare att ta det fulla arbetsgivaransvaret.
Lars Lööw menar att både Samhall och Peritos var olika sätt att verka för att människor med funktionsnedsättningar ska ses som värdefulla på en konkurrensutsatt arbetsmarknad. Han tar också med sig bättre samarbetsrelationer med fackföreningsrörelsen och resten av intressenterna på arbetsmarknaden.
—Och jag hoppas fackförbunden kommit längre idag och verkligen driver fall när medlemmarna diskrimineras. Hela civilsamhället behövs nämligen som motvikt till myndigheterna.
Maktobalansen inom förvaltningsrätten har förstärkts
Särskilt allvarlig är maktobalansen mellan myndigheter och individer enligt Lars Lööw på förvaltningsrättens område. Som enskild person har man inte rätt till rättshjälp. Det är myndigheten själv som utreder.
—Det finns ingen tvåpartsprocess som i andra domstolar.
På 1990-talet fick Lars Lööw samtal från kommuntjänstemän som ville ha hjälp att tolka lagarna, men sedan dess menar han att maktbalansen förskjutits och obalansen förstärkts. Tidigt började Riksförsäkringsverket bygga upp en egen juridisk funktion och idag utgör statens Allmänna ombud ett helt kontor som sitter i Försäkringskassans lokaler. Kommunerna har också skaffat fler jurister.
—De som står på individens sida har inte motsvarande juridiska kompetens.
Lars Lööw menar att myndigheterna agerar precis som om det vore en tvåpartsprocess och att tanken att de ska vara objektiva i sina utredningar har fallit. Det var något han redan som företrädare för rörelsen diskuterade med många justitieministrar, och han beklagar att funktionsrättsrörelsen inte haft kraften att stå emot denna utveckling.
—Kommuner och Försäkringskassan har fått övertaget och påverkat utvecklingen mer än de som företräder individerna. En konsekvens är att personkretsen i LSS har urholkats – och allt färre får det stöd som de har rätt till. Kommunerna har inte ett rättighetstänkande utan låter andra intressen väga tyngre än individens rättigheter. Därmed tolkar de lagstiftningen fel.
Behövs samlad juridisk kompetens
Förvaltningsrättens område är ett av flera där funktionsrättsrörelsen hade behövt rusta upp sin juridiska verksamhet, menar Lars Lööw. Och han påpekar att denna del av civilsamhället har en stark medlemsbas och ett stort förtroendekapital. Vissa förbund har även god ekonomi.
—Rörelsen har stora möjligheter att gemensamt driva frågor juridiskt. Man bör ge individerna redskapen, men kan också arbeta med grupptalan där individer – där så är möjligt – går samman om en stämning eller strategiskt utser en eller två personer – som med stöd av övriga gruppen – driver sina egna fall. Lars Lööw ser här Lagen som verktyg som ett viktigt steg för att bygga upp en samlad juridisk kompetens som gör att rörelsen kan kliva fram och använda juridiken. Men först måste man definiera sin roll och bestämma vad man vill.
Europeisk vision om delaktighet på arbetsmarknaden
Sedan 2015 är Lars Lööw generaldirektör för Svenska ESF-rådet som under den nuvarande sjuårsperioden delar ut tolv miljarder kronor från Europeiska socialfonden. Syftet är att stärka den ekonomiska tillväxten genom en bättre anpassad arbetsmarknad inom EU. Uppdraget handlar om att få den europeiska visionen om allas delaktighet på arbetsmarknaden att fungera. Då behövs mer utbildning, men också bättre förutsättningar för dem som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Stöd ges till myndigheter som vill utveckla sin verksamhet, men också till sociala företag där människor kan driva sina egna idéer.
Det finns få särskilda projekt för människor med funktionsnedsättning, men det faktum att personer med funktionsnedsättningar på gruppnivå har särskilt svårt att ta plats på arbetsmarknaden påverkar prioriteringarna. Alla projekt måste dessutom inkludera ett tillgänglighetsperspektiv, något som inte ska ses som en pålaga utan något som bidrar till att projekten bättre når målen om jämlika villkor i samhället.
—Men självklart nås många personer med funktionsnedsättningar i projekten, säger Lars Lööw, ofta som en del av en större grupp, till exempel långtidsarbetslösa. Just nu läggs särskild vikt vid situationen för kvinnor med funktionsnedsättningar.
Inkludering är överordnat – även i skolan
Lars Lööw anser att det är allvarligt att människor med funktionsnedsättningar idag inte får del av tillväxten på arbetsmarknaden. Han ser sina olika uppdrag genom åren som vägar att påverka från olika håll.
—Det handlar om att ge så goda förutsättningar som möjligt för allas delaktighet i samhället.
För Lars Lööw är inkludering i samhället det primära, men det betyder inte att han tror alla kan delta på en konkurrensutsatt arbetsmarknad.
—Däremot behövs det fler olika typer av miljöer för sysselsättning. Det viktiga är att utbudet utgår från individen. Allt stöd måste bygga på att se människan och hennes egna möjligheter och förutsättningar. När man bygger stöd utifrån diagnos är inte individen i centrum.
Detta gäller även skolan där Lars Lööw betonar Barnkonventionens artikel 6 om rätten att få utvecklas efter sina egna förutsättningar. Det kan innebära att tillfälligt delas in i särskilda grupper, men inte att det ska finnas olika skolformer beroende på diagnos. Lars Lööw är en av få som offentligt kritiserat det svenska systemet med skolformen särskola.
—När det väl gäller verkar det inte vara så många som ställer upp på inkluderingstanken, säger han. Men jag fortsätter att göra det. Temporära särlösningar kan vara acceptabla om det finns en plan för avveckling, men det gör det inte för särskolan idag. Det finns domar inom europarätten om likvärdig utbildning som går att använda här.
Mänskliga rättigheter som ett raster för alla frågor
Lars Lööw förklarar att han kommit fram till sin ståndpunkt genom att tänka utifrån de mänskliga rättigheterna – att sätta på sig MR-glasögonen, som han en gång i tiden lärde sig av Bengt Lindqvist.
—De mänskliga rättigheterna måste ligga som ett raster över alla frågor. Vi pratar så fint om odelbara mänskliga rättigheter och Funktionsrättskonventionen, men reflekterar inte alltid över vad rättigheterna betyder i praktiken. Vad betyder till exempel Funktionsrättskonventionen inom hälso- och sjukvård? Vad betyder den för särskolan, som gör att alla inte får samma rättigheter till vidare utbildning och delaktighet på arbetsmarknaden? Vad betyder den i höstens val, där alla inte kan rösta, särskilt inte med bevarad valhemlighet? Med MR-glasögonen på kommer vi att ställa de rätta frågorna och göra de rätta prioriteringarna.
2016 mottog Lars Lööw federationen Lika unikas utmärkelse för sin insats för Funktionsrättskonventionens implementering i Sverige. Han anser att Sverige på detta område har mycket att lära av sina nordiska grannar, som alla implementerat artikel 33 om en oberoende institution för övervakning av mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
—Att Sverige därmed inte lever upp till konventionen är mycket illa. Funktionsrättsrörelsen har låtit regeringen komma undan för lätt här. Vad vi skrivit på är klart och tydligt.
Ett sätt att stärka argumentationen är att hänvisa till EU som också ratificerat konventionen.
—På sätt och vis har Sverige skrivit på två gånger.
EU:s värdegrund bygger i sin tur på Europakonventionen, som Lars Lööw också menar är viktig att försvara i dagens Europa.
Dags för en ny genomgripande utredning
Även lagar ska ses genom MR-glasögon, anser Lars Lööw. Han tycker att dagens svenska debatt är historielös och inte diskuterar syftet med lagarna. Varför har vi de lagar och de insatser vi har? På vilken grund vilar rättigheterna? Många talar om att rädda LSS, men denna lag måste sättas i sitt sammanhang. Varför tillkom LSS och vad skulle lagen åstadkomma? Alltför många fokuserar på formen, på hur något görs, istället för varför.
—Om vi ska stärka rättighetsperspektivet får vi inte drunkna i detaljer.
Därför tycker Lars Lööw att det nu – snart 30 år efter den förra – är dags för en ny stor och genomgripande utredning av situationen för personer med funktionsnedsättning.
—Den förra kom fram till att ojämlikheten bestod och att individens rättigheter behövde stärkas. En ny utredning skulle förmodligen landa i samma slutsats, men det är ändå viktigt att sätta frågorna på den politiska kartan. Det behövs en politisk medvetenhet och en stadig grund för vad som ska göras. Hela samhället måste ha den funktionshinderpolitiska visionen klar för sig för att det ska fungera. Det är den visionen som ska ligga till grund för besluten. Vi måste vinna kampen en gång till.
Vilka förslag på lösningar en ny utredning skulle komma fram till kan man enligt Lars Lööw inte veta, bara att det är först när problemen är tydligt beskrivna som rätt redskap kan väljas för att förflytta maktpositionerna.
/Emil Erdtman
Fler intervjuer på Lagen som verktyg
är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall 
Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94