Juristen Fredrik Bergman är ny tillförordnad vd på Centrum för rättvisa. Han berättar stiftelsens spännande historia för Lagen som verktyg. Den börjar med att moderaternas nuvarande partisekreterare Gunnar Strömmer för snart 20 år sedan jobbade på Institute for Justice i USA, en så kallad public interest law firms som med hjälp av strategisk processföring vill påverka samhället i en viss riktning.
I Sverige fanns inte en lika stark tradition av att rättighetsbärare själva driver sina frågor. Men i början av 2000-talet hade Europakonventionen blivit svensk lag, regeringsformen hade fått en mer självständig ställning och EU-rätten gav nya juridiska förutsättningar. Det fanns sammantaget ett betydligt starkare rättsligt skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna än tidigare.
Men kunskapen om att driva rättsprocesser om rättigheterna var låg och rättssystemet gav svaga möjligheter för enskilda att driva sin sak, något som hindrar enskilda från att få rätt i praktiken, trots det starkare rättsliga skyddet. Gunnar Strömmer skrev en debattartikel om denna bristande tillgång till rättvisa och drog igång Centrum för rättvisa år 2002.
Verksamheten mötte till en början viss skepsis. Han fick höra att det inte skulle fungera att driva rättsprocesser om fri- och rättigheter i Sverige och att det dessutom inte skulle finnas några fall att driva. Att någon skulle vilja stötta en sådan rättsorganisation ekonomiskt sågs som osannolikt. Men under de dryga 15 år som Centrum för rättvisa funnits har cirka 250 fall drivits och nio av tio vunnits. Alla 14 processer som nått högsta instans har vunnits och därmed skapat vägledande prejudikat.
Centrum för rättvisas försvarar i första hand individuella civila rättigheter, men grunden till arbetssättet kommer från den svarta medborgarrättsrörelsen. Den som tog fart efter fallet Brown versus Board of Education of Topeka där USA:s Högsta domstol 1954 förbjöd rassegregering inom amerikanska grundskolor. Som exempel på framgångsrik strategisk processföring är Centrum för rättvisas metoder därför intressanta att titta närmare på.
Några fall som Centrum för rättvisa drivit
Mot kvotering på universitet
Ett mycket uppmärksammat mål som Centrum för rättvisa drivit är Midander och Lönn mot Uppsala universitet. 2006 dömdes Uppsala universitet av Högsta domstolen för olaglig etnisk diskriminering och positiv särbehandling. ”Kvotering” förbjöds därmed på svenska universitet.
Bakgrunden var att universitetet höstterminen 2003 hade öronmärkt en tiondel av platserna på juristutbildningen till sökande med två utlandsfödda föräldrar. Det gjordes med stöd av högskoleförordningen som i syfte att bredda mångfalden tillät att tio procent av platserna på en utbildning reserverades för särskilda grupper.
Lönn och Midander fick inte plats på utbildningen trots bättre betyg än de som kvoterades in. Det visade sig alltså inte vara förenligt med den då rådande lagen om likabehandling i högskolan. Det klargjordes i senare domar om könskvotering vid Örebro och Karlstads universitet.
I detta sammanhang väcktes också Sveriges första grupptalan om diskriminering av 44 kvinnor som år 2008 hävdade att de missgynnades vid antagningen till veterinärutbildningen i Uppsala. Svea hovrätt dömde universitetet att betala skadestånd för olaga könsdiskriminering.
Facket som motpart
Motpart i Centrum för rättvisas mål är nästan alltid stat, kommun och landsting, men i ett av de senaste fallen var motparten fackförbundet Byggnads. Småföretagaren Henrik Gustavsson hade gått i konkurs efter att Byggnads år 2006 satt hans företag i blockad. Stockholms tingsrätt fastslog efter tio år av processer att fackets stridsåtgärder inte var förenliga med Europakonventionen och dömde facket att betala 140 000 kronor till Henrik Gustavsson.
I fallet berörs Europakonventionens artiklar om föreningsfrihet och äganderätt, men inte minst principfrågan om ett fackförbund kan tvingas betala skadestånd till följd av sina stridsåtgärder – något som bekräftades av Högsta domstolen i mellandom den 17 december 2015.
Stopp för utvisningar
Centrum för rättvisa arbetar främst med klassiska liberala rättigheter som näringsfrihet, äganderätt och likabehandling. Dessa kallas negativa mänskliga rättigheter eftersom staten ska avstå från att kränka medborgarna. Fredrik Bergman föredrar att säga fri- och rättigheter. Centrum för rättvisa har hållit fast vid denna inriktning, men har på senare år vidgat området till migration och arbetsrätt, särskilt fall där människor utvisas på grund av misstag och förseelser som begås av deras arbetsgivare.
Till exempel skulle 28-årige pizzabagaren Danyar Mohammed i Jokkmokk efter nio år i Sverige utvisas på grund av att arbetsgivaren missat att betala ut hans löneförhöjning på 460 kr. Migrationsverket vann först i Migrationsdomstolen med sitt principresonemang, men Migrationsöverdomstolen gick i december 2017 på Centrum för rättvisas linje om att Migrationsverket i sina granskningar av arbetsvillkoren ska göra en helhetsbedömning och inte utgå från enstaka småfel.
En proportionalitetsprincip ska nu följas så att konsekvenserna för den enskilde inte blir för allvarliga. Beslutet är vägledande för tusentals personer i samma situation. Till exempel har det inom IT-branschen funnits liknande fall där personer med nyckelkompetens utvisats. Programmeraren Tayyab Shabab var en av dem och vars fall drevs av Centrum för rättvisa.
Kränkt privatliv i dokusåpa
På Centrum för rättvisas hemsida med fall finns under avdelningen ”personlig integritet” fallet med den familj som plötsligt såg sin far och makes dödskamp på Tv3. Fallet drevs utifrån kränkning av privat- och familjeliv enligt Europakonventionens artikel 8, men också som brott mot sekretesslagstiftningen eftersom konfidentiella uppgifter röjts utan familjens eller patientens medgivande till att medverka i en kommersiell dokusåpa. Svea hovrätt dömde utifrån detta Uppsala läns landsting att betala skadestånd för att ha släppt in ett tv-team på Akademiska sjukhuset utan samtycke från de som filmades.
Långa handläggningstider
Centrum för rättvisa har också drivit fall om långa handläggningstider i rättsväsendet. Lennart Johansson väntade i fyra år på att en tvist med en byggfirma skulle tas upp i domstol. Hovrätten gav honom rätt till 10 000 kr i skadestånd för att inte ha fått rättegången avgjord inom skälig tid – något som Europakonventionens artikel 6 ger rätt till. I Europadomstolen är mål om lång handläggning och rätten till en rättvis rättegång är den vanligaste typen av mål.
Väljer fall strategiskt
Centrum för rättvisa tar inte betalt av sina klienter och täcker eventuella rättegångskostnader. Det är många som hör av sig, men bara ett fåtal fall som drivs. Styrelsen – som till största del består av jurister och näringslivsföreträdare – fattar beslut om vilka fall som ska drivas. Dels måste ekonomiska hänsyn tas, men framför allt är diskussionen strategisk.
Fallet ska ha allmänintresse och ta upp en viktig principfråga för fri- och rättigheter.
—För att få gehör måste klienten ha en berättelse som berör allmänheten, men också berör domarna, säger Fredrik Bergman. Alla måste förstå varför denna principfråga är viktig.
Han betonar vikten av grundlig research och granskning innan man tar sig an ett fall.
—Det ska ju kunna leda till förändring för många människor och får inte bara vara en enstaka händelse. Det måste röra ett strukturellt problem i samhället.
Inför fallet med Mohammed begärde man därför ut alla Migrationsverkets beslut i arbetskraftsärenden och kunde då se att det inte handlade om ett olycksfall i arbetet, utan om en linje som myndigheten drev. Det visade sig att cirka 400 personer per månad utvisades på grund av arbetsgivares misstag.
—För oss blev det då relevant att driva, säger Fredrik Bergman. Och fallet stärks om vi kan hänvisa till en rapport som beskrivet samhällsproblemet. Sedan är ett tips att också bryta ner data på lokal nivå för att nå ut bredare i media.
Ett annat kriterium är att fallet måste vara tydligt.
—Det får inte finnas oklarheter eller komplicerande omständigheter som gör att principfrågan kan överskuggas, eller komplicerande faktorer kring den man företräder.
Henrik Gustavsson var en ärlig småföretagare som försökte göra rätt för sig, även om han inte hade kollektivavtal på det sätt som facket ville. Danyar Mohammed hade lärt sig svenska och bidrog till samhället bland annat genom volontärarbete. Hans arbetsgivare var seriös och hade bara gjort ett litet fel i löneutbetalningen.
—Skulle den vi företräder vara oseriös riskerar vi att förlora både i opinionen och i rätten, säger Fredrik Bergman.
Men just negativa prejudikat i sig ska man enligt Fredrik Bergman inte vara överdrivet rädd för.
—Självklart måste man utvärdera efter varje instans och överväga om det är värt att gå vidare. Men ibland måste man också ta risker.
Får genomslag i media
På Centrum för rättvisa jobbar enbart fyra jurister och en VD-assistent. Någon särskild kommunikationsavdelning finns inte. Ändå är organisationen känd och får stort genomslag i media.
—Det är vi jurister som sköter opinionsarbetet och det utgår alltid från rättsfallen, förklarar Fredrik Bergman. Fallen ger oss tillfälle att berätta om klienten och principfrågorna i fallet.
Men man förstår också vad som fungerar i media.
—Det måste vara David mot Goliat, att enskilda råkar illa ut för att myndigheterna gör fel, säger Fredrik Bergman. Att nå ut med abstrakta juridiska resonemang är i stort sett omöjligt – om det inte rör straffrätt.
Han tar äganderätt som exempel på en rättighet som är svår att kommunicera. Den väcker inget stort intresse eller ens sympati.
—Men när vi drev Anders och Gunvor Nohréns fall förstod folk.
Det äldre paret bodde i en liten by i Dalarna där de själva byggt sitt hus. Kommunen ville tvångsinlösa huset för att lämna plats åt en containerterminal som gynnade storföretagen. Centrum för rättvisa skrev till både kommunen och företagen, och fick Länsstyrelsen att upphäva kommunens beslut.
Lever på donationer
Centrum för rättvisas är en stiftelse med en styrelse och ett rådgivande juristråd som båda arbetar ideellt. Verksamheten i övrigt finansieras av frivilliga gåvor och donationer.
—Eftersom det allmänna nästan alltid är vår motpart vill vi inte ta emot allmänna medel, säger Fredrik Bergman. Det är en fråga om vårt oberoende.
Istället reser de anställda, framför allt chefen, runt för att berätta om verksamheten och be dem som lyssnar att sprida informationen vidare. Nuförtiden är det många som swishar in pengar. De stora givarna är företagare med ett filantropiskt intresse.
—Det är ofta personer som lyckats i näringslivet men som under vägen själva upplevt myndigheternas övertramp eller sett hur de kan trycka till den lilla människan.
Men det är inte några enorma summor som finns på banken. Kassan räcker ungefär ett år i taget.
—Självklart vill vi ha en förutsebarhet och ser gärna fleråriga åtaganden, men samtidigt finns en tillfredställelse i att inte bara ha en enda stabil finansiär, säger Fredrik Bergman. Det tvingar oss att hela tiden visa att vi fortfarande är relevanta.
Vill nå ut med kunskap om rättigheter
Trots att processföringen är Centrum för rättvisas kärnverksamhet ser Fredrik Bergman den utåtriktade verksamheten som ännu viktigare på sikt.
—Genom vårt sommarinternat och gästföreläsningar på juristutbildningarna når vi framtidens jurister med kunskap om mänskliga rättigheter.
Centrum för rättvisa har också gjort en fri- och rättighetsturné ute på gator och torg.
—Människor behöver kunskap om sina rättigheter, säger Fredrik Bergman. I USA kommer det med modersmjölken att det finns en konstitution som gör att man kan gå till domstol. Där finns också en längre tradition av att diskutera (motsats)förhållandet mellan individ och stat i termer av att enskilda har vissa grundläggande rättigheter som staten inte får kränka.
Fredrik Bergmans USA-intresse kommer bland annat genom att han studerat konstitutionell rätt vid Harvard Law School. Han säger att det i USA finns ett stort tankegods och en teoribildning att ta del av för den som vill bidra till den svenska debatten. De materiella rättigheterna skiljer sig visserligen åt mellan länderna, men de konstitutionella frågorna är faktiskt inte så olika mellan Sverige och USA.
Saknar konstitutionell dialog
För Fredrik Bergman hänger juridik och politik ihop. Han tycker generellt att jurister måste bli bättre på att delta i samhällsdebatten. Han efterlyser också en samhällsdialog om konstitutionella frågor mellan den lagstiftande och dömande makten.
—Vi jurister ska förstås försvara rättsstaten och domstolarnas oberoende. Även Sverige måste vi ha beredskap för de attacker på rättsstaten som vi ser i till exempel Polen. Men politikerna måste också vidga sina perspektiv och inte bara prata om strängare straff, utan även diskutera maktfördelningen i samhället.
Fredrik Bergman tycker själv inte det är okomplicerat att domstolarna nu kliver in på områden som tidigare sågs som rent politiska.
—Jag håller delvis med de politiker som menar att domstolarna har börjat ta för mycket plats. Domare ska naturligtvis inte vara aktivister som influeras av politiska påtryckningar, utan ska hålla sig till sina beslutsbefogenheter och vara medvetna om sina begränsningar.
Om politikerna till exempel inte håller med Högsta domstolen i dess tolkning av lagen är det helt i sin ordning att de säger ifrån och ändrar lagen. Det händer nämligen att lagar när de tillämpas och tolkas faktiskt visar sig vara oförenliga med fri- och rättigheterna.
Vill stärka rättsskyddet
Även om Centrum för rättvisa inte ser sig som någon politisk organisation vill man vara en röst i debatten. Till exempel publicerades en debattartikel i DN den 31 oktober 2017 om den bristande tillgången till rättvisa i Sverige – alltså samma ämne som Gunnar Strömmer skrev om 2002.
—Problemen kvarstår, ja de har till och med förvärrats, säger Fredrik Bergman och fortsätter:
Visst har vi en rättshjälp som är tänkt att vara ett skyddsnät för dem som inte har råd att tillvarata sin rätt. Men inkomstgränsen för rättshjälp har inte ändrats sedan 1999, vilket betyder att det idag bara är 40 procent av Sveriges befolkning som skulle kunna få rättshjälp. Andelen som beviljas rättshjälp har halverats under de tjugo år som rättshjälpslagen gällt. Ett förslag om att återställa inkomstgränsen så att åtminstone 80 procent av befolkningen skyddas lades i utredningen Rättvisans pris (SOU 2014:86), men har aldrig förverkligats.
Och visst har de allra flesta en hemförsäkring som innefattar rättsskydd på upp till 300 000 kronor, men det gäller inte vid överklaganden av myndighetsbeslut och vid längre rättsprocesser. Byggnads krävde tre miljoner, Akademiska sjukhuset kring en miljon och Mälardalens högskola en halv miljon, påminner Fredrik Bergman.
Och visst kan man söka om skadestånd för rättighetskränkningar hos Justitiekanslern, men myndigheten är relativt restriktiv med att betala ut skadestånd. JK tar dessutom bara upp kränkningar som begås av staten, inte alla de som begås av kommuner och landsting.
Och visst finns det en kvittningsregel som ger domstolen möjlighet att förordna att vardera part bär sin egen rättegångskostnad (om den part som har förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad), men den gäller bara inom arbetsrätt och diskrimineringsmål (DL 6 kap 7) och inte i mål om fri- och rättigheter.
Dessutom har praxis för kvittningsregeln inte varit särskilt generös. I ett fall upphävde till och med Arbetsdomstolen ett sådant beslut från en lägre instans. Och borde inte den som får rätt i förvaltningsdomstol få ersättning för sina rättegångskostnader?
Och visst har regeringen föreslagit en kvittningsregel för mål enligt Europakonventionen, men Europadomstolen är idag så överbelastad att den vägen – som skulle vara en skyddsventil för mänskliga rättigheter – i praktiken är stängd.
Rättvisa en plånboksfråga
Enligt Fredrik Bergman är plånboken det största hindret för rättvisa i dagens Sverige.
—I teorin har alla möjlighet att driva sina fall i domstol, men i praktiken råder en ojämlikhet i processrätten som gör vanliga människor rättslösa. Så här borde det inte vara i en rättsstat! Människor ska ha praktiska möjligheter att värja sig mot maktmissbruk och övertramp av stat och kommun – ytterst genom domstolsprövningar. Men att stå upp mot så mäktiga motparter är i princip omöjligt utan hjälp från Centrum för rättvisa eller liknande organisationer.
—Utan vår hjälp hade de här kränkningarna av människors rättigheter fått passera och frågorna hade heller inte blivit prövade, säger Fredrik Bergman. Men han tänker också på alla fall som aldrig kommer fram, på alla befogade anspråk som ingen driver.
—Rättsfall måste drivas för att rättigheterna ska få genomslag. Det är genom rättsfall som domstolar och rättsväsendet aktiveras.
Han tror däremot inte att myndigheternas kränkningar egentligen beror på onda avsikter.
—Jag tror i grunden också på den där goda staten, men samhället är komplext och allt beslutsfattande bygger på kompromisser mellan det allmännas och den enskildes intressen. Det är då oundvikligt att den enskildes intressen ibland överträds. Där vill Centrum för rättvisa vara en motvikt mot myndigheterna och hjälpa människor att gå till de domstolar – den yttersta garanten för människors fri- och rättigheter.
Vill stötta andra rättighetsförsvarare
Fredrik Bergman menar sammanfattningsvis att Centrum för rättvisa under sina dryga 15 år har stärkt enskildas rättsskydd och tillgång till rättvisa. Men det behövs fler organisationer och initiativ som möjliggör för enskilda att driva sina fall.
—Det är därför glädjande att Lagen som verktyg och andra intresserar sig för strategisk processföring, säger han. På Centrum för rättvisa har vi inriktat oss på de civila fri- och rättigheterna, men vi stöttar gärna dem som vill driva exempelvis sociala rättigheter och delar gärna med oss av våra erfarenheter. Alla vi som försvarar mänskliga rättigheter borde samarbeta. Arbetsmetoder och utmaningar är ju desamma.
/Emil Erdtman