Jag skrev år 2004 på en doktorsavhandling om diskrimineringsskydd inom utbildning. Efter disputationen sökte jag en lektorsanställning hos samtliga lärosäten, men det blev ständiga avslag på min ansökan. Som skäl anfördes bl a att andra medsökande hade försteg vad gäller vetenskaplig skicklighet.
För att fylla denna brist fick jag kämpa hårt för att få meritera mig som lärare. Det var inte lätt med tanke på att de flesta kursföreståndare hade fördomar kring min flerfunktionsnedsättning inklusive barndomsdövhet. Men tack vare att ett fåtal kursföreståndare lät mig undervisa ökade jag successivt min chans att få en lektorstjänst.
Den mest meriterade fick inte tjänsten
Det var inte förrän år 2016 som Södertörns högskola fann att jag var den mest meriterade av samtliga sökande. Till min stora glädje trodde jag att jag nu äntligen skulle få en anställning. Dock avbröt högskolan rekryteringsförfarandet med motiveringen att det var alltför kostsamt och belastande att erbjuda mig tjänsten.
Bl a ansåg högskolan att den var tvungen att finansiera tolkkostnader som kunde uppgå till drygt en miljon kronor. Högskolan ville inte lyssna på mitt förslag om hur dessa kostnader kunde hållas nere. Det kan vara genom att jag får alternativa arbetsuppgifter som inte kräver tolk, såsom individuell handledning med studenterna, administration och egen forskning. Vidare kan det vara att jag kan erbjuda digitalundervisning där jag kommunicerar med studenterna via dator. Dessutom kan det vara att jag kan kommunicera med medarbetare genom att utnyttja en digital tolktjänst som är kostnadsfri, s k ”tolk i fickan”.
Det var därför som jag gjorde en anmälan mot högskolan hos Diskrimineringsombudsmannen. Efter det att ombudsmannen gjorde en utredning beslutade den att föra stämningsansökan mot högskolan hos Arbetsdomstolen. Jag var ganska optimistisk och trodde att vi skulle få en god chans att vinna målet.
DO bemötte inte högskolans argument
Vid domstolens huvudförhandling blev jag däremot förvånad över att ombudsmannen inte var tillräckligt intresserad av att vinna målet. Istället fokuserade ombudsmannen på om det var skäligt för en statlig högskola vars årsbudget uppgår till ca 500 miljoner kronor per år att finansiera tolkkostnader på drygt 500.000 kr. Med andra ord var ombudsmannen endast intresserad av att få denna fråga – som ansågs vara av principiell och strategisk betydelse för kommande rättstillämpning – besvarad.
Ombudsmannen valde att inte bemöta alla argument som högskolan kommit med via sitt ombud eller kommentera högskolans argument att den gjort en noggrann utredning av mina anpassningsbehov, vilket är felaktigt. Detta medförde att jag upplevde att parterna inte var likställda i processen. Högskolan kom med alla argument och ombudsmannen kom bara med ett fåtal motargument. Som en följd av detta gick domstolen enligt min uppfattning på högskolans linje att det inte var diskriminerande att inte anställa mig som lektor.
Inte lika möjligheter i arbetslivet
Domen visar att Arbetsdomstolen erkänner att döva inte ska ha lika möjligheter som andra att få ett kvalificerat arbete. Det är inte unikt då domstolen tidigare kommit fram till liknande slutsatser vad gäller anpassningsbehov för andra grupper av personer med funktionsnedsättning. Bl a var det inte skäligt för Försäkringskassan att anpassa sitt datoriserade ärendehanteringssystem så att det blev tillgängligt för en jurist med grav synskada, Marie-Louise Jungelin.
Trots att diskrimineringsförbudet i form av bristande tillgänglighet hämtar sin inspiratiolln från den amerikanska diskrimineringslagstiftningen har domstolen valt att inte låta sig bli vägledd av sina amerikanska kollegor. Bl a visar den amerikanska praxisen att det är diskriminerande när ett amerikanskt universitet av tolkskäl inte valt att anställa en döv sjuksköterska som lärare (se bl a fallet Searls v. Johns Hopkins Hospital). Kan skillnaden enbart bero på att amerikanska och svenska domare har olika kulturella synsätt på hur långt en arbetsgivare bör prioritera sina resurser för att täcka tolkkostnader för döva i arbetslivet?
Ovisst vad FN-kommittén skulle säga
Eftersom både Sverige och USA har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning uppstår frågan om det lönar sig att framföra ett klagomål hos FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning? Svaret är inte enkelt med tanke på att kommittén kan göra en olikartad bedömning beroende på vilka som är ledamöter. Å ena sidan kan kommittén hävda att den inte har kompetensen för att reglera hur en medlemsstat ska värdera en viss tvistefråga. Kommittén slog fast att Sverige inte bröt mot konventionen när Marie-Louise Jungelin inte fick anställningen hos Försäkringskassan.
Å andra sidan kan kommittén hävda att utebliven tolk i arbetslivet automatiskt leder till att döva hamnar utanför samhällsgemenskapen, vilket strider mot konventionens intentioner. Bl a fann kommittén att Australien bröt mot konventionen då döva av olika skäl, inklusive tolkbehov, vägrades fullfölja ett uppdrag som jury hos australiska delstatsdomstolar. Mot bakgrund av att Diskrimineringsombudsmannen saknar ett uppdrag att driva fallet mot Sverige hos kommittén ankommer det på mig själv eller någon ideell organisation att framföra ett sådant klagomål.
Fritt fram att diskriminera döva?
Ett annat alternativ är att uppvakta regeringen för att den ska lösa tolkfrågan. Tidigare har regeringen hänvisat till att alla arbetsgivare ansvarar för att tillgängliggöra sina arbetsplatser för döva. Så sent som under hösten 2017 beslutade regeringen efter uppvaktning från Sveriges Dövas Riksförbund att i budgeten för 2018 avsätta 15 miljoner kronor för ”möjligheter till tolktjänst i arbetslivet”. Dock förstår regeringen inte att denna pott inte kan tillgodose alla döva arbetstagares tolkbehov, som kan uppgå till minst ett hundratal miljoner kronor.
Istället bör regeringen se närmare på den danska lösningen som slår vakt om att döva arbetstagare har rätt till tolk upp till 20 timmar per vecka. Eller ska vi dra lärdomen av domen och regeringens uttalande att det är fritt fram för alla arbetsgivare, inklusive börsbolag och myndigheter, att diskriminera döva som behöver tolk i arbetslivet? Med andra ord anses döva inte ha rätt att åtnjuta mänskliga rättigheter inklusive arbete på lika villkor som andra.
/Richard Sahlin, juris doktor