ANALYS: Leder nya förvaltningslagen till bättre tillgänglighet?

Myndigheternas arbete styrs till stor del av förvaltningslagen, vilken antogs i ny form förra året och trädde i kraft den 1 juli 2018. Lagen som verktyg skriver idag om vad som är nytt i lagen och hur den kan påverka situationen för personer med funktionsnedsättning. 

Den nya förvaltningslagen (2017:900) antogs av riksdagen och ersätter den tidigare lagen från 1980-talet, vilken har utvecklats kontinuerligt sedan dess. Förvaltningslagen är en central reglering om mötet mellan myndigheter och enskilda. Den gäller både hur myndigheterna ska vara tillgängliga för allmänheten och hur ärenden handläggs som rör enskildas rättigheter och skyldigheter. Mycket av ändringarna är kodifiering av praxis, det vill säga att skriva in i lagen hur det redan idag fungerar i praktiken. Syftet är även att stärka rättssäkerheten för den enskilde.

Det finns några viktiga nyheter som kan vara viktiga att känna till och ta tillvara på i arbetet för ett samhälle utan diskriminering och lika möjligheter för alla. Skyddet mot diskriminering i diskrimineringslagen måste nämligen läsas tillsammans med andra lagar och författningar. Det gäller särskilt frågor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. I många lägen är olika myndigheter inblandade i arbetet med dessa andra lagar. Det gäller exempelvis kommunala byggnadsnämnder i fall som rör enkelt avhjälpta hinder i den byggda miljön och den kommande myndigheten för digital förvaltning för frågor om webbtillgänglighet.

Ärendehandläggning

Den tidigare förvaltningslagen gällde bara handläggning av ärenden som innebar myndighetsutövning mot enskild eller där den enskilde var part. Begreppet myndighetsutövning är svårt att precisera, vilket gjorde att det ibland var svårt att avgöra om ett ärende omfattades av förvaltningslagen. I den nya lagen ska fler ärenden omfattas, vilket betyder att ett ärende inte längre måste innebära myndighetsutövning för att omfattas av kraven enligt förvaltningslagen.

Alla ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att materiell och formell rättssäkerhet eftersätts. Detta betyder att ett ärende ska handläggas enligt reglerna och att besluten ska bli rätt i sak. Ärendena ska enligt den nya lagen fortfarande som huvudregel ske skriftligen, men regleringen för muntliga inslag blir starkare. Om exempelvis en person med funktionsnedsättning behöver och önskar muntlig handläggning ska myndigheten beakta detta. Det är dock myndigheten som ytterst bestämmer formen för handläggningen.

Även om det inte finns en definition av begreppet “part” beskrivs i propositionen på s. 79 att “Med sökande avses den som hos en myndighet ansöker om en åtgärd som är reglerad i den offentligrättsliga lagstiftningen. En klagande är den som överklagar ett förvaltningsbeslut. Det kan vara en sökande som fått avslag på sin framställning eller någon som drabbats av ett ingripande och vill att beslutet ska upphävas eller ändras. Uttrycket annan part inbegriper bl.a. den som är föremål för ett tillsynsärende och därmed intar ställning som s.k. förklarande part.“

En nyhet är att en myndighet kan begära att en enskild bekräftar att en handling som kommit in till myndigheten är avsänd från den enskilde. Bekräftelse kan ske exempelvis via signatur, telefon eller e-legitimation.

Långsam handläggning

I lagen införs rättssäkerhetsgarantier för att förhindra långsam handläggning av ärenden i första instans. En av de största nyheterna i lagen är regleringen av enskildas rätt att klaga på långsam handläggning av ärenden. Förfarandet för att göra gällande att tiden drar ut och få myndigheten att fatta ett beslut är relativt detaljerat beskrivet i lagen. Bestämmelsen bör läsas i ljuset av rättsutvecklingen om skadestånd för långsam handläggning i ärenden som rör enskildas civila rättigheter och skyldigheter enligt Europakonventionens artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång i skälig tid. I skadeståndslagen (1972:207) trädde tidigare i år en ny bestämmelse i kraft som innebär att det allmänna kan ådra sig skadeståndsskyldighet för överträdelser av rättigheter enligt Europakonventionen.

Att inleda ett ärende

I den nya lagen införs bestämmelser om hur en enskild kan inleda ett ärende hos en myndighet. Ansökan, anmälan eller annan framställning nämns. De måste inte ske skriftligt enligt lagtexten, även om det förordas av regeringen som ett vanligt sätt. Digitala tjänster från myndigheterna i olika ärendetyper används redan idag och det ska fortsätta få vara så. Om det finns specialregler på ett visst område ska de gälla även hur ett ärende inleds. Framställningen ska åtminstone innehålla den enskildes identitet, kontaktuppgifter, vad ärendet gäller, vad den enskilde vill att myndigheten ska göra och i de flesta fall även varför.

Det ligger inom myndighetens serviceskyldighet att på olika sätt se till att en framställan till slut blir komplett även om den inte är det från början. Det betyder däremot inte att myndigheten har en skyldighet att hjälpa en enskild att få bifall, utan bara att se till att framställningen är så komplett att det går att göra en prövning av ärendet. Av förarbetena framgår att det “innebär dock inte att myndigheten, för att uppfylla serviceskyldigheten i sådana eller andra liknande situationer, är skyldig att svara på frågor på ett sätt som förutsätter att den först genomför en omfattande rättsutredning.”

Myndigheternas utredningsansvar

Den nya lagen innehåller en bestämmelse om officialprincipen, vilken innebär att myndigheten har en skyldighet att utreda ärenden tillräckligt. Bestämmelsen är starkare om myndigheten själv inleder ett ärende jämfört med om en enskild inleder ett ärende. I det senare läget ska en enskild medverka och aktivt bidra till utredningen och har även bevisbördan för att hen har rätt till det som ansökan gäller.

Tolkning och översättning

En rätt till tolk och översättning av kommunikation till andra språk än svenska om den enskilde inte kan svenska fanns i den tidigare lagen. I den nya lagen ska även rätten till tolk och översättning gälla personer med synnedsättning, hörselskada eller begränsad förmåga att tala. För andra som av olika skäl behöver stöd, exempelvis social tolk, gäller serviceskyldigheten som innebär att myndigheterna ska bistå med hjälp så att den enskilde kan tillvarata sina intressen.

Rätten till översättning och tolk för nämnda grupper är däremot inte absolut, utan en prövning av ärendets beskaffenhet och bland annat hur omfattande det är ska göras. Bedömningen om tolkning ska beviljas ska göras utifrån den enskildes möjlighet att ta tillvara sin rätt. Tolk får användas av myndigheten i fler fall om det är motiverat.

Legalitets-, objektivitets- och proportionalitetsprincipen

Införandet av dessa legalitets-, objektivitets- och proportionalitetsprinciperna är exempel på kodifiering eftersom de gällde innan enligt grundlag och Europarätten, som är direkt tillämplig i Sverige. Betydelsen av principerna uppmärksammas i lagen, vilket kan ha ett pedagogiskt värde för handläggare och beslutsfattare. Legalitetsprincipen innebär att beslut ska fattas i enlighet med gällande rätt. Objektivitetsprincipen innebär att domstolar och myndigheter ska beakta allas likhet inför lagen; de ska vara sakliga och opartiska. Rörande proportionalitetsprincipen framhöll regeringen i propositionen bland annat socialförsäkringsärenden och tvång- och våldsanvändningen som viktiga områden att särskilt iaktta proportionalitet, vilket förenklat betyder att undersöka om en åtgärd är lämplig och nödvändig för att uppnå ett legitimt mål, samt undersöka om det inte finns några andra mindre ingripande åtgärder gentemot den enskilde som uppnår målet.

Muntlighet

Bestämmelserna om muntlighet ändras något. Det kan innebära att det blir lättare att få lämna uppgifter i ärenden muntligt. Ändringen bör vara till nytta för personer med behov av att lämna uppgifter muntligt, även om det inte är en obegränsad rätt. Om det exempelvis rör sig om ett komplicerat material kan myndigheten begära skriftliga handlingar i ärendets handläggning.

Kommunikation

Den nya lagen innehåller nya regleringar om kommunikation. Avseende tillgänglighet ska myndigheten välja en kommunikationsform som fungerar för den enskilde i ärendet.

Överklagande

I lagen infördes även en ny bestämmelse om överklagande. Nu gäller att ett beslut får överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Det är en till synes mycket bredare skrivning än den som gällde i gamla förvaltningslagen.

Viktigt att testa lagen

Den nya lagen verkar på flera punkter kunna bidra till förbättrad tillgänglighet till det offentliga för enskilda i allmänhet och personer med vissa funktionsnedsättningar i synnerhet. Även om lagstiftningen till stor del är en kodifiering av hur det redan fungerar i praktiken finns nyheter som är svåra att med säkerhet veta hur de kommer att påverka möten i praktiken.

Leif Jeppsson, jurist på Synskadades Riksförbund, säger menar att lagändringen är ett framsteg.
—Vi har krävt detta länge. Nu ska man kunna kommunicera med myndigheter själv och slippa förlita sig på andra. Det är viktigt att vi är medvetna om vår rätt och att vi nu också kräver att få handlingar tillgängliga, säger han.

Om lagändringen innebär en rätt till exempelvis översättning från svartskrift till punktskrift i all ärendehandläggning om en synskadad begär det verkar tyvärr oklart. Ola Linder, jurist i projektet Lagen som verktyg, kommenterar:
—Det hade varit önskvärt med mer klarhet i lagtexten eller åtminstone förarbetena för att med större säkerhet kunna använda bestämmelserna som faktiska och utkrävbara rättigheter. Snarare riskerar det att bli en fråga om avvägningar hos myndigheterna i olika ärenden som är svåra att förutse utgången i. Jag håller med Leif Jeppsson om att det är viktigt att kräva tillgängliga handlingar för att testa lagen.

Den nya förvaltningslagen är en pusselbit i ett större system som reglerar rättigheterna i samhället. Den bredare diskussionen om access to Justice, eller rätten till rättvisa, fortsätter. Kanske får vi i Lagen som verktyg anledning att återkomma till förvaltningslagen i framtiden för att följa upp dess effekter. Förhoppningsvis innebär den förbättringar på områden som belysts i Anja Zotéévas rapport om kommunernas arbete med tillgänglighet och enkelt avhjälpta hinder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.