INTERVJU: Elena Namli – Sverige skickar dubbla budskap om mänskliga rättigheter

Elena Namli Professor vid Centrum för rysslandsstudier Foto. Mikael Wallerstedt BILDEN ÄR FRIKÖPT AV UPPSALA UNIVERSITET
Elena Namli Foto. Mikael Wallerstedt

Elena Namli är professor i etik på Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet, där hon bland annat undervisar i mänskliga rättigheter (MR). Som etiker laborerar hon med begrepp som plikt, värdighet och moraliska principer på ett lite annat sätt än flera av de jurister som tidigare intervjuats här på lagensomverktyg.se.

Lagen som verktyg kom i kontakt med Elena Namli i samband med ett seminarium om argument för och emot att FN-konventioner om mänskliga rättigheter införs som nationell lag. Sveriges riksdag beslutade i juni 2018 att göra Barnkonventionen till lag och för en gångs skull var en bred  människorättsfråga uppe i den allmänna debatten.
—För att mänskliga rättigheter ska garanteras och bli verklighet måste de omsättas i konventioner och lagar, förklarar Elena Namli. Men konventionerna är svåra att tillämpa direkt som lag. I det svenska dualistiska rättssystemet har de därför inte haft nämnvärd påverkan på juridiken. Domstolarna och förvaltningen är mer vana att hantera den traditionella nationella lagstiftningen och regelverket. Dessa är mer konkreta och inkluderar mer sällan generella principer.

Att en konvention införs som lag kallas inkorporering, medan transformering är en längre process. Enligt Elena Namli kan det vara bra att transformera konventionerna och då verkligen tänka igenom vad människorättsprinciper och normer innebär i ett svenskt sammanhang. Vid transformering används principerna i konventionerna för att bedöma om redan existerande lagar följer dem och om det behövs nya lagar som motsvarar konventionens krav.
—Risken med inkorporering är att det inte förändrar särskilt mycket i praktiken, säger Elena Namli. Många vill tro att de ska få direkta svar och konkreta handlingsanvisningar, men det konventioner ger är generella inriktningar för hur man ska handla. Bedömningen och handlingen måste var och en som representerar staten ta ansvar för. Barnkonventionens princip om ”barnets bästa” säger till exempel inte hur du ska göra eller tänka i en viss situation, utan ger en övergripande vägledning, anger en riktning.

Om staten inte är tydlig över hur lagen ska tolkas och tillämpas finns enligt Namli en risk att konventionerna urvattnas när man gör dem till lag.
—När det gäller Barnkonventionen bör lagstiftaren bland annat svara på frågan om vad den innebär för ensamkommande flyktingbarn, säger hon. Menar man sig kunna följa Barnkonventionen som lag och samtidigt behålla den nya restriktiva flyktingrätten? Accepterar man fullt ut att barndomen i alla lägen tar slut vid 18 års ålder?

Lagar räcker inte

Elena Namli håller med Lagen som verktyg om att lagar ska kunna användas och inte bara får bli liggande.
—Det måste finnas fungerande vägar (rättsmedel) för att utkräva sina rättigheter och människor måste bli medvetna om hur man gör, säger hon. Det är också bra att ni arbetar för prejudikat som visar vad lagen säger och det är glädjande att domare på senare tid har börjat våga använda diskrimineringslagen mer än tidigare.

Men för att forma ett rättvist samhälle räcker det enligt Elena Namli inte med att enbart undvika att bryta mot lagen.
—Den som vill kan ju i många fall stanna inom lagens ramar och fortfarande handla i strid mot grundläggande demokratiska principer, säger hon. Arbetsgivaren som inte anställer någon på grund av dennes funktionsnedsättning kan säga, eller till och med tro att det var av något annat – helt legitimt – skäl. Då tar man inte lagen på allvar och gynnar inte samhället. Samma princip gäller stater som undertecknar konventioner och sedan inte tar dem på allvar.

Lagens uppgift är inte bara att utmäta straff utan att peka på vilka normer som faktiskt gäller i samhället. Människor – och även myndigheter – bör enligt Namli handla rätt, inte bara undvika sådana fel som kan få juridiska följder. Hon tar sitt hemland Ryssland som exempel. — Där finns bra och moderna lagar, men om det saknas grundtillit i samhället har inte dessa lagar den förväntade effekten. Tror medborgarna att de flesta andra fuskar gör de det själva, men tror man att andra gör rätt, till exempel betalar skatt, är man själv mer benägen att också göra rätt.

Mänskliga rättigheter är politiska

Elena Namli har en långt bredare syn på mänskliga rättigheter än att det bara skulle handla om juridik.
—Visst är utkrävbara rättigheter viktigt i vårt samhälle, men de mänskliga rättigheterna är till att börja med inte juridiska utan politiska överenskommelser. De grundas på moraliska principer utifrån en vision om att stater ska värna om människans värdighet. Människovärdesprincipen innebär att staten lovar att respektera vars och ens mänsklighet, det vill säga värdighet. Mänskliga rättigheter är grundläggande anspråk på den respekt som alla människor är lika berättigade till, och som staten inte kan förvägra dem.

—Att reducera mänskliga rättigheter till enbart juridiska instrument begränsar dem, säger Elena Namli. Mänskliga rättigheter kan inte förklaras eller effektivt skyddas med enbart juridiken. Syftet med dem kan till och med fördunklas om vi bara talar om dem i juridiska termer. Det kan ge intrycket att alla problem kan lösas rättsligt. Men att gå till domstol är inte alltid så effektivt, det tar tid och kostar i många fall mycket pengar.

Elena Namli betonar att mänskliga rättigheter skapas i politiska processer, när vi i ett samhälle bestämmer över hur våra institutioner ska se ut.
—Vi som medborgare är rättigheternas ägare och skapare, säger hon. Avgörande är att vår statsförvaltning tar rättigheterna på allvar – båda dess juridiska dimension och dess övergripande moraliska perspektiv.

Lagar och juridik är absolut nödvändiga ramar och gränsdragningar för samhället, men det är inte bara de som bygger ett gott samhälle. För det krävs att en kultur av solidaritet mellan människor byggs upp och upprätthålls – i ”en anda av broderskap”, som det står i deklarationen från 1948. I en funktionell rättighetskultur är kränkningar sällsynta och maktens plikt att respektera vars och ens värdighet anses självklar.

Elena Namli tycker inte att det är så komplicerat att veta när en mänsklig rättighet kränks eller när någon diskrimineras.
—Vi märker och reagerar när någon behandlas omänskligt och en människas värdighet kränks, säger hon. Segregation av olika slag, marginalisering och maktlöshet är varningssignaler.

Hon tar exemplet med integritetskränkande behovsbedömningar som vissa personer med funktionsnedsättningar har utsatts för på senare tid.
—Hur kan en tjänsteman bli så avtrubbad att hen ställer sig och klockar när en personal hjälper någon med dennes hygien? Tänker vi då att personer med funktionsnedsättning inte har samma rätt till personlig integritet?!

Rättigheterna får olika betydelse

Som forskare i etik studerar Elena Namli de moraliska principer som olika mänskliga samhällen byggt och bygger på. En intressant fråga är hur olika religiösa kulturer samspelar med ambitionen att bygga rättighetskultur(er). I vårt samhälle är det inte ovanligt att sekulära normer anses vara mer universella och överlägsna de mer traditionella.

Men Namli menar att dagens politiker mycket väl skulle kunna låta sig inspireras av tusenåriga religiösa traditioner, till exempel den om att ”värna föräldralösa barn, änkor och främlingar”.
—Inom judendom, kristendom och islam finns en föreställning om att det är just i mötet med de utsatta och främlingarna som Gud testar vår mänsklighet.

Visst ser hon risker med religiösa utformningar av moral, men också
om tron på de mänskliga rättigheterna blir till dyrkan. En sådan risk handlar om föreställningen om mänskliga rättigheter som universella, i betydelsen att alla ska förstå dem på ett och samma sätt.
—MR blir då till en dogm och oliktänkande ses som en fara.

För Elena Namli betyder nämligen inte mänskliga rättigheter samma sak överallt. Olika tolkningar, prioriteringar och implementeringsstrategier är legitima om stater tar det grundläggande löftet om lika respekt för vars och ens värdighet på allvar.
—När vi i det globala Nord oroar oss för att andra inte gör som vi, upphöjer vi ofta egna lösningar till allmänmänskliga och legitimerar därmed en kolonial dominans, säger hon. Om man upphöjer sin egen liberala rättighetskultur till universell norm kan det underminera rättigheterna i framtiden. MR ska istället tolkas in i varje kultur och tillämpas av människor där de är. Först då går det att förena MR och demokrati.

På den här punkten håller hon med rättspositivisterna som betonar att lagar med nödvändighet är politiska produkter.
—Som rättsfilosofen H. L. A. Hart framhåller är det av stor vikt för en demokrati att medborgarna förstår att lagen är ett resultat av politiska processer, säger hon. Lagen kan vara omoralisk, men den kan också göras om. Det gäller också lagar som är relaterade till de internationella MR-dokumenten.

För Namli betyder universalitet att erkännande av en rättighet inte kan förenas med att människor diskrimineras i sina rättighetsanspråk. Hon förklarar:
—Om vi till exempel säger att rätten till utbildning är en mänsklig rättighet menar vi att alla har lika rätt till utbildning. Däremot betyder inte universalitet att vi, överallt i världen, måste göra samma slags prioriteringar och tolkningar. Det är inte sällan som vi erkänner en rättighet, men måste prioritera en annan. När vi läser olika MR-dokument framgår det hur begränsningar kan gå till. En vanlig klausul är att en rättighet kan begränsas om den råkar i konflikt med en annan rättighet.

Sociala rättigheter grund för frihet

Men hur ska man då prioritera bland mänskliga rättigheter? Namli tror att det idag mest är jurister som i sitt arbete måste laborera med uppdelningar och hierarkier av rättigheter, men tycker det är viktigt att påpeka att det finns ideologiska skillnader bakom synen på mänskliga rättigheter. Vissa anser att de medborgerliga och politiska rättigheterna gäller direkt och att de andra ska förverkligas i den takt som är möjlig. En del liberaler tycker till och med att det räcker enbart med de politiska rättigheterna.

Elena Namli lutar mer åt att de sociala och ekonomiska rättigheterna är mycket viktiga och att de i många fall utgör en grund för politisk frihet.
—Utan sociala rättigheter går det inte att utnyttja sin politiska frihet, säger hon. Men det finns också problem med att bara betona de sociala rättigheterna. Personer med funktionsnedsättning kan erbjudas hjälpmedel, bidrag och moderna bostäder utan att försäkras tillgång till gemenskap. Segregationen är i vägen både för yttrandefriheten och rätten till arbete. Just situationen för människor med funktionsnedsättning är kanske det bästa exemplet på att de olika rättigheterna ”hänger ihop” eller är beroende av och förstärker varandra.

Förstår kritik mot väst

Ett av Elena Namlis specialområden är rysk filosofi. Som kuriosa kan nämnas att en av etikens riktigt stora – Immanuel Kant – bodde i Kaliningrad (tidigare Königsberg) som idag är en del av Ryssland. Hans etiska grundprincip är att vi ska behandla alla människor som ändamål, inte enbart som medel.

I Ryssland, liksom i flera andra länder, påtalar man idag ofta att ”Väst” inte är konsekvent i sitt försvar av de mänskliga rättigheterna – man ser problem hos andra men är ovillig att diskutera sina egna. Elena Namli har viss förståelse för den ryska kritik som menar att västs tal om mänskliga rättigheter är hycklande.
—Sverige menar sig till exempel stå upp för mänskliga rättigheter samtidigt som gränserna stängs och asylsökande behandlas som andra klassens människor, säger hon. Sådant riskerar att devalvera de mänskliga rättigheterna.

Skepsis mot västerländsk syn på mänskliga rättigheter finns också i den muslimska världen. Väst uppfattas där av vissa som kolonialt och i individualismen tycker man sig se förakt för svaghet. Inom islam betonas istället plikterna mot andra, plikter som dessutom ökar i förhållande till den makt man har i samhället. Elena Namli ser poänger med att tänka i plikter.
—De är rättigheternas grundkomponent, säger hon. Om någon har en rättighet har någon en motsvarande plikt. Visst behövs kunskap om rättigheter, men pliktinnehavare måste också veta vilka plikter de är bundna av för att dessa rättigheter ska kunna åtnjutas.

Hon tar ett exempel från sin egen vardag:
—Mina studenter har rätt till tillgänglig undervisning, det kan vara hörslinga, belysning eller annan form av särskilt stöd. Då är det min plikt som lärare att sätta mig in i reglerna och förmedla sådan undervisning. Självklart ska jag berätta vart studenterna ska vända sig om rättigheterna inte uppfylls, men fördelen med pliktperspektivet är att den enskildes behov inte behöver aktualiseras och pekas ut offentligt varje gång.
Hon menar också att ett samhälle där alla enbart tänker på sina egna rättigheter blir infantilt.
—Då är det faktiskt mer sympatiskt att avstå från sina rättigheter och kämpa för andras.

Rätt begränsa yttrandefriheten

För Elena Namli är alltså de mänskliga rättigheterna moraliska principer som måste tillämpas på olika sätt i konkreta kontexter och situationer. Mänskliga rättigheter är inte exakt likadana 1948 som 2018. De införlivas och tolkas – precis som andra idéer och läror – alltid i ett sammanhang. Frågan man ska ställa sig är: vad kräver den här principen av mig i den här situationen?

Ofta är kulturskillnaderna underförstådda. I Sverige tolereras nazistiska demonstrationer med hänvisning till yttrandefrihet, men inte i Tyskland. På det här området går Elena Namli emot rättsteoretiker som till exempel Ronald Dworkin, som var anhängare av en oinskränkt yttrandefrihet. Hon menar att Europakonventionen ger tydliga ramar för hur yttrandefriheten ska säkras men också begränsas.

För att balansera olika rättigheter mot varandra måste man göra en kontextuell maktanalys. Vilka grupper riskerar marginalisering och förtryck? Vilka hotas av rasister? I en viss kontext behöver till exempel den som kritiserar islam skydd och i en annan den som utsätts för islamofobi. Den saudiske bloggare som kritiserar makten behöver skydd, medan en svensk (eller dansk) konstnär som enbart i provokativt syfte hånar islam inte behöver det på samma sätt. Hon menar att man har rätt att kritisera islam, men inte rätt att kränka för ”att testa yttrandefrihetens gränser”. Dessa gränser finns redan i lagen.

Situationen i Sverige idag är enligt Namli den att yttrandefriheten inte är ”hotad”, medan segregation och normalisering av rasism är ett stort problem som begränsar många människor från att vara säkra i samhället, säger hon. Därför kan ett förbud mot rasism som syftar till att upprätthålla människors värdighet och freda det offentliga rummet från rasistiska kränkningar skapa förutsättningar för ett demokratiskt samtal där olika uppfattningar kan diskuteras utan hot om våld.

Hon påpekar att yttrandefriheten ofta begränsas med hänvisning till statens säkerhet, men sällan när det gäller rasism.
—Det sägs att gränsen är för svår att dra, men gränser måste ju dras för i stort sett alla regler och lagar. Det är bland annat juristernas arbete och de har kompetens för den uppgiften.

Rasismen drabbar alla

Elena Namli ser ett möjligt samband mellan normaliseringen av den främlingsfientlighet som tar sig uttryck i ”hårdare krav” på invandrare och tendensen till mer restriktiva bedömningar av anspråk från personer med funktionsnedsättning.
—Rasismen riktar sig mot vissa grupper men drabbar i det långa loppet alla, säger hon. Ett samhälle som accepterar att man kan behandla vissa människor som mindre värda är inte ett anständigt samhälle, utan risken finns då att vi inte längre reagerar när människor isoleras och kränks. Det kan fortsätta med personer med funktionsnedsättning och sedan kanske de äldre…

Att känna oro för detta är helt befogat menar Elena Namli.
—Man ser hur andra grupper exkluderas och tänker: imorgon kan det vara vi. Oron ska dock inte bli till rädsla. Låt oss istället använda vår demokrati och de mänskliga rättigheterna för att motarbeta sådana tendenser!
Hon påminner om att människor med funktionsnedsättning var bland de första som mördades av nazisterna och poängterar de språkliga glidningarnas politiska betydelse.

—Nazisterna talade förstås inte om mord utan använde teknokratiska begrepp som till exempel ”lösning”. De mördade inte, utan ”löste problem”. Så vad menar vi idag när vi talar om att ”rädda välfärden” genom att exkludera de mest utsatta?

Brister i Sveriges rättighetskultur

När Elena Namli kom till Sverige på 1990-talet slogs hon av att det var många ”handikappade” ute på gatorna.
—Det gjorde ett enormt intryck på mig, säger hon. Det här måste verkligen vara ett humanistiskt land! Samtidigt insåg jag att det måste ha funnits lika många i Sovjetunionen där jag växte upp, men att de var instängda.

Mer än 25 år senare är hon inte lika imponerad av Sverige.
—Det återstår mycket innan rättighetsperspektivet har slagit igenom. Att vara subjekt i sitt eget liv och inte objekt för någons omsorg måste givetvis gälla även människor med funktionsnedsättningar. Men fortfarande framställs det ibland som välgörenhet och en nåd att få del av välfärden.

Egentligen tycker hon att Arbetsförmedlingen borde se sig som beskyddare av rätten till arbete och Försäkringskassan som garant för de sociala och ekonomiska rättigheterna. Att misstänkliggöra dem som behöver stöd underminerar tilliten och minskar det sociala kapitalet i samhället.
— New public management har bidragit till att administrationen svällt och kontrollfunktioner tar resurser från själva verksamheten, säger hon. Denna kontrollhysteri kostar massor av pengar och skapar ett hårdare samhälle där grupper och medborgare ställs mot varandra. Låt oss hoppas att den nya Förvaltningslagen blir till ett instrument för att motarbeta tendensen!

Ett annat område där många är oroliga för en försvagning av rättighetskulturen är vården. Där gäller det enligt Elena Namli att förvalta en kultur där människan står i centrum, inte ”sjuka kroppar”.
—Inom vården behövs mer av det som kallas professionell empati. Utan att bli privata kan och bör vi bemöta människor med respekt och mänsklig medkänsla.

Minoriteter bör arbeta för hela samhället

Vad är då Elena Namlis lösning? En väg att gå är att tänka mer i termer av solidaritet.
—Idag är många ovana att se sig själva som del av en grupp i olika demokratiska sammanhang. Men att tillhöra en grupp betyder inte att alla i gruppen är likadana eller ens har så mycket gemensamt. Däremot samlas man kring vissa gemensamma villkor och inte sällan begränsningar som man tillsammans kan förändra.

Elena Namli anser inte att en majoritet har rätt att köra över minoriteterna. I likhet med Iris Marion Young förespråkar hon en deliberativ demokrati, där människor inte räds olikheter utan är beredda att ompröva sina perspektiv i dialog.
—Mänskliga rättigheter är ett löfte som majoriteten ger minoriteten, säger hon med ett citat från Ronald Dworkin.
Löftet måste förstås garanteras i lagen. Hon tar ett exempel:
—Majoriteten är inte beroende av tillgängliga bostäder, men eftersom en minoritet behöver det ska det bli så.
Men minoriteterna har också en ansvarsfull demokratisk uppgift, nämligen att inte driva sina intressen partikularistiskt utan arbeta för att hela samhället ska bli mer mänskligt.

/Emil Erdtman

Läs fler intervjuer på Lagen som verktyg

MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.