SPEECH: Using the Law as a Tool for Social Change

At Independent Living Institute´s international conference on May 30 professor Gerard Quinn – professor  of Law, Leeds University (UK), former founding director of the Centre for Disability Law & Policy, National University of Ireland (Galway) and currently Wallenberg Chair, Wallenberg Institute & Faculty of Law, University of Lund – held this speech on the rule of strategic litigation in democratic societies.
Gerard Quinn
Gerard Quinn

Fortsätt läsa ”SPEECH: Using the Law as a Tool for Social Change”

HISTORIA: 1 maj 2018 – ett steg i kampen för ett universellt utformat samhälle

Idag den 1 maj 2018 träder en principiellt viktig lagändring för att stärka delaktigheten i samhället för personer med funktionsnedsättning i kraft. Diskrimineringslagens (2008:567) undantag för företag med färre än tio arbetstagare tas bort när det gäller bristande tillgänglighet som diskriminering. Det innebär att även mindre arbetsgivare – företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare och som i sin näringsverksamhet tillhandahåller varor och tjänster till allmänheten – omfattas av lagen.

Myndigheten för delaktighet har förslag och tips för företag och myndigheter som vill komma igång med sitt tillgänglighetsarbete. Diskrimineringsombudsmannen har lagt resurser på två filmer om tillgänglighet och informerar på sin webb om vad som nu förväntas av mindre företag. ”Även små åtgärder kan göra stor skillnad”, betonar DO. Lagen som verktyg bidrar med en tillbakablick på den långa kampen för att införa förbud mot bristande tillgänglighet i Sverige.

Tillgänglighet och mänskliga rättigheter

Uttrycket tillgänglighet har många dimensioner. Utifrån de mänskliga rättigheterna handlar det om tillgång och tillträde till mänskliga rättigheter på lika villkor som andra – att inte stänga ute personer på grund av exempelvis ras eller funktionsnedsättning. Det betyder en tydlig koppling till principen om lika rätt och icke-diskriminering.

I den svenska diskrimineringslagen handlar uttrycket bristande tillgänglighet särskilt om grunden funktionsnedsättning. Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning har diskuterat frågorna i en nyligen publicerad allmän kommentar (nr 6) om funktionsrättskonventionens artikel 5, och en tidigare (nr 2) om artikel 9. Funktionsrättskonventionen och nämnda kommentarer är tydliga med att tillgänglighet handlar om att utforma verksamheter och samhället efter principen om universell utformning – för att så många som möjligt, oavsett funktionalitet, ska kunna ta del av verksamheten.

Enligt principen om universell utformning har de som ansvarar för en ny design en skyldighet att utforma den enligt principen oberoende av om det finns en person som frågar efter det, eller om det väntas att verksamheten särskilt kommer besökas av personer med viss funktionsnedsättning. Till exempel kan en stor hiss i anslutning till en tunnelbanestation vara till nytta för fler än personer med vissa funktionsnedsättningar: äldre, gravida och passagerare med större bagage. Det ska inte krävas att tunnelbanan besöks av någon av dessa personer för att verksamheten ska installera en hiss. Den ska ha installerats från början.

Internationella regleringar

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning från 2006 började gälla i Sverige den 14 januari 2009. Den är inte lag, men enligt traktaträtten ska myndigheter och domstolar tolka inhemsk rätt konventionskonformt – det vill säga i ljuset av konventionen. Funktionsrättskonventionen anger att nekad skälig anpassning är diskriminering och uppmanar därmed de länder som ratificerar konventionen att införa förbud mot detta i sin nationella lagstiftning. Den svenska diskrimineringslagen omfattar både brister i den allmänna tillgängligheten och nekad skälig anpassning. Funktionsrättskonventionen har en rimlighetsbedömning endast i förhållande till skälig anpassning.

Den europeiska konventionen från 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen) innehåller ett allmänt icke-uttömmande diskrimineringsförbud i relation till de rättigheter som konventionen tillerkänner enskilda i artikel 14. Artikel 15 i Europarådets reviderade sociala stadga reglerar rätten för personer med funktionsnedsättning till självständighet, social integration och delaktighet i samhällslivet. Stadgan innehåller ett icke-uttömmande diskrimineringsförbud i artikel E som slår fast likabehandling gällande åtnjutandet av rättigheterna i stadgan.

Den Europeiska unionen har drivit fram antidiskrimineringslagar med delvis amerikansk förebild. Amsterdamfördragets artikel 13 från 1997 var ett genombrott för att utvidga EU:s makt angående likabehandling och bekämpande av diskriminering. EU:s antidiskrimineringsdirektiv (2000/43) skulle genomföras och arbetslivsdirektivet (direktiv 2000/78 – ramdirektiv för likabehandling i arbetslivet) uppdrar åt medlemsstaterna att lagstifta om diskrimineringsförbud på arbetsmarknaden.

Direktivet har minimikrav på diskrimineringsskydd som alla länder måste införa. Diskrimineringsformerna i direktivet är direkt och indirekt diskriminering, trakasserier och instruktion att diskriminera. Det stadgas också att arbetsgivare, så långt det är möjligt, ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra för personer med funktionsnedsättning att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet. Artikel 5 innehåller krav på skälig anpassning. Vidare har sedan 2009 EU-stadgan samma rättsliga värde som EU-fördragen. Enligt stadgan är all diskriminering på grund av (bland annat) funktionshinder förbjuden.

Tillgänglighet handlar inte bara om fysiska hinder utan till exempel om att tillhandahålla information på olika format. Att EU:s webbtillgänglighetsdirektiv (EU 2016/2102) om tillgänglighet till myndigheters webbplatser och mobila applikationer år 2018 ska implementeras i svensk lag (Ds 2017:60) har betydelse för diskrimxneringslagens bestämmelse om bristande tillgänglighet. För att förstå dessa ändringar är det viktigt att ha med sig historien om framväxten av lagarna.

Svensk lag mot diskriminering och otillgänglighet

Bestämmelser om “tillgänglighet för funktionshindrade” har funnits i svensk plan- och bygglagstiftning sedan 1966. I plan- och bygglagen från 1987 ställdes krav på att allmänna platser och alla nya tomter för permanent bebyggelse ska vara tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Från 2000 till 2010 gällde den nationella handlingsplanen för funktionshinderpolitiken Från patient till medborgare. I planen ingick krav på att fram till utgången av 2010 åtgärda enkelt avhjälpta hinder i samhället.

Den då införda PBL 8 kap 2 § st. gick tillbaka på Plan- och byggutredningen (SOU 1994:35) som redan 1994 föreslagit ett krav i PBL om att eliminera enkelt åtgärdade hinder mot tillgänglighet. Nu skulle hinder mot tillgängligheten eller användbarheten i lokaler dit allmänheten har tillträde avhjälpas om det låter sig göras utifrån praktiska och ekonomiska förutsättningar. Allmänna platser och verksamheter dit allmänheten har tillträde är sedan dess skyldiga att vidta enklare åtgärder för att en person med funktionsnedsättning ska komma i jämförbar situation med andra.

2001 stiftades Lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan som fastslog att om en högskola inte vidtagit skäliga åtgärder för att göra lokalerna tillgängliga och användbara, och därmed inte försatt en person med en funktionsnedsättning i en likartad situation som en person utan funktionsnedsättningen bröt högskolan mot förbudet mot direkt diskriminering.

Framväxten av antidiskrimineringslagar

Den första antidiskrimineringslagen i Sverige var Jämställdhetslagen som 1980 förbjöd könsdiskriminering i arbetslivet. Lagen mot etnisk diskriminering från 1986 innehöll inget förbud mot etnisk diskriminering, men däremot inrättades Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (som på den tiden ägde namnet Diskrimineringsombudsmannen), som hade opinionsbildning som främsta verktyg.

Handikapputredningen 1989-1992 hämtade mycket av sin inspiration från den amerikanska antidiskrimineringslagen och föreslog en svensk lag om förbud mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Av utredningens första rapport (SOU 1990:19 s. 347) framgår att det var funktionshinderrörelsen och särskilt samarbetsorganet Handikappförbundens Centralkommitté (nuvarande Funktionsrätt Sverige) som var drivande för att motverka diskrimineringen genom att stärka rättsskyddet för personer med funktionsnedsättning. Slutbetänkande  SOU 1992:52 Ett samhälle för alla innehöll ett förslag till lagstiftning som skulle ha inneburit att det hade betraktats som ett otillåtet missgynnande om arbetsgivare underlåtit att vidta vissa aktiva främjandeåtgärder. Detta skulle kunna leda till skadeståndsskyldighet för ideell och ekonomisk skada. Viss underlåtenhet att vidta tillgänglighetsåtgärder bedömdes omfattas av en utökning av brottet olaga diskriminering.

Handikapputredningens förslag om en Handikappombudsman förverkligades 1994 (även denna myndighet saknade juridiska maktbefogenheter) samtidigt som det andra förslaget om en lag för stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) trädde i kraft. Förslaget rörande tillgänglighet och diskriminering ledde däremot inte till någon lagändring.

Diskriminering i arbetslivet

1994 infördes förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet, även om det var svagare än jämställdhetslagen. Även ett krav på arbetsgivare och utbildningsanordnare att vidta aktiva åtgärder för att främja jämställdhet infördes. Regeringen tillsatte 1997 en utredning om ett förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder (som termen löd). Betänkande SOU 1997:176 Förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder låg till grund för Sveriges första lag om diskriminering med funktionshinder som grund: lag (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Diskrimineringsförbudet omfattade underlåtenhet att vidta skäliga anpassningsåtgärder som kunde försätta en person med en funktionsnedsättning i en likartad situation som en person utan funktionsnedsättningen vid anställning, befordran eller utbildning.

I 1999 års antidiskrimineringslagar infördes även skiftad bevisbörda och individualiserat skadestånd. Koncepten skiftad bevisbörda, indirekt diskriminering, trakasserier, jämställdhetsplaner och skäliga anpassningsåtgärder är exempel på juridiska verktyg som Sverige hämtat från USA, Kanada, EU eller europeiska länder som Storbritannien och Nederländerna.

Den diskrimineringsutredning som tillsattes 1999  hade till uppgift att undersöka olaga diskriminering och att överväga behovet av och formerna för ett generellt förbud mot diskriminering i näringsverksamhet av personer med funktionshinder. Nästa diskrimineringsutredning från 2001 konstaterade att lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder behövde kompletteras med ett diskrimineringsförbud i fråga om bristande tillgänglighet i arbetslivet för pågående anställningsförhållanden (och även omfatta yrkespraktikanter) för att uppfylla kraven i EU:s arbetslivsdirektiv. Förslagen infördes flera år senare i diskrimineringslagen genom SFS 2006:1330 efter regeringens proposition 2005/06:207.

Mot en samlad diskrimineringslag

Regeringens proposition 2002/03:65 Ett utvidgat skydd mot diskriminering var en ansträngning för att vidga skyddet mot diskriminering. Flertalet diskrimineringslagar kom att ändras och flera nya samhällsområden omfattas av diskrimineringsförbudet i lag (2003:307) om förbud mot diskriminering. I alla diskrimineringslagar ersattes samtidigt begreppet likartad situation med jämförbar situation.

Diskrimineringskommittén övervägde en sammanhållen diskrimineringslagstiftning och lade med sitt slutbetänkande SOU 2006:22 En sammanhållen diskrimineringslagstiftning grunden för regeringens prop. 2007/08:95 Ett starkare skydd mot diskriminering som resulterade i diskrimineringslagen (2008:567). Lagen innebar en sammanslagning av sju civilrättsliga lagar, samt de olika diskrimineringsombudsmännen till en myndighet. Den 1 januari 2009 slogs följaktligen de olika ombudsmännen ihop till Diskrimineringsombudsmannen, som genom tillsyn, processföring och opinionsbildning ska se till att lagen följs. Ålder och könsidentitet/könsuttryck tillkom som diskrimineringsgrunder år 2009.

Eftersom de varierande bestämmelserna i de tidigare lagarna till stor del levde kvar fortsatte skyddet att variera beroende på diskrimineringsgrund. Ett exempel är att positiv särbehandling i arbetslivet tillåts endast i förhållande till kön, men inte för någon annan grund. Något skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet fanns heller inte i lagen, trots utredningens förslag om det. Regeringen ansåg att frågan om otillgänglighet behövde ytterligare beredning och avsåg att ”skyndsamt låta komplettera Diskrimineringskommitténs överväganden med ytterligare underlag och därefter återkomma till riksdagen” (prop. 2007/08:95).

Kampen för förbud mot bristande tillgänglighet

Tillgänglighetsmarschen

Under åren 2003 till 2012 pågick den årliga demonstrationen Marschen för tillgänglighet runtom i Sverige. Budskapet att ”otillgänglighet är diskriminering” upprepades år från år (bilden till artikeln är från en tillgänglighetsmarsch i Jönköping). Inspirationen till Marschen för tillgänglighet kom från den amerikanska organisationen ADAPT:s aktivism för att införa en assistanslagstiftning i USA. Det berättar Hans Filipsson som 25 år gammal var med och grundade Marschen och sedan var dess språkrör under alla år. Åren 2001-2002 hade Hans varit utbytesstudent i USA och insåg där vilken effekt den amerikanska antidiskrimineringslagen ADA haft på bara ett decennium. För första gången kunde han åka buss kollektivt, välja restaurang utifrån vad han ville äta och röra sig fritt på ett universitet. När diskriminering trots allt skedde fanns antidiskrimineringslagen ADA, som han då använde sig av.

Tillbaka i Sverige blev han förbannad över all den otillgänglighet som fortfarande rådde. Han visste nu att det var möjligt att skapa ett tillgängligt samhälle. Han tyckte att den traditionella svenska funktionshinderrörelsen var feg och saknade ett uttalat rättighetsperspektiv. Det fanns bara ett fåtal personer som betraktade den otillgänglighet de mötte som diskriminering. Hans Filipsson tog initiativ till Marschen för tillgänglighet som han menar var den samlade svenska funktionshinderrörelsen första samling kring en viss fråga. Även företag, organisationer, politiska partier och dess ungdomsförbund kunde ställa sig bakom kravet på att otillgänglighet skulle klassas som diskriminering.

Åren 2005, 2007 och 2009 genomfördes i samband med Marschen anmälningsaktioner där mellan 50 och 200 personer inventerade tillgängligheten på sin ort. Tusentals anmälningar om otillgänglighet skickades till dåvarande Handikappombudsmannen, sedermera Diskrimineringsombudsmannen, via Anmälningstjänsten på Independent Living Institute. Om anmälningen gällde ett “enkelt avhjälpt hinder” skickades det även till respektive kommunal byggnadsnämnd.

Anmälningarna satte frågan om bristande tillgänglighet på den politiska dagordningen och i debatter och skrivelser från HO/DO och departement samt utredningar nämndes Marschen för tillgänglighet. När Hans Filipsson tänker tillbaka på de här åren betonar han att det går att åstadkomma mycket genom ett fåtal personer. I arbetsgruppen jobbade fem till tio personer. Ekonomiskt stöd är dock nödvändigt och det gavs från 2006 genom assistanskooperativet STIL. På hemsidan marschen.se finns historien om Marschen för tillgänglighet bevarad.

Bortom fagert tal

Utredningen Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering (Ds 2010:20) undersökte hur underlåtenhet att vidta tillgänglighetsåtgärder för personer med funktionshinder kunde regleras, vilka samhällsområden det kunde gälla och med vilka potentiella konsekvenser regleringen kunde innebära. Utredaren Hans Ytterberg föreslog att bristande tillgänglighet skulle införas som en form av diskriminering i diskrimineringslagen. Utredningen underströk att ett perspektivskifte särskilt gällande universell utformning av samhället måste ske för att så många som möjligt, inklusive personer med funktionsnedsättning, ska kunna ta del av samhället på lika villkor som andra. Minskade individuella anpassningar och stödinsatser sågs som en positiv konsekvens av den universella anpassningen.

Bortom fagert tal stämplades först som internt arbetsmaterial på regeringskansliet och offentliggjordes inte. Organisationen DHR protesterade utanför regeringskansliet och dess ordförande Maria Johansson drog igång en av de första funktionshinderpolitiska aktionerna via sociala medier. Facebookuppropet Offentliggör diskrimineringsutredningen fick ca 2000 underskrifter – en hel del då i Facebooks barndom.

Utredningen blev så småningom offentlig, men samtidigt fick Statskontoret i uppdrag att räkna på vad det skulle kosta att införa bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen. Siffran landade på 2 700 miljarder – en siffra som Maria Johansson menar var ett resultat av ett missförstånd – medvetet eller omedvetet. Det har aldrig varit fråga om att göra om allt från början, säger hon. Kostnaderna som krävs härrör till stor del från åtgärder som borde ha vidtagits för längesen med redan gällande lagstiftning. Det är inga nya kostnader utan beror på sådant man tidigare struntat i att göra.

Torsdagsaktionen

Remissinstanser från bland annat näringslivet var mycket negativa till Bortom fagert tal och när remisstiden gått ut gick tiden utan att något hände. Efter drygt ett år tog DHR under Maria Johanssons ledning initiativ till en manifestation utanför regeringskansliet. Det var torsdagen den 1 december 2011, ett par dagar före den Internationella funktionshinderdagen. Denna manifestation kom sedan att pågå varje torsdag (med regeringssammanträde) i över två år. Varje torsdagsmorgon mellan kl 8 och 9 delade personer från funktionshinderrörelsen ut flygblad med krav om att regeringen skulle förverkliga utredningsförslaget om att den bristande tillgänglighet många upplever skulle betraktas som diskriminering även i lagens mening. Texten och layout på flygbladet ändrades inte, vilket gjorde att Torsdagsaktionen snart kändes igen på långt håll. Däremot ändrades de stora vita siffrorna med antal dagar som gått efter remisstiden för att visa på den tid som gick utan att regeringen agerade.

Antalet personer som deltog varierade från två till flera hundra. Men även den som inte kunde ta sig till Rosenbad i Stockholm klockan 8 på morgonen kunde delta genom att dela budskapet i sociala medier, skriva egna inlägg och insändare eller kontakta sina lokala riksdagsledamöter. I och med att fler och fler organisationer ställde sig bakom aktionen lades fler loggor till. Först anslöt RBU och Förbundet Unga Rörelsehindrade. Till slut var i princip hela funktionshinderrörelsen med. I mars 2014 tillkännagav äntligen dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning skulle föras in som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen.

Ny diskrimineringsform 2015

Propositionen 2013/14:198 Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering erkänner att ”[d]elaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning är en grundläggande mänsklig rättighet” och att ”[e]tt samhälle som slår vakt om alla människors lika värde är ett samhälle som ger alla möjligheter att utvecklas utifrån sina individuella egenskaper och förutsättningar och efter sin egen förmåga och sina egna val.”

”Att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för att uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Även om mycket har gjorts för att förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning i allmänhet, saknas alltjämt en reell möjlighet för en enskild att på det individuella planet genomdriva sina rättigheter”.

Syftet med förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet är enligt regeringen att: ”skapa en möjlighet för enskilda personer med funktionsnedsättning att göra sin rätt gällande att delta i samhällslivet på likvärdiga villkor som andra utan hinder i form av bristande tillgänglighet”. Förbundet skulle ge enskilda ett effektivt rättsmedel i form av diskrimineringsersättning.

Lagändringen innebar att diskrimineringslagens 1 kap 4§ får en punkt 3 som lyder: ”bristande tillgänglighet: att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt andra omständigheter av betydelse.”

Den nya diskrimineringsformen byggs upp kring begreppen missgynnande, underlåtenhet och jämförbar situation. Bestämmelsen gäller endast om en person med en funktionsnedsättning kan komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättning genom skäliga anpassningsåtgärder.

I samband med lagändringen 2015 byttes ordet funktionshinder i diskrimineringslagen, lagen (2008:568) om Diskrimineringsombudsmannen, skollagen (2010:800) och lagen (2012:854) om uthyrning av arbetstagare ersattes med ordet funktionsnedsättning. Ändringen var enbart språklig och innebär ingen ändring i sak. Den motiverades med att funktionsnedsättning är det begrepp som ”används av organisationer som företräder de människor som är närmast berörda och det är också det ord som används i den svenska översättningen av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, liksom i Socialstyrelsens termbank”.

Undantag för småföretag

I förhållande till Bortom fagert tal tonades kraven ner i lagändringen. När bestämmelsen trädde i kraft 2015 var företag med färre än tio arbetstagare undantagna. Anledningen var att säkerställa förutsättningarna för näringslivets utveckling. Maria Johansson anser att undantaget var en nödvändig kompromiss för att överhuvudtaget få igenom den nya diskrimineringsformen, men tycker att det är sorgligt att vissa trott att några tillgänglighetskrav därmed inte gäller alls för dessa företag. De vanliga kraven i bland annat PBL har gällt hela tiden!

I skrivelsen Utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet (prop. 2016/17:220) föreslog regeringen drygt ett år senare att undantaget skulle tas bort. Regeringen lämnade den 24 augusti proposition 2016/17:220 om lagändring med bedömningen att “fördelarna med att så snart som möjligt få till stånd en starkare och mer heltäckande lagstiftning på diskrimineringsområdet väger tyngre än fördelarna med att avvakta en utveckling av praxis.“ Ansvar för kostnader för tillgänglighetsåtgärder ska täckas inom ramen för den ordinarie verksamheten, enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Miljöer och verksamheter ska utformas och bedrivas så att de blir tillgängliga för alla människor. Kostnaderna för åtgärderna ska ses som en självklar del av de totala kostnaderna för verksamheten. Samtidigt konstaterar regeringen att den skälighetsbedömning som alltid ska göras innebär att kraven ändå inte kommer öka på små företag.

Nu behövs rättspraxis

Efter lång kamp blev bristande tillgänglighet en form av diskriminering år 2015. Sedan dess är det en skyldighet att undanröja hinder och tillhandahålla tillgängliga verksamheter oavsett om en person med funktionsnedsättning begär det eller inte. Från den 1 maj 2018 går det även att ställa krav enligt 1 kap 4§ punkt 3 diskrimineringslagen på mindre företag. Denna lagändring ger enskilda utökad möjlighet till upprättelse – ett rättsmedel, men för att en större samhällsförändring ska ske krävs rättspraxis som förtydligar vad lagen innebär. Vilka brister i tillgängligheten är det som mindre företag ska vidta för att det inte ska vara fråga om diskriminering? För att en lag ska få någon effekt måste fall drivas i domstol eller förlikas. Det är genom prejudikat som lagen kan förbättra situationen ytterligare för personer med funktionsnedsättning.

Enskilda personer måste nu anmäla diskriminerande händelser för att fall ska kunna drivas. Sedan 2015 har bara cirka 50 fall anmälts till Anmälningstjänsten gällande bristande tillgänglighet. Organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och för att samhället ska bli mer tillgängligt och universellt utformat för alla människor måste enas och informera om de rättsliga möjligheter som finns. Vissa organisationer har resurser för att driva egna rättsfall, men generellt måste civilsamhället av politikerna ges bättre förutsättningar att driva principiellt viktiga fall som kan få genomslag i samhället.

Nästa vecka utvecklar vi konceptet skälig anpassning och skälighetsbedömning.

Mer om innehållet i svensk diskrimineringsrätt

Läs om diskrimineringsskyddet i de nordiska länderna

MLSV logo är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Swish Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94

SEMINARIUM: Anti-diskriminering är centralt för de mänskliga rättigheterna

Kris Gledhill

Som ett led i sitt arbete med ökad internationalisering bjöd Juridicum vid Stockholms universitet in professor Kris Gledhill från AUT Law School, Auckland, New Zeeland att tala vid ett seminarium den 5 februari (2018). Fortsätt läsa ”SEMINARIUM: Anti-diskriminering är centralt för de mänskliga rättigheterna”

FORSKNING: Fördragskonform tolkning i svensk rättstillämpning

Uppsala
Uppsala

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har till regeringen lämnat rapporten Principen om fördragskonform tolkning i förhållande till Sveriges konventionsåtaganden om mänskliga rättigheter.

Uppdraget beslutades i juni 2017 och var att kartlägga domstolarnas och myndigheternas tillämpning av principen om fördragskonform tolkning i förhållande till Sveriges konventionsåtaganden om mänskliga rättigheter. Utredningen har genomförts av professor Jane Reichel, universitetslektor Patrik Bremdal och universitetslektor Maria Grahn Farley. Fortsätt läsa ”FORSKNING: Fördragskonform tolkning i svensk rättstillämpning”

ÖVERSIKT: Vad innebär lagens nya krav på aktiva åtgärder?

person på sittboll framför snygga kontrastmarkeringar
På arbetsplatsen kan aktiva åtgärder vara markeringar och ergonomiska möbler

Sedan den 1 januari 2017 ska arbetsgivare och utbildningsanordnare enligt diskrimineringslagens tredje kapitel arbeta med aktiva åtgärder utifrån samtliga diskrimineringsgrunder, det vill säga kön, könsidentitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Fortsätt läsa ”ÖVERSIKT: Vad innebär lagens nya krav på aktiva åtgärder?”

NYHETSBREV: April 2017

Fortsätt läsa ”NYHETSBREV: April 2017”

Sammandrag av vad Lagen som verktyg gjorde under 2016

I årsberättelsen för Independent Living Institute för 2016 finns följande sammanfattning av projektet Lagen som verktygs verksamhet under året som gick:

Utdrag ur Independent Living Institutes årsberättelse för 2016:

”Projektet Lagen som verktyg påbörjade under 2016 sin verksamhet enligt projektbeskrivningen. Medsökande organisationer är Handikappförbunden, Apply Human Rights, DHR, STIL, och Personskadeförbundet RTP. Möte med medsökande hölls 21 september.

Projektet har även en referensgrupp bestående av representanter från Myndigheten för delaktighet, Handikappförbunden samt människorättsorganisationer och juridiska experter på funktionshinderdiskrimineringsområdet.

I mars (2016) anställdes Paul Lappalainen som projektledare och i maj Emil Erdtman som kommunikatör. Caroline van Mourik började i juli som informatör/rådgivare och juristen Ola Linder i oktober.

Projektet ska öka funktionshinderrörelsens tillgång till juridisk expertis när det gäller utbildning, försvar och vidareutveckling av mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Syftet är att bidra till att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning tillgodoses bättre genom att med lagen och rättspraxis som verktyg verka mot negativ särbehandling och strukturell diskriminering.

Nära samarbete skedde under året med den ideella föreningen Med lagen som verktyg som tar emot rättsärenden och med hjälp av Rättsnätverket driver dem till domstol om det behövs.

Under året slogs föreningens hemsida samman med projektets och heter lagensomverktyg.se. Här påbörjades uppbyggandet av en kunskapsbas med intervjuer, domar, stöd till dem som vill anmäla diskriminering osv. 15 artiklar – några med längre fördjupningar – publicerades.

Nyhetsbrevet Lagen som verktyg startades och utkom under hösten en gång i månaden – med 115 prenumeranter vid årets slut.

Innehållsmässigt arbetade projektet med bristande tillgänglighet som diskriminering och civilsamhällets roll i processföringsarbetet. Ola Linder skrev en gedigen rättsutredning och ett dokument om strategisk processföring färdigställdes.

Föreningens rättsfall – som det om Kungliga slottet – och andra fall – som DHR:s – rapporterades noggrant. Stor uppmärksamhet fick Paul Lappalainen och Ola Linders debattartikel i Dagen juridik, den 21 november.

Konferenser som projektet medverkat i under året var 19 maj Funktionshinderkonventionen och juridik som verktyg tillsammans med Handikappförbunden. Paul Lappalainen medverkade i panelsamtal i Almedalen och på Fundamental Rights Forum. Emil Erdtman och Caroline van Mourik deltog i Handikappförbundens konferens Funktionshinderrörelsen mobiliserar sig den 18 oktober samt i kursen Med Lagen som verktyg i Borlänge 21-22 oktober.

Projektets alla medarbetare medverkade i ett seminarium på MR-dagarna i Malmö. Ett större arrangemang var en internationell konferens den 24 november (med 41 deltagare) och två seminarier (med sammanlagt 51 deltagare) den 25 november. Detta dokumenterades med textade filmer.

Från USA kom Sid Wolinsky och Pat Kirkpatrick som talare. Gerard Quinn deltog via video och bland annat professor Lars Trägårdh medverkade. Samarbete skedde här med KFO och Ersta Sköndal högskola.

Ett bra grund lades inför projektets fortsatta arbete fram till 2019.”

Intervju med Paul Lappalainen i Kick 4/2016

Med tillstånd publiceras här Peter Anderson-Popes intervju med Paul Lappalainen från tidningen Kick, nr 4 2016. Paul har slutat inom projektet, men arbetet bygger vidare på hans tankar och kloka råd.

Med lagen i egna händer

Paul Lappalainen framför bokhylla
Paul Lappalainen

—Nu har vi rätt men vi måste också se till att få rätt, säger Paul Lappalainen som arbetar på Independent Living Institute med projektet Med lagen som verktyg. Fortsätt läsa ”Intervju med Paul Lappalainen i Kick 4/2016”

Video and other documentation of the conference and seminars 24-25 November 2016 on strategic litigation, disability discrimination law and human rights enforcement

On 24 and 25 November 2016, the Law as a Tool for Social Change project arranged a conference and two seminars on how civil society, through strategic litigation, can counteract discrimination against people with disabilities and contribute to case law and the changing of legal norms.

Paul Lappalainen framför bokhylla
Paul Lappalainen

Paul Lappalainen was the moderator for the conference and seminars. (He was also the project manager at the time). ”There is a myth in Sweden that laws on their own change social norms.” he said. ”Laws are important, but only a first step. The second step, implementation of the law, particularly in terms of case law, is necessary for real changes in norms.”

Paul Lappalainen emphasized the need for civil society to become more effective concerning the writing of new laws as well as the need to play an active role in the enforcement process.

Below there is a selection of videos from the two days. The videos are in English. Subtitles are available in both English and Swedish by clicking on the subtitle symbol.

Adolf Ratzka introduces the Law as a Tool Project Sid Wolinsky, Adolf Ratzka and Pat Kirkpatrick

Sid Wolinsky, Adolf Ratzka och Pat Kirkpatrick
Sid Wolinsky, Adolf Ratzka och Pat Kirkpatrick

The initiator of the Law as a Tool project, Adolf Ratzka, who is also the president of the non-profit association with the same name, began with the words: ”Sweden is a welfare state, but we are still second-class citizens. There is discrimination. That is what we want to change.”

Video with Adolf Ratzka’s introduction to the ideas behind the Law as a Tool project.

Adolf Ratzka  interviews Sid Wolinsky from the Disability Rights Advocates (DRA)

Prior to the conference, Adolf Ratzka interviewed Sid Wolinsky, one of the United States’ leading lawyers focused on the rights of people with disabilities. Since the 1970s he has contributed to the development of the rights of persons with disabilities, primarily through the use of class actions and other high impact strategic litigation.

Wolinsky is a founder of Disability Rights Advocates (DRA) in Berkeley, California as well as other public interest law firms, including one in Hungary. He is currently a supervising attorney at Disability Rights Advocates, and continues to be a part of the movement towards greater protection against discrimination related to disability in the United States.

In the interview, Wolinsky talks about how Disability Rights Advocates functions and, for example, the cooperation with pro bono lawyers from private law firms. Wolinsky emphasizes that rights of people with disabilities are an issue of civil rights. He also pointed out that positive results in disability cases also leads to changes that benefit persons without disabilities.

Film with Adolf Ratzka’s interview with Sid Wolinsky.

Realizing the promise of CRPD and disability discrimination law: strategic litigation and human rights enforcement (Conference 24 November 2016)

Sid Wolinsky on social change through the use of litigation

Sid Wolinsky
Sid Wolinsky

Sid Wolinsky As a keynote speaker, Sid Wolinsky emphasizes the importance of finding cases that can give a major impact on the lives of persons with disabilities as well as the importance of having courage in bringing those cases. Courage is important in that there is often little case law and you are challenging strong established interests. He points out that in the United States this is one reason why you cannot rely solely on government anti-discrimination authorities for enforcement.

Film in which Sid Wolinsky explains how Disability Rights Advocates works strategically for social change through litigation.

Pat Kirkpatrick on fundraising for nonprofit organizations

Bild på Pat Kirkpatrick
Pat Kirkpatrick talar om fundraising inom ideella organisationer

Pat Kirkpatrick was the second main speaker. She was also a founder of Disability Rights Advocates. For 30 years she has been engaged in fundraising within nonprofit organizations.

Kirkpatrick is today a Fundraising Consultant at Disability Rights Advocates and also has responsibility for volunteer recruitment. The agency started basically from zero in terms of resources, but after many years, it has become stronger and independent through strategic and innovative work with fundraising. Fundraising is an area in which Swedish organizations seem to have a lot to learn.

Film där Pat Kirkpatrick berättar om sitt arbete med fundraising för Disability Rights Advocates:

Susanne Berg, Annika Jyrwall Åkerberg and Andrea Bondesson about what we can learn in Sweden

Susanne Berg, Annika Jyrwall Åkerberg och Andrea Bondesson
Susanne Berg, Annika Jyrwall Åkerberg och Andrea Bondesson

The following panel, Annika Jyrwall Åkerberg, lawyer at Civil Rights Defenders, Susanne Berg, director of politics and methodology at STIL (Founders of Independent Living in Sweden) and Andrea Bondesson, lawyer in the Swedish Disability Federation’s Project From Talk to Action, brought up their perspectives. Among other comments, Susanne Berg emphasized that Swedish law in practice pushes the parties towards conciliation, leading to an insufficient development of case law. ”Now is the time make sure that the cases get to court,” she said.

Film in which the panel comments on Sid Wolinsky’s and Pat Kirkpatrick’s presentations.

Enforcing disability law: The role of lawyers and lawyering (Seminar 1, 25 November 2016)

Mai Greitz och Sid Wolinsky
M.G. och Sid Wolinsky

The first seminar on 25 November 2016 examined the role of lawyers and lawyering in the enforcement of discrimination law concerning persons with disabilities.

 

Gerard Quinn on e.g. how law clinics and summer schools can contribute to the development of lawyers in this field

Gerard Quinn participated in the seminars through a pre-recorded video. He is a professor of law and director of the Center for International Disability Law and Policy at National University in Galway, Ireland. They have masters and doctoral Courses as well as a summer school focusing on disability and equality as human rights issues.

Quinn is seen as one of the ”architects” behind the Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD). He is also on the scientific committee of and the EU’s Fundamental Rights Agency (FRA, Vienna). Gerard Quinn talks about how EU law and CRPD can be used at the national level. Legal cases and political processes are as important as the rights themselves. The process of change makes them real and tangible to the public.

Quinn points out that European lawyers are getting better at using arguments based on international human rights law, but there is room for improvement. Establishing law clinics that engage law students in bringing cases to court is one way to push the legal processes forward which in turn can lead to increased knowledge and interest among lawyers and the rest of the legal community. Setting up summer schools based on a cooperation between law schools and law societies (bar associations) is another way of contributing to increased awareness and implementation.

Gerard Quinn’s video created for the conference and seminars.

Stellan Gärde and others discuss developing a more proactive role for lawyers

M.G., Chair of the Swedish Section of the International Commission of Jurists (ICJ-Sweden), and Stellan Gärde, Chair of Applied Human Rights, reflected on the role of lawyers in implementing the protection against discrimination.

”The legal tradition in Sweden is not to go to court, not to litigate, but to investigate,” according to M.G. They discussed the need for a greater and more creative role for lawyers, touching on topics ranging from pro bono work, to improved training regarding human rights, to the need to focus on discrimination law/equality as a key human right and constitutional issue in the cases that are taken to court.

Film in which Stellan Gärde and others reflect on the jurors’ role in implementing the anti-discrimination.

Enforcing disability law: The role of civil society (Seminar 2, 25 November 2016)

Pat Kirkpatrick, Sid Wolinsky, Lars Trägårdh och Adolf Ratzka
Pat Kirkpatrick, Sid Wolinsky, Lars Trägårdh och Adolf Ratzka

Pat Kirkpatrick, Sid Wolinsky, Lars Trägårdh and Adolf Ratzka

The second seminar was held at Ersta Sköndal University College and focused on the role of civil society in the enforcemnt of equality law in regard to disability and the strengthening of human rights. Lars Trädgårdh, Professor of History and Civil Society Studies at Ersta Sköndal, has a particular focus on the power or lack of power in civil society.

Gerard Quinn’s video emphasised the importance of civil society engagement in the development of anti-discrimination law as well as the enforcement of those laws. It is the active civil society involvement which will lead to laws and public policies that actually have a greater impact on behalf of persons with disabilities.

Quinn describes how civil society involvement contributed to the Convention on the Rights of Persons with Disabilities. He points out that the Convention would not have come about without the engagement of civil society organizations around the world.

Among other things he said that the involvement of civil society upholds the visibility of the issues and the need for change. Sid Wolinsky emphasized the support by and engagement of the disability movement is in general a key component in the litigation of high impact cases. He works closely with US disability organizations. Without support in the disability movement, there is a risk that good cases will not reach their potential impact.

Lars Trägårdh
Lars Trägårdh

Lars Trägårdh and Adolf Ratzka, wrapping up the seminar, discussed civil society engagement and its potential with Pat Kirkpatrick and Sid Wolinsky, as well as the audience. Among other things, Lars Trägårdh pointed out that we are not very comfortable with the ”return of charity” in Sweden, but that the structural shift taking place means greater opportunities for civil society to assert itself.

Video in which Lars Trägårdh and Adolf Ratzka talk with Pat Kirkpatrick and Sid Wolinsky as well as the audience about civil society and the law.

Please send us your comments on the videos!

RÄTTSNYHET: DHR:s diskrimineringsprocess kan nå Högsta domstolen

Lars-Göran Wadén kunde inte komma ombord på bussen. DHR driver nu hans sak som ett diskrimineringsmål i domstol som vi tidigare skrivit omI målet DHR mot Region Gävleborg hölls huvudförhandling i Gävle tingsrätt den 8 december. Nästa steg i processen kan bli föremål för Högsta domstolen (HD).

Den 1 januari 2015 trädde ändringen i diskrimineringslagen ikraft som innebär att bristande tillgänglighet är en form av diskriminering. När lagändringen bara var en dag gammal kunde Lars-Göran Wadén inte komma ombord på bussen på grund av att en ramp inte kunde användas. Han anmälde sitt fall till Diskrimineringsombudsmannen som valde att inte gå vidare med hans fall i domstol. DHR valde däremot att driva hans fall i domstol efter noggrant övervägande av riskerna. Huvudförhandling ägde rum 8 december 2016 i Gävle tingsrätt, målnummer T 240-16, enhet 1.

Tingsrätten fann tidigt under huvudförhandlingen att frågan om vem som bär ansvaret för bristande tillgänglighet i Lars-Görans fall är viktig att reda ut. Antingen är det den upphandlande myndigheten Region Gävleborg eller upphandlad tjänsteleverantör Klövsjö Rätan Trafik AB, som i sin tur har avtalat med underentreprenören VS Perssons bussar AB om genomförandet av kollektrafikverkssamheten, som är ansvarig för den bristande tillgängligheten i Lars-Görans fall.

Högsta domstolen kan komma att pröva ansvarsfrågan

Enligt rättegångsbalkens 56 kapitel 13 § kan en tingsrätt hänskjuta en  fråga i målet till prövning av HD med parternas samtycke. Om HD tar upp frågan får tingsrätten och parterna vägledning i en rättsfråga som annars inte besvarats av högsta instans. Det är på ett sätt principiellt bra för parterna oavsett utgång, eftersom rättsfrågan klargörs och de därefter kan agera.

Ett förslag till skrivelse till HD diskuterades mellan parterna efter huvudförhandlingen. I aktbilagor 42-44 finns tingsrättens förslag till skrivelse och yttranden från parterna om förslaget. Parterna har förelagts att yttra sig en gång till senast den 13 januari. Enligt handlingarna föreslås två frågor skickas till HD, 1) om Region Gävleborg är ansvarig enligt diskrimineringslagen för den bristande tillgängligheten i fallet och, i så fall, 2) om regionen är skyldig att betala diskrimineringsersättning till Lars-Göran Wadén om omständigheterna utgjorde diskriminering. DHR har yrkat att regionen ska förpliktas att betala diskrimineringsersättning om 100,000 kr. till Lars-Göran, varav 80,000 kr. avser preventionspåslag.

Om en slutlig skrivelse skickas till HD och HD väljer att besvara frågorna kommer frågan om vem som ansvarar för bristande tillgänglighet att tydliggöras i ett mycket välkommet första prejudikat på området. Fallet belyser en ofta förekommande problematik om vem som bär ansvar för diskriminering när flera juridiska personer är del av en verksamhet.

Paneldiskussion med Lars Trägårdh, Sid Wolinsky, Pat Kirkpatrick och Adolf Ratzka – ledd av Paul Lappalainen

Seminarium på Ersta Sköndals högskola den 25 november 20116 om det civila samhällets roll i tillämpningen av lagar om funktionsnedsättning och stärkandet av de mänskliga rättigheterna.

Professor Lars Trägårdh och Adolf Ratzka samtalade avslutningsvis med Pat Kirkpatrick och Sid Wolinsky. Lars Trägårdh medger att vi inte är så bekväma med ”välgörenhetens återkomst” i Sverige, men att den strukturförskjutning som nu sker innebär stärkta möjligheter för det civila samhället.

UPPFÖLJNING. Anmälan av Kungliga slottet

Adolf Ratzka utanför Kungliga slottet i Stockholm
Adolf Ratzka utanför Kungliga slottet i Stockholm

Adolf Ratzka, initiativtagaren till föreningen Med lagen som verktyg, älskar klassisk musik och har länge velat gå på konserterna i Slottskyrkan, men inte kunnat komma in med sin elrullstol.

Den 3 juni 2016 besökte han tillsammans med sitt juridiska ombud Carin Apelmo från Byrån För Lika Rättigheter det Kungliga slottet för att undersöka om de lokaler som är öppna för allmänheten verkligen är öppna för alla.

Slottet har hissar, men från Bernadottevåningen ner till Rikssalen och Ordenssalarna är det trappor utan hiss. Vid den södra ingången finns trappsteg för att komma upp till nästa plan.

Slottskyrkan nås via en svängd trappa. Det finns visserligen en bakväg in till kyrkan – något som enligt lagen hade varit acceptabelt – men där begränsas allmänhetens tillträde av säkerhetsföreskrifterna. Ingången är alltför nära kungens och drottningens arbetsrum.

Aktionen

Adolf Ratzkas besök på Slottet rapporterades i Sveriges Television, Sveriges Radio och Dagens Nyheter. Han överväger i samråd med sitt juridiska ombud att stämma Slottet för diskriminering på grund av bristande tillgänglighet. Under hösten har de tillsammans granskat förutsättningarna för en stämning.

—Adolf utsattes för en kränkning eftersom han inte kunde ta del av verksamheten som andra betalande besökare, säger Carin Apelmo. Men innan en stämning kan göras måste vissa frågor utredas. Först vilka tekniska lösningar som finns.

Adolf Ratzka vid slottets södra port
Adolf Ratzka vid slottets södra port

—Dessa åtgärder måste också vara skäliga att kräva med tanke på vad som är praktiskt och ekonomiskt rimligt för motparten, säger Carin Apelmo vidare. Till exempel hade en domstol vid en skälighetsbedömning förmodligen ansett det oproportionerligt att flytta på kungens och drottningens arbetsrum för att kunna gå bakvägen.

Utredningen

För att undersöka vad som går att åtgärda bokade Carin Apelmo in ett möte med representanter för Kungliga slottet, Statens fastighetsverk och Myndigheten för delaktighet samt två företag som tillhandahåller tillgänglighetslösningar.

Vid mötet framkom att det under hösten köpts in två trappklättrare till Slottet. Av dessa är en på plats, men den fungerar endast för manuella rullstolar. Den andra – som ska fungera för större elrullstol – har ännu inte kommit från leverantören.

Adolf Ratzka och Carin Apelmo ställdes nu inför frågan om de åtgärder som vidtagits varit tillräckliga. Medför åtgärderna att Adolf hamnar i en jämförbar situation som andra besökare?

Carin Apelmo utgår i sitt arbete från klientens individuella behov. Hade till exempel en grupp av personer med manuell rullstol övervägt grupptalan hade ärendet slutat här. Då hade tillgänglighetsfrågan nämligen varit löst. Nu behöver frågan utredas vidare.

Slottets åtgärder

Morgan Gerle är chef för den publika verksamheten och den som sett till att trappklättrarna köpts in.
—Vi har diskuterat tillgänglighet i många år, men inte kommit till skott. Nu fick vi en skjuts framåt i och med Adolf Ratzkas besök, säger han.

Slottets lokaler ägs av Statens Fastighetsverk, som därmed ansvarar för hissar och större installationer. Det är en myndighet som måste följa upphandlingslagen och i fallet med äldre byggnader även Riksantikvarieämbetets regler. Exempelvis har det tidigare talats om en hiss mellan två trappor, men i slutändan ansetts alltför ”förvanskande”.

Morgan Gerle arbetar däremot på Ståthållarämbetet som bedriver verksamhet i Slottet och som står för lös utrustning som till exempel vissa hjälpmedel. Ståthållarämbetet är trots namnet ingen myndighet och Morgan Gerle har därför ganska fritt kunnat söka lösningar utifrån vad han tror skulle fungera bäst. Han googlade och kontaktade kommuner och företag för att få referenser på olika lösningar.

Trappklättrare

Vid sina sökningar på nätet hittade han olika trappklättrare och föll för en flyttbar som går på band. Modellen Tryggve Flex fungerar för manuell rullstol och står nu framme i en av salarna.
—Den används flera gånger i veckan och har varit väldigt bra för många av våra besökare som av olika skäl har svårt att gå i trappor, säger Morgan Gerle. Arbetsledarna inom personalen har fått utbildning i att använda den.

Trappklättraren Tryggve MultiFlex Foto:Tunbjer
Tryggve MultiFlex Foto:Tunbjer.se

Han väntar nu spänt på den större modellen Tryggve Multiflex som har en plattform där större elrullstolar ska kunna fästas. Den ska enligt beskrivningen anpassa sig efter olika lutningar och känna av när trapporna börjar och slutar så att den hela tiden håller sig stabilt upprätt. Det återstår att se om den även klarar den svängda trappan till Slottskyrkan. Han har på Färdtjänsten sett en trappklättrare som klarar svängda trappor, men bara för manuell rullstol.

Bedömning

Adolf Ratzka ställer sig tveksam till flyttbara anordningar.
—Trappan och lift måste vara kompatibla, säger han. Jag vill inte färdas i några äventyrliga ekipage, utan vill känna mig trygg och säker.

Adolf Ratzka säger att hiss oftast är den bästa lösningen. Han tycker att man på Slottet borde tagit in sakkunnig expertis istället för att söka på nätet. Tryggve MultiFlex tar enligt beskrivningen bara 230 kg vilket är alldeles för lite med tanke på att stora elrullstolar i sig (utan personen) kan väga upp mot 200 kg.

För Adolf Ratzka är det dessutom viktigt att lösningarna är acceptabla för dem som ska använda dem. De ska inte vara alltför uppseendeväckande och skrymmande.

Carin Apelmo medger att juridikens kvarnar mal långsamt. Om rättsliga åtgärder kommer att vidtas beror på om de införda lösningarna fungerar för hennes klient. Men oavsett om ärendet leder till en stämning eller inte konstaterar hon att Adolf Ratzkas slottsbesök lett till ökad tillgänglighet för en stor grupp besökare som tidigare inte kom in.